Utjämning redan i samhällskontraktet? del II

Ett kontrakt som leder till stora inkomstskillnader blir inte stabilt, menar Molander. Men en närmast total inkomstutjämning, som han förordar, blir väl inte heller stabil? Diskussionen om brist på incitament saknas av någon anledning. Kommandoekonomi är knappast stabil.

Hur ska en bra författning utformas som dessutom är tillräckligt stabil för att bevara de ursprungliga intentionerna bakom samhällskontraktet? Kring dessa problem uppehåller sig Per Molander i den andra hälften av sin bok Ojämlikhetens anatomi. Om Molanders allmänna bakgrundsredovisning skrev jag 27/10-14. Den utmynnade i frågan hur ett ursprungligt kontrakt skulle utformas i fördelningspolitiskt hänseende mot bakgrund av Molanders egen föreställning att Nashs förhandlingsmodell med tiden ger upphov till verkligt stora klyftor i levnadsstandard. Den stora majoriteten av befolkningen skulle pressas ned mot någon sorts absolut fattigdomsgräns.

Ett kontrakt som leder till gigantiska inkomstskillnader verkar enligt Molander vara det som föreslagits av Robert Nozick. Här har alla lika rättigheter men så småningom får ett litet fåtal övertaget. Även om alla byten sker efter en rättvis procedur (frivilligt) kommer inkomstfördelningen att bli mycket ojämn. Molander slutför inte analysen om stabiliteten men man kan föreställa sig att samhället kommer att drabbas av upplopp, revolter, kriminalitet och repression som kanske slår över i revolution. Nozicks förslag är ett stort politisk-filosofiskt misstag, enligt Molander.I klartext menar han tydligen att en oinskränkt äganderätt är destabiliserande.

Det behövs enligt Molander en återkopplingsmekanism som korrigerar utvecklandet av den ojämlikhet som följer av Nashs modell. Här är det främst John Rawls' omfördelningsfilosofi som faller Molander i smaken. Som bekant ansåg Rawls att opartiska kontraktsslutande parter skulle välja ett samhälle där de som visar sig bli sämst ställda ändå får det så bra som möjligt. (Man väljer utifrån en maximin-princip). Här gör Molander en något bisarr utvikning med ett resonemang att höjningen av den sämst ställda gruppen successivt leder till att alla får utjämnade inkomster. I praktiken är det fråga om en avgränsad grupp som enligt Rawls' egen bedömning kunde erhålla välstånd från resten av befolkningen med en proportionell inkomstskatt.

Molander nämner även några mindre kända företrädare för liknande principer. En av dessa är John Harsanyi som före Rawls lade fram en mer utilitaristiskt utformad princip. Senare har Ken Binmore utvecklat fördelningsprinciperna i kontraktsteorin men Molander nämner ingenting mera konkret om dessa två alternativ. Harsanyi skulle dock ha en något mindre utjämnande modell medan Binmore närmast förordar total inkomstutjämning som bärande kontraktsprincip (recension av hans Natural Justice).

Rawls går igenom ett antal omfördelningsprinciper innan han landar på sin egen "differensprincip" om maximal standard för de sämst ställda (blart jun-07). Han avvisar sålunda den utilitaristiska kollektiva lyckomaximeringen eftersom några som inte lyckas så väl i nyttokalkylen då kan offras för de andras bästa. Likaså avvisar han principen om total inkomstutjämning. Denna motiverades ännu 1944 med en indirekt, men förenklad, utilitaristisk kalkyl som byggde på skillnader i marginalnytta (Abba P Lerner). Vi kan kalla den naiv utilitarism. Harsanyi var först med att kritisera denna naiva variant och förorda att man måste beakta att höga utjämnande skatter kan försämra incitamenten och därmed reducera den totala nyttosumman, vilket Rawls också anslöt till.. Men likalöneprincipen har dykt upp i nya skepnader som dock varit löst underbyggda. Den utilitaristiskt orienterade filosofen Peter Singer har dock försökt motivera utjämning (1993) utan att direkt bygga på utilitarismen (blart aug-07).

Diskussionen om omfördelningsprinciper i Molanders bok förlorar sig ett dimmigt töcken men jag tolkar att han ändå är mera radikalt utjämnande än den konventionella tolkningen av Rawls. Detta borde ha lett in författaren på en annan typ av stabilitetsdiskussion. Både Harsanyi och Rawls beaktade att en alltför långtgående utjämning skulle förstöra incitamentsstrrukturen. Även Singer bekymrade sig för att företagarna inte skulle jobba på ordentligt om de inte fick lön för mödan även om han trodde att de anställda skulle fortsätta som vanligt. Kanske man måste upphäva den privata äganderätten, resonerade han. Men även i kommuniststaterna måste man på sin tid betala vid sidan om för att få hantverkarna att jobba. Vi måste därför försöka ändra människans natur, menade han (uppenbarligen orealistiskt).

Läsaren av Molanders bok saknar ett resonemang om hur samhället skulle fungera med svaga ekonomiska incitament. Måste en kommandoekonomi införas? Blir inte följden av detta ett våldsamt motstånd som i slutändan riskerar att välta hela systemet? Molander sviker sin egen uppläggning av vad han vill analysera, nämligen olika konstruktioners stabilitetsegenskaper. Istället övergår han till att diskutera olika belöningsprincipers moraliska legitimitet. (Denna problematik återkommer jag till senare.)

Se även: Är inkomstskillnader nästan godtyckliga? 22/10-14

Läs även andra bloggares åsikter om Molander, ojämlikhet, Rawls, Harsanyi, utjämning, jämlikhet, socialism, samhällskontrakt, politisk filosofi, moral, politik på intressant.se