Löfven är knappast marxist

Utfrågningen av den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven i programmet "Nyfiken på partiledaren" 2/2 var inte särskilt avslöjande. Man kan fråga sig om programledaren Poul Perris är tillräckligt påläst om politiska ideologier för att få fram något väsentligt. Detta gällde också om utfrågningen av Fredrik Reinfeldt förra söndagen (26/1).De två statsvetarna som kommenterade efteråt fick sålunda på oklara grunder för sig att Löfven skulle vara marxist.

Stefan Löfven

Inslaget om ideologi i mitten av programmet cirkulerade kring några termer som är associerade med grundläggande värderingar. Dessa var rättvisa, klassamhälle och solidaritet.

Rättvisa illustrerade Löfven med en episod från uppväxten. I en matkö i skolan uppstod bråk och en vaktmästare "ryckte ut" den minsta killen ur kön och anklagade honom. Men Löfven hade sett att det var fel person. Den svagaste var oskyldig men enligt Löfven lättast att hantera. Han protesterade och fick så småningom en ursäkt hos rektorn till den lille mot att han själv bad om ursäkt för sin uppstudsighet.Löfven upprördes av denna godtyckliga behandling som den lille killen utsattes för.

Detta brukar kallas "kommutativ rättvisa" till skillnad från social rättvisa (bloggartikel juni-07). Lika fall ska behandlas lika.Detta har mycket länge varit ett grundkrav i alla borgerliga samhällen som bygger på rättssäkerhet. Om någonting var förvånansvärt i Löfvens syn på rättvisans ideologiska aspekter så var det att han inte nämnde "social rättvisa" och vikten av politiska åtgärder för att öka den ekonomiska utjämningen.

Som hastigast nämnde Löfven ordet "klassamhälle". Sådana tendenser menade Löfven skulle missgynna de svagaste; dock gav han ingen närmare förklaring. Användningen av termen synes vara  i den nya betydelsen som helt enkelt betyder välståndsskillnader oavsett orsak. Men Karl Marx använde klassamhället som en beteckning för ett samhälle där bourgeoisien ägde produktionsmedlen och där arbetarklassen var i stort sett egendomslös och hänvisad till att enbart sälja sin arbetskraft. Någon möjlighet för begåvade arbetare att höja sin levnadsnivå fanns inte eftersom all mera kvalificerad utbildning kostade pengar som enbart kapitalisternas barn kunde ha råd med.

Det var knappast ett traditionellt klassamhälle Löfven hade i åtanke. Perris borde ha frågat huruvida Löfven verkligen menade att det idag finns klassbetingade skrankor som hindrar uppåtsträvande individer i arbetarklassen från att förkovra sig t ex utbildningsmässigt. Att svagpresterande som vill komma upp sig inte klarar de teoretiska utbildningarna är knappast detsamma som att vi har ett klassamhälle.

Riktigt intressant var Löfvens exemplifiering av vad solidaritet går ut på. Det är inte att ge bort något åt andra (termen för detta är altruism, se min recension av Liedmans bok om solidaritet 1999). Han tog a-kassan som ett typiskt exempel. Ursprunget är att arbetarna lade undan pengar i ett kassaskrin. Den insamlade penningsumman var inte till för att någon enskild skulle kunna gå iväg med den. Pengarna fanns där om någon  blev arbetslös och inte kunde få nytt jobb trots att han försökte. Genom att den arbetslöse kunde hålla uppe sin konsumtion behövde han inte söka jobb till underpris. Det höll uppe lönenivån för alla och därmed var solidaritet något som alla tjänade på. Gruppens egenintresse befrämjas av solidariteten, kan man säga.

Löfven är knappast någon ideolog och än mindre marxist. Han är pragmatiker som vill lyssna på motsidans argument och förstår till fullo att det behövs framgångsrika företag för att löntagarna ska få det bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, löfven, ideologi, marxism, klassamhälle, solidaritet, rättvisa, pragmatism, politik på intressant.se