Grumligt om klasskamp, gemenskap, bildning och socialism

Inför den socialistiska partikongressen försöker vänstern flytta fram positionerna med artiklar i Sveriges fyra största tidningar. Men den mest ideologiska artikeln är romantisk och demonstrerar att socialismen är slut i brist på konkreta idéer. Eller vill vi ha falangstärer?

Den socialdemokratiske aktivisten och ideologen Daniel Suhonen skrev igår i DN:s kulturdel en artikel över ett helt uppslag med rubriken "Tio arbetspunkter för en socialism för vår tid" (end f prenumeranter). En snabb bild av vad artikeln handlade om kan man få av DN:s huvudledare idag 3/4 där också inlägg från Ulf Bjereld (SvD), Göran Greider (AB) och Karl-Petter Thorwaldsson (Expr) kommenteras. Socialdemokraternas intellektuella vänsterelit lyckades med en samordnad offensiv dagen före S-kongressens början.

Medan de tre senare debattörernas inlägg karaktäriseras av en viss rationalitet och konkretion utgör Suhonens artikel ett prov på romantikens återkomst i den politiska debatten. Här finns ingenting konkret om vad socialdemokratin ska satsa på de närmaste åren. Suhonen försöker tydligen tolka vad en rad socialdemokrater till vänster egentligen vill när man talar om "behovet av en annan ordning". Detta gör han med hjälp av rader av associativa termer på ett abstrakt plan som liknar romantikens. Han avslutar för säkerhets skull artikeln med att hänvisa till poeten Jenny Wrangborg om partiledningen skulle "behöva hjälp".

Daniel Suhonen har tidigare deltagit i seminarier som jag skrivit om (-11 o -13) och då har han varit något otydlig men inte på långa vägar så grumlig som igår i DN. Här känner han sorg över att allt som vänstern stått för håller på att upplösas, att idén om gemenskap förvandlats till en politisk fantomsmärta, att hopplösheten blivit vänsterns signum, att det är fruktansvärt att leva utan en bärande längtan och att söderfallet måste ersättas med det ägda moraliska imperativet. Dessa bombasmer får en särskild relief genom att Suhonen delat upp artikeln i tio övertydligt numrerade delar.

Kritik riktas mot att socialdemokratin accepterar regeringens skattesänkningar. Han menar också (utan att nämna siffror) att ett bibehållet skattetryck från 1988 på 56 procent idag skulle ge intäkter på "420 miljarder mer att spendera på hälsovård, skola, vägar, bibliotek" om året. Men några förslag om skattehöjningar ger han inte.

Socialdemokratin samlade sig en gång kring idéer om den gemensamma sektorn, skriver Suhonen. Men nu försöker marknaden stjäla arbetarrörelsens vackraste uppfinning, den gemensamma sektorns ansvar för samhällets viktigaste uppdrag: vården, omsorgen och utbildningen. "Vad blir demokratins uppgift sedan, när allt är sålt?" Suhonen ser tydligen den politiska styrningen av den offentliga sektorns tjänsteproduktion som ett värde i sig . Det är inte fråga om att rätta till de ramar och regler som styr produktionen så att avarter och missbruk ska stävjas. Utan att förstå det gör han sig till tolk för föreställningen att tjänstemän såsom kuggar i ett stort maskineri är bättre på att leverera medkänsla och respekt i välfärdsproduktionen.

Kanske Suhonen ändå vagt försöker ringa in arbetarrörelsens största svaghet idag. När rörelsen var ung kunde arbetarklassens individer inte förbättra sin position särskilt mycket. Arbetsmarknaden var effektiv och outbildade hade samma lön överallt. Då fanns grogrund för klasskamp och föreställningar att man genom solidarisk sammanhållning kunde förbättra kollektivets situation. Sociala reformer som i huvudsak först finansierades med skatteintäkter från de bättre bemedlade kunde ses som ett bevis för denna tes. Men möjligheterna till ytterligare omfördelning av bördorna till arbetarklassens fördel är uttömda idag.

Kamp och solidarisk gemenskap är inte längre medel för att förbättra situationen för Suhonens likar - varken när det gäller högre löner, nya välfärdstjänster eller ökad bildning. Den kollektiva vägen mot ljuset är stängd. Arbetarklassens begåvningar har blivit tjänstemän. Bildningstörsten i arbetargemenskapen är historia. Rörelsens syn på bildning är förlegad när staten erbjuder gratis utbildning för alla som klarar den intellektuella utmaningen. Arbetarrörelsen som rörelse är överflödig.

Falangstär enl Fourier

Den utopiska socialismen har fortfarande en lockelse på vänstern. Det är drömmen om kollektivet i form av det som kallades falangstär  med "den gemensamma skolan, teatersalongen, kollektivtrafiken eller på det allmänna badhuset" där vi alla är medborgare som hägrar. Här skulle Suhonen kunna bygga ett samhälle på ett jämlikhetsideal grundat "på bildning, kritiskt tänkande och fritt internet".

Detta är enligt min mening bara romantiska drömmar. De utopiska socialistiska samhällen som faktiskt har byggts upp har ganska snart havererat. Det gäller också det israeliska Kibbutz-systemet som länge varit på tillbakagång. Socialismen är slut som ideologi (blart juni-09). Socialdemokraterna borde i fortsättningen ägna sig åt service-demokrati som alla partierna till höger om dem redan gör.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, socialdemokraterna, partikongress, vänstern, utopisk socialism, Suhonen, gemenskap, klasskamp, bildning, ideologi, samhälle, falangstärer, politik på intressant.se