torsdag, september 04, 2008

Vad vill Riksbanken?

Det är inte ökningen av konsumentprisindex KPI som borde vara i centrum för Riksbankens omsorg. Istället är det kärninflationen som kan påverkas med räntan. Den var senast 0,8 procent och på nedåtgående efter en tillfällig uppgång. Att försöka öka produktiviteten med mer restriktiv politik nu framstår som felaktigt.

Riksbanken beslutade höja räntan från 4,50 till 4,75 procent. Detta var helt i enlighet med vad Svante Öberg beskrev för två veckor sedan. Någon förändrad syn i förhållande till den 3 juli redovisas inte. Kort motiverar Riksbanken höjningen så här:
"Inflationen har fortsatt att stiga i Sverige och en höjning behövs för att hindra den höga inflationen från att bita sig fast. Med en högre reporänta avtar inflationen och är nära målet på 2 procent inom ett par år."
Även om många bedömare litet uppgivet förväntat en räntehöjning har de flesta dock hoppats att Riksbanken skulle bli mer förnuftig än vad t ex den lätt dogmatiska tonen i Öbergs tal förutskickade. Därför möts räntehöjningen nu av stark kritik (Ekot, DN). Det förefaller omdömeslöst att höja räntan ytterligare när en förvärrad lågkonjunktur håller på att inledas.

Riksbanken publicerar idag en penningpolitisk uppföljning (pdf) som är mer kortfattad än den penningpolitiska rapport som publiceras tre gånger om året. Där räknar man upp en rad mer negativa nyheter som framkommit sedan 3 juli. Trots detta skall räntan höjas men den ligger kvar på den högre nivån resten av året och kan komma att sänkas därefter. Hela motiveringen är följande korta text:
"Inflationen har fortsatt att stiga i Sverige, inflationsförväntningarna är fortsatt höga och kostnadstrycket har ökat. En höjning av reporäntan behövs nu för att inte prisökningarna på energi och livsmedel ska sprida sig till andra områden. Med en högre reporänta avtar infl ationen och är nära målet 2 procent inom ett par år. Resursutnyttjandet faller men väntas vara ungefär normalt i slutet av prognosperioden."
Diskussionen om skillnaden mellan importerade relativprishöjningar och allmän inflation antyds inte ens i texten. Det är KPI och möjligen KPIF (med fast bolåneränta) som står i förgrunden oavsett vilka orsakerna kan ha varit bakom KPI-ökningen. I ett diagram över kärninflationen finns problemet emellertid redovisat utan någon kommentar:

Vi ser här att om man rensar bort indirekta skatter och subventioner, boräntorna, energi och livsmedel som inte direkt påverkas av en allmän inflationsprocess så var denna kärninflation 0,8 procent i juli 2008. Men den ökade under 2007 från 0,5 till 1,5 procent under kojunkturuppgången på arbetsmarknaden trots räntehöjningar från 1,5 procent 2005 till 4 procent i slutet av 2007. Under 2008 har kärninflationen börjat sjunka. Rimligtvis kan den fortsätta att sjunka om produktivitetsökningen börjar komma igång i näringslivet.

Det enda sakliga skälet att höja räntan trots alla dystra framtidsutsikter är det kostnadstryck som Riksbanken befarar därför att produktiviteten utvecklas dåligt. Någon diskussion om detta presenteras dock inte. Man kan tänka sig att det finns två oraker till detta kostnadstryck. När konjunkturen på arbetsmarknaden hastigt förbättrades anställdes många personer "för säkerhets skull" vilket avspeglar sig i fler arbetade timmar men inte ökad produktion i paritet med detta. Regeringens åtgärder för att minska utanförskapet har medfört att en del lågproduktiva personer fått arbete - ibland med subventioner från det offentliga.

Om man inte beaktar dessa naturliga och tillfälliga produktivitetsminskningar kan resultatet bli makroekonomiskt kontraproduktivt. En räntehöjning pressar företagen att åter göra sig av med den lågproduktiva arbetskraften vilket registreras som en produktivitetsökning. Då bortfaller det befarade kostnadstrycket och företagen måste kanske också sänka sina priser för att rädda resten av sysselsättningen. Kärninflationen kommer då att gå ner till under 1 procent som den var då Göran Persson (s) skulle visa upp sin politik före valet 2006. Det öppnade för Alliansens attack med "utanförskapet" som argument.

Att inflationen enligt KPI ökade 4,4 procent i juli (KPIF 3,4) borde egentligen inte diskuteras eftersom ökningarna utöver kärninflationen inte kan påverkas av Riksbanken. Det är bara som argument för kompensationskrav för löntagarna som KPI har relevans. Och ingen tror att sådan kompensation står för dörren även om fackföreningsrörelsen varit onödigt passiv med att förklara att omförhandlingar inte blir aktuella. Det är rädslan för en sådan utveckling som Riksbanken hänvisar till, vilket skulle kunna öka kärninflationen igen. Men om oljepriserna och livsmedelspriserna sjunker skulle vi kunna ha en kärninflation på uppemot 2 procent utan att KPIF går över 2 procent.

Vad vill då Riksbanken? Man vill demonstrera styrka och arrogans. Andra skulle säga dogmatism. Men varför skulle detta behövas? Detta är en gåta. En litet långsökt förklaring skulle kunna vara att företagen gärna skulle vilja höja sina priser - kanske för att kompensera sig för de stora lågproduktiva anställningar man gjort (se ovan). Men lågkonjunkturen, som blivit allvarligare än befarat, utgör redan ett hinder för detta. Riksbankens agerande med de två senaste räntehöjningarna kommer istället att förvärra lågkonjunkturen och leda till för låg inflation enligt Mats Dillén på KI.

Långsiktigt riskerar utvecklingen att återigen gå fel. Den 14 februari skrev jag om Riksbankens något oväntade höjning av räntan till 4,25 procent. Redan då befarade Riksbanken att inflationen skulle stiga och i avvaktan på att läget skulle klarna var det inte helt omotiverat att höja räntan. Oron för att bolånekrisen skulle utvecklas mycket värre än vad bedömarna befarade i februari gjorde att Riksbanken lade in en alternativ räntebana där reporäntan skulle vara nere i 3 procent år 2010. Och bolånekrisen blev mycket värre. Men räntebanan pekar nu på ca 4,3 procent precis som den gjorde i februari (med undantag för uppgången i form av två räntehöjningar efter februari).

Redan 2004/05 väntade Riksbanken enligt min mening för länge med att sänka räntan. Uppgången kom därför alltför sent och blev onödigt brant. Det tar ett till två år innan en ränteförändring ger effekt. Det kan ha bidragit till att kärninflationen ökade med en procentenhet 2007. Att däremot hänvisa till KPI-ökningen som grund för att höja räntan är rena dumheterna. Det resonemanget borde Riksbanken som en kvalificerad institution avhålla sig från.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 05 september, 2008 02:38, Blogger Kraxpelax said...

Räntan upp, börsen som prisat fel rasade. Anmärkningsvärt mot bakgrund av OECD:s rekommendation att inte höjda räntan. Avviker Riksbankens tänkande från den internationella spetskompetensens huvudfåra?

Utan närmare inblick tycks Riksbanken följa en en enkel idé: "inflationsförväntningar" som genererar "spridningseffekter". Hur går detta till mer exakt? Jag är inte införstådd med den vetenskapliga bakgrunden i detalj.

Är det här s k monetarism? Friedman försökte förklara 30-talsdepressionen med hög ränta, men det tycker jag verkar tveksamt eftersom jag tänker mig att ekonomin i ytterlägen blir okänsliga för räntan, vilket följer geometriskt av den penningteoretiska kvantitetsmodellen. Det kan närmare bestämt gå till ungefär på följande sätt: vid Upp ökar penningmängden genom kreditexpansion samtidigt som omloppshastigheten minskar genom spekulation i papper med avkastningar som skyhögt överträffar räntan. Vid Ned minskar omloppshastigheten radikalt genom sänkta inkomster samtidigt som kreditkontraktionen balanseras av minskat varuutbud varför den direkta prisnivåeefekten blir neutral med allmän realfördyring som följd. Räntan påverkar alltså långsidan av en smal rektangel. Räntan slår därför bäst i mellanlägen, då rektangeln är bred.

Därför kan jag inte riktigt förstå Friedmans tänkande. De empiriska undersökningar han anför är också rejält omstridda. I USA väger det inom nationalekonomisk teori rätt ämnt mellan Monetarism och Leynesianism. Det finns annars i vissa kretsar en föreställning om att Friedman skulle ha vunnit en total och förintande seger över Keynes, men det är okunskap.

De finns en annan svårighet. Priset ges av penningmängd genom varumängd och inflationen beror alltså inte av penningmängden enbart och räntan påverkar varumängden också. USA Vad säger Riksbanken om det? Någon borde verkligen fråga!

USA har aldrig drivit en monetaristisk penningpolitik, och har heller inte haft någon inflation, något som en del nog skulle förklara med svagt fack och därmed minskade "sprdningseffekter".

Monetarister tycks ge sig själva äran för två decennier av prisstabilitet med god tillväxt, vilket skulle empiriskt vederlägga den keynesianska modellen. Men kan det inte på översiktligaste nivå finna en misstänkt synvilla på så sättatt samma kovarians med oljepriset kan observeras? Mina iakttagelser tyder bestämt på att oljepriset mycket nära synkroniserar sig med det mesta i ekonomin, vars funktionssätt följaktligen kan visa sig mycket enklare än vad som framställs. Då är åtskillig nationalekoomnisk teori helt enkelt mystifikation.

Dessutom får vi granska närmare hur spridningseffekterna fungerar. Kan det vara så att riksbanken försöker på något sätt domptera ekonomins aktörer genom att arbeta med räntan som ett slags binärt signalinstrument. Det är ju i så fall en ytterst märklig princip. På exakt VILKET sätt skulle detta maximalt primitiva mekanism vara bättre än direkta partsförhandlingar av något slag? Vad säger Riksbanken? Någon borde verkligen fråga!

Och så en sak till. Kvalitativt slår räntan neutralt då prisbråkets nämnare och täljare påverkas med samma förtecken. Då är ränta och inflation oberoende storheter så att säga statiskt sett. Men sedan har ju inte bara inflationen spridningseffekter utan det harfaktiskt räntan också; spridningseffekt har nämligen allting i ekonomin. Ta nu arbetsmarknadens parter. Dessa har ju i händelse av spegelvända kurvor på relevant penningmarknad inte bara att kompensera sig för inflationen, utan för räntehöjningen också. Kan en räntehöjning alltså rent av vara inflationsdrivande? Jag finner frågan naturlig. Ack, jag okunnige! Vad säger riksbanken? Kan inte någon duktig fackjournalist ta ställa vissa i mitt tycke rätt naturliga frågor?

Jag är förbryllad. Det är börsen med. Kan någon expert rätta oss om vi alla har fel?

-Peter Ingestad, Solna

 
At 05 september, 2008 04:45, Blogger Per-Olof Persson said...

"Kan en räntehöjning alltså rent av vara inflationsdrivande?"

Nej, efterfrågan på att ta nya banklån minskar. Penningmängdsökningen blir därmed lägre och prisökningarna avtar. Det är dock sant att produktionen av konsumtionsvaror avtar och att detta i sig har en prishöjande effekt. Men Riksbankens mål är att sätta räntan tillräckligt högt för att inflationen på lång sikt ska vara 2 %.


"Är det här s k monetarism? Friedman försökte förklara 30-talsdepressionen med hög ränta"

Ja, detta är monetarism i form av Irving Fishers teorier. Enligt Fisher (och många fler) är en stabil prisnivå (enligt konsumentprisindex) förutsättningen för en stabil ekonomi. Fishers teori prövades i USA under 1920-talet och prövas från 1992 i Sverige. Under 1920-talet skulle prisnivån ligga på noll % och detta lyckades, men ändå uppkom depressionen 1929.

Depressionen förutsågs av Ludwig von Mises och av F.A. Hayek. En stabil prisnivå är inte samma sak som att ekonomin är stabil. Det kvittar om målet är noll % eller 2 %. En stabil ekonomi kan endast uppkomma om penningmängden är stabil.

Detta beror på att en marknadsekonomi är en oerhört komplex skapelse med miljardtals priser. Det är entreprenörerna som genom sina bedömningar om framtiden fattar de beslut som samordnar marknadsekonomin. Besluten fattas med hjälp av marknadspriserna och vinst-/förlust-systemet.

Marknadspriserna skapar entreprenörernas intäkter och kostnader. Besluten bygger på den förväntade skillnaden mellan intäkter och kostnader. Entreprenörerna kräver en viss vinst och detta innebär att kostnaderna måste anpassas till intäkterna. Bokföringen ger information om detta.

För att entreprenörerna ska kunna fatta beslut om investeringar som tar lång tid att genomföra och har lång återbetalningstid, måste ekonomiska kalkyler göras och dessa är en bedömning av framtida intäkter och kostnader. För att kunna förutsäga framtida intäkter och kostnader är det viktigt att marknadspriserna inte förändras slumpmässigt.

Nu kommer vi till rotweilerns hårda kärna. Om Riksbank och banker förändrar marknadsräntan och ökar penningmängden, kommer det att bli omöjligt att försöka förutsäga de framtida intäkterna och kostnaderna.

Det blir också omöjligt att förutsäga om det ska investeras för en större produktion av konsumtionsvaror eller om människor genom ett ökat sparande i stället vill öka konsumtionen ännu mer i framtiden. Vill människor öka sin konsumtion ännu mer i framtiden måste entreprenörerna först investera i en större produktion av kapitalvaror för att till sist öka produktionen av konsumtionsvaror.

Men det fungerar inte att göra båda saker samtidigt eftersom alla resurser är knappa. Det fungerar på kort sikt när det finns lediga resurser och detta skapar en kraftig uppgång. Men priset på de knappa resurserna stiger i slutet av uppgången och därför kommer en del av investeringarna inom den tunga industrin att bli olönsamma. Neddragningarna skapar nedgången.

 
At 05 september, 2008 10:37, Anonymous Per Fredö said...

Vad riksbanken avser med sina höjningar av styrräntan är inte så svårt att förstå.

Man vill återställa inflationen till högst två procent, alltså den nivå som den legat på ända fram till dess att den internationella finanskrisen samt prisökningen av energi och livsmedel slagit igenom.

Riksbankens räntehöjningar nu och tidigare är självfallet prognoser om vad som kommer att hända inom den närmaste tvåårsperioden.

Det finns mycker som talar för att vi får sänkta priser, lägre löneökningstakt och även ett mindre genomslag av konjunkturavnattningen.

Först då kommer räntesänkningarna och gissningsvis kan styrräntan sänkas med två procentenheter fram till 2010.

Då blir det förstås klang och jubel i all synnerhet som vi också kan räkna med en tillväxt på 3-4 procent.

Nu har långt ifrån alla rörliga lån och inte heller till så värst höga belopp. Det bortser man från i massmedia och även från ekonomiska förståsigpåare.

Löntagare och hushåll har vidare fått rätt rejäla lönelyft.
Därutöver har jobbskatteavdragen inneburit ökning av den disponibla inkomsten med 17000 till 21 000 per månad.

Detta innebär att det blir ytterst få som inte får en höjning av sina reala inkomster oaktat vad som nu hänt med priser och likaså även även räntor.

Däremot kommer lågkonjunjukturen att innebära viss ökad arbetslöshet samt färre nya jobb.
Även denna prognos är oviss och kommer säkert till viss del att mildras via de stimulansåtgärder vi får ta del av i budgetpropositionen.

Vi har också så hög levnadsstandard att löntagare och hushåll utan bekymmer kan minska sin konsumtion.

 
At 05 september, 2008 10:40, Anonymous Per Fredö said...

F-låt!
Jobbskatteavdragen har fårstås inneburit sänkta skatter med 17000 till 25000 per år.

 
At 06 september, 2008 15:05, Blogger Kraxpelax said...

Förutsägbarhet gynnar naturligtvis produktionen. Maximal förutsägbarhet för priser erhålls säkrast med effektiv kommandoekonomisk prissättning. Prognoser beror inte av generell prisnivåutveckling enbart. Intuitivt borde prisnivåutvecklingen något så när följa de faktiska kostnaderna. Varför förutsägbahet (och andra gynnsamma faktorer, som t. ex. relativprisernas allokeringseffekt) skulle främjas av ett av Riksbanken dogmatiskt fastställt inflationsmål på den ena eller andra procenten är för mig mycket svårbegripligt, inte minst eftersom instrumentet är räntan enbart. Sedan är målet meningslöst utan uppfyllelse. Aktörernas prognoser beror starkt av allmän tilltro till Riksbankens kompetens. Med denna förhåller det sig både si och så.

 
At 07 september, 2008 15:14, Blogger Danne Nordling said...

Kraxpelax, att depressionen i USA blev så djup anses i varje fall den begränsning av penningmängden som ägde rum ha bidragit till. Men en stor del av nedgången fanns inbyggd i den ekonomiska utvecklingen under 1920-talet. Bostadsbyggandet ökade starkt efter kriget. Bilindustrin befann sig i expansion. Båda dessa cykler vände nedåt före krascen på aktiemarknaden. Dessutom vände också lagercykeln nedåt.

Kanske är det också så att den låntagning som förekom för att investera på börsen också kanaliserade om sparande/investeringar till konsumtion. När kraschen kom ökade sparandet igen men det fanns nästan ingen som ville göra realinvesteringar. Detta förvärrades av den restriktiva penningpolitiken. (Sedär, en parallell till Sverige idag?)

Per, Riksbanken kan knappast inom rimliga gränser återställa inflationen till två procent med sina ränteåtgärder. Räntan kan enbart påverka kärninflationen och den befinner sig på nedgång från 1,5 procent och är nu 0,8. Förra gången när den var den på väg ner, var det från 3 procent och då låg den på 2,2 procent när Riksbanken började sänka räntan ( se digrammen ovan).

Även om kärninflationen blir noll betyder det bara att KPI-ökningen minskar till 3,6. För att komma tillbaka till 2 procent måste Riksbanken hoppas på att oljepriserna stagnerar liksaom råvarupriserna. Då blir den kvarvarande "inflationen" en kombination av bensinskattehöjningar, elskattehöjningar, monopolvinster i el- och värmeproduktionen samt Riksbankens egna räntehöjningar och bankernas ökade marginaler. Antagligen blir det då t o m mindre än 2 procent kvar.
/DNg

 
At 21 oktober, 2008 03:36, Blogger Kraxpelax said...

Javäl, men vad är hönan och vad är ägget? Min poäng var inte att penningingmängden är obestämmande i depression; min poäng var att räntan är det, just för att den inte stort påverkar penningmängden nu. Att penningmängden minskar under depression är ju en naturlig följd av denna, och då värdepapperen, alltså den "valuta" man köper pengar för, dalar till marken, blir pengar oerhört dyra. Liten penningmängd kan alltså ha varit en följd av depressionen snarare än en orsak till den. Vi har här ett så pass komplicerat ekonomiskt problem att ansatsen snarare må vara analytisk.

- Peter Ingestad, Solna

 

Skicka en kommentar

<< Home