Vad vill Riksbanken?

Det är inte ökningen av konsumentprisindex KPI som borde vara i centrum för Riksbankens omsorg. Istället är det kärninflationen som kan påverkas med räntan. Den var senast 0,8 procent och på nedåtgående efter en tillfällig uppgång. Att försöka öka produktiviteten med mer restriktiv politik nu framstår som felaktigt.

Riksbanken beslutade höja räntan från 4,50 till 4,75 procent. Detta var helt i enlighet med vad Svante Öberg beskrev för två veckor sedan. Någon förändrad syn i förhållande till den 3 juli redovisas inte. Kort motiverar Riksbanken höjningen så här:

"Inflationen har fortsatt att stiga i Sverige och en höjning behövs för att hindra den höga inflationen från att bita sig fast. Med en högre reporänta avtar inflationen och är nära målet på 2 procent inom ett par år."

Även om många bedömare litet uppgivet förväntat en räntehöjning har de flesta dock hoppats att Riksbanken skulle bli mer förnuftig än vad t ex den lätt dogmatiska tonen i Öbergs tal förutskickade. Därför möts räntehöjningen nu av stark kritik (Ekot, DN). Det förefaller omdömeslöst att höja räntan ytterligare när en förvärrad lågkonjunktur håller på att inledas.

Riksbanken publicerar idag en penningpolitisk uppföljning (pdf) som är mer kortfattad än den penningpolitiska rapport som publiceras tre gånger om året. Där räknar man upp en rad mer negativa nyheter som framkommit sedan 3 juli. Trots detta skall räntan höjas men den ligger kvar på den högre nivån resten av året och kan komma att sänkas därefter. Hela motiveringen är följande korta text:

"Inflationen har fortsatt att stiga i Sverige, inflationsförväntningarna är fortsatt höga och kostnadstrycket har ökat. En höjning av reporäntan behövs nu för att inte prisökningarna på energi och livsmedel ska sprida sig till andra områden. Med en högre reporänta avtar infl ationen och är nära målet 2 procent inom ett par år. Resursutnyttjandet faller men väntas vara ungefär normalt i slutet av prognosperioden."

Diskussionen om skillnaden mellan importerade relativprishöjningar och allmän inflation antyds inte ens i texten. Det är KPI och möjligen KPIF (med fast bolåneränta) som står i förgrunden oavsett vilka orsakerna kan ha varit bakom KPI-ökningen. I ett diagram över kärninflationen finns problemet emellertid redovisat utan någon kommentar:

Vi ser här att om man rensar bort indirekta skatter och subventioner, boräntorna, energi och livsmedel som inte direkt påverkas av en allmän inflationsprocess så var denna kärninflation 0,8 procent i juli 2008. Men den ökade under 2007 från 0,5 till 1,5 procent under kojunkturuppgången på arbetsmarknaden trots räntehöjningar från 1,5 procent 2005 till 4 procent i slutet av 2007. Under 2008 har kärninflationen börjat sjunka. Rimligtvis kan den fortsätta att sjunka om produktivitetsökningen börjar komma igång i näringslivet.

Det enda sakliga skälet att höja räntan trots alla dystra framtidsutsikter är det kostnadstryck som Riksbanken befarar därför att produktiviteten utvecklas dåligt. Någon diskussion om detta presenteras dock inte. Man kan tänka sig att det finns två oraker till detta kostnadstryck. När konjunkturen på arbetsmarknaden hastigt förbättrades anställdes många personer "för säkerhets skull" vilket avspeglar sig i fler arbetade timmar men inte ökad produktion i paritet med detta. Regeringens åtgärder för att minska utanförskapet har medfört att en del lågproduktiva personer fått arbete - ibland med subventioner från det offentliga.

Om man inte beaktar dessa naturliga och tillfälliga produktivitetsminskningar kan resultatet bli makroekonomiskt kontraproduktivt. En räntehöjning pressar företagen att åter göra sig av med den lågproduktiva arbetskraften vilket registreras som en produktivitetsökning. Då bortfaller det befarade kostnadstrycket och företagen måste kanske också sänka sina priser för att rädda resten av sysselsättningen. Kärninflationen kommer då att gå ner till under 1 procent som den var då Göran Persson (s) skulle visa upp sin politik före valet 2006. Det öppnade för Alliansens attack med "utanförskapet" som argument.

Att inflationen enligt KPI ökade 4,4 procent i juli (KPIF 3,4) borde egentligen inte diskuteras eftersom ökningarna utöver kärninflationen inte kan påverkas av Riksbanken. Det är bara som argument för kompensationskrav för löntagarna som KPI har relevans. Och ingen tror att sådan kompensation står för dörren även om fackföreningsrörelsen varit onödigt passiv med att förklara att omförhandlingar inte blir aktuella. Det är rädslan för en sådan utveckling som Riksbanken hänvisar till, vilket skulle kunna öka kärninflationen igen. Men om oljepriserna och livsmedelspriserna sjunker skulle vi kunna ha en kärninflation på uppemot 2 procent utan att KPIF går över 2 procent.

Vad vill då Riksbanken? Man vill demonstrera styrka och arrogans. Andra skulle säga dogmatism. Men varför skulle detta behövas? Detta är en gåta. En litet långsökt förklaring skulle kunna vara att företagen gärna skulle vilja höja sina priser - kanske för att kompensera sig för de stora lågproduktiva anställningar man gjort (se ovan). Men lågkonjunkturen, som blivit allvarligare än befarat, utgör redan ett hinder för detta. Riksbankens agerande med de två senaste räntehöjningarna kommer istället att förvärra lågkonjunkturen och leda till för låg inflation enligt Mats Dillén på KI.

Långsiktigt riskerar utvecklingen att återigen gå fel. Den 14 februari skrev jag om Riksbankens något oväntade höjning av räntan till 4,25 procent. Redan då befarade Riksbanken att inflationen skulle stiga och i avvaktan på att läget skulle klarna var det inte helt omotiverat att höja räntan. Oron för att bolånekrisen skulle utvecklas mycket värre än vad bedömarna befarade i februari gjorde att Riksbanken lade in en alternativ räntebana där reporäntan skulle vara nere i 3 procent år 2010. Och bolånekrisen blev mycket värre. Men räntebanan pekar nu på ca 4,3 procent precis som den gjorde i februari (med undantag för uppgången i form av två räntehöjningar efter februari).

Redan 2004/05 väntade Riksbanken enligt min mening för länge med att sänka räntan. Uppgången kom därför alltför sent och blev onödigt brant. Det tar ett till två år innan en ränteförändring ger effekt. Det kan ha bidragit till att kärninflationen ökade med en procentenhet 2007. Att däremot hänvisa till KPI-ökningen som grund för att höja räntan är rena dumheterna. Det resonemanget borde Riksbanken som en kvalificerad institution avhålla sig från.

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, prisökningar, KPI, räntor, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se