söndag, juli 31, 2011

Stor statsskuld leder inte till inflation?

Empiriska data för efterkrigstiden visar för de utvecklade länderna att en statsskuld under 90 procent av BNP inte påverkar inflationen påtagligt. Vid en skuld under 30 procent är inflationen 5 procent och skuld över 90 procent ger 4 procents inflation.

Professor Kenneth Rogoff, Harvard, och professor Carmen Reinhart vid Institute for International Economics i Washington har studerat sambandet mellan statsskulden (även utlandsskulden) och tillväxten samt inflationen i 44 länder under 200 år (pdf). En sammanfattning finns på Bloomberg 14/7 där det ges mer spekulativa slutsatser. Ett kort omnämnande finns i DN 29/7 "Skulder hotar världens tillväxt". Studien utnyttjas nu för att varna för stora statliga låneskulder och slutsatserna syftar kanske till att ge stöd för ett genomgripande nedskärningsprogram i USA.

Frågan är om inte studien istället ger visst stöd för den motsatta politiken. Författarna har delat in sina mer än 3 700 observationer i fyra grupper: Lägen där statsskulden är mindre än 30 procent av BNP, lägen där den är 30-60 procent, lägen där den är 60-90 procent och lägen där den är över 90 procent av BNP. De har sedan studerat hur tillväxt av BNP och inflation är i genomsnitt i de fyra grupperna.

I diagram 2 på sidan 8 visar Rogoff och Hartman en sammanställning för utvecklade länder 1946-2009 som bygger på 1 180 observationer. Här framgår att tillväxten är bäst med en skuld under 30 procent av BNP. Den uppgår till nästan 4 procent (medianvärdet). I nästa grupp är tillväxten 3 procent för att sedan stiga till nästan 3,5 procent (skuld 60-90 %). När skulden blir större än 90 procent sjunker den till knappt 2,4 procent. Detta inbjuder till tolkningen att skuld över ca 90 procent av BNP är skadligt för tillväxten. Författarna diskuterar dock inte möjligheten att en bakomliggande faktor skulle ha kunnat orsaka både hög skuldsättning och dålig tillväxt (t ex en depression).

Inflationen är i stort sett negativt korrelerad till skuldandelen. Störst inflation föreligger när skulden är under 30 procent. Den är då 4,9 procent. När skuldandelen stiger sjunker inflationen först till 3,8 procent och sedan till 3,5 procent (skuld 60-90 %). När skulden stiger över 90 procent av BNP ökar inflationen något eller till 4 procent.

Det som gör en verkligt fundersam är när Rogoff och Hartman vill göra gällande att USA egentligen avviker från detta inflationssamband. Detta försöker de visa med ett liknande uppbyggt diagram 3 enbart för USA men som omspänner tidsperioden 1790-2009 där det övergripande mönstret är detsamma som i diagr 2. Inflationen är obetydlig (negativ under 30 %) utom då skulden ökar till över 90 procent. Då blir inflationen ca 5,5 procent.

Rent statistiskt är det naturligtvis så att om en period som innehåller avvikande grundvärden inkluderas så blir inflationen högre. Men nu jämför man äpplen med päron. Hur skulle USA-diagrammet för perioden 1946-2009 ha sett ut? Några år med en skuld över 90 procent av BNP hade då inte kunnat redovisas. Den enda period USA haft en så stor skuld är under andra världskriget (diagram). Och då var det snarare krigsansträngningarna än låntagningen som orsakade den förhöjda inflationen. Nog verkar framställningen en aning riggad.

Författarna går igenom data för ett antal tillväxtländer som visar en större känslighet för låntagningens negativa effekter. De redovisar också data för utlandsskuldernas storlek. Europeiska utvecklade länder har en utlandsskuld (offentlig och privat) som motsvarar 200 procent av BNP, USA 100 procent, Japan 50 procent och Latinamerika och Afrika 30 procent. Uppsatsen avslutas med en summarisk beskrivning av hur avvecklingen av de privata skulderna efter olika kriser höjer arbetslösheten.

Rogoff är en ansedd ekonom som varit chefsekonom på IMF. Det är besynnerligt att han går ut med en så löst grundad varning för stora statsskulder. Finns det ett politiskt syfte? En seriös studie av statsskuldens inverkan på tillväxten borde först ha studerat sambandet mellan räntenivån och räntebördan i relation till det primära budgetsaldot och utvecklingen av statsskulden med tänkbara framskrivningar. Vilka kriterier ska härvid föreligga för att marknaderna, politikerna och väljarna ska dra slutsatsen att det är dags för svångremspolitik (austerity)? Det är denna punkt som rimligtvis påverkar tillväxten negativt - inte underskottet i sig.

Det enkla sambandet med inflationen är kanske mer intressant. Empiriskt är det tydligen inte så att stora budgetunderskott som ackumulerar en allt större statsskuld leder till ökad inflation i utvecklade länder. Den rädsla för stor upplåning som anses riskera att orsaka galopperande inflation är enligt Rogoffs och Hartmans studie i stort sett obefogad sett i ett historiskt perspektiv. Det borde stämma till eftertanke i dagens debatt om behovet av drastiska nedskärningar i olika länders offentliga sektor.

Etiketter:

fredag, juli 29, 2011

Frihet och rättvisa hos Nozick och Rawls

Nozicks teori om rättigheter har kommit i skymundan till skillnad från Rawls' teori om rättvisa och omfördelning. Orsakerna borde belysas närmare av liberalerna. Min uppfattning är att det finns två brister i Nozicks teori.

I en understreckare i SvD 27/-11 diskuterar Carl Rudbeck den politiska filosofins sökande efter rättvisa och rättigheter. Utgångspunkten är John Rawls' verk A Theory of Justice (1971) som kritiserades "från höger" av Robert Nozick i boken Anarchy, State and Utopia (1974). Rudbeck skriver också en hel del om Joshua Cohens samlingsvolym The arc of the moral universe and other essays som innehåller ett par uppsatser om Rawls. Cohen kommer där bl a fram till att demokrati inte kan betraktas som en mänsklig rättighet.

Utan att gå in på några sakområden karaktäriserar Rudbeck Nozicks bok som "ett briljant men i det långa loppet, har det visat sig, ett alltför egensinnigt försvar för individuella rättigheter och för en minimal stat". Även liberaler ställer sig alltså i dessa dagar tvivlande till det frihetsbudskap som Nozicks teori implicerar. Vad som kan vara orsaken till att Rawls' teori överlevt och diskuterats vidare till skillnad från Nozicks går Rudbeck inte in på.

Enligt vad jag kan se finns det en pragmatisk och en filosofisk komplikation i Nozicks teori som bidrar till att den tenderar att hamna vid sidan om den fortgående filosofiska diskursen.

Pragmatiskt problem: Det förefaller vara så att de mera konkreta konsekvenserna av teorin är alltför svåra för etablissemanget att ta till sig. Om staten enbart har rätt att använda tvång för att försvara rätten till liv, säkerhet och frihet finns det ögonskenligen inte så mycket mer att diskutera. Samhället måste tydligen förändras i grunden och organiseras på något helt oprövat sätt. Detta är pragmatiskt sett en alltför tung uppgift för den som vill utveckla Nozicks teori. Därför blir den marginaliserad.

Annat är det med Rawls' teori. Den kan användas för att motivera fördelningspolitiska statsingripanden av långtgående slag. Teorin har dessutom förvanskats (även med bidrag från Rawls själv) till att mer handla om belöning enbart i proportion till egenskaper som är ens egen förtjänst. Det är den rättviseidé som jag kallat "Teori X" och som jag hittills funnit saknar filosofisk motivering.

Den frihetliga delen av Rawls' teori har inte heller utvecklats för att användas som motivering för att tränga tillbaka statens ökade maktanspråk.

Inte heller har liberalerna följt upp idén att Rawls' teori skulle kunna revideras om man med empiriskt stöd kan göra gällande att valet av fördelningsprincip i ursprungspositionen inte sannolikt skulle falla på 'differensprincipen' utan istället på något slags trygghetsgolv. Kraven på omfördelning skulle med denna revidering bli de omvända: istället för mer progressivitet i beskattningen och fler utjämnande bidrag skulle följden bli proportionell beskattning och frivilliga socialförsäkringar (ovanför trygghetsgolvets nivå).

Filosofiskt problem: Nozicks teori vilar ytterst på en stipulering av rättigheter. Om dessa rättigheter inte ska kränkas följer logiskt att statens uppgifter kommer att bli ytterst begränsade och någon omfördelning mellan individer blir inte möjlig. Teorin gör inte explicit anspråk på att vara opartisk i den mening som många moralfilosofer försökt sig på när de formulerat etiska teorier. I så fall skulle Nozick ha försökt göra gällande att människorna i en ursprungsposition skulle ha bestämt sig för att respektera rättigheterna eftersom det låg i allas intresse. Nu är rättigheterna utomteoretiska, vilket inte är stort bättre än att härleda dem transcendentalt.

Naturligtvis kan man hävda att det är möjligt att härleda rätten till liv, säkerhet och (optimal) frihet med hjälp av intellektuella opartiskhetskonstruktioner. Men kvar finns till slut frågan huruvida den som föds med en bristande förmåga att försörja sig själv ska hänvisas till frivillig välgörenhet eller om samhället där man föds har en obligatorisk skyldighet att ytterst med skattemedel ta hand om dessa olyckliga. Rawls' argumentation visar åtminstone att det är troligt att denna begränsade omfördelning skulle väljas i en opartisk situation. Även mänskliga samhällens praktik i mera modern tid pekar i samma riktning. Bristen på diskussion om detta försvagar relevansen för Nozicks teori med påföljd att diskursen hamnar i ett härad med helt andra tvångsförutsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

torsdag, juli 28, 2011

Kan Obama vinna ett "chicen race" om lånetaket?

Obama har underskattat sina politiska motståndares bestämdhet i det "chicken race" som nu pågår om villkoren för lånetaket. Republikanerna har "kastat ut ratten" och kommer sannolikt att åsamka presidenten ett nesligt nederlag.

Förhandlingarna i USA om villkoren för en höjning av lånetaket tycks nu pågå på en lägre nivå. Någon lösning är ännu inte i sikte. Situationen liknar den spelteoretiska konstellation som brukar kallas "hök och duva" eller "chicken". Katastrofen inträffar den 2 augusti när USA inte längre kan betala sina federala utgifter. Denna tidpunkt sades tidigare skulle komma att inträffa den 16 maj eller i början på juni. Nu finns det bedömare som säger den 10 augusti (Ekot 27/7).

Ett klassiskt "chicken race" gick till så att två bilar körde mot varandra på kollisionskurs i hög fart. Den förare som var feg (chicken) väjde först och förlorade spelet. Det gällde alltså att uppträda som om ingenting kunde förmå en att väja. En anekdot säger att en av förarna vid ett tillfälle kastade ut ratten genom sidorutan vilket föranledde den andre föraren att väja när han insåg att motståndarens bil var ostyrbar.

Spelmatrisen för chicken eller Hök och Duva framgår av bilden till vänster. Radspelaren X kan antingen välja att spela Duva (samarbete) eller Hök (svek) i konfrontationen med kolumnspelaren Y. Denne kan på samma sätt välja mellan samarbete eller aggression. I den enklaste formen blir utdelningen 1 poäng vardera om både väljer att bekriga varandra (spela Hök, svek). Detta visas i nedre rutan till höger. I chicken kan man anta att det istället blir t ex minus 10 poäng vardera om bilarna krockar och förarna skadas eller dödas.

Det bästa för kollektivet X och Y är att båda samarbetar (3 p vardera överst till vänster). Men det finns en lockelse att spela Hök när den andre spelar Duva. Då får man själv dubbelt så mycket som den andre och mer än om båda samarbetar (4 p istället för 3 p). Dessutom får man övertaget i nästa spelomgång eftersom den andre då måste välja en kostsam konfrontation genom att byta strategi till Hök. Det gäller alltså i Hök och Duva att lura den andre att tro att man ska spela duva när man i själva verket tänker spela Hök.

I "chicken" är psykologin dock något annorlunda. Här gäller det att framstå som så stursk som möjligt och visa att man inte är rädd för att ta strid, kosta vad det kosta vill. Härigenom ska den andre skrämmas till underkastelse genom att fås att tro att motstånd är fruktlöst och att det därför är rationellt att nöja sig med en mindre utdelning än en total katastrof.

USA har en konstitution som innehåller en del svagheter. Sålunda kan de båda kamrarna i Kongressen blockera varandra så som i frågan om höjning av skuldtaket. Om detta leder till att parlamentet kommer fram till en i presidentens ögon tokig kompromiss kan presidenten lägga in sitt veto. Men i detta fall hjälper inte ett veto eftersom något beslut måste fattas. Författningskonstruktionen har inte förutsett att i vissa fall skulle presidenten ha en rätt att styra med positiva dekret. Det är rädslan för maktkoncentration i allmänhet som ligger bakom.

Normalt skulle båda kamrarna kanske ha kunnat komma överens. Flera gånger har det varit ganska nära en uppgörelse. Republikanerna känner av trycket från väljarna att inte göra något riktigt tokigt. Men nu finns en ny kraft på den republikanska sidan i form av Teapartyrörelsen. Den framstår på ett trovärdigt sätt som beredd att driva frågan om en förbättring av budgeten på ett så dogmatiskt sätt att USA kan tvingas ställa in betalningarna med oöverskådliga finansiella skador på hela världsekonomin som följd. Några skattehöjningar får inte på några villkor förekomma i det saneringsprogram som är villkoret för en höjning av lånetaket. Republikanerna har alltså i chickentermer "kastat ut ratten".

Det är därför svårt att se att Barack Obama skulle kunna vinna detta chicken race där hans ståndpunkt är att skatterna för "de rika" också måste höjas. Han har inte på ett tidigare stadium byggt upp trycket mot Tea Party-rörelsen. I Sverige skulle man ha börjat hetsa mot "de rika" för att så småningom få acceptans för införandet av en värnskatt eller något liknande. Obama skulle alternativt ha kunnat sprida den ekonomisk-politiska doktrin som finansdepartementet och Fed (centralbanken) arbetar efter till allmänheten. Men administrationen består inte av pedagoger och några resurser hos olika stödorganisationer att sprida budskapet tycks inte finnas. Det blir bröderna Koch och Tea Partyt som tar hem spelet.

Nu är Obama så illa ute att republikanerna sannolikt dessutom kommer att få igenom enbart en liten höjning (DN) av lånetaket så att Obama måste gå igenom den nesliga processen med nedskärningar och höjningsförhandlingar en gång till i början av valåret 2012. Han har visserligen hotat med ett veto mot en sådan tillfällig lösning. Men i så fall är det presidenten som kastar ut USA i finansiellt kaos. Hur vinnande är detta i nästa års presidentvalskampanj? Obama har inte förstått hur illasinnade hans politiska motståndare är och att de är beredda att gå i Andrew Mellons fotspår oavsett om det leder till en ny ekonomisk kris.

Föregående artikel om skattehöjningar i USA 16/7
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

lördag, juli 23, 2011

Hur mycket ger vi bort till Grekland?

Så länge Grekland inte går i formell konkurs kan andra länder använda de grekiska statsobligationerna som grund för pensionsutbetalningar och liknande. Frågan är varför det anses att skattebetalarna skulle tjäna mer på en konkurs än på ett stöd som inte kostar särskilt mycket.

Det nya krispaketet till Grekland på 156,8 mdr euro ses som ytterligare en belastning för övriga euroländer och eventuellt också för andra EU-länder genom att privata finansaktörer ska betala 37 mdr euro samt genom andra länders bidrag till IMF (cornucopia). Detta kan ses som en successiv förtäckt konkurs. Borde det inte ha varit bättre med en direkt nedskrivning av fordringarna på grekiska staten istället?

Man får lätt intrycket att en konkurs är bättre än konstgjord andning för grekerna eftersom detta fleråriga stöd till grekerna är så kostsamt för skattebetalarna i andra länder. I andra sammanhang betraktas istället konkurs som särskilt föraktlig eftersom den belastar hederliga fordringsägare som inte får betalt för sina lån. Förstår inte de tyska väljarna, som företräds av Angela Merkel, att de ger bort en del av sina framtida pensioner om de driver Grekland i konkurs?

Så länge Grekland inte formellt går i konkurs finns fordringarna kvar. Men dessa är inlåsta i kanske upp till 30 år och ger en lägre ränta, kan någon invända i tro att detta skulle försämra möjligheterna att betala framtida pensioner mera än en konkurs. Detta är en felsyn. Normalt skulle ett pensionsinstitut som placerar löntagarnas pengar i statsobligationer köpa nya sådana när löptiden går ut. Räntan för ett välskött land är inte så hög men risken att obligationerna ska tappa värde är praktiskt taget ingen. Det är ungefär denna ränta som Grekland nu ska betala tack vare andra länders stöd.

Så var finns gåvorna till Grekland? Skulle grekernas inlösen av sina förfallande statsobligationer ha använts till pensioner? Det är principiellt omöjligt. Sparade pengar är för alltid undandragna konsumtion. Pensioner betalas inte med gammalt sparande utan genom att nysparandet delvis löser ut gammalt sparande och alltså i praktiken går till konsumtion.

Inte heller de nu lägre räntorna kan i ett makroperspektiv betraktas som en gåva till grekerna. Vad vi ger till grekerna är den extra höga ränta som vi skulle ha tjänat på dem genom deras svårigheter och om de trots allt klarat att betala dessa överräntor (vilket de inte gjort). Jag tycker inte att skattebetalarna och bankspararna i andra länder behöver gripas av raseri över att inte kunna tjäna dessa extra höga räntor på grekernas bekostnad. Som jag skrev 10/1-11 är det väl inte meningen att PIIGS-länderna ska ge oss vinst.

Var finns de skattehöjningar som skulle gå till Greklandsstödet?

Denna simulering av Greklands lånesituation som om det vore ett välskött land har dock en svaghet. Grekland har länge levt över sina tillgångar med ett underskott i utrikeshandeln i 10-procentklassen. Detta har rimligtvis till stor del orsakats av att den grekiska staten inte kunnat få in de skatter som parlamentet har bestämt samtidigt som olika offentliga förmåner varit otroligt frikostiga och den offentliga sektorn ineffektiv. Om ingenting görs är det fara värt att grekerna fortsätter som vanligt och konsumerar på kredit.

Hade EU varit en riktig stat skulle detta varit den naturliga situationen. Vissa delområden går med överskott och andra med underskott. Skattebetalarna i hela staten får finansiera de lågproduktiva områdena år efter år. Centralregeringen kan försöka öka produktiviteten i de lågproduktiva områdena med hjälp av centralt finansierade investeringsprojekt. Dessutom kan en sådan regering ställa krav på effektiv skatteuppbörd och en effektivt bedriven offentlig sektor - i sista hand genom att sparka mindre dugliga chefer i den lokala förvaltningen.

Grekland illustrerar med all önskvärd tydlighet att en valutaunion inte kan fungera om inte alla deltagarna ser någorlunda lika ut ekonomiskt och kulturellt. Finns det betydande skillnader (och det gör det) måste man antingen avstå från att ta med olikartade deltagare eller också måste man ganska snabbt införa mera centralstatligt tvång.

Nu försöker sig EU på mera tvång. Eftersom grekerna inte tagit chansen att göra något åt sina stora underskott i utrikeshandeln fordrar EU att man istället för svångremspolitik. Genom att höja skatterna och minska den offentliga sektorn kan Greklands konsumtion successivt anpassas till vad den risiga export- och turistsektorn kan sälja till utlandet. Det leder till hög arbetslöshet, upplopp och strejker. Levnadsstandarden sjunker. Eländet ökar. Det tycks vara priset man får betala om man inte i tid tar itu med sina underskott i utrikeshandeln.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, juli 19, 2011

Hur blir det med lånetaket i USA?

Borde vi inte ha fått besked om hur USA ska förstärka budgeten för att kunna höja det federala lånetaket? Nu diskuteras skattehöjningar på 1,2 bnr USD enligt ett tidigare (förkastat) förslag.

Hur kan det komma sig att president Barack Obama i fredags (15/7) nästan ställde ett ultimatum till partierna i Kongressen att de skulle presentera en plan inom två dagar för hur lånetaket skulle höjas och därefter inte mycket händer? Har presidenten ingen auktoritet längre? Borde man inte åtminstone säga att det pågår hemliga förhandlingar för att tillgodose Obamas krav nästan inom den utsatta tidsfristen? Vad betyder hans prat om att en sanering kan kosta honom presidentskapet?

Den sanktion mot försumliga kongressmedlemmar som antytts från Vita Huset är att presidenten skulle lägga in sitt veto mot en begränsad besparing på 2,4 bnr USD. Ingen bryr sig om att skriva ut vad detta avser men troligtvis menar man ett besparingsprogram på 10 år. För att göra rapporteringen extra förvirrande har det talats om en höjning av lånetaket med 2,4 bnr USD vilket är en helt annan sak.

Nu rapporterar TT att senaten dammat av ett gammalt besparingsförslag från förra året (om jag minns rätt) som utarbetats av sex senatorer. Det föredrogs för ett femtital av de 100 senatorerna under tisdagen (19/7). På en presskonferens uttalade Obama visst stöd för programmet och menade att det skett framsteg i debatten. Men tidigare har ju detta program avvisats. Så varför skulle det nu kunna få stöd?

Det gamla programmet uppges innehålla nedskärningar på 3,7 bnr USD på tio år. Det skulle ske stora nedskärningar av socialförsäkringarna. Men krisplanen innehåller enligt Reuters också intäktsökningar på 1,2 bnr USD. Om det är utöver de 3,7 biljonerna framgår inte. Kan det vara så att man måste fatta beslut om en krisplan inom några dagar för att det ska finnas tid att processa lagstiftningen som höjer budgettaket, vilket måste ske före 2 augusti? Och då finns det inte längre tid att att utarbeta någon ny plan.

Det skulle dock bli en ganska magstark nedskärning för Obamas stödgrupper om man får tro presidentens kritik mot en besparing med 2,4 bnr. Han menade att en biljon var möjlig, som han själv föreslagit. Men en fördubbling skulle ta alltför stora bitar ur bidragstagarnas förmåner. Nästan 4 bnr blir då en katastrof och kommer inte att uppskattas av de fattigare väljarna som röstar demokratiskt. Men det är kanske inte så många bland de fattigaste som verkligen röstar? Skattehöjningar på 1,2 bnr borde däremot kunna accepteras av republikanerna.

Det är Tea Partyrörelsen som kan ställa till problem. Presidentaspiranten Michele Bachmann (Wp) menade nyligen att det inte gjorde så mycket om USA skulle få nedgraderat (50 % risk inom 3 mån) betyg för kreditvärdigheten. Det skulle sporra till större nedskärningar... Problemet borde dock bli värst för republikanerna som skulle framstå som splittrade om teapartyrörelsen tilläts få starkt inflytande över debatten. För mittenväljarna borde det dessutom framstå som en risk med republikanerna vid makten om det skulle leda till toknedskärningar och finansiellt kaos.

Synen på hur stabiliseringspolitik ska bedrivas har dock fått stor spridning genom organisationerna som finns i bakgrunden av Tea Party (bloggart 27/10-10 om bl a br Koch). När jag var där kunde man se affischtavlor som vände sig till mannen på gatan med argument mot budgetunderskottet. Och även demokratiska politiker säger till mig att de är rädda för hyperinflation (redan före Q2). Kan det vara så att det finns marginalväljaropinion som anser att det bästa för USA:s ekonomi just nu skulle vara en drastisk svångremspolitik för den offentliga sektorn trots att de själva skulle förlora förmåner?

Bloggat om Bachmanns senaste förslag av Stefan Hedmark.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, juli 16, 2011

Blir det höjda skatter i USA mot underskottet?

USA går inte i konkurs den 2 augusti. Frågan gäller nedskärningar och skattehöjningar på 0,4 biljoner USD per år det närmsta årtiondet. Hur mycket blir det av varje med tanke på presidentvalet 2012?

Snart får vi veta hur president Barack Obama och republikanerna tänker sig att första steget i budgetsaneringen i USA ska se ut. Obama har satt en gräns till söndagen, men vad har han för sanktioner om republikanerna och demokraterna inte är färdiga med "en plan" för hur turerna ska se ut inom denna snäva tidsram? Egentligen skulle USA ha ställt in betalningarna redan den 16 maj då taket för den federala låntagningen på 14 294 USD uppnåddes. Men finansministern Tim Geithner kan genom vissa tekniska manipulationer av kredithanteringen hålla skutan flytande ytterligare en tid. Den uppges nu gå ut 2 augusti mot början av juni tidigare.

Den amerikanska räntemarknaden är inte orolig (di) . Någon konkurs eller inställelse av betalningarna tror man inte på. Rimligtvis kommer parterna att kunna komma överens på något sätt. Sakfrågan att den federala budgeten på 3,8 bnr USD går med ett underskott på 1,5 bnr som inte utan vidare kan elimineras har hamnat i skymundan. Taket för statsskulden måste höjas. Frågan är bara hur de närmaste åtgärderna i budgeten ska se ut för att man ska komma överens.

Det finns fyra komponenter att spela med i de pågående förhandlingarna: sociala nedskärningar, nedskärningar av försvaret, skattehöjningar för "de rika" och mer allmänna skattehöjningar. I april försökte teapartyrörelsen förmå republikanerna att få igenom sociala nedskärningar på 3,8 bnr USD (bloggart 20/4-11). Obama har talat om nedskärningar på en biljon USD och om ytterligare fyra bnr spå tolv år men senare. Nu tycks man vara enig om en ram på 4 bnr USD på tio år och spelet gäller fördelningen på de fyra komponenterna och då med tanke på presidentvalet 2012.

Min bedömning är att allmänna skattehöjningar - t ex en federal moms på några procent som skulle ge ca 0,3 bnr/år - inte är möjliga. Obama kan inte vinna ett återval med ett sådant förslag. Däremot kan republikanerna hoppas att deras krav på sociala nedskärningar går hem i teapartyrörelsen och medför att Obamas väljare blir nedslagna och stannar hemma. Därför kan demokraterna fordra att nedskärningarna delvis görs på försvaret vilket istället skulle nedslå republikanerna.

Den intressanta punkten är skattehöjningar för "de rika" som Obama tidigare pläderat för. Kan republikanerna vinna på att motsätta sig ett sådant inslag? Det är en fråga för korrespondenterna på plats att svara på. Från svensk horisont är erfarenheterna av "värnskatten" sådana att det är en valvinnare. Men svenskarna verkar å andra sidan vara mer avundsjuka än amerikanerna. I USA verkar många marginalväljare tro att de snart kan tillhöra denna grupp som får högre skatt. I så fall förlorar Obama på ett förslag om höjda skatter.

Görs det inga opinionsundersökningar om inställningen till skatterna som kunde rapporteras? Svårigheterna att komma överens tyder på att Obama tror att detta med höjda skatter är en vinnande fråga ("inkomstförstärkningar" accepteras, DN). Republikanerna håller emot i det längsta. Presidenten borde ha tidigt lagt fram en plan på nedskärningar av försvaret som han nu skulle ha kunnat erbjuda att lindra i utbyte mot skattehöjningar. Eller är sådant taktiserande honom främmande?

Republikanerna borde ha något sakligt stöd för att höjda skatter enligt Obamas modell skadar investeringar och tillväxt, vilket innebär att alla förlorar på dessa. Annars framstår republikanerna som ett rent intresseparti för de rika. Men om tillräckligt många i mitten tror att de också kan bli rika kanske det räcker?

DN rapporterar om en tillfällig nödlösning som skjuter upp problemet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, juli 14, 2011

Sänkt skatt behövs som stimulans

Ett femte jobbskatteavdrag eller en mera allmän skattesänkning behövs för att stimulera ekonomin 2012. Det femte jobbskatteavdraget som sådant skulle däremot inte leda till att särskilt många fler började söka arbete enligt tidigare utvärderingar.

Regeringen borde vänta med jobbskatteavdrag nummer fem anser finanspolitiska rådets nyss avgångne ordförande Lars Calmfors i DN 13/7-11 (Ekot). Och en opinion med majoritet i riksdagen är emot det femte avdraget och kommer med viss sannolikhet att fälla det genom att bryta ut det från statsbudgeten i höst. Förvirringen kring vad som är syftet med jobbskatteavdrag, stimulanser genom skattesänkningar och expansion av den offentliga sektorn är stor.

Professor Calmfors bidrar till oklarheterna genom att inte diskutera finanspolitiken. Han anger tre huvudfrågor som bör beaktas när man bedömer värdet av fler jobbskatteavdrag:

• Effekterna på sysselsättningen
• Försäkringsskyddet för dem som står utan arbete
• Effekterna på de offentliga finanserna


Calmfors är övertygad om att de mikrosimuleringsmodeller som använts gett till resultat "betydande effekter för arbetskraftsdeltagandet ". Han tror också att det blir lika stor effekt av det femte avdraget som för de tidigare. Ska vi tro på detta bara för att han är professor? Borde han inte ha nämnt något om den enda beräkningen av de fyra jobbskatteavdragens effekter som gjorts i Sverige? Den kom i våras och publicerades som specialrapport 24 från Konjunkturinstitutet (pressm) under titeln Kvinnor och mäns arbetsutbudspreferenser: analys med en strukturell diskret arbetsutbudsmodell (pdf). Den är gjord av forskaren Thomas Andrén och visade att andelen icke arbetande som genom de fyra jobbskatteavdragen nu vill ha arbete ökar med knappt 0,5 procentenheter.

Jag har ingående redogjort för denna i debatten helt förbisedda utredning i bloggartiklar 11/4-11 och 12/4-11. Visserligen presenteras resultatet i pressmeddelandet 5 april som en utbudsökning med 0,5 till 2,2 procent (beroende på hushållstyp) vilket kan förefalla "betydande". Men då måste man lägga märke till att detta gäller även dem som har arbete och genom skattesänkningen vill öka sin arbetstid. Dessutom återfinns de största effekterna för ensamstående kvinnor med barn - en hushållstyp som utgör en liten del av alla hushåll. Därför blir resultatet i antal personer för de fyra avdragen endast ca 23 000 icke arbetande som nu vill ha arbete. Det är rimligtvis en ganska obetydlig effekt.

Varken detta futtiga resultat eller att den senaste långtidsutredningens påpekande att de som haft starkast motiv för att börja söka arbete redan gjort det nämner Calmfors. Inte heller nämner han att gången från att börja söka arbete till att faktiskt få ett när man har dålig utbildning och arbetslösheten redan är hög på ens område är väldigt lång. Därför har jobbskatteavdragen inte ens skapat 23 000 nya jobb om man bortser från den finanspolitiska stimulans som de utgjorde under finanskrisen.

Calmfors oroar sig för att försäkringsskyddet minskat. En person med 20 000 i månadslön fick en ersättning 2006 vid arbetslöshet på 82 procent (räknat på lönen efter skatt). Denna ersättning hade 2010 sjunkit till 69 procent, varav hälften beror på de fyra avdragen. Att ytterligare sänka denna effektiva ersättningsgrad finner Calmfors inte vara motiverat.

Slutligen för Calmfors ett oklart resonemang om jobbskatteavdragens självfinansieringsgrad. Han uppger att vårpropositionen anger denna till 25 procent inräknat effekterna från höjningen av brytpunkten. Nu verkar det enligt Calmfors bli nödvändigt att också sänka skatten för pensionärerna lika mycket vid ett femte avdrag. Detta kommer därför att ha en självfinansieringsgrad ner mot 20 procent, vilket gör det "dyrare" att skapa nya jobb. Men ytterst är det inte detta saken gäller utan syftet är sänkta skatter med hjälp av det överskott en välskött ekonomi genererar. Det vägrar Calmfors inse.

I dagens läge när Sverige befinner sig i en lågkonjunktur enligt KI:s senaste rapport (pdf) är det därför motiverat att vidta finanspolitiska stimulanser. Dessa bedöms av KI till 30 miljarder kronor för 2012 (bloggart 22/6-11). Ett jobbskatteavdrag eller en mera allmän skattesänkning ryms mer än väl inom denna ram.

Mitt förslag är att regeringen gör en procentuellt lika fördelad minskning av allas inkomstskatter 2012. Det gäller att undvika att öka de offentliga utgifterna mera påtagligt som en finanspolitisk stimulans. Sådana blir svåra att reducera när överhettning hotar framöver. Med tanke på kriserna i Grekland och Italien är det viktigt att skatterna sänks som ett led i stabiliseringspolitiken. Det kan oppositionen knappast förneka. Men det sprids tyvärr missuppfattningar på nätet. En sådan står den vänsterinriktade bloggaren Peter Högberg för idag. Han tror att 75 procent av ett femte jobbskatteavdrag blir "ett svart hål".

[Dagens Nyheter litar helt på Calmfors 14/7]
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, juli 09, 2011

Politiken blir alltmer abstrakt

Både alliansen och oppositionen avstår från att föra en konkret politisk debatt när man talar om de större linjerna. Men det går faktiskt att komma med konkreta exempel istället för att bara vara tråkig på ett högt abstrakt plan som väljarna inte kan finna vara intressant.

I måndags skrev de borgerliga partiledarna en debattartikel i DN (4/7-11) som handlade om tillsättandet av en framtidskommission. Idag skrev Håkan Juholt (S) och Ed Milliband (labour) en DN Debattartikel (8/7) som handlade om att vi behöver ett samhälle baserat på social tillit. Båda artiklarna är förvånansvärt allmänt hållna och abstrakta. De ger inga anvisningar om vilka konkreta problem och reformer som man vill uppmärksamma.

Framtidskommissionen kommer att ledas av statsminister Fredrik Reinfeldt och får i uppdrag att beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020. Senast den 1 mars 2013 ska slutrapporten presenteras. Resultatet ska bilda en grund för att möta de utmaningar Sverige sägs stå inför och staka ut den väg regeringen vill att Sverige ska ta på sikt. Partiledarna nämner fem områden som ska belysas: demografin, utanförskap o integration, jämställdheten, sammanhållning o identitet samt klimatet.

Jag tycker att de skulle ha kunnat exemplifiera de problem och tänkbara lösningar som dessa områden innefattar. Några förslag ges nedan:

Om de äldre blir fler är en första fråga om detta innebär att fler blir sjuka och vårdkrävande. I så fall blir belastningen på välfärdssektorn hårdare. Men att medellivslängden ökar kan också betyda att vi blir friskare. I så fall är det en ökning av välfärdens omfattning som kan ställa till problem - t ex en kommunalskattehöjning med 13 kr som SKL förutsåg för ett år sedan (bloggart april-10). Demografin bidrog med knappt 4,7 kr och en antagen utbyggnad med 8,3 kr. Här finns en storspännvidd och en stor oklarhet om vilka utbyggnader som förutses. Är det mera barnomsorg eller fler äldre inom institutioner som förutses utöver att sjukvården kan bli mer kostsam?

En del av de problem som har uppmärksammats sedan valet består i själva verket av integrationsrelaterade svårigheter. Den strukturella arbetslösheten, ökad relativ fattigdom och "barnfattigdom" är sådana. Ska vi tro att en framtidskommission ska kunna lösa sådana problem som funnits med som en surdeg i många decennier? Eller ska Reinfeldt slå fast att Tapio Salonens förslag om ett kraftigt utbyggt socialbidrag till 60 procent av medianinkomsten är lösningen (bloggart juni-11)?

Jämställdheten ska analyseras utifrån antagandet om diskriminering. Men hur kan man bevisa att det förekommer systematisk diskriminering av kvinnor? Är den större benägenheten till deltidsarbete ett bevis för diskriminering? Eller om kvinnor inte är lika aggressiva löneförhandlare och att de då nöjer sig med litet lägre löner? Är representationen i börsstyrelserna ett bevis för diskriminering?

Det svåraste problemet är nog hur vi möter "identitetsproblemen". Partiledarna skriver: "Vi har under lång tid sett ett socialt utanförskap växa fram där den som föds i ett hem med små marginaler och svag förankring i samhället i sin tur riskerar få barn under samma förhållanden." Bedömer partiledarna att alla de studiesociala systemen i kombination med gratis utbildning inte är tillräckligt effektiva för att ta till vara begåvningsreserven i skikt med "små marginaler"? Eller kan detta bero på någonting annat? Det ska bli intressant att se om en politiskt korrekt kommission kan komma fram till något väsentligt på detta område. Måste inte slutsatsen bli att Sverige blivit ett nytt klassamhälle under alliansregeringen? Vad ska vi göra med socialgrupp 4?

Miljö och klimat är naturligtvis inte frågor som kan utredas meningsfullt på 1,5 år. Men frågan huruvida det är meningsfullt för Sverige att agera som föregångsland borde kunna belysas. Forskningen hittills har indikerat att det inte finns anledning för oss att ta på oss några extra kostnader för att genom goda exempel förmå andra länder att gå snabbare fram med minskningar av koldioxidutsläppen (bloggart april-08). Dessutom borde kommissionen kunna slå fast att sådana dumheter som personliga koldioxidkonton eller en ny stadsplanering med förtätade stadskärnor med höghus och cykeltrafik inte är nödvändiga.

När det gäller Juholts och Millibands artikel är det svårare att ge exempel på konkreta frågor som de har i åtanke. De vill ha en ny ekonomi och en ny välfärdsstat. Men sådana ting kan man inte snyta fram på en kafferast. Det indikeras av den vilsenhet som de uttrycker i följande passus i artikeln:
"Det ligger en skoningslös ironi i att det är vänstern, inte högern, som drabbats hårdast just vid den tidpunkt då kapitalismens tillkortakommanden är som tydligast. Samma ironi ligger i att svaren på marknadsfundamentalismens kris nu ofta sägs vara ännu fler marknadslösningar."
Deras tes tycks enbart bestå i det löst grundade påståendet att ett samhälle med mera tillit bara kan uppnås om inkomsterna utjämnas. Hur detta ska gå till antyder de inte. Är det de riktigt höga inkomsterna för några hundra VD:ar i börsföretag mm som de har i åtanke? Ska detta mötas med indignerade förmaningar som riskerar att minska tilliten ännu mera? Eller är det kraftigt höjda progressiva skatter som är medicinen? Kanske borde politikerna förmana de rika att flytta bort från Sverige och England så att tilliten kan öka?

Sådan abstraktionistisk politisk retorik som Juholt och Milliband ger prov på är ett tidens tecken. Men allmänheten tycker nog att sådana svepande tirader enbart är tråkiga. Detta gick också igen i Juholts tal i Almedalen enligt Expressens retorikexpert. De politiska reportrarna borde väl ha ett ansvar att ta ner de fluffiga politikerna på jorden igen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

fredag, juli 01, 2011

Nu slutar USA trycka pengar

Det blev varken 7 procents extra inflation eller en smygdevalvering av dollarn som kritikerna av Feds tryckning av 600 mdr USD nov-juni varnade för. Styrs ekonomerna av dolda agendor?

En ökning av penningmängden kan inte bara åstadkommas genom sänkningar av centralbankens styrränta utan också genom s k kvantitativa lättnader (QE). Dessa innebär att centralbanken köper upp statsobligationer eller bostadsobligationer med hjälp av nytryckta pengar (i själva verket elektroniskt skapade pengar). Under åtta månader har nu Fed (USA:s cenralbank) pytsat ut 600 miljarder dollar i programmet QE2 vilket tog slut igår.

Fedchefen Ben Bernanke blev hårt kritiserad hösten 2010 när han aviserade QE2. Detta ansågs skulle leda till inflation och sänkt dollarkurs. De teoretiska ekonomerna varnade för sambandet mer pengar --> mer inflation. Och bedömarna utanför USA ansåg att QE2 var en förtäckt devalvering som skulle missgynna andra länders exportindustri.

Jag ifrågasatte denna kritik i ett par artiklar hösten 2010. Den enkla kvantitetsteorin (MV=PT) indikerade att en extra ökning av penningmängden med 7 procent skulle ge upphov till 7 procentenheters extra inflation (och kanske starta en fortsatt inflationsprocess). Beräkningen byggde på att penningmängden i USA är 8 700 mdr dollar (boggart 16/11-10). Vilket blev då utfallet?

Inflationen i USA var 1,7 procent år 2010 och förutses bli 2,9 procent i år och 1,7 procent 2012 (KI, pdf s 22). Ökningen av prisstegringstakten 2011 beror på stigande livsmedels- och energipriser. Något belägg för att kvantitativa lättnader skulle ge ökad inflation syns inte i KI:s analyser.

Blev det då istället ett ras för dollarn? Min bedömning i november var att dollarn skulle sjunka cirka 5 procent - från 1,37 $ per € till 1,44. Idag fredag står dollarn i 1,45 euro och den något mer långsiktiga nivån ligger på 1,44. Denna sänkning av valutakursen leder dock inte till en större ökning av exporten än tidigare. Från en ökning med nästan 12 procent 2010 sjunker takten nu till drygt 8 procent i år och nästa år. Kritiken att QE2 skulle ha inneburit en smygdevalvering till förfång för andra länder var alltså också felaktig.

Man kan fråga sig varför det poppar upp ganska orealistiska men kritiska bedömningar när Bernanke vidtar stimulansåtgärder? Är grunden i själva verket ideologisk eller vill man vädra sina teoretiska käpphästar? Det fanns ju faktiskt ett tidigare exempel i form av QE1 som omfattade ca 1 bn USD under perioden en bit in på 2009 till mitten av 2010. Några särskilda inflationseffekter inträffade inte.

Nu blir den intressanta frågan vad stoppet i uppköpen av värdepapper kommer att betyda. Är bankerna i USA så konsoliderade att de vill låna ut pengar till vanliga företag som vill investera och skapa jobb? Bernanke avvaktar troligtvis till hösten och försöker utvärdera hur effekterna blir.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: