Statistikmiss, räntehöjning och ekonomisk kris i onödan?

Inflationen sjönk i juli när Riksbanken trodde att den steg. Det kan ha lett till den åtstramande räntehöjningen som får negativa effekter våren 2010. Utan stimulansåtgärder blir det kanske ekonomisk kris igen med borgerlig regering. Statistikfel i kombination med istadiga ekonomer kan bli politiskt ödesdigra.

Det var Statistiska centralbyråns beräkningar av konsumentprisidex som började slå fel från april i år inom delposten "kläder och skor". En miss i hur kvalitetsförändringar av inköpta skor skulle kompenseras ledde till en alltför kraftig ökning av priserna och hela KPI låg till en början 0,1 procentenheter för högt i våras. I juli trodde man att inflationen var 4,4 procent medan den i själva verket var 4,1 procent räknat som förändring på 12 månader.

När Riksbanken skulle motivera sin räntehöjning den 4 september hänvisade man till den höga inflationen (DN idag). Detta tror jag dock var ett billigt trick för att komma undan kritik från omgivningen. Viktigare var att se på de aktuella tendenserna, vilket blivit det nya riktmärket för dagen. Med den felaktiga statistiken steg "inflationen" från 4,3 procent i juni till 4,4 procent i juli. Att då lämna räntan oförändrad skulle med det dagsländebaserade bedömningsklimat, som numera utvecklats, kunna tolkas som veligt och osäkert. Detta i synnerhet som Riksbanken i juli hade aviserat två ytterligare räntehöjningar.

Men i själva verket visade KPI enligt de korrigerade uppgifterna att "inflationen" sjönk i juli - från 4,2 till 4,1 procent. Inte bara inflationstakten var 0,3 procentenheter lägre utan också riktningen var den motsatta. Med inte så hög och dessutom minskande inflation hade det funnits betydligt större möjligheter att krypa ur den olycksaliga låsning som inflationsprognosen och räntebanan i juli skapat. Den sk kärninflationen uppgavs t ex till 0,8 procent i juli medan den i själva verket måste ha legat på ca 0,3. Prestigen hade kunnat räddas genom att de dagsaktuella tendenserna pekat åt rätt håll. Och det är den dagsaktuella stämningen som avgör Riksbankens prestige och image - inte huruvida man gör sakligt underbyggda bedömningar.

Penningpolitikens effekter kommer med 1,5 till 2 års eftersläpning. Trots detta är det tydligen så att räntan sätts efter hur priserna steg för 7 veckor sedan där stegringen i sin tur delvis mäts genom en jämförelse 12 månader tillbaka i tiden. "Styrning genom att titta i backspegeln" brukar det kallas. Utan att blinka ger SvD:s kommentator Leif Petersen i Näringslivsdelen idag 10/9 följande illustration av detta:

"Två år fram i tiden tror de flesta att inflationen ska ligga under eller omkring 2 procent. Men Riksbanken vågar knappast börja sänka förrän inflationen viker nedåt och viker nedåt rejält och stadigvarande."

Med detta synsätt, som det verkar finnas fog för, kommer Riksbankens penningpolitik att ganska konsekvent förstärka både konjunktursvängningarna och svängningarna i den inhemska prisförändringstakten. Lågkonjunkturen i världen ser ut att bli mer allvarlig än man trodde tidigare genom den valhänta hanteringen av finanskrisen . Den psykologiska påverkan på Sverige är omfattande.

Allt detta borde leda till motåtgärder, kunde man tycka. Istället förstärker Riksbanken nedgången genom sitt istadiga uppträdande. Då återstår finanspolitiska stimulanser från regeringens sida. Men har någon hört något om detta från regeringens ekonomer? Om valrörelsen 2010 skall utkämpas under en ekonomisk kris kommer åter en borgerlig regering att få gå efter fiasko med ekonomin. Det kanske var ett ödesdigert statistikfel som gjordes på SCB?

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, prisökningar, KPI, räntor, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se