Greider uppgiven om klimatsocialismen

För drygt två år sedan ansåg Göran Greider att klimathotet öppnade för "demokratisk planhushållning". Nu föser vänsterföreträdarna oss allt längre in i den "marknadsliberala järnburen". Varken finanskris eller klimathot tycks kunna väcka liv i den avdöda socialismen.

I Dagens Nyheters kulturdel igår 14/6 skriver poeten Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten (S), en Essä-artikel om klimatpolitiken utifrån ett radikalt vänsterperspektiv. Han recenserar en ny bok av vänstermannen Anthony Giddens med titeln The Politics of Climate Change.

Greider har tidigare (jan 2007) vurmat för "demokratisk planhushållning" som en socialistisk lösning på hur utsläppsbegränsningar skall uppnås. För två och ett halvt år sedan menade han att det behövdes "planering av vår konsumtion och regleringar av vad som får transporteras över jordytan" men att denna planering inte skulle vara av kommandomodell enligt gammal öststatssort.

Nu finns ingenting kvar av denna socialistiska optimism. Greider konstaterar att Giddens redan på 1990-talet övergav fördelningspolitiken med böcker som Bortom höger och vänster och Den tredje vägen. "Titlarna kunde stå som sammanfattningar över den idépolitikens borttynande som då på allvar inleddes inom hela den europeiska socialdemokratin", skriver Greider. Det är hårda ord för att komma från Sveriges siste troende socialist. Han sällar sig tydligen till övriga missnöjda socialdemokrater som inte kan se vad socialdemokratin principiellt skall vara bra för. Socialismen borde dödförklaras, som jag skrev 1 juni.

Istället för att hålla fram det socialistiska alternativet i klimatpolitiken, som Greider gjorde tidigare, nagelfar han Giddens framställning utifrån en missnöjd och tidvis gnällig grundton. Giddens vill ta ifrån de gröna monopolet på klimatpolitik. Giddens sönderdelar honnörsord som försiktighetsprincip och hållbarhet. Han vill operera bort de grönas civilisationskritik - på samma sätt som han tidigare ville desarmera historiematerialismen [ett marxistiskt begrepp]. Ingen antikapitalism här inte. Greiders formuleringar om Giddens "beröringsskräck för systemkritik och en rädsla för att tänka annorlunda" sammanfattar hans missnöje. Han skriver ilsket:

"Få intellektuella har, i modern tid, haft ett så stort men i mina ögon olyckligt inflytande på tänkandet inom den reformistiska traditionen - mer än de flesta har denne sociolog bidragit till att mörka de frågor som rör arbete-kapitalkonflikter för att i stället fösa in oss än längre i den marknadsliberala järnburen;"

"Hur har denne tänkare någonsin kunnat räknas som en vänsterman" undrar Greider gång på gång i besviken ton. Den magiska nyckeln till ett bättre klimat är ju enligt Giddens marknadsmekanismen. Han är socialliberal, menar Greider. Boken är "en manual för världens alla mittenpolitiker". Om "Fredrik Reinfeldt orkade läsa den skulle han troligen gilla den". I avslutningen sätter Greider sitt hopp till att boken "kan säkert ge styrka och mod åt i alla fall några chefer i mellanställning inom exportindustrin som sett domedagen närma sig".

På mig verkar det istället vara Anthony Giddens som insett världens realiteter. Socialism och planhushållning även i demokrtiska former har ingenting att erbjuda dagens vänstersympatisörer och än mindre oss andra.

Socialismen har genom finanskrisen och klimathotet fått två gratischanser att visa att den lever och att dess praktik borde vara adekvat att tillämpa mot båda. Men ingenting hörs. Inte ens Göran Greider har längre något konstruktivt att säga om socialismen. Den måste vara död.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, liberalism, klimatpolitik, klimathot, finanskris, ideologi, idedebatt, Greider, planhushållning, socialliberalism, reformism, politik på intressant.se