måndag, mars 26, 2007

Skattemedel till konsten försämrar människan?

Skattefinansierade kulturaktiviteter bygger på att de gör samhället bättre, inte på att de som har makten vill subventionera sina egna nöjen. Men nu har en brittisk litteraturprofessor ifrågasatt mycket av det uppblåsta kulturetablissemangets mest omhuldade föreställningar. Skatterna kanske faktiskt används till att göra oss till sämre människor.

Den konventionella uppfattningen om konst och litteratur är att de gör oss till bättre människor. Därför producerar konsten en kollektiv nyttighet som kommer alla till del och därför är det motiverat att stödja den med skattepengar. Men den som vill bevisa att konsten har dessa effkter stöter på "kniviga problem", skriver Jerry Mättä, fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i SvD igår (24/3) under strecket. Han baserar sin artikel om att konsten gör oss till sämre människor på en bok av litteraturprofessorn i Oxford John Carey med titeln What Good are the Arts? (Faber and Faber, 304 s).

Nästan all empirisk forskning som genomförts på området pekar på att det inte finns mycket som talar för att konsten skulle kunna öka vår förmåga till empati eller att vissa estetiska preferenser skulle göra leda till ett visst beteende utanför konstens värld. Ett bevis som Carey anför, är att diktorer kunnat visa ett raffinerat intresse för konsten men ändå uppvisa ett barbariskt beteende på andra områden. Han anför också att en genomgång av ett antal konsnärs- och författarbiografier visar att dessa yrkesgrupper ofta hängivit sig åt "svek, otrohet och skörlevnad".

Carey avfärdar teorierna om att konsten skulle verka förädlande och anför undersökningar som tvärtom visar att "ett djupt intresse för konst och litteratur verkar passiviserande, leder till ett minskat socialt engagemang, världsfrånvändhet och i enstaka fall till ett känslokallt esteticerande av andras lidande". Han menar att extatiska konstupplevelser och självförverkligande i konsten kan betraktas som en form av ansvarslös verklighetsflykt.

Boken tycks också vara ett angrepp på konstvärldens "elitistiska metafysiker" som företrädesvis huserar på muséer, gallerier och i konserthus. En övertygelse att konstförståelse endast är förbehållen ett exklusivt fåtal leder enligt Carey till en "uppblåst och självbekräftande elitism som bygger på förakt för andra människor". Tidigare har han i en bok hävdat att den litterära modernismen i mycket kan betraktas som en elitistisk reaktion mot en ökande läskunnighet.

Dessa respektlösa påhopp mot politiker, museiintendenter och konstsamlare och dessas privilegier och pretentiösa anspråk på att besitta en unik förmåga att fastställa vad som är och inte är konst har enligt ett efterord i pocketupplagan inte kunnat bemötas med andra argument än personliga påhopp. Det är förvisso väntat och kan iakttas även i den svenska kulturdebatten. Etablissemangets arroganta företrädare föröker inte ens legitimera sin position - de föredrar att spotta på kritikerna.

En utanförstående betraktare kan dock anmärka att de lättstötta företrädarna för "den goda smaken" har en viss förmåga att få sina kritiker att framstå som grobianer och därmed slippa att diskutera sakfrågorna. Debatten idag i Sverige är ju inte så kvalificerad att särskilt många kan skilja på sakliga argument och osakliga personangrepp. Därför kunde man tycka att den skulle vara betjänt av att mera anföra sakliga undersökningar och avstå från provokationer. Men sannolikt skulle saklig kritik kunna tigas ihjäl om den inte också samtidigt trampade på några ömma tår.

Konstens konkreta samhällsnytta begränsar sig enligt Carey till att underlätta rehabiliteringen av fångar och psykiskt sjuka för att bygga upp förlorat självförtroende och ge mening åt tillvaron. Därför borde de resurser som nu läggs på "prestigeartefakter" såsom operor, teatrar och konstmuséer hellre läggas på kulturaktiviteter som kunde komma alla i samhöllet till del. Men finns det någon grund för detta argument? Är det inte bättre att medborgarna får behålla sina pengar än att dessa satsas, som det verkar som Carey vill, på skönlitteraturen? Men Carey tycks ha en paternalistisk kolartro att litteraturen ändå ger sina läsare idéer och redskap med vilka man kan tänka. Den är den enda kritiskt granskande konstformen, menar Carey, en som uppmanar till tvivel och ett öppet sinnelag. Ett argument för skattesubventioner?

Jerry Mättä spekulerar avslutningsvis kring den svindlande tanken att kulturlivet överlag kan betraktas som en "arena för samhällets olycksbarn - de sensibla och världsfrånvända varelser som inte skulle ha klarat sig i en kall och rationell värld" utan tillgång till fiktioner. Det är de missanpassades revansch dold bakom prestigeinstitutioner och "tjocka sjok av teoribildningar".

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

6 Comments:

At 26 mars, 2007 16:13, Anonymous Anonym said...

Intressant!

Det är på tiden att KULTUREN tas ned från sina piedestaler och jämställs med andra företeelser som intresserar, engagerar och trollbinder oss människor. Kanske blir det då lite lättare att se hur absurda existerande kultursubventioner är.

/Nils

 
At 26 mars, 2007 18:14, Anonymous Johan Johansson said...

"konsten [producerar] en kollektiv nyttighet som kommer alla till del och därför är det motiverat att stödja den med skattepengar", skriver Danne Norling.

Om en liten befolkning lever i ett högskattesamhälle (som Sverige) så kan tex. opera inte produceras (utan skattefinansiering), eftersom den konstformen är så otroligt personalintensiv dvs dyr.

Med en stor befolkning som lever i ett land med lägre skatter (som USA) så kan välbeställda mecenater (och operabesökare med dyra säsongsbiljetter) finansiera Metropolitan.

Jag frågar mig (det kanske Danne kan svara på) om amerikanska skatter i Sverige skulle skapa tillräckligt många rika individer för att hålla ett operahus gående?

Är det amerikanska upplägget skalbart för en liten befolkning, vad avser försörjning av konstlivet?

(Köpenhamn fick ett operahus i i gåva av Mærsk Mc-Kinney Møller - men det är sannolikt skattebetalarna som får betala för driften.)

Det måste väl finnas en undre gräns för hur liten befolkningen kan vara?

Valletta har (såvitt jag vet) ej något operahus IDAG.

Valletta - Opera House

"The Opera House was designed by E.M. Barry, architect of the Royal Opera House in Covent Garden, London, and completed in 1866. The design was intended to reflect the imperial bearing of the British Empire. It was gutted by fire in 1873 and reopened four years later. The Luftwaffe finally destroyed the structure in 1942."

-----

"Metropolitan har kommit till Boxholm"

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2205&a=632593

 
At 27 mars, 2007 22:54, Blogger Johan Nilsson said...

Johan Johansson,

Frågan är inte hur ett operahus skall hållas gående utan varför i h-e det skall finnas ett operahus när inte tillräckligt många önskar det.

Du måste förklara varför opera är en kollektiv nyttighet: varför nyttan sprider sig långt utanför inträdeskassorna på operahuset och varför mannen på gatan därför bör beskattas för att han snyltar på operakonst som andra finansierar.

 
At 28 mars, 2007 16:07, Blogger Danne Nordling said...

Med låga skatter skulle naturligtvis högre priser på driften av operan kunna tas ut. Det kan ske genom abonnemang och stödabonnemang. Biljettpriserna kan differentieras etc. Ett nytt operahus borde inte bekostas av skattebetalarna så länge som det inte kan visas att operaföreställningar producerar en kollektiv nyttighet.

I värsta fall får operan gå på sparlåga med ett fåtal föreställningar som spelas in på TV och distribueras på ett mer kostnadseffektivt sätt. Skattesubventioner till vissa kotteriers nöjesintressen borde inte kunna tillåtas utan särskild motivering.
/DNg

 
At 29 mars, 2007 16:41, Anonymous Johan Johansson said...

Både Johan Nilsson och Danne Norling verkar ha missuppfattat, vad jag skrev. Jag har inte framfört någon åsikt, om opera BÖR skattesubventioneras eller ej. Jag har inskränkt mig till att fråga Danne, om en mycket liten befolkning kan finansiera ett operahus och dess drift?

Vallettas operahus byggdes, som sagt, när Malta var en kronkoloni. Det eldhärjade och sönderbombade huset har inte byggts upp igen efter Maltas självständighet. Maltas befolkning kanske är för liten?

(Operakonstens och den klassiska musikens kvalitet - eller brist därpå - är en smaksak, som det inte verkar meningsfullt att dryfta.)

Danne skriver: "Skattesubventioner till vissa kotteriers nöjesintressen borde inte kunna tillåtas utan särskild motivering."

Tja... utan inhemsk musikteater eller symfoniorkestrar, så torde musikbegåvade barns föräldrar få ta sina telningar och emigrera (blivande operasångare och instrumentalister kan knappast (utan olägenhet) helt avvara möjligheten att se/höra färdigutbildade sångare och instrumentalister IRL under sin egen utveckling/utbildning) - men det goda syftet att inte skattesubventionera "vissa kotteriers nöjesintressen" kanske uppväger det?

Att unga människor utbildas till instrumentalister eller bildkonstnärer är väl f.ö. knappast någon "kollektiv nyttighet"? Jag antar därför, att Johan Nilsson (och kanske även Danne?) omgående vill stänga sådana utbildningar, om de inte helt finansieras av terminsavgifter. Om inte - varför inte?

Skall Sverige ha någon egen forskning inom tex. astronomi eller högenergipartikelfysik? Sådan forskning är knappast någon självklar "kollektiv nyttighet" för svenska skattebetalare.

 
At 01 april, 2007 23:45, Blogger Johan Nilsson said...

Johan Johansson,

Ja, föräldrar till begåvade barn bör flytta dit deras barns talang efterfrågas. Det vore en ynnest om kultureliten lämnade landet. Att vuxna, friska människor skall behöva leva på andras bekostnad är en stor skandal. Skådespelare som protesterar mot sänkt A-kassa borde i stället skaffa ett jobb. Maken till gamar har väl världen sällan skådat! De skall tydligen subventioneras både när de arbetar och när de inte gör det.

Att peka ut andra områden som tveksam kollektiva nyttigheter är inget försvar. För grundforskning finns dessutom argument för att låta den hanteras som en kollektiv nyttighet. Patenträtten har sina begränsningar.

En möjlighet jag kommer på för att betrakta kultur som kollektiv nyttighet är att de yrkesverksamma jämställs med sjuka och handikappade. Då kan skattepengar ösas in i verksamheten med motiveringen att alla samhällets invånare slipper se utslagna människor.

Jag kan nämna att kultur inte är ett främmande område för mig. Jag var mycket aktiv i kommunala musikskolan, spelade i flera orkestrar och t.o.m. vikarierade som lärare. Jag såg hur 80% av eleverna genomled lektionerna och snart lade av med sitt musicerande. Av de 4 lärare jag hade genom åren så var 3 helt likgiltiga och brydde sig inte om att lära ut rätt spelteknik. Den 4:e råkade vara ambitiös så en liten musikkarriär blev det för mig. Han hade f.ö. jobbat som guld- och silversmed i 30 år utan en sjukdag, men valde vid 50 års ålder att "pensionera" sig till musiklärare. De musikkunskaper jag besitter idag lyckades min far och farfar lära sig helt utan kommunal musikskola. Min farfar lärde sig fiolspel av sin farbror och min far är självlärd på dragspel. Han beställde noter och skivor på postorder och blev senare svensk mästare. Finns viljan finns där en väg.

 

Skicka en kommentar

<< Home