Företagarrörelsens anti-socialism

Tänk om näringslivet 1975 hade accepterat en kompromiss om löntagarfonderna. Då hade det varken blivit den "vändpunkt" 1983 eller en privatiseringsdrive på 80- och 90-talen som beskrivs i en ny bok. Istället hade en stor del av företagen ägts av kollektiva fonder med "individuell anknytning".

Ända sedan 1968 har näringslivet utsatts för en systemkritik från den "nya vänstern". Till att börja med var kritiken inriktad mot reklam, konsumism, privat ägande, vinstintresset och kapitalismen i allmänhet. I början av 1970-talet blev kritiken mer marxistisk och fokuserade på motsättningen mellan "kapital och arbete" (kallas på det ekonomiska området också den funktionella inkomstfördelningen). När LO anslöt till den vänsterradikala tidsandan skedde det först i termer av en lönepolitiskt motiverad kritik mot företagens vinster. Men snart utvidgades LO:s strävanden att också innefatta makten över företagen och att partiellt ta över ägandet av företagen.

En mobilisering av motståndet mot de socialistiska framstötarna skedde inom SAF med början 1970 då storföretagens ledare utbildades för att kunna argumentera mot vänsterkritiken. Som "skådespelare" för att gestalta vänsterkritiker anlitades sålunda Carl Bildt och Peje Emilsson. Jag fick en tid senare själv anställning för att bevaka kritiken och argumentera emot näringslivsfientliga tankegångar. När LO började avslöja en del om sina intentioner och det förslag till löntagarfonder som Rudolf Meidner höll på att slutföra fanns en viss, men begränsad, beredskap på motståndarsidan. Sannolikt hade Meidner redan tagit kontakt med prominenta företagsledare för att manövrera den kommande debatten om fonderna i ett förmånligt läge. Om detta visste jag då dock ingenting.

En historisk översikt om striden om löntagarfonderna, den partiella privatiseringen av välfärdsproduktionen, kampanjen för medlemskap i EU och andra viktiga näringslivsfrågor har nyligen utkommit i form av ett rikt illustrerat praktverk från Timbro. Boken är skriven av Janerik Larsson, som var journalist på Sydsvenskan innan han 1980 blev chefredaktör för SAF-tidningen och senare vVD på SN. Titeln är Så förändrades Sverige - företagarrörelsen & opinionen. I huvudsak börjar framställningen när Larsson kom till SAF och därför återstår mycket av historieskrivningen under de inledande åren av den socialistiska offensiven mot det fria näringslivet.

I en första fas försvarade sig näringslivet mot angreppen från vänster. Den kulminerade med den stora demonstrationen mot löntagarfonderna 4 oktober 1983. Även 1984 och -85 hölls stora demonstrationer den 4 oktober samt mindre manifestationer åren därefter. Men redan 1980 inleddes den andra fasen med en motoffensiv mot de socialistiska tankegångarna och arbetarrörelsens maktanspråk. På våren vägrade SAF att acceptera LO:s inflationsdrivande lönekrav med påföljd att LO utlöste en storkonflikt av dimensioner som inte setts sedan storstrejken 1909. SAF:s ordförande Curt Nicolin karaktäriserade dock konflikten som "en investering för framtiden". Först efter en vädjan från regeringen kunde konflikten avbrytas.

På hösten 1980 avhöll SAF sin andra kongress där en av frågorna var hur offentlig verksamhet kunde privatiseras med bibehållen skattefinansiering. Det var en idé som hade utvecklats i en arbetsgrupp ledd av Nils Holgerson (VD för Pripps) där jag var sekreterare. I en debattartikel i DN 12/11-80 presenterade jag grundprinciperna för ett vouchersystem under rubriken "Så kan Sverige privatiseras". En "kraftfull" artikel enligt min chef på SAF. Men det blev för mycket för vänstern, som försökte döda idén genom att överdriva budskapet.

Janerik Larsson citerar en av reaktionerna i en ledarartikel i DN 20/11-80: " Det är en hård och brutal värld som SAF och Danne Nordling erbjuder svenskarna". Men trots de starka reaktionerna från vänstern kunde en privat drift av daghem inledas efter några år. Anmärkningsvärt är emellertid att det fanns ett prominent men dock inte utbrett motstånd mot Nicolins linje också inom SAF. Larsson anför ett inlägg från dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar på SAF:s styrelsemöte i november 1980. Han menar att Gyllenhammar då försökte strypa SAF:s opinionsbildande verksamhet med motiveringen att den "kunde uppfattas som kritisk mot socialdemokratin" (s 33).  Det skulle vara intressant om historieforskningen om näringslivet kunde klarlägga hur stor skada Gyllenhammar egentligen åstadkom.

Andra frågor som behandlas i boken är folkomröstningarna 1980, 1994 och 2003 samt näringslivets informationssatsningar i skolorna. Men det är motståndet mot löntagarfonderna som är den centrala idén i boken. Även här behövs, som nämndes inledningsvis, ytterligare historieforskning - i synnerhet gäller detta de första reaktionerna på LO:s fondoffensiv. Här kom i höstas en liten bok från Svensk Tidskrifts förlag som kastar något mera ljus över denna dunkla tid. Titeln är Sista försöket att socialisera Sverige?

I ett av de första kapitlen bidrar jag själv med en kort historieskrivning av kampen mot de första förslagen till löntagarfonder. Där tar jag upp föreställningen att det inte lönade sig att göra motstånd mot det mäktiga LO och att det därför var en "second best-lösning" i form av en kompromiss mellan näringslivets vinstandelsromantiker och LO:s kollektivister som borde eftersträvas av näringslivet. Det är en hisnande tanke att denna linje kunde ha lyckats med följd att någon "vändpunkt" för företagarrörelsen aldrig hade  kunnat upplevas 1983. Istället hade stora delar av näringslivet idag till dominerande del ägts av fackföreningsstyrda fonder med "individuell anknytning".

Boken innehåller i övrigt några breda historieskrivningar och ett antal bidrag som relaterar löntagarfondsfrågan till dagens förhållanden. Sammanlagt har 15 skribenter bidragit till att belysa företagarrörelsens anti-socialism. Speciellt vill jag nämna bidraget från Lars Anders Johansson, kulturredaktör på SvT,  som belyser hur vänstern fick makt över språkbruket vilket bidrog till arbetarrörelsens radikalisering. Johansson menar dock att Olof Palme inte var drivande och att han "skjutit sig själv i foten" med sin radikala retorik och eftergifter mot vänstern i samhällsdebatten (hypotes 3 i min artikel om Palme jan-07).

Min recension av en liknande bok av Larsson juni 2011. Något om historieskrivningen okt-13

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, historia, näringslivet, opinionsbildning, SAF, privatisering, offentlig sektor, arbetarrörelsen, politik på intressant.se