Varför vill man ha sänkta skattter?

Den lägre medelklassen börjar ta till sig oppositionens budskap att skattesänkningar för dem själva försämrar den offentliga sektorn. Det öppnar för att regeringen kanske föreslår t ex höjda arbetsgivaravgifter utom för ungdomar. Vi lever i trianguleringarnas tid.

Många kan tycka att det är självklart att lägre skatter är eftersträvansvärda i dagens samhälle. Att utlova sänkt skatt borde därför vara en valvinnande fråga för regeringen. Men så är det inte enligt de allmänna opinionsundersökningarna och inte heller vad gäller inställningen till det femte jobbskatteavdraget. Detta beror sannolikt på vilken förställning allmänheten fått om vilka konsekvenser sänkt skatt har genom finansieringen.

I Sverige har politikerna (främst socialdemokratiska) traditionellt finansierat individuella välfärdstjänster (t ex vård, skola, omsorg, pension, sjukpenning) med hjälp av höga skatter. Dessa skatter har i högre utsträckning betalats av "de rika" och därför har det funnits ett naturligt egenintresse hos de lågavlönade att förorda högre skatter. De får ju härigenom välfärdsförmåner mycket billigare än om de skulle ha behövt köpa dem på en marknad. Spegelbilden av detta är att borgerliga väljare med litet högre inkomster varit emot skattehöjningarna. Litet vagt har denna grupp likaså frestats av budskap om skattesänkningar. Man kan kalla detta "förmånssyndromet".

Länge handlade skattefrågan i Sverige mera konkret om de starkt progressiva skatterna. Från socialdemokratiskt håll ville man höja skatterna för de rika och använda pengarna för att sänka skatterna för de vanliga löntagarna. Så skedde t ex vid 1971 års skattereform. Från borgerligt håll kunde man därefter kräva sänkta marginalskatter som inte nödvändigtvis måste finansieras med "social nedrustning" eller högre skatter för dem med lägre inkomster. Istället lanserades de "dynamiska effekterna". Genom lägre marginalskatter skulle arbetsutbudet öka (övertid, fulltid, extrajobb etc) hos de grupper som fick sänkt skatt och därmed skulle sänkt marginalskatt bli självfinansierande. Om de ökade skatteintäkterna inte räckte till kunde alltid vissa effektiviseringar i offentlig verksamhet bidra med resten. Ingen skulle få sämre förmåner.

Vid 1991 års skattereform fanns ett begränsat inslag av dynamiska effekter i finansieringen. Men den stora finansieringen utgjordes av avskaffade avdragsmöjligheter och beskattning av  skattefria förmåner som de med högre inkomster alltmer hade börjat praktisera för att komma undan den höga marginalskatten. Skattereformen kunde därför framställas som fördelningspolitiskt neutral inom varje decil av inkomsttagare i fördelningen. Ingen decil skulle tjäna mer än någon annan (utom i den högsta decilen där utfallet i förhandsberäkningen skulle bli något sämre).Kompletterande finansiering gjordes genom en momshöjning.

Syftet med den stora skattereformen 1991 var att ekonomin skulle börja fungera bättre. Detta skedde också men med fördröjning pga den svenska fastighets- och finanskrisen i början av 90-talet. Lägre marginalskatter kunde också beskrivas som ett befrämjande av den individuella friheten eftersom medborgarna fick disponera en mycket större del av resultatet av sitt extraarbete. Litet förvånande var att Modraterna i en senare fas av förberedelserna valde att hoppa av med motiveringen att skattereformen 1991 inte finansierades med nedskärningar av den offentliga sektorn och sänkning av skattetrycket i genomsnitt. Även Folkpartiet höll på att hoppa av i sista stund när LO verkade få gehör för att den högsta marginalskatten inte skulle sänkas till 50 procent utan endast till 55.

Alliansregeringen har praktiserat en helt annan syn på hur inkomstskatterna borde sänkas. Man vädjar inte längre till dem med högre inkomster med budskap om att minska det orättvist höga skatteuttaget för just denna grupp, samtidigt som man hade kunnat beskriva en sådan åtgärd som effektivitetsökande och därmed till fördel för alla. Ett sådant budskap är kanske för svårt att göra till något röstvinnande. Istället har man sänkt skatterna för låg- och medelavlönade. Budskapet att detta ökar friheten har använts sparsamt. Istället har man framställt sig som alla goda gåvors givare på skatteområdet. Detta gav kanske en viss utdelning i början men presentationen gjordes valhänt och många av de "tacksamma" mottagarna visste inte ens om att de fick ett förvärvsavdrag. Däremot irriterades de över försämringarna i a-kassan (högre avgifter och mindre förmåner) och i sjukförsäkringen.

Det förefaller som om inkomstskattesänkningarna till slut har drabbats av "förmånssyndromet" som nämndes inledningsvis. Lägre skatt ger sämre förmåner till dem med lägre inkomster och alla andra. Det står helt klart beträffande transfereringarna. Men med medias hjälp har oppositionen skapat bilden att även vård, skola och omsorg försämrats genom att skattesänkningarna minskat resurserna till den offentliga sektorn. Regeringen skulle ha behövt höja skatterna för de rika för att komma undan denna negativa inställning till skattesänkningar hos de breda grupperna.

Det sätt regeringen möjligtvis skulle ha kunnat använda för att förklara att skattesänkningarna inte har gett mindre resurser till vård,skola och omsorg är att man skapat så många nya jobb att skatterna från dessa kunnat finansiera sänkningarna. Det är ett ganska invecklat resonemang eftersom de nya jobben även beror på befolkningsökningen som också leder till ökad efterfrågan på offentliga tjänster. Sannolikt skulle resonemanget visa sig ohållbart. En stor del av de nya jobben har samband med den ökade invandringen och inte med en kraftigt höjd sysselsättningsgrad.

Hittills tycks regeringen ha kommit undan i debatten genom att skapa en vag förställning om att det är "tillväxten" som skapat utrymmet för skattesänkningar. Men tillväxten beror antingen på fler arbetade timmar (i huvudsak genom invandring) eller på att produktiviteten ökat extra mycket. Den senare förklaringen försvagas av att de löneökningar som ökad produktivitet i näringslivet genererar ganska snart också  leder till ökade löner i den offentliga sektorn (som ju inte kan släpa efter särskilt länge). Däremot kan transfereringarnas värde urholkas under ganska lång tid (även realt). Så har också skett för t ex a-kassa och sjukpenning. Dessutom har det skett avsiktliga sänkningar genom systemförändringar.

Oavsett hur skattesänkningarna i detalj har finansierats har regeringen inte presenterat någon konkret "berättelse" om hur det har gått till. Opinionen har därför successivt kunnat utveckla en alltmer kritisk syn i synnerhet som oppositionen och media spritt uppfattningen att finansieringen skett genom nedskärningar. Försämringar och missförhållanden finns alltid i den offentliga sektorn och dessa kan förstoras upp av illvilliga kritiker för att ge sken av generella förhållanden. Dessutom kan kritikerna få hjälp av att det skett en byråkratisering inom själva verksamheterna (sammanträden, fler beslutsnivåer, större administrativ personal, mer statistikinsamling, rapportskrivning osv). Produktivitetsminskning kan lätt förväxlas med nedskärningar.

Trianguleringens logik säger att regeringen nu måste försöka vända den lägre medelklassens skepsis till skattesänkningarna genom att tala om skattehöjningar. Anders Borg har redan antytt detta men enbart konkretiserat skatterna med dem på alkohol och tobak. I farans riktning ligger större höjningar av viktigare skatter. För att verkligen utmana Socialdemokraterna kanske regeringen föreslår höjda arbetsgivaravgifter, men inte för ungdomar. Pengarna skulle sedan uteslutande användas till vård, skola och omsorg.

Eftersom oppositionen är den offentliga sektorns vänner kommer någon avgörande kritik knappast från det hållet. Näringslivet kan delvis tystas med att kronan skulle försvagas vilket är bra för exportindustrin. Inflationen skulle stiga vilket en del anser vara bra för att minska arbetslösheten. Rimligtvis skulle också huspriserna lugna ner sig när reallönerna inte stiger. Fenomenet penningillusion skulle temporärt hålla konsumenterna lugna. Dessutom ska ju prylkonsumtionen bytas ut mot vård, skola och omsorg. Skickliga spinndoktorer kan nog göra detta till ett valvinnande koncept...

Skattereform? 29/1

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, offentlig sektor, nedskärningar, skattesänkning, arbetsgivaravgifter, triangulering, regeringen, socialdemokraterna, skattehöjning, demagogi, politik på intressant.se