fredag, november 23, 2012

Liberalen von Mises är nu historia

Boken om Mises har ett intressant förord och spänner över ett flertal ämnesområden. Som doktrinhistoriskt inlägg på liberalismens och den liberala ekonomins område fyller den en plats.

Igår 22/11-12 presenterade Timbro boken Medelvägens motståndare Ludvig von Mises Texter i urval av Kurt Wickman. Detta skedde vid ett seminarium som kretsade kring von Mises liv och idéer. Ludvig von Mises (1881-1973) var professor i nationalekonomi, verksam i Wien, Genève och New York. Han var en kategorisk företrädare för liberalismen och räknas också som en prominent företrädare för den österrikiska ekonomiska skolan. De ekonomiska teorierna behandlades dock inte närmare på seminariet.

Historiskt gjorde Mises en insats i den s k kalkyldebatten med företrädare för socialistisk planhushållning. Socialistiska ekonomer som Abba P Lerner och Oskar Lange menade att planhushållning utan marknader och prisbildning ändå kunde bli effektiv genom att man kunde arbeta med "skuggpriser". Man kanske skulle kunna säga att de ville simulera en marknadsekonomi i planeringen. Detta ansåg Mises vara omöjligt i praktiken. Nu kan vi konstatera att Mises hade rätt och att plansocialismen var dömd till undergång. Men på 30-talet var det nog många som med Lange och Lerner ansåg att de vunnit debatten.

Sett i ett stort och abstrakt perspektiv är naturligtvis också mycket av den österrikiska skolans varningar för ett system som tillåter ohämmad kreditexpansion relevanta idag. Men den mera utarbetade teorin är rimligtvis föråldrad av det enkla skälet att den först formulerades i en institutionell kontext som är 100 år gammal. Sålunda finns i boken inget utdrag ur Mises bok från 1912 med titeln Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel där penningteorin först framlades. Något gehör för uppfattningen att världen skulle återgå till guldmyntfot fick Mises varken efter kriget eller i början av 70-talet. Inte för inte kan han betecknas som "medelvägens motståndare".

Ett exempel på detta motstånd finns på socialpolitikens område. I Timbros bok finns ett utdrag från boken Human action från 1949 där Mises tar upp kritiken för att kapitalismen skapar fattigdom, ojämlikhet och otrygghet. Mises menar att samhällen med sociala system är ohållbara (ex Paraguay) och han skriver: "...befolkningsökningen måste leda till ökad fattigdom." Här är han intressant nog fokuserad på Kina som väl kan sägas ha demonstrerat hur just kapitalismen minskat fattigdomen så som han förordade.

Den relevanta frågan om fattigdom i ett kapitalistiskt samhälle handlar enligt Mises om de människor som inte kan ta hand om sig själva. Belysande är den del som betecknas som icke arbetsföra. Han tar upp "sådana invalider som saknar möjlighet att överleva och inte tas om hand av sina närmaste". Försörjningen av dem har länge setts som en akt av medlidande och Mises diskuterar välgörenhetens otillräcklighet och tendens till förnedring. Han menar att större delen av dem som får hjälp från välgörenhet är offer för de styrandes misslyckade konjunkturpolitik med kreditexpansion. Implicit finns argumentet att pengarna skulle räcka till de verkligt hjälpbehövande om detta inte var fallet.

Det finns metafysiska argument för rätt till stöd inom naturrätten, skriver Mises. Men även om vi kan omfatta dessa religiösa och etiska synpunkter besvarar de inte frågan om vilka metoder som borde användas. Han vänder sig mot statliga socialförsäkringssystem som det tyska (med hänvisning till en studie som visar att drivkrafterna att hälla sig frisk tenderar att minska). Han skriver:
"Att ersätta stöd genom välgörenhet med rättsligt erkända anspråk på understöd verkar dock inte överensstämma med den mänskliga naturen som vi känner den. Det är inte hänsynen till några metafysiska spekulationer, utan praktisk effektivitet som gör det olämpligt att införa laglig rätt till understöd." 
Den möjlighet till privata försäkringar på marknadsekonomins grund som börjat diskuteras 50 år senare kunde Mises tydligen inte föreställa sig.

Ludwig von Mises har använts som en ikon för både den klassiska liberalismen av brittisk typ och av den libertarianska grenen i USA. Här finns en motsättning mellan minimalstatsföreträdare och och dem som inte vill ha någon stat (eller skatter) alls, antyder Wickman i förordet. Det kan bero på att den amerikanska traditionen härrör från "the westward drive" där man försökte överleva mot naturens krafter och fientliga människor. När man fick depescher från östkusten rörande "sophantering" och liknande upplevdes detta som irrelevanta påhitt från en stat som var ett påfund från det förmögna etablissemanget på östkusten. Den europeiska synen med rötter i ett sedan länge etablerat system såg istället staten som en lösning på "ett ordningsproblem".

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se


Etiketter: ,

5 Comments:

At 23 november, 2012 22:54, Anonymous Anonym said...

Nu ska man inte förneka historien, och Ludvig är väl just historia.

Man kan förmodligen utgå ifrån att det nu finns bättre modeller. Annars kan en oinvigd nästan tro mer på Jesus än Anders Borg. Och det är ju inte bra, ur någon synvinkel.

 
At 24 november, 2012 01:23, Anonymous Anonym said...

Det envisa förordandet av välgörenhet var väl också en följd av att invalider från födseln inte kunde försäkra sig? Om Mises hade fullföljt resonemanget skulle han fått svårigheter med försvaret av kapitalismen. Då var det enklare att överlåta de behövande till välgörenheten.

 
At 26 november, 2012 02:09, Blogger ekvationsteorin said...

På seminariet så säger Wickman att ökar man penningmängden så får ekonomin fart, sen säger han att vi senare får inflation som en biverkning.
Han vet nog att orsaken till inflationen kommer från orealistiska löneökningar när ekonomin senare går bra, vad han inte tänker på är att man politiskt kan förhindra orealistiska löneökningar och då får vi ingen inflation bara en god ekonomi hela tiden.

Fri lönebildning kan inte fungera det är faktiskt teoretiskt omöjligt.
Fri lönebildning är lika korkat som att binda fast en morot i svansen på en åsna.
Orealistiska löneökningar orsakar kostnadsinflation för företagen som då ökar priserna, inflationen tvingar riksbanken att öka reporäntan så penningmängdsökningen minskar, då hamnar vi i en omöjlig situation.

Problemet är att penningmängden måste öka lika mycket som lönerna och befolkningsmändsökningen annars så urholkas värdet i penningmängden.
Vi kommer aldrig att kunna ha en tillräckligt stor penningmängd med fri lönebildning.
Värdet i penningmängden är storleksskillnaden mellan penningmängden och lönerna, värdet urholkas med fri lönebildning.

Lösningen är att riksbanken bestämmer dom centrala löneökningarna och ökningstakten av penningmängden.
Det har vi aldrig prövat.
Så enkelt är det när vi bara förstår det.

När man en gång i tiden trodde att jorden var platt så kunde man inte förstå att färdas man åt ett håll så kommer man tillbaka till samma plats, när dom väl insåg att jorden var rund så var det lätt att förstå det.

Nominella värdet i penningmängden mäts i kronor realvärdet måste mätas i kvoten av penningmängden medeltimlönen.
Ökar man penningmängden och lönerna så ökar nominella värdet i penningmängden men inte realvärdet, realvärdet kan bara öka med en större kvot penningmängden /medeltimlönen.

Kvoten är ekonomins heliga graal.

 
At 29 november, 2012 23:43, Blogger Danne Nordling said...

Anonym 01:23, liberaler kan lösa problemet med medfödda defekter som kräver att andra står för försörjningen på fyra olika sätt:

Mises mfl - välgörenhet

Hayek - viss skatt till grundläggande skydd

Nozick - frivilliga "undersamhällen" som ger mer eller mindre socialt skydd

Försäkringsmodellen - premierna för medfödd invaliditet betalas av föräldrarna, alternativt med statens inkomster från sina egendomar

Tyvärr problematiserar Mises inte dessa alternativ.
/DNg

 
At 01 december, 2012 19:35, Anonymous Dennis Nilsson said...

Den största tillgången ett samhälle har är dess invånare.

Utan några invånare så kan man prata sig blå eller röd i ansiktet, om "värdet i penningmängden" o.s.v

 

Skicka en kommentar

<< Home