måndag, april 24, 2006

Medicinsk etik har kommit längre än den politiska

Genom introduktionen av "The Georgetown Mantra" inom psykiatrin har den politiska utilitarismen ställts inför en dödlig utmaning. Det blir inte mycket kvar av dess legitimering av våld och tvång om dessa nya frihets- och rättviseprinciper vinner insteg också inom den politiska filosofin.

I en artikel "under strecket" idag 25/4 i SvD recenserar Erik Löfvendahl boken Psykiatrisk etik av Jan-Otto Ottosson. Den innehåller ett resonemang kring de två konkurrerande etiska synsätten pliktetik och konsekvensetik. Moralfilosofiskt skulle man kanske på samhällsnivån säga rättighetsmoral kontra utilitarism.

Nu handlar det i boken å ena sidan om att kunna upphöja handlandet till en allmän regel ("den gyllene regeln" eller Kants kategoriska imperatiov) eller "att definiera normerna utifrån handlingens följdverkningar". Här menar Ottosson att denna konsekvensetik visat sig vara användbar inom sjukvården. Det har förvisso enligt min mening tydligt demonstrerats av utlilitaristen Torbjörn Tännsjös stora intresse för medicinsk etik. Men Ottosson pekar på ett nytt sätt att se på konsekvensetiken som i mycket enligt min mening kullkastar eller i varje fall begränsar Tännsjös och Peter Singers utilitarism.

Detta nya sätt fastställer fyra grundläggande principer och kallas "The Georgetown Mantra" (efter universitetet i Washington DC där principerna formulerades):
  • göra gott
  • inte skada
  • respektera självbestämmande
  • vara rättvis
Jag skall inte gå in på resonemang om tvångsåtgärder och tvångsmedicinering av psykiskt sjuka, eller för den delen medvetslösa eller otillräkneliga. Det intressanta är att översätta detta medicinska synsätt till den politiska filosofins utilitarism. Att göra gott, maximera lyckan, är utilitarismens första bud. Men denna lära kan tänka sig att skada stora grupper av samhällsmedborgare om det bara är så att saldot av den sammantagna operationen är helt litet postivt. Utan att få skada blir utilitarismen betydligt mera tandlös på det politiska planet. Ja, många politiker skulle finna det vara ointressant att bara försöka göra gott utan att med våld eller hot om våld få tvinga medborgarna att kontribuera till "det goda".

Om det dessutom skulle frågas efter de medverkandes samtycke till de politiska åtgärderna blir utilitaristisk politik nästan ointressant. Vad är det för roligt att vidta politiska åtgärder där man måste respektera folks självbestämmande? Vitsen med politik i det moderna samhället är ju att "veta det rätta" utifrån det vaga mandat en känslomässig valrörelse vart fjärde år anses ha givit våra politiker.

Slutligen är det för utilitarismen främmande elementet "att vara rättvis" den sista spiken i kistan. Nu kan man visserligen säga att rättviseprinciper till nöds skulle kunna accepteras av den så kallade regelutilitarismen. Filosofiskt anses dock denna vila på bräcklig grund när det kommer till undantag från reglerna. Dessutom har själva den utilitaristiska teorin ingenting att tillföra när det gäller att ställa upp rättviseprinciper. "The Georgetown Mantra" innebär tydligen att det enda som blir kvar av utilitarismen är en begränsad konsekventialistisk nyttosyn där huvudsakligen rättvisa och frihet dominerar.

Enligt Löfvendahl visar Ottosson en ovanlig förmåga att låta tillsynes oförenliga skolor inom psykiatrin samverka i syfte att förstärka varandra. Är det en sådan syntes som behövs inom den politiska filosofin? Slutsatsen enligt Löfvendahl är att den etiska grunden för psykiatrin måste vara pliktetisk och vara förankrad i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Detta kommer han fram till efter Ottossons resonemang om hur Nazityskland praktiserade konsekvensetik med följden att nästan 100 000 patienter kunde avlivas på vårdinstitutioner med motiveringen att det var en akt av barmhärtighet (Gnadentod). Men det var så vitt jag förstår följden av ett hypotetiskt resonemang där "The Georgetown Mantra" inte praktiserades. Eller är det så att dessa principer leder över till pliktetiken? Det är jag inte beredd att instämma i.

Den deontologiska moralen (pliktetiken) är förvisso relativt väl utarbetad i praktiken. Men som jag har antytt tidigare har både Kants imperativ och FN:s deklaration teoretiska svagheter. Kants kategoriska imperativ förefaller vara en mycket bräcklig källa till att utröna "det rätta". Så vitt jag kan erinra mig har nazistiska förbrytare på fullt allvar kunnat hänvisa till Kant som försvar för sitt handlande. Är det inte också fullt möjligt att formulera Ottossons Gnadentod i termer av det kategoriska imperativet? "Tillämpa eutanasi mot dem som inte har något att leva för" är väl en maxim som skulle kunna upphöjas till allmän lag?

Det måste finnas ett bättre sätt att kunskapsteoretiskt behandla pliktetiken än Kants imperatv. Är det måhända den "gyllene regeln" (gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig)? Det skall jag ta upp som en senare fråga. Just nu är frågan närmast: På vilken kunskapsteoretisk grund vilar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Särskilt intressant är grunden för nr 22-30.

4 Comments:

At 30 januari, 2007 20:48, Anonymous Anonym said...

its here

phentermine search
phentermine
tramadol
cialis

 
At 01 februari, 2007 03:56, Anonymous Anonym said...

Phentermine
Phentermine search
Ringtone search
Tramadol
Phentermine
cialis

 
At 14 februari, 2007 12:11, Anonymous Anonym said...

Relax and enjoy

Casino
viagra
tramadol
cialis

 
At 16 mars, 2010 02:06, Anonymous Anonym said...

This has been on my mind for some time..... it sure raises a few questions..
frokostordning

 

Skicka en kommentar

<< Home