Det blev inte socialism genom löntagarfonder

Om några toppdirektörer hade haft en litet starkare position i organisationerna hade de fått förespråka "individuella andelar" i löntagarfonderna i förhandlingarna med LO. Idag hade då så gott som alla större företag varit majoritetsägda av fackföreningsstyrda fonder. En doktorsavhandling av I Viktorov kastar nytt ljus på näringslivets paradoxala agerande mot fonderna.

Idag var jag på en doktorsdisputation i ekonomiska historia vid Stockholms universitet. Avhandlingen hette "Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige". Den hade författats av den 27-årige Ilja Viktorov med en bakgrund i Ryssland (Jekatrinburg). Tesen var att "fordismen" (dvs enkelt tempoarbete vid löpande band för en anonym massmarknad) råkat i kris både utifrån LO:s synvinkel och Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF). Detta var opponenten Henrik Glimstedt inte riktigt med på.

Som bekant var förslaget om löntagarfonder, utarbetat av Rudolf Meidner och Anna Hedborg 1975, en produkt av diskussionen alltsedan LO:s kongress 1951 om den "solidariska lönepolitikens" övervinster. Denna utmynnade i att LO-kongressen 1971, på förslag av Allan Larsson, uppdrog åt Meidner att utarbeta ett förslag till kongressen 1976. Problemet sågs då i första hand som lönepolitiskt: facket lämnade kvar ett outnyttjat löneutrymme i de starka företagen som utgjorde incitament för att anställa mera folk, som kunde komma från de utslagna svaga företagen. Men denna ynnest från arbetet gick oavkortad till kapitalet genom stigande aktiekurser för de starka företagen.

Tanken att 'arbetet' skulle få lägga beslag på vinsterna, som den solidariska lönepolitiken påstods skapa, vann stort gehör i den svenska opinionen - i synnerhet inom folkpartiet. Genom de s k Haga-förhandlingarna under jämviktsriksdagen 1973-76 drev partiet fram tillsättandet av en statlig utredning om löntagarnas deltagande i kapitalbildningen. Folkpartiet kunde självt tänka sig att inrätta obligatoriska vinstandelssystem. Individuella andelar var däremot ett "blått" skynke för LO. Trots detta tillsatte näringslivets organisationer en "vinstandelsgrupp" under ledning av Gränges-chefen Erland Waldenström för att utreda ett förslag som skulle kunna genomföras med LO:s godkännande.

Måhända var det denna förflyttning av debattpositionerna åt vänster som orsakade att Meidner på ett relativt sent stadium i utredningsarbetet kompletterade sitt fondförslag med ett nytt syfte: att successivt ta över makten över de större företagen (fler än 50-100 anställda). Med det första förslaget skulle det ha gått på några år genom en teknisk konstruktion för värderingen av aktierna (börskurs) som naturligtvis skulle minska i värde genom de massiva "obligatoriska riktade fondemissioner" som beslagtagandet eufemistiskt benämndes. Detta var Meidner omedveten om och ändrade värderingen till 'substansvärde' i det definitiva förslaget 1976.

Viktorov lägger stor vikt vid SAF:s paradoxala agerande i fondfrågan. När förslaget först presenterades var reaktionerna avvaktande. Från Industriförbundets sida (där Waldenström hade en maktposition) var de t o m försiktigt välvilliga. När tiden gick och nya, mer urvattnade förslag presenterades tillsammans med SAP, skärptes hållningen för att till slut utmynna i den skarpa konfrontationen vid den stora demonstrationen vid Riksmötets öppnande den 4 oktober 1983 då de sedan ganska tandlösa löntagarfonderna skulle röstas igenom.

Att detta skulle ha att göra med "fordismens kris" har jag svårt att tänka mig. Naturligtvis fanns det motsättningar mellan olika falanger inom SAF i synen på förhandlingsarbetets decentralisering. I någon mån kanske hotet från löntagarfonderna och ett socialistiskt övertagande bidrog till en samling. Men hotet samlade näringslivet framför allt politiskt. Det svepte bort frondörerna mot marknadsekonomin och deras lätt subversiva idéer om en annan blandning av blandekonomin. Forskningen borde ytterst fråga sig om den korporativistiska idébildningen spelade in härvidlag eller om det var en naiv socialliberal excess som var styrande. Någonstans i bakgrunden spökar Ernst Wigforss' tankar om ekonomisk demokrati, enligt Viktorov.

Vi som har insyn i hur det gick till måste säga oss att det var bra nära att näringslivets organisationer anammade en undfallenhetsstrategi som kan sammanfattas med rubriken för en artikel av deras företrädare i SAF-tidningen: "Löntagarfonder - javisst, men hur?" Hade denna strategi segrat hade kompromissförhandlingar inletts där de alltigenom kollektiva löntagarfonderna hade kompletterats med någon form av individuella andelsbevis (ev med obetydlig avkastning) som hade räddat ansiktet på folkpartiet och Waldenström mfl. Det fantastiska var att Rudolf Meidner själv vid ett tillfälle offentligt medgav att det var vad han kunde tänka sig.

Hade inte den interna opinionsbildningen inom näringslivets organisationer lyckats att utså en misstro mot de socialistiska aktivisternas ambitioner hade de koncilianta bolagsföreträdarna gått med på en kompromiss där de alltför sent hade upptäckt att man lurat skjortan av dem. Inom 20 år hade aktiemajoriteten tagits över av fonderna i alla lönsamma storföretag. Sverige hade nu i början av 2000-talet haft ett i viss mening "socialiserat näringsliv" där fonder styrda av fackföreningarna skulle ha tillsatt styrelser och företagsledningar i så gott som alla större företag. Syftet var att föra någon sorts "samordnad näringspolitik" eller "planmässig hushållning" för sysselsättning och utvecklig.

Vad är det? Här finns den svaga punkten i hela upplägget från LO: vad skall man ha "ekonomisk demokrati" till mera konkret? Det kunde man inte förklara och Viktorov visar att gräsrötterna redan från början var skeptiska. Genom att LO och i viss mån SAP förespråkade socialism för dess egen skull bjöd man sina motståndare på förutsättningarna för en samling och motattack som för avsevärd tid rullade tillbaka de socialistiska idéerna i Sverige. Det kanske ändå var något positivt från åren av kampen om ekonomiskt system i Sverige.

Läs även Palme och löntagarfonderna 25/1-07; 25-årsminnet 4/10-08

Andra bloggar om: löntagarfonder, SAF, LO, ekonomisk demokrati, vinstandelar, vinstdelning, maktövertagande, politik, ekonomi, solidarisk lönepolitik, övervinster på intressant.se