Krisen beror ytterst på obalansen mot Kina

Varför försöker man skylla finanskrisen på bristande regleringar? Det finns ju en mycket närmare förklaring i form av att underskottet mot Kina inte kan fortsätta i allt snabbare takt hur länge som helst. Kinas ovilja att kraftigt revalvera sin valuta är den väsentliga orsaken till krisen.

Den finansiella krisen beror enligt seriösa bedömare på flera samverkande faktorer eftersom de enskilda orsaker som har pekats ut har uppträtt tidigare utan att någon kris uppstått. Men det finns en ny och mycket betydande störning i världsekonomin som år efter år ackumulerar en allt större obalans: USA:s handelsunderskott gentemot Kina. USA:s totala bytesbalansunderkott mot alla länder visas i nedanstående diagram:


Vi ser här att USA:s underskott började öka påtagligt efter 1997. En del av ökningen berodde på ökad import av olja. Den minskning som noterats de senaste åren beror på minskad importökning i relation till en konstant exportökning. Gentemot Kina har emellertid underskottet tredubblats sedan slutet av 2003:

Den utplanande utvecklingen beror på ett större underskott gentemot Japan som dock är begränsat jämfört med överskotten mot EU och USA. En ännu starkare ökning av handelsbalansöverskottet ser vi för EU. Detta kan ha sin betydelse men eftersom både Kina och oljeländerna tycks ha en förkärlek för att placera sina överskott i USA är det här obalanserna uppkommer. Teorin för att analysera globala obalanser finns i studierna av olika växelkurs- och stabiliseringsregimer.

För de ekonomiska relationerna mellan länder i en marknadsekonomi har man att välja mellan tre mål:
(1) Stabil växelkurs
(2) Fri kapitalrörlighet
(3) Penningpolitisk självständighet

Analyser som gjorts av bl a ekonomipristagaren 1999 Robert Mundell gör gällande att endast två av dessa mål kan uppnås samtidigt. Ett enkelt exempel är kombinationen 1+2, t ex guldmyntfot eller gemensam valuta. Ett annat exempel är 1+3 som vi hade under Bretton Woods-systemet. Det gick under 1971 genom trycket från de ökande kapitalrörelserna. Nu har vi ett system som kombinerar 2+3. Många har hittills ansett att detta är ett bra system. Men det är uppenbarligen mer sårbart än andra kombinationer för störningar - i synnerhet om stora obalanser genom t ex en destabiliserande penningpolitik har kunnat byggas upp.

Som nämnts har vi en obalans som legat latent i världsekonomin i form av handelsunderskotten i USA och överskotten i Kina och oljeländerna. Denna obalans beror delvis på att Kina försöker nå alla tre målen samtidigt och i 2+3-regimen inte vill anpassa sin växelkurs uppåt mot dollarn. Är motivationen girighet? De kinesiska överskotten är placerade i amerikanska värdepapper som genast skulle bli mindre värda vid en kinesisk revalvering. Dessutom skulle kineserna få svårare att exportera men samtidigt få mer betalt för exporten. Men det skulle också fordra en räntehöjning.

Kapital skulle då börja strömma i motsatt riktning med en räntehöjning i USA som följd. Kinesiska varor skulle bli dyrare. Dollarn skulle stiga, exporten bli dyrare och utländskt kapital mer sällsynt. Levnadsstandarden kanske rentav skulle sjunka - ett motbjudande perspektiv före ett presidentval. Både kineser och amerikaner ser ut att ha haft motiv för att köra på med obalanspolitiken litet till. Men det förefaller vara mer legitimt att inte opåkallat punktera en (konstlad) högkonjunktur genom en amerikansk räntehöjning än att undvika en bokföringsmässig förlust på de av Kina ägda amerikanska värdena genom en revalvering.

Det praktiska resultatet blev att USA fick för mycket pengar. Det utländska kapitalet måste placeras någonstans. Ett ställe var bostadsmarknaden. Nya grupper måste köpa hus. Lånen måste alltså göras mer förmånliga. En bubbla blåstes upp. Amerikanska låginkomsttagare blev brickor i ett spel där internationella krafter drabbade samman utan att någon tydligt såg vad som hände. En logisk lösning skulle kunna vara att kineserna får se sina amerikanska tillgångar smälta samman genom konkurser och nedskrivningar av värdena. Tyvärr skulle många andra då dras med i fallet.

Historiskt är det intressant att kineserna har betett sig som merkantilister. Under tre århundraden hamnade 3/4 av den Nya Världens billiga silverproduktion i Kina som en valutareserv (1500-1800) och Kina försåg världen med det mesta i varuproduktionen. Att detta nu när det upprepas ser ut att leda till en kraschlandning kunde förutses redan i november 2006. Den alltför välvilliga långivningen till låginkomsttagare skrev jag om i januari 2007, då som en utlösningsfaktor till en världskris. Det finns därför inte fog för att den nu uppkomna krisen uppstod utan att någon kunde utfärda varningssignaler.

Andra bloggar om: finanskrisen, lågkonjunkturen, Kina, USA, bolån, krispaketet, räddningspaketet, kapitalism, bankkris, regleringar, marknadsekonomi, laissez faire, ekonomi, politik, nationalekonomi på intressant.se