Partipolitiken och finanskrisen

Sahlin försöker undanskymma att det finns en obligatorisk arbetslöshetsersättning i partiledardebatten. Ohly raljerar över förmögenhetsskatten. A M Paulsson pekar ut Kina som orsak till finanskrisen. LO vill smyga in en långsiktig ökning av offentliga sektorn genom samarbete med (v).

Jag har nyss återvänt från Paris där euroländerna utarbetade förvånansvärt snabbt och kraftfullt ett program för att motverka finanskrisen. En anmärkningsvärd skillnad mot tjafsandet i USA tidigare. Här hemma pågår partiledardebatter som efter vad jag kan se kör på i de gamla hjulspåren. Det betyder att socialdemokraterna bibehåller sitt retoriska övertag och alliansens företrädare lyckas inte föra fram några nya sakargument.

I dagens allmänpolitiska debatt fick t ex Mona Sahlin (s) oemotsagd ännu en gång framföra kritiken mot regeringens reformering av a-kassan. Argumentet går ut på att 500 000 alltför fattiga lämnat a-kassorna och nu står de utan skydd i den kommande krisen. För det första utgör en stor del av dem som lämnat av personer som inte har rätt till ersättning eller befinner sig några år före pensionsåldern. Varför relaterar inte de borgerliga politikerna de analyser som gjorts och som visar ar att Mona Sahlin till största delen har fel?

För det andra har de som lämnat a-kassorna och som varit berättigade till ersättning fortfarande halva skyddet kvar. A-kassan består nämligen av två delar: en obligatorisk som ger ca 30 procent i ersättning och en frivillig som ger en uppgradering till ca 60 procent (grova medeltal). En hel del av dem som får 60-70 procent i ersättning kan fortfarande tycka att det inte är värt att betala ett par hundra kronor i månaden för att höja ersättningsnivån. T ex kan de ha sparade pengar eller en sammanboende som kan bidra eller också arbetar de i en bransch som inte är så konjunkturkänslig. Då räcker det att ha den obligatoriska grundförsäkringen.

Likaså fick Lars Ohly (v) raljera över regeringens avskaffande av förmögenhetsskatten. Hade de 37 miljoner som Fredrik Lundberg tjänat bidragit till ett enda nytt jobb, frågade han. Borde inte de borgerliga ha fått fram att vitsen är att en del av den uteblivna förmögenhetsskatten, men framför allt en del av det kapital som nu inte flyr utomlands kan bli riskkapital för mindre eller nystartade företag och därmed ge nya jobb. Tyvärr har Mona Sahlin lyckats sabotera denna effekt genom att avisera ett återinförande av skatten. Borde inte Ohly kritisera Sahlin för detta om han verkligen värnar om nya jobb?

I den allmänpolitiska debatten framförde ekonomen Anne-Marie Paulsson (m), docent i Lund, en förklaring till finanskrisens orsaker som förtjänar att omnämnas. Hon menade att det inte är tillräckligt med girighet, regleringsmissar i det genomreglerade USA, låg ränta eller sinnrika nykonstruktioner av finansiella instrument för att förklara finansbubblan. För att få en sådan obalans behövs också "massor av pengar". Och här pekade hon på att Kina med en undervärderad valuta har genererat stora överskott som sedan lånats ut till USA och sålunda gett bränsle till överhettningen. Det finns alltså andra som kommit fram till samma slutsats som jag (6/10).

Slutligen debatterades utgiftstaken för de statliga utgifterna av bl a Maud Olofsson (c). Som bekant har Sahlin önskat utesluta Ohly från ett ev framtida regeringssamarbete med hänvisning till vänsterpartiets opålitlighet i statsfinansiella frågor. För detta har hon fått en hel del kritik inifrån partiet. Idag tar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin henne i örat genom att deklarera att hon kan tänka sig att diskutera budgetreglerna med vänsterpartiet efter en valvinst. LO:s och vänsterpartiets syn har stora likheter, menar W L-W i ett uttalande i SvD 15/10.

Att luckra upp utgiftstaken har bara ett enda syfte. När det kommer en ekonomisk kris som kan motivera en finanspolitisk stimulans uppkommer frågan: skall stimulansen göras genom en intäktsminskning eller en utgiftsökning? Med ett utgiftstak som fastställts tre år tidigare finns inte möjligheten att utnyttja krisen för att förse de egna väljargrupperna med saftiga reformer och annat godis. Det går bara att sänka skatterna och de är enkla att höja när krisen gått över. Men populära välfärdsreformer för alla de svaga i samhället (en stor majoritet av väljarna) kan man inte avskaffa så lätt. De blir därför bestående. En attack mot utgiftstaken är alltså ett dolt sätt att på sikt öka den offentliga sektorn.

Till sist noterar jag två färska statistiska uppgiter: börserna över hela världen faller med 4-7 procent idag; det svenska skattetrycket enligt OECD är nu (2007) näst högst i världen med 48,2 procent i relation till BNP. Högst skattetryck har Danmark med 48,9 procent.

Andra bloggar om: regeringen, alliansen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, Ohly, LO, utgiftstak, skatter, finanspolitik, nationalekonomi, offentlig sektor, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se