Får man enbart krossa vänstern men inte bilda opinion för liberalismen?

Nycander f på DN anser att näringslivet inte ska opinionsbilda för frihet. Men även motståndet mot löntagarfonderna byggde på frihetsidéer som genom besegrandet av vänstern fick ett uppsving. Om inte annat försköts samhällsdebatten från socialism till frihet.

Förre chefredaktören i Dagens Nyheter, socialliberalen Svante Nycander, har skrivit en debattartikel i DN 7/1-12 där han vänder sig mot näringslivets opinionsbildning för "nyliberala idéer" under rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". En kritikpunkt tycks vara att Timbro genom sin opinionsbildning påverkat "Centerpartiet att skriva ett nyliberalt idéprogram om fri invandring, månggifte och avskaffande av skolplikten."

Historien om näringslivets opinionsbildning är lång. En stor insats gjordes under beteckningen PHM (planhushållningsmotståndet) som vände sig mot arbetarrörelsens radikala efterkrigsprogram. Det ledde till att Socialdemokraterna trängdes tillbaka och Folkpartiet gick framåt. Nycander menar dock att PHM-kampanjens propagandistiska karaktär skulle ha stött bort väljare från FP så att ett regimskifte 1948 rentav förhindrades.

Nästa stora socialiseringsframstöt 1975 i form av löntagarfonderna motarbetades dock effektivt av näringslivet, vilket får godkänt av Nycander. Men valet 1982 förlorades av de borgerliga trots att näringslivet lade stora resurser på upplysningsverksamhet i valrörelsen. Mobiliseringen därefter av närmare 100 000 personer från hela landet i en demonstration 4 oktober 1983 var dock en framgång genom själva manifestationen, som upprepades på liknande sätt flera gånger senare den 4 oktober. Då krossades vänstern.

I valet mellan "fritt näringsliv eller fondsocialism" (bild) valde svenska folket fritt näringsliv. Men bestod detta av en så begränsad sak som att politiker inte skulle tillsätta företagsledningarna? Är inte ett fritt näringsliv något mycket större? Bygger inte denna idé på en ideologi om både ekonomisk och personlig frihet - inte bara politisk frihet som socialliberalismen ideologiskt begränsar sig till? (En pragmatisk acceptans för ekonomisk frihet finns väl också.)

Denna bredare frihetsideologi brukar kallas klassisk liberalism. När tanken föddes på nytt på 1970-talet kallades den nyliberalism. Termen används nu ofta av motståndarna närmast som ett skällsord för strävanden som går ut på att tränga tillbaka vänsteridéer av mindre radikalt slag än att ta över företagen. Man maskerar ett konservativt försvar av det bestående med en etikett som ska verka diskrediterande. Det är ett beprövat knep. Jag försökte själv få gehör för att termen 'löntagarfonder' skulle omges med negativa konnotationer. Men de i näringslivet som ville ha en annan variant av löntagarfonder var emot. Titeln på min skrift 1977 fick inte bli "Fritt näringsliv eller löntagarfonder". Även termen 'Meidnerfonder' tror jag är ett resultat av sådana överväganden.

Socialliberalerna karaktäriserar paradoxalt nog klassisk liberalism som torftig genom att kalla den nyliberalism - som Håkan Boström gör idag 8/1 i en signerad ledare i DN. Han är kritisk till centerpartisternas enkla frihetsivrande på ett i huvudsak principiellt plan. Det kan förvisso väcka anstöt att förorda ett nedrivande av gamla konventionella förbud. Bättre hade varit om en rad frihetsidéer hade kunnat konkretiseras med praktiska förslag. Vart tog medborgarkontona vägen i debatten? Eller privata försäkringar och annan avgiftsfinansiering?

Carl Johan Ljungberg och Ulf Lönnberg skriver i sin replik till Nycander 7/1 att "Timbros mer praktiska ”policy”-projekt inte alltid väckte mest genklang är också klart." Jag tror att de har socialstatsprojektet i åtanke. Det var nog mera konservativt än nyliberalt. Unga personer är troligtvis mera intresserade av Nycanders förkättrade "abstrakta idéer" än av praktiska lösningar. Det borde Nycander kunna inse. Ansvaret för hur en allmän frihetssträvan implementeras i de politiska partierna kan inte läggas på Timbro.

Även om alla liberala idéer inte är praktiskt möjliga att omsätta i verkligheten bidrar de ändå till att förskjuta den politiska idédebatten åt det frihetliga hållet. Det blir mindre utrymme för vänstern att diskutera frihetsinskränkningar. Socialdemokraternas idédebatt blir lika ointressant som Högerpartiets på 1960-talet. Och Vänsterpartiet kan reduceras till en betydelselös sekt på samma sätt som Carl-Henrik Hermansson (vpk) försökte med moderaterna i början av 70-talet. Det kan Nycander beklaga om han tror att det finns intressanta sanningar i dessa grupper som skulle kunna tillföra den moderna idédebatten något väsentligt.

Alla andra, även vänstern innerst inne, inser att socialismen som idé är död och mogen att läggas ned som formellt projekt. Vänsterns idéer har visat sig vara dysfunktionella. De har haft ett tillfälligt uppsving på den tiden utbildningsnivån var låg och väljarna hade uppfattningen att demokratins införande gav arbetarklassen rätten att exploatera bourgeoisien med hjälp av progressiva skatter och generell välfärdspolitik. I den mån inte alla insett att detta är fel har Timbro en stor uppgift att fylla.

Det är inte bara dumheter som fondsocialism som bör krossas. Även socialstatens långtgående antiliberala omfördelningspolitik måste få ifrågasättas. Men det bör inte ske genom att man skjuter sig i foten. Där kan jag hålla med Nycander.

Timbrochefen i DN. Läs även andra bloggares åsikter om Timbro, näringslivet, opinionsbildning, socialism, löntagarfoner, vänstern, SAF, Svenskt Näringsliv, Nycander, ideologi, fondsocialism, phm, politik på intressant.se