Omfördelningsprinciper i utilitaristisk belysning

Ska vi maximera lyckan med beaktande av att omfördelning försämrar incitamenten i produktionen eller ska vi maximera de sämst ställdas lycka? Räcker det inte med en trygghetsnivå som när den tillgodosetts tillåter folk att tjäna pengar?

Utilitarismen som filosofiskt system har under senare tid  minskat i betydelse. Men 2014 utkom en bok av den amerikanske psykologiprofessorn vid Harvard Joshua Greene med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (sv övers Vi och dom, Fri tanke, 432 s) som går i motsatt riktning. Författaren argumenterar med hjälp av olika spårvagnsexempel och forskning kring folks reaktioner inför dessa för utilitarismen som övergripande moralisk princip.

Joshua Greene diskuterar i slutet av boken utilitarismen mer principiellt och tar upp John Rawls' kritik och kontroversen mellan denne och John Harsyani. Jag skall inte  här gå in på några doktrinhistoriska aspekter utan vill diskutera mer renodlat utifrån de fyra omfördelningsprinciper som kan urskiljas från debatten. För detta ändamål presenterar jag fem stiliserade fördelningar av "lycka" (ej inkomster) där den första fördelningen utgörs av det oreglerade utgångsläget.

Vad det handlar om är att närmare analysera de tre alternativ till den "naiva" utilitaristiska omfördelningen som diskuterats av Harsyani, Rawls och anhängarna till ett trygghetsgolv. Länge fördes en steril debatt om hur en (statisk) omfördelning från de rika till de fattiga skulle öka lyckosumman i samhället genom att marginalnyttan (för lycka) var högre för de fattiga än för de rika. Men  både Harsanyi och Rawls ifrågasatte att en naiv omfördelning skulle lämna inverkan på lyckosumman opåverkad genom att en lika hög lyckonivå för alla skulle försämra incitamentsstrukturen så att tillgången till resurser som kunde omfördelas skulle minska.

Jag delar upp invånarna i tre grupper: rika, medelklass och fattiga samt anger summan av lycka längst till höger.

Ingen omfördeln: . . . 40 . . . 20 . . . 2 . . . 62

Naiv utilitarism: . . . . 5 . . . . 5 . . . .5 . . . 15

Vi ser här hur de fattiga kan föras upp från 2 till 5 i lyckonivå till priset av att produktionen totalt sjunker katastrofalt och därför inte räcker till någon högre nivå för någon i samhället. Det finns väl också de som vill hävda att de fattiga riskerar att bli ännu fattigare när man inför likalön och nivellering för alla.

John Harsanyi hade som utgångspunkt, om jag förstått honom rätt, att maximera den förväntade lyckosumman under restriktionen att alltför stor omfördelning påverkar produktionen negativt. Min ungefärliga bedömning blir då en lyckofördelning enligt nedanstående:

Harsanyi . . . . . . 35 . . . . 25 . . . 6 . . . 66

Vitsen med denna fördelning är att de fattiga både har intresse att välja denna modell utifrån sin nuvarande nivå (2) och utifrån en tänkbar total utjämning som skulle ge 5 istället för 6 i lyckonivå med Harsyani. Samtidigt är sannolikheten för en högre lyckonivå för vem som helst större eftersom det förväntade värdet för summan är 66 istället för 62 (eller 15). Om förväntade värdet är ett rationellt beslutskriterium borde man alltså välja Harsanyi.

Några år efter Harsyani kom emellertid John Rawls med en helt reviderad variant. Att maximera förväntat värde när man väljer tänkbara lyckofördelningar är riskabelt, menade Rawls. Man kan ju råka att hamna bland de sämst ställda och få ett ganska dåligt utfall. Det rationella är enligt Rawls att tillämpa en beslutsprincip som kallas maximin: Det gäller att välja den fördelning där det sämsta utfallet ändå blir så bra som möjligt. Därför borde omfördelningen inriktas på de fattigaste som ska föras uppåt även om det ger en totalt sett sämre lyckosumma:

Rawls . . . .  . 30 . . . . 20 . . . 10 . . . 60

Omfördelningen ska drivas så långt att ytterligare omfördelning påverkar summan av lycka så mycket negativt att den inte räcker för att höja de sämst ställdas nivå ytterligare. Jag går inte in på Rawls' och Harsyanis diskussioner om hur man väljer opartiskt mellan olika fördelningsprinciper och sannolikheten för olika utfall. Den väsentliga frågan är hur folk kan tänkas välja fördelningsmodell där deras egenintresse är opartiskt.  Ett exempel är hur man ska dela en tårta - den som skär upp bitarna får välja sist. Är det då så att man vill ha maximal utdelning om man kommer att höra till de sämst ställda? Eller kan man nöja sig med en trygghetsgaranti i utbyte mot chansen att få en god utdelning om man istället kommer att höra till dem som lyckas bra? En illustration:

Trygghetsgolv 37 . . . 20 . . . 7 . . . 64

Hur folk väljer är i slutändan en empirisk fråga. Rawls ville inte diskutera hur valet mellan trygghetsgolv och maximalt minsta utfall. Men enligt experiment utförda av Frohlish och Oppenheimer (1992) kommer folk inte att välja Rawls' utjämningsprincip (differensprincipen) utan de föredrar istället ett trygghetsgolv (när de inte vet hur duktiga de är, blart mars 2012).

Moraliskt sett förefaller det också rimligt att den som inte lyckas så bra i samhället inte bör kräva så stora bidrag som bara är möjligt från sina medmänniskor. Har man en sådan inställning finns det alltid frivilliga försäkringar som i de flesta fall kan bekosta de olyckor och påfrestningar som man kan råka ut för. Sjukpenningförsäkringen är ett exempel.

Joshua Greene har däremot inte lyckats analysera utilitarismen så ingående att han kan dra några egentliga slutsatser om hur ekonomisk omfördelning borde bedrivas trots att detta varit en central fråga för utilitarismen i mer än 100 år.

Rawls' teori, blart 2005

Läs även andra bloggares åsikter om utilitarism, omfördelning, utjämning, Rawls, Harsyani, Joshua Greene, skattepolitik, filosofi, politik på intressant.se