Skulle Socialdemokraterna ha gjort det bättre?

Kritiken mot regeringens budgetproposition går mest ut på att man lånat för mycket och ändå inte kunnat skapa nya jobb eller minska arbetslösheten. Men skulle en annan politik kunnat ge bättre resultat? Näringslivets produktion har sedan 2008 ökat 60 procent mindre än normalt.

Dagens riksdagsdebatt var irriterad och handlade mest om underskotten i statsbudgeten och hur man i framtiden skulle göra med överskottsmålet på en procent av BNP i de offentliga finanserna. Försök gjordes av oppositionen att leda i bevis att skattesänkningarna på 134 mdr kr under de två mandatperioderna har orsakat ett "hål" på 87 mdr kr. Dessutom har skattesänkningarna som jobbpolitik misslyckats eftersom arbetslösheten har ökat, sysselsättningsgraden påstås ha sjunkit och ungdomsarbetslösheten ökat kraftigt.

Om vi låter bli att gräva ner oss i all denna detaljkritik, som främst är en effekt av oppositionens naturliga felfinnarlusta, blir den övergripande frågan huruvida en annan politik hade varit bättre. Skulle en helt annan politik där man inte "lånat till skattesänkningar" ha gett fler jobb och lägre arbetslöshet de senaste åtta åren? För att kunna utvärdera detta ska jag först redovisa hur näringslivets produktion utvecklats med alliansregeringen:

Sedan början av 2008 har produktionen bara ökat 8-9%

När finanskrisen bröt ut i utlandet fick även Sverige känningar av den. Exporten minskade (blart 7/4) och det fick negativa effekter på investeringarna och den privata konsumtionen. I vårpropositionen (pdf) anges att näringslivets produktion ökat med i genomsnitt 3,5 procent per år under perioden 1994-2013. Sedan början av 2008 har årsökningen bara varit drygt 1,5 procent. Denna dåliga takt har naturligtvis dragit ner siffran 3,5 procent en del.

Om vi tänker oss att det inte blivit finanskris och att produktionen i näringslivet ökat med drygt 3,5 procent per år, finner vi att omkring 60 procent av den normala produktionsökningen 2008-13 aldrig kom till stånd. Varuproduktionen (streckad linje) har stagnerat och i någon mån har detta lindrats av tjänsteproduktionens lilla ökning.

Sysselsättningsgraden är högre 2014 än 2006

Trots den svaga ökningen av näringslivets produktion har den totala sysselsättningen ökat i linje med trenden från mitten av 1990-talet. Variationen i den offentliga sysselsättningen har varit liten varför tillväxten av nya jobb i huvudsak skett i näringslivet. Detta måste trots allt betecknas som en framgång för regeringens jobbpolitik i bred mening. Den stora internationella recessionen fick begränsade och snart övergående effekter på den svenska arbetsmarknaden till skillnad från den svenska depressionen under en stor del av 1990-talet.

Även sysselsättningsgraden har utvecklats hyggligt. Den mäter andelen sysselsatta i procent av befolkningen i aktiv ålder - i det här fallet i procent av åldersgruppen 15-74 år. Här finns en tendens till att fler börjar studera i de lägre åldersgrupperna och att det i åldersgruppen 65-74 år sker en tillväxt av pensionärer genom 40-talisterna. Dessa grupper har vanligtvis inte arbete vilket drar ned sysselsättningsgraden. Till detta kommer en ökning av befolkningengrupper födda i utlandet. Dessa har traditionellt en lägre sysselsättningsgrad än inrikesfödda. Men sysselsättningsgraden har ändå ökat.

Men arbetslösheten har ökat. Det är dels en följd av att näringslivets produktion ökat i så blygsam takt pga de internationella konjunkturbakslagen (finans- o eurokriserna). Dels har antalet utrikesfödda ökat i en takt som varit för snabb för att den svenska arbetsmarknaden skulle ha hunnit med att suga upp hela tillskottet. Detta visade Mårten Palme i ett diagram i sin rapport nyligen. Även långtidsarbetslösheten kan förklaras på detta sätt (diagram). Till detta kommer att antalet förtidspensionerade och långtidssjukskrivna minskat. Dessa är svåra att anställa särskilt i lågkonjunktur, vilket också bidrar till långtidsarbetslösheten.

Om de rödgröna med en socialdemokratisk statsminister hade regerat skulle naturligtvis alla svårigheter till följd av de internationella kriserna varit desamma. Med en större benägenhet att inte låna under krisperioder, som deras retorik ger sken av, skulle näringslivets produktion ha utvecklat sig ännu sämre. Det hade ökat arbetslösheten. Att kritiken av regeringen nu kan upplevas som kraftfull beror rimligtvis mest på en bättre retorisk förmåga än på en utarbetad kritik i sak.

En alternativ politik skulle sannolikt inte ha innefattat några större skattesänkningar. Dessa pengar hade antingen kunnat användas till att slippa den låntagning som faktiskt skett eller till att öka olika offentliga utgifter, som då måste lånefinansieras. Att höja de offentliga utgifterna kraftigt under krisåren med hjälp av upplåning hade knappast varit realistiskt med tanke på hur man på de internationella kapitalmarknaderna såg på en sådan politik. Därför hade Socialdemokraternas politik sannolikt medfört större arbetslöshet. Möjligen hade en mer restriktiv invandringspolitik kunnat reducera denna ökning något. Mot detta talar Miljöpartiets inställning till en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, nya jobb, offentliga finanser, vårpropositionen, vårbudgeten, underskott, socialdemokraterna, Anders Borg, sysselsättning, ekonomi, politik på intressant.se