Blir det depression i Kina?

Flera tecken tyder på att Kinas acceleratorprocess snart stannar. Utlösande faktor kan bli den minskande exporten till EU. Någon satsning på ökad privat konsumtion syns inte. En lågkonjunktur kan utlösa en finanskris och depression.

Kina har 1,35 miljarder invånare (rtad). Levnadsstandarden mätt som BNP per person ligger ungefär vid medianen i hela världen (183 länder). Det är ungefär samma nivå som för Bosnien och Albanien. BNP i löpande pris är 7,74 biljoner dollar. EU:s BNP är ca 17,4 bn $ och USA:s 15,1. Omkring 40 procent av befolkningen arbetar i jordbruket, 27 procent i industrin och 33 procent i tjänstesektorn. Arbetskraften uppgår till 780 milj personer.

Kinas höga tillväxt sedan 1990-talet framstår som enastående men är egentligen ganska trivial. BNP per anställd inom industrin är 72 procent högre än genomsnittet och inom tjänstesektorn 31 procent högre. Inom jordbruket är BNP per arbetande bara 24 procent av genomsnittet. Så länge det är möjligt att föra över arbetskraft från jordbruket till tillverkning och service kan man alltså hålla igång en tillväxt med tvåsiffriga tal. Det är alltså inte fråga om att kineserna är extremt duktiga på att rationalisera sin industri eller tjänsteproduktion utan tillväxten är ett strukturomvandlingsfenomen.

Detta medför att Kina i likhet med andra "emerging markets" är utsatt för obalansrisker till följd av acceleratoreffekter (bart 30/7-12). En stor del av industrin består av byggnadsindustri och annan investeringsvaruindustri. Därtill kommer exportindustri som är inriktad på konsumtionsvaror för utlandet. Exporten motsvarar 24 procent av BNP. Den privata konsumtionen utgör endast 33 procent av BNP. En betydande del består av jordbruksprodukter. Utrymmet för privat konsumtion av andra varor är begränsat. Det är bostäder som är det viktiga.

Den kinesiska tillväxten drivs av exportindustrin. Exporten har tidvis ökat med 25 procent om året (2000-05, wp).  Den kräver ständigt nya investeringar, fler anställda och bostäder till dessa. Dessa investeringar och bostäder kräver i sin tur ökad produktion och fler anställda samt bostäder till dessa. När exporten mattades 2008-09 kompenserade regeringen detta med investeringsstimulanser. Den "kinesiska modellen" kunde bibehållas till priset av uppbyggnaden av en latent obalans som förr eller senare måste bli manifest.

Följden har nu blivit att Kina fått problem med en fastighetsbubbla där både hushåll och lokala myndigheter är högt skuldsatta. Infrastruktursidan är på många håll mättad. Den kapitalintensiva industrin är också helt utbyggd och stålindustrin har redan en stor överkapacitet. Nu mattas efterfrågan och lönsamheten sjunker.

Den kommande krisen måste förr eller senare utlösas av att de högt uppdrivna fastighetspriserna kommer att falla kraftigt, vilket sannolikt sker snart eftersom fastighetsmarknaden anses vara "mer än mättad". Analytikern Andy Xie (Caixin online) bedömer att markpriserna kommer att sjunka till en tredjedel av toppnivån. Detta kan tänkas utlösa en finanskris eftersom fastigheter utgör säkerheten för det mesta av de omfattande krediterna i traditionell stil.

En påskyndande faktor för krisens utlösning är de mörknande kinesiska exportutsikterna. Exporten gick riktigt dåligt i juli vilket till största delen beror på att exporten till EU sjönk med drygt 16 procent. Därtill kommer att utländska direktinvesteringar i Kina minskade med nästan 9 procent i juli. Enligt South China Morning Post berörs omkring 200 miljoner kinesiska jobb av dessa två vikande faktorer.

Vad vi nu ser kan vara en spridning av den europeiska lågkonjunkturen, som orsakats av oförmågan att hantera några euroländers skuldsättning på ett smidigt sätt. Genom den självpåtagna åtstramningen i Europa går luften ur den kinesiska ekonomin, som man trott skulle vara opåverkbar av de europeiska svårigheterna. Ett skäl att tro detta detta kan vara att den kinesiska ledningen sett ut att ha kontroll över utvecklingen i enlighet med någon genomtänkt plan. Men jag får intrycket att de kinesiska ledarna alltför länge lutat sig mot den "kinesiska modellen" som egentligen inte är något annat än en acceleratorprocess i ett land med en enorm jordbrukssektor och som förlitar sig på att en undervärderad valuta kan ge ökad export under överskådlig tid.

När den kinesiska exportökningen mattades något under västvärldens finanskris borde man ha påbörjat avvecklingen av den kinesiska modellen. Exportökningen skulle successivt ha ersatts av en ökning av den inhemska privata konsumtionen. Genom en appreciering av yanen (dyrare valuta) hade dessutom den västliga ekonomiska krisen ha kunnat lindras. Kanske de svaga euroländerna också hade klarat sig bättre och då hade också "behovet" av en åtstramningskris i Europa blivit mindre.

Nu kan Kina i värsta fall istället gå in i en allvarlig lågkonjunktur som utlöser en finanskris som i sin tur leder till ekonomisk depression. Det avgörande är huruvida den kinesiska ekonomin kan minska sin inriktning på investeringar och byggande i ordnade former. Att i ett läge med redan minskande export försöka improvisera en ökning av den privata konsumtionen riskerar att misslyckas. I sämsta fall sjunker Kinas import drastiskt. I bästa fall kan man kanske hanka sig fram på liknande sätt som Japan gjorde när dess acceleratorprocess upphörde på 1980-talet.

"Kina inte på väg att störta" av Stephen Roach, Yale, i DN 4/9-12. Urbaniseringen hindrar en nedgång, klipp.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, depression, finanskris, acceleratorprocess, tillväxt, export, EU, bostadsbubbla, ekonomi, privat konsumtion, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, politik på intressant.se