Allmänintresset vinner inga val?

Gösta Bohman hade en frihetlig ideologisk inriktning som hans efterträdare inte kunnat leva upp till. Att säga sig företräda allmänintresset engagerar inte. Det gäller i så fall att peka ut trovärdiga särintressen som kan angripas - motsvarigheten till bidragstagarna 2006.

I SvD på söndagen 15/9-13 skriver Tove Lifvendahl om Gösta Bohman (M) och jämför hans politik med Fredrik Reinfeldts. Mot Bohmans två begrepp - den nya otryggheten och den nya individualismen - ställer hon dagens moderaters prioritering av allmänintresset och att "alla ska ha ett jobb att gå till".

Gösta Bohman

Med trygghet tänkte sig Bohman knappast "en stor stat och utbyggd offentlig välfärd" utan istället "människors självtillit och känsla att kunna stå på egna ben". Det var enligt min mening ett mål som inte kunde förenas med en långtgående inkomstutjämning och ett samhälle där alla har det nästan lika bra såväl materiellt som socialekonomiskt. Därför tror jag att Bohman i praktiken hade ett samhälle med stora skillnader i åtanke där alla ändå inom sina ramar skulle kunna ta eget ansvar och ha möjlighet att påverka sin och sina närmastes situation och miljö.

Men den socialistiska och socialliberala utjämningstanken överflyglade sådana tankegångar. Moderaterna kunde inte hävda sin ideologi i ett samhälle med starka egalitära stämningar. Med nöd och näppe kunde en socialistisk offensiv i form av en socialisering av näringslivet med hjälp av löntagarfonder slås tillbaka. Moderaterna fick retirera på övriga fronter och nöja sig med ökade konkurrensinslag inom en fortfarande skattefinansierad offentlig sektor med vissa privata produktionsvarianter.

Det vinnande konceptet blev att acceptera välfärdsstaten, statsingripanden och reglering. Konkret formulerades huvudmålet som en statsdirigerad minskning av "utanförskapet". Det gällde att minska den dolda arbetslösheten genom att skapa fler jobb genom bättre incitament att jobba istället för att lyfta bidrag. Detta ligger naturligtvis i allas intresse och är på så sätt ett allmänintresse.

Skatterna skulle kunna sänkas med fler i arbete. Men det var inte denna sista rest av Bohmans ideologi som appellerade till väljarna. Istället triggades man mera av den personliga harm många då (2006) kunde uppleva inför allmänna beskrivningar av hur lönsamt det var att leva på bidrag istället för att arbeta. Sakpolitiskt var det sannolikt så att man röstade för att minska bidragstagarandan och kanske i någon mån att arbetslösheten var hög i en god konjunktur. Härutöver ville man ha förändring och få bort Göran Persson.

Valet 2010 kunde vinnas av alliansen genom att väljarna misstrodde Mona Sahlin och den vänsterpolitik som hon stod för (fyra bloggart 2010). I någon mån kan väljarna ha tyckt att regeringen hade klarat finanskrisen hyggligt och att det blivit skattesänkningar. Det såg dock mörkt ut för regeringen ännu ett halvår före valet 2010.

Nu ser det lika mörkt ut. De tvivel på regeringens politik som fanns redan före valet 2010 verkar ha förstärkts. Enligt en opinionsundersökning för SVT (15/9) anser väljarna i betydande omfattning (60 %) att sjukvården, utbildningen och de sociala skyddsnäten blivit sämre sedan förra valet. Även viljan till förändring spelar in enligt forskningen, skriver tidskriften Fokus i artikeln Sjuårskrisen. Dessutom minskar förtroendet för regeringens jobbpolitik trots att fakta inte talar för att den varit misslyckad.

Det verkar ganska sannolikt att en pragmatisk politik utan ideologisk lyftning inte uppskattas av väljarna i längden. Socialdemokraterna kunde uppfattas som statsbärande och kunde då och då hänvisa till allmänintresset mot tydliga borgerliga intressen eftersom i botten alltid låg en socialistisk utjämningsideologi som attraherade alla dem som såg sig som eftersatta. Men en allmän hänvisning till allmänintresset vinner inga röster. Det gäller att i så fall peka ut trovärdiga särintressen som inte de rödgröna också kan angripa. Det är därför inte så verkningsfullt att peka ut näringslivet, storföretagen eller bankerna. Regeringen måste istället peka ut typ maktsugna LO-ombudsmän, pampar inom "allmännyttan" som hindrar bostadsbyggandet, kommunalpampar som ger sig själva förmåner eller miljöaktivister med dolda agendor. Bidragstagarna är uppenbarligen förbrukade som särintresse. I Sverige vinner man röster på att gå emot "egoisterna". Därför är vänsterns upplägg med "vinster i välfärden" på tiotals miljarder skattepengar som går till utländska skatteparadis så effektivt. Man behöver inte längre hetsa mot skattesmitarna eller de multinationella företagen.

En borgerlig regering behöver en borgerlig ideologi att hänvisa till som långsiktigt mål. Genom att skickligt kunna placera in pragmatiska åtgärder som led i en övergripande idé kan ganska gråa reformer få en lyftning som engagerar. Men varken ideologin eller den politiska skickligheten tycks finnas hos de nuvarande styrande grupperna.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, gösta bohman, moderaterna, borgerlig ideologi, högern, allmänintresse, särintresse, socialism, socialdemokraterna, val 2014, regeringen, politik på intressant.se