Är inkomstskillnader nästan godtyckliga?

Är kompetens och ansträngning närmast betydelselösa för vilken inkomst man kan uppnå? Internationell statistik gör gällande att mer än 80 procent av inkomstskillnaderna beror på faktorer som individen inte kan påverka.

Tidigare i år utkom en bok som pläderar för mera inkomstutjämning. Den har titeln Ojämlikhetens anatomi och är skriven av Per Molander som tidigare skrivit flera filosofisk-historiska böcker om liknande teman. Det finns en rad aspekter som man kan ha invändningar emot i den nya boken. Jag avser att analysera några av dessa var för sig. En utgångspunkt för Molander är att skillnader i inkomster och förmögenheter är tämligen godtyckliga.

När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok om ojämlikheten. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
 
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
 

Man kan resa en rad invändningar mot denna slutsats. Den mest elementära är dock att jämförelsen är global vilket ger ett enormt genomslag för individens hemland som förklaring till ojämlikheten. Implicit förutsätter Molander att global inkomstutjämning med hjälp av fördelningspolitik skulle vara en relevant utvecklingsmöjlighet. Något sådant diskuterar han dock inte i boken utan huvudansatsen är den ojämlikhet, vilken han anser sig ha upptäckt, som är en följd av matematikern Nashs förhandlingsmodell - den något starkare parten tenderar vid upprepade förhandlingar att bli allt starkare.

Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga?  De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från "skillnader i förmåga och ansträngning" anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.

Fortsättning: Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna 22/10-14

 Läs även andra bloggares åsikter om Molander, jämlikhet, inkomstutjämning, Milanovic, ojämlikhet, legitimitet, liberalism, politik på intressan.se