Calmfors klargör inte stabiliseringspolitiken

Regeringen tänker nu driva en expansiv politik för att stimulera konjunkturen. Men detta görs samtidigt i termer av populära reformer. Sådana underskott är farliga eftersom det som är populärt inte lätt kan tas tillbaka när stabiliseringspolitiken kräver det.

I DN idag 27/8-13 skriver professor Lars Calmfors en kolumn om den ekonomiska politiken inför höstens budgetproposition. Den handlar främst om reformutrymmet och överskottsmålet för de offentliga finanserna men han ser åtgärderna i ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Calmfors är missnöjd med diskussionen om reformutrymmet:

"Kvaliteten på den offentliga debatten sänks av att politikerna inte är särskilt pedagogiska när det gäller att förklara varför det uppstår ett sådant reform­utrymme."

Lars Calmfors

Nu kan man också säga att kvaliteten på debatten också sänks av att regeringen, oppositionen och nationalekonomerna inte klargör när de offentliga finanserna kan gå med underskott motiverat av stabiliseringsskäl. Calmfors utvecklar hur ett "reformutrymme" kan skapas av att offentliga inkomster är automatiskt kopplade till BNP-utvecklingen medan utgifterna styrs av regelverk, som måste ändras för att de ska öka i takt med inkomsterna.

Genom att politikerna ställt upp ett överskottsmål på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel har man försökt att slippa en diskussion om underkottsfinansiering av statsbudgeten i lågkonjunkturer. Många har en dogmatisk syn på underskott och de brukar måla upp vilka hemska konsekvenser det kan bli av underskott: hyperinflation, skenande räntor, statsbankrutt, framtida generationer blir ränteslavar samtidigt som det inte blir några positiva effekter på konjunkturen.

Genom överskottsmålet, som i praktiken är något vagt, har denna diskussion hittills kunnat undvikas. Men bidragande har sannolikt varit att Socialdemokraterna i början av krisen försökte måla upp en bild av regeringen som finanspolitiskt oansvarig och att de stora underskotten från 90-talskrisen skulle återkomma med den borgerliga regeringen. Thomas Östros (S) talade då om ett förestående "ekonomiskt moras" och Calmfors citerar Fredrik Reinfeldt som då ansåg att de som ville ha en mer expansiv politik med stimulanser ville "köra ekonomin i diket". Jag minns hur regeringen då brännmärkte Svenskt Näringsliv som ett "särintresse" när man förordade stimulanser.

Nu är situationen den omvända (sedan 20 sept-12). Calmfors skriver att finansministern idag vill "tillföra energi till ekonomin" just genom en sådan stimulanspolitik. Men han anser inte denna vara motiverad av något "ekonomiskt omtänkande". Det är istället fråga om opportunism och en satsning på en valbudget. "Reformer" på 25 miljarder innebär sannolikt att överskottsmålet överges enligt Calmfors. Det ligger mycket i att man inte kan höja skatter och minska utgifter med 20 mdr kr 2015-17 för att uppnå överskottsmålet.

Eftersom lågkonjunkturen till följd av finanskrisen blivit ovanligt utdragen finns det emellertid skäl att förlänga tiden då man inte kan uppnå överskottsmålet. Calmfors borde därför ha skjutit in sig på regeringens stabiliseringspolitik istället för att se politiken som reformbetingad. Sverige tycks befinna sig i en situation av nästan klassisk keynesiansk skattehöjningsbindning: När konjunkturen behöver stimuleras vidtar man åtgärder som inte går att ta tillbaka när tiderna blir bättre.

Nu är situationen mer komplicerad eftersom det är inkomstminskningar som dominerar. Ett femte jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt och sänkt skatt för pensionärer är svåra att frångå om något år. Om statsfinanserna inte förbättras tillräckligt är det andra skatter som måste höjas. Alternativt måste de offentliga utgifterna minskas mera än vad som blir resultatet av oförändrade regelsystem. Det hade varit bättre att sänka skatterna mera generellt med möjlighet att successivt höja dem framöver.

En svag regering efter valet 2014 kan nu hamna i den klassiska situationen att varken kunna höja skatterna eller skära ned utgifterna. Det som då återstår är fortsatt lånefinansiering, överhettning, inflation och räntehöjningar. Det parlamentariska systemet är inte utformat för att i alla lägen kunna bedriva en rationell stabiliseringspolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om reformer, skattesänkningar, statsbudgeten, stabiliseringspolitik, konjunkturer, Calmfors, regeringen, val 2014, nationalekonomi, socialdemokraterna, offentliga finanser, överskottsmål, ekonomi, politik på intressant.se