Inflationen stiger - räntan borde höjas?
Priserna sjunker men den verkliga inflationen stiger. Den är nu 2,4 procent och klart över inflationsmålet på 2 procent. Inte på 7 år har kärninflationen varit så hög. Med Riksbankens logik är det dags att höja räntan.
Inflation är en allmän höjning av priserna på varor och tjänster. Den fortgår i en process som ofta förstärker sig själv. När priserna stiger ökar lönerna. Det ger både större köpkraft för konsumenterna och stigande kostnader för producenterna. Men Riksbanken kan påverka denna process genom att höja styrräntan. Målet är att inflationen skall vara 2 procent (+/- 1 procent).
Däremot kan Riksbanken inte påverka administrativt beslutade prishöjningar såsom indirekta skatter, subventioner eller genomslaget i KPI från de egna räntehöjningarna. Inte heller kan Riksbanken påverka energipriserna och livsmedelspriserna bestäms numera till stor del på världsmarknaden. Därför finns det ett inflationsbegrepp som kallas kärninflation och som exkluderar just de uppräknade, mera opåverkbara prisindexkomponenterna.
Det råder emellertid oklarhet om vilket prisindex som skall användas för att utvärdera Riksbankens mål. För ett år sedan var debatten het kring Riksbankens tilltag att höja styrräntan från 4,5 till 4,75 procent (idag är den 0,25%). Då hade Riksbanken deklarerat att det inte var den underliggande inflationen som stod i skottgluggen utan istället det formella konsumentprisindexet KPI. Det hade i juli ökat med 4,4 procent (reviderades senare) och man menade att det gällde att "hindra den höga inflationen från att bita sig fast".
Men Riksbanken kunde bara påverka kärninflationen och den var i juli 2008 rapporterad till 0,8 procent. I år är kärninflationen 2,4 procent i juli. Det är alltså helt missvisande att säga att det är deflation när KPI i juli sjönk med 0,9 procent jämfört med juli 2008. Men många tycks ta detta som skäl för att den låga räntan skall bestå.
I media rapporteras i allmänhet två mått på underliggande inflation som kallas KPI-F och KPIX. Dessa finns med i SCB:s pressmaterial och i det statistiska meddelandet (pdf). Redan detta kan bli förvirrande. KPI-F avser KPI med fast bolånerönta. KPIX exkluderar räntekostnaderna helt samt även effekter av indirekta skatter och subventioner.
KPI-F steg med 1,8 procent på tolv månader i juli mot 1,5 procent i juni. Redan här ser vi att inflationen är nära 2 procent och dessutom stigande.
KPIX steg med 1,3 procent mot 1,2 procent i juni. Det verkar vara mera betryggande. Men det beror på att bensinpriserna sjunkit. Så det finns anledning att även rensa bort dem (och de ryckiga livsmedelspriserna).
Kärninflationen var 2,4 procent i juli mot 1,6 procent i juni (DI s 18). KI uppger en siffra på 1,3 procent för maj, men det är något oklart om indirekta skatter mm är bortrensade (pdf, s 95).
Mot denna bakgrund finns det anledning att fråga sig om det finns risk för att "inflationen biter sig fast" enligt Riksbankens resonemang för ett år sedan. Då sas kärninflationen vara 0,8 procent och dessutom sjunkande. Ändå höjde Riksbanken en hög ränta med ytterligare 25 punkter.
Borde det inte finnas större fog för en räntehöjning idag när kärninflationen är tre gånger så hög och dessutom stigande? Kärninflationen har inte varit så hög som idag på sju år.
Det är dock något paradoxalt att inflationen stiger i nuvarande pressade efterfrågeläge. Riksbanken borde inte bara reagera på olika index utan också göra en närmare undersökning av orsakerna till den kraftiga och för höga kärninflationen. Men det kanske är för mycket begärt med hänsyn till hur man hanterade räntan för ett år sedan och förvärrade krisen i Sverige.
Eftersom effekterna av en räntehöjning (bortsett från de psykologiska) inte kommer förrän om 1,5 - 2 år borde Riksbanken snart klargöra sin uppfattning om inflationstendenserna. Finns det ett element av krisbekämpning med i övervägandena om styrräntan? Och riskerar det inte i så fall att verka destabiliserande?
Läs även andra bloggares åsikter om inflation, prisstegringar, KPI, ränta, Riksbanken, styrränta, priser, löner, räntehöjning, kärninflation, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 16:25
3 comments
3 Comments:
Problemet med resonemanget
Problemet med resonemanget är att det är vanligt att aggregerade mått används som exempelvis ekonomin och effektiv efterfrågan i ekonomin. Detta är en vetenskaplig metodik som ger felaktiga slutsatser. Det finns nämligen inte "en ekonomi" utan det finns miljontals människor och tusentals företag. En del företag går mycket bra, en del företag går halvbra, en del företag går mycket dåligt osv.
Om man då försöker lösa problemet i "ekonomin" med räntesänkningar etc, får man situationen att det blir överhettning i vissa sektorer. Samtidigt kommer resurser att överföras till dessa sektorer ifrån andra sektorer som kommer att gå ännu sämre än tidigare. Detta ger kraftiga välfärdsförluster eftersom de överhettade sektorerna förr eller senare kommer in i en ekonomisk kris med följden att detta leder till nedskärningar även i dessa sektorer.
Ett annat problem är att resonemanget oftast förenklas som exempelvis att anta att ekonomin endast består av två produktionssteg - produktion och konsumtion. Men om produktionen består av en mängd olika produktionssteg med olika förutsättningar blir den ekonomiska analysen en helt annan.
Om försöker att öka konsumtionen på bekostnad av ett lägre sparande, kommer konsumtionen på kort sikt att öka, men samtidigt leder detta på längre sikt till avindustrialisering. När vinsterna ökar i stegen närmast konsumenterna kommer resurser att överföras ifrån industrin till de steg som säljer konsumentprodukter.
Industrin kan enbart växa om sparandet ökar samtidigt som inköpen av konsumentvaror minskar. Resurserna är alltid knappa och måste därför överföras ifrån de sena stegen i ekonomin till de tidiga stegen. Detta är enbart vinstsystemet som klarar av att överföra resurser ifrån steg med relativt sett låga vinster till steg med relativt sett höga vinster.
Om den vetenskapliga metodik som används inte kommer fram till helt sanna premisser går det inte i heller att komma fram till sanna slutsatser.
Den keynesianska paradoxen
Om en räntesänkning i en lågkonjunktur skapar högre tillväxt bör det vara rimligt att anta att även en räntesänkning i en högkonjunktur skapar tillväxt. Nej, säger keynesianerna, detta skapar enbart inflation eftersom det inte finns några lediga resurser. Om efterfrågan på konsumentvaror ökar skapas enbart inflation.
Den keynesianska paradoxen är att man först säger att efterfrågan i ekonomin skapar produktionen (i lågkonjunkturer). Därefter säger man (i högkonjunkturer) att det först måste produceras konsumentprodukter för att människor ska kunna efterfråga konsumentprodukter. Nu påstår man således att det är produktionen som skapar efterfrågan.
Problemet med resonemanget är att man inte förstår att produktionen är indelad i ett flertal produktionssteg. För att kunna tillverka fler konsumentprodukter måste först sparandet i ekonomin öka (konsumtionen måste minska). Resurser måste överföras till tillverkningen av investeringsvaror (maskiner etc), därefter naturresurser (järnmalm etc), och därefter olika typer av halvfabrikat (stål, stålplåt etc).
När dessa investeringar är klara kan investeringar i att öka produktionen av konsumentprodukter öka. Vi ser här att det är produktionen som skapar efterfrågan på konsumentprodukter, och inte tvärtom.
Vi måste skilja på en allmän situation och den specika som råder i Sverige idag. Efterfrågan från exportmarknaderna har sjunkit. Räntan har sänkts. Den privata konsumtionen har sjunkit.
Riksbanken försöker med sina räntesänkningar rätta till finanskrisen, ersätta efterfrågebortfallet och motverka ytterligare konsumtionsminskning. Att det kan bli snedvridningar av förskjutningen från exportindustrin är trivialt. Vilka andra problem än dålig timing skulle kunna uppstå i Sverige?
Är verkligen keynesianerna så inkonsistenta att de menar att efterfrågan skapar produktionen i lågkonjunkturer men att efterfrågan hindras av bristande produktion i högkonjunktur?
Det borde vara självklart att det är konsumtionen som hindras av bristande produktion i högkonjunktur. Efterfrågan kan däremot bli mycket större än produktionen med prisstegringar som följd.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home