Vad blir bättre med höjd skatt för de rika?

En förmögenhetsskatt som är större än avkastningen utjämnar visserligen förmögenhetsfördelningen. Men allmänhetens välstånd ökar inte. Tvärtom fungerar ett ofta tjänstemannastyrt ägande sämre än ett kapitalägarstyrt.

Nu är den franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty återigen aktuell i den svenska debatten. Hans bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet har just kommit i svensk översättning. Och han har också utkommit med en artikelsamling betitlad Kan vi rädda Europa? Den recenseras 31/8 av Daniel Suhonen i Expressen.  Vänstermannen Suhonen nämner inte att Piketty vill införa en federal stat i Europa med gemensam beskattningsrätt. Men han lovordar Piketty för att denne ställer fördelningspolitiskt radikala frågor. Skatter på 70-80 procent för de rika är ett exempel.

Idag 1/9 skriver Aftonbladet (Karin Pettersson) att skatten på de rika måste upp och hon ger följande råd till regeringen:

"Nu bör regeringen för en gångs skull orka ta i. För rättvisans skull. För att det är en bra konflikt.

De med mest pengar betalar inte längre en rimlig andel av varken inkomster eller förmögenhet. Nu är det dags att de får tillbaka den möjligheten.

Det är dags att höja skatterna rejält. Det är dags att rikta ilskan åt rätt håll."

Det är kanske Göran Greider som ligger bakom. I Metro den 20/8  skrev han att det enda sättet att stoppa SD var att börja "skälla på ökade klassklyftor". Men även organisationen Oxfams utspel i mars 2015 har bidragit. Där  menade man att 1% av världens befolkning äger nästan 50 procent av alla förmögenheter i världen.

Karin Pettersson har direkt fel när hon påstår att de rika inte längre betalar en rimlig andel i skatt om man med rimlig menar att de ska betala för de välfärdstjänster och andra offentliga utgifter som de själva förbrukar. Oxfam och Piketty ger däremot en missvisande bild av problemet genom att rikta sig mot förmögenheterna och inte mot inkomsterna. 

Enligt Pikettys redovisning i boken Kapitalet... äger i olika länder  "topp 1 procenten" följande andelar av alla förmögenheter:

Frankrike 22 %

Storbritannien 29 %

Sverige 21 %

USA 34 %

Europa 23 % 

.(s 352-61)

Fyller man på nämnaren i kvoten med hela världens befolkning, som utanför industriländerna inte har särskilt stora förmögenheter, får man Oxfams siffra på ca 49 %.

Vad är då problemet utöver att siffrorna rent numeriskt manifesterar ganska stora koncentrationer? Debattmässigt går det att som Greider, Petterson, Oxfam och i viss mån Piketty uppamma en hätsk opinion mot "klyftorna" för att stärka den egna positionen. Utjämning är definitionsmässigt bra och behöver inte motiveras, tycker vänsterdebattörerna. Men om man ser mera konkret på kraven att minska förmögenhetsinnehaven blir vänsterns syften oklara. 

Det är främst framgångsrika företagare som är riktigt förmögna. Det betyder att deras förmögenheter ligger bundna i maskiner, fabriker och anläggningar. De kan inte användas för att bygga fler skolor och sjukhus eller för att avlöna fler lärare och läkare. En utjämning av förmögenheterna genom att riva fabrikerna och skrota maskinerna är absurd. Det är i så fall ägandet som kan utjämnas.

Staten kan konfiskera de rikas förmögenheter, vilket kallas socialisering. Vi vet ganska väl vad som skulle hända med produktionseffektiviteten om vi införde ett sovjetiskt ekonomiskt system. Det är en säker väg till lägre välstånd och som nu senast manifesteras genom misären i Venezuela. Kommandoekonomi bör alltså undvikas.

Då återstår att höja skatten på förmögenheterna. Det måste göras globalt så som Piketty förordar. Genom att ha en förmögenhetsskatt som verkligen är högre än förmögenhetsavkastningen kommer en liten del av förmögenheten att konfiskeras varje år. En betydande del av storaktieägandet blir ointressant. De stora aktieägarna blir tvungna att sälja aktier billigt för att få ihop pengar till skatten. Så småningom har medelklassen och pensionsfonderna tagit över det mesta av ägandet av företagen. Och staten har fått in en god del av sparandet i samhället i form av förmögenhetsskatt.

Det kommer därför att finnas mindre kapital till nyinvesteringar när sparandet har omvandlats till statlig konsumtion. Spararna och pensionsfonderna investerar ju i "begagnat" kapital istället för i nysparande. Kanske staten då måste använda de ökade intäkterna från förmögenhetsskatten till aktieköp på marknaden? Det kan bli fråga om riktade nyemissioner.

Aktieägandet blir sålunda mycket spritt. Det finns knappast plats för några nyskapande entreprenörer eller intresserade finansfamiljer som vill utveckla sitt ägande. Kvar blir tjänstemän i aktiefonderna, tjänstemän i pensionsfonderna, några statliga tjänstemän som förvaltar det statliga ägandet samt en del småsparare som inte anlitar aktiefonder. Utgör detta en förbättring som bidrar till en mer dynamisk och produktiv ekonomi utan "maktkoncentration"?

Min slutsats är att en förmögenhetsskatt av närmast konfiskatoriskt slag varken ger den stora massan någon direkt höjd levnadsstandard genom omfördelning eller en bättre fungerande ekonomi. Tvärtom är risken stor att hela samhällets ekonomi stgnerar och går tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om förmögenhetsskatt, Piketty, omfördelning, jämlikhet, Oxfam, Greider, kapitalägare, socialisering, ekonomi, politik på intressant.se