Löfven försökte agitera men blev en kalkon
Nu försöker Löfven med agitation. Men den lyfter inte i likhet med en kalkon. I Almedalen kunde han inte ge något konkret besked om hur nya jobb skulle skapas.
Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven framträdde i Almedalen med ett tal som han säkert hade förberett en hel del. Det fanns flera retoriska grepp i talet som vittnar om detta. Tonläget var också agitatoriskt. Men innehållet var näringspolitiskt. Och Löfven är som personlighet ingen agitator. Därför blev det obalans mellan formen och avsändaren/innehållet. Löfven ville mycket och flaxade patetiskt. Men talet lyfte inte. På filmspråk blev det en kalkon.
DN:s retorikexpert är dock hovsam i sin analys. Studierektorn i retorik Fredrik Söderqvist säger:
"Bra balans mellan vision och konkretion i talet. Löfven levererar flera slagkraftiga formuleringar såsom ”Ett samhälle där ingen tvingas sänka sitt pris – men där alla har en möjlighet att höja sitt värde”."Men han anser ändå att Löfven gjorde misstag i själva framförandet och kommer med en bister kritik som slutkläm: "Ett framförande ska förstärka budskapet – inte tvärtom. Där får Löfven bakläxa."
Det politiska innehållet (DN) var dock inte konkret. Att betona jobben är naturligtvis ett måste för en socialdemokratisk partiledare. Men hur ska fler jobb komma fram? Att i allmänna termer för femtielfte gången tala om satsningar i samverkan på näringspolitik, utbildning och forskning ger föga vägledning. Löfven framstår snart som en miniversion av Socialdemokraternas "jobbkongress" hösten 2009, om någon kommer ihåg denna abstrakta sufflé? (bloggartikel nov-09).
Problemet för Löfven är fortfarande att det bara är en liten del av arbetslösheten som är konjunkturbetingad - drygt 20 procent. Och han har ingen åsikt om hur den ska åtgärdas på kort sikt. Vill han stimulera ekonomin mera än Anders Borg? Resten av arbetslösheten kommer att finnas kvar även när konjunkturläget normaliseras. Denna s k jämviktsarbetslöshet kan naturligtvis angripas med utbildning och skapandet av subventionerade jobb av enkel typ främst i tjänstesektorn. Men Löfven talar om gymnasieutbildning som ska pliktbeläggas upp till 25 års ålder. Löfven talar om satsningar på avancerade jobb av "ypperlig" kvalitet i högteknologiska exportverksamheter. Det är uppenbarligen inget för den stora gruppen socialt funktionsnedsatta som dominerar gruppen jämviktsarbetslösa.
Kanske är Löfven svagare än vad han ger intryck av. Han pratar gärna om frågor som han behärskar sedan tidigare - i egenskap av fackföreningsanställd (Arenander i Ekot). Och inte ens i den stora fråga han tidigare har erfarenhet av - kärnkraften - vill han lämna något besked. Efter att ha snubblat i frågan i maj är det bara otydligheter som nu kommer ur hans mun: nu senast i en P1-morgonintervju inför Almedalen. I talet tog han inte heller upp skatterna, fördelningspolitiken, a-kasseersättningen, vinstutdelning i välfärden och annat kontroversiellt inom partiet. På vänsterkanten är man besvikna. Men Vänsterpartiet har inte gått framåt så antalet vänsterinriktade är kanske inte så stort. De hade sitt lilla roliga med Håkan Juholt.
Löfvens styrka i förhållande till Sahlin och Juholt är att han ändå verkar veta vad han talar om. Men det kanske bara gäller när han själv får välja ämne fritt? När han grillades i Ekots lördagsintervju 12/5-12 klarade han detta med ett nödrop genom att mässa förberedda argumentkedjor.
[Artikel av Löfven på Brännpunkt, SvD 7/7-12]
Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, Almedalen, socialdemokraterna, agitation, nya jobb, arbetslöshet, jobbkongressen, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: partipolitik vänster
posted by Danne Nordling @ 23:12
7 comments
7 Comments:
Om nu konjunkturinstitutet räknar fram en jämviktsarbetslöshet (NAIRU) på drygt 6% kan man fråga sig varför politikerna låtsas vilja ta krafttag mot arbetslösheten. Ett spel för galleriet måhända? Något som det talas tyst om... Eller är politikerna kanske bara okunniga - skrämmande i så fall.
Noterar att jobben i den "yppersta" exportorienterade informationsindustrin ofta tillsätts genom import av därför lämpliga arbetare då det saknas inhemsk produktion av kvalificerade arbetare. Noterar vidare att dessa kommer från HELA världen. Ja, vem kunde för 20 år sen ha förutspått att språket på en pursvensk arbetplats skulle vara engelska i tal och skrift, samt att pursvenskar skulle vara närapå en minoritet. Missförstå mig inte, jag har inga problem med det alls. Och det är inte som man skulle kunna tro att de kommer från utvecklade länder som USA och England. De kommer från Iran, Bangladesh, Indien, Ungern och Kina. Så Löfven kanske borde uppdatera sig något vad gäller det yppersta.
Stefan Löfven sa gång på gång att det mesta skulle vara hållbart.
Dit hörde hållbara jobb, hållbar frihet, hållbar fred i Syrien och liknande önsketänkanden.
Också i det fallet krävs det nog lite mer av substans för att Löfven ska bli trovärdig.
Var det dessutom inte så att vi också behövde en hållbar energipolitik?
Detta lyste, som Danne konstaterar, med sin frånvaro.
Löfven visade än en gång att han inte vågar sig på utspel, som han vet skulle irritera vänsterfalangen inom socialdemokratin.
Han har ju också ett förflutet som det stora reservanten i det verkställande utskottet.
Statsministerkandidaten Löfven hade inte heller något besked att komma med hur han ser på vilka partier, som socialdemokraterna kan tänka sig bilda regering ihop med.
Först då kan väljarna verkligen ställa de båda alternativen emot varandra.
Och det måste ännu en gång bli att röd-grönt block med mp och vp, som blir spretande i allehanda för vårt land viktia frågor.
Göran Persson räknade på sin tid upp 6-7 sådana, vilka alla innebar att en sån samverkan var omöjlig.
Stumulans kan inte höja sysselsättningen
Lars Calmfors förespråkar en höjning av inflationsmålet från 2% till 3-4%.
Hans främsta argument tycks vara att det skulle vara lättare att driva igenom sänkningar av vissa gruppers reallöner med högre inflation eftersom folk har lättare att acceptera reallönesänkningar i form av högre inflation än genom lägre nominella löner.
Problemet med Calmfors idé är dock att även om detta skulle kunna åstadkomma lönesänkningar på exempelvis den amerikanska arbetsmarknaden, där fackföreningarna är mycket svaga och minimilönerna låga, så skulle det inte fungera på den svenska arbetsmarknaden eftersom att de starka svenska fackföreningarna inte lider av penningillusion.
De löneledande industrifacken ledd av IF Metall, som på den tiden hade en viss Stefan Löfven som ordförande, sa inför senaste avtalsrörelsen att de definierade reallönehöjningar som sitt mål, vilket naturligtvis innebär att deras lönekrav skulle varit 1-2 procentenheter högre om inflationen varit 1-2 procentenheter högre.
Calmfors förslag skulle således leda till att om produktivitetsökningarna är 2 %, så höjs lönerna med 5-6 % om året. Denna kostnadsökning för företagen leder inte till en högre sysselsättning.
Löfven är ändå bara en invald skådespelare. Det som han stod för i Metall tillhör historien. De som drar i trådarna bakom kulisserna är bag in box feminister som en viss twittrande ledamot.
Per Fredö, vad tror du om Löfven jämförd med Göran Persson? GP hade en grötmyndig framtoning som Löfven saknar. Men som agitator var nog Persson ett strå vassare än Löfven. Är inte Löfven litet tafatt?
Per-Olof, du tar upp två frågor: a) stimulans genom mer expansiv penningpolitik, b) ökad sysselsättning genom ökad lönedifferentiering via penningillusion.
a) Vid en något högre inflationsnivå skulle färre av de svaga företagen slås ut vid normala konjunktursvängningar. En del ekonomer anser att det skulle höja tillväxten. Andra menar det skulle bromsa strukturomvandlingen.
b) Även i Sverige skulle högre inflation fungera som medel för större lönespridning. Det är ju de generella och aggregerade löneökningarna som fackföreningarna vill skydda mot inflation. Men när sedan löneökningarna läggs ut mera individuellt kommer man att kunna få större variation i löneökningarna genom att även de som får reallönesänkningar ser ut att få löneökningar (nominellt). Då kan fler anställas med lägre produktivitet.
/DNg
Löfven är ingen politisk agitator vare sig i klass med sin idol Palme eller Göran Persson.
Han kommer inte heller att bli det.
Löfven försöker emellertid nu precis som Göran Persson få stöd av något mittenparti.
Först blev det centerpartiet när Perssons gode vänn Olof Johansson var partiledare.
Sedan blev det mp och vp, vilka först blev delaktiga vad gäller nya budgetförslag.
Därefter som känt de så kallade röd-gröna.
Alltså Löfven kommer att misslyckas med sina locktoner.
Allianspartierna kommer att säga ett klart nej.
Göran Persson var också den son bestämde vilken politik, som skulle vara socialdemokraternas i regeringsställning.
I det fallet gissar jag att Löfven ändå måste kompromissa med vänsterfalangen och godta kongressbesluten.
Löfven saknar också både inrikes-och utrikspolitiskt kunnande och förstått även en erfarenhet, vilket Persson med åren tillägnade sig.
Skicka en kommentar
<< Home