"Släpp fångarne loss" - och låt dem mörda?

När vänstern var som ideologiskt starkast ville man släppa ut fångarna, vilket visades i TV. Det kapitalistiska systemet skulle avskaffas. Då skulle brottsligheten automatiskt sjunka. Fler poliser borde skjutas, var kommentaren efter ett polismord. Brottsförebyggarna ville minst av allt ha fler poliser. Naturtillståndet med allas krig mot alla smyger sig tillbaka.

I TV1 på torsdagskvällen 17/4 debatterades kriminalpolitiken efter mordet på 10-åriga Engla. Det var en förhållandevis ordnad debatt under ledning av Janne Josefsson. Den inleddes med ett utsnitt ur 70-talsfilmen "Släpp fångarne loss - det är vår" av Hans Alfredsson och Tage Danielsson med Lena Nyman mfl. Denna film representerade den uppåtstigande vänsterns vänsterns kriminalpolitiska eftergivenhetsideologi på 1970-talet. Janne Josefsson inte bara erkände utan framhöll att filmen framstod som naiv och fullständigt förlegad. Det ledde också till att animositeten ökade i den efterföljande debatten som dessutom kryddades med en inledning inspelad "på gatan". Där tyckte man att Englas mördare både skulle hängas och skjutas med nackskott.

Konsekvensen av flera årtiondens eftergiven kriminalpolitik ger nu tydligen en backlash där ren lynchjustis får manifestera sig i TV. Detta skulle kunna kallas en ödets ironi om det inte funnits en så allvarlig bakgrund. Sannolikt har ett antal människor dödats i onödan för att modernistisk ideologi fått styra istället för beprövad erfarenhet. Frågan som hela tiden ställdes var vad "vi" - dvs staten - skulle göra åt den allvarliga brottsligheten. Någon enstaka röst för vård och frisläppning hördes men de flesta var litet vagt för hårdare tag.

En liten antydan till lösning kom från Dick Erixon som presenterades som skribent, men som är ordförande i Medborgarrättsrörelsen. Han ville ha snabba och hårda åtgärder redan tidigt i de brottsligas karriär. Att låta misshandelsanmälda 16-åringar gå fria och försöka få anmälarna att ta tillbaka anmälan är förkastligt. Det slutar som vi nyligen sett med att de sparkar ihjäl någon på Kungsholmen.

Vad som behövs enligt min uppfattning är inte mer drakoniska straff överlag utan säkrare och snabbare beivring av brott - även om brotten förefaller obetydliga. Om håglösa ungdomar med fritidsproblem känner att det omgivande samhället har ögonen på dem och vet att vissa har åkt fast utvecklar sig så småningom det som kallas brottsprevention. Det är en kollektiv nyttighet som innebär att 10-åringar kan cykla hem från skolan utan vuxnas sällskap. Min bedömning är att polisens preventiva effekt nu är obetydlig jämfört med för 30 år sedan.

För att återställa säkerheten behövs antagligen en temporär ökning av antalet poliser per invånare till grovt sett det dubbla. Det är den polistäthet som man har i New York och där har brottsligheten sjunkit drastiskt. Genom fler poliser som visar sig på gator och vägar uppstår för det första en optisk effekt som redan kan iakttas när en tom polisbil står parkerad vid sidan av en väg med hastighetsbegränsning. Men fler synliga poliser leder också till snabbare ingripanden och möjligheter att snabbt anmäla brott eller framföra brottsmisstankar. Att fler poliser skulle minska brottsligheten förnekas dock av de tongivande kriminologerna. Att brottsligheten minskat i New York förklaras med skruvade hypoteser om naturliga orsaker. Var underlåtenheterna i Stjärnsundsfallet också naturliga och inte delvis orsakade av för få poliser?

När det uppenbarligen inte går att göra något för att minska brottsligheten genom att reformera allas sociala situation och uppväxt och ge alla mera kärlek (eller avskaffa det kapitalistiska samhället som vänstern drömde om på 70-talet) är det fler poliser och bättre brottsprevention som återstår. Varför är det så viktigt för brottsförebyggarna på BRÅ att det inte satsas på fler poliser? Är det för att hålla skatterna nere? Eller är det för att vänsterpersoner varit rädda för poliser ända sedan de var små och såg dem som representanter för de besuttna kapitalägarna? Denna irrationella och emotionella attityd kan ha kostat Engla och Ricardo livet.

En fördubbling av poliskåren kan leda till en direkt samhällsekonomisk vinst. Färre misshandelsfall ger besparingar inom sjukvården. Att brottsforskarna förnekar att misshandeln nu ökar kanske inte stämmer eftersom 60 procent av misshandelsfallen på Stocholms sjukhus inte polisanmäls. Färre inbrott ger mindre förstörelse. Färre rån och färre brott i allmänhet ger en välfärdsökning för medborgarna som inte räknas in i de vanliga kalkylerna som görs i pengar. Det är rimligt att räkna in ett högt värde för den sorg och vrede som brottsoffren och deras anhöriga nu utsätts för.

Brottsbekämpningen måste börja redan i skolan. Det borde finnas tydliga regler och en övervakning som snabbt medför att överträdelser beivras. Att skolungdomar nu lär sig att tillsägelser från vuxna bara är tomma ord är ingen bra början till ett laglydigt liv senare. Det var vad justitieminister Beatrice Ask sade till mig när jag pratade med henne efter ett föredragsmöte i helgen. Man kan dock fråga sig om hon har något inflytande över hur det går till i skolan. Enligt min mening är den stingsliga attityden hos många föräldrar att ingen skall lägga sig i hur deras barn uppträder en av orsakerna till att barn och ungdomar uppträder försmädligt mot vuxna. Alla har ansvar för att säga till kidsen om de gör dumheter och föräldrarna borde inte ta avkommans parti (ett tecken på tribalisering?).

Borde inte justitiedepartementet informera om vad som är brottsligt och vilka straff som kan följa? När såg vi någon samhällsinformation om lag och rätt? Och borde inte tydliga påföljder kunna anges också för icke straffmyndiga personer? Kanske 15-årsgränsen borde sänkas? Några timmars samhällstjänst några veckoslut borde kunna bli påföljden även för mycket unga personer. Jourdomstolar borde inrättas. Att samla 20, 30 småbrott till en samlad bedömning borde rendera handläggarna i rättsväsendet en prickning för tjänstefel. När får vi en vettigare kriminalpolitik?

Samhället börjar träda tillbaka. Nu breder naturtillståndet - en idé lanserad av Thomas Hobbes - ut sig så som professor Per Bauhn beskrev det i Axess. Människans liv kommer då att bli våldsamt, djuriskt, ensamt och kort, enligt Hobbes. Hans rekommendation var diktatur. Är det dithän utvecklingen går?

Andra bloggar om: kriminalpolitik, fängelser, lag och rätt, BRÅ, Engla, Beatrice Ask, vänstern, naturtillståndet, politik på intressant.se