Palme och löntagarfonderna
Var Olof Palme en "revolutionär reformist" eller en makthungrig opportunist? Under hans tid utspelades den största striden om Sveriges ekonomiska system sedan krigsslutet. Var det hans avsikt? Blev han LO:s fånge? Eller trodde han att det koncilianta näringslivet skulle falla till föga och kompromissa. Två nyligen utkomna böcker kastar nytt ljus på socialiseringsfrågan.
I tisdags 23/1utkom boken "Olof Palme - Med verkligheten som fiende" skriven av Claes Arvidsson, ledarskribent på SvD. En något intetsägande recension av Barbro Hedvall (DN) i SvD:s kulturdel finns här. En syrlig recension idag av Anders Ehnmark i Expressen finns här och en av Göran Greider i DN finns här. Den senare är den enda som åtminstone flyktigt berör Palmes "revolutionära reformism" som stupade på löntagarfonderna. Annars är recensenterna inte intresserade att föra fram sakfrågorna utan föredrar att psykologisera kring Palme och bokförfattaren.
Det intressanta med Olof Palme (1927-86) är att han blev partiledare och statsminister 1969 när vänstervindarna i Sverige ökade snabbt i styrka och började leda till krav på motåtgärder från det fränt angripna näringslivet. Eftersom Palme redan tidigiare framträtt som vänsterradikalt influerad uppstår frågan nu efteråt: hur väl förvaltade han den "revolutionära våg" i opinionen, som gav honom en gratischans att verkligen genomföra ett systemskifte i Sverige?
Vi kan ställa upp tre hypoteser om vad Palme var för en person. Med ledning av Arvidssons bok och Ilja Viktorovs doktorsavhandling "Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige" (A resp V) kan vi sedan försöka besvara vilken hypotes som är mest plausibel.
1. Palme var en ideologiskt övertygad socialist som med entusiasm försökte införa ett relativt snabbt systemskifte, men som genom oväntat hårt motstånd förhindrades från detta.
2. Palme var en socialistiskt medveten strateg som gjorde vad han kunde för att få igenom ett systemskifte på lång sikt, varvid han skickligt gjorde taktiska eftergifter när det för tillfället behövdes.
3. Palme var en slipad maktmänniska som opportunistiskt utnyttjade vänstervågen för att komma framåt, men som inte i tid insåg faran med att bli bunden av ett program för systemskifte och därför tvingades till ett antal förödmjukande reträtter nödtorftigt maskerade med halvsocialistisk retorik.
Statsvetaren Erik Åsard har i boken Kampen om löntagarfonderna (1985) hävdat att förslaget om löntagarfonder, utarbetat av Rudolf Meidner och Anna Hedborg 1975, var en produkt av LO och inte av det socialdemokratiska partiet SAP. Men båda de nu föreliggande böckerna visar att det fanns långtgående tankar på socialisering och fonder bland aktivisterna inom partiet. Dessutom var det känt att finansminister Gunnar Sträng redan tidigt uttalat att socialdemokraterna steg för steg skulle socialisera, men inte basunera ut detta på gator och torg. Palme själv uttalade redan 1968 att det privata ägandet skulle var avskaffat om 50 år (A). Man diskuterade banksocialisering, marksocialisering och studentförbundet ville konfiskera alla förmögenheter större än en halv miljon genom arvsskatten.
Det fanns alltså tecken som tydde på att hypotes 1 var korrekt när den preliminära fondrapporten presenterades 27 augusti 1975. Men Palme syntes inte i debatten och agerade som om fonderna var en icke-fråga. Under hösten skulle SAP hålla kongress och ett antal radikala motioner lämnades in. Dessa tillställdes också LO fem månader i förväg (V). Men kongressen avvisade de radikala förslagen - t ex en motion från Haninge där man ville konfiskera större företag och förmögenheter. Detta visar att hypotes 1 inte kan vara korrekt. Palme "trodde inte" att LO skulle ställa sig bakom fondförslaget på kongressen 1976 (A). Han gjorde inte heller några verkliga försök att övertyga kongressombuden om förslagets förträfflighet. Enligt Svante Nycander i boken Makten över arbetsmarknaden (2002) var han dock "främste opinionsbildare för löntagarfonder" och ovillig att kompromissa med de andra lägren.
Men är det säkert att Palme här gjorde en ödesdiger felbedömning? I så fall stärks hypotes 3. Emellertid kan han också ansett att LO skulle få sköta sin interna politik i fred innan partiet tog över och effektuerade LO:s intentioner - eventuellt i form av en kompromiss mellan LO och SAF, som givetvis krävde ny lagstiftning. Ett maktövertagande på sikt skulle inledningsvis kunna maskeras som en facklig arbetsmarknadspolitisk fråga (hypotes 2). Genom näringslivets obenägenhet att ta avstånd från fonderna och uttryckligen deklarerade vilja att diskutera ett motförslag, som då utarbetades av Erland Waldenström och hans "vinstandelsgrupp", kan det för en halvinitierad bedömare ha framstått som en riktig förmodan om frågans vidare hantering. Det fordrar dock att Arvidssons tes om en felbedömning är felaktig. Grunden för denna anges vara SAP:s partistyrelsemöte den 17 december 1975. Där sade dock Palme också att Meidners förslag var "produktionsvänligt" och att det därför inte skapat "något stort ståhej" i den allmänna debatten. Partiet borde avvakta (V).
Vändpunkt 1977
Under hösten 1977 hade dock tillförsikten mattats. LO:s förslag utsattes för kritik från en del företrädare för näringslivet. Maktaspekten tonades ned. Sören Mannheimer tog upp saken på ett partistyrelsemöte 12 december 1977 och Palme erkände att det var ett "dilemma" att partiet inte kunde bjuda på annat än en "långsiktig historia" när partiets och LO:s tidningar skrev som de gjorde (systemskifte). Kompromissdiskussionerna med näringslivet hade uteblivit. Fonderna började bli en belastning.
Varför gav inte pariet upp fonderna redan hösten 1976 efter valfnederlaget, frågar Viktorov. Det erkänner han är en ej klarlagd fråga. Men förklaringen är sannolikt ganska enkel. LO trodde att man kunde göra upp med näringslivet, Meidner talade om små eftergifter i form av "individuell anknytning". Då kunde partiet inte ta avstånd. Men naturligtvis hade Palme, om han vetat vartåt utvecklingen måste gå, kunnat göra en kraftfull framstöt i termer av att LO överskridit sitt mandat från kongressen 1971 när maktfrågan kuppartat fördes in som motivering för fonderna. Det förutsätter dock att Palme var en mycket kompetent företrädare för hypotes 3. Han var enligt min mening mer en svag företrädare av hypotes 2,5. Detta demonstrerades av hans desperata utspel på partistyrelsen den 16 juni 1978 (V). Han föreslog då helt överraskande att offra löntagarfondsförslaget i utbyte mot en 50/50-representation för löntagarna i bolagens styrelser. Detta hade han enligt min mening fått folkpartiet att välkomna och fondsocialismen hade varit ur världen.
Motivet var valtaktiskt. Vissa grupper inom socialdemokratin kunde vara "lättfångade för enkelspårig propaganda". Valet 1979 kunde förloras. Men LO:s ordförande Gunnar Nilsson var kritisk. När Palme redogjorde för reträtten på LO:s styrelse led han "ett stort internpolitiskt nederlag". Under stor tidspress övergav dessutom partiet därefter sitt eget och LO:s gemensamma fondförslag från början av 1978 den 30 juni 1978. Efter detta var Palme chanslös. Han sköt upp behandlingen av fonderna till partikongressen 1981. Han vattnade ur innehållet. Han införde på eget initiativ en sjuårsgräns för fondernas penningtilldelning. Något maktövertagande skulle det inte bi fråga om.
Idén om det socialistiska maktövertagandet slogs tillbaka så grundligt att inte heller reservplanen att göra upp med folkpartiet och kanske centerpartiet i den statliga utredningen lyckades. Min slutsats blir alltså att Palme inte var särskilt skicklig vad gäller strategi och taktik, där Viktorov låter påskina motsatsen. Men han var inte heller en så stor opportunist i fondfrågan, som Arvidsson vill göra gällande.
[Se även Paula Weinehammars magisteruppsats Palme och löntagarfonderna, 2007]
Andra bloggar om: löntagarfonder, SAF, LO, SAP, socialdemokraterna, ekonomisk demokrati, socialisering, maktövertagande, politik, Olof Palme på intressant.se
[Motståndet från näringslivet behandlas i Rikard Westerbergs doktorsavhandling okt-20]
posted by Danne Nordling @ 23:29
7 comments
7 Comments:
Palme var till sin karaktär dubbelbottnad, en politisk intrigmakare samt en ideologisk visionär både i sina inrikes-och utrikespolitiska ställningstaganden.
Palme attraherade främst den tidens ungdomar, som kände sompatier för personifierade ideologier som castroismen och maoisxmen.
Den tidens ungdom, 68-orna , och säkert även Palme själv i betydande utsträckning kände att den utan några som helst samvetstbetänkligheter kunde hänge sig åt en alltmer växande antiamerikanism,i hög grad präglad av Förenta staternas misslyckade ingripande i Vietnamnkriget mellan nord och syd.
D
äremot fanns egentligen inte skymten av kritik mot folkmorden i länder som Sovjetunionen, Kina under Mao samt Kampodja under Pol Pots ledning.
Inte heller föreföll de av palmeismen inspirerade ungdomarna det vara någon egentlig anledning att informera sig om det sovjetiska förtrycket av de östeuropeiska länderna samt vilka medel som skulle kunna göra ett slut på det kalla kriget samt i vår världsdel ge folken en politisk demokrati, folklig självständighet samt vanliga mänskliga fri-och rättigheter.
I bästa fall kan de sägas ha varit historielösa.
Mot denna bakgrund fanns det med största sannolikhet en klar politisk vilja från Olof Palmes sida att inte bara slå sig till ro med folkhemmets kollektivism utan även socialisera betydande delar av svensk näringsliv.
Även han sökte inom partiet stöd för dessa tankar;de fanns där också i betydande grad, men det fanns också motståndare som kanske mer tänkte i saltsjöbadsandans termer och som också var medvetna av att det var svensk företagsamhet som huvudsakligen skapat den ekonomiska tillväxt,som vidrog till att vårt land efter kriget vid sidan av Förenta staterna blev den ledande iondustrinationen.
Vad som slutgiltigt bidrog till att socialdemokratin inte vågade ta upp kampen för ett genomförande av löntagarfonderna, i någon av de varianter som diskuterades inom partiet eller mellan socialdemokratin samt delar av svenskt näringsliv,var emellertid enligt min bedömning en utpräglad rädsla,berättigad sådan, att förlora den politiska makten i samband med ett löntagarfondsval.
Socialdemokraterna kommer nu att välja Mona Sahlin som ny partiledare.
Mona har som person och politiker en utpräglad tendens att hålla med alla så långt det nu är möjligt.
Det kommer också att innebära att Mona Sahlin säger sig ha sina politiska rötter i Olof Palmes svenska socialdemokrati. Reaktionen på detta återstår att se.
Det låter som om du Per anser att Palme närmast passar in under hypotes 1. Mot detta talar hans passivitet när Meidner lade fram sitt första förslag.
En ideologisk socialist hade väl ändå sagt något mera positivt än att "förslaget karaktäriseras av en stram skönhet"? Och hade en renlärig kunnat förslå ett byte till paritetsrepresentation i bolagens styrelser?
/DNg
Sitter just nu och har framför mig att gammal troppar kontrakt från min morfars gård i Blekinge. Där lät min morfar belöna sina arbetare för dagsverken med 50 öre om dagen. Medan om torparen uteblev från sitt dagliga värv. Antingen om det berodde på att han enda ko var sjuk och behövde hjälp, barn, hustru eller han själv skulle han betala 2 kronor.
Det här är inte tusen år sedan, för på kontraktet står det 1947.
Det jag undrar är vilka varor som den här gode torparen hade råd att efterfråga. Klart det inte handlade om lön i hans fall utan om något som liknade mera ett bidrag.
Kan väl på sätt och vis påstå att min egen morfar var slavägare. Det andra är att det vid sidan om torpare kontraktet finns ett skuldbrev på 37 kronor 29 öre. En fordran som min morfar aldrig fick då torparen dog i TBC några år efter. Däremot har jag fått ärva torparens klocka, som var det enda som min morfar tyckte var något av värde.
Det här var på 40 och början av 50- talet då var det här normalt. Man viste helt enkelt inte bättre då på den tiden. Men när man ser att det 2007 fortfarande tycker att man kan behandla människor på det här viset undra man om tiden för vissa har stått still? Har man inte lärt sig något?
Det är inte lått att placera in Palmes inställning till socialismen enligt någon av de kategorier som här redovisas.
Om så ändå krävs ligger väl den tredje närmast till.
Olof Palme var en utpräglad maktmänniska där bevarandet av den poliska makten var central.
Däremot var han med största sannolikhet mest en socialistisk visionär och även som sådan beredd att sälja dessa tankegångar,men socialist i den meningen att han ville genomföra omfattade förstatliganden av öststatsmodell är knappast troligt.
Det påstås t o m att förslaget om löntagarfonder kom helt överraskande för Olof Palme, vilket i så fall gör dessa tolkningar trovärdiga.
Han hamnade då i det läget att söka sig fram till allehanda kompromisser som skulle kunna överbrygga motsättningarna till förslaget inom både facket,läs LO, , och även socialdemokratin.
Palme var inte dummare än att han insåg att löntagarfonderna så till den grad skulle revolutionera svenskt näringsliv att det var nödvändigt att få fram någon typ av variant som skulle kunna accepteras av näringslivet, av facket men också av det svenska folket.
Någåt sådant förslag kunde man inte realise trots åratål av diskussioner och utredningr och dät Palmes medverkan närmast var den att han i olika politiska anföranden skulle redovisa vad som får tillfället gällde.
De grundläggande tnka bakom löntagarfonderna skjöts alltmer i sank då det visade sig att något sådant förslag inte fanns - och då motständet till löntagarfonderna och även från borgerligheten blev så stark att Palme tvingades backa utan att helt förlora ansiktet.
En socialdemokrat med betydande ekonomiska insikter men samtidigt med en tendens att demonstrera en betydande politisk efterklokhet är förstås Kjell-Olof Feldt. Han lär ha sagt om löntagarfonderna "de är ett helvete men det är ett helveete som vi måste igenom", vilket alltså också blev det slutgiltiga resultatet.
Detta uttalande kan ställas mot vad LO-tidningen hde som huvudrubrik en gång; Nu tar vi successivt över.
Den solidariska lönepolitiken finns kvar,kollektivavtalet likaså.
Arbetsmarknaden domineras av ett LO som drivit kravet på kollektivanslutning och som är en del av konstellationen LO-SAP.
Dit hör inte bara en för en parlamentarisk demokrati omfattande och krävande lobbying,resultat givande förstås, utan även att socialdemokrternas partikassa förstärks i betydande grad via årliga bidrag från de fackliga organisationerna inom LO.
Dessa bidrag får alla medlemmar i dessa fack vara med om at betala oavsett vilka partier de röstar på.
Även utan löntagarfonder så har vi ett samhälle så till den grd präglat av stats-och gillessocialistiskt tänkande att det kommer att ta lång tid att genomföra de idéer som en annat politiskt alternativ står för, som nu alliansens.
Kanske visar det att svenska folket ändå i någon mån skulle vilja ha en ekonomi där som det heter "kapitalismen" ersätts av ett politisk kvoterat ägarinflytande.
Intressanta tankar. För mig var Palme för det mesta en duktig politiker. Jag beundrar honom särskilt för vad han gjorde när det gäller utrikespolitik
Att Palme hade vissa kvalifikationer på utrikespolitikens område är en särskild fråga. Kanske var det hans intresse för utrikespolitik som tog så mycket kraft från inrikespolitiken att han inte kunde tillfredsställande hantera löntagarfondsfrågan. Den kan ju knappast betecknas som ett område där Palme vann några framgångar.
/DNg
I Ekonomisk Debatt 2/2021 skriver Mårten Palme om bl a vad hans far verkligen tyckte om löntagarfonderna utan att komma fram till något riktigt svar. Men han refererar en kommentar från Harry Schein som fått höra att Palme varit villig att kompromissa om allt utom namnet löntagarfonder. Men SAF ska ha varit avvisande eftersom man insett att fonderna kunde användas för att stärka den egna sidan.
https://www.nationalekonomi.se/sites/default/files/2021/03/49-2-mp.pdf?fbclid=IwAR3I_lCIjWVsNirba31LSwd2806Myax7wBN142NDH-AovVzpiJTacvU5f-Y
Skicka en kommentar
<< Home