Skattemedel till konsten försämrar människan?

Skattefinansierade kulturaktiviteter bygger på att de gör samhället bättre, inte på att de som har makten vill subventionera sina egna nöjen. Men nu har en brittisk litteraturprofessor ifrågasatt mycket av det uppblåsta kulturetablissemangets mest omhuldade föreställningar. Skatterna kanske faktiskt används till att göra oss till sämre människor.

Den konventionella uppfattningen om konst och litteratur är att de gör oss till bättre människor. Därför producerar konsten en kollektiv nyttighet som kommer alla till del och därför är det motiverat att stödja den med skattepengar. Men den som vill bevisa att konsten har dessa effkter stöter på "kniviga problem", skriver Jerry Mättä, fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i SvD igår (24/3) under strecket. Han baserar sin artikel om att konsten gör oss till sämre människor på en bok av litteraturprofessorn i Oxford John Carey med titeln What Good are the Arts? (Faber and Faber, 304 s).

Nästan all empirisk forskning som genomförts på området pekar på att det inte finns mycket som talar för att konsten skulle kunna öka vår förmåga till empati eller att vissa estetiska preferenser skulle göra leda till ett visst beteende utanför konstens värld. Ett bevis som Carey anför, är att diktorer kunnat visa ett raffinerat intresse för konsten men ändå uppvisa ett barbariskt beteende på andra områden. Han anför också att en genomgång av ett antal konsnärs- och författarbiografier visar att dessa yrkesgrupper ofta hängivit sig åt "svek, otrohet och skörlevnad".

Carey avfärdar teorierna om att konsten skulle verka förädlande och anför undersökningar som tvärtom visar att "ett djupt intresse för konst och litteratur verkar passiviserande, leder till ett minskat socialt engagemang, världsfrånvändhet och i enstaka fall till ett känslokallt esteticerande av andras lidande". Han menar att extatiska konstupplevelser och självförverkligande i konsten kan betraktas som en form av ansvarslös verklighetsflykt.

Boken tycks också vara ett angrepp på konstvärldens "elitistiska metafysiker" som företrädesvis huserar på muséer, gallerier och i konserthus. En övertygelse att konstförståelse endast är förbehållen ett exklusivt fåtal leder enligt Carey till en "uppblåst och självbekräftande elitism som bygger på förakt för andra människor". Tidigare har han i en bok hävdat att den litterära modernismen i mycket kan betraktas som en elitistisk reaktion mot en ökande läskunnighet.

Dessa respektlösa påhopp mot politiker, museiintendenter och konstsamlare och dessas privilegier och pretentiösa anspråk på att besitta en unik förmåga att fastställa vad som är och inte är konst har enligt ett efterord i pocketupplagan inte kunnat bemötas med andra argument än personliga påhopp. Det är förvisso väntat och kan iakttas även i den svenska kulturdebatten. Etablissemangets arroganta företrädare föröker inte ens legitimera sin position - de föredrar att spotta på kritikerna.

En utanförstående betraktare kan dock anmärka att de lättstötta företrädarna för "den goda smaken" har en viss förmåga att få sina kritiker att framstå som grobianer och därmed slippa att diskutera sakfrågorna. Debatten idag i Sverige är ju inte så kvalificerad att särskilt många kan skilja på sakliga argument och osakliga personangrepp. Därför kunde man tycka att den skulle vara betjänt av att mera anföra sakliga undersökningar och avstå från provokationer. Men sannolikt skulle saklig kritik kunna tigas ihjäl om den inte också samtidigt trampade på några ömma tår.

Konstens konkreta samhällsnytta begränsar sig enligt Carey till att underlätta rehabiliteringen av fångar och psykiskt sjuka för att bygga upp förlorat självförtroende och ge mening åt tillvaron. Därför borde de resurser som nu läggs på "prestigeartefakter" såsom operor, teatrar och konstmuséer hellre läggas på kulturaktiviteter som kunde komma alla i samhöllet till del. Men finns det någon grund för detta argument? Är det inte bättre att medborgarna får behålla sina pengar än att dessa satsas, som det verkar som Carey vill, på skönlitteraturen? Men Carey tycks ha en paternalistisk kolartro att litteraturen ändå ger sina läsare idéer och redskap med vilka man kan tänka. Den är den enda kritiskt granskande konstformen, menar Carey, en som uppmanar till tvivel och ett öppet sinnelag. Ett argument för skattesubventioner?

Jerry Mättä spekulerar avslutningsvis kring den svindlande tanken att kulturlivet överlag kan betraktas som en "arena för samhällets olycksbarn - de sensibla och världsfrånvända varelser som inte skulle ha klarat sig i en kall och rationell värld" utan tillgång till fiktioner. Det är de missanpassades revansch dold bakom prestigeinstitutioner och "tjocka sjok av teoribildningar".

Andra bloggar om: konst, kultur, skatter, estetik, politik, filosofi, paternalism på intressant.se