fredag, mars 27, 2015

Hur kunde regeringen förlora valet?

Regeringens hantering av ekonomin och välfärden borde inte ha gett anledning till den häftiga kritik som bidrog till valförlusten i september 2014.

Från Konjunkturinstitutets nyss framlagda rapport (pdf) kan man bilda sig en grov uppfattning om hur det gått för Sverige under de två senaste mandatperioderna i riksdagen. Den gängse bilden i massmedia och i den rödgröna oppositionens opinionsbildning beskrev utvecklingen som dålig och i stort sett enbart beroende på en felaktig och inkompetent politik från regeringens sida. Någon kraftfull motargumentation verkade inte förekomma.

Sverige slits isär och den sociala välfärden rustades ner var ett paradargument mot regeringen. Men den offentliga välfärdsproduktionen (off konsumtion) fortgick som vanligt under alliansens regeringsperiod. Några sådana nedskärningar som gjordes efter bankkrisen på 1990-talet förekom inte. Att de sämre resultaten i skolan eller problemen i sjukvården skulle berott på nedskärningar framkommer inte.


Löneökningarna var ansenliga och de skedde delvis på bekostnad av näringslivets vinster. Påståenden från vänstern att vinsterna ökat kraftigt på löntagarnas bekostnad är uppenbarligen felaktiga. Lönesumman 2006-14 ökade med ca 40 procent nominellt. Samtidigt ökade priserna (kpi) med 10,3 procent. Reallöneökningarna för arbetare uppgick 2006-14 till ca 13 procent. Hushållens disponibla inkomster ökade 21,7 procent (efter skatt o inkl bidrag) vilket motsvarar 2,6 månadsinkomster. (En stor del berodde på skattesänkningarna.)


Den kanske överdrivna beskrivningen av de negativa verkningarna av den internationella finanskrisen i kombination med den politiska svartmålningen av regeringens oförmåga att bekämpa krisen bidrog till att de svenska hushållen ökade sitt sparande. På så vis uppstod överkapacitet även i andra sektorer än i exportindustrin vilket gjorde krisen värre än nödvändigt.


Arbetslösheten ökade, dock inte lika dramatiskt som under 90-talskrisen. En del av denna ökning var ofrånkomlig eftersom den svenska exporten minskade till följd av finanskrisen i USA och Europa. Men huvuddelen av arbetslösheten bestod av svåranställda (jämviktsarbetslöshet, Nairu, streckad linje). Denna arbetslöshet genomgick en av allt att döma strukturell ökning i mitten på 1990-talet. De svåranställda svarar för 6,8 procentenheter av arbetslösheten och KI bedömer att denna arbetslöshet såväl 2017 som 2019 kommer att ligga ligga på denna nivå. Den faktiska arbetslösheten kommer 2019 också att ligga på ca 6,8 procent. Hur den rödgröna regeringen ska kunna uppnå Europas lägsta arbetslöshet på drygt 4 procent  år 2020 förefaller mycket oklart.


Den av sjunkande export och stigande sparande orsakade lågkonjunkturen medförde naturligen en sänkt sysselsättningsgrad, vilket de rödgröna var snara att påpeka när regeringen försökte framhålla att man ändå skapat uppemot 300 000 nya jobb. Samma effekt följde efter IT-kraschen i början på 00-talet och i väldigt större omfattning i samband med bank- och fastighetskrisen i skiftet mellan 80- och 90-talet. Noga räknat är dock sysselsättningsgraden 2014 något högre än 2006 trots finanskrisen.


En annan orsak till sänkt sysselsättningsgrad är att mer svåranställda grupper kommit in på arbetsmarknaden. Det kan vara fråga om personer som tidigare skulle ha förtidspensionerats eller som hamnat i långtidssjukskrivning. KI pekar också på fler invandrare med dålig utbildning som orsak till fortsatt hög arbetslöshet. Alliansregeringens satsningar på minskat utanförskap kan paradoxalt nog ha försvårat att bemöta den enkla kritiken att arbetsmarknaden fungerar allt sämre.


Här har endast ett axplock av områden redovisats. Men intrycket är att den faktiska utvecklingen inte borde ha föranlett den häftiga kritik som riktats mot den förda politiken. Att denna kritik ändå blivit framgångsrik verkar ha berott på de rödgrönas (och massmedias) större skicklighet i att vinkla detaljer på ett negativt sätt och regeringens oförmåga att presentera de positiva aspekterna av den förda politiken. Det bidrog till att de borgerliga förlorade valet och blev mindre än de rödgröna. En annan bidragande orsak var att man inte kunde möta Sverigedemokraternas kritik av flyktingpolitiken.

Etiketter:

9 Comments:

At 28 mars, 2015 11:30, Anonymous Per said...

Är det inte en ganska etablerad uppfattning bland statsvetare att val vinns främst på kommande reformer och inte på "gamla meriter"?

 
At 28 mars, 2015 16:20, Blogger Danne Nordling said...

Jo, gamla meriter anses inte vara valvinnare. Denna tendens ligger sannolikt bakom en betydande del av den offentliga sektorns expansion. Men även missförhållanden kan omvänt anses vara nederlagsfaktorer. Då räcker det för oppositionen att komma med mindre precisa löften om att rätta till dåligheterna. Så vann Alliansen 2006 med ett budskap att "utanförskapet" var jättestort.

I valrörelsen 2014 lyckades de rödgröna nå framgångar med "jobben" trots att det var utlandets kris som tillsammans med en politiskt önskad ökning av svåranställda som låg bakom den höjda arbetslösheten. Dessutom hade den stora ökningen av svåranställda redan inträffat under S-tiden.

Partipolitiskt sett borde Alliansen ha gjort de långtidsarbetslösa till ett slagträ i debatten genom att lägga fram mer eller mindre realistiska förslag om hur de skulle få jobb. De borgerliga skulle ha haft en motsvarande samlad reform som traineejobben (som det knappast blir något av).

När det gäller den offentliga sektorn skulle regeringen ha förberett ett krig mot denna i god tid före valet genom att tillsätta en utredning om ineffektivitet, som hade varit klar lagom tid före valet. Med denna som grund hade regeringen kunnat utlova reformer som inte varit så kostsamma.
/DNg

 
At 29 mars, 2015 13:52, Anonymous Per Fredö said...

Löfven får måhända en skopa ovett över sig när han ska komma ned till en arbetslöshet på 4 procent.

Bortsett från karen inget förstås så bör han ändå få ett erkännande för bananskalet, såvida det inte blir några kriser förstås.

 
At 29 mars, 2015 16:50, Anonymous Anonym said...

Nu var det ju inte så att några rödgöna vann, de fick nästan precis lika många röster som tidigare. Då 2010 var det så dåligt att Mona Sahlin var tvungen att avgå, nu betraktades Löven som vinnare.

Anledningen till att vi begåvats med nuvarande regering är helt enkel att Reinfelt och Borg tröttnade eller insåg att de inte skulle klara av de kommande utmaningarna med en halv miljon flyktingar de närmaste åren.

 
At 30 mars, 2015 08:02, Anonymous Anonym said...

...bra också att ha en vänsterhavererad PS som inte ens skäms för att vilseleda.

 
At 01 april, 2015 11:48, Blogger Mats S:son said...

Ja ha: Men hur är det med Tinos "Reinfeldts BNP-kalldusch: tillväxt per capita 2006-2014"0.3%http://www.tino.us/2015/01/reinfeldts-bnp-kalldusch-tillvaxt-per-capita-2006-2014-bara-0-3/
Reinfeldts regering har varit den sämsta regeringen sedan 1945

 
At 01 april, 2015 18:37, Anonymous Neoliberal Agenda said...

Reinfeldt förlorade för han hade inget nytt att erbjuda. Valet 2010 vann man på gamla meriter, inte på den politik man tänkte sig framöver. Sen blev status quo i fyra år och folk var trötta på honom och Alliansen.

 
At 02 april, 2015 12:46, Anonymous Anonym said...

För min del förlorade alliansen min röst pga den förda invandrings/integrationspolitiken. Jag vill ha svar på hur samhället ska organiseras för att vi ska kunna få in hundratusentals nya medborgare i samhällsgemenskapen, inte floskler om att statsministern flugit över Sverige och sett att det var minsann inte fullt. Om argumenten ligger på den nivån har man inte ens fattat grundproblemet.

-Rob

 
At 05 april, 2015 20:14, Anonymous arthur said...

Noga taget så förlorade man inte valet. Det finns mandat i riksdagen för att avsätta regeringen och bilda en ny borgerlig sådan.

Alliansen har emellertid trots detta valt att avstå sin makt till vänstern eftersom man anser att en generös asylinvandring är viktigare än alla andra politiska områden tillsammans. Jag undrar hur många alliansväljare som håller med.

 

Skicka en kommentar

<< Home