Skattepolitik och samhällsfilosofi

Finanspakten betyder mera åtstramning

2012-01-31T15:04:00.001+01:00

Den nya finanspakten innebär att alla alltför skuldsatta länder måste minska statsskulden med 5 procentenheter av BNP varje år framöver. Det innebär rimligtvis snara och drastiska åtstramningar.

Kommentarerna till den nya finanspakten för EU-länderna utom Storbritannien och Tjeckien handlar mest om Sveriges förhållande till pakten. Såvitt jag kan se har detta inte någon konkret betydelse. Det är finanspaktens effekter på skuldkrisen i EU som är relevant - kommer den att hjälpa eller stjälpa?

Det börjar gå upp för en del kommentatorer att finanspakten inte kommer att hjälpa mot den pågående skuldkrisen. Idag skriver DN under rubriken "Långt kvar till ljusning" att pakten inte innebär att EU-ledarna löst problemen med skuldkrisen. Men i övrigt är tonen ändå positiv:

"Det är svårt att förstå dem som hävdar att finanspakten tvingar Europa till destruktiva åtstramningar som enbart skapar nya problem.
Risken för att efterfrågan skärs ned alltför mycket, att tillväxten därmed hämmas och arbetslösheten ökar ännu mer, är förstås reell. Men en fortsatt och förvärrad skuldexplosion är ingen väg framåt."

Det har förvisso funnits en del hemlighetsmakeri kring finanspaktens innehåll. Men borde inte DN ändå ha uppmärksammat vad som står under artikel 4 i de olika utkasten? Där framgår det att länder med en relation för statsskulden som är över 60 procent av BNP skall reducera den med en tjugondel per år (som "benchmark"). Detta är ett mycket hårt krav både på de länder som idag befinner sig i en akut skuldkris och även på andra.

Om vi tillämpar kravet på Italien innebär det att skulden på 121 procent ska reduceras med 6 procentenheter av BNP varje år i åtminstone tio år framöver (ceteris paribus). Hur skulle det vara möjligt att så gott som omedelbart gå från ett budgetunderskott på drygt 2 procent av BNP till ett överskott på 6 procent år efter år?

Vi kan ta Belgien som ett annat exempel. Där strejkade man mot åtstramningarna häromdagen. Budgetunderskottet har sedan 2009 legat på 4-5 procent av BNP. Statsskulden blir 2012 enligt höstprognosen (pdf) 99 procent av BNP. Det betyder att Belgien måste skaffa sig ett budgetunderskott på 5 procent av BNP i åtminstone åtta år framöver.

Frankrike har haft ett budgetunderskott på 5-7 procent av BNP sedan 2009. Statsskulden blir 89 procent av BNP i år. Nu ska Frankrike skaffa sig ett budgetöverskott på 4,5 procent av BNP i åtminstone sex år.

Även Tyskland har ett budgetunderskott på 1 procent av BNP, som sjunkit från 4,3 procent 2010. Statsskulden blir 81 procent av BNP. Nu måste Angela Merkel strama åt så att det blir ett budgetöverskott på 4,1 procent i åtminstone fem år.

Finanspakten förefaller kräva åtstramningar av stora mått. Skulle man inte kunna karaktärisera dem som destruktiva? Arbetslösheten kommer att explodera. Är finanspaktens detaljer helt galet utformade?

Läs även andra bloggares åsikter om finanspakt, europakten, EU, euron, statsskuld, budgetunderskott, Merkel, arbetslöshet, ekonomi, Europa, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Ingen effekt av jobbskatteavdrag?

2012-01-30T00:29:00.001+01:00

En rapport från IFAU, som bygger på ett större forskningsarbete, kommer fram till att man inte kan se några effekter av de två första jobbskatteavdragen. Men så snabba effekter har väl inga seriösa forskare förväntat?

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har gjort en utvärdering av de två första jobbskatteavdragen 2007 och 2008.Rapporten har skrivits av Uppsalaforskarna Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Sehlin. I pressmeddelandet säger Mörk följande:

"Vår bedömning är att det inte går att dra några säkra slutsatser kring effekterna. Fördjupade analyser tyder också på att det finns underliggande trender i sysselsättningen som samvarierar med jobbskatteavdraget och som är mycket svåra att fånga upp"

Rapporten är på 19 sidor (pdf) men baserar sig på ett större forskningsarbete av författarna i ett WP 2012:1. Deras metod baserar sig på statistiska förändringar under perioden 2004-08. Denna ansats förefaller vansklig men får godkänt av en representant för Finanspolitiska rådet, Helena Svaleryd, docent i nationalekonomi, trots att rådet tidigare menat att det skulle vara fråga om kanske 70 000 nya jobb (Ekot 28/1).

Detta är enligt min mening inte riktigt seriöst. Själva poängen med ett jobbskatteavdrag är att det först ska öka arbetsutbudet så att lönerna pressas ned. Detta ska i ett andra steg göra arbetsgivarna mera benägna att anställa fler av den nu billigare arbetskraften. Med tanke på regler för minimilöner och fleråriga löneavtal måste det vara fråga om en process på flera år. Därför kan man inte ens idag se några effekter.

Finansminister Anders Borg kommenterar IFAU:s rapport med att jobbskatteavdragen medfört att Sverige har en av Europas bästa arbetsmarknader just nu (Ekot 28/1). Detta är naturligtvis lika litet seriöst som IFAU:s resultat. En mera förtroendeingivande rapport är den som Thomas Andrén vid Konjunkturinstitutet publicerade i april 2011 (pdf). Jag har behandlat denna rapport i två artiklar (11/4-11 och 12/4-11). Några resultat i antal nya jobb presenteras inte i denna rapport men mina beräkningar visar att det rör sig om ca 23 000 nya jobb förutsatt att arbetsgivarna anställer det nya utbudet av relativt okvalificerade kvinnor.

Det är otillfredsställande att forskningen inom IFAU förefaller att vara så lättviktig. I rapporten finns inte ens en diskussion om Andréns resultat eller någon hänvisning i referenslistan. Och finansministerns kommentarer bygger uppenbarligen på förutfattade politiska uppfattningar av litet vetenskapligt värde. Det dröjer ännu flera år innan vi eventuellt kan vänta några effekter av jobbskatteavdragen. Det som hittills registrerats är effekter av uppstramningen av reglerna för olika bidrag.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, nya jobb, arbetslöshet, IFAU, Anders Borg, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vänstern har inte kunnat hindra att privatisering och valfrihet har femdubblats sedan 1991

2012-01-27T23:23:00.000+01:00

Antalet anställda inom privat vård, skola och omsorg har ökat drygt fem gånger under tjugoårsperioden sedan 1991. Detta har kunnat ske trots motstånd från vänsterpersoner, som blev riktigt fientligt under Håkan Juholts tid som S-ledare.

Vid ett arrangemang av organisationen Svenskt Näringsliv nyligen kunde jag i förbigående ta med mig en liten skrift med titeln Din Välfärd (pdf). Den visade sig innehålla intressanta fakta om hur privat verksamhet inom vård, skola och omsorg vuxit starkt de senaste två decennierna. Dessa fakta har varvats med reportage om de företagare som driver olika slag av välfärdsverksamhet. Trots att kritiken mot privat verksamhet varit intensiv den senaste tiden har skriften gått spårlöst förbi.

Den övergripande bilden visas inledningsvis i termer av privat anställda. År 1991 arbetade 40 000 personer inom privat vård, skola och omsorg. Därefter skedde en viss ökning till år 2000 men sedan accelererade ökningen kraftigt. År 2009 var antalet anställda 215 000, en ökning med drygt 5 gånger enligt SCB. Av alla anställda, drygt 1,1 miljoner, finns dock fortfarande 81 procent i offentlig verksamhet i egen regi.

Vänstern var tidigt emot liberaliseringen av den offentliga sektorn. Trots att tanken enbart var att införa valfrihet och alternativa driftsformer med bibehållen skattefinansiering försökte man stoppa dessa idéer genom att helt lögnaktigt påstå att alla skulle tvingas betala ur den egna plånboken. Detta var ett genomgående tema i reaktionerna på mina artiklar om privatiseringen 1980 (bart feb-10).

De försök att bedriva privat barnomsorg med offentlig finansiering, som företaget "Pysslingen" i Sollentuna försökte med, stoppades med en lag 1984. Denna lag, Lex Pysslingen, gällde sedan fram till 1991. Därefter har den privata verksamheten ökat och 1995 fanns 12 procent av barnen i fristående förskolor. Högerfalangen inom socialdemokratin fick ett visst inflytande eftersom andelen steg till knappt 17 procent 2005. Nu är andelen 19 procent. Det betyder att 87 000 barn av 457 000 går i fristående förskola 2010.

År 1991 var alla skolor kommunala med undantag för några exklusiva och dyra privatskolor. Läsåret 2010/11 gick 15 procent av eleverna i grundskola och gymnasium i friskolor. Det var 197 000 elever av totalt 1 272 000 elever. En granskning som gjordes vårterminen 2010 (av matematikkunskaperna) visar att det fins både bra och dåliga skolor i båda grupperna - men friskolorna var både litet mera bättre och mindre sämre än de kommunala.

Inom vården är det främst primärvårdens vårdcentraler som privatiserats. År 2000 var andelen privata vårdcentraler knappt 15 procent. Den hade ökat till nästan 36 procent år 2010 ( av 1 205 st). Sedan 2010 är alla landsting skyldiga att erbjuda vårdval inom primärvården. Sjukhusvården är alltjämt nästan helt driven i offentlig regi. Men ändå har den offentliga sektorns andel av den totala hälso- och sjukvården (inkl tandläkare) sjunkit till 82 procent räknat i pengar.

Äldreomsorgen i form av personer i "särskilt boende" var helt kommunal 1990. År 2010 fanns en femtedel av de boende av totalt 93 000 i privat regi och många hade själva haft möjlighet att välja var de ville bo. Också inom hemtjänsten finns idag valfrihet inom många kommuner. Där detta var möjligt hade närmare 40 procent valt enskild utförare. Även de äldre som inte gjort ett aktivt val tycker att det är viktigt att ha rätt att få välja.

Av och till inträffar s k vårdskandaler. När ett privat företag är inblandat utnyttjar vänstern detta för att försöka avskaffa hela systemet med valfrihet. Detta borde klargöras mycket tydligare i debatten. Lösningen är att införa en bättre kvalitetskontroll av verksamheterna, vilket SN:s VD Urban Bäckström framhåller i ett efterord till skriften. Det är knappast en reaktionär socialisering som är lösningen. Vänstern har hittills misslyckats i sina försök att hindra en utveckling bort från tvång och byråkrati. Utvecklingen har gått förvånansvärt snabbt trots att vänstern i delar av landet kunnat sätta käppar i hjulen.

Nu när socialdemokratin bytt partiledare från den doktrinäre Håkan Juholt till den pragmatiske Stefan Löfvén, som har kontakter i näringslivet, kan vi kanske förvänta att den fientliga tonen i det röd-gröna blocket försvinner till förmån för konstruktiva lösningar. Det är medborgarnas frihet det gäller.

(Innan vänstern började kämpa mot privatiseringar av offentlig verksamhet kämpade man för en indirekt socialisering av vanliga företag med hjälp av löntagarfonder - bloggartikel juni 2011. Så kan tidsandan förändras genom opinionsbildning.)

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, vänstern, socialism, offentlig sektor, privatisering, valfrihet, Löfven, socialdemokraterna, socialisering, frihet, Svenskt Näringsliv, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Obama begår "Guillous misstag" om skatterna

2012-01-26T16:24:00.000+01:00

Buffetregeln om 30 procents skatt för miljonärer leder till att marginalskatten kan bli långt över 100 procent. Tidigare har Jan Guillou gjort samma misstag när han förslog höjd skatt på miljonärer 1994.

I sitt tal "State of the Union" ansåg USA:s president Barack Obama att de rika måste betala högre skatt. Detta krav utgjorde samtidigt ett indirekt angrepp på den republikanske utmanaren inför höstens presidentval, Mitt Romney. Denne har bara kapitalinkomster som beskattas med 15 procent medan löntagare kan komma upp i drygt 30 procents medelskatt.

Ett sådant skatteförslag har lanserats av miljardären Warren Buffet som tycker att miljonärer borde betala mer i skatt än sina sekreterare, vilket presidenten tog upp i sitt tal. DN refererar 25/1:

"Obama talade om "Buffett-regeln", enligt vilken miljonärer inte ska betala en lägre skattesats än vanliga anställda. Begreppet kommer från multimiljardären och Obama-anhängaren Warren Buffett som påpekat att det är orimligt att han själv betalar en mindre procent i skatt än sekreteraren. Sekreteraren själv, Debbie Bosanek, satt på åhörarläktaren på Kapitolium för att lyssna på talet i sällskap med Michelle Obama."

I dagens DN preciserar korrespondenten Michael Winiarski Buffetregeln (ej onl). Regeln "berör främst de 450 000 amerikaner som tjänar över en miljon dollar per år, som enligt Obama ska betala minst 30 procent". Dessvärre räcker det inte att önska högre skatter för de rika. Man måste också ha en viss uppfattning om de matematiska och logiska lagar som råder och som begränsar möjligheterna att förverkliga t ex Buffetregeln.

Redan i oktober 1994 skrev den svenske bestsellerförfattaren Jan Guillou en kolumn i Aftonbladet på samma tema. Han ville att "vi miljonärer" skulle betala 10 procent av inkomsten i högre skatt. Jag skrev då ett svar till AB där jag påpekade att Guillou implicit föreslog en marginalskatt på över 100 procent, men AB refuserade inlägget. Det finns publicerat i SF 8/94. Jag skrev om detta "Guillous misstag" i en bloggartikel i maj 2005.

Buffetregeln är ännu värre. Hur skulle den fungera för en person som tjänar 900 000 dollar och står inför möjligheten att tjäna ytterligare 100 000 dollar i kapialinkomster? Vi ser då att i utgångsläget är skatten 15 procent (på 900') eller 135 000 $. När inkomsten stiger med 100 000 $ ska skatten stiga till 30 procent eller 300 000 $. Så av 100 000 $ ska alltså 165 000 $ ytterligare gå i skatt. Det blir en marginalskatt på 165 procent! Den som ska bli miljonär ska alltså förlora 65 000$ för själva nöjet.

Obama måste alltså modifiera Buffetregeln på något sätt så att fler får högre skatt. Annars kommer många att tvingas avstå från ytterligare kapitalinkomster för att inte få en inkomstsänkning efter skatt. Sådana dumheter kan bli ett slagträ i presidentvalskampanjen. Man kan tala om konfiskation. Det är oroväckande att personer med kvalificerade rådgivare som Obama och Buffet slänger sig med så dåligt underbyggda förslag. Eller är det så att de inte bedömer att republikanerna Mitt Romney eller Newt Gingrich kommer att kunna genomskåda tokerierna? Är sådana personer då värda att väljas till president?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Buffet, Buffetregeln, skatt, milonärer, USA, marginalskatt, konfiskation, Guillou, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Nordeas avkastning sjönk 8 % till 10,6 %

2012-01-24T21:17:00.002+01:00

Banken Nordea fick känna på en minskning av lönsamheten 2011. Räntabiliteten på eget kapital efter skatt sjönk från 11,5 procent till 10,6 procent. Det är långt kvar till de 15 procent som diskuterats i den politiska debatten.

Det har hetsats mot bankernas ohemula vinster det senaste året. Både socialdemokrater och regeringsföreträdare har varit kritiska mot bankernas vinstkrav. Det brukar anges som ett avkastningskrav på 15 procent efter skatt. Men det är inte ofta som detta har uppnåtts (bloggartikel 14/11-11).

Idag presenterade Nordea sitt bokslut (pdf) som sägs visa en "rekordvinst" - dock något skakig enligt SvD. När politiker och opinionsbildare läser näringslivsnyheternas glättiga artiklar förstår man att de som är okunniga och för inkompetenta för att tränga bakom rubrikerna lätt kan få för sig att det går bra för Nordea och då naturligtvis på bolåntagarnas bekostnad. Vissa ekonomijournalister försöker visa att skillnaden mellan boräntorna och den s k interbankräntan Stibor har ökat. Men det går aldrig för bankerna att finansiera inlåning till till denna ränta. Kostnaderna kan mycket väl öka även om denna skillnad ökar. Detta är teknikaliteter.

Det gick inte så bra för Nordea 2011. Riktigt dåligt gick det för aktieägarna som förlorade 24 procent av sitt kapital. Bankens inkomster ökade bara med 2 procent (mindre än inflationen) trots att ränteinkomsterna ökade med 6 procent. Rörelsekostnaderna ökade däremot med 8 procent. Utlåningen ökade med 7 procent. Förra årets vinst mm räckte för att öka det egna kapitalet med 6 procent - från 24,5 mdr € till 26,1 mdr €.

Vinsten före skatt minskade med 92 miljoner € (ca 810 miljoner kronor) till 3 547 milj € eller med 3 procent. Efter skatt blev vinsten drygt 2,6 mdr € mot nästan 2,7 mdr € år 2010.

Detta betyder att Nordeas avkastning på eget kapital sjönk från 11,5 procent 2010 till 10,6 procent 2011. Procentsatsen för avkastningen sjönk sålunda med 8 procent. Det var 8 procent åt fel håll om målet är 15 procents räntabilitet. Det hade krävt 30 procents förbättring av lönsamheten.

Läs även andra bloggares åsikter om bankvinster, banker, Nordea, avkastning, vinst, lönsamhet, ekonomi, media, politik på intressant.se

Iscensatt "räddning" av Grekland?

2012-01-24T02:07:00.001+01:00

Gång på gång hålls Europas invånare på sträckbänken av turerna kring hur euroländerna ska kunna rädda Grekland så att inte euron kollapsar. Är det nu verkligen fråga om ännu ett seriöst räddningsförsök eller handlar det om ett spel avsett för att påverka någon opinion någonstans? Målet kanske är Europas förenta stater?

Nu i veckan börjar slutförhandlingarna om nedskrivningen av Greklands skulder till privata långivare. Det tycks handla om både hur stor nedskrivningen ska vara och hur hög räntan ska vara på de kvarvarande skulderna. Dessutom måste Grekland åta sig att genomföra de åtstramningar som man tidigare utlovat och där inte mycket hänt hittills.

Vissa uppgifter har gjort gällande att om inte en uppgörelse blev klar under måndagen skulle tidtabellen spricka för att Grekland skulle få pengar till att betala förfallande obligationslån på 14,4 mdr euro den 20 mars. Totalt sett är det ett paket nödlån på 130 mdr euro som EU och IMF ska ställa upp med. Men EU:s kommissionär Olli Rehn kommer med oklara besked enligt Herman Melzer (Ekot 18:38).

I rapporteringen finns ett antal oklarheter som gör att man börjar tvivla på allvaret i Greklands skuldkris. Vissa rapporterar att det är 200 mdr euro i privata lån till Grekland som ska skrivas ned med 50 procent eller rentav 68 procent - andra talar om 100 mdr. Målet är att Greklands statsskuld ska sänkas från ca 160 procent av BNP till 120 procent. I höstas skulle detta mål uppnås först 2020 enligt Angela Merkel.

Greklands BNP blev 218 mdr euro 2011 enligt kommissionens höstprognos (pdf). Statsskulden uppgick till 163 procent av BNP eller 355 mdr euro. Om vi antar att nedskrivningen blir 70 procent av 100 mdr € minskar skulden med 32 procentenheter av BNP. Den blir då 131 procent. Men prognosen förutser att skulden 2012 ska öka (med 35 pe) till 198 procent av BNP (trots att budgetunderskottet bara blir 7 %). Så även om vi antar att 70 procent av hela denna skuldökning skulle skrivas ned blir 11 procentenheter av BNP kvar. Men det troliga är att det är fråga om nya lån som måste belasta Grekland efter skuldavskrivningen. I så fall ökar statsskulden något i procent av BNP 2012 (32-35=-3 pe).

Greklands situation är därför ganska oklar. Det tycks inte bli fråga om någon avsevärd lättnad 2012 även om skulderna skrivs ned med 70 procent istället för med 50. Emellertid blir det en lättnad genom att de kvarvarande lånen får en ränta på 4 procent på 30 år. Så vitt jag förstår är det dock enbart de 30 mdr € som är kvar av de privata lånen som får denna ränta. Det är naturligtvis bättre än att betala 34 procents ränta på 10 år som var läget ute på marknaden i förra veckan. Rimligtvis var det dock en effekt av att obligationerna fallit i värde inför nedskrivningen och inte vad det skulle kosta att låna på nytt.

Räntebördan var 6,9 procent av BNP 2011 eller 15 mdr €. Det blir en snittränta på 4,2 procent Antag att snitträntan på de nedskrivna 100 miljarderna var 5 procent och att den blir 4 procent på de kvarvarande 30. Grekland slipper då betala 5 procent på 70 mdr € och 1 procent på 30. Räntebördan minskar alltså med 3,8 mdr € vilket motsvarar 1,7 procent av BNP. I motsatt riktning går dock räntan på de lån till budgetunderskottet 2012 på 7 procent av BNP eller ca 15 mdr €. Om räntan blir knappt 5 procent ökar räntebördan med 0,3 procent av BNP. I slutet av 2012 blir Greklands räntebörda alltså 1,4 procentenheter av BNP lägre än 2011 eller ca 5,5 procent.

Mina överslagskalkyler har inte beaktat den underliga skuldökningsprognosen för 2012 som höstprognosen innehåller. Men tendensen är ändå tydlig. Inte ens en skuldnedskrivning med 70 procent leder till någon avsevärd förbättring av de löpande statsfinanserna. Ett land kan inte leva med en räntebörda på 5-6 procent av BNP om man inte kan skaffa sig ett budgetöverskott i samma storleksordning och en tillväxt på 4 procent (=räntan). I år blir det femte året med sjunkande BNP för Grekland. Sedan 2007 har Greklands BNP till och med i år sjunkit med nästan 15 procent. Om ovanstående orealistiska villkor skulle uppfyllas till 2013 skulle det ändå bara innebära att skuldnivån kunde hållas på 138 procent av BNP. Några 120 procent till år 2020 ligger inte inom räckhåll.

Räddningsförsöken är uppenbarligen ett spel för gallerierna. Frågan är vilket syfte denna pjäs egentligen har. Det kommer att ständigt återkomma krav på räddningsoperationer. Är det meningen att de ska skrämma andra länder att gå med på ständigt allt skarpare finanspolitiska unionsbestämmelser? Ser vi en strategi för en sammansvetsning av eurozonen till en federal stat genom att pina Grekland år efter år? Och när detta mål uppnås blir Grekland en provins som styrs och försörjs genom subventioner från Bryssel?

[Uppdatering 12:56: Om det är fråga om 200 mdr € som ska skrivas ned med 70 procent blir lättnaden något större. Räntebördan reduceras med 3,4 procent av BNP och ökar med 0,3 pe för nya lån. Netto blir lättnaden alltså 3,1 pe istället för 1,4 pe. Räntebördan skulle alltså kunna bli ca 4 procent istället för 7. Dock tillkommer behovet av lån för att rekapitalisera de grekiska bankerna. Att hålla ställningarna blir fortfarande svårt: budgetöverskottet måste bli 4 procent och tillväxten 4 procent för att inte statsskuldens andel av BNP ska öka. Det är inte realistiskt.]

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, euron, EU, Europas förenta stater, skuldkris, nedskrivning, konkurs, Merkel, räddningspaket, ekonomi, politik på intressant.se

Värderelativismens återkomst

2012-01-22T21:04:00.000+01:00

Med mångkulturalismen återkommer den moralfilosofiska värderelativismen. Den borde hållas tillbaka. Men vänstern driver på.

I radions Filosofiska rummet idag 22/1-12 diskuterades olika kulturers normer och multikulturalismen. Deltagare var Dilsa Demirbag-Sten, Göran Rosenberg och Lasse Dencik under ledning av Peter Sandberg. Det kom stt bli en smått förvirrad diskussion om värderelativismen trots stt programmet prenterades med följande uppläggning: "

Under senare tid har flera Europeiska ledare uttryckt sin skepsis mot ett samhälle byggt på multikulturalism. Sarkozy, Merkel och Cameron menar att multikulturalismen är misslyckad. Så hur ska vi förhålla oss till varandra i ett samhälle där flera kulturer lever sida vid sida? Var går gränsen för tolerans och var går gränsen för krav på anpassning?"

Göran Rosenberg framträdde som en ganska konsekvent värderelativist och menade att alla system av normer eller rättigheter var resultatet av mänskliga kulturer. Det finns inget sätt att avgöra vilket system som är "rätt". Mot detta opponerade Dilsa Demirbag-Sten som hävdade att det måste gå att med fakta och vetenskap komma fram till vad som var bättre än annat.

Rosenberg var ganska envis i sitt hävdande att olika system måste accepteras, vilket Demirbag-Sten konkretiserade med att så har diktaturer alltid resonerat. Mänskliga rättigheter är ett västerländskt påfund har t ex Irans president Ahmedinejad hävdat vilket ligger i linje med vad Rosenberg anser, menade hon. Han blev tydligt purken över jämförelsen men hade inget motargument.

Det som var illavarslande i programmet var att Demirbag-Sten inte kunde hävda sig mot Rosenberg och i någon mån mot Dencik. Och då har hon ändå skrivit en bok med titeln Till frihetens försvar. En kritik av den normativa mångkulturalismen tillsammans med den främste värdeobjektivisten i Sverige, professorn i praktisk filosofi Per Bauhn vid Linnéuniversitetet (intervju juni-11). Den kom ut hösten 2010 och har recenserats i flera tidningar (ex Expressen). Kanske boken inte tar upp värderelativismen tillräckligt för att bilds motvikt till sådana som Rosenberg.

Ett radioprogram som Filosofiska rummet borde försöka hålla debatten på en konkret nivå när det gäller frågor med praktiska implikationer. Hur skulle t ex en värderelativist ställa sig till frågan om det är lika berättigat att hindra flickor från att gå i skolan som att ge dem rätt till elementär utbildning? Ska en kultur som har de materiella förutsättningarna för att ge flickor skolundervisning tillåtas förneka dem denna möjlighet? Och ska vi i kulturrelativismens namn inte kunna fördöma dem som som bränner ner skolorna och dödar flickorna? Borde vi inte på alla sätt understödja att trupper sänds till sådana länder där de kan bekämpa dem som vill bränna ner skolorna?

Får man tro Rosenberg och Dencik verkar det som om de centrala rättigheterna i FN:s förklaring är en kulturprodukt som har mindre moralisk evidens än kraven på undervisningsförbud för flickor eller kraven på omskärelse av omyndiga småpojkar. Dessa herrars religiösa preferenser tycks leda till vänsterns förbluffande starka stöd för religiös och kulturell konservatism, för att tala med recensenten Lars Åberg.

Min slutsats är att vi måste hålla tillbaka värderelativismen - se bloggartikel 31/8-09.

Andra bloggar om: värderelativism, mångkulturalism, objektivism, moral, filosofi, religion, konservatism, politik på intressant.se

Lögnen hann ikapp Juholt

2012-01-21T16:35:00.001+01:00

Vid en presskonferens i Oskarshamn kungjorde 15:03 S-ledaren Håkan Juholt att han avgick med omedelbar verkan. Det osäkra förtroende som Carin Jämtin uttalade igår var uppenbarligen enbart avsett för media för att vinna tid och länka in avgången på andra frågor än Juholts ljugande om turerna kring budgetmotionen i höstas.

Det har i kommentarerna kring Juholts avgång nämnts en rad fadäser och klavertramp som bidragande till hans avgång. Ingen av de kommentatorer jag hunnit lyssna på i P1, TV4 och TV1 har nämnt att Juholt (enl DI) anklagats för att ha ljugit om huruvida det fanns en första version av budgetmotionen som hade med en stor satsning på a-kassan och som han personligen gav order om att skulle reduceras (bart 15/1-12).

Hur skulle Juholt ha kunnat sitta kvar någon längre tid när det kommit fram bevis för att det fanns en första version av budgetmotionen som visat att han ljugit? Men det är kanske förståeligt att en så genant orsak till hans avgång skulle ha varit pinsam för det socialdemokratiska partiet. Det gällde för VU att lägga locket på och låtsas som att man godtagit Juholts förklaringar till turerna kring motionen. Någon form av läcka till TT gjordes under torsdagskvällen.

Den som följt turerna måste dra slutsatsen att det förekommit någon form av underligheter. Men kommentatorerna i media spelar med. De vill uppenbarligen inte vrida om kniven i partiledarens dödliga sår. Är det medias uppgift? Får vi ett klargörande från DI som åtminstone har sin egen version att strida för?

Håkan Juholt var redan från början en partiledare som hade oddsen emot sig. Man visste att han var svajig och han blev en kompromisskandidat. Han hade inte förkovrat sig för några högre poster. Juholt var en ganska vanlig arbetargrabb utan högre utbildning eller adminsistrativ kompetens. Han var inte ens en person med naturliga ledaregenskaper. Han var som folk är mest. Tanken att låta socialdemokraterna företrädas av en man ur ledet kan tyckas ligga i linje med partiets jämlikhetsideologi. Men den har visat sig förödande för partiet.

DN Andra bloggar om: jämlikhet, Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, socialdemokrati, avgång, politik på intressant.se

Juholt sitter kvar och driver vänsterretorik

2012-01-20T17:40:00.003+01:00

På en presskonferens kl 16:43, som var ytterst kortvarig, meddelade partisekreteraren Carin Jämtin att partiledaren Håkan Juholt sitter kvar. Det var efter två dagars diskussioner i det verkställande utskottet (VU) som beskedet kom. VU började sitt sedan länge utsatta möte kl 14 igår torsdag.

VU kommer att fortsätta diskussionen, meddelade Jämtin. Något tydligt besked om att VU har fullt förtroende för Juholt hördes inte även om Ekots kommentator tolkade beskedet så. Jämtin tillade att allt som har framkommit i media, som handlat om VU-mötet, inte är korrekt. Man kan fråga sig om detta gäller det enda explicita beskedet som TT kom med i går kväll. Det gällde att VU accepterat Juholts beskrivning hur han och Tommy Waidelich hanterade budgetmotionen i höstas.

Om TT:s beskrivning är korrekt måste rimligtvis det bevismaterial som hade delats ut till VU ha varit svagare än vad som tidigare sagts. Det förefaller orealistiskt att VU skulle ha ställt sig bakom ett frikännande om det fanns handfasta bevis för att han hade ljugit (bart 19/12-11). Om det finns skenbart starka bevis måste VU ha övertygats om att dessa inte är vederhäftiga - kanske slutsatsen måste bli att de är förfalskade. I så fall föreligger en mycket avancerad konspiration mot partiledaren. Då måste väl VU fordra att alla konspiratörerna åtgärdas på ett kraftfullt sätt?

Rimligtvis kommer de som känner sig orättvist utpekade för att ha sjabblat med budgetmotionen att så småningom återkomma med sina anklagelser. Om Juholt har ljugit kommer inte VU:s försök att lägga locket på att hjälpa. Ledningen har vunnit litet tid. Det gäller också hur politiken ska utformas och då kan inte uteslutas att Juholt kommer att avsättas. Fler och fler partidistrikt än nuvarande tre kan komma att kräva hans avgång.

Juholt har dock en starkare ställning bland partimedlemmarna än bland traditionella socialdemokratiska väljare. Om vi bortser från Juholts alla "klavertramp" och betraktar opinionssiffrornas nedgång måste väljarnas uppfattning om politiken också vara negativ. När man lyssnar på Juholt framstår han som en vänsteragitator. Hans retorik är ganska vänsterinriktad även om det politiska sakinnehållet är mera oklart. Det är en av orsakerna till att många partiaktiva gillar honom.

Men det är väljarna som avgör hur Socialdemokraternas politik ska uppfattas. Och de är inte vänsterinriktade. Det var tydligt att valnederlaget 2010 berodde på att tidigare s-väljare som karaktäriserade sig som "höger" övergav partiet. Det framgick tydligt av den valanalys som partiet genomförde (bart 4/12-10, 4/12-10, 6/12-10). Rimligtvis har ytterligare väljare stötts bort av den förhållandevis kraftulla vänsterretorik som Juholt ägnat sig åt när han inte trampat i klaveret.

Det är naturligtvis oerhört påkostande för ett parti att efter mindre än ett år återigen byta partiledare. Och någon naturlig efterträdare finns inte. Vi kan därför se fram emot ytterligare vänsteragitation och kanske några höftskott fram till valet 2014. Det kommer enligt bilden i valanalysen inte att ge några opinionsframgångar. Men siffrorna blir kanske bättre när turbulensen lägger sig - om den verkligen gör det.

[TT: Nu väntar en ordnad avång om en tid, TV4 ]

DN DN Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, vänsterretorik, partiledarbyte, VU, politik på intressant.se

Juholt är en dyr agitator

2012-01-18T12:16:00.001+01:00

Partiledardebatten klarades av Juholt genom att han har en agitatorisk förmåga. Han lade fram ett sannolikt dyrbart utgiftsprogram som kräver skattehöjningar. Något program för nya jobb hade han inte.

Förväntningarna var stora när riksdagens partiledardebatt hölls under förmiddagen 18/1-12. Nu skulle den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt framträda på central plats efter en månads frånvaro i debatten (utom i försvarsfrågan). Under tiden har opinionssiffrorna fortsatt att minska och allvarliga anklagelser om att Juholt har ljugit om den interna hanteringen av höstens budgetmotion har riktats mot honom.

Håkan Juholts anförande var utformat som en översiktlig presentation av Socialdemokraternas politik. Detta gjorde han med emfas som den agitator han är. Om man är mottaglig för agitatoriska åthävor saknades knappast något väsentligt i Juholts framträdande. Möjligen fanns det inga tydliga slagord i anförandet. Den som mera ser till innehållet kan bli mera skeptisk. Detta gäller främst finansieringen av den önskelista som Juholt presenterade. Det verkar bli skattehöjningar.

Juholt började med arbetslösheten där han pekade på att varslen ökade. Det blir mera otrygghet. Resurser tas från sjuka och arbetslösa för att finansiera jobbskatteavdragen. Själva arbetslösheten göms i "fas 3". Pensionärerna beskattas orättvist. Vi kan inte acceptera att arbetslösheten biter sig fast på 8 procent. Istället ville Juholt "frigöra den gröna kraften" - en av de få slagordsformuleringar som han kom med. Det handlade om miljöinvesteringar som t ex en miljöeffektiv uppvärmning i storstäderna. Juholt fortsatte med stimulans av investeringar, ombyggnader i miljonprogrammet och ökat bostadsbyggande eftersom det saknas bostäder. Han försäkrade att jobbpolitiken var finansierad.

Vid 25 års ålder ska alla ha en fullständig gymnasieutbildning enligt Juholts program. Högskoleutbildningen skulle byggas ut. Och 700 mkr ska tas från ineffektiva jobbcoacher och läggas på arbetsförmedling. Det verkade som om alla områden skulle stärkas. Målet var full sysselsättning. "Vi bestrider att näringslivet är ett särintresse som regeringen hävdat" sade Juholt. Regeringens politik består i huvudsak av att skuta jobbskatteavdrag nr 5 på framtiden. Men Socialdemokraterna vill att "de som står ute i regnet ska få komma ut i solen".

Statsminister Fredrik Reinfeldt replikerade naturligtvis mot Juholts önskelista. Det handlar om "allt till alla". Socialdemokraternas budgetförslag är underfinansierat. I själva verket är utrymmet för utgiftsökningar litet. Juholts program riskerar att leda till en sådan skuldkris som drabbat andra länder idag. Han angrep också socialdemokraternas förslag att höja arbetsgivaravgifterna för unga: om det blir dyrare att anställa ökar väl inte jobben?

Den fortsatta debatten handlade om många mindre områden. Juholt tog upp frågan om utförsäljningar av sociala verksamheter, som han använt i sin replik tidigare mot Reinfeldt. Han menade att verksamheter skänks bort. Det finns en lista på nätet: stockholmsrean.se . Här kunde han inte redogöra för skillnaden mellan att skattebetalarna skulle förlora pengar och att enskilda skulle "tjäna miljoner". Men om detta blev det ingen närmare diskussion.

Juholt drev utvecklandet av skolpolitiken i flera repliker. Han var upprörd över att 5 mdr kr satsas på sänkt restaurangmoms som ger några jobb till lågutbildade istället för att satsa pengarna på utbildning. Det ger inga jobb men gör ungdomarna anställningsbara.

När Gustav Fridolin (MP) i sin replik tog upp Mellanöstern, Kairo och utvidgningen av FRA-lagen slutade nog många att lyssna. Fridolin är ingen bra debattör och ingen agitator. Han malde på i sitt huvudanförande på ett föga intresseväckande sätt.

Jan Björklund (FP) och Annie Johansson [Lööf] (C) försökte i sina repliker få fram Juholts ombytlighet i frågorna om finanspakten respektive restaurangmomsen. Detta kunde han klara utan svårigheter.

Juholt är en driven agitator, vilket han återigen visade i riksdagsdebatten. Men egentligen är han inte vältalig i meningen att han kan engagera åhörarna med intressanta resonemang, kvicka vändningar och emotionellt väckande slagord. Det räcker inte i längden att vara moraliskt indignerad i röstbehandlingen, vilket är Juholts agitatoriska styrka. Och i längden är det politikens innehåll och realism som är avgörande för om man kan bli ett stort parti.

Svårigheterna för Socialdemokraterna är inte att partiledaren inte skulle klara sig i debatterna. Juholts stora svagheter är att han inte är någon riktig ledare med överblick. Den strategiska analysförmågan brister och taktiskt tycks han inte fundera ett ögonblick när han kommer med utspel som inte är nedskrivna i förväg och det tycks också gälla interna administrativa frågor.

Att önska mer på alla områden räcker inte för en seriös politik. Inte heller räcker enbart kritik av regeringen. Vart tog Juholts två stora tidigare utspel vägen? Dessa handlade om barnfattigdom respektive höjda pensionsnivåer. Och hur ska S skapa nya jobb? Borde inte presentationen handlat om denna typ av frågor?

På kort sikt gäller frågan huruvida Juholt ska kunna överleva anklagelserna för att han ljugit om sin hantering av a-kassan i budgetmotionen i höstas. Vi får se om det kommer något avgörande från VU:s sammanträde på fredag.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, nya jobb, skatter, välfärd, agitation, vältalighet, partiledardebatt, politik på intressant.se

Tyska väljarna vill inte rädda euron?

2012-01-17T16:52:00.000+01:00

Den dåliga löneutvecklingen i Tyskland medför att väljarna där kan tro att euron är skadlig. Det bäddar för att man kan tro att det skulle vara bra att låta skuldkrisen blomma ut med eurons undergång. Istället för räddningsåtgärder kanske väljarna mera gillar åthutningar mot andra länder.

Många gånger har frågan uppkommit varför Angela Merkel agerar så veligt och obeslutsamt när det gäller att bekämpa Europas skuldkris. Jag kan se fem tänkbara orsaker. 1) Merkel anser inte att det behövs åtgärder. 2) Merkel anser att det kan bli inflation. 3) Merkel tror att det blir dyrt för Tyskland. 4) Merkel tror att hjälp stimulerar fortsatt ansvarslöshet. 5) Det finns formella hinder.

1) Man kan om man är ortodox anhängare till den österrikiska nationalekonomiska skolan anse att det i princip inte ska göras något för att motverka skuldkrisen: Den marknadsekonomiska processen bör ha sin gång utan interventioner - annars blir det bara värre. Man kan också anse att det som behövs istället är inrättandet av regelverk som förebygger nya skuldkriser - t ex bindande bestämmelser för att det strukturella budgetunderskottet inte får bli större än 0,5 procent av BNP.

2) Det har spekulerats kring att Merkel och tyska väljare är rädda för att stödköp av krisländernas obligationer med hjälp av ECB skulle leda till hyperinflation som i Tyskland i början av 1920-talet.

3) De tyska väljarna och därmed Merkel kan ha uppfattningen att åtgärder för att rädda krisländerna blir dyrbara för de tyska skattebetalarna, som redan är hårt trängda.

4) Räddningsinsatser för de ansvarslösa sydeuropeiska länderna plus Irland riskerar att leda till att de slutar sanera sina misskötta och uppblåsta ekonomier så att krisen fortsätter.

5) Formellt finns ett hinder för direkta obligationsköp av ECB i paragraf 125 i Lissabonfördraget. Men det kan ändras eller kringgås. ECB har redan gjort QE i begränsad omfattning. Den indirekta metoden att låna ut obegränsat till bankerna mot en procents ränta är ett kringgående som dock inte tycks ha blivit helt effektivt.

I söndags hade SvD en stor artikel av Therese Larsson med rubriken "Tysklands dilemma" som belyser opinionen i Tyskland kring punkten 3) ovan. Den 23 dec -11 hade Larsson en artikel i SvD med liknande innehåll. Där framgick att tyskarna tror att euron är dålig för Tyskland. I maj 2008 ville 34 procent återinföra D-marken. I oktober 2011 ville 54 procent ha D-marken tillbaka. En initierad bedömare från tankesmedjan ECFR citeras:

"Förr fanns det en grundinställning om att euron var bra för Tyskland. Den har nästan försvunnit. Nu rapporteras det enbart om hur vi får stå för kostnaderna för Sydeuropas lånefest, säger Ulrike Guérot och lägger till att alla studier visar att Tyskland med sin stora exportindustri är det land som profiterat mest på eurons införande."

I artikeln i söndags låter Larsson en företagare med 1 200 anställda komma till tals som representant för många "irriterade" tyskar:

"Så länge somliga tror att de kan lura brallorna av de dumma rika i norr kommer vi inte att lösa problemen. Låt Grekland gå i konkurs och låt en konkursförvaltare ta över. Då kan Grekland vara kvar i eurozonen, säger Ulrich Reifenhäuser."

På handelskammaren DIHK hänvisar chefekonomen Alexander Schumann till de kärva tiderna efter återföreningen av Tyskland utan reallöneökningar:

"Det är bara nedskärningar som kan få Europa ur krisen. Vi är verkligen övertygade om det, vilket säkert beror på vår historia. Det är tufft, men vi har redan gjort den resan."

Schumann hävdar "i ett allt högre tonläge" att det kostar på för en tysk industriarbetare, som får ut 1 800 €, att visa solidaritet. Han medger dock att "euron varit bra för Tyskland". Detta är enligt Guérot dock inte något som genomsnittstysken fått ta del av. Och en statistikkontroll (pdf, s 218) visar att reallönerna i Tyskland sedan 2001 fram till 2012(p) inte ökat alls (kanske minus 0,5 procent totalt). Larsson konstaterar härvid:

"Den uppretade stämning som framförallt tabloiden Bild gör sitt bästa för att piska upp, med insinuationer om lata korrupta sydeuropéer och rubriker som 'Grekland, sälj era öar', återfinns även på andra nivåer i samhället - om än i nedtonad form."

Av artikeln i söndags framgår också att ett återinförande av D-marken skulle medföra en appreciering med minst 20 procent av valutan. Chefekonomen Stephane Deo vid UBS är ännu mer pessimistisk och bedömer att valutan skulle stiga med minst 40 procent. Det skulle enligt UBS betyda att Tysklands BNP skulle minska med 20-25 procent genom reducerad export.

Uppenbarligen håller en farlig diskrepans mellan de tyska väljarnas uppfattning och de ekonomiska realiteterna på att utvecklas. Alldeles oavsett om det är korrekt att Tysklands skattebetalare skulle drabbas av räddningsförsöken så är det alternativ, som opinionen tycks föredra, oerhört dyrbart.

Enligt min mening är det dessutom inte sant att framgångsrika räddningsoperationer skulle belasta de tyska skattebetalarna. Det är först när något land går i konkurs eller skriver ner sina skulder som en definitiv förlust inträffar. Vad som fordras av de tyska spararna (inte skattebetalarna) är att de avstår från att profitera på PIIGS-ländernas elände genom att kräva mycket höga räntor (bart 23/7-11). Om tyskarna nöjer sig med mer normala räntor är det ingen förlust och då ökar också sannolikheten att PIIGS klarar sig utan nedskrivningar. Det som återstår är att säkra att rimliga åtgärder i dessa länder görs för att minska budgetunderskotten och öka konkurrenskraften enligt punkt 4) ovan.

Hur vore det om man också riktade uppmärksamheten mot Tysklands ansvar för utvecklingen av obalanserna i Europa som så försåtligt kallas "skuldkrisen"? Sedan 2001 har BNP ökat med 12,0 procent (till 2012p). Men hushållens konsumtion har bara ökat med 4,8 procent på 13 år. Under åren 1997-01 visade bytesbalansen ett underskott på i genomsnitt 1 procent av BNP varje år. Till 2008-09, när andra länder drabbades av finanskrisen, ökade Tyskland bytesbalansens saldo till 6 procent. En sådan übernitisk politik bäddar för problem i omvärlden som nu börjar slå tillbaka mot Tyskland.

Kan det vara så att Merkel är beredd att föra en politik som medför att euron går åt skogen bara hon själv kan vinna opinionen och sitta kvar? Åtgärderna för att införa en finanspakt istället för att bekämpa krisen kan då få sin förklaring. Strama regler för de andra euroländerna, som gärna kan få sänkta kreditbetyg, är sådant som de tyska väljarna vill ha.

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, Tyskland, euron, Angela Merkel, bytesbalans, konsumtion, löneökning, räddningspaket, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Kan Juholt klamra sig kvar?

2012-01-15T16:30:00.001+01:00

För att behålla Juholt måste den socialdemokratiska partiledningen ställa upp på att partiledaren råkat ut för en komplott som tom använt sig av urkundsförfalskning. VU måste göra utrensningar av dem som hittills framstått som sanningssägare. Ett sådant parti går mot nederlag.

I fredags hann Håkan Juholts underliga turer kring presentationen av budgetmotionen i slutet av september ifatt det socialdemokratiska partiet. Länge var det ganska tyst om avslöjandena i DI:s Weekend i mitten av december, som jag skrev om 19/12-11. Det verkade som om media tog julledigt efter att Juholt dementerat allt som DI hade att komma med. En uppföljning gjordes dock av en annan journalist på DI 9/1-12. Därefter har frågan börjat röra sig.

Det nya är att det finns dokument som har delgetts VU (verkställande utskottet inom S) som visar de två versionerna före och efter Juholts ingripande, som han nu förnekar. Det var detta som jag inte kunde förstå i min förra artikel. Att ljuga om något som kan motbevisas med en sparad kopia av den första versionen av budgetmotionen är att driva ett alltför högt spel som kan visa sig bli ödesdigert, menade jag då.

Nu kräver topparna inom VU att dessa graverande omständigheter utreds (Di.se, Nikl Svenssons blogg). Eftersom VU enligt uppgift ska ha möte på fredag i veckan som kommer måste man ha bilden klar. Det är också ett sätt att vinna tid. På onsdag är det partiledardebatt i riksdagen. Juholt håller sig undan och svarar inte på medias frågor.

Partiet vill naturligtvis ogärna byta partiledare så snart igen och i praktiken mindre än två år före valet 2014. Problemet är bara att Juholts olika felsteg nu har berövat honom förtroende och inflytande i de inre delarna av partiet. Det blir ingen upplyftande fortsättning fram till valet med en sådan partiledare. Och för att så ska kunna ske måste partiets centrala ledning hålla god min i elakt spel. Det blir inte heller roligt för dem som blir överkörda.

Om partiet ska behålla Juholt måste man komma fram till att det föreligger en omfattande konspiration mot partiledaren. Ett antal personer inom partikansliet måste ha pratat ihop sig om en version av turerna i september som är graverande för Juholt. Och de måste ha förfalskat en version av budgetförslaget där satsningen på a-kassan fanns med från början för att kunna hävda att Juholt fordrade att den skulle tas bort. Allt detta måste VU hävda har förekommit för att Juholt ska vara oskyldig. Dessutom borde väl VU fordra att så illojala funktionärer ska rensas ut och eventuellt polisanmälas för urkundsförfalskning?

Klarar VU att göra detta? Där sitter den veka Wanja Lundby Wedin, som inte kunde hantera pensionsavtalet för AMF:s VD för några år sedan. Ska hon några månader före sin avgång delta i en komplott mot sanningssägarna i partiet och få dem att nesligen utpekas som förrädare? Vem är det som ska driva denna strategi? Det är knappast Juholt själv eller Tommy Waidelich, som rimligtvis har lågt förtroende. Waidelich har nu senast försökt lägga ut några patetiska dimridåer där han tar på sig ansvaret för något, oklart vad.

Det troligaste är att VU saknar så hårdföra ledamöter som skulle krävas för att hålla fast vid konspirationsförklaringen. Därför måste de komma överens med Juholt att han tar en "time out" och funderar på sin situation. Kanske kan han komma tillbaka senare när uppståndelsen lagt sig. Eller också får man utlysa en ny extra partikongress som ska välja ny partiledare i höst.

Att utkora en ny partiledare blir inte lustigt. Någon given person finns inte. Medlemmarna vill ha Margot Wallström, som hittills inte stått till förfogande. En tredjedel så populära är Thomas Bodström, Veronica Palm och Mikael Damberg. Varken Wallström eller Bodström sitter i riksdagen. Men valsegern 2014 verkar kanske under alla omständigheter redan förlorad. Det kan vi i så fall tacka DI:s Tomas Nordenskiöld för.

Andra bloggar om: Håkan Juholt, Juholt, Margot Wallström, Tommy Waidelich, Socialdemokraterna, konspiration, komplott, a-kassa, budgetmotion, partiledare, politik på intressant.se

Jonas Sjöstedt (v) verkar mer insatt och alert än Juholt och Reinfeldt

2012-01-14T14:04:00.000+01:00

Vänsterledarens åsikter var vad som kunde väntas när socialismen är död. Men han framförde synpunkter på välfärdsföretagen på ett alert och kunnigt sätt. Det kan betyda svårigheter för alliansen.

Kommer den nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt att kunna bidra till att de rödgröna får större stöd? Det är en fråga som är väsentlig för den fortsatta politiska utvecklingen i Sverige. Sjöstedt var gäst hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju 14/1-12.

Den första frågan rörde huruvida välfärdsverksamheten skulle kunna gå med vinst. Sjöstedt vände sig naturligtvis mot riskkapitalbolagen. Men han såg också det som naturligt att de som missköter sig blir av med kontraktet. Han tog Umeå som exempel där Carema förlorar äldreomsorgen när kontraktet går ut. Istället tar kommunen över. Frågan blev dock mer komplicerad om ett privat företag äger verksamheten.

Sjöstedt var inne på att den privata verksamheten skulle avvecklas under ett antal år framöver. LOV skulle tydligen avskaffas. Det var en form av "tvångsprivatisering". Kommunernas skattepengar skulle användas till att köpa tillbaka de privata verksamheterna. Det skulle ge bättre arbetsvillkor och bättre service. Men på något sätt skulle valfriheten bli kvar. Det är 177 000 anställda som arbetar privat. Men tydligen skulle enbart vinstuttagen stoppas. Frågan var huruvida anställda som tyckte det var bättre att arbeta privat skulle få fortsätta. Men den frågan fick inte någon klar belysning.

Sjöstedt talade om att bilda personalkooperativ. Några EU-regler som skulle förhindra uttag av vinster trodde han inte att fanns. Förändringen skulle kunna genomföras på en mandatperiod. Men han sade att det inte ännu var ett krav inför valrörelsen 2014. I 16 kommuner har emellertid V varit med om att införa LOV. Även i Fagersta där V styr ensamt har infört valfrihet (LOV). Varför? Sjöstedt medgav att man utformar politiken lokalt. Vi kommer med rekommendationer.

Omskärelse? Tillåts. Narkotika? Bruk legaliseras men innehav förbjuds. Organdonation? Personligen, att man sagt att man vill donera. Vi ska ha en livskraftig vargstam som vetenskapen ska bedöma. Slöja? Olyckligt att förbjuda så att de inte kan delta i viss utbildning. Ingen lagstiftning. Regeringen bör begära formellt undantag från euron. Arvsskatten bör återinföras. Arvsrätten är pragmatisk och inte socialistisk. Det är rimligt att våra heltidsarbetande som arbetar hårt får behålla en god del av lönen (10 000 kr mer än arbetare, 27 500 kr/m efter skatt).

Arbetstidsförkortning ska ske i flera steg, först 37,5 timmar. Målet är 30 timmar. Man kan ta ut ökad produktivitet successivt och behålla lönen. Om detta skulle kunna ge fler jobb kunde Sjöstedt inte riktigt förklara. Vinstens andel har ökat och kortare arbetstid skulle kunna ta tillbaka en del. Målet är ökad livskvalitet, man ska kunna orka arbeta till pensionen. I offentliga sektorn måste väl skatterna höjas för att anställa fler? Vi ska återkomma till detta i våra budgetförslag. Måste vi sänka den materiella standarden - t ex för dem som tjänar 20 000? Svaret var att vi inte skulle satsa på ökad standard, men också på något sätt skydda dem som tjänar minst, som skulle fått det sämre under senare år. Om det skulle bli skattehöjningar, när också offentlig verksamhet skulle öka kvaliteten, fick vi inte veta.

Bemanningsföretag ska förbjudas? Exemplet från Norberg kunde han inte diskutera. Fast anställning är det som tryggar jobb, sa Sjöstedt sist i programmet.

Mitt intryck är att Sjöstedt är en ganska pragmatisk politiker. Han lät som en socialdemokrat och hade synpunkter på konkreta frågor på ett sätt som indikerade att han och partiet funderat på tekniska lösningar. De frågor han fick var emellertid också pragmatiska och inte principiella och ideologiska. Hur mycket socialism och marxism som Sjöstedt kan tänkas ha i bagaget fick vi inte någon vink om.

Bortsett från några inledande ord om klimatpolitiken fick vi inte veta hur han tänker sig att bli mer miljöinriktat än Miljöpartiet. Inte heller fick vi någon inblick i Sjöstedts skattepolitiska tänkande. Och ingenting framkom om Vänsterpartiets feminism. Ramberg använde väldigt mycket tid till frågan om vinst och privata välfärdsföretag. Där vet vi att socialister är emot men inte riktigt hur de ska lagstifta mot vinster mm i detalj.

Denna intervju är inte tillräcklig för att man ska kunna dra någon slutsats huruvida de rödgröna kan vinna större stöd med Jonas Sjöstedt än med Lars Ohly. Naturligtvis kan man tänka sig att det finns några marginalväljare som dragit sig för att rösta rödgrönt så länge som den opålitlige, eventuelle kommunisten, Ohly fanns med i spelet. Trots att Sjöstedt inte fick någon fråga är det svårt att uppfatta honom som en som haft sympatier för kommunismen. Han verkar vara som vilken kunnig politiker som helst, och han blev aldrig svarslös eller tvekande. Inte heller svarade han med allmänna abstraktioner som en del munviga men inte så kunniga politiker brukar göra.

Om det är framtoning och förmåga att säga saker som låter som väl underbyggda kommer Sjöstedt både att bli en fara för Socialdemokraterna och en tillgång för de rödgröna. Både i jämförelse med Håkan Juholt och med Fredrik Reinfeldt låter Sjöstedt som en mer insatt och mer alert politiker. Men det hade varit intressant att få veta vad han hade för ideologiska uppfattningar före kommunismens fall 1990.

Andra bloggar om: Jonas Sjöstedt, vänsterpartiet, socialism, pragmatism, rödgröna, välfärdsföretag, arbetstidsförkortning, val 2014, politik på intressant.se

Nu eskalerar skuldkrisen

2012-01-11T17:15:00.000+01:00

Räntan för Grekland är även efter en 50-procentig avskrivning 17,5 procent, Italiens är 7,3 procent, Spaniens 5,7 proc, Irlands 8,3 proc och Portugals tioårsränta 13 proc. Det är ohållbart och kommer att leda till bankrutter om inget görs snart.

Den här veckan fastställs förutsättningarna för den fortsatta skuldkrisen när Spanien ska sälja obligationer på torsdag och Italien på fredag. Och "saneringstrojkan" ska åka till Grekland och granska de mardrömslika finanserna. PIIGS-länderna har fortfarande ohållbara räntor (tab nedan).

Ingenting verkar göras för att motverka det annalkande sammanbrottet. Diskussionen handlar nu om "finanspakten" som ska vara klar i slutet av mars. Och den reglerar hur länderna, efter att ha övervunnit skuldkrisen, ska undvika att hamna i en ny skuldkris genom egen frivolitet med utgifter och skatter. Om det skulle inträffa en ny makroekonomisk chock, som utifrån orsakar budgetunderskott, hjälper inte finanspaktens bestämmelser och en ny skuldkris kan bli resultatet.

Det kan dock inte uteslutas att en del irrationella, psykologiska reaktioner kan inträffa, som tillfälligt kan hålla nere räntorna. Frågan är om detta enbart förlänger väntan på att resoluta åtgärder ska vidtas, vilket i praktiken innebär att de veliga politikerna kan skjuta upp ECB:s ingripande i form av obligationsköp. Planen verkar vara att hanka sig fram till halvårsskiftet då ett tidigarelagt införande av den permanenta stabilitetsfonden ESM ska genomföras. Därefter kan vi vänta oss ett antal misslyckade turer från ESM innan det återigen blir aktuellt att fordra massiva obligationsköp från ECB:s sida. Då är vi kanske inne på 2013.

I DN redovisas idag 11/1-12 hur billigt det blivit för Sverige att låna eftersom våra obligationer uppfattas som mycket säkra placeringar. En tabell som inte finns på hemsidan redovisar räntorna 10/1 på tioåriga statsobligationer (beg) vilket illustrerar hur allvarlig situationen är för PIIGS-länderna:

Australien 3,92 %
Österrike 3,46
Belgien 4,57
Kanada 1,96
Danmark 1,72
Finland 2,30
Frankrike 3,31
Tyskland 1,85
Grekland 35,02 ! !
Irland 8,29
Italien 7,26
Japan 0,98
Nederländ 2,24
Nya Zeeland 3,86
Portugal 13,02
Spanien 5,65
Sverige 1,69
Schweiz 0,68
Storbrit 2,04
USA 1,98

Den höga räntan på 35 procent för Grekland bedömer jag som en följd av att nedskrivningen av dessa inte har genomförts. Obligationerna är alltså bara värda hälften så mycket i slutändan och räntan är då i själva verket 17,5 procent. En så hög ränta tyder på att ytterligare nedskrivningar förväntas. För några dagar sedan visade det sig att budgetunderskottet för 2011 inte blev 8,9 procent av BNP utan istället 9,6 procent. Vad annat var att vänta när man gjort så stora åtstramningar att skatterna minskar och nödhjälpsutgifterna ökar.

Nu ska trojkan ställa ytterligare krav på Lucas Papademos för att Grekland ska få låna ytterligare 89 mdr euro under första kvartalet. Dessa pengar ska täcka både kvartalets budgetunderskott och lån som löper ut samt även gå till grekiska banker som får svårigheter när deras grekiska obligationer halverar sitt värde.

Oron för euron ökar, rapporterar SR:s Daniel Alling från Berlin idag där Mario Monti träffat Angela Merkel. Där framgår att chefen David Riley (DN) för kreditvärdighetsföretaget Fitch i dag i tyska Frankfurt varnade för ett eurosammanbrott med katastrofala följder om inte Europeiska centralbanken (ECB) gör mer för att rädda Italien genom till exempel stora uppköp av italienska statsobligationer. Merkel vill nu prioritera Grekland (men hur?). Sannolikheten är betydande att Fitch kommer att nedgradera kreditbetyget för Spanien och Italien.

Varför finns det inte journalister som kan fråga Merkel varför hon tar så stora risker med Europas ekonomi? Är hon på allvar rädd för att QE från ECB ska leda till galopperande inflation eller till att grekerna lägger sig ner under olivträden?

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkrisen, euron, EU, Europa, EMU, Grekland, Italien, ränta, statsbankrutt, Merkel, obligationsränta, nationalekonomi, trycka pengar, inflation, ekonomi, politik på intressant.se

Sänkt (s)katt för tjänster är rätt väg

2012-01-10T19:56:00.002+01:00

Varuproduktion är idag skattefavoriserad jämfört med tjänsteproduktion. Därför är det ett steg i rätt riktning att införa skattereduktioner. Det kan också ge fler jobb åt svåranställda som inte passar för den avancerade industrin.

Socialdemokraten Luciano Astudillo föreslog sänkt skatt för tjänster på DN-debatt 8/1-12. Artikeln hade rubriken "Inför ett nytt 'timavdrag' vid köp av alla hushållstjänster" och den förordar att RUT- och ROT-avdragen utvidgas till det som tidigare kallades "hushållsnära tjänster". Detta aktualiserar den principiella frågan om beskattningen av tjänster.

Om man som många socialdemokrater och vänsterpartister är känslomässigt emot marknadsekonomi kommer man med alla tänkbara argument mot Astudillos förslag - exempel Vänsterekonomerna där högre skatter istället förordas. Det var också vad Jonas Sjöstedt argumenterade för i Studio Ett i debatten med Annie Lööf (lyssna). Ofta argumenterar vänsterpolitiker också för att ökad sysselsättning inte ska åstadkommas med hjälp av stimulanser till okvalificerad arbetskraft utan de nya jobben ska kräva avancerad utbildning och befrämja den högteknologiska exportindustrin - exempel Martin Moberg.

Vi har två problem som borde lösas: tjänstebeskattningen och de svåranställdas höga arbetslöshet.

Vid den stora skattereformen 1991 lades moms på tjänsteproduktionen med det naivt välmenande syftet att införa likformig beskattning. Detta anser jag vara principiellt fel och jag tror att det mest var en manöver för att kunna finansiera skatteomläggningen totalt. Det är ju så att om man anställer någon ska man betala lön, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter (löneskatter) för den anställde. Någon moms på arbetskraftskostnaden ska inte betalas. Men om den anställde formellt är anställd i ett tjänsteföretag ska plötsligt 25 procent högre pris på arbetskraften betalas. Det är fel.

Den felaktiga momsbeskattningen av tjänster innebär att det inte kategoriskt går att hävda att en skattereduktion utgör en "subvention". Man kan istället säga att en straffbeskattning av vissa former av arbete tas bort.

Är det då inte en subventionering att medge större skattereduktion än vad som motsvaras av momsen? Det skulle innebära att man med öppna ögon inför en annan snedvridning som kanske måste motiveras med sysselsättningsargument eller att svartarbetet kan minskas. Så är dock inte alltid fallet. Det är faktiskt så att på marginalen är offentlig tjänsteproduktion favoriserad.

Man kan se den offentliga sektorns tjänsteproduktion som ett sätt att få ner "skattekilen" på tjänster som ska utföras av tidigare arbetslösa. Det offentliga behöver enbart lägga en skatt på medborgarna som motsvarar den nyanställdes nettolön och den lilla förmånsdelen av arbetsgivaravgifterna för att kunna finansiera ytterligare tjänsteproduktion. Det finns därför en skattesubvention av skattefinansiering av ytterligare tjänsteproduktion. Denna snedvridning skulle alltså kunna reduceras med ytterligare skatteavdrag.

Ett annat sätt att se på hur konsumtionen av varor och tjänster beskattas är att jämföra med ett läge utan transaktionsskatter. Ett vanligt nationalekonomiskt tankeexperiment är att hypotetiskt anta att skatterna består av en oföränderlig klumpsumma. Vi ser idag då att på varuvärdet läggs moms. Men på tjänstevärdet läggs inte bara moms utan också inkomstskatt och skattedelen av arbetsgivaravgifterna samt momsen på båda dessa delar. Tjänster är uppenbarligen skattediskriminerade jämfört med varor.

Den stora fördelen med "subventionering" av tjänster är dock effekterna på den långsiktiga avvägningen mellan varu- och tjänstekonsumtion. Det kan inte vara meningen att skatterna ska favorisera ständigt ökad varukonsumtion som onekligen kräver ytterligare uttag av råvaror och annan miljöpåverkan. Det kan inte heller vara meningen att favorisera ökad varuimport som kräver ökad export som enbart kan åstadkommas med hjälp av högkvalificerad arbetskraft där de svåranställda lämnas åt sitt öde. Ökad tjänsteproduktion passar istället mera för de svåranställda än modern, avancerad industriproduktion.

Luciano Astudillo (s) har alltså kommit med ett förslag för tjänstesektorn som ligger i linje med medborgarnas icke snedvridna preferenser. Andra vänsterpolitiker vill istället ha fortsatt snedvridning och högre skatter.

Bloggat: DHE. Läs även andra bloggares åsikter om Luciano Astudillo, skatteavdrag, skattereduktion, hushållstjänster, tjänsteproduktion, varuproduktion, svåranställda, nya jobb, subventioner, skatt, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Sex timmars arbetsdag kostar 5,4 månadslöner

2012-01-09T14:31:00.000+01:00

En arbetstidsförkortning med 25 procent kostar 3 månadslöner i bortfall av levnadsstandard. Till detta kommer en nödvändig skattehöjning som tar 2,4 månadslöner. Om en tredjedel av 5,4 ska införas nästa mandatperiod, som vänsterledaren Sjöstedt vill, kostar det ändå 1,8 månadslöner.

I Dagens Nyheter idag 9/1-12 handlar huvudledaren om Vänsterpartiets krav på sex timmars arbetsdag. Den nyvalde vänsterledaren Jonas Sjöstedt får ingen nåd. Arbetstidsfrågan rymmer en hård kärna av fakta som ingen kommer runt, menar DN. Varifrån ska pengarna komma? frågar DN och fortsätter:

"Ett parti som säger att arbetsgivarna kan betala eller att staten ska skjuta till de pengar som behövs är inte seriöst. Och så fort man erkänner att en arbetstidsförkortning från 40 till 30 timmar i veckan kräver en lönesänkning med 25 procent eller en produktivitetsökning med 33 procent upphör det trevliga erbjudandet om mer ledighet att vara lockande."

Det handlar om mycket pengar, skriver DN, dock utan att göra några preciseringar. I själva verket är kostnaderna för en förkortning av arbetstiden med en fjärdedel enorma. Det beror på att man också måste ta hänsyn till effekterna inom den idag stora offentliga sektorn. Och det glömmer många.

En arbetstidsförkortning till sex timmar leder realistiskt att döma till en lönesänkning med 25 procent. Det är helt enkelt omöjligt att öka produktiviteten med 33 procent utöver vad som ändå skulle bli fallet. Jämfört med vad som annars hade blivit fallet måste man av denna anledning avstå från tre månadslöner efter skatt. Men det räcker inte med detta.

Den offentliga sektorns produktion av tjänster kan inte tillåtas minska med 25 procent. Det går inte att operera 25 procent färre sjuka eller kasta ut 25 procent av patienterna från sjukhusen. Det går inte att inställa undervisningen för 25 procent av eleverna. Det går inte att dra in 25 procent av bussturerna eller 25 procent av fängelseplatserna eller 25 procent av polistimmarna etc.

I princip måste man istället anställa 33 procent fler personer i den offentliga sektorn. Några av dem kanske kan hämtas från gruppen lågutbildade, utlandsfödda kvinnor, som idag har svårt att få jobb. Men de allra flesta måste överföras från den privata sektorn där de redan har jobb. Detta görs genom att höja skatterna.

I runda tal är en tredjedel av de sysselsatta redan anställda i den offentliga sektorn. Om man måste anställa 33 procent fler kommer 11 procent av de sysselsatta att behöva överföras från den privata sektorn (1/3 ska öka 1/3 = 1/9). Låt oss i runda tal anta att det då behövs en skattehöjning med 1/10 av BNP för att ta tillräckligt många personer från den privata sektorn samt anställa en del arbetslösa.

Hur mycket kommer inkomsten efter skatt då att minska för vanliga medborgare? Som en tumregel kan man använda underlaget för kommunalskatten i relation till BNP, som har relationen 1:2. Det betyder att 10 procents höjt skattetryck av BNP motsvarar ca 20 procent i höjd kommunalskatt. Vi måste då höja kommunalskatten från 32 till 52 procent. Det motsvarar ca 2,4 månadslöner i höjd skatt.

En arbetstidsförkortning från åtta till sex timmar leder alltså först till att man måste avstå från 3 månadslöner och därefter ytterligare 2,4 månadslöner på grund av ofrånkomliga skattehöjningar. Det blir sammanlagt 5,4 månadslöner av 12.

Utöver detta har kommunförbundet SKL kommit med en kalkyl som kräver ytterligare skattehöjningar, dels pga att befolkningen blir äldre och dels pga att kvaliteten i offentlig produktion borde förbättras. Det kan röra sig om 1,5 månadslöner (bloggartikel april-10).

Det förefaller ganska feltajmat att nu föra fram kravet på arbetstidsförkortning när det redan är så att allt färre ska försörja alltfler om några år. Både MP och V verkar att vara helt fel ute.

Inte ens Jonas Sjöstedts krav att en tredjedel av övergången till 30-timmarsvecka skulle kunna genomföras under nästa mandatperiod verkar särskilt verklighetsanknutet. En tredjedel av 5,4 månadslöner är fortfarande 1,8 månadslöner i förlust. Är det realistiskt att ta en sådan förlust?

Läs även andra bloggares åsikter om sextimmarsdag, 30-timmarsvecka, arbetstidsförkortning, kortare arbetstid, Jonas Sjöstedt, vänsterpartiet, kommunalskatt, skatt, skattehöjning, lönesänkning, standardsänkning, skatter, miljöpartiet, ekonomi, politik på intressant.se

Normlösheten och Greklands kris

2012-01-07T15:57:00.000+01:00

Greklands kris beror på för hög privat konsumtionsökning som fordrade utlandslån i kombination med underskott i statens verksamhet som också fordrade utlandslån. Orsaken till detta kan i sin tur ha berott på de svaga normer som råder i Grekland.

Varför gick det så illa för grekerna när allt gick så bra i början av 00-talet? Det var frågan som inte fick något svar i Alexandra Pascalidous TV-program tidigare i veckan. Här kommer en fortsättning av min artikel 4/1-11 om Pascalidous dokumentärfilm "Vad är det för fel på grekerna?". I den konstaterade jag att en väsentlig orsak var den konsumtionseufori som bröt ut efter EMU-inträdet. Men vad berodde den på? Var det så att alla fattiga länder i Sydeuropa såg sig som eftersatta och därför i behov av höjd konsumtion?

En snabb jämförelse (pdf) med Portugal, det fattigaste landet i Västeuropa, visar att den privata konsumtionen under 90-talet utvecklade sig något snabbare där än i Grekland. Därefter fick grekerna fnatt när man införde euron. I Portugal sjönk konsumtionsökningen kraftigt till 1,4 procent per år 2002-2006. Men i Grekland steg den till 4,1 procent, vilket är 193 procent snabbare än i Portugal (och 173 % snabbare än i eurozonen). Och 2007-08 fortsatte Grekland 103 procent snabbare ä n Portugal.

Både Portugal och Grekland höll sig med större löneökningar än snittet i eurozonen. Men perioden 2002-06 låg Greklands ökningar 78 procent högre än Portugals. Ändå nöjde sig grekerna inte med höga löneökningar. De minskade också hushållssparandet. Åren 1997-01 Sparade grekerna 9,1 procent av den disponibla inkomsten och portugiserna 10,6 procent. Men åren 2002-06 sparade grekerna bara 1,9 procent mot portugisernas 9,8!

Underskottet i utrikeshandeln låg i Portugal på 8,8 procent 1997-01 och på 8,9 procent de fem åren därefter. Greklands underskott låg på 6,7 respektive 11,9 procent - en ökning med 78 procent. Budgetunderskottet ökade både i Grekland och Portugal efter inträdet i EMU. Men underskottet var ca hälften så stort i Portugal fram till krisen 2009.

Jämförelsen visar ganska tydligt att det inte bara är skillnad i kompetens hos politikerna i respektive land som pekar på att det kan bli svår kris. Livshållningen hos befolkningarna är olika och de reagerar ganska olika när eurons välsignelser öppnar sig. I en artikel i tidskriften Axess 8/2011 spekulerar Nima Sanandaji (vd Captus) och Tino Sanandaji (doktorand i ekonomi i Chicago) om "dygdernas" inverkan på krisen. Rubriken är "Normlösheten förklarar krisen". De uppmärksammar särskilt Grekland.

Författarna anför en undersökning av inställningen till fusk med offentliga bidrag. Nära två tredjedelar av svenskarna anser att fusk med bidrag aldrig kan motiveras. Bara en fjärdedel av grekerna delar denna syn. De skriver vidare:

"Nivån av korruptionen är skyhög i Grekland. Patienter måste fortfarande ge "gåvor" till läkare, trots att sjukvård enligt lagen ska vara offentligt finansierad."

De anför att den svarta marknaden uppskattas vara 7 procent av den svenska ekonomin. Och organisationen OECD uppskattar att den svarta marknaden är 24 procent av den grekiska.

Ett indirekt mått på grekernas svaga normer är enligt författarna att Sydeuropa i mätningar av tillit och tilltro till främlingar hamnar på en tredjedel så hög nivå som Norden (Tyskland ligger dubbelt så högt i tillitsindex som Sydeuropa.) Man tror alltså i Sydeuropa att andra har svaga normer och är opålitliga, vilket skulle bero på att man själv är medveten om hur svaga ens egna normer är.

Här skulle uppenbarligen en förklaring kunna formuleras till grekernas kortsiktigt egoistiska beteende när tillfällena öppnades vid eurons införande. Det gällde att passa på att skaffa sig fördelar på andras bekostnad i enlighet med de normer som den grekiska kulturen hade utvecklat. Den alternativa förklaringen att man varit eftersatt under lång tid, och därför särskilt konsumtionsbenägen, förefaller att ha mindre relevans eftersom detta lika gärna skulle kunna gälla Portugal.

Grekernas normlöshet är naturligtvis mindre tilltalande som förklaring för svenskar med starka samarbetsnormer. Det kanske är orsaken till Alexandra Pascalidous ovillighet att närmare studera normernas betydelse som förklaring till grekernas svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkris, konsumtion, utlandslån, sparandeminskning, budgetunderskott, skattefusk, bidragsfusk, normer, normlöshet, Pascalidou, ekonomi, media, euro, EMU, politik på intressant.se

Vad är det för fel på grekerna?

2012-01-04T16:57:00.001+01:00

Varför sparade grekiska hushåll allt mindre, krävde omåttliga löneökningar, lånade utomlands och tvingade politikerna att låna istället för att höja skatterna eller minska utgifterna? Var det för att kunna konsumera i en 199 procent snabbare takt än eurozonens länder?

Journalisten Alexandra Pascalidou har gjort en dokumentärfilm för TV med titeln "Vad är det för fel på grekerna?". Den sändes första gången på tisdagskvällen. Vi fick se en rad personer ondgöra sig över hur dåligt det gått för Grekland de senaste åren. Vi fick se de soppkök, som jag varnat för i tidigare bloggartiklar. Vi fick höra frågan i rubriken ställas en rad gånger. Men vi fick egentligen inget svar.

Ingenting sades om de eventuellt frikostiga pensionsvillkoren. Det antyddes mycket i förbigående att folk på elverket inte behövde arbeta. Att greken skulle ligga på en bänk under sitt olivträd och lata sig förnekades bestämt. Likaså förnekades att grekerna skulle arbeta mindre än andra folk. Så varför har grekerna det så eländigt att skolbarnen inte får tillräckligt med mat och att medelklassen måste stå i soppkökens köer och få el och vatten avstängda?

Svaren på det ekonomiska planet finns i varje fall i den statistiska sammanställning som EU-kommissionen presenterade i november 2011 (pdf). Grekland står för 1,8 procent av EU:s BNP (227 mdr € -10). Men genom grekernas beteende inom EU och eurozonen hotar de nu hela Europas ekonomiska stabilitet pga att de olika ländernas ekonomier är så sammanflätade. Jag ska redovisa några av de statistikområden som presenteras av EU-kommissionen i den ordning som de dyker upp.

Grekland hade en privat konsumtionsökning 1992-2001 som var 26 procent större än länderna i den nuvarande eurozonen (tab 7). Efter eurons införande ökade grekernas konsumtionstakt till att bli 170 procent snabbare än i euroznen (4,1 % mot 1,5 %) 2002-06. Även 2007-08 var ökningen 270 procent snabbare (3,85 % mot 1,05 %). I genomsnitt blev det 199 procent mer 02-08.

Också den offentliga konsumtionen ökade mera i Grekland, men bara 40 procent snabbare 2002-06. Åren 2007-09 ökade den nästan 50 procent snabbare.

När finanskrisen träffade Europa 2008-09 steg arbetslösheten i Grekland från 7,7 till 9,5 procent. I eurozonen steg den från 7,6 till 9,6 procent. Och i Sverige från 6,2 till 8,3 procent.

De grekiska löneökningarna har varit mycket större än i eurozonen (tab 24). Perioden 1992-2001 var den årliga takten för löneökningarna 170 procent större. Åren 2002-06 var takten 140 procent högre. Och ännu åren 207-09 var ökningen 99 procent större.

Det ser alltså ut som om Grekland varit en framgångsrik tigerekonomi särskilt sedan inträdet i eurozonen. OS 2004 skulle kunna tolkas som en bekräftelse. Men vi anar att det är för bra för att vara sant. Grekland har aldrig varit ett starkt framstegsland. De skenbart goda siffrorna bygger i själva verket på kortsiktigt missbruk och ansvarslöshet.

Ett exempel på ansvarslösheten är nedgången av hushållssparandet. Åren 1997-01 låg hushållens sparkvot på 9,1 procent (jämför med ca 14 % i eurozonen). I Grekland sjönk sparkvoten till 1,9 procent i genomsnitt under åren 2002-06 (jämför med 14,2 % i eurozonen). Och åren 2007-09 när det blev kris låg sparkvoten på 3,8 procent. I eurozonen var sparkvoten samtidigt 14,8 procent (jfr Sverige med 13,7 %).

Också benägenheten att öka takten i låntagningen från utlandet illustrerar denna ansvarslöshet. Före inträdet i eurozonen ökade Grekland underskottet i bytesbalansen (skillnaden mellan export och import av varor och tjänster). Åren 1992-96 var underskottet 0,5 procent av BNP (jfr +0,3 % i eurozonen). Har man underskott måste man få pengar från utlandet. Åren 1997-01 ökade underskottet till 6,7 procent i genomsnitt varje år (jfr +0,4 % ). Det fantastiska var att Grekland därefter ökade underskottet ännu mera. Åren 2002-06 blev underskottet 11,9 procent varje år i snitt! Eurozonen ökade i stället sitt överskott till 0,6 procent. Därefter fortsatte Grekland med ännu större underskott: 16,4 procent 2007-09 (jfr -0,1 % i zonen).

I den offentliga debatten har man emellertid nästan enbart uppmärksammat den grekiska regeringens lånepolitik för att finansiera offentliga utgifter. Genom budgetunderskotten har den grekiska statsskulden ökat till 163 procent av BNP 2011, vilket ger upphov till en på längre sikt ohållbar räntebörda. I eurozonen är statsskulden 88 procent och i Sverige 36 procent av BNP 2011. Grekland har drabbats av bristande förtroende när det gäller att kunna sköta en så stor statsskuld. Populärt kallas detta "skuldkris", vilken främst består i att räntorna på nya lån vid omsättning eller nyutgivning av statsobligationer blir skyhöga.

En förutsättning för eurozonen var att deltagarna inte fick låna till offentliga utgifter i större utsträckning än 3 procent av BNP. Sålunda minskade både eurozonen och Grekland sina budgetunderskott till slutet av 90-talet. Men medan zonens underskott 97-01 stannade vid 1,7 procent blev Greklands underskott 4,2 procent. Det borde ha hindrat ett medlemskap i euron. Att så inte skedde kan ha berott på att nationalräkenskaperna då var missvisande.

Efter inträdet i EMU ökade emellertid Grekland budgetunderskotten ytterligare. Åren 2002-06 motsvarade de 5,9 procent av BNP (jfr -2,5 % för eurozonen). Innan krisen blev akut 2009 låg underskotten på 8,2 procent (jfr 1,4 % i zonen 07-08). Även detta visar en flagrant ansvarslöshet hos politikerna och/eller hos det politiska systemet inklusive de grekiska väljarna.

Om man vill besvara frågan vad det är för fel på grekerna måste man klargöra varför grekerna minskade sitt sparande, höjde sina löner måttlöst, lånade utomlands och inte ville betala skatt som motsvarade de ökade offentliga utgifterna. Är greker mer intresserade än andra av en snabb konsumtionsökning? Det fick vi inte någon antydan till i Pascalidous TV-program.

Forts: Grekland och normerna 7/1-12
Grekland jämfört med Irland, bart okt-11. Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, konsumtion, löneökning, utlandslån, sparandeminskning, budgetunderskott, skatt, skattesmitare, skuldkris, Pascalidou, ekonomi, media, politik på intressant.se

Bra eller dåligt 2012?

2012-01-02T20:56:00.003+01:00

Om 2012 inte ska bli en katastrof måste Italien och Spanien kunna låna närmare 600 mdr euro till hyggligt låg ränta. Ser vi några tecken på att detta ska bli möjligt med Europas nuvarande svaga ledarskap?

De flesta ekonomiska prognoser för 2012 förmedlar inte någon katastrofal bild av utvecklingen (t ex KI och SEB, pdf). Utgångspunkten är att eurokrisen ska övervinnas under första halvåret 2012. Lustigt nog sade de ekonomiska bedömarna i augusti 2011 att detta skulle ske andra halvåret 2011. Nu går Europas skuldkris in på tredje året utan att något avgörande skett som skulle peka på att den akuta krisen kan övervinnas inom ett halvår.

Ändå hyser invånarna i flera länder stor tilltro till att det egna landets ekonomi kommer att klara sig (DN 2/1-12). Sverige ligger i topp med 73 procent som instämmer i påståendet landets "ekonomiska situation är god". Även i Tyskland anser drygt 60 procent detta, i Kanada 62 procent och i Saudiarabien 89 procent. I USA är stödet bara 19 procent, i Frankrike 7 procent och i Italien 6 procent. Riktigt dålig tilltro finns i Spanien och Ungern med 3 procent.

Det goda resultaten är kanske en följd av frågans formulering. Men även om det egna landet just nu går bra kan framtidsutsikterna ändå vara oförmånliga. Om det går dåligt för några större länder kan nedgången sprida sig till andra länder både i form av en konjunkturnedgång och i värsta fall genom en finanskris.

Direkt illavarslande är uttalanden från Europas ledare. Tysklands förbundskansler Angela Merkel säger idag i DN: "Det är ingen tvekan om att nästa år blir besvärligare än 2011". Citatet är hämtat från Merkels nyårstal nämnt i DN 31/12. Det avser i första hand rimligen att BNP-ökningen ska reduceras från 2,9 till 0,8 procent (enl EU-kommissionen, pdf). Men när Merkel säger något negativt kan det betyda något mycket värre - jämför med hur det gick för Grekland.

I SvD citerar man idag Jean Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen som säger: "Vi måste vara beredda på att situationen blir mer dimmig". Att konjunkturen mattas i år är trivialt. Om man inte vill utså osäkerhet om att man vet något som andra inte vet borde man tala klarspråk. Nu får vi anta att både Merkel och Junker har de spanska och italienska låneproblemen under första halvåret i åtanke.

Det senaste som hänt i bekämpningen av skuldkrisen är ECB:s erbjudande om treåriga lån till 1 procents ränta. Europas banker fick då närmare 500 mdr euro som skulle kunna användas till utlåning (köp av obligationer) till Italien och Spanien. Men istället för att låna ut till 7 procents ränta och behålla 6 procent i egen ficka, som giriga banker väntas göra, satte de in pengarna hos ECB till 0,25 procents ränta. De betalar alltså 0,75 procents ränta för att minska de ekonomiska riskerna och öka stabiliteten i verksamheten.

Följden blev att Italien vid auktionen 29/12 fick betala 6,98 procents ränta på tioåriga statsobligationer för 2,5 mdr euro. Detta är visserligen något lägre än de 7,56 procent som blev reultatet i november. Men en sådan ränta är alltmer akut ohållbar.

Under första halvåret i år måste Italien omsätta (betala tillbaka och ta nya) lån motsvarande 20 procent av BNP (källa KI aug-11). Eftersom BNP av EU-kommissionen beräknas bli 1 627 miljarder euro (pdf, s 119) blir beloppet 325 mdr € i lånebehov. Tillsammans med det beräknade budgetunderskottet på 2,3 procent behöver Italien låna 363 mdr € i år.

Spanien måste under förta halvåret omsätta lån motsvarande 15 procent av BNP som beräknas uppgå till 1096 mdr €. Det blir 164 mdr € i lånebehov. Tillsammans med ett beräknat budgetunderskott på 5,9 procent av BNP blir lånebehovet i år 229 mdr €. Klaras inte detta blir det finanskris.

Om 2012 ska bli ett bra år i betydelsen "inte katastrofalt" måste det gå att finansiera 592 miljarder euro i lån till Italien och Spanien till räntor som inte överstiger en normal tillväxt av BNP - dvs 2-3 procent. Hur ska det gå till? De som gör prognoser baserade på att skuldkrisen kommer att övervinnas borde visa vilka långivare som är villiga att åta sig denna enorma utlåning till ganska låga räntor.

Enligt min mening är det nu hög tid att klargöra att europeiska centralbanken, ECB, kommer att kunna åta sig denna utlåning om det skulle behövas. Om det behövs regeländringar måste dessa genomföras vid EU-toppmötet i slutet av januari. Detta skulle kunna öka förtroendet på finansmarknaderna så att de vanliga långivarna kunde tillgodose det mesta av lånebehovet utan att ECB behövde trycka särskilt mycket nya pengar. Men hur troligt är detta scenario?

[DI uppger 10/1-12 att lånebehovet för It blir 2 030 mdr kr och för Sp 803 mdr kr hela 2012]
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, konjunkturer, finanskris, konjunkturkris, skuldkris, euro, ränta, EU, Merkel, nationalekonomi, ekonomisk katastrof, politik på intressant.se

Lasse Åberg illustrerar valutaregleringen i Sällskapsresan

2011-12-31T01:15:00.000+01:00

År 1980 var det förbjudet att föra ut valuta för att köpa hus i Spanien. Därför kunde regeringen missköta Sveriges ekonomi. Skulle Sverige klarat sig bättre om vi gjort nedskärningar, privatiseringar, liberaliseringar och skattesänkningar som jag föreslog i början av 80-talet?

I julhelgen visades filmen Sällskapsresan i TV. Den regisserades av Lasse Åberg som också gestaltade huvudpersonen Stig-Helmer och har setts av 2,8 miljoner biobesökare. Filmen är från 1980 då Sverige hade en hel del tvångslagstiftning som nu har avskaffats. En av dessa tvångslagar var valutaregleringen som förbjöd utförsel av svenska kronor utom för betalning av importen. Lagen avskaffades 1989.

I filmen vill en läkare (Magnus Härenstam) bygga ett sommarhus på Gran Canaria. För att kunna göra detta måste 50 000 kronor föras över till Spanien i strid med valutaregleringen. Pengarna ska smugglas ut av en ovetande Lasse Åberg och avhämtas av den koleriske Roland Jansson. Men istället stjäl Lasse Åberg pengarna och sticker till Copacabana i Rio de Janeiro i Brasilien tillsammans med gänget.

Valutaregleringen drabbade enskilda personers frihet på ett oförsynt sätt. Men resonemanget var att detta inte kunde hjälpas om man ska kunna driva välfärdspolitik i ett land med fast växelkurs. För övrigt var det ju enbart rika, och i filmen tämligen obehagliga, människor som drabbades. Och att stjäla deras pengar var inget att oja sig över - en uppfattning som går igen i 2011 års Julkalender i TV: det är inte orätt att stjäla om den som du stjäl ifrån är rikare än du själv.

Det är förvisso sant att man måste ha en valutareglering om man har en egen fast valuta och vill missköta sina offentliga finanser. Då kan man förhindra att pengar rinner ur landet när man höjer lönerna, slår ut företagen och ökar den offentliga sektorn. Detta var vad Sverige hade för sig under slutet av 1970-talet och en bit in på 80-talet. Men denna politik förutsatte också att man kunde ta lån i utlandet.

I en artikel i Svensk Tidskrift med rubriken "Minska politiska sektorn" (8/9 1980) gjorde jag upp med hela efterkrigstidens socialstatspolitik. Där kritiserade jag de ständigt höjda skatterna och ökade offentliga utgifterna samt alla övriga klåfingriga samhällsregleringar som inte kan mätas i ekonomiska termer (en pragmatisk kortversion i DN 12/11). Visserligen var dessa genomförda med demokratiska majoritetsbeslut. Men jag ansåg att demokrati och politik var en fråga som ska bedömas utifrån sin ändamålsenlighet. Den personliga friheten var däremot ett värde som stod över pragmatiken och nu hade den minskat länge nog.

Därför antydde jag att socialstatspolitiken kunde ta slut om låntagningen i utlandet gick för långt. Hoppet för friheten var de utländska långivarna, som kanske skulle komma till Sverige och tala om för politikerna vad som måste göras i den offentliga sektorn. Jag skissade ett program för privatiseringar med hjälp av vouchers mm. En ideologisk liberalisering skulle kunna genomföras med hänvisning till "tvingande ekonomiska skäl".

Det kan tyckas att jag med en sådan reprimand var ute i ogjort väder. Sverige hade ju fått borgerliga regeringar sedan 1976. Men de var svaga och ville inte föra borgerlig politik. Borgarna ville vara en sorts bättre socialdemokrater och lät t ex den högsta marginalskatten stiga till 87 procent i genomsnitt. Motsvarigheten idag vad gäller handlingskraft är nog EU:s ledarskap. Det blev dock bland socialdemokrater som man tog åt sig av kritiken men med motsatta förtecken. Jag hade ju gudbevars kritiserat deras heligaste dogmer.

Socialdemokraternas ordförande Olof Palme tog upp kritiken på Metalls kongress den 11 juni 1981. Han sade:

"Den politiska demokratin framställs i propagandan ofta som ett hot mot marknadshushållningen. En av arbetsgivarnas främsta ideologer, Danne Nordling, menar att politik och demokrati måste bedömas utifrån sin ändamålsenlighet. Dem kan man både ha och mista, förefaller han mena. Den personliga friheten har däremot en högre dignitet. Och friheten har minskat. Han säger: 'Ju rikare Sverige har blivit, desto mindre personlig frihet har medborgarna fått.' "

Här ställs min syn på frihet som frånvaro av tvång (enligt Isaiah Berlin) mot den "positiva" (socialistiska) friheten i form av materiella förmåner. Palme fortsätter:

"Det är en fantastisk tanke. Nordling påstår på fullt allvar att de förbättrade levnadsvillkoren medfört att t ex svenska metallarbetare blivit mer och mer ofria. Han menar tydligen att denna ofrihet påtvingats metallarbetarna genom politiska beslut om sjukförsäkring, arbetstid, semester, pension, sjukvård osv. I detta perspektiv ser SAF-ideologen den stora utlandsupplåningen som 'hoppet för friheten i Sverige'."

Det blev dock inga snabba frihetsreformer därefter. Den borgerliga regeringen tog till tricket att överge den fasta växelkursen genom att devalvera med 10 procent senare under 1981. Och när Palme själv kom till makten året därpå devalverade han omedelbart med ytterligare 16 procent. Det verkar som om hotet från de utländska långivarna uppfattades som en realitet som skulle hållas borta på enklast möjliga sätt. Istället för att åtgärda missförhållandena gasade man på och tio år senare befann sig Sverige återigen på pottkanten.

Dessförinnan hann dock Palme avskaffa kreditregleringen 1985 och hans efterträdare Ingvar Carlsson valutaregleringen 1989. Den ganska vänsterbetonade journalisten Dan Josefsson menade i ett TV-program kallat Novemberrevolutionen att denna avreglering beslutades av ett gäng högersossar bestående av Bengt Dennis, Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink som hade påverkats av nyliberaler som Milton Friedman, Friedrich Hayek och även svenska sådana. Detta skedde enligt Josefsson 1983 och han gör gällande att Palme inte begrep vad det var fråga om (ref Feldts memoarer) utan gav carte blanche för hela operationen.

Olyckligtvis hade regeringen 1990 både hunnit missköta eftervården av devalveringarna och vansköta kreditmarknadsavregleringen. Konkurrenskraften hade försämrats, industrin minskat och en fastighetsbubbla för kontors- och butikslokaler hade blåsts upp, vilken hotade hela banksystemet. Någon valutareglering fanns inte att tillgå när pengarna strömmade ut ur landet trots 500 procents ränta. Den svenska kronan var räddningslöst förlorad och Göran Persson fick ödmjukt be om utlandslån från de hånflinande finansvalparna i New York.

Tänk om Sverige hade genomfört besparingar, privatiseringar och liberaliseringar samt den Stora Skattereformen redan 1981-82. Skulle det ha gett Sverige en bättre utveckling under 80- och 90-talen? Kan man göra en analogi med dagens Grekland? Skulle grekerna ha haft det bättre om de inte gått med i euron?

Läs även andra bloggares åsikter om valutareglering, Lasse Åberg, utlandslån, devalvering, ränta, skatt, fastighetsbubbla, privatisering, avreglering, novemberrevolutionen, Olof Palme, liberalisering, nyliberalism, nationalekonomi, 90-talskrisen, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Kan skuldkrisen lösas med saldo-obligationer?

2011-12-27T23:40:00.000+01:00

En garanti mot för höga räntor i skuldkrisländerna borde kompletteras med en mekanism mot missbruk. Det borde kunna ske genom statsobligationer som är villkorade mot lånelandets budgetsaldo exklusive räntor - primärsaldot.

Det framstår som en gåta att euroländernas skuldkris inte har bekämpats kraftfullt trots att krisen snart har pågått i två år. En hypotes är att det europeiska ledarskapet är svagt och föga handlingskraftigt - det består mest i att tveka och vänta och se. En annan hypotes är att man är mer rädd för inflation än kollaps för euron och sammanbrott för EU. En tredje hypotes är att man är mer rädd för att Piigs-länderna ska sko sig på de skötsammas bekostnad om man ger kraftigt stöd till de misskötsamma.

Ett exempel på den tredje hypotesen verkar vara inlägget på Brännpunkt 24/12-11 av professor Mats Persson med rubriken "Pakten räddar knappast euron". Han är skeptisk till att det på längre sikt är möjligt att bötfälla länder som missköter sig när detta ytterligare skulle försvaga dem. Höjda räntor skulle istället vara ett bättre sätt som också automatiskt skulle straffa misskötsel. Som exempel anför Persson:

"Marknaden för statsobligationer fungerade bra under 2010 och 2011: när det blev känt att Grekland och Italien misskötte sig steg räntorna på deras nyupplåning, helt enligt teorin. Men då ingrep de andra euroländerna och lånade ut pengar billigt, till en ränta under marknadsräntan. Därigenom minskade man pressen på underskottsländerna att reformera sina ekonomier."

Detta förefaller litet väl okunnigt för att komma från en professor i internationell ekonomi, men verkar ligga i linje med de schablonföreställningar som cirkulerar i den enklare debatten på tidningarnas finanssidor. En analys, som främst uppmärksammar hur en stor statsskuld ökar kraftigt, kan naturligtvis förväxlas med misskötsel och orsaka ökade räntor. En seriös analys borde istället uppmärksamma hur det primära budgetsaldot utvecklas. Det är detta saldo som avspeglar vad länderna själva gör för att komma tillrätta med underskotten. Räknar man däremot även in räntorna i saldot kan psykologiska reaktioner på finansmarknaden helt skymma hur länderna sköter sig.

Det primära budgetsaldot för Grekland minskade från -10,6 procent av BNP 2009 till -5,0 resp -2,1 procent åren därpå. För 2012 förutses ett överskott på 1,0 procent enligt EU-kommissionens prognos i november 2011 (statistical annex, pdf). Italiens primärsaldo gick från -0,8 procent av BNP 2009 till -0,1 resp +0,9 procent. För 2012 förutses +3,1 procent av BNP. Det är svårt att se att detta är en plötslig misskötsel som behöver straffas med högre räntor. De högre räntorna var snarare orsakade av att politikerna (t ex Angela Merkel) utsått större osäkerhet på finansmarknaderna, vilket resulterade i större upplåningsbehov för att finansiera räntorna och större sekundärt underskott.

Inte ens Spanien, med ett nästan lika stort primärsaldoproblem som Grekland 2009, kan anses ha börjat missköta sig 2010. Primärsaldot minskade från -9,4 procent av BNP 2009 till -7,4 resp -4,5 procent 2010-11. För 2012 förutses -3,5 procent. Spanien skötte sig inte lika bra som Grekland vilket man hade visst överseende med på finansmarknaderna eftersom statsskulden var avsevärt mindre.

Skuldkrisens mera akuta skede är alltså mera orsakat av psykologiska faktorer som bygger på missuppfattningar om den ekonomiska politikens verkningar i krisländerna. Därför är det dessa psykologiska faktorer som borde angripas först om en lösning av skuldkrisen ska kunna komma till stånd.

I princip borde tendenserna till alltför höga räntor för skuldkrisländerna kunna motverkas effektivt om en tillräckligt trovärdig institution ställer ut en garanti att alla nyemitterade obligationer som fordrar mer än t ex 3 procents ränta för att kunna säljas kommer att köpas av denna institution. Om detta framstår som trovärdigt kommer finansmarknaderna inte att begära mer än 3 procents ränta.

Eftersom den psykologiska uppfattningen är att krisländerna skulle kunna gasa på med stora underskott om de fick låna till 3 procent blir det svårt att genomföra en ren räntegaranti enligt ovan. Nationalekonomerna har nu under några år predikat faran med "moral hazard" (ung trygghetsmissbruk) vilket tycks ha tagit skruv litet varstans. En räntegaranti måste därför förses med mekanismer som motverkar moral hazard.

Mitt förslag är att EU:s stabilitetsinstitutioner introducerar obligationer som villkoras med hänsyn till hur det lånande landets primärsaldo ligger till. Man kan deklarera att man köper tioåriga statsobligationer till 3 procents ränta som t ex vartannat år förfaller till betalning om inte kriterierna för landets primärsaldo är uppfyllda. Dessa kriterier skulle då ta fasta på om ett negativt primärsaldo minskat det senaste året med t ex minst en procent av landets BNP eller att det minst är positivt med en procent av BNP. Även mer invecklade regler skulle vara möjliga om finansmarknaderna kunde tänkas förstå dem.

Fördelen med "saldo-obligationer" är att uppmärksamheten riktas mot ett mått som är direkt påverkbart med ekonomisk politik och inte som nu mot mått som delvis är omöjliga för respektive land att påverka - dvs räntebördan plus primärsaldot. Nackdelen är att saldoobligationer framstår som alltför invecklade för att kunna påverka finansmarknader som styrs av känslomässigt flockbeteende. Det är dock en pedagogisk fråga för finansmarknadsexperterna som borde gå att lösa.

Andra bloggar om: saldo-obligationer, primärsaldo, budgetsaldo, skuldkris, räntor, räntebörda, nationalekonomi, EU, euro, ekonomi, politik på intressant.se

Den usla skolan kostar 10 % av BNP i dropouts

2011-12-23T00:44:00.000+01:00

En nationalekonom uppträdde i TV:s programserie om skolan med en beräkning av kostnaden för dem som hoppar av skolan som slutade på flera hundra miljarder. Ändå diskuterades inte den tänkbara förklaringen att detta beror på att många av dessa dropouts har en bristande teoretisk begåvning som den dyra skolan inte kan kompensera.

I det fjärde och sista TV-programmet i serien "Världens bästa skitskola" behandlade man dem som avbryter sin gymnasieutbildning. Det är ca 12-13 procent av en årskull eller 13 000 personer. Nationalekonomen Ingvar Nilsson framträdde i programmet med en beräkning av vad detta kostar hela det svenska samhället. Om jag minns rätt såg hans beräkning ut så här:

Bortfall av inkomster för en utslagen person 300 000 kr/år

Kostnader för åtgärder för att hjälpa den utslagne med försörjning och aktiviteter 300 000 kr/år

Summan 600 000 kr berör 13 000 personer per år vilket ger ett belopp på 7,8 mdr kr/år

Varje årskull mellan 20 och 65 år belastar Sveriges ekonomi med 7,8 mdr kr i 45 år. Det blir totalt 351 mdr kr. Nilsson har dock gjort avrundningar nedåt.

BNP uppgår i år till 3 500 mdr kr. Det betyder att Nilssons beräkning formellt motsvarar 10 procent av BNP.

Själva kostnaden för skattebetalarna är dock bara hälften så stor. Men även 5 procent av BNP i skatter för att ta hand om de utslagna är förskräckande stor. Det skulle betyda att mer än en tiondel av skatterna måste användas för åtgärder för dessa dropouts. En tumregel säger att det motsvarar 20 procent i kommunalskatt.

Dessa siffror antyder att Ingvar Nilssons beräkningar är alltför schablonmässiga och mycket i överkant. Men det betyder inte att vi ska negligera skolans ändå mycket kostsamma utslagning av en åttondel av gymnasieeleverna. Dessutom går 25 procent av återstoden ut med ofullständiga eller underkända betyg.

Diskussionen efteråt i Kunskapskanalen handlade om orsakerna till utslagningen och i någon mån om vad man kunde göra åt den. Ingen av de fyra inbjudna gästerna (Nilsson var en) nämnde dock att den svenska skolan är bland de dyraste i världen (räknat som andel av BNP). Istället ville tre av de fyra debattörerna ha mer resurser till skolan. Eftersom de var intelligenta och intellektuellt rörliga (Gröning är fil dr och Osten regissör) var det kanske naturligt att se skolans problem enbart som en brist på resurser. Felet verkar helt enkelt vara att de som blir dropouts inte får tillräckligt mycket undervisning för att deras inneboende teoretiska talanger och färdigheter ska kunna utvecklas.

Det framkom inte någonstans i diskussionen eller i TV-programmet att utslagningen kan bero på bristande teoretisk begåvning (bloggartikel jan-11). Skolan är enligt fem barnmedicinska experter i en artikel på Brännpunkt anpassad till elever med mera genomsnittlig begåvning än de ca 14 procent med en IQ mellan 70 och 85. Det är en viktig orsak till långtidsarbetslöshet, ohälsa, förtidspensioneringar och självmord, menar de. Detta är visserligen obekväma fakta. Men ett TV-program som vill belysa skolans dropouts borde väl åtminstone antyda denna förklaring. Och debatten efteråt borde väl ha haft åtminstone en företrädare för denna uppfattning.

Vi som betalar TV-licens får kanske vara glada för att programledaren Natanael Derwingwer inte skyllde skolans problem på lärarna som Kaliber gjorde i radion i början av november (bart nov-11). Men nog kan man väl begära mera?

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, utslagning, skitskola, betyg, klassamhälle, IQ, intelligens, förtidspensionering, ohälsa, teoretisk begåvning, politik på intressant.se

ECB börjar trycka miljarder nya euro

2011-12-22T16:57:00.004+01:00

Tyskarna och Merkel har förhindrat centralbanken ECB att trycka pengar för att bekämpa skuldkrisen. Men igår pytsade ECB ut nästan 500 miljarder euro i nytillverkade pengar i form av lån till bankerna. Kan det leda till att skuldkrisen kan bemästras?

Den europeiska centralbanken ECB har hittills hållits tillbaka vid bekämpningen av Europas skuldkriser. Tysklands Angela Merkel är rädd för hyperinflation av 20-talsmodell. ECB ska inte få agera som lender of last resort gentemot stater för att hålla deras statsskuldräntor nere. Formellt strider det mot den s k no bailout-klausulen i EU-fördraget. Denna har dock satts åt sidan tidigare och borde gå att kringgå för att ECB ska kunna göra kvantitativa lättnader, QE (köp av obligationer med "nytryckta" pengar). En sådan åtgärd på 2 biljoner euro diskuterades torsdagen den 2 dec 2010 men stoppades i slutändan av okänd orsak (bart).

Nu har emellertid ECB hittat ett substitut för QE som kanske är nästan lika effektivt. Det är treårslån till bankerna till låg ränta som kallas LTRO (Long Term Refinancing Operation). Enligt SvD och FiT är det fråga om "tusentals miljarder euro". Räntan är nu ca 1 procent och som säkerhet godtas mindre goda säkerheter såsom europeiska statsobligationer. Tanken är helt enkelt att bankerna också ska satsa de upplånade pengarna på obligationer som nu avkastar 6-7 procent om de kommer från Spanien och Italien. Det borde sätta press nedåt på räntorna:

Eftersom inköp av statsobligationer för bankerna inte kräver någon ytterligare kapitaltäckning enligt de formella bestämmelserna kan mycket stora belopp komma ifråga. Igår lånade ECB ut 489 mdr € (mot väntade 300) men en hel del av pengarna går sannolikt till att betala tillbaka gamla lån. En del bedömare (Jonas Olavi enl DI) ser också möjligheter till ökad kreditgivning till företag som fått svårigheter att låna. I februari 2012 sker nästa auktion.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har geniförklarat detta drag av ECB-chefen Mario Draghi, enligt Per Lindvall, E24. Men själv är Lindvall skeptisk liksom en del andra kommentatorer. Effektiviteten av dessa maskerade QE-åtgärder kan förvisso bli mindre bra än direkta räntegarantier med hjälp av eventuella QE. Nu ökar likviditeten i banksystemet och de nytryckta pengarna söker sig ut i Europas ekonomier på ett sätt som de inflationsrädda borde frukta mera än en räntegaranti.

En annan kategori skeptiker är de som tror att ökad likviditet också leder till mera moral hazard - dvs att hjälp till skuldkrisansatta länder medför att de slår sig till ro och fortsätter att skuldsätta sig i onödan. Hur hjälpen i så fall ska utformas är oklart. Men de skärpta kraven på euroländerna enligt pakten 9 december är väl tänkt att förhindra moral hazard. Och då kan ECB tillåta sig att agera i krisbekämpande riktning. Man kan undra vad Merkel säger om detta? Ska hon skrika om inflation?

Den slutliga frågan är dock huruvida ECB:s LTRO verkligen har en räntesänkande effekt. Det tror inte Lindvall. Även om räntedifferensen mellan vad en bank får på italienska obligationer och måste betala för ECB-lånen är mycket attraktiv så är räntan så hög att Italien inte klarar sina betalningsåtaganden, menar han. För att operationen ska lyckas måste den bli så omfattande att obligationsräntorna faller till 2-3 procent, menar Lindvall.

En sådan analys måste enligt min mening ta hänsyn till att även ett utköp av förfallande obligationer kommer att tillföra nytt kapital. De investerare som får betalt för gamla italienska obligationer måste ju placera pengarna någonstans. Pengar som söker placering höjer priserna på objekten. Det betyder att räntorna sjunker. Hur kan man glömma det?

Det mest egendomliga i Lindvalls artikel, som också publiceras i SvD idag med rubriken "ECB:s åtgärder blir alltmer desperata", är hans syn på vem som får betala ECB:s åtgärder. Han anser att även om operationen lyckas kommer det att ske till priset av "en enorm förmögenhetsöverföring från euroländernas skattebetalare till bankerna". Vad menas med det? Kommer skatterna att höjas för att sedelpressarna ska få betalt?

[Uppdat 29/12: Vid auktionen idag när Italien sålde 10-åriga statsobligationer för 2,5 mdr € blev räntan 6,98 % mot 7,56 % i november. Bankerna håller mycket pengar som reserv, bl a som inlåning hos ECB.]

Läs även andra bloggares åsikter om europeiska centralbanken, ECB, euron, skuldkris, banker, trycka pengar, sedelpressar, inflation, Merkel, nationalekonomi, europakten, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Konjunkturen blir ingen katastrof?

2011-12-21T23:54:00.003+01:00

Sverige klarar sig klart bättre än PIIGS-länderna och något bättre än övriga euro-länder. PIIG:s går in i recession 2012, övriga står stilla och Sverige ökar BNP med o,6 procent enligt KI. Men felaktiga politiska åtgärder kan fortfarande ge kollaps.

Konjunkturinstitutet lade fram sin decemberrapport idag 21/12-11 (pdf). Den är mer pessimisstisk för 2012 än Riksbankens prognos från igår. BNP ska öka med bara 0,6 procent nästa år (kkorr 1,0 %) mot Riksbankens 1,3 procent. Däremot är prognosen mer optimistisk för åren 2013-14. Det är svårigheter på exportmarknaden och dämpad privat konsumtion som är huvudförklaringen till konjunkturnedgången.

Ursprunget till den svaga exportökningen med 0,5 procent 2012 mot 8,2 procent i år finns i skuldkrisens Europa. Oförmågan hos EU:s politiska ledare att förhindra att de stora länderna Italien och Spanien drabbas av orimligt höga räntor har spridit missmod hos företagen och hushållen. Diskussionen om vikten av att förhindra en räntestegring med hjälp av kapitaltillskott till bankerna har pågått sedan september 2009 då IMF uttalade en skarp varning (bart 1/10-09). Istället tvekade politikerna och räntorna steg (se diagram nedan).

Hösten 2010 uttalade Merkel att de privata investerarna måste vara beredda att ta på sig förluster när det gällde att komma tillrätta med skuldkrisen. Konsekvensen blev att räntorna steg ("Merkelkonsekvensen"). Den 2 december 2010 tänkte ECB göra en kraftfull motattack genom kvantitativa lättnader (obligationsköp, QE) på 2 biljoner € men beslutet stoppades. Min bedömning var då att detta var "början till slutet". Vi ser nu samma tendenser på euroländernas kapitalmarknad som 2008-09. Misstroendet mot vanliga företag som låntagare ökar nu oroväckande, se nedanstående diagram:

Vi ser också av diagrammet ovan att den räntedifferensnedgång som EU-mötet genom sin nya "pakt" för euroländerna den 9 december åstadkom, redan har försvunnit. Idag fick dock de europeiska bankerna möjlighet att låna billigt av ECB för att kanske köpa statsobligationer. Konjunkturinstitutet bedömer att skuldkrisen kan bemästras före sommaren 2012 och det är utifrån denna förutsättning man gör sin prognos för Sveriges ekonomi. Det blir recession i PIIGS-länderna (heldragen linje) och ganska dåligt i övriga euroländer:

För Sveriges del resulterar detta i en BNP-ökning med 1 procent kalenderkorrigerat 2012 vilket kan jämföras med en "normal" ökning på uppemot 3 procent per år:

Orsaken är dels en dålig exportutveckling, som dock inte alls är lika dålig som under finanskrisen:

En lika väsentlig orsak är den dåliga utvecklingen av privat konsumtion. Den ökade med 3,6 procent 2010 men bara med 1,4 procent i år och förutses öka 1,0 procent 2012. Orsaken till detta var dock inte att hushållens inkomster utvecklas dåligt. Av nedanstående tabell framgår att de disponibla inkomsterna ökar realt med 3,0 procent i år och 2,5 procent nästa år mot bara 1,6 procent 2010:

Det är istället rädslan för skuldkrisens allmänna verkningar och rapporteringen om USA:s ekonomiska (och politiska) problem som medför att hushållen börjar spara mera:

Sparkvoten under de tre åren 2010-12 blir 10,6 procent, 12,2 resp 13,3 proc. Under tredje kvartalet i år föll konsumtionen med 1 procent och förutses falla ytterligare något det fjärde. Nästa år ökar konsumtionen med 1 procent. Även bostadsprisernas sänkning och kursfallen på börsen medför att hushållen vill öka sparandet. Det är främst psykologiska orsaker som ligger bakom sparandeökningen, Risken för arbetslöshet ökar inte särskilt mycket:

Några ytterligare indikatorer som KI redovisar framgår av nedanstående tabell (klicka för förstoring):

KI redovisar också att statsskulden blir 29,4 procent av BNP (37,1 % enl EU-def) år 2012. Skattekvoten stiger 2011-12 från 44,8 procent till 45,0 procent.

För att något motverka konjunkturnedgången antar KI att Riksbanken sänker sin styrränta avsevärt mera än vad banken själv förutspår. Finanspolitiken antas inte ge några påtagliga stimulanser. Styrräntan blir lägre än i eurozonen (nu är den högre):

Den sänkta räntan tenderar dock att fastna inom banksystemet genom att bankernas marginaler ökar såväl i Sverige som Europa. Detta beror delvis på att de formella kapitaltäckningskraven skärps till juni 2012. En annan orsak är större oro inom banksystemet som leder till att bankerna vill ha större marginaler mot förluster än de formellt juridiska (större andel sparade vinster - dvs eget kapital). Både konsekvenserna av Merkels uttalanden och det faktum att alla privata investerare förlorar hälften av sitt kapital på Greklands inställda betalningar trissar upp räntedifferenserna:

Den goda ekonomiska utvecklingen i Sverige, framförallt vad gäller statsfinanserna, har till slut noterats av finansmarknaderna. Under finanskrisen trodde man ännu att ett litet land som Sverige skulle vara osäkert ur placeringssynpunkt. Det medförde att kronan sjönk mot både euron och dollarn (stigande kurvor i diagrammet nedan):

Under den nya oron 2011 har denna stigande kurstendens varit mycket mindre och knappt märkbar för euron. KI förutser ytterliga förstärkning av kronans växelkurs vilket bidrar till den mera blygsamma exportutvecklingen framöver.

Avslutningsvis återger jag tre diagram som visar att regeringens politik för att minska utanförskapet ser ut att bli framgångsrik:

Läs även andra bloggares åsikter om konjunkturen, ekonomisk utveckling, kris, skuldkris, ränta, export, konsumtion, arbetslöshet, utanförskap, nationalekonomi, sparande, rädsla, ekonomi, politik på intressant.se

Ingen sänkt boränta genom Merkelkonsekvensen?

2011-12-20T22:53:00.001+01:00

Om man deklarerar att de privata långivarna till Europas krisländer kommer att göra förluster kommer bankerna att höja sina räntor. Det blir den enkla konsekvensen av Merkels uttalanden. Och en god del av de svenska bankernas upplåning måste då ske till högre ränta.

Riksbanken sänker styrräntan från 2 till 1,75 procent enligt dagens tillkännagivande. Inflationstrycket är lågt och man befarar en finanspolitisk åtstramning i skuldkrisernas Europa dit en stor del av Sveriges export går. Centralt för att motivera sänkningen är följande skrivning:

"Den svaga utvecklingen i euroområdet dämpar även svensk ekonomi som, efter den starka utvecklingen hittills i år, nu bromsar in. Orderingången till svenska exportföretag har minskat och exporten blir betydligt svagare under nästa år. De försämrade utsikterna gör att hushåll och företag väntar med att konsumera och investera. En lägre efterfrågan påverkar också arbetsmarknaden där arbetslösheten stiger något under det kommande året. När oron för statsskuldproblemen i euroområdet avtar, återvänder förtroendet gradvis hos svenska hushåll och företag. Då väntas svensk ekonomi åter växa i en mer normal takt."

Syftet med räntesänkningen är att stimulera den svenska efterfrågan genom att hushåll och företag får litet mera pengar över om deras lån inte är bundna på längre tid. Men så verkar det av allt att döma på tisdagskvällen inte att bli. Bankerna kommer nästan inte alls att sänka sina räntor. Sannolikt kommer vi att få se en kritikstorm riktas mot bankerna: de är giriga och har redan höga vinster.

Det nya arbetarpartiets ordförande i riksdagens finansutskott, Anna Kinberg Batra, uttalade föga förståelse i TV:s nyhetssändningar. Att bankerna skulle behöva öka sin kapitaltäckning, som EU beslutat ska ske senast till juni 2012, viftade hon bort med att tre av fyra av de svenska bankerna redan har en god konsolidering. Analytikern Peter Malmqvist intervjuades i Aktuelltsudion och fick uttala sin förvåning över bankernas beteende. Han menade att de har en avkastning på eget kapital på 12-13 procent vilket han ställde mot en upplåningsränta på 1-2 procent. Han borde inte vara lika okunnig som Kinberg Batra, så vilket var syftet att baktala bankerna?

Det verkar ganska rimligt att bankerna strävar efter ca 15 procents avkastning i synnerhet som detta mål inte uppnås ens två år av fyra. Efter skatt och utdelning kan bankerna i praktiken följa med näringslivets långsiktiga tillväxt. Det borde också Anders Borg och Peter Norman, som också var kritiska, begripa.

Men även bankerna borde vara mera tydliga med både hur avkastningskraven motiveras och hur upplåningskostnaderna utvecklas. En fördomsfull uppfattning om bankerna är att de finansieras genom inlåning från småspararna. I dagens banker gäller inte denna småstadsuppfattning fån förra sekelskiftet. En stor del av utlåningen finansieras med upplåning på kapitalmarknaden både i Sverige och internationellt. Dessa upplåningsräntor har stigit när den finansiella oron fortsatt.

Bankerna i Europa styrs inte av en formalistisk strävan att exakt uppfylla de höjda kapitaltäckningskraven från politikerna. I oroliga tider behöver man en större marginal ovanför de formella kraven än tidigare. Och genom uttalanden från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, om att privata långivare till Europas krisländer måste räkna med att göra förluster, har konsekvensen blivit att räntorna stigit. Greklands mjuka konkurs där de privata långivarna förlorade hälften av sina utlånade pengar bär syn för sägen. Av den fortsatt höga räntan att döma tror investerarna tydligen att det blir ytterligare nedskrivningar.

Denna "Merkelkonsekvens", som också demonstrerar ovilja med att komma tillrätta med skuldkrisernas akuta följder", sprider sina verkningar även till Sverige. Bankerna blir försiktigare och måste betala högre ränta på sin upplåning. Det bidrar till att svenska villaägare blir blåsta på räntesänkningen på sina bolån. Riksbanken borde ha sänkt räntan till 1,5 procent.

Ytterst beror nog en god del av det trista svenska boränteläget på Merkels och tyskarnas ovilja att låta ECB trycka pengar för att garantera att räntorna för krisländerna inte stiger för mycket. Det beror i sin tur på den primitiva teori om inflationen som de håller sig med. Att trycka pengar ser de som en säker väg till hyperinflation som på 1920-talet. De vill inte inse att situationen för 90 år sedan var helt annorlunda.

Läs även andra bloggares åsikter om ränta, Angela Merkel, boränta, Merkel, banker, skuldkris, bolåneränta, girighet, avkastningskrav, vinster, Riksbanken, styrränta, eurokris, penningpolitik, ekonomi, EU, nationalekonomi, politik på intressant.se

Juholt är verkligen opålitlig

2011-12-19T03:52:00.004+01:00

Socialdemokraternas partiledare anklagar sina partifunktionärer för att ha satt ihop en falsk beskrivning av hur det gick till när en satsning på 2 miljarder på A-kassan försvann från skuggbudgeten. Tror Juholt att vi ska tro på en komplott? Nu är han nog rökt.

I Dagens Industris veckobilaga Di Weekend finns ett reportage om hur det gick till när socialdemokraternas budgetmotion fastställdes den 26 september 2011 (ref Expr). Det var då "skuggbudgeten" skulle presenteras för riksdagsgruppen. Den första tiden därefter trodde man i debatten att partiets ordförande Håkan Juholt och den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich hade satt ihop en preliminär alternativbudget som av slarv gick emot partiets fastställda linje rörande A-kassan. Detta läckte ut genom ett internt mejl från gruppledaren Carina Moberg. Partiledningen beskylldes för inkompetens i motionshanteringen, men snart kom Juholts hyresersättning för dubbelt boende att ta överhanden i debatten (bart 7/10-11).

Di Weekend visar att turerna kring budgetmotionen är mycket mer graverande för partiet. Och ännu värre blir det när Håkan Juholt kommenterar skriverierna i Dagens Industri dagen därpå 17/12-11. Ett antal personer som Tomas Nordenskiöld intervjuat gör gällande att Juholt en halvtimme innan budgetmotionen skulle delas ut till riksdagsgruppen ringde och fordrade att det redan färdigskrivna avsnittet om en tvåmiljarderssatsning på A-kassan skulle strykas. Varken höjd ersättningsnivå eller sänkt avgift skulle vara med för att förebygga att Socialdemokraterna skulle kunna utmålas som ett bidragsparti.

De politiska sekreterarna och kanske kanslichefen Sven-Eric Söder protesterade och ansåg att en så stor förändring måste förankras i partiet först. Men Juholt gav order om att förändringen skulle göras ändå. "Smyg igenom det. Det var så han sa. Vi sa att det var en grandios felbedämning, men det hjälpte inte", berättar en källa enligt Nordenskiöld. Waidelich accepterade dock utan protester. De tre politiska sekreterarna, som Juholt senare anklagade för "hafsverk", utförde strykningen i största hast och flyttade pengarna till andra poster. En timme försenad skickades motionen ut till de 112 riksdagsledamöterna.

Vid ett möte med socialdemokraternas högsta representanter i riksdagen presenteras budgetmotionen av Waidelich. Ylva Johansson tar till orda med ett kritiskt inlägg som får flera instämmanden. Detta upprepas vid den följande presentationen för hela riksdagsgruppen. Juholt och Waidelich blev blev överkörda i förnedrande former.

Men en vecka senare påstod Juholt i Aftonbladet att budgetmotionen var långtifrån klar. Fler kapitel saknades. Och frånvaron av satsningen på A-kassan i utkastet han fick den 25 september (en söndag) tyckte Juholt att han kunde ha stoppat men han ville ändå ha en bred diskussion i gruppen. "Det är en direkt lögn att han funderat på att stoppa det. Det var ju han som hade krävt att a-kassan skulle tas bort" beskriver en person skeendet enligt Nordenskiöld.

När Juholt konfronteras med dessa uttalanden av Nordenskiöld i lördagens DI säger han: "Uppgifterna är inte korrekta. De stämmer inte alls."

Varför beskriver då flera personer i din närhet att det var du som strök satsningen? frågar Nordenskiöld.

Juholt svarar: "Det är alldeles uppenbart att det förekommit maktkamper i det socialdemokratiska partiet. Det finns de som inte vill ha mig som ordförande. Det finns de som själva vill vara ordförande."

Enligt min mening hävdar Juholt att det finns flera personer på partikansliet som är så illojala att de fabricerat ett skeende som explicit kastar skulden på Juholt för den uteblivna A-kassesatsningen. Syftet skulle vara att diskreditera Juholt som partiledare. Borde det inte gå att belägga med en sparad kopia av den budgetmotion som Juholt fick titta på helgen före den interna presentationen. Fanns satsningen med i denna eller inte? Och hur skulle flera personer kunna enas om samma version av turerna kring kravet på strykningen den 26:e september? Juholt har verkligen upptäckt en komplott mot honom.

Risken för Juholt är att de berörda träder fram och lämnar sådana uppgifter att Juholt är bränd för all framtid. Hur kan han ta den risken? En vanlig politiker skulle väl aldrig komma med så grova anklagelser i ett mål som eventuellt är mycket lättkontrollerat. Men den opålitlige Juholt verkar inte tänka efter. Han skjuter än en gång från höften. Och den här gången kan det bli ödesdigert. Vi får se senare idag.

Boggat: Rebella (S) som är skeptisk men ändå tycker: "Eller så har DI:s källor rätt. Då har partiet problem av gigantiska mått. Nya problem. För vem vill jobba för en organisation där man riskerar att få skulden för ledningens tillkortakommanden?"

Bengt Silfverstrand (S) som försvarar Juholt: "Den värsta konspirationsteorin i artikeln rör sig om en direkt anklagelse mot Håkan Juholt om att det var på dennes direktiv som satsningen på höjt tak och höjd nivå i a-kassan, en reform värd 2 miljarder, först lyftes bort ur s-budgeten för att senare återställas på begäran av den socialdemokratiska riksdagsgruppen."

[Uppdatering 2/1-12: Poirer redogör för sin kontroll av 3 S-källor som är samstämmiga, SvD]
[Uppföljning av Fredrik Öjemar på Di 9/1-12] [DN jan]

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, lögn, budgetmotion, skuggbudget, A-kassa, socialdemokraterna, komplott, politik på intressant.se

Reinfeldt pressades av det ökande utanförskapet

2011-12-17T14:03:00.002+01:00

I en invecklad diskussion i radion om utanförskapets ökning kunde Fredrik Reinfeldt inte klargöra om det var fråga om statistiska konstigheter eller kortsiktig konjunkturpåverkan. Lyssnarna fick intrycket att det kanske är fråga om ett misslyckande.

I Ekots lördagsintervju idag 17/12-11 intervjuades statsminister Fredrik Reinfeldt av Mari Forssblad. Det första ämnet var huruvida Sverige ska gå med i europakten. Reinfeldt är vankelmodig: Om man är med i de 17:s samarbete, måste man då ha exakt samma regler som dessa? Blir det stora förändringar för Sverige? Kan vi anta reglerna för att sätta dem i kraft när vi går med i euron? Men det kan vara viktigt att vara med eftersom de 17 får allt större betydelse. Om Sverige måste implementera reglerna omedelbart blir det svårigheter i riksdagen.

Reinfeldt vill göra åtskillnad mellan euroländer och andra länder som ändå vill vara med. Vi vill värna vårt inflytande. Då kommer konkurrenskraften att öka etc. Vi är fortfarande emot eurobonds och gemensam hantering av statsskulderna. Vi behöver en stark finansiell brandvägg. Den behöver förstärkas pga Italien och Spanien. Räntorna måste hållas nere. Sverige kan tänkas låna ut pengar till IMF och Stefan Ingves har nämnt 100 mdr SEK. Med mycket muskler behöver man kanske inte använda pengarna. Det blir fler toppmöten. Det behövs reformer i krisländerna och brandväggen kanske borde göras ännu starkare (200 mdr € har nämnts). Något belopp för Sverige ville Reinfeldt inte precisera.

Ann-Mari Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" blev nästa fråga. Reinfeldt nämnde förnyelse och arbetsgrupper. Om jag gör en kompromiss måste jag leverera denna även om det inte enbart är moderat politik. Ibland måste jag vara tuff för att försvara kompromisser. När propositionen är skriven kan det bli regeringskris om enskilda ledamöter tycker att de kan göra vad de vill.

Moderaterna har 33,4 procent i SCB:s mätning. Vid valet 2002 var de tre andra partierna dubbelt så stora som moderaterna. Nu är det ännu mer än tvärtom. Moderaterna måste ha gjort något? Något klart svar på den frågan gav Reinfeldt inte. Men han ville ha fyra välmående allianspartier. Arbetslinjen och ordning på statsfinanserna gör att vänsterväljare kan rösta på det nya arbetarpartiet menade Reinfeldt.

Kristdemokraterna diskuterades. Om de inte kan klara sig själva? Reinfeldt trodde att valresultatet kan bli annat än opinionsundersökningarna. Ingen hjälp antyddes. Inte heller ett övertagande av KD-rösterna. Kunde inte Forssblad ha frågat rent ut om huruvida det bästa ändå vore att KD läggs ned på riksplanet till nästa val?

Arbetslösheten diskuterades. Kommer inte de marginaliserade grupperna att slås ut? Arbetsmarknadspolitiken ska inriktas på grupperna längst ifrån, blev svaret. Resultatet av ökade drivkrafter blev tvärtom, hävdade intervjuaren: 100 000 har blivit 175 000. Reinfeldt kontrade med att ohälsotalet sjunkit. Diskussionen blev invecklad. Behövs det inte en särskild arbetsmarknad för de fd långtidssjukskrivna mm? Detta tog sig Reinfeldt runt. Vi är på väg i en gynnsam riktning hävdade han.

-Du har ifrågasatt bankernas vinstkrav på 15 procent i DI i början av november? Reinfeldt menade att det var föranlett av att räntorna sjunkit. Carema Care får mer än 30 procent? Det leder till att man säger upp avtal sade Reinfeldt och avslutade med att man också måste ställa högre kvalitetskrav. Frågan om avkastningskraven kom upp alldeles för sent i programmet för att lyssnarna skulle kunna få någon rätsida på problematiken. Det borde dock gå att klargöra huruvida Reinfeldt har någon underliggande beräkning bakom kritiken mot 15 procent eller om han bara tycker rent känslomässigt att siffran är hög.

Huvudintrycket blev att det är många röriga frågor som är aktuella idag. Någon klarhet gavs egentligen inte. Vilka är argumenten för att gå med i europakten omedelbart? De fördelar som finns att vinna (om några) måste väl uppvägas av att Sverige nu måste införa ny lagstiftning som i första hand är till för olydiga euroländer? Vilket är motivet för Sverige att satsa pengar på lån till IMF? Det är väl att Sverige vill undvika kollaps för Spanien och Italien vilket skulle påverka oss negativt. Och då kunde väl Sverige uppträda som föregångsland och utlova sensationellt starkt stöd?

Den eventuella framgången för arbetslinjen borde väl diskuteras åtskilt från de aktuella effekterna av den nya konjunkturavmattningen. Var det det som siffrorna 100' och 175' syftade till. Men lyssnarna kunde inte hänga med i vad det var för grupper som ingick. Programledaren verkade ta ökningen som ett säkert tecken på misslyckande. Hur Reinfeldts försvar egentligen såg ut framgick inte tydligt. Det kanske beror på att Reinfeldt inte kan försvara politiken. Den håller på att misslyckas. Eller är det fråga om statistiska konstigheter?

Andra bloggar om: Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt, regeringen, europakten, euroavtalet, euron, Europa, utanförskapet, arbetslöshet, KD, politik på intressant.se

Lyckas politiska drev oftare mot kvinnor?

2011-12-16T16:57:00.000+01:00

Är det inte snarare brott mot altruistiska ambitioner, som finns hos kvinnor och vissa politiska partier, som är förklaringen till varför vissa politiker råkar illa ut?

Vid ett seminarium på Timbro idag presenterades en rapport från Mediainstitutet med titeln Räddade mustaschen Juholt? Det är en undersökning av genderperspektivet i mediadreven vid politiska skandaler. I panelen deltog Roland Poirer Martinson, Gudrun Schyman och Niklas Svensson (Expr) Hypotesen är att män klarar sig bättre än kvinnor när drevet går. Någon sådan slutsats kunde dock inte beläggas säkert. De enskilda omständigheterna har stor betydelse.

Rapporten beskriver ett antal skandaler utifrån olika tidningsartiklar. Följande skandaler behandlas:

Mona Sahlin och Tobleroneaffären 1995
Laila Freivalds och lägenhetsaffären 2000
Laila Freivalds och stängningen av SD:s webbplats 2004-06
Gudrun Schyman och skattefusket 2003
Sigvard Marjasin och kostnadsredovisningen som landshövding 1996
Jan O Karlsson och dubbla ersättningar och kräftkalas 2002-03
Tobias Billström och obetald TV-licens 2006

Det kan enligt min mening ytligt sett förefalla som om kvinnor haft svårare att klara de skandaler som träffat dem som högt uppsatta politiker. Det blir ännu mer ögonskenligt om man kompletterar med obetald TV-licens i fallen Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló. Men detta kanske inte är en adekvat hypotes.

En bättre hypotes skulle kunna vara att det är en fråga om motsättningen mellan förväntningar om altruism och ett faktiskt egoistiskt eller girigt beteende. Vänsterpartier som förordar högre skatter och utjämning blir då känsligare om deras företrädare blir påkomna med egoistiskt beteende. Detta gäller även förväntningarna på hur kvinnor borde bete sig. En egoistisk kvinna är en större styggelse i opinionen än en man.

Effekterna av denna attityd förstärks om den som agerat girigt är framstår som välbeställd och besitter överklassattityder. Därför gjorde sig Borelius snabbt omöjlig efter regimskiftet 2006. Även Stegö framstod som egoistisk trots att det var relativt välbekant att det var ideologiska skäl som låg bakom hennes vägran att betala TV-licens. Här tog sannolikt ideologiskt motstånd hos mediaaktörerna över eftersom hon varit chef för Timbro.

Ideologiskt motstånd förefaller också ha varit dominerande i behandlingen av Marjasin. Han framstod på sin tid som en arrogant fackpamp och ivrig förespråkare av löntagarfonder. När länsstyrelsen hade anmärkningar mot hans redovisning försökte media länge göra gällande att han på något sätt berikat sig själv genom ett komplicerat system av faktureringar. Jag kommer ihåg hur DN på ett helt uppslag sade sig kunna visa steg för steg hur Marjasin fått in pengar i egen ficka. Men den som granskade alla rapporterade led såg att det sista ledet saknades.

I det allmänna drevet räckte det dock med att Marjasin klippt och klistrat i de kvitton som han sparade (vilket var obehövligt eftersom han hade en schablonersättning som inte krävde kvitton). När det blev rättegång frikändes Marjasin på alla punkter. Men eftersom han företrädde en långtgående socialism är han för alltid dömd för egoism i den allmänna opinionens ögon.

Håkan Juholt har hittills klarat sig trots att han uppträtt lika egoistiskt som Freivalds i lägenhetsaffären (bart okt-11). Men Freivalds blev arg och ljög om att hon var tvungen att köpa lägenheten (med stor vinst). Juholt har istället lyckats med konststycket att få ett ganska småskuret egenintresse att framstå som ett olyckligt missförstånd. Beror det på att han är man? Det är inte lätt att säga.

Jämfört med Freivalds är det lättare att säga att Juholt inte är lika egoistisk. Jämfört med Sahlin borde bådas bakgrund framstå som en indikation på altruistiska ambitioner. Däremot framstår nog Sahlin som mera slarvig och ansvarslös än Juholt. En statsminister med dessa egenskaper framstod som motbjudande för stora grupper. Idag är det inte Juholts "misstag" i ersättningsfrågan rörande dubbel bosättning som utgör ett hinder för hans politiska arbete. Istället är det hans allmänna vinglighet och yvighet som är det stora hindret. Dessutom finns det ingen som nu skulle kunna ersätta Juholt.

Läs även andra bloggares åsikter om mediadrev, media, skandaler, altruism, Juholt, Sahlin, Freivalds, Socialdemokraterna, politik på intressant.se

Vad blir 800 delat med 100?

2011-12-15T23:28:00.001+01:00

En femtedel av femteklassarna i Sverige klarar inte att lösa rubrikens matematiska fråga. När detta testades i en fjärdeklass i Kina möttes Sverige av hånskratt. SVT verkar till slut ha gått till frontalangrepp mot den svenska flumskolan.

I SVT går en serie om skolan i fyra avsnitt som kallas "Världens bästa skitskola". Nu på torsdagskvällen sändes avsnitt tre, som jag råkade titta på ("Experimentverkstaden"). Jag trodde det var ytterligare en programserie i TV:s konventionella anda som ville propagera för att felet med skolan är borgerligt tänkande och krav på mera kunskaper och ordning. Men det tredje programmet gick inte i denna riktning.

Programledaren Natanael Derwinger hade rest till Kina och besökte där en skola i Shanghai. Enligt internationella undersökningar är det här man kan finna världens bästa skola som den mäts i dessa tester. I en fjärdeklass ställde han frågan: "Vad blir 800 delat med 100?". Denna fråga förmår 20 procent av Sveriges femteklassare inte att besvara korrekt i de nationella proven. Alla de kinesiska skolbarnen kunde svaret. Dessutom hånskrattade de åt att detta var ett problem för femteklassarna i Sverige.

På en skolgård i Sverige testade Derwinger ånyo denna räkneövning. Som svar fick han både 100, 80 och "omöjligt" av elever i nionde klass. En femteklassare kunde dock till slut leverera rätt svar. Dessa charader syftar med all önskvärd tydlighet att visa att den svenska skolan är ett skämt. Ovanpå detta rapporterades att 2013 kommer 1 200 nyblivna stylister att finnas som arbetssökande. Mot detta ställdes att arbetsförmedlingen idag har en (1) tjänst som stylist ledig.

Visserligen omgavs reportaget med en del reservationer om det okreativa faktainhämtandet i Kina och Finland. Det antyddes att den svenska skolans elevers dåliga kunskapsnivå och undermåliga läskunnighet kanske skulle kunna kompenseras med att de istället var mer kreativa. Det illustrerades med cirkus- och stylistutbildning. Nog måste det ändå tolkas som att Derwinger hånar den nuvarande kravlösa filosofin inom utbildningspolitiken. Den svenska flumskolan.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, Sverige, Kina, flumskola, SVT, media, utbildningspolitik, politik på¨intressant.se

Frihet är inte "positiv frihet"

2011-12-13T23:59:00.006+01:00

Varför ska frånvaro av paternalism kallas "positiv frihet"? Och hur kan man kalla ekonomisk förmåga för "positiv frihet"? Denna term kanske borde rensas ut ur den statsvetenskapliga diskursen?

Jag var på ett seminarum på Timbro om Isaiah Berlins två frihetsbegrepp ikväll. Det föranleddes av en nyutgåva av boken Fyra essäer om frihet där även en femte essä tagits med som var tänkt från början av Berlin. Bokens titel är nu Essäer om frihet. Den har försetts med en introduktion av statsvetaren Gina Gustavsson som i november doktorerade på Berlins frihetsbegrepp. Avhandlingens titel är Treacherous Liberties: Isaiah Berlin's Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture (prm). Hon deltog också i seminariet tillsamman med bl a Thomas Gür.

Frihetsbegreppen hos Berlin är verkligen förrädiska. Den vanliga friheten kallar han "negativ frihet" genom att den definieras som frånvaro av hinder av social och politisk natur. Men sedan analyserar han något som han och andra kallat "positiv frihet". Berlin menar att detta begrepp betyder sådant som autonomi, självstyre eller att vara sin egen herre. I den allmänna debatten sätter man ofta likhetstecken mellan demokrati och frihet.

I en efterskrift till boken har Berlin främst försökt utveckla vad han skrev i essän "Två frihetsbegrepp". Han menar att negativ frihet handlar om svaret på frågan "Hur mycket får jag styra över?". Positiv frihet handlar om svaret på frågan "Av vem styrs jag?". Den positiva friheten är tydligen att få styra sig själv. Är då demokrati positiv frihet? Det är en intrikat fråga som jag inte vet om Berlin egentligen behandlat på ett tillfredsställande sätt.

Både mer totalitära och demokratiska stater kan utöva en långtgående paternalism gentemot de enskilda individerna. Det är att minska den positiva friheten. Men är detaljerade direktiv om vad man får och inte får göra principiellt skilda från mer generella förbud? Blir det praktiska resultatet inte samma sak - olika grader av negativ frihet?

I varje fall har den öppning som introduktionen av positiv frihet inneburit, möjliggjort för frihetens fiender att i individens föregivna intresse begränsa hennes frihet under åberopandet att man i själva verket ökat den "positiva friheten".

Detta trick har blivit alltmera sällsynt. I den ideologiska debatten har frihetens fiender nästan fullständigt lyckats kidnappa frihetsbegreppet på ett helt annat sätt. De menar att negativ frihet är frihet från tvång och positiv frihet är frihet till allt som är gott. Enkelt, eller hur? Det skulle därför inte räcka med att inte utsättas för tvång. Individen måste också kunna utnyttja allt det som han har rätt att göra. En resa jorden runt är visserligen inte förbjuden, men den som inte har råd med biljetten är utsatt för ett tvång som är lika effektivt som att polisen hindrade vissa från att anträda resan.

Detta missbruk av begreppet positiv frihet tycker jag inte Berlin har uppmärksammat tillräckligt. Det är inte frihet saken gäller. Begreppet skulle kunna kallas förmåga eller resurser - möjligen "materiell frihet" (bart aug-05). Skulle man inte kunna rensa ut den bedrägliga termen "positiv frihet" och istället diskutera begreppet under termen "autonomi" eller liknande?

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, filosofi, frihet, positiv frihet, Isaiah Berlin, Gina Gustavsson, socialism, politik på intressant.se

Globala temperaturen sjunker

2011-12-12T16:51:00.000+01:00

Temperaturen i världen fortsätter att sjunka. Det magra resultatet från klimatmötet i Durban kanske ligger i linje med verkligheten.

Klimatmötet COP 17 i Durban antog en överenskommelse om att till 2020 komma fram till en överenskommelse om minskade koldioxidutsläpp. Några tydliga krav på minskade utsläpp innehåller inte uppgörelsen i Durban. Kyotoprotokollet förlängdes dock till 2017. Men det omfattar bara 30 procent av utsläppen globalt. Hur färdplanen till en ny global överenskommelse ska utformas ska utarbetas till 2015.

Durbanuppgörelsen är en framgång för det formella förhandlingsarbetet. Men något innehåll finns inte vilket kan innebära att det slutliga uppgörelsen kan bli ett fiasko. Naturskyddsföreningens generalsekreterare säger i DN att vi fått "en färdplan mot fyra grader" global uppvärmning istället för två grader. Enligt DN:s ledare är dock avtalet inte helt misslyckat. Kina, Indien och USA är ju med.

Sedan en tid har emellertid temperaturmätningar med satellit indikerat att den globala uppvärmningen stannat av (bart 10 nov-11). En mätning från RSS visar att nedgången i oktober har fortsatt i november, som ligger ytterligare något lägre. Se nedanstående diagram:

Källa: climate4you, diagr 2

Naturligtvis är det för tidigt att dra slutsatser om temperaturutvecklingen till 2020. Men det är inte längre lika självklart att det är bråttom med utsläppsminskningar. Sålunda har EU inte gått med på att minska sina utsläpp med mer än 20 procent till 2020 istället för 30 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om Durban, klimatuppgörelse, klimatavtal, Kyotoprotokollet, temperatur, globaluppvärmning, växthuseffekten, klimat, klimathot, klimatkris, FN, miljö, politik på intressant.se

Otur att euron infördes strax före krisen?

2011-12-12T02:34:00.000+01:00

Har dagens ekonomiska kris blivit lindrigare genom att man har euron och valutaunionen? Eller är det tvärtom otur att Europa hade euron när den amerikanska finanskrisen kom?

Hur kunde det gå så illa för euroländerna? Bara i år har skuldkrisen kostat sex regeringschefer jobbet, skrev Rolf Gustavsson i SvD igår (han har varit korrespondent i Bryssel). Det som började med en sprucken prisbubbla på den amerikanska bostadsmarknaden har i Europa utvecklats till "en pysande politisk bubbla". Men berodde detta på att "giftiga amerikanska derivat" utlöste en statsskuldkris i Europa? En sådan beskrivning leder lätt till missuppfattningar.

Bostadsbubblan i USA ledde till en finansiell påfrestning på den amerikanska ekonomin. Genom hanteringen av Lehman Brothers utbröt en svår finanskris med viss spridning till Europa. Men det var den härigenom framkallade kreditkontraktionen vilken medförde en svår lågkonjunktur som avslöjade ekonomiska brister som framkallade skuldkrisen.

Vilka var dessa brister? I Europa hade man i början av 00-talet infört en valutaunion. Istället för 17 enskilda valutor, som automatiskt skulle ha pressats av marknadskrafterna, införde man ett valutasystem som ersatte marknaden med politiska regleringar. Dessa visade sig vara otillräckliga och snedvridande. Låg ränta och generösa lånemöjligheter lockade några av medlemsländerna att både utveckla en försvagad konkurrenskraft, en lånebubbla på bostadsmarknaden och/eller en långsiktigt alltför stor skuldsättning. Några marknadskrafter, som skulle ha stoppat detta genom valutakriser eller kapitalflykt, fanns inte kvar.

När lågkonjunkturen kom avslöjades de tidigare excesserna. Ovanpå de strukturella budgetunderskotten kom nu konjunkturbetingade underskott. Bostadsbubblorna i Irland och Spanien punkterades. Den grekiska skuldsituationen framstod genom ett avslöjat statistikfusk plötsligt som helt ohanterlig med stigande räntor som följd - vilket gjorde situationen katastrofalt ohanterlig med konkurs (50%) som följd. Genom detta fick marknaden upp ögonen för risken att höga skulder i andra länder lätt också skulle kunna bli ohanterliga om räntorna blev högre. Då krävde långivarna högre ränta och gjorde så skuldsättningen ohanterlig.

Den möjlighet att bekämpa krisen långsiktigt genom egen valuta, som skulle ha kunnat devalveras, fanns inte längre. Någon centraldirigerad krisbekämpningspolitik utöver sänkningar av styrräntan i EU17 fanns inte istället. Räntesänkningar hade f ö alltid kunnat göras i 17 länder med egen valuta. Så vilken var eurogrundarnas idé om hur en lågkonjunktur skulle bekämpas? De kanske inte trodde att det kunde bli några lågkonjunkturer? Eller de kanske föreställde sig att hela eurozonen skulle se ut som Sverige idag? Då skulle en lågkonjunktur snabbt gå över utan självförstärkande skuldkriseffekter.

Det verkar i varje fall varit otur för Europa att man infört en destabiliserande valutaunion 7-8 år innan den svåra finanskrislågkonjunkturen drabbade kontinenten. Tänk vad mycket lindrigare krisen hade blivit med 17 olika valutor.

Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, finanskrisen, skuldkrisen, Europa, eurozonen, euron, EU17, EMU, lågkonjunktur, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, statsbankrutt, konkurs, ekonomi, politik på intressant.se

Europakten räddar inte Italien från bankrutt

2011-12-09T23:59:00.002+01:00

Medan gräset växer dör kon. Och Merkel har inget att säga. Euro-pakten kan visa sig bli ett fiasko där man fortsätter att hanka sig fram med improviserade räddningspaket.

Det är olycksbådande att höra Angela Merkel uttala sig efter att EU-toppmötet kommit överens om en europakt med mer rigorösa krav på EU17:s skuldsättningspolitik i i framtiden. Det nya fördragets text blir klar i mars. Hon fick frågan: "Vad händer då med Portugal, Spanien och Frankrike fram till dess?" Enligt Ekot svarade Merkel:

"Jag anser att det var bra att vi förhandlade hela natten, konstruktiva planer och jag anser att det var bra, svarar Merkel. Det som krävs har vi inte gjort förrut och därför har europeiska centralbanken, ECB, spelat en viktig roll."

Är Merkel onykter eller har översättaren inte begripit vad hon sade? Trots att den frågande journalisten bjöd på att inte ta upp Italien, som är det mest akut utsatta landet, ville Merkel inte ens låtsas att hon hade en synpunkt på det kortsiktiga problemet med Portugal mfl. Och det långsiktiga perspektivet var lätt obegripligt, men ska väl tolkas som att utsikterna är goda.

"Medan gräset växer dör kon" är ett svenskt talesätt. Merkel hade ingenting att säga om den akuta bristen på gräs. Och det är inte heller något som tas upp i de svenska kommentarerna. Alla fokuserar på att det blivit en splittring inom EU. Bristen på detaljer anförs också som en orsak till att entydiga signaler från finansmarknaderna uteblivit (DN). En viss ökning av räntorna för krisländerna har dock spårats. Men rykten säger att ECB trots allt skulle vilja bli mer villigt att köpa obligationer.

Innehållet i stora drag i europakten anses dock vara känt (DI). I korthet är det följande:

Hårdare budgetregler med mål om överskott över en konjunkturcykel ska skrivas in i respektive lands lagstiftning. Det liknar Sveriges överskottsmål.
Den permanenta nödlånfonden ESM tidigareläggs ett år till 2012 och ska få en kapacitet på 500 miljarder euro. ESM ska dock inte göras till bank och kommer därför inte att kunna låna i ECB. Den tillfälliga faciliteten, EFSF, ska troligen läggas ned.
Internationella valutafonden IMF ska tillföras 200 miljarder euro från EU-länderna. Förhoppningen är det ska öppna för ytterligare medel från andra länder.
Planerna på skatt på finansiella transaktioner och euroobligationer ska diskuteras vidare.

Om ECB inte börjar köpa obligationer när räntorna för på dessa blir orimligt höga för krisländerna kommer en kumulativ process sannolikt att inledas som blir mycket svårare att motverka i t ex mars när pakten skrivs under. Och inte ens då verkar det finnas några mekanismer som på ett kraftfullt sätt förhindrar en utveckling till det sämre. Vad hjälper budgetrestriktioner i framtiden om Spanien och Italien inte kan refinansiera sina stora förfallande obligationslån i vår? Det blir krasch som jag skrev om redan i september 2011.

Det är inte bara jag som förvånas över Europaledarnas brist på handlingskraft och beslutsamhet. På en SNS-konferens idag menade Erik F Nielson, global chefekonom på italienska storbanken UniCredit enligt DI:

"Han kritiserade ECB för att göra för lite i skuldkrisen. Han liknade ECB-ledamöterna vid brandmän som stod utanför ett hus i ljusan låga och skällde på barnen som lekt med tändstickorna istället för att släcka branden."

Nielson kan visserligen avvisas för att han talar i egen sak. Men liknelsen med den dysfunktionella brandkåren är talande och jag har använt den tidigare. Nu väntar vi på ECB...

Andra bloggar om: europakten, euron, skuldkris, Europa, EU, eurozonen, EU17, Merkel, Italien, ränta, nationalekonomi, statsbankrutt, konkurs, ekonomi, politik på intressant.se

Varför vill ECB inte trycka pengar?

2011-12-08T22:30:00.003+01:00

Om den europeiska "centralbanken" deklarerade att den köper obligationslån som kräver mer än tex 5 procents ränta skulle eurokrisen kunna lösas. Och ECB skulle inte ens behöva "trycka nya pengar" i praktiken.

Idag sjönk börserna överlag efter att ECB-chefen Mario Draghi deklarerat att det inte kommer att bli några köp av europeiska statsobligationer även om toppmötet, som inleds idag, skulle komma fram till mer rigorösa regler för euroländernas skuldsättningspolitik. Ekot rapporterar:

"Men Mario Draghi svarar tydligt nej på frågan om ett uttalande från honom häromdagen skulle tolkas som att ECB skulle vara berett att stödköpa större mängder krisande statsobligationer om EU-mötet i Bryssel kommer fram till tydliga beslut."

Varför är då "centralbanken" i Europa så obenägen att vidta de åtgärder som alltfler experter anser vara den på kort sikt enda verkningsfulla åtgärden för att rädda euron och ett antal svaga euroländer från statsbankrutt?

En orsak kan vara att Draghi går i Angela Merkels ledband. Det verkar som om Merkel till varje pris vill förhindra "tryckandet av pengar" eftersom hon själv och den tyska väljarkåren (63 procent) är rädda för att det ska bli "galopperande inflation" av samma karaktär som i Tyskland på 20-talet.

En annan orsak kan vara formella skäl. Det är förbjudet för ECB att köpa statsobligationer. Hittills har man dock i någon mån kringgått detta förbud genom att köpa obligationer på andrahandsmarknaden. Sedan maj 2010 har mer än 200 mdr € använts till sådana statsobligationer. Om Europas politiker verkligen skulle vilja rädda euron måste det rimligtvis gå att upphäva detta förbud att köpa nyemitterade obligationer.

En tredje orsak kan vara att Draghi faktiskt tror att det skulle bli farlig inflation om ECB började skapa nya pengar som skulle användas till att köpa krisande länders obligationer om det skulle bli svårt att emittera dem till rimliga räntor. Denna förklaring verkar dock ganska orimlig. Det tar i praktiken lång tid innan en sådan politik kan påverka den allmänna prisnivån.

En konventionell förklaring är att ECB-köpen först tränger ut de vanliga kapitalplacerarna ( ex pensionsfonder) från de mest räntabla placeringarna (ex italienska statsobligationer). Därefter söker sig det vanliga kapitalet till sämre avkastande placeringar. Teorin säger att sparande och placeringsmöjligheter är så väl avvägda att det i slutändan blir pengar över om de inte "steriliseras" av ECB. Det kan ske genom att ECB emitterar obligationer på kapitalmarknaden. Om så inte sker blir det om några år inflation.

Den konventionella teorin säger alltså att ECB kan köpa obligationer så att räntan på dem blir lägre och sedan sälja egna obligationer till en ränta som är ännu mycket lägre. Så länge inte något land gör total konkurs kommer ECB alltså att få en hygglig vinst på aktiviteten och några nya pengar kommer inte ut på kapitalmarknaden. Någon förklaring till varför inte detta skulle kunna tillåtas i stor skala har hittills inte presenterats i debatten.

En mera okonventionell analys säger att om ECB kraftfullt deklarerade att alla problemländers nyemitterade obligationer, som inte kunde auktioneras ut till en ränta understigande t ex 5 procent skulle köpas av ECB, skulle dessa länder kunna få lån till 5 procents ränta på den reguljära kapitalmarknaden. Orsaken är för det första att ECB med denna utfästelse kan se till att problemländerna inte går i konkurs. Att fordra hög ränta för placeringar i dessa länders obligationer skulle bli onödigt. För det andra skulle de privata placerarna kanske inte ens få 5 procents ränta eftersom det placeringsvilliga kapitalet skulle konkurrera om 5-procentsplaceringarna på ett sätt som pressade ner räntan. Och i praktiken skulle ECB inte behöva trycka några nya pengar alls eller ens köpa och sälja obligationer i någon form av steriliseringsoperationer.

Min preliminära slutsats är därför att eurozonens närmast katastrofala utveckling när den träffats av en begränsad ekonomisk påfrestning beror på att EU17 saknar en riktig centralbank. Det måste finnas en "lender of last resort" som inte är bunden av skrockfull Merkelvidskeplighet om vad som kan orsaka inflation utan som kan vidta konventionella öppna marknadsoperationer. Om länderna inte kan acceptera full marknadsekonomi genom att hålla sig med flera konkurrerande valutor som genast deprecierar om de missköts måste man hålla sig med en centralbank. ECB är ingen centralbank i verklig mening.

[Kan skuldkrisen lösas med saldo-obligationer? 27/12-11]

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, skuldkris, eurokris, Tyskland, EU, Merkel, inflationsrädsla, EMU, euro, ECB, centralbank, trycka pengar, sedelpressar, obligationer, ränta, statsbankrutt, konkurs, ekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, priser, nationalekonomi, politik på intressant.se

Väntar hyperinflation som i Tyskland på 20-talet?

2011-12-06T17:51:00.003+01:00

Situationen i Tyskland var helt annorlunda efter första världskriget än den är idag. Krigsskadestånd på orimlig nivå, partiell ockupation och omfattande strejker har ingen motsvarighet idag.

Nu är euro-zonen på väg mot en situation där det enda som återstår är att ECB börjar "låta sedelpressarna gå". Veckans politiska turer om hårdare kontroll av medlemsländernas skuldpolitik är rimligtvis en kosmetisk förutsättning för att man ska acceptera att ECB får börja trycka pengar. Vissa bedömare tror att detta sker i mars 2012.

Tidigare har motståndet mot att skapa nya pengar verkat vara dogmatiskt och kategoriskt, särskilt från Tysklands sida. Orsaken har sagts vara att Angela Merkel och de tyska väljarna fortfarande har traumatiska erfarenheter från den tyska hyperinflationen i Weimarrepubliken på 1920-talet. De nya signalerna tyder på att teorin om vad som orsakar kraftig inflation inte anses stämma med tesen att "mera pengar = mera inflation". Detta är det dock ingen som säger. Borde inte Erik Penser upprepa sin patetiska varning om "galopperande inflation" från mars 2009?

Om vi tittar på hur det gick till vid Tysklands hyperinflation efter första världskriget ligger det mycket i denna omvärdering av Pensers teori. Dagens situation har inte många likheter med den tyska situationen på den tiden.

Till att börja med försökte den tyska regeringen redan vid krigsutbrottet inte finansiera krigsutgifterna med skattehöjningar utan man slog genast in på linjen att finansiera utgifterna genom att ta lån och trycka pengar. Den tyska marken föll mot dollarn under hela kriget. Men det var hanteringen av krigsskadeståndet som var den riktigt allvarliga orsaken till hyperinflationen.

Tyskland hade en stor del av sin industri intakt efter kriget. Det hade till större delen utkämpats på fransk och belgisk mark. Men krigsskadeståndet fastställdes först till 269 mdr i guldmark (Londonultimatumet, wp) vilket i relation till Tysklands betalningsförmåga var mindre realistiskt. Det motsvarade ca 100 000 ton guld vilket var mer än hälften av allt guld som producerats i världen. Senare sattes det till 226 mdr gm. I juni 1921 betalades 2 mdr gm plus ett värde i utländsk valuta som motsvarade 26 procent av exporten.

För att klara krigsskdeståndet försökte Tyskland växla pappersmark till utländsk valuta. Detta ledde till att marken deprecierades hastigt och inflationen ökade. Både 1921 och 1922 mördades prominenta regeringsmedlemmar. År 1923 förklarade regeringen att skadeståndsbetalningarna var omöjliga att fullfölja. Följden blev att franska och belgiska trupper i januari 1923 ockuperade Ruhrområdet för att försäkra sig om skadeståndsbetalningar in natura. Istället utbröt strejk i Ruhrområdet och den tyska regeringen fortsatte att betala de strejkandes löner med ännu mer nytryckta pengar. Det var under denna denna period inflationen exploderade (se diagremmet).

I slutet av 1923 ersattes pappersmarken av en Rentenmark och skadeståndet reducerades enligt Dawesplanen och därefter genom ytterligare nedsättningar.

Det desperata agerandet under krig, orimliga skadeståndsanspråk, partiell ockupation och omfattande strejker förefaller inte ha någon konkret motsvarighet till hur agerandet sker för att klara eurokrisen idag. En försiktig politik med kvantitativa lättnader behöver därför inte leda till att inflationen ökar på något farligt sätt. Dessutom har ECB redan beviljat lån med värdepapper som säkerhet. Det finns ingen avgörande skillnad att genom QE överta själva ägandet av dessa värdepapper. Sannolikt kommer inte ens uppköp av nya statsobligationer direkt från krisande euroländer i begränsad omfattning att ge beaktansvärd inflation (om nu detta skulle tillåtas).

Slutligen finns möjligheten för ECB att börja köpa obligationer om inflationen skulle tendera att öka på ett farligt sätt.

[Uppdat 8/12: Från Studio 1: 63 procent av tyskarna är rädda för inflation, reportage av Daniel Alling. Därför vill Merkel inte låta ECB trycka pengar. ]

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, skuldkris, eurokris, Tyskland, hyperinflation, 1920-talet, ECB, trycka pengar, nationalekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, priser, ekonomi, politik på intressant.se

Juholts skattehöjningar kan bli 50 mdr kr

2011-12-06T00:24:00.001+01:00

Höjda pensioner, avskaffad barnfattigdom och likställda skatter för pensionärerna samt förbättrad äldreomsorg kan komma att kosta 50 mdr kr om några år. Kan skattetrycket höjas med 1,5 procent eller kommer Socialdemokraterna att rygga tillbaka?

Inte mycket har klarnat om Socialdemokraternas politik trots en rad intervjuer med partiledaren Håkan Juholot och förtroenderådets möte i Stockholm i helgen. Å ena sidan menade skatteutredaren Leif Pagrotsky att skattekvoten inte skulle höjas, vilket fick stöd eftersom S är rädda för att folk har anpassat sig till den borgerliga skattesituationen - speciellt vid valet 2014.

Å andra sidan säger Juholt att vi måste vänta på att ytterligare en utredning fram till sommaren 2012 som ska klargöra vilka finansieringar som finns för de ganska omfattande reformer som planeras. Detta har vi hört förut utan att något klargörande kommit. Nu är uppgiften särskilt vansklig eftersom det extra utrymme för påfrestningar på budgetsaldot, som finns när tiderna är goda, kan visa sig försvinna eller bli negativt när euro-krisen fördjupas.

Juholt har utlovat att pensionsbeskattningen ska likställas med löntagarnas beskattning (Agenda igår). Nu säger han att detta kanske kan klaras under nästa mandatperiod. Tidigare uttryckte han sig så oklart att denna reform på m 17 mdr kronor skulle vara möjlig att genomföra på ett år.

Till detta kommer barnfattigdomens avskaffande som formellt beräknats kosta 15 mdr kronor av Tapio Salonen (bart). Sannolikt kommer ett praktiskt genomförbart förslag att kosta ännu mycket mera.

Därtill kommer att Juholt vill öka själva pensionerna (bart). Det kostar ytterligare stora summor som måste finansieras med höjda arbetsgivaravgifter (löneskatter). Detta förslag framförde han senast i en artikel på DN Debatt 12/11 tillsammans med en rad andra kostsamma förslag inom äldreomsorgen.

Min överslagskalkyl visar att Juholts saldoförsämringar blir bortåt 50 mdr kronor eller 1,5 procent av BNP. Frågan är om vi får något svar på frågan om vem som ska betala allt detta före sommaren 2012. Socialdemokraterna kanske ryggar tillbaka när de förstår vilken höjning av skattetrycket de föreslår. Den motsvarar ca 3 kr höjd kommunalskatt.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, val 2014, socialdemokraterna, skatter, pensioner, barnfattigdom, äldreomsorg, skattepolitik, Håkan Juholt, politik på intressant.se

Hinner euron räddas med nytt fördrag?

2011-12-02T23:45:00.000+01:00

Varför tror Merkel att ett nytt EU-fördrag om några år skulle hjälpa mot eurons nuvarande akuta kris? Är det inte istället köp av obligationer med en ränta över 6 procent som är lösningen på det akuta problemet?

I förmiddags höll Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett linjetal (SvD) som en uppföljning till Nicholas Sarkozys tal igår (bart). Det beskrev i ganska fluffiga ordalag att Europa eller åtminstone eurozonen behöver övergå till en "fiskal union" för att Europa ska kunna "tillsammans möta utmaningarna i dagens globala värld".

Den svenska översättningen av det obegripliga uttrycket "fiskal union" är 'finanspolitisk union' vilket innebär att man i deltagande länder inte bara har en gemensam penningpolitik ("monetär politik" [sic!]) utan också en gemensam skattepolitik och offentlig utgiftspolitik på det övergripande planet. Det betyder alltså att något nytt finanspolitiskt EU-organ ska övervaka hur skatterna behöver höjas och offentliga sektorns utgifter måste begränsas i varje euro-land i framtiden. Målet måste rimligtvis vara att inte bara diktera hur budgetsaldot på kort sikt ska se ut utan också vilken andel statsskulden ska komma ner till på längre sikt.

Denna tanke har man kunnat misstänka att skulle ligga i botten på euro-projektet även om euro-förespråkarna legat lågt med argumenteringen för att införa en överstatlighet som på sikt skulle innebära att man etablerade ett "Europas förenta stater". Det har dock inte saknats klarspråk om att en stor kris skulle kunna möjliggöra överstatliga grepp som annars inte skulle accepteras (bart om Romano Prodis uttalande 2001).

Med finanspolitiska diktat från Bryssel skulle naturligtvis Grekland på ett mycket tidigare stadium ha tvingats minska sina utgifter och införa höjda och effektiva skatter. Något liknande hade gällt för Italien. Frågan är om striktare finanspolitisk reglering hade kunnat hålla tillbaka den spanska fastighetsbubblan. Den är rimligtvis mera betingad av en alltför expansiv penningpolitik. Kanske Bryssel skulle ha tillhållit Spanien att inte ge lån till bostäder över t ex 70 procent av marknadsvärdet?

Nu är alla dessa spekulationer för sent ute. Det är lätt att säga att en husägare borde ha satsat på striktare brandskydd när nästan halva huset har brunnit upp. Vad som behövs nu är inte förnumstiga deklarationer om hur en storbrand ska undvikas i en avlägsen framtid utan hur det ska gå till att rädda vad som räddas kan. Både Merkel och Sarkozy verkar tro att deklarationer om införandet av ett nytt EU-fördrag med finanspolitiska regleringar skulle lugna marknaden och dämpa räntepaniken.

På kort sikt förefaller det paradoxalt nog som om "kraftfulla" uttalanden kan sänka räntorna. Det gäller både Spaniens och Italiens räntor på tioåriga statsobligationer som idag sjönk med någon procentenhet till 5,4 respektive 6,4 procent. Senare på dagen steg de dock något. Uttalanden kan förvisso ha effekter - men oftast till det sämre. Sålunda eliminerade Merkel hela den första räddningsaktionen för Grekland i september 2010 när räntan stigit till ca 12 procent med ett uttalande att även privata aktörer skulle tvingas betala vid en en skuldnedskrivning.

Räntan hade i oktober sjunkit till ca 9 procent och steg snart till 13 procent efter uttalandet. Där låg den till april 2011 när Greklandskrisen fick ny fart med räntor uppemot 18 procent. Under hösten steg de tidvis till över 30 procent. Det är vad som krävs för att placerare på andrahandsmarknaden ska bli villiga att betala ett pris för grekiska statsobligationer som efter årsskiftet bara ger ca 15 procents ränta efter nedskrivningen med 50 procent. (Artikel i SvD 2/12 men inget diagram på nätet.)

Snart upptäcker placerarna att eurons problem inte hinner lösas med uttalanden och ett nytt fördrag som verkar på lång sikt. Uppfattningen att euro inte är någonting att ha häller på att spridas. Inte ens Tyskland kan emittera obligationer som attraherar placerarna vilket visas av den misslyckade försäljningen i onsdags i förra veckan. Alltfler företag skriver nu kontrakt i dollar och inte i euro. Man kan inte längre ta risken att euron inte finns kvar. Det är därför det är så sensationellt att Merkel och Sarkozy inte kommer med lugnande deklarationer att euron garanteras av att ECB till varje pris kommer att stötta alla darriga euroländer med ovillkorliga inköp av deras obligationer som annars skulle behöva åsättas en ränta över t ex 6 procent.

När sedan en finanspolitisk union (eventuellt) kan införas om 7-8 år kan återbetalningen av dessa lån sättas i verket enligt en långsiktig och realistisk plan. Någon beaktansvärd extra inflation ska inte en sådan räddningsdeklaration behöva innebära. Det borde ECB eller ännu hellre Merkel själv redan för länge sedan ha visat i en auktoritativ studie. Istället sprids vanföreställningar om vad en mera aktiv ECB-politik skulle innebära.

Ett exempel på en sådan egendomlig uppfattning gav finansskribenten Patricia Hedelius (SvD 1/12) häromdagen. Hon menade att ECB:s stödköp av krisländernas obligationer är dömt att misslyckas med nuvarande strategi att i efterhand låna upp samma belopp på marknaden - s k sterilisering (penningmängden ökar inte). Bankerna vill behålla sina pengar och inte låna ut dem till ECB som kan befaras gå i konkurs. (Det hindrar dem inte från att hålla 300-400 mdr € på korta konton hos ECB.) Därför skapar ECB delvis nya pengar vilket enligt Hedelius innebär följande:

"Det innebär att ECB nu läcker ut pengar i det finansiella systemet. Förvisso var det bara 5 procent av den totala summan på drygt 200 miljarder euro som inte ECB fick låna upp. Men det kan vara första tecknet på att steriliseringen snart når vägs ände. Att fortsätta köpa upp dåliga lån utan att binda motsvarande summa i [är] som att trycka eurosedlar för att betala skulder. Det innebär att Tyskland tillsammans med Finland,Nederländerna och Österrike tvingas bli borgenärer för de länder som inte kan betala för sig. "

Är det inte precis tvärtom? Om idag de dåliga lånen måste skrivas ned måste ju ECB i slutändan gå tillbaka till statutländerna och be om nytt eget kapital för att kunna garantera den upplåning på marknaden som just nu pågår. Om istället obligationsköpen finansieras med kvantitativa lättnader (QE) har ju ingenting annat hänt än att de förintade pengarna ("förlusterna") ersatts med nytryckta pengar, precis som sig bör. Tyskland mfl blir inte borgenärer för något som sedelpressarna åstadkommit.

Den eventuella risk som finns med denna politik är kanske att det skulle hinna bli inflation genom att penningmängden ökar om inte några lånenedskrivningar sker. Just nu talas det emellertid mera om risken för deflation. Någon borde förklara hur den "naiva kvantitetsteorin" egentligen fungerar som inflationsskapare. Och om det blir risk för inflation kan väl ECB vidta kvantitativa åtstramningar (QA) genom att sälja statsobligationer en masse? Det borde väl ha en omvänt motsvarande effekt?

Andra bloggar om: skuldkris, depression, deflation, inflation, Tyskland, euro, Merkel, EU, EU-fördrag, euron, EMU, penningpolitik, fiskal union, finanspolitik, stabiliseringspolitik, ekonomi, ränta, nationalekonomi, politik på intressant.se

Likviditet för banker hjälper inte mot förluster

2011-12-01T23:59:00.000+01:00

Bättre dollarlikviditet hjälper inte mot skuldkrisen. Merkels skräck för ökad inflation kommer ändå att kasta ut Europa i en allvarlig kris.

Världens börser gick upp kraftig igår när sex centralbanker deklarerade att det skulle bli lättare att låna i dollar. Fed sänkte den interna centralbanksräntan som andra centralbanker får betala till 0,5 procent från 1 procent. Det ska i sin tur göra det möjligt för cenrtalbankerna att låna ut dollar till vanliga banker som behöver dollar för utlåning till affärer som görs i dollar. Man vill förhindra en upprepning av den kreditåtstramning som inträffade efter Lehman Brothers konkurs i september 2008.

Men hjälper detta mot den ekonomiska störtdykning som hotar om skuldkrisen i Europa blir akut? Hjälper det ens för att motverka ett sådant utbrott? Det handlar om skillnaden mellan likviditet och solvens.

När bankerna blir oroade av att andra banker har problem minskar de utlåningen. Detta drabbar både vanliga lånekunder och andra finansiella företag. För att råda bot på detta kan centralbankerna "pumpa in pengar" i banksystemet. De gör det lättare och billigare att hålla uppe likviditeten så att det finns pengar att låna ut - förutsatt att bankerna vill låna ut pengar.

Om bankerna däremot bedömer att risken ökat i utlåningen hjälper inte en bättre likviditet. Bankerna är rädda för förluster. Ett antal förluster för en enskild bank med dålig solvens kan leda till att kapitaltäckningen blir för liten. Då måste bankens ägare eller nya ägare skjuta till nytt eget kapital - annars kanske banken inte kan överleva. Det är detta problem som nu blivit allvarligt för bankerna i Europa. Om det blir fortsatta stora förluster på andra länders statsobligationer utraderas en del av det egna kapitalet. Att då få veta att fortsatt utlåningsverksamhet i dollar kommer att säkerställas någorlunda är en klen tröst. Det hade varit att lägga sten på börda att inte garantera dollarlikviditeten framöver.

Det stora problemet är hur man ska förhindra fler länder än Grekland att ställa in betalningarna. Därför är det litet märkligt att Frankrikes president Nicolas Sarkozy nu ikväll har aviserat en ny skuldkrisplan tillsammans med Tyskland som går ut på "mer disciplin, mer solidaritet, mer ansvar" (DN). Sarkozy och Angela Merkel ska träffas i Paris på måndag där de också ska kräva ett nytt EU-fördrag.

Strängare regler för budgetunderskott och statsskuld i procent av BNP kan rimligtvis inte i dagens akuta skede hjälpa mot den pågående skuldkrisen. Ska det bli en ny skenåtgärd? Varför gör inte Europas ledare något åt själva krisen innan det blir för sent? Det kanske det redan är.

Den första försvarslinjen går vid ränteutvecklingen för statsobligationer för Italien, Spanien och snart också Frankrike och Belgien. Ett sätt är att ECB och liknande organ lånar pengar på marknaden och köper de krisande ländernas skuldpapper. Det borde inte ens kunna hävdas leda till inflation enligt den enkla kvantitetsteorin som speciellt Merkel och tyskarna verkar hålla sig till. Nästa steg är att ECB inte ens lånar upp pengar utan skapar dem med QE. Inte heller detta behöver leda till inflation men kan genom själva föreställningen om ett sådant samband leda till oro.

Den andra försvarslinjen går vid stöd till Europas banker som gör förluster när krisländerna har ställt in betalningarna. Detta stöd måste troligtvis ske med hjälp av QE. Frågan är om Merkel ens då kommer att ge sin välsignelse åt att "trycka pengar". Europa får kanske hellre gå under än att risken för inflation skulle öka något litet?

Läs även andra bloggares åsikter om likviditet, solvens, skuldkris, ränta, Merkel, Sarkozy, EU, euron, Europa, banker, konkurs, ekonomi, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Politisk oförmåga ger kris på kris

2011-11-16T12:00:00.001+01:00

Det är tragiskt att världens ekonomiska utveckling ser så dyster ut. Jag tycker mig kunna skönja ett mönster. Först begås allvarliga misstag i utformningen av det ramverk ekonomin ska verka inom. Under flera år får obalanser utvecklas regionalt och i skymundan. Till slut utlöser någon händelse - en räntehöjning, en konjunkturnedgång eller ett fallissemang - en ond cirkel där balansen går förlorad.

Vi har sett detta krisförlopp i Sverige på 80-talet, i USA på 00-talet och i Europa på 00-talet. Det tråkiga är att det alltid dyker upp politiker som vill vänta och se istället för att resolut sätta in åtgärder som kan stoppa den onda cirkeln. Om huset börjar brinna verkar det huvudlöst att vänta och se om elden kanske inte blir så farlig. Och de som ser eldsvådan som välförtjänt för att ägaren slarvat med brandskyddet borde åtminstone tänka på att elden kan sprida sig till det egna huset när allt är för sent.

Nu åker jag på semester ett par veckor. Under tiden ska USA komma fram till hur budgetunderskottet på litet längre sikt ska minskas. Det ska visas den 23 november. Mycket av USA:s akuta problem har uppstått genom det politiska bråket kring skuldtaket i somras med påföljd att kreditbetyget sänktes. Detta har i sin tur lett till en allmän psykologisk krisstämning som gjort konsumenterna försiktiga och medfört att företagen avvaktar med investeringar.

Svaga länder som Grekland och Italien har drabbats extra av denna oväntade konjunkturnedgång i stora delar av världen. EMU-området har utan att man riktigt har märkt det byggt upp en obalans i några av länderna ända sedan införandet av euron. Har man en monetär union måste man också ha en kraftfull centralbank som kan vidta kraftfulla åtgärder när man ser att det börjar barka åt skogen på vissa håll inom EMU. Men detta har stoppats av Tyskland. I stället har vi fått en politik av tövan. Detta sölande har förvärrat krisen på ett nu närmast klassiskt sätt. Ett litet struntland som Grekland kommer nu med största sannolikhet att åsamka Europas invånare välfärdsförluster som kan mätas i 100-tals miljarder €. Och detta sker helt i onödan. Om politikerna med Angela Merkel i spetsen istället hade visat ledarskap och handlingskraft hade läget kunnat vara mycket ljusare.

Grekland kommer att gå under som modern välfärdsstat. Frågan är hur det kommer att gå för Italien. Den nya regeringen med Mario Monti har inte kunnat inge så stort förtroende att den långa räntan sjunkit mer än marginellt. Det är farligt att låta räntan stiga med otillräckliga motåtgärder. Nu fortsätter ECB:s försiktiga stödköp under tyska protester och inget avgörande händer. Till slut är volymen obligationsköp så stor att någon hävdar att det är fel metod. Därefter påbörjar Italien vägen till betalningsinställelse och bankkris.

Metoden att genom åtstramningar få budgetbalans kan tyckas vara vad som behövs för de försumliga PIIG:s-länderna. Men oavsett hur illa vi tycker om dessa länders frivola leverne är det inte för att vi känner att det är moraliskt riktigt att sätta strypkoppel på dem som ska avgöra vad som är en riktig ekonomisk politik. Vi måste tänka på konsekvenserna av en åtstramning i en stor del av Europa. Det kommer att förvärra och inte förbättra läget.

Nästa år ska Spanien och Italien omsätta lån motsvarande 5 procent av BNP. Om långivarna ser att allt liv rinner ut ur åtminstone Italien men kanske i viss utsträckning även Spanien kommer refinansieringen att misslyckas. Vi råkar då in i det scenario som jag skrev om 2/9 2011: en europeisk katastrof. Och den beror enbart på politisk oförmåga.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, kris, katastrof, statsbankrutt, konkurs, Italien, Spanien, ränta, skuldkris, statsskuld, åtstramning, stabiliseringspolitik, bankkris, ekonomi, euron, EMU, nationalekonomi, politik på intressant.se

Bankernas avkastningskrav i teori och praktik

2011-11-15T03:04:00.003+01:00

Det kan tyckas att 15 procents avkastning är utmanande. Men om vi utgår från Nordea behövs 14 procent för att kunna expandera 4 procent realt vid dagens inflation. Orimlighetsintervallet rör sig om några procentenheter och man bör vara försiktig med ordvalet.

I en debattartikel i Dagens Industri 10/11-11 startade Thomas Franzén, ordförande i Finanskriskommittén, en kritisk diskussion om bankernas avkastningskrav, som han anger till 15-20 procent på eget kapital. I gårdagens DI angriper Tommy Waidelich (S) Nordea och menar att banken har "utmanande vinstkrav". Och i ledaren uppmanar DI företagsledare som Jacob Wallenberg, ordf i Investor, att ta debatten om avkastningskrav.

I gårdagens SvD gör dock Patricia Hedelius en mera avvikande analys och menar att börsbolagens mål är långt uppe i det blå. I listan över mål och utfall har Swedbank, Nordea och SEB alla målet 15 procent på eget kapital. Men de två förstnämnda har bara uppnått detta två år av fyra och SEB tre år av nio. Någon närmare beskrivning av vad avkastningskrav på 15 procent egentligen innebär konkret ger hon dock inte.

Betyder 15 procent att en bank bara kan köpa värdepapper som förväntas avkasta minst 15 procent? Det är naturligtvis en felsyn. Betyder det ens att ägarna får 15 procents avkastning på satsat kapital om det blir 15 procent på bankens egna kapital? Den frågan är komplicerad och kräver en särskild analys.

Det enkla frågan handlar först om hävstångseffekter. Om avkastningen på totalt kapital (t ex 100 re) är exempelvis 5 procent blir den mycket högre på eget kapital om det främmande kapitalet får klart lägre avkastning än 5 procent. Säg att hälften av kapitalet är lånat och får 3 procent - dvs 0,03x0,5x100=1,5 re. Hela avkastningen är 5 re och då får det egna kapitalet 3,5 re. Avkastningen blir då 3,5/50=7 procent.

Om det egna kapitalet är 10 procent får lånekapitalet 0,03x0,9x100=2,7 re och det egna kapitalet får 2,3 re som ger 2,3/10=23 procent. Genom att välja soliditet kan samma totalavkastning ge helt olika avkastning på eget kapital.

Det betyder alltså att banken inte letar efter placeringar som ger mer än 20 procents avkastning. Vad banken måste försöka uppnå är goda utlåningsräntor i respektive segment av utlåningsmarknaden, helst stora andra intäkter som inte kräver kapital, en närmast maximal utlåning inom ramen för kapitaltäckningskraven utan att kreditförlusterna blir kännbara och så låga inlåningsräntor som möjligt inom respektive segment på inlåningsmarknaden.

Denna strävan att optimera verksamheten bör ha ett övergripande riktmärke i form av t ex avkastningen på eget kapital (EK). Detta sätts av krav på utdelning, bolagsskattebetalningar och hur mycket marknaden växer. Ju mer marknaden växer desto mer kapital måste genereras så att sparade vinster/EK kan växa i samma takt.

Marknadens tillväxt borde normalt vara densamma som näringslivets och fastighetsmarknadens tillväxt. Men om det sker ett skift i soliditetskraven för låntagarna kan marknaden tillfälligt avvika från den reala produktionsökningen plus inflation. Här tycks finnas en speciell benägenhet för fastighetsägande att acceptera en högre belåningsgrad som under en period kan generera högre priser och därmed större lån inom ramen för en högre men oförändrad belåningsgrad. Exempel på detta finns i Sverige i slutet av 1980-talet (kontor) och USA i början av 00-talet (småhus).

Om det dessutom finns en skuggbanksektor som inte är ålagd samma kapitaltäckningskrav som de riktiga bankerna kan en farlig utlåningsbubbla drivas upp. Vi hade finansbolag i Sverige och investmentbanker i USA. Mot bakgrund av vad som hände i Sverige i början på 90-talet är det litet märkligt att ett liknande misstag kunde göras i USA drygt 10 år senare. Nationalekonomerna verkar inte vara så intresserade av empiriska erfarenheter.

Dagens debattörer vill ensidigt lasta bankernas avkastningskrav för de obalanser som uppstod i mitten av 00-talet. I Sverige var detta mindre tydligt i början av 90-talet än vad det är nu. Franzén menar att kraven är "orimliga" i någon absolut mening (1 krona idag ska ge 8 kronor om 15 år). Det hade varit intressant att istället få en överslagskalkyl som visar vilken avkastning som är rimlig i relation till den normala tillväxten i Sverige.

Här ska jag grovt göra ett räkneexempel med Nordea som grund. Uppgifterna är från DI:s börstabeller. Direktavkastningen är 4,8 procent och p/e-talet 10 (efter schablonskatt). Av detta följer att ca 48 procent av vinsten delas ut. Då finns 52 procent av vinsten kvar för expansion genom återinvestering. Det är 5,2 procent av börskursen. Om detta är grunden för värdestegringen på börsen kommer den bara att bli 2 procentenheter större än inflationen idag.

Vinsten efter skatt för Nordea 2010 (2,7 mdr €) motsvarade 11 procent av det egna kapitalet (Wp) och är sjunkande 2011. Om vi antar att vinsten efter skatt kunde höjas till 14 procent på eget kapital och att hälften delades ut kommer de sparade vinsterna att kunna medge en expansion med 4 procent realt. Det motsvarar näringslivets långsiktiga expansion. Om inflationen kan sänkas till 2 procent skulle det räcka med 12 procents avkastning.

Så länge vi talar om ett mål på 15 procent* som i praktiken inte uppnås ens hälften av åren kan jag inte se att detta är vare sig orimligt eller utmanande. Det gäller att sikta något högre i teorin än vad som uppnås i praktiken. I dagens läge finns det härutöver också anledning att ta höjd för både ökade kreditförluster och större marginaler till de strängare kapitaltäckningskraven framöver.

Bankerna i världen har inget gott rykte när det gäller att stabilisera den ekonomiska utvecklingen. En del av detta beror på "skuggbankerna" och inte de vanliga bankerna. Men även dessa bör bevakas på olika vägar. Banksektorn borde inte få expandera på ett orimligt sätt. Men det verkar inte vara dagens avkastningskrav som utgör den stora risken. Bedömningsmarginalen rör sig om några få procentenheter. Därför borde kritikerna använda ett mera nyanserat språkbruk än ord som "orimligt" och "utmanande" om teoretiska målsättningar.
___________
*15 procent efter skatt är med 25 procents bolagsskatt 20 procent före skatt

Läs även andra bloggares åsikter om banker, avkastningskrav, finanskrisen, ränta, kredit, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Juholt vill ta bort hela skillnaden i skatt för pensionärerna

2011-11-12T13:54:00.001+01:00

Juholt kan tänka sig att höja skatter för att finansiera reformer som ett borttagande av hela skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer. Det antyddes i Ekots lördagsintervju.

Hur ska Håkan Juholt (S) vända katastrofen till en framgång? Så lyder en del av påannonseringen till Ekots lördagsintervju 12/11-11 där Juholt utfrågades av Tomas Ramberg. Bakgrunden är trasslet med hyresersättning för dubbelt boende som medförde att Socialdemokraterna nästan sjönk med 10 procentenheter i några opinionsundersökningar till drygt 25 procent. Det första ämnesområdet handlade om förtroendefrågan.

För ett år sedan kritiserade Juholt Mona Sahlin för det låga förtroendet. Att han nu inte anser detta relevant beror tydligen på att det är så långt kvar till nästa val. Partiledaren måste prövas i val. Är valet ett experiment? Det medgav inte Juholt.

På Twitter spekulerades om Juholt för ett år sedan. Då var Juholts svar att han var alltför yvig och ostrukturerad, har varken kapaciteten politiskt eller socialt.. Men han har aldrig strävat efter uppdraget. Nu förstärker han sitt lag, sade han. Då var jag ensam, nu kan han rekrytera i en omfattning som han inte hade klart för sig för ett år sedan.

Vinstintressen i välfärden - först skolan: Gör som i Norge och Danmark (stiftelser). Skattemedel får inte hamna utomlands. En partiöverskridande överenskommelse behövs. Men han kunde inte ange något underlag som visade att verksamheten skulle vara bättre i Norge och Danmark. Det var tydligen enbart för att uppnå ett känslomässigt mål som vinstutdelning skulle begränsas. Det är direkt olämpligt att riskkapitalbolag ska driva verksamheten. Det finns väl ingen risk där, menade Juholt. Inga bibliotek men utdelad vinst är orimligt.

Varför ska då andra aktiebolag få dela ut vinst eller rentav drivas med vinst? Vinstmaximering hör inte hemma i välfärdssektorn. Skattemedel får inte hamna någon annanstans. Ramberg menade att regeringen också ville stoppa missförhållanden, var finns den ideologiska skillnaden? Jag vill diskutera hur överskotten ska återinvesteras. Det är retoriken, sa Ramberg, men konkret är det alltså fråga om att förbjuda riskkapitalbolag i välfärden.

Bojkotten av TV:s Agenda var nästa ämne. Vi kan gå till TV4 har Juholt sagt. Han menade nu att Reinfeldt försökt bunta ihop S med SD. Det är ingen korrekt bild som SVT försökte ge. Oppositionen håller inte ihop som fyra partier. Varför denna prestigekamp mot SVT? Det är en del av demokratin. Det är viktigt med bilden - vi är inte ett oppositionsblock! Ramberg antydde att det kunde vara taktik att bojkotta TV-debatten. En bild är värd mer än tusen ord, sa Juholt. SD är ett borgerligt parti som stödjer Regeringen i de flesta frågor.

Budgetalternativet: S-debattörer har hävdat att ni bryter mot kongressbeslut - toppstyrning? - förmögenhetsskatt och RUT. Det är detaljer menade Juholt. Vad har du för mandat att överpröva? Partistyrelsen har tagit beslut och RUT ska styras till barnfamiljer och äldre. Kongressbeslut kan modifieras i enstaka fall.

Budgetöverskott: Det ska vara överskott över en konjunkturcykel. Ni föreslår en mer åtstramande politik. Det är för att krisen i Grekland och Italien kan fördjupas. Om det kunde bli underbalansering senare i en kris framgick inte. Vi ska bedöma från fall till fall.

Pensionsbeskattningen: vi hoppas att kunna klara att ta bort skillnaden under mandatperioden. Det kostar 17,5 mdr kr sa Ramberg, mer än hela reformutrymmet. Om man vill har man råd att finansiera. Juholt avvisade inte explicit andra skattehöjningar men tiden räckte tydligen inte för att klargöra hur ekonomin för även andra reformkrav skulle gå ihop.

Som vanligt gick tiden mest åt till att munhuggas om de mera spektakulära frågorna som egentligen inte har särskilt mycket saklig betydelse. Den korta diskussionen om Socialdemokraternas syn på budgetunderskottet i olika konjunkturlägen gav inte någon klarhet. Har S helt kastat sin traditionella uppfattning från 30-talet och Wigforss överbord? Det kanske är så att S tjusas av den österrikiska skolans teorier? Men vi lär inte få veta. Juholt förefaller inte vara en tillräckligt tänkande och stringent person för att kunna ställa olika teorier mot varandra.

Juholt vill agera från fall till fall. Då borde han åtminstone kunna beskriva hur det ekonomiska skeendet skulle utvecklas med olika alternativ. Thomas Östros brukade alltid legitimera sina krav på större åtstramningar och och högre överskott med att annars skulle räntorna dra iväg för Sverige, ev i kombination med fallande kronkurs. Redan detta är för svårt att föreställa sig när det gäller Juholt. Han har inte den kapaciteten.

Nu gjorde Juholt ett medgivande som hade varit intressant att få något mera utvecklat. Han ville ta bort hela skillnaden i beskattningen mellan löntagare och pensionärer. Så vitt jag kunde höra var han inte främmande för att finansiera denna och andra reformer med skattehöjningar. Detta är den stora nyheten. Då borde vi fått veta vilka skatter som kan bli aktuella att höja.

Intrycket totalt blev att Juholt hade ganska rätt i att han är för ostrukturerad och inte har tillräcklig politisk kapacitet. Han är en agitator och debattör - knappast något mer.

Andra bloggar om: Juholt, Socialdemokraterna, Håkan Juholt.skatter.pensionsbeskattning, pensionärsskatt.budgetunderskott, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Italien krossas av psykologiska reaktioner

2011-11-10T23:48:00.001+01:00

Italiens kortsiktiga problem borde sakligt sett kunna bemästras enligt statistik från EU. Budgetsaldot exkl räntor ökar till +3 procent 2012. Varken räntebördan eller statsskulden ökar oroväckande. Den akuta krisen måste bero på andra faktorer.

Idag kom EU-kommissionen med sin höstprognos. Från de siffror som där presenteras kan man analysera Italiens situation i relation till de andra krisländerna Grekland, Irland och Portugal. Jag återger siffrorna 2008-2012 för fyra nyckelområden nedan. Dessa är bytesbalansen (skillnad mellan export och import), det primära budgetsaldot (skillnaden mellan skatter mm och offentliga utgifter utom räntor), räntebördan (utgifterna för räntor på statsskulden) och statsskulden.

Alla siffrorna anges i procent av BNP i respektive land. Det kan ibland bli litet lurigt eftersom BNP kan sjunka och då överdrivs associeringen till värdena i absoluta tal. Primärt budgetsaldo + räntebörda = konventionellt budgetsaldo. Värdena är för åren 2008, 2009, 2010, 2011 och 2012.

Bytesbalans i % av BNP

Italien . . . -2,9, -2,0, -3,5, -3,6, -3,0
Grekland -17,9, 14,3, 12,3, -9,9, -7,9
Irland . . . -5,6, -2,9, +o,5, +0,7, +1,5
Portugal -12,6, -10,8, -9,7, -7,6, -5,0

Primärt budgetsaldo % av BNP

Italien . . . +2,5, -0,8, -0,1, +0,9, +3,1
Grekland -4,8, -10,6, -5,0, -2,1, +1,0
Irland . . . -6,0, -12,1, -28,2, -6,7, -4,3
Portugal . -0,6, -7,3, -6,8, -1,6, +0,8

Räntebörda i procent av BNP

Italien . . . 5,2, 4,6, 4,5, 4,9, 5,4
Grekland 5,0, 5,2, 5,7, 6,9, 8,0
Irland . . . 1,4, 2,0, 3,1, 3,6, 4,3
Portugal . 3,0, 2,9, 3,0, 4,2, 5,2

Statsskuld i procent av BNP

Italien . . . 105,8, 115,5, 118,4, 120,5, 120,5
Grekland 113,0, 129,3, 144,9, 162,8, 198,3
Irland . . . 44,3, 65,2, 94,9, 108,1, 117,5
Portugal . 71,6, 83,0, 93,3, 101,6, 111,0

Källa: EC (pdf)

De institutioner som ska placera bankers och pensionssparares kapital måste naturligtvis vara försiktiga även om de placerar i något lands statsobligationer. Tidigare betraktades sådana papper som förstklassiga och någon kapitaltäckningsreserv krävdes inte. Men nu är realistiska hot om partiella betalningsinställelser en reell fara även i Europa. Greklands nedskrivning av lån på 200 mdr € är det första exemplet på att detta hot inte är tomt.

Irland och Portugal var så illa ute att räntorna på deras nyemitterade obligationer gick över 7 procent. Detta anses vara ett grovt tecken på att situationen är långsiktigt ohållbar och att utländsk hjälp behövs i form av nödlån med lägre ränta. Men vad är det som utlöser misstroendet på finansmarknaderna?

För Irlands del är saken kanske enkel. Regeringen gjorde en utfästelse att garantera alla bankers fordringar för att skydda insättarnas pengar. Denna garanti utlöstes på något sätt, vilket ökade budgetunderskottet drastiskt 2010. Övriga indikatorer tydde inte på problem.

Portugal är svårare att förstå. Alla fyra indikatorer visar att Portugal gjorde bättre ifrån sig än Grekland. Men ändå var Portugal moget för utländsk hjälp långt före Grekland. Sannolikt finns det antingen andra indikatorer som har varit oförmånligare för Portugal eller också någon form av utomekonomiska svårigheter som påverkat.

Detta förefaller också gälla Italien. De fyra indikatorerna visar inte att Italien skulle vara oförmöget att hanka sig fram i flera år ytterligare utan utländsk hjälp. Det går rykten att ECB skulle ha slutat att stödköpa italienska obligationer för att sätta press på Silvio Berlusconi. Det skulle i så fall vara ett farligt spel eftersom det kan leda till en räntehöjningsprocess som inte kan vändas nedåt igen. Ett tidigare exempel var för något år sedan då Angela Merkel uttalade att en lösning av krisländernas problem skulle innefatta förluster för privata investerare. Det medförde en räntehöjning för krisländerna som aldrig helt kunde tas tillbaka.

Min slutsats är att det är främst psykologiska faktorer som ligger bakom Italiens akuta problem. Berlusconi är illa tåld och hans agerande inger inte subjektivt förtroende på finansmarknaderna. Hans inrikespolitiska möjligheter att få igenom besparingar anses begränsade. Trots detta förutser EU-kommissionen att Italiens regering ska lyckas åstadkomma en fortgående förbättring av det primära saldot till +0,9 procent av BNP i år och till +3,1 år 2012. Det borde objektivt sett inge förtroende och inte misstro. Varken räntebördan eller statsskulden förutses öka på ett oroande sätt.

Jämför även med min tidigare artikel om Italiens mera långsiktiga framtid 2/11-11. En preliminär slutsats är att dagens agerande mot Italien kan driva ut landet ur eurozonen eller i onödan öka räntebördan till en ohållbar storlek.

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Grekland, Irland, Portugal, bytesbalans, budgetunderskott, räntebörda, statsskuld, statsbankrutt, nedskrivning, Berlusconi, ekonomi, EU, EU-prognos, euron, nationalekonomi, politik på intressant.se

Globala uppvärmningen har stannat av

2011-11-10T02:15:00.000+01:00

Den senaste tioårsperioden har temperaturen inte stigit. Beror det på aerosoler från Kina? Eller försvinner värmen ner i haven? Kanske koldioxiden inte har så stor effekt på temperaturökningen som man trott?

Jag följer då och då Roy Spencers månatliga rapportering om den globala temperaturutvecklingen. Nu finns det anledning att studera temperaturkurvan till och med oktober 2011. Det ser ut som om den globala uppvärmningen har stannat av, se nedanstående diagram:

Nollinjen utgör genomsnittet 1981-2010

Trots att koldioxidutsläppen har fortsatt - de har t o m ökat - ser vi inte någon tydlig ökning av temperaturen det senaste decenniet. Teorin om växthusgasernas kraftiga effekter på temperaturökningen, via en återkopplingseffekt genom ökad vattenånga i atmosfären, ser inte ut att stämma.

De som vill propagera för klimathotet försöker komma undan denna svårighet för den antropogena uppvärmningsteorin (AGW) genom olika undanflykter eller ad hoc-hypoteser. Ett exempel visades på Uppsalainitiativets blogg den 6/11-11. Där försöker man göra gällande att de AGW-skeptiska ständigt drar upp korta perioder i temperaturutvecklingen som bevis för en kylande utveckling.

Jag tycker dock att kurvan inte kan tolkas som att det enbart är fråga om en tillfällig stagnation i en långsiktig uppåtgående trend. Vi måste komma ihåg att två av de stora temperatursänkningarna sedan 1980 orsakats av vulkanutbrott, El Chichon 1982 och Pinatubo 1991. Det senaste årtiondet ansluter alltså till en alltmer stagnerande trend i relation till koldioxidutsläppen.

Andra AGW-anhängare har velat förklara stagnationen som orsakad av tillfälliga faktorer. En sådan förklaring är att Kinas snabba produktionsökning har inneburit en snabb utbyggnad av tusentals kolkraftverk. De antas ha dålig rökgasrening så att utsläppen av svaveldioxid har ökat kraftigt sedan sekelskiftet. SO2 omvandlas av atmosfärens fuktighet till svavelsyrlighet som betraktas som en aerosol som reflekterar solljuset.

Det tråkiga med en sådan förklaring är att aerosoler tidigare har ansetts endast ha en långsam inverkan eftersom haven avger värme från tidigare uppvärmning som inte slagit igenom fullt ut flera decennier tidigare. Denna hypotes användes mot ett par forskare 2005 som gjorde gällande att den enorma mängd SO2 som släpptes ut från Pinatubo borde ha medfört en mycket större temperatursänkning om det fanns en påtaglig återkopplingseffekt från vattenånga.

Något bevis för en ökad halt av aerosoler har jag oavsett detta inte sett. Grundtrenden är att halten minskar genom renare utsläpp. AGW-anhängarna har istället lanserat en hypotes om att värmeökningen från koldioxiden nu tillfälligt försvinner ner i världshaven. Detta har Roy Spencer nyligen räknat på. Han visar att klimatmodellerna ger en orimlig uppvärmning av haven som inte stämmer med mätningarna ner till 700 m. Dessutom utnyttjar han modellerna och den kalibrering som Levitus-observationerna medger till att dra slutsatsen att en fördubbling av CO2-halten till år 2100 bara ger en temperaturhöjning med ca 1,3°C istället för 3°C som IPCC har som genomsnitt (eller mer).

Bloggat: C-G Ribbing på TCS.
Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, global uppvärmning, koldioxid, temperatur, klimat, klimatkris, IPCC, miljö, aerosoler, havstemperatur, klimathot, politik på intressant.se

Svårare göra en klassresa?

2011-11-08T23:53:00.000+01:00

"Den orättvisa skolan" är en programserie i SR som tycks kasta skulden för betygsskillnaderna mellan socialgrupperna på de inkompetenta lärarna och kommunerna. Att utbildningspolitikens satsning under årtionden på att underlätta klassresor för begåvade nu står vid vägs ände nämns inte.

Sveriges Radio gör nu en storsatsning på olika program som ska handla om "den orättvisa skolan". Det första programmet Kaliber sändes i söndags och påannonseras på SR:s hemsida så här:

"Den svenska skolan har som uppgift att se till att alla elever oavsett social bakgrund ges samma möjligheter att uppnå målen. Med den nya skollagen, som trädde i kraft 1 juli i år, har kraven blivit ännu tydligare: alla elever i Sverige ska nå minst godkänt i alla ämnen. Men allt färre elever klarar det och skolan har blivit sämre på att hjälpa elever som på grund av kön, klass eller etnicitet har det svårare. Trots att Skolinspektionen och tidigare Skolverket har påtalat stora och återkommande brister, struntar många kommuner i att åtgärda kritiken, visar Kalibers granskning. ->Svårare göra en klassresa "

Det centrala är att fler elever inte får godkänt och att skolan blivit sämre på att hjälpa elever med dålig statistisk bakgrund - dvs pojkar, arbetarbarn och utlandsanknutna.

Satsningen har också medfört en debatt om ett liknande problem: hur fungerar Skolverkets statistiska analysverktyg SALSA egentligen? (Akronymen står för Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser.) Enligt DN idag är syftet "att göra goda insatser mer synliga och att sporra till förbättringar – alltså raka motsatsen till att fatalistiskt säga: Ni kan inte bättre." Men DN tror ändå att lärarna påverkas av den statistiska bakgrunden och därför inte gör sitt bästa:

"Elever som möter lärare som inte tror att de ska nå målen trycks ner. Om de inte heller i hemmiljön har någon som tror på deras förmåga att klara av skolan är risken stor att de ger upp."

Därför vill DN ha höga löner för lärare i områden där eleverna har svagt stöd hemifrån: "De bästa åt de svagaste".

Svenska Dagbladet (Johan Ingerö) angriper enbart den bristande ambition som statistiken riskerar att medföra. "Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent." Därför frågar SvD:

"Varför ska egentligen någon förälder skicka sitt barn till en skola där två tredjedelar av eleverna förväntas slås ut? Genom SALSA-modellen reduceras skolan till ett förvaringsutrymme, och utbildning till närvaroplikt."

Mot denna "modell" ställer ledarskribenten "Monroedoktrinen" efter grundaren av FDA-skolan i Harlem, som nu är en av USA:s bästa skolor. Det verkar som om de goda resultaten enbart är ett resultat av den höga ambitionsnivån och varken är en följd av mer resurser eller högre lärarlöner. Enda problemet skulle då vara praktiskt i form av eventuell brist på eldsjälar som Lorraine Monroe. Detta ligger i linje med vad generaldirektören Ann-Marie Begler på skolverket säger i "Kaliber":

"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma. Då har skolan ett uppdrag att kompensera för de här olikheterna."

Det finns tydligen inga begåvningsskillnader av praktisk betydelse mellan olika "socialgrupper" (Wp) enligt Begler. Det har nu blivit en politiskt korrekt uppfattning. Men under perioden 1962-1995 tillämpades relativa betyg (Wp) som utgick från att 31 procent av eleverna skulle få betyget 1 eller 2 (åtminstone i några ämnen) vilket verkar nästan motsvara de 25 procent som idag inte får godkänt i alla ämnen.

Skulle man kunna rädda Beglers och Ingerös ståndpunkt genom att hävda, att även på 1960-talet förekom sådana sociala handikapp, att den tidens också oambitiösa skola inte kunde förmå alla elever att få minst en 3:a i betyg på en femgradig skala? Det verkar långsökt och är ohistoriskt. Synsättet var det motsatta. Fördelningen av de olika betygen skulle avspegla en "klockformad" fördelning av begåvningsresurserna enligt andelarna 7, 24, 38, 24, 7 procent av eleverna.

Den tidens utbildningspolitik gick ut på att tömma det lager av outnyttjade begåvningar som fanns inom det som kallades socialgrupp III. De begåvade barnen till föräldrar i t ex gruppen "ej facklärda arbetare" skulle ges nya ekonomiska möjligheter att gå vidare till högre studier och en yrkeskarriär inom socialgrupp II. Denna möjlighet till en klassresa förespeglas av valaffischen t h med ett cykelbud som möter en grupp studenter. Även om man var fattig skulle den begåvade kunna bli akademiker.

Om Beglers tes om lika begåvningsnivå inom socialgrupperna skulle stämma måste socialgrupp III ha haft en mycket högre begåvningsnivå för 50 år sedan än II och I. Det nya utbildningssystemet och studiemedlens införande tömde ju lagret av "fattiga begåvningar" i gupp III. Verkar det troligt?

Det verkar vara mer sannolikt att när man öppnade möjligheter till klassresor försvann en hel del av begåvningarna från arbetarklassen. Det var det som socialdemokratiska debattörer anade redan på 70-talet och kallade "hotet mot arbetarrörelsen". Om detta stämmer kan man inte förvänta annat än att betygsnivåerna generellt är lägre i skolor med stor andel föräldrar med lägre utbildning. Enligt SCB får föräldrar med högre utbildning barn med 42 procent högre betyg än barn till föräldrar med lägre utbildning (bart nov-09).

Både traditionell skolpolitik, med idéer om relativa betyg, och en stor del av dagens praktiska lärararbete tycks vara inriktade på att det finns fundamentala faktorer bakom betygsskillnaderna. Men det lämnar inte socialliberalerna någon ro. De vill ana mera osynliga skrankor och mekanismer som missgynnar dem som borde ha högre betyg (ett smygande klassamhälle?). Därför antyder DN, Begler och Ingerö att de flesta lärare gör ett dåligt jobb när de inte lyckas kompensera för de föregivna nackdelar, som de svagpresterande anses lida av.

DN tar seriöst på sin tro och förordar att mer skattepengar satsas på att rekrytera de bästa lärarna till lågbetygsskolorna. Begler på skolverket hotar med skollagen. Ingerö på SvD önsketänker om "Monroes framgångskultur".

Alla tycks vara överens om att skolan är orättvis och att det främst måste bero på de inkompetenta lärarna och möjligen på viss resursbrist. Men kan någon hänvisa till en undersökning som visar att det blivit svårare att göra en klassresa? Finns det en stor andel begåvade elever som inte kan gå vidare för att de får orättvist dålig undervisning och därmed låga betyg?

Eller är det så att de välmenande kommentatorerna istället kommer att "göra ont värre" om de får igenom sitt program "du kan bara du vill"? Fem experter i barnmedicin vid utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus skrev i SvD 22/1 2011 en artikel som varnade för att en betydande del av de 14 procent av eleverna med en IQ mellan 70 och 85 riskerade att slås ut genom satsningen på de teoretiska målen i skolan (bart). Andra har varnat för ökande självmordsfrekvens (bart juni 2010).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, utslagning, betyg, betygsskillnad, orättvis skola, klassamhälle, SALSA, jämlikhet, IQ, intelligens, klassresor, utjämning, meritokrati, filosofi, samhälle, politik på intressant.se

Varför behålla euron i Grekland?

2011-11-07T23:26:00.000+01:00

Det blir dyrt att lämna euron. Stora nedskärningar väntar. Bankrusningar kostar 60 mdr €. Exporten innehåller mycket import. Turisterna blir skrämda av sociala oron. EU:s subventioner kan dras in.

Idag 7/11-11 intervjuas Arthur van Slooten, strateg på franska storbanken Société Générale, i DI om Greklands framtid i eurozonen. Han framför ett antal argument mot att Grekland skulle lämna euron och menar att det då finns en risk för ett fall i BNP med 25 procent. Det blir för dyrt för Grekland. Någon risk för ökad inflation - närmast hyperinflation - som svenska ekonomer varnat för, nämner han inte (bart 3/10).

Det första argumentet är att Grekland har ett budgetunderskott. van Slooten säger:

"Om landet går ur euron måste de skära ner det omedelbart den hårda vägen. Det betyder att regeringen inte har några pengar att betala ut. Istället kommer den att utfärda ett slags skuldsedlar som blir den nya drachmern och inte särskilt accepterad."

Någon förklaring till att det inte istället blir den nya sedelpressen som trycker drachmer som finansierar statsutgifterna ger han inte. Istället pekar van Slooten på den "politiska ilskan" från andra EU-länder som skulle medföra att Grekland riskerar att förlora stödet från EU:s strukturfonder och den gemensamma jordbrukspolitiken, Cap, vilket skulle leda till en förlust på 5-8 procent av BNP. Detta gäller för en "oordnad betalningsinställelse" - alltså inte ett väl förberett utträde.

"Det skulle också minska alla incitament investera i landet" och det skulle ta tid att återfå förtroendet.

Den sociala oron skulle fortsätta menar van Slooten. Det leder till förlorad produktion och till att turister tvekar att resa till landet.

Det grekiska banksystemet riskerar att kollapsa eftersom folk skulle rusa till bankerna för att ta ut pengar. "Vi uppskattar att det skulle behövas runt 60 miljarder euro för detta." Här gäller det bankstöd över natten, enligt van Slooten. Övriga länder skulle tydligen få ställa upp med detta stöd för att hindra "spridningseffekter i finanssektorn".

Argumentet att ett euroutträde skulle gynna ekonomin genom att underlätta att sälja grekiska varor och locka turister är ohållbart enligt Société Générale. Stödet för detta motargument är att grekiska varor har ett stort importinnehåll och att ett utträde skulle ifrågasätta ett fortsatt medlemskap i EU. Det skulle i sin tur leda till höjda tullavgifter och behov av omförhandling av handelsavtal.

Jag får intrycket att Arthur van Slooten har negativa förutfattade meningar om ett euroutträde. Argumentationen verkar ganska tunn och bitvis långsökt. Varför skulle BNP sjunka 25 procent? (Intervjuare Mattias Mauritzon)

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkris, euron, EMU, Europa, EU, euroutträde, euroexit, inflation, drachmer, nationalekonomi, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Skulle Europa ha haft skuldkris utan euron?

2011-11-06T23:19:00.000+01:00

Det finns knappast fog för att avfärda europrojektet som en väsentligt bidragande faktor bakom dagens skuldkris och det aktuella kaoset i Grekland.

I DN idag 6/11-11 skriver Peter Wolodarski en söndagskrönika med rubriken "Vårt ständiga behov av syndabockar" där han vill hävda att dagens europeiska kris varit väl så allvarlig utan euron:

"Det är för enkelt att ge ett enskilt land eller en gemensam valuta skulden för den dramatiska kris som Europa nu genomlever. Och vi kan vara säkra på att vår del av världen hade gått igenom en mycket allvarlig chock även utan euron och intern grekisk oreda."

Ett centralt argument för detta är att Sverige råkade ut för en mycket allvarlig kris i början av 90-talet utan att man kan skylla på någon svensk mentalitet eller speciell inkompetens hos den borgerliga Bildt-regeringen.

Men är det inte i själva verket så att det finns stora likheter mellan Sveriges 90-talskris och den europeiska skuldkrisen idag? Ekonomerna borde dessutom ha kunnat dra lärdom av Sveriges kris för att förstå riskerna med ett upprepande i större skala.

I Sverige infördes på 80-talet en avreglering av kredit- och valutamarknaderna. Det ledde till att det fanns förutsättningar för överdrifter och obalanser om man inte såg upp. Bankerna såg chansen att låna ut mer pengar, hushållen att dra ner sparandet för att kompensera den dåliga inkomstutvecklingen efter skatt och inflation och företagen att spekulera i kommersiella lokaler. Budgetunderskottet kunde finansieras utomlands genom "valutalånenormen" som innebar att företagen lånade utomlands och sedan lånade ut till staten med vinst. Växelkursen var fast och räntan alltför låg. Men den kunde inte höjas eftersom detta skulle ha apprecierat växelkursen och försämrat konkurrenskraften.

I eurozonen infördes en gemensam valuta och ränta och i dagens krisländer var den länge alltför låg vilket ledde till minskat hushållssparande. Nästan alla länder försämrade det primära budgetsaldot (här ingår inte räntor; pdf, tab 37) och även stora EU-länder lånade för mycket (över gränsen 3 procent av BNP). Grekiska hushåll drog ner sin sparkvot från 9,1 till -0,3 procent mellan perioderna 97-01 och 02-06 (tab 43). Italien och Grekland passade på att försämra sin konkurrenskraft på samma sätt som tidigare men nu finns ingen valuta att devalvera för att rätta till obalansen.

Skulle Grekland eller Italien falla skulle sannolikt en rad banker i Europa få stora svårigheter och om de kunde överleva skulle de ändå sluta att låna ut pengar med konkurser och arbetslöshet som följd. Det var precis vad som hände i Sverige när 50 000 företag gick i konkurs genom bankkrisen i början av 90-talet. Alltför sent lyckades politikerna hjälpa bankerna så att krisen inte blev fullständigt katastrofal. Nu sätter de europeiska politikerna sitt hopp till räddningsfonden EFSF som helst ska bidra till att det inte blir statsbankrutt men som kanske i andra hand kan användas för att rädda bankerna. Pengarna räcker dock knappast om Italien måste skriva ned skulderna med 20 procent.

Sverige kunde så småningom komma ur sin skuldkris genom att överge valutasamarbetet och låta kronan falla. Men det valutasamarbete som krisländerna drabbats av, eller åtminstone begränsas av, kan inte överges. Därför är själva valutasystemet en av orsakerna till att skuldkrisen uppstått. Dessutom har länder som ser att de inte klarar den extra belastning, som finanskrisen 2008 har inneburit, inte längre några motmedel att ta till.

Dessa krisländer är istället hänvisade till improviserade hjälpaktioner från övriga euroländer, som kivar inbördes eller som styrs av bångstyriga väljargrupper med fixa idéer. Det medför att ledarskapet blir extremt kraftlöst och vilset när istället resoluta och välplanerade räddningsaktioner på ett tidigt stadium hade behövts. Ett exempel är den grekiska räntan, som fick stiga från 4-5 procent årsskiftet 2009/10 till 12 procent ett år senare utan att ett tillräckligt kraftfullt hjälpprogram introducerades. Nu är räntan ca 25 procent och Grekland i kaos såväl ekonomiskt, politiskt och civilt.

Drömmen om ett federalt Europa, som skulle kunna genomföras inte demokratiskt utan genom nödtvång vid en kommande kris, har drivits till sin spets. Så här sade Romano Prodi, EU Commission President enligt Financial Times, 4 December 2001:

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."

Men det svaga ledarskapet räcker inte heller till för att kuppa igenom överstatliga tvångsåtgärder. Dessa skulle i praktiken innebära att starka euroländer (läs Tyskland) permanent fick subventionera de svaga och misskötsamma. Ett sådant EU vill stora grupper inte ha. Det är därför inte alldeles enkelt att avfärda euron som en fatal faktor bakom dagens europeiska skuldkris och det pågående kaoset i Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, EMU, euron, Grekland, skuldkris, kaos, federalt Europa, Papandreou, Prodi, nationalekonomi, devalvering, ekonomi, politik på intressant.se

Om Grekland stannar kvar i euron...

2011-11-04T00:47:00.000+01:00

Kan Grekland hanka sig fram med euron och hjälp från räddningsfonder? Då måste minst 10 procent av den offentliga sektorn kapas. Skatterna kanske kan höjas. Men ökad arbetslöshet försämrar budgetsaldot så det kanske inte blir någon lösning.

Det verkar inte bli någon folkomröstning i Grekland om räddningspaketet från 27/10-11 som innebar en viss skuldnedskrivning, offentliga åtstramningar och stöd till fortsatt låntagning (DN). Det är en första förutsättning för att behålla euron för Grekland. Men hur kommer Grekland att klara sig? Hur stora åtstramningar behövs?

I en kortsiktig analys kan man ta fasta på räntebördan i procent av BNP. Den förutsågs av EU-kommissionen före sommaren bli 6,7 procent 2011. Någon prognos för räntesatsen på nya, långa lån gjorde man inte. Men den var 9,1 procent 2010 mot 4,1 procent för fem år sedan, 2006. Idag måste Grekland betala 25 procent, vilket i praktiken betyder att landet är beroende av välvilliga utländska räddningsinsatser. När Grekland ska omsätta lånen i sin nu otillständigt stora statsskuld på ca 352 mdr € (157 % av BNP eller kanske mera) måste alltså räddningsinstanserna (tex EFSF) ge lån till mera normala villkor. EFSF har tidigare gett lån till Irland och Portugal med knappt 6 procents ränta.

En mera exakt analys av Greklands utsikter skulle behöva gå in på vilka lån som förfaller de närmaste åren och vilken ränta de haft. Uppgifter från Der Spiegel (via Englund) visar på ett förfall med 33,7 mdr € 2012 och 30,7 mdr 2013:

Det är inte riktigt 10 procent av skulden men skulden var naturligtvis avsevärt mindre då lånen togs. Alla lån är inte heller på 10 år vilket gör situationen mer oklar men sannolikt allvarligare. Men eftersom det är fråga om äldre lån är de placerade hos utländska långivare eller inom Grekland och därför föremål för nedskrivning med 50 procent. Frågan är dock huruvida vi kan betrakta de inhemska lånens nedskrivning som en verklig lättnad. Om vi antar att hälften av lånen som förfaller de närmaste åren är inhemska tyder siffrorna på att ca 16 mdr € måste lånas upp från EFSF eller efterträdaren ESM. Så småningom stiger beloppen och under en mellanperiod kommer räntebelastningen att öka genom att räntan varit nere i 3,6 procent på de förfallande lånen.

Enligt Giorgos Papandreou kommer Grekland 2012 att uppnå ett primärt budgetsaldo på närmare noll - dvs när inte räntebördan är inräknad. Det betyder att budgetunderskottet kommer att motsvaras av räntebördan. Den spåddes bli 6,7 procent av BNP 2011. Vad blir den 2012?

Först slipper Grekland betala ränta på åtminstone 57 mdr € av de 100 mdr som nedskrivningen omfattade (Papademos' siffra). Om skulden är 352 mdr € sjunker den med 16 procent och likaså räntebördan på 15 mdr €. Det blir en lättnad av bördan med 2,4 mdr € eller 1,1 procent av BNP (jfr blartikel 30/10). Dessutom kunde det tänkas att räntan på de gamla lånen var högre än på de nya. Men tio år tidigare var räntan 4,3-5,1 procent. Om EFSF inte ger bättre ränta till Grekland än till Portugal kommer räntebördan att öka något 2012 på grund av detta.

Min slutsats blir att räntebördan fortfarande är mer än 5,5 procent av BNP 2012. Om vi också skulle inkludera de inhemska lånens nedskrivning minskar räntebördan med ytterligare 0,8 procent av BNP. För att få balans i budgeten så att räntebördan inte ökar måste alltså statsbudgeten kameralt sett skäras ned med motsvarande 4,8-5,6 procent av BNP. Det rör sig om storleksordningen 10 procent av den offentliga sektorn.

En del av denna förbättring av budgetsaldot kanske går att åstadkomma med en skattehöjning. Men skatteuppbörden är ineffektiv. Dessutom tillkommer de dynamiska effekterna av nedskärningar och skattehöjningar. Medborgarnas inkomster minskar och arbetslösheten stiger. Det försämrar statens budgetsaldo så att en ännu större nedskärning behövs osv.

Att inte lämna euron och försöka överleva med svångremspolitik och låneutbyten med hjälp av EFSF är uppenbarligen en osäker väg. Och något långsiktigt hopp innehåller denna metod inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, euron, åtstramning, svångremspolitik, statsskuld, räntebörda, skuldkris, EU, räddningsfond, EFSF, nationalekonomi, Papandreou, folkomröstning, ekonomi, politik på intressant.se

Italien borde lämna euron

2011-11-02T17:59:00.000+01:00

Den stigande räntan för Italien fordrar att exporten kan börja öka kraftigt. Det är inte möjligt med dagens dåliga konkurrenskraft som cementeras av eurosamarbetet. Statsskulden på 2 bnr € kanske bara kan fås att gå runt i tre år med hjälp av räddningsfonden EFSF.

Italien är nästa land som inte kommer att kunna betala räntorna på sina utlandslån. Det beror dels på Italiens ganska dåliga ekonomiska utveckling de senaste tio åren och dels på att fordringsägarna befarar att deras lån ska skrivas ned under hot från EU-politikerna. BNP är ca 1 648 mdr € 2011 - dvs 7,4 gånger större än Greklands.

Sedan Italien gick med i EMU har konkurrenskraften utvecklats nästan lika dåligt som i Grekland (bart 17/10-11). Perioden 2002-11 ökade lönekostnaderna i € med 7,9 procent mot Greklands 8,1 i förhållande till övriga industriländerns ökning. BNP-ökningen per capita var 2 procent före införandet av euron (pdf, s 205). Därefter har det inte varit just någon ökning. BNP/c föll 5,8 procent 2009 mot 2,4 för Grekland som också hade en avsevärt bättre utveckling under 00-talet.

Det förefaller som om Italien bedrivit en mycket mer åtstramande politik än Grekland efter euroinförandet. Bytesbalansunderskottet höll sig på några procent av BNP fram till finanskrisen då det ökade till 3-4 procent. Perioden 1996-2000 var det överskott med i medeltal 1,8 procent.

Italien har idag en statsskuld på 1 982 mdr € (progn f -11). Den motsvarar 120 procent av BNP. Men andelen har inte stigit särskilt mycket. Italien är avvikande mot andra länder på denna punkt. Redan i mitten av 90-talet var statsskulden i samma storleksordning. År 1995 motsvarade den 121,5 procent av BNP. Då var ränteläget högre och räntebördan så hög som 11,6 procent av BNP (i Sverige 5,4 %). Nu har räntebördan varit 5 procent under 00-talet och sjunkit något. I år är prognosen (i maj) 4,8 procent av BNP som ska betalas i räntor 2011.

Reallönerna har ökat med obetydliga knappt 0,6 procent per år efter eurons införande. Men det är ändå en förbättring i relation till årtiondet före då reallönerna stod stilla. Någon grund i högre arbetsproduktivitet finns dock inte. Den föll från 1,6 procent årligen 1991-2000 till strax under 0 årligen 2001-2010.

Eftersom de nominella löneökningarna inte dragit iväg efter eurointrädet har Italien på ytan tagit mer allvarligt på medlemskapet än Grekland. Men den lilla upplättning av politiken som skedde efter inträdet tycks ha varit tillräcklig för att långsamt leda till finansiell ruin i dagens turbulenta värld. De välståndsbildande krafterna har inte fått någon stimulans av euron. Tvärtom har det under ytan skett en obstruktion mot politiken i form av sänkt produktivitet. Detta har försämrat konkurrenskraften och medfört långsamt större underskott i utrikeshandeln.

På 90-talet kunde Italien hantera en lika stor statsskuld som idag och en 2,5 gånger större räntebörda. Det går inte nu. Långräntan låg på drygt 4 procent under 00-talet. Ännu förra året låg den på 4,0 procent. Men sedan har den stigit. Räntan för en 10-årig statsobligation låg för en vecka sedan något under 6 procent på andrahandsmarknaden. Igår var den uppe i 6,3 procent trots att ECB stödköpte italienska obligationer. Detta sätter igång en självgenererande process som leder till avgrunden.

Långivarna i form av finansinstitut som förvaltar småspararnas och blivande pensionärers ihopsamlade pengar kan som en trolig utveckling se en allt större räntebörda byggas upp för Italien. Berlusconi har fått order om att skära ner statsutgifterna för att räntebördan inte ska resultera i större upplåning. Men eftersom den offentliga sektorns andel legat konstant i många år är det väletablerade förmåner som måste tas bort. Det väcker opposition och har framför allt ingen välgörande effekt på arbetsproduktiviteten i den för utländsk konkurrens utsatta sektorn. Den skulle behöva lönekostnadsminskningar.

Eftersom långivarna inte kan se en exportboom som genererar skatteintäkter för att täcka räntebetalningarna måste de tro att Italien snart använder sig av prejudikatet från Grekland och begär att statsskulden skrivs ned. Siffran 10 procent nämndes 20 oktober (bloggart). Jag har dock svårt att se vad vitsen med en så liten nedskrivning i sig skulle vara. Det skulle minska räntebördan med 0,5 procent av BNP, varav merparten är placerad i Italien. Men 200 mdr € i efterskänkta skulder låter redan det väldigt mycket.

Faran är att det finansiella systemet i Europa och Italien inte ens kan svälja 200 mdr € utöver de 100 mdr € som Greklands delkonkurs orsakade. Följden kan då bli en kreditkontraktion med uppsagda lån och konkurser med arbetslöshet och produktionsminskning som följd. Då minskar skatteintäkterna och Italien (staten) har ännu mindre pengar till räntebetalningar. Snart kommer krav på större nedskrivningar osv.

Den radikala lösningen på problemen för Italien (och Grekland) är att lämna euron. Då kan konkurrenskraften förbättras och Italien skulle kanske inte ens behöva skriva om utlandsskulderna om man kan se att produktionen kommer att öka ordentligt.

Alternativet är att övriga euroländer garanterar Italiens lån så att fordringsägarna inte ska begära allt högre ränta. Det grova sättet att göra detta är att EFSF köper upp Italiens statsskuld på 1,98 biljoner € vid varje tillfälle obligationer är till salu. Men detta är ogörligt eftersom EFSF endast disponerar 1 bn €.

Går det då inte att använda faciliteten EFSF:s pengar mer successivt? Faciliteten kunde tänkas garantera ett tillräckligt högt pris för Italiens obligationer varje gång ett förfallande lån måste omsättas i ett nytt. Riktmärket skulle vara en kurs som ger bortåt 4,55 procents lägre ränta än idag - dvs den tyska räntan. Om vi antar att Italiens statsskuld omsätts vart sjätte år kommer facilitetens biljon att räcka i tre år. Då finns halva statsskulden hos EFSF.

Det skulle behövas en mera sofistikerad lösning eftersom alla pengar inte kan satsas på Italien och risken är stor att problemen inte ens är lösta på tre år. Vi kan tänka oss att EFSF beviljar Italien en i stort sett definitiv subvention av "överräntan" på nya statsobligationer sålda till marknaden. Antag att denna subvention motsvarar 4 procents lägre ränta. På hela skulden blir 4 procent 80 mdr €. Det beloppet uppnås enligt omsättningsantagandet ovan efter 6 år. Därefter måste 80 mdr € betalas varje år. En biljon räcker då 11,5 år ytterligare. Det ger 17,5 års respit.

Kanske kan subventionen göras mindre eftersom andra aktörer kan ta intryck och nöja sig med lägre ränta. Då skulle pengarna räcka längre eller kunna användas till flera krisländer. Denna modell tror jag dock inte är förenlig med EFSF:s statuter. Man får lämna lån till förmånliga villkor men inte ge direkta subventioner.

Vi kan slutligen tänka oss att EFSF försöker med stödköp av italienska obligationer i hopp om att de genom strategiska insatser kan få räntorna att bli lägre. Det är en osäker metod men skulle naturligtvis kunna användas under lång tid. Faran är dock att utbrott av misstroende leder till räntetoppar och självförstärkande ränteoro.

Eftersom det inte finns någon fördragsmässig möjlighet att lämna euron borde förutsättningarna för hur detta ända ska klaras utredas närmare. EU:s räddningsinstitutioner räcker endast till att ge en respit på några år. Det är inte tillräckligt för att krisländerna ska kunna vända sin reala ekonomiska utveckling - i synnerhet inte när världsekonomin går in i en nedgångsfas.

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Grekland, räntebörda, ränta, statsskuld, skuldkris, EU, euron, EFSF, nationalekonomi, statsbankrutt, ekonomi, politik på intressant.se

Stor vänsterdemonstration mot G20 i Nice idag

2011-11-01T02:05:00.000+01:00

Vänstern demonstrerar mot G20-mötet i Cannes som ska diskutera Tobinskatt och bankregleringar samt kanske hur man ska kunna rädda krisande euroländer från bankrutt. Vad är syftet?

Effektiva avspärrningar i Cannes hindrar vänstern från att komma i närheten av G20-mötet på torsdag och fredag. Dessutom har fransmännen satt in 12 000 poliser för att bevaka toppmötet, rapporterar Niece-matin. Avspärrningarna i två zoner med olika rigorös bevakning framgår nedan:

Vänstern har valt att demonstrera mot G20-mötet i östra delen av Nice istället. Den ska pågå klockan 15-18 och väntas samla 7 000-10 000 deltagare. 2 500 poliser och gendarmer sätts in samt 380 lokala polismän. Frankrike har dessutom skärpt gränskontrollen mot Italien sedan en vecka för att hindra verkliga extremister från att komma in. Man har satt in "hela paketet". Allt tyder på att vänstern inte ska lyckas med några våldsamheter. Men så har sagts många gånger tidigare.

En ny demonstration planeras till på onsdag i Cap-d'Ail - en liten ort strax sydväst om Monaco på vägen till Nice. Cannes ligger sedan ännu längre västerut på andra sidan om Nice med Antibes emellan. Organisationen Attac planerar en "falsk presskonferens" på gatan med Nicolas Sarkozy den 3 november (han anländer 2/11). Däremellan ska ett antal "överraskande och symboliska" aktioner iscensättas. Den 4 november planeras en slutaktion mot toppmötet.

Mycket av demonstrationseffekterna går sannolikt förlorade genom att de sker på platser som inte är knutna till Cannes och toppmötet. Därför borde man räkna med med någon oväntad aktion nära Cannes eller möjligen på någon annan känd plats. Om det inte blir bråk kommer vi knappast att höra av någon opposition från antiglobalisterna.

Som alltid kan man fråga sig vad vänstern vill med demonstrationerna. Nu har man delar av EU med sig med Angela Merkel i spetsen som vill införa en Tobinskatt och genomföra mer rigorösa kontroller av bankerna samt diskutera Basel III-reglerna för övriga länder. Programmet framgår här. EU:s intentioner inför G20-mötet framgår av ett brev från Herman Van Rumpuy och José Barroso den 7 okt till övriga deltagarländer inför det förberedande mötet 23/10 (svensk översättning, pdf). Man förstår att det är svårt att komma fram till något konkret när allting är så allmänt hållet i brevet.

Men toppmötet har verkligen prominenta deltagare som naturligtvis drar till sig demonstranter och kanske också terrorister. Zuma från SA, Merkel, Al-Soud från Saudi, Cristina Kirchner (Arg), Julia Gillard (Austr), Dilma Rousseff (Br), Stephen Harper (Kan), Hu Jintao, Myung-Bak (SKor), Obama, Sarkozy, Singh (Ind), Yodhoyono (Indon), Berlusconi, Noda (Jap), Calderón (Mex), Cameron, Medvedev, Erdogan, samt Barroso och Rumpuy.

När nu Merkel vinner allt större framgång i sina strävanden att inte förse EU:s räddningsinstitutioner med vare sig likviditet från ECB eller utfästelser från Tyskland om "obegränsade" bidrag (gränsen är 210 mdr €) sätter man hoppet till Kina. Hu Jintao kan bli en huvudperson på mötet tror DN i en osignerad nyhetsartikel. En kinesisk grundplåt i en utlåningsinstitution kan tillsammans med EFSF hålla räntorna nere för flera krisande euroländer samtidigt. Det är viktigt i dagens situation när OECD kom med en dyster prognos (DN)

Läs även andra bloggares åsikter om G20, Cannes, Nice, vänstern, kapitalism, Occupy Wall Street, Sarkozy, toppmöte, demonstrationer, kravaller, upplopp, Tobinskatt, euron, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Greklands räntelättnad bara 1,1 % av BNP

2011-10-30T22:01:00.000+01:00

Nedskrivningen av en tredjedel av utlandsskulden verkar vara en skenåtgärd som bara ger små förbättringar. Räntebördan är nästan lika stor framöver och ökar statsskulden långt mera än nedskrivningen till 2020. Grekland måste rimligen hållas igång med subventioner under många år.

En nedskrivning av en del av den grekiska statsskulden med 50 procent har i sig ingen välgörande effekt på Greklands ekonomi. Det är lättnaden i form av att slippa betala hälften av räntan som ger positiva effekter. Grekland förutses betala 6,7 procent av BNP i ränta på statsskulden 2011. För fem år sedan var räntebördan 4,3 procent.

Ett land med stora underskott och tung räntebörda måste enligt elementär nationalekonomi försöka uppnå två saker: 1) få ner det primära budgetsaldot (där räntor inte ingår) till noll och 2) få ner låneräntan under tillväxttakten. Enligt Giorgos Papandreou, som haft samtal med "saneringstrojkan", kan man genom svångremspolitiken vänta sig att det primära saldot blir närmare noll nästa år. Då återstår räntebördan.

Den långa räntan var 2010 på nya skulder 9,1 procent enligt EU-kommissionen (pdf) och av allt att döma ännu högre 2011. På lång sikt kanske Grekland kan komma upp i någon procents tillväxt inom EMU men på medellång sikt är det negativ tillväxt som väntar. Marknadsräntan på långa lån till Grekland torde inte sjunka särskilt mycket eftersom långivarna måste räkna med att halva kapitalet och räntan kan gå förlorade. Därför kommer statsskulden att öka varje år framöver med det belopp som behövs för att betala räntorna.

I år beräknar EU att räntebördan för Grekland ska bli 6,7 procent av BNP. Med konstant höga räntor kan vi alltså förutse att åtminstone ca 6 procent måste avsättas för räntebetalningar framöver. Det blir en ökning av statsskulden på nio år fram till 2020 med ca 54 procent av BNP, vilket till råga på allt kommer att öka andelen av BNP som går till räntebetalningar. Hur ska det gå att förena med med målsättningen, som Angela Merkel redovisat, att Greklands statsskuld till 2020 ska komma ner till 120 procent av BNP är väldigt oklart. Tänk om det bara är önsketänkande?

Någon kanske tror att nedskrivningen av statsskulden med 50 procent innebär en väsentlig lättnad. Men den del som är placerad inom Grekland kan inte ge någon lättnad för landet. Dessutom verkar det som om grekiska staten måste låna upp samma belopp utomlands för att rädda sina banker och kompensera sina pensionsfonder. Det leder snarast till att beroendet av utländska långivare ökar. Den del av statsskulden som är placerad hos IMF, ECB och hos euroländerna till följd av räddningspaketen är dessutom inte alls aktuell för nedskrivning.

Kvar finns den tredjedel av lånen som är placerad på den internationella marknaden. Om räntebördan är likformigt fördelad på de tre grupperna kommer en tredjedel av 6,7 procent av BNP i räntor att skrivas ner till hälften. Det är 1,1 procent av BNP i räntelättnad varje år framöver. Kan det rädda Grekland?

Det är svårt att se att en så begränsad räntelättnad skulle kunna underlätta Greklands utrikesaffärer. Bytesbalansen förväntas visa ett underskott på "bara" 8,3 procent i år. Det är en följd av den kraftiga åtstramningspolitik som bedrivits 2010-11. Underskottet 2009 var 14,2 procent och ända sedan år 2000 har underskottet legat kring 11-16 procent av BNP. Så sent som 1997 var underskottet dock 1,9 procent. Vad hände däremellan? Grekland gick med i eurozonen...

Dessutom tillkommer den allt tyngre räntebördan när lånen, som måste tas utomlands för att betala räntorna, blir allt större. Om vi antar att räntebördan initialt kan fås ner till 5 procent av BNP kommer nio års lånande till dessa räntor att höja statsskulden med 45 procent av BNP (jfr med nedskrivningens 26 procent). Räntebördan enligt 2011 års siffror kommer då att ha ökat med 1,9 procent av BNP (45/158x6,7=1,9) till 2020. Och lånar Grekland också till denna fördyring blir det ränta på räntelånen...

Kan då inte grekerna själva på sikt låna ut till en del av budgetunderskottet? Det verkar inte så. Redan under perioden 1994-2000 halverades den privata sektorns sparande från 26 till 13 procent av BNP (företag och hushåll). Nu ligger nivån på 11 procent. Detta ska räcka till både investeringarna och ett eventuellt underskott i statsbudgeten. Men trots att investeringskvoten, som tidigare låg kring 20 procent av BNP, plötsligt sjönk 2009 till 16 procent och fortsatte ner till 12 procent 2011 så räcker inte det privata sparandet. Ett sparandeunderskott i den offentliga sektorn på drygt 7 procent medför därför att bytesbalansen visar drygt 8 procents underskott 2011.

Rimligtvis måste grekerna istället höja sin investeringskvot, vilket kommer att fresta på bytesbalansen och den privata låntagningen i utlandet. Något utrymme att finansiera ett fortsatt budgetunderskott finns inte. Annat var det 1991-95. I genomsnitt var det privata sparandet 26 procent av BNP. Det räckte nästan till både investeringar på drygt 20 procent och ett offentligt underskott på drygt 6 procent. Bytesbalansen visade bara 0,5 procents underskott.

Grekernas ekonomiska problem är tydligen ganska djupgående. Mot den bakgrunden är nedskrivningen av "statsskulden" med 50 procent närmast en skenåtgärd. Den kanske kan lugna marknaderna för stunden. Men uppenbarligen måste Grekland även i fortsättningen hållas under armarna under överskådlig tid. Grekernas ovilja att spara och driva sina företag med ordentliga vinster måste kompenseras med subventioner från utlandet och och utländsk entreprenörsanda. Även det mesta av räntebetalningarna framöver måste tas över av utlandet.

Allt detta kan dock vara förgäves om inte konkurrenskraften förbättras ganska omgående. Jag kan inte se någon annan utväg än att Grekland lämnar euron. Med ett massivt subventionsprogram enligt ovan kanske det kan göras under ordnade former så att inte hela EMU kollapsar. Men dyrt blir det...

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsskuld, ränta, räntebörda, skuldkris, eurokris, nedskrivning, skuld, bytesbalansunderskott, nationalekonomi, banker, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Vem förlorar på Greklands vinst?

2011-10-28T23:59:00.003+02:00

I slutändan kan det bli högre bolåneräntor, lägre sparräntor, högre bankavgifter och mer riskfylld utlåning som ett resultat av hjälpen till Grekland. Eventuellt blir också pensionerna lägre.

Det finns någon sorts överenskommelse om hur eurozonens länder ska "rädda Grekland". Men den är ganska oklar. Är det därför den plötsligt kompletterades med väldigt precisa beräkningar från europeiska bankmyndigheten EBA som angav hur mycket bankerna skulle öka sitt primärkapital till följd av att relationen till utlåningen skulle ökas från 7 till 9 procent förehalvårsskiftet 2012? Dessa siffror tog över i mediernas analyser av det stora avtalet.

Den intressanta frågan är hur betungande nedskrivningen av Greklands statsskuld med 50 procent som blev resultatet på natten blir för euroländerna i övrigt (om allt fungerar som förväntat). Då måste man först veta hur stor den lånevolym är som skrivs ner. Uppgifterna går isär. Ofta nämns 108 mdr € som den beräknade förlusten. Det betyder att 61 procent (216 mdr) av statsskulden (352 mdr) skulle skrivas ner.

Men redan vid förra helgens toppmöte kastade Giorgos Papandreou fram siffror som visade att det bara skulle vara 32 procent av skulden som skulle reduceras. Beräkningarna sade att de privata bankerna i utlandet skulle förlora 57 mdr € vilket motsvarar 16 procent av skulden (bart 24/10-11). Nu säger han att Grekland förhandlat sig fram till att "radera ut en stor del" av skulden. Men när han preciserar beloppet (di) uttrycker han det som : "Tiotals miljarder euro har lyfts från det grekiska folkets axlar". Det låter inte ens som 57 miljarder...

En annan uppgift som saknas är huruvida obligationsinnehavare utanför Grekland, som inte är banker, också ska förlora halva sitt kapital. Det gäller t ex pensionsfonder i Frankrike och Tyskland. Tidigare har det sagts att de grekiska pensionsfonderna skulle förlora hälften av obligationsvärdet. Men Papandreou försäkrade att grekiska staten skulle kompensera dem för förlusten. Vi kan befara att så inte blir fallet utanför Grekland. Därför är risken stor att ett antal pensionärer i Europa får betala en del av Greklands vinst genom lägre pension i framtiden.

Den stora förlusten träffar bankerna i främst Frankrike och Tyskland. Men om bankerna lånat ut nästan allt som de kan, dvs 14 gånger primärkapitalet, får de inte fortsätta verksamheten eftersom grekförlusterna nu har minskat primärkapitalet till en förbjuden låg nivå. De måste skyndsamt antingen fylla på med nytt aktiekapital genom nyemissioner eller säga upp lån i en omfattning som är 14 gånger större än grekförlusterna. Ovanpå dessa svårigheter kommer sedan att det behövs ännu mer kapital till halvårsskiftet 2012 för att öka kapitaltäckningen från 7 till 9 procent.

Om det blir en kreditkontraktion kommer många företag att gå i konkurs och arbetslösheten att öka. Dessutom kan ett antal villaägare, som fått lånen indragna, att tvingas sälja sina hem. Detta är inte avsikten med stödet till Grekland.

Politikerna hoppas att bankernas ägare ska ta ut pengar från sina bankkonton och satsa dem på nyemissioner av aktier i förlustbankerna. Men det är knappast troligt att bankägarna har särskilt mycket pengar på banken.

Ett annat sätt för bankägarna att få pengar är att sälja en del av sina aktier, fastigheter eller andra tillgångar för att satsa i förlustbankerna. Ett tredje sätt är att låna pengar från bankerna för att kunna köpa aktier.

Ett fjärde sätt är att räddningsfonden EFSF ger lån till respektive land med grekförlustbanker som staten sedan kan låna ut till bankägarna på villkor att de köper aktier i sina banker.

Ett femte sätt är att respektive stat tar EFSF-pengarna och satsar dem direkt i nya bankaktier. Då kan det hända att riktigt hårt ansatta banker får staten som majoritetsägare. I USA kallas det socialisering av banker och undviks därför. Men det var den svenska modellen med bankakut i början av 90-talet. Dessvärre har Fredrik Reinfeldt inte fått gehör för en sådan tanke inom EU.

Är det då bankägarna eller eventuellt skattebetalarna i eurozonen som blivit fattigare genom hjälpen till Grekland? På kort sikt kan det synas så. Men det troliga är att bankerna måste öka sina vinster under många år framöver för att kunna förränta det kapital som de fått att förfoga över. Om bankägarna lånat pengar måste de betala tillbaka genom att sälja en del av bankaktierna med sådan vinst att det räcker till räntorna. Samma gäller för pengarna från EFSF. De ska betalas tillbaka genom aktieförsäljningar. Då måste aktierna vara attraktiva på marknaden och därför fordras att bankerna går med rejäla vinster.

I slutändan verkar det alltså bli företag och villaägare som får betala högre ränta för att hjälpa Grekland. Småspararna får lägre ränta på sina bankkonton. En rad banktjänster beläggs med högre avgifter. Bankerna kanske också paradoxalt nog måste ta högre risker i utlåningen för att få upp ränteintäkterna. Kan det rentav bli så att de säkra låntagarna med låg ränta får sina lån uppsagda för att bankerna ska få pengar till mera osäker utlåning till högre ränta?

Media: DN 2 3 4 5 6 7 8 9 Svd 2 3 4 5 6 7 Gp 2 Svt 2 3 SR 2 3 4 Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkrisen, eurokrisen, EU, euron, banker, krediter, statsskuld, nationalekonomi, ränta, skuldnedskrivning, ekonomi, politik på intressant.se [Vad händer i Grekl? Översikt]

Blir det deflation eller är Merkel en bluff?

2011-10-27T23:22:00.000+02:00

Om Merkel kan hindra ECB från att köpa obligationer kan det bli svårt att rekapitalisera bankerna efter grekförlusterna och uppkapitalisera dem till 9 procent. Då slår den omvända kreditmultiplikatorn till med en faktor 11 i kontraktion. I så fall blir det deflation.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är väldigt rädd för inflation. Och det är hennes väljare också. Därför attackerade hon övriga ledare i eurozonen som inför gårdagens toppmöte förberett ett uttalande om att ECB (euroEU:s centralbank) skulle få fortsätta att stödköpa krisande länders obligationer på andrahandsmarknaden (SvD). Och i förbundsdagen fick hon mandat för att verka för ett förbud för räddningsfonden EFSF (stabilitetsfaciliteten) att få låna pengar i ECB för att öka resurserna för att rädda krisande länder från 440 mdr € till ca 1 000 mdr (bart 26/10-11).

Tysklands förbundskansler Angela Merkel säger att hon motsätter sig att euroledarna uppmanar ECB att fortsätta med sina stödköp av obligationer, i ett uttalande. " (SvD 26/10)

Om varken ECB eller EFSF med hjälp av ECB får köpa obligationer utfärdade av t ex eurozonens medlemsstater måste alla sådana inköp göras genom upplåning på kapitalmarknaden. Det stöd som eurozonens stater vill ge till de banker, som fått sina tillgångar i grekiska statsobligationer nedskrivna till halva värdet, måste de alltså låna på så sätt att de som annars skulle lånat pengarna nu får stå tillbaka. Därefter kan de använda pengarna till att rekapitalisera grekförlustbankerna. Till detta behövs 108 mdr €. Eftersom EU:s kapitalmarknad inte tycks räcka till talas det om att Kina, Ryssland, Brasilien och liknande länder är beredda att gå in med kapital i EFSF.

En rekapitalisering av grekförlustbankerna fordrar tydligen att EFSF får köpa aktier som dessa banker utger i nyemissioner. Det var inte den ursprungliga tanken. EFSF hade som syfte att köpa statsobligationer mot hygglig ränta från svaga länder som annars skulle få betala ohållbart höga räntor för att få sina obligationer sålda. Detaljerna kring rekapitaliseringen är inte klara så det kanske är möjligt att EFSF får denna utvidgade uppgift. För Merkel är det viktiga att pengarna inte kommer från ECB (som kan trycka pengar).

Ovanpå kommer den "uppkapitalisering" av Europas banker som ska göras före sommaren 2012. Kapitaltäckningen ska öka från 7 till 9 procent. Det betyder enligt europeiska bankmyndigheten EBA (lista i di) att 106 mdr € måste uppbådas från bankaktieägarna. Man menar att de ska låna upp kapital på marknaden för att kunna delta i de nyemissioner av aktier som blir nödvändiga. Om de inte klarar detta i dagens kristider måste paradoxalt nog medlemsstaterna gå in med kapital som kanske inte heller kan lånas på marknaden. Om man inte får låna av ECB kan resultatet istället bli att bankerna drar ner kreditgivningen.

Det finns alltså två skäl för bankerna att dra ner kreditgivningen om en rekapitalisering respektive en uppkapitalisering inte blir möjlig i tillräcklig omfattning. Skulle så inträffa uppstår ytterligare en tredje kreditkontraktion. Bristen i primärkapital kommer nämligen via den omvända kreditmultiplikatorn att resultera i en 11 gånger större kreditindragning. Det följer av att prmärkapitalrelationen måste vara 9 procent nästa år. Därför kan det bli deflation. I värsta fall måste krediter på 108+106=214 gånger 11 dras in. Det är 2,4 biljoner €.

Nu kanske det inte blir så hemskt. Merkel kanske spelar ett dubbelspel med sin hemmaopinion. Hon kanske kommer att tillåta att ECB kringgår förbudet att låna till EFSF genom att låna ut till marknaden. Frankrikes president Nicolas Sarkozy menade nämligen efter toppmötet att den blivande ECB-chefen Mario Draghi vid toppmötet sagt att "han var övertygad om att ECB kommer att fortsätta stödköpa svaga euroländers statsobligationer för att undvika att marknaden inte fungerade". Då är steget inte långt till att ECB också kan köpa obligationer för att medlemsländerna ska få kapital för att kapitalisera bankerna.

Men situationen är oklar. ECB:s avgående chef Jean-Claude Trichet försökte tydligen dementera vad Sarkozy sagt genom att göra uttalandet "att Mario Draghi inte hade avlagt några löften om fortsatta stödköp under toppmötet" (källa di). Kan man lita mer på Sarkozy än på Trichet?

Det som ligger Sarkozy i fatet är att han helt okritiskt instämt i att nedskrivningen av Greklands skulder med 50 procent skulle ge landet en lättnad på 100 mdr €. Det strider mot Lucas Papademos' beräkning vid förra EU-mötet i söndags som angav en lättnad med 57 mdr € (bart 24/10-11). Denna beräkning utgick från att det enbart var de utländska bankerna som skulle förmås avså från hälften av sina fordringar och de uppgår i år till ca 32 procent av totalskulden på 352 mdr €.

Med Sarkozys siffra på 100 mdr skulle dessa fordringar utgöra 57 procent av hela statsskulden. Den förutsätter att även Greklands egna innehav av statsobligationer skulle skrivas ned. Det gäller främst de grekiska bankerna. Pensionsfonderna ska kompenseras, sade Giorgos Papandreou (di). Därför kan man inte möta uppgörelsen med den entusiasm som Sarkozy visade. Grekiska staten får ju betala nästan hälften av nedskrivningen själv genom att tvingas rädda bankerna, som annars skulle gå omkull, och genom att kompensera pensionsfonderna. Dessa pengar måste staten rimligtvis låna i utlandet. Även om det blir EFSF som ställer upp med lån på kanske 43 mdr € blir räntan tung att bära för ett bankruttmässigt land.

Dessutom är det något fel på beräkningarna. Greklands statsskuld skulle i ett slag sjunka från ca 158 procent av BNP till 113 procent (100 mdr är 45 % av 223). Det är markant bättre än Merkels mål om 120 procent till år 2020. Någonstans smyger man med antaganden om att nedskrivningen ökar statsskulden - kanske som jag antydde ovan.

Det förefaller alltså som om den gamla motsättningen mellan Sarkozy och Merkel finns kvar. Sarkozy är rädd för att Frankrikes kreditbetyg ska sänkas om staten måste låna upp pengar utomlands för att rädda bankerna och kapitalisera upp dem till 9 procent. Merkel är rädd för inflation om ECB i slutändan får täcka bristen på primärkapital i bankerna genom att "trycka nya pengar" istället för de saknade. Sakligt sett verkar Merkel ha fel. Förstår hon det och kör en bluff mot opinionen? Eller är hon dogmatiskt övertygad om att det hotar inflation när det verkliga hotet är deflation?

Läs även andra bloggares åsikter om Deflation, Merkel, Grekland, skuldkris, statsskuld, inflation, ECB, trycka pengar, toppmöte, EU, euron, Angela Merkel, nationalekonomi, kreditkontraktion, rekapitalisering, ekonomi, politik på intressant.se

Merkel har fått mandat för deflation och Greklands fall

2011-10-26T23:29:00.002+02:00

Genom att förinta 108 mdr € genom skuldnedskrivningar och kräva 80 mdr € i ökad kapitaltäckning måste krediter för 2 biljoner € dras in. Det motsvarar 20 procent av EU:s hela statsskuld. Rimligtvis blir resultatet deflation som på 30-talet.

Det nya EU-toppmötet avslutades utan några konkreta besked som så ofta förr. Men Angela Merkel fick tidigare under onsdagen igenom sitt program för Tysklands deltagande i räddandet av euron och åtgärder som berör Grekland. "Europa faller om euron fallerar" sade hon och markerade enligt min mening att hon närmast struntar i Grekland (DN).

I sitt tal inför Förbundsdagen gav hon två konkreta besked: Greklands statsskuld ska ner till 120 procent av BNP till år 2020 och ECB (centralbanken) ska förbjudas att låna ut pengar till räddningsfonden EFSF (stabilitetsfaciliteten). Det betyder för det första att Grekland går mot sin undergång som modernt, civiliserat land.

I år beräknas Grekland av EU-kommissionen (i maj) att statsskulden motsvarar 158 procent av BNP. Hur får man ner den till 120 procent? En nedskrivning med 50 procent kommer att reducera skulden med ca 16 procent. Det beror på att de nedskrivningsbara skulderna uppgår till 114 mdr € enligt den grekiske centralbanksexperten Lucas Papademos (bart 24/10-11). Dessa utgör 32 procent av statsskulden på 352 mdr € och innehas av utländska banker.

Den siffra på 108 mdr € som ofta nämns i samband med hur stor rekapitaliseringen för Europas banker skulle bli vid en 50-procentig konkurs för Grekland innefattar efter vad jag förstår också kreditförluster i kölvattnet på grekkonkursen som genereras i andra länder. Själva nedskrivningen med 50 procent av grekiska papper fordrar 57 mdr € i rekapitalisering.

Nu återstår att minska den grekiska statsskulden från ca 132 procent av BNP till 120 enligt Merkels plan. Hur ska det gå till? Grekland kan ju skriva ned den del som är placerad inom landet. Men det mesta innehas av de grekiska bankerna som i så fall måste rekapitaliseras genom utlandsupplåning via den grekiska staten. Det hjälper inte landet Grekland. En liten del kan tas från grekiska pensionsfonder där man kan tänka sig att halverade pensioner är naturligt i den allmänna konkursen.

Det fordras att de europeiska bankerna skrev ner Greklands lån med 75 procent för att statsskulden ska komma ner till 120 procent (rättat). Så vad har Merkel i åtanke? Ska de lån som räddningsinstitutionerna bidragit med tidigare också skrivas ned? Har Merkel mandat för något sådant? Eller tror hon att den grekiska ekonomin efter att ha slagits i spillror ska generera en exceptionell tillväxt som gör att den absoluta skulden blir relativt mindre till 2010? Tror hon att det går med Grekland kvar i eurozonen?

En chans hade funnits om det hade varit klar inflation i Greklands omgivning. Då hade Grekland kunnat hålla nere sin egen inflation och på så sätt kunnat stärka konkurrenskraften. Men inflationen i Europa är obetydlig. Grekland måste sätta igång deflation för att stärka konkurrenskraften. Har någon hört talas om att detta har lyckats i ett land med stor statsskuld? Med deflation ökar dessutom statsskuldens värde så att den inte sjunker i relation till BNP som förväntat.

För det andra kan det bli deflation i delar av resten av Europa. Det beror på att Merkel är så rädd för inflation att ECB inte ska få finansiera räddningsfonden EFSF så att mer pengar än 440 mdr € kan lånas ut. Hon tror att EFSF kan låna dessa pengar på marknaden. Det kanske går men då är det andra som inte får låna. Och vem är det som också vill låna extra mycket enligt Merkels plan? Jo det är ägarna till de banker som just drabbats av 50-procentiga nedskrivningar av sina greklån. De förutsätts nämligen vilja låna pengar för att sedan kunna köpa de aktier som deras banker bjuder ut i nyemissioner vid den rekapitalisering som krävs. Dessa bankers aktievärden kan förutses sjunka till frimärkesnivå under utbudstrycket.

Ovanpå detta uppstår också en rädsla även hos banker i andra länder som kan befara att det blir spridningseffekter och därför blir obenägna att låna ut mer pengar i största allmänhet. Bankernas naturliga reaktion vid den här typen av oro är att låna ut mindre pengar - inte mera. Företag, villaägare och andra banker kommer att få finansieringssvårigheter. Vi får en "credit crunch" med ökad arbetslöshet.

Redan nedskrivningen av fordringar på 108 miljarder € leder till en viss credit crunch. Det är ju faktiskt så att 108 mdr € har förintats. När dessa pengar ska ersättas måste andra låntagare avstå från sina planer. Samtidigt ska EFSF också låna på marknaden. Efter en tid kommer dessa pengar ut på marknaden igen när EFSF köper ut obligationslån i krisande länder från långivare som inte vill förnya dem till rimlig ränta. Men temporärt kan det bli störningar. Härtill kommer det principiellt rättänkta kravet att öka bankernas primärkapitalrelation från 7 till 9 procent till mitten av nästa år. Det fordrar också en kreditkontraktion som har beräknats till 80 mdr € (bart 21/10-11).

Det verkar som om politikerna trodde att det fanns en massa rika bankkapitalister som har pengar på räntelösa konton och som utan vidare kan pytsa in dem i nytt riskkapital när politikerna bestämmer att ett par hundra miljarder euro ska förintas. Fundera ett ögonblick på hur pengar skapas och vänd på denna process. Primärkapitalet minskar med 188 mdr €. Med 9 procents kapitaltäckning måste nästan 2,1 biljoner euro i krediter försvinna. Det motsvarar nästan 20 procent av hela EU:s statsskuld på 11 biljoner. Måste det inte leda till deflation som i USA i början på 1930-talet?

Detta räkneexempel visar att det inte är någon lek att slänga sig med olika abstrakta reformkrav och åtgärdsförslag. Det kan bli en rejäl kreditkontraktion som därefter kan få ytterligare katastrofala följdverkningar. Merkel bäddar för både deflation och Greklands fall i sin primitiva skräck för en ny 20-talsinflation.

Studio ett. Läs även andra bloggares åsikter om Angela Merkel, inflation, Grekland, deflation, euron, eurokrisen, Merkel, skuldkrisen, EU, ekonomi, 30-talsdepression, nationalekonomi, politik på intressant.se

Ska vänstern stoppa G20 i Cannes?

2011-10-25T15:59:00.001+02:00

Nästa vecka har vänsterrörelsen "Occupy Wall Street" chansen att visa vad den går för. Då blir det toppmöte i Cannes. Frankrike har redan "stängt gränsen" för att hålla vänstern borta.

I morse när jag var i Italien noterade jag att La Stampa hade en löpsedel på stationen i Ventimiglia som ropade ut "Frankrike stänger gränsen". Denna något indignerade rubrik visade sig vara föranledd av att Frankrike i natt införde skärpt gränskontroll mot italienska gränsen för att hålla presumtiva vänsterextremister borta från G20-mötet som börjar på torsdag i nästa vecka då skuldkrisen ska diskuteras.

På den franska sidan ger man en mera nyanserad beskrivning i Nice-matin. Där påpekas det att Schengen-avtalet medger att en stat har rätt att göra identitetskontroller och öppna väskor i syfte att säkra den allmänna ordningen. Polisen försäkrar att man så litet som möjligt ska störa gränstrafiken. Artikeln illustreras med poliser som kontrollerar bilar. Commissarie Jean Gazan uppträder på bilden nedan:

Det är naturligtvis inte så att alla resande från Italien skulle vara vänsterextremister. I så fall skulle Frankrike tvingas stänga gränsen. Men italienska tidningar tycks ha en förkärlek för sensationsmakeri. Kontrollerna ska dessutom göras selektivt (inerpellations ciblées).

Fransmännen tar allvarligt på uppgiften. Man fördelar en "escadron" gränspoliser på 300 man från gendarmeriet i Antibes på samtliga gränspassager mot Italien. Men några kontroller mot Spanien talas det inte om. Efter att "Occupy Wall Street" ställt till med kravaller i Rom får tydligen italienarna finna sig i att betraktas som presumtiva extremister mera än spanjorer.

Vid G20-mötet i Toronto i juni förra året lyckades vänsterextremisterna ställa till med ett ordentligt upplopp där till och med polisbilar sattes i brand. 400 demonstranter greps. Så här såg det ut vid G20 i Toronto för drygt ett år sedan:

Är det liknande scener som nu kommer att utspela sig i Cannes nästa vecka? Om extremisterna kunde ta sig in i Kanada kan de väl komma till Frankrike? Nu har de dessutom världens uppmärksamhet eftersom vänstern bildat en rörelse som kallar sig "Occupy Wall Street". Ska vi få se "Ockupera Cannes" gå till attack mot det nya G20-mötet?

Om fransmännen tror att gränskontrollerna blir effektiva kanske de bedömer att det inte behövs så massiva polisinsatser vid själva G20-mötet. Men vet man hur många extremister som är fransmän? De kanske räcker för att stoppa mötet om skyddet är begränsat?

Läs även andra bloggares åsikter om G20, G20-mötet, Cannes, gränskontroll, vänstern, vänsterextremister, upplopp, kravaller, socialism, Occupy Wall Street, finanskris, skuldkris, politik på intressant.se

Ska Finland driva fram total bankrutt för Grekland?

2011-10-24T20:55:00.000+02:00

En skuldnedskrivning med 50 procent blir bara partiell, visade det sig i helgen. En dunderkonkurs blir svår att undvika om inte eurostaternas fordringar också skrivs ned. Men Finland säger nej...

Först skulle Grekland i somras få ytterligare stödlån samtidigt som Europas privata banker gick med på att skriva ner sina fordringar på Grekland med 21 procent. Det gjorde bankerna motvilligt. Men det räckte inte. Nu tvingar EU-politikerna med hjälp av hot bankerna att skriva ner sina fordringar med 50-60 procent. Men räcker det?

Det kan tyckas att en halvering av statsskulden, som är åtminstone 352 mdr euro (158 % av en BNP på 223 mdr €), skulle ge en ansenlig lättnad. Och ända till igår tycks alla ha trott att det var så det skulle fungera. Men då upplyser Greklands premiärminister Giorgos Papandreou de församlade toppmötespolitikerna att han fått en beräkning från den tidigare centralbanksledamoten Lucas Papademos som visar något helt annat (Ekot 13:14, Sonning).

Istället för att få en lättnad med 176 mdr € blir det bara 57 miljarder i lättnad för Grekland. Det beror på att nedskrivningen med 50 procent bara räknas på ca en tredjedel av statsskulden - närmare bestämt den del som nu innehas av privata banker (bara ca 16 procent och inte 50). Det hade tydligen ingen tänkt på förrän Papademos började räkna på relationerna.

Grovt sett innehar räddningsinstitutionerna i Europa en trededjedel och inhemska grekiska banker en annan tredjedel. (Uppgifterna går isär och jag har närmare analyserat dem i en kommentar till artikeln tidigt i morse.) För Europas banker är det kanske ett glädjande besked. Deras förluster på en femtioprocentig konkurs för Grekland blir bara 57 mdr € istället för de närmare 300 miljarder som Goldman & Sachs tidigare gick ut med. Det är också mindre än de 108 mdr € som EU beräknade i slutet av förra veckan.

Men ju mindre förluster för bankerna desto större blir svårigheterna för Grekland. Förlusten för Greklands inhemska banker kan ju inte betalas av dem själva eller deras ägare när alla redan går på knäna. Det blir den grekiska staten som måste låna ca 114 mdr € utomlands för att rekapitalisera sina egna banker.

Den riktigt intrikata punkten är den tredjedel av redan utköpta obligationer som nu finns hos EU:s institutioner. Eftersom man anser att dessa fordringar i slutändan innehas av "skattebetalarna" är det sannolikt att dessa ska hållas skadelösa. Det betyder att obligationerna inte berörs av nedskrivningen utan fortsätter att löpa med den ganska normala ränta som sattes när marknadsräntorna för greklån steg i höjden. Här finns också förklaringen till att EU kan betala ut 8 miljarder euro ena veckan när Greklands lån andra veckan skrivs ner till hälften. Detta stödlån ska inte drabbas av någon nedskrivning, är det tänkt. Finland ska inte vara oroligt för att inte få tillbaka sin del, har det sagts för att avvisa särskilda säkerheter som pant.

Nu har Papandreou kastat in en bomb med brinnande stubin bland EU:s politiker. Papademos' beräkningar visar ganska tydligt att Grekland inte kan räddas med en partiell, 50-procentig konkurs. Det behövs omkring 100 mdr € i extra stödlån för att rädda Greklands banker. Och det behövs en nedskrivning av de fordringar som EU:s räddningsinstanser innehar som kanske blir större.

Hur ska EU:s politiker kunna förmå euroländernas regeringar att ta en definitiv förlust på de satsade pengarna i greklandsstöd? Det är mer än 100 mdr € ytterligare. Åtminstone Finland borde säga absolut nej. De 8 mdr € som ska betalas ut om några veckor kanske direkt fryser inne med en dunderkonkurs för Grekland i mitten av november. Finland kan driva fram en total bankrutt för Grekland även därefter.

Detta scenario tycks inte politikerna ha tänkt på när det kommer som en nyhet vad Papademos och Papandreou kommit fram till. Hela Angela Merkels plan att det ska bli en (delvis?) privatbetald, ordnad konkurs för Grekland verkar ha fallit ihop som ett korthus. Finns det någon tid kvar för EFSF att istället gå in med fortsatt finansiering av Grekland? Svaret kanske ges vid onsdagens nya EU-toppmöte.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsbankrutt, konkurs, Finland, skuldnedskrivning, eurokrisen, skuldkris, bankkris, finanskris, räddningspaket, EU, nationalekonomi, euron, ekonomi, politik på intressant.se

Greklands skuld är 3,1 procent av EU:s

2011-10-24T01:22:00.001+02:00

Genom svagt ledarskap har Europas politiker låtit en kris i ett struntland utveckla sig till ett hot mot den europeiska ekonomin och europasamarbetet.

Hur kan det lilla landet Grekland vars BNP är 1,8 procent av EU:s på 12,7 biljoner euro ställa till med en så allvarlig kris för hela Europa eller rentav för en stor del av världen? Någon kanske menar att det är för att grekerna tagit så stora lån. Men den grekiska statsskulden är 352 mdr euro, vilket kan jämföras med drygt 11,1 biljoner euro för hela EU. Det är 3,1 procent.

EU:s statsskuld är i genomsnitt 87,7 procent av BNP (kommissionens beräkning i maj för 2011, pdf). Greklands är 158 procent (blir nog mer). Det blir alltså 352 mdr €. Den ska åtminstone till sin utländska del skrivas ner med 50-60 procent (Ekot). Om 55 procent av skulden är inhemsk blir det en förlust (om 50 %) för de utländska innehavarna på 158 mdr €. Säg att EU:s tidigare räddningsåtgärder har innefattat 50 mdr € i obligationsköp i statlig regi. Då blir förlusterna för banker utanför Grekland 108 mdr €. Den siffran nämndes i Ekot igår.

Det är dessa ca 108 mdr € som reducerar bankernas primärkapital. Något sådant kan inte accepteras av EU:s politiker eftersom relationen mellan det egna kapitalet och det utlånade inte får gå under ca 7 procent. Alla banker ligger inte på gränsen men om de ursprungliga relationerna ska återställas måste bankerna få in 108 mdr € i aktiekapital. Det var en av punkterna i söndagskvällens EU-toppmöte (Ekot). Men det har inte kommit fram något beslut om hur det ska gå till (Ekot 21:25).

Skulle det gå att förmå bankernas ägare att skrapa ihop detta ansenliga riskkapital? Det är svårt att bedöma. Men psykologiskt måste ägarna vara förbannade på politikerna eftersom det i somras sades att de bara skulle drabbas av en nedskrivning med 21 procent. Nu ska nedskrivningen bli 50 procent eller mer. Det måste bankerna gå med på under grova hot från politikerna. Dessa hot fortsätter nu när det gäller att få in mer ägarkapital. Om det inte lyckas försätter myndigheterna bankerna i likvidation och då kan ägarnas förluster bli ännu större. Detta kan dock leda till en systemkris och därför måste politikerna skjuta till ägarkapital om ägarna inte förmår.

Är tanken att staten ska skänka pengar till bankerna? Man får onekligen det intrycket när statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sin besvikelse (Ekot 13:06) om att idén om en europeisk bankakut inte fått gehör: "Det hade förmodligen behövts en mer tydlig idé om en europeisk bankakut, efter den svenska lösningen av våra erfarenheter på 90-talet," säger han. Om man inte kan förse bankerna med riskkapital genom att staten övertar aktier blir det oklart hur en sådan "bail-out" i så fall ska gå till. De amerikanska erfarenheterna av invecklade konstruktioner är inte så upplyftande. Bankerna där försöker istället bromsa kreditgivningen för att öka soliditeten. Det har bidragit till att återhämtningen blivit så knackig.

Samtidigt som diskussionen om rekapitalisering pågår finns också en reformering av riskkapitalrelationerna på gång. Det verkar som att primärkapitalrelationen ska höjas till 9 procent. Det kräver att det egna kapitalet ökar med 21 procent i alla Europas banker vilket betyder att ägarna måste skrapa fram 80 miljarder euro (bart 21/10-11). Vet inte den ena handen vad den andra gör?

Genom ett antal felaktiga beslut, brist på beslut och ett allmänt svagt ledarskap, där resoluta åtgärder på ett tidigt stadium hade behövts, har nu Europas politiker skapat en situation där ett ekonomiskt struntland som Grekland får topprida hela EU-garnityret. Det grövsta misstaget var att ta med Grekland i eurozonen. Hur tänkte man då?

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, EU, EU-toppmöte, bankakut, rekapitalisering, skuldkris, banker, bankkris, statsskuld, nationalekonomi, Reinfeldt, ekonomi, politik på intressant.se

Förstår EU-politikerna inte hur bankerna drabbas av Greklands konkurs?

2011-10-22T16:14:00.000+02:00

EU-politikerna verkar tro att man kan rekapitalisera bankerna genom att förmå dem låna mera på marknaden.

Det har nu blivit klart att Grekland åtminstone ska få 5,8 mdr euro av de utlovade 8 miljarderna i stödpaketet på 110 mdr euro som i princip har godkänts. Samtidigt börjar det bli klart att Frankrike får backa i sitt motstånd mot en utökning av Greklands konkurs från 21 procents nedskrivning till 50 procent (TT enligt Ekot). Det kommer att leda till att främst de franska bankerna får svårigheter.

Om en bank har betydande tillgångar i form av grekiska statsobligationer kommer det att uppstå en kreditförlust om det definitivt fastställs att obligationerna nu bara är värda hälften så mycket som tidigare. (Även hälften av räntorna bortfaller.) Rent bokföringsmässigt betyder en förlust att bankens egna kapital blir mindre. Med tillräckligt stor exponering och tillräckligt stor värdenedskrivning kommer banken att ha för litet baskapital enligt de administrativa regler som reglerar bankverksamheten (ca 7 procent riskvägt).

Sådana banker måste "rekapitaliseras". Annars tvingas banken i värsta fall i konkurs eller riskerar åtminstone bryska myndighetsingripanden. Normalt skulle bankernas ägare ombes att tillskjuta nytt kapital via en nyemission av aktier. Men i dåliga tider är det inte så lätt att lyckas med att skrapa fram nytt kapital. Bankerna kan då säga upp en betydande del av sina lån till företag och husägare i hopp om att få ner den utestående lånestocken till rätt relation till det reducerade baskapitalet.

Det är när flera banker säger upp lån samtidigt som en farlig kreditkontraktion blir följden. Företag måste avskeda eller gå i konkurs. Husägare ställs på bar backe när de till reapris måste sälja sina bostäder för att betala tillbaka lånen. Arbetslösheten ökar och fler lån måste sägas upp osv. Vi får en bankkris.

För att undvika en systemkris på det finansiella området har nu EU-politikerna lanserat en underlig utväg:

"Tanken är att banker som behöver mer kapital i första hand ska låna upp pengar på marknaden, och att stater och eventuellt EU kommer in med finansiering först i andra och kanske tredje hand." (Ekot enligt Jens Möller i Bryssel).

Bankerna ska alltså låna upp pengar på en marknad som karaktäriseras av kontraktion för att kunna upprätthålla utlåningen? Det verkar helt befängt. Men ännu värre är denna "tanke" när det kommer till rekapitaliseringen. Hur skulle lånekapital, om det går att få tag i, kunna öka baskapitalet? EU-politikerna har tänkt fel och verkar inte förstå hur bankerna och deras eget regelsystem för kapitaltäckning fungerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkrisen, eurokrisen, bankkris, grekland, konkurs, bankrutt, nedskrivning, EU, euru, ekonomi, nationalekonomi, politik på intressant.se

Annie Lööf borde ta strid med Reinfeldt om marginalskatterna

2011-10-22T01:05:00.001+02:00

Moderaterna vill inte avskaffa värnskatten. De kan varken förklara att den försämrar landets ekonomi, att den strider mot allmänintresset eller att den enbart är till för de avundsjuka. Men det kanske Annie Lööf kan om hon står upp för sina värderingar.

På lördagen 21/10-11 höll moderaterna stämma i Örebro. Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt höll ett anförande där han framhöll att partiet företrädde allmänintresset och att Svenskt näringsliv var ett särintresse (SvD). Finansminister Anders Borg och gruppledaren Anna Kinberg Batra argumenterade för att värnskatten inte skulle avskaffas.

Argumentationen från Borgs sida var att Moderaterna var ett intresseparti för de breda grupperna av kåg- och medelinkomsttagre och därför inte kunde förorda att värnskatten skulle avskaffas. De människor vars intresse Moderaterna företräder skulle nämligen inte tjäna på att marginalskatten sänks med 5 procent:

"Av Sveriges sjuksköterskor är det en procent som betalar värnskatt, av Sveriges kvinnliga poliser är det en procent som betalar värnskatt, av Sveriges kvinnliga lärare är det 0,3 procent som betalar värnskatt, sa Anders Borg i sitt tal." (Ekot)

Har han inte tänkt på att detta betonande av egenintresset rimmar illa med partichefens deklaration om allmänintresset? Eller anser han att sjuksköterskor, kvinnliga poliser och kvinnliga lärare är så korkade att de inte begriper vad allmänintresset innebär? De måste lockas med omedelbara pengar i plånboken - allt annat är tydligen för komplicerat för speciellt kvinnliga löntagare.

Att avskaffa värnskatten och sänka Sveriges marginalskatter, som är högst i världen, är ju inte intressepolitik - även om kommunisterna försöker göra detta gällande. Det är till dels en fråga om pragmatisk skattepolitik för att befrämja allas intresse. Sänkta marginalskatter har nämligen en välgörande långsiktig inverkan på den ekonomiska utvecklingen som kommer alla till del (bart mars-11). Om vi vill värna om Sverige som avancerat industriland borde värnskatten avskaffas.

Detta borde inte vara för svårt att förklara för de stora medborgargrupperna. Men det är vad Anna Kinberg Batra förde fram som argument mot ett avskaffande av värnskatten. Hon "påpekade att det skulle bli så stora skillnader i skattesänkningar mellan hög- och låginkomsttagare om värnskatten togs bort, att hon inte kunde försvara det." (Ekot) Är det inte att nedvärdera den egna förmågan att förklara allmänintresset litet väl mycket? Kanske moderata kvinnor har svårt att kommunicera med kvinnorna i valmanskåren?

Vi som företräder ett frihetligt allmänintresse får istället sätta vårt hopp till Centerns nyvalda ordförande Annie Lööf, som tidigt deklarerat att hon är för sänkta marginalskatter och en allmänt mindre progressiv - "plattare" - skatt. Hon kanske kan förklara de nationalekonomiska sambanden om varför alla tjänar på att marginalskatterna sänks.

Jag tycker dock mig märka att Lööf också har en ideologisk motvilja mot skatter som inte har till uppgift att befordra det allmänna intresset utan istället är till för att skada vissa grupper ekonomiskt. Det kan tyckas absurt att vi har sådana skatter men värnskatten tar inte in några pengar netto till medborgarnas välgång. Värnskattens uppgift är att tillfredsställa alla som är missnöjda med att andra tjänar mer än dem och därför gillar en skatt som försämrar dessa "rikas" ekonomi. Om man kan förklara detta borde ingen kunna försvara värnskatten (bart juni-11).

Vill Annie Lööf leda eller ledas? Om hon är trogen sin ideologi måste hon stå upp för sina liberala värderingar både mot bakåtsträvare inom den egna rörelsen, inom socialdemokratin och inom Moderaterna. Men hon kanske vill satsa på ett lyssnande ledarskap där det gäller att fånga upp vad som rör sig i partidjupet. Där vill man nog samma sak som Moderaternas ledargarnityr. I så fall blir kanske Annie Lööf en ny Mona Sahlin eller Lennart Daléus.

Annie Lööf borde därför ta strid med Moderaternas ledning om sänkta marginalskatter. Hon har faktiskt den moderata partistämman med sig som beslutade att värnskatten är skadlig och ska avskaffas, men inte nu (DN).

Bloggat om särintressen DHE. Läs även andra bloggares åsikter om Annie Lööf, centern, moderaterna, värnskatt, marginalskatt, platt skatt, skatt, Lööf, Reinfeldt, Anders Borg, allmänintresse, särintresse, skatter, politik på intressant.se

Bankrutt för alla PIIGS-länderna i olika grad?

2011-10-21T01:39:00.001+02:00

Bedömare inom bankerna i Europa räknar med att sex euroländer i varierande grad måste skriva ned sina skulder - från 60 ner till 5 procent.

I SvD 20/10-11 skriver Patricia Hedelius om hur Europas banker måste öka sitt kapital till följd av nya kapitaltäckningsregler under rubriken EU-banker behöver dyr kur. De europeiska bankerna måste i genomsnitt höja det egna kapitalet med 21 procent för att nå upp till en kapitaltäckning på 9 procent. Det motsvarar drygt 700 miljarder kronor.

De nordiska bankerna kommer att klara sig bättre, framgår det av artikeln. Men det har redan hörts signaler om att de europeiska bankerna kommer att dra ner på kreditgivningen till följd av de högre kapitalkraven. Detta kommer också att bli följden av en nedskrivning av lånen till Grekland, uppger Di.se. Tydligen kommer det att kunna bli aktuellt med nedskrivningar av lånen till alla PIIGS-länderna, enligt artikeln av Hedelius som citerar Cyril Meilland, bankanalytiker vid Cheuvreux i Paris:

"Vi utgår ifrån att bankerna måste skriva ned värdet på sina statsobligationer till Grekland med 60 procent, till Portugal och Irland med 40 procent, Italien och Spanien med 10 procent och till Belgien med 5 procent."

Detta är ingenting annat än en bedömning att det kommer att bli statsbankrutt i varierande grad i PIIGS-länderna samt Belgien. Är det detta som ska bli resultatet av EU:s toppmöte i helgen? Eller är det så att det extra toppmöte, som det talas om redan till nästa vecka, kommer att rekommendera långivarna att göra dessa nedskrivningar?

Det kanske blir så att man först ger faciliteten EFSF mandat att köpa obligationer på andrahandsmarknaden och sedan utökar den till 440 mdr euro, som bildar ett grundkapital när faciliteten omvandlas till en sorts bank. Den skulle då kunna låna ut 2 biljoner euro (vilken regel som utmynnar i detta belopp detta brukar inte uppges). Dessa pengar skulle räcka för att rädda banker som kommer på obestånd till följd av bankruttnedskrivningarna.

Ibland kan man fråga sig hur tillförlitlig rapporteringen om olika belopp egentligen är. I onsdags rapporterade FT att behovet av nytt kapital för att möta en Grekisk nedskrivning inte skulle vara större än 80 mdr euro enligt EU:s bedömning av stresstesterna i somras. Det är väsentligt mycket mindre än den siffra på nästan 200 mdr euro som gällde tidigare och särskilt i relation till en bedömning av G&S på nästan 300 mdr euro. Men gäller detta verkligen nedskrivningsfrågan? Det är ju detta belopp på €80 mdr som Patricia Hedelius redovisar som en följd av ett administrativt beslut om skärpta kapitaltäckningsregler.

Det talas också om att faciliteten EFSF ska få ge lån upp till 10 procent av BNP till länder som löper risk att hamna i lånesvårigheter. Det är i så fall ett led i strategin att inga fler länder ska gå i konkurs. Grekland har ju redan fått en skuldnedskrivning på 21 procent. Kanske kan en nedskrivning med ytterligare ett antal procent kan bli en nödlösning som anses kunna rädda övriga länder från partiell bankrutt? Förstärkningen av EFSF, som Frankrike driver men inte Tyskland och ECB, är då en del i denna strategi.

Oklarheten i hur EU kommer att agera, om det blir något överhuvudtaget, finns nog att söka i att franska banker skulle råka mycket mer illa ut än tyska, om Greklands skulder måste skrivas ner i storlekordningen 50-60 procent. Beslutsvåndan kommer mycket sannolikt att fortsätta vid helgens toppmöte...

Läs även andra bloggares åsikter om bankrutt, konkurs, statsbankrutt, PIIGS, Grekland, Frankrike, Tyskland, EU, euron, eurokrisen, skuldkris, finanskris, lånesvårigheter, ekonomi, skuldnedskrivning, nationalekonomi, politik på intressant.se

Börschefen ger krisråd för tre fall

2011-10-20T02:26:00.001+02:00

Hur hantera bankkris, konjunkturkris och skuldkris om du var finansminister? Jens Henriksson ger besked. Men om landet också har underskott i utrikeshandeln och ingår i eurozonen finns inget recept. Hur det går för Grekland får vi snart se i praktiken.

I SvD 19/10-11 skriver börschefen Jens Henriksson om dagens kriser, som är av tre slag: bankkris, konjunkturkris och skuldkris. Han menar att det inte är svårt att veta vad man ska göra utan svårigheten är att genomföra det. Vi får snart ett test på hans förutsägelser när Grekland ska genomföra de besparingar och åtstramningar som röstades igenom på onsdagskvällen. Hur ska besluten genomföras om själva den verkställande administrationen strejkar? Henriksson skriver om följderna av en sprucken bubbla:

"Först kommer bankkrisen. Om du är finansminister så garantera alla lån bankerna har gett. Därefter ser du till att samtliga banker förstärker sina kassor. Om deras ägare inte har råd att göra det själva så skjuter du till skattepengar, men se till att ta ordentligt betalt i bankaktier."

Detta är något oklart uttryckt. Finansministern kan knappast skjuta till skattepengar i meningen att skatterna höjs för att betala bankernas förluster mot att de överlåter aktier. Staten lånar istället pengar som används som stöd för bankerna. När sedan tiderna blir bättre kan staten sälja aktierna och betala tillbaka lånen. Den intrikata frågan är vem som ska låna ut pengarna. Det är knappast den krisande banksektorn. Valet står då mellan centralbanken och utlandet.

"Nästa kris handlar om arbetslöshet och djup lågkonjunktur. Forskning från Internationella valutafonden, IMF, visar att en bankkris medför ett fall av BNP med runt 10 procent. Nu behövs kraftig stimulanspolitik. Satsa på arbetsmarknadspolitik, utbildningar, investeringar och skattesänkningar."

Dessa råd förutsätter att man misslyckas (delvis) med att bekämpa bankkrisen. Och det är sannolikt eftersom opinionen blir hatiskt inställd till bankerna genom hetsen i media. På grund av att inte bara anställda som sugits upp i den spruckna bubblan blir arbetslösa utan också genom att bankerna i brist på tillräckligt stöd stryper långivningen till många andra företag blir arbetslösheten exceptionellt hög. Det ökar raseriet mot de "giriga" bankerna.

Politiken kommer enligt min mening att misslyckas. Eftersom staten inte heller nu har några pengar för att finansiera stimulanspolitiken kommer politikerna att tveka inför behovet att ta lån. Oppositionen varnar för inflation eller att våra barnbarn blir låneslavar. Därför blir de inledande åtgärderna för små för att börja vända utvecklingen. Kritikerna visar triumferande att stimulanspolitiken inte har någon verkan. Krisen fördjupas. Ytterligare och nu mer desperata stimulansåtgärder sätts in efter några år med liten verkan eftersom stimulanspolitik till stor del bygger på förtroende och tillförsikt. Allt sådant är bortblåst när pessimismen hunnit breda ut sig.

"Men, nu dyker nästa problem upp: stora budgetunderskott. Har du då under lång tid slarvat och levt på marginalen så kommer obligationsmarknaden att reagera på detta. Skuldkris. Bit ihop tänderna, höj skatterna och sänk utgifterna. I bästa fall tar det ett par år."

Det är här Grekland befinner sig. Man har lånat utomlands och till slut förlorat lånemarknadens förtroende vilket trissar upp räntorna och påskyndar undergången. Dessutom har grekerna istället för att skaffa sig ett exportöverskott genom stärkt konkurrenskraft levt i sus och dus med kraftiga löneökningar, generösa pensionsförmåner och en ineffektiv offentlig sektor med en notorisk oförmåga att driva in skatterna. Det har resulterat i ett handelsunderskott som Henriksson inte tar upp.

Denna fjärde kris har ingen bra lösning när man deltar i en valutaunion. Ska skulderna skrivas ner eller inte? Ska Grekland lämna euron eller inte? Kan stödpolitiken lösa krisen inom överskådlig tid? Detta kommer vi att få klarhet i inom de närmaste veckorna. Om drygt två veckor blir det nytt G20-möte.

Läs även andra bloggares åsikter om krisråd, bankkris, recession, skuldkris, arbetslöshet, budgetunderskott, finanskris, handelsunderskott, Grekland, åtstramning, strejk, ekonomi, politik, nationalekonomi på intressant.se