Ökad massarbetslöshet?

Regeringen ser ut att ha kunnat minska arbetslösheten, när föregiven ohälsa räknas in, med 140 000 personer. Men i den politiska debatten och i media skjuter man in sig på att arbetslösheten formellt ökat med ca 60 000 personer. Alliansen faller kanske 2014 på valhänt presentation av statistiken?

I Ekots lördagsintervju 26/1 uppträdde kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Reepalu som är Socialdemokrat. Han kan ses som en viktig opinionsbildare utan att höra till expertsfären. Han var missnöjd med hur debatten inom partiet hade förts för något år sedan. Den handlade om dåvarande partiordföranden Håkan Juholt och de personliga tillkortakommanden denne hade gjort sig skyldig till istället för bristen på jobb, enligt Reepalu.

När Reepalu talade om den fortgående massarbetslösheten som ett upprörande problem och ett misslyckande för regeringen kan man fråga sig hur fakta i stora drag egentligen ser ut. Är det fråga om ökad massarbetslöshet? Först kan vi titta på SCB:s diagram över antalet arbetslösa som kom i ett pressmeddelande från AKU i veckan:

Vi ser här att arbetslösheten i åldersgruppen 15-74 år sedan mitten av 2006 då Göran Persson (S) regerade har ökat i runda tal med 60 000 personer. Vad beror detta på? Det finns två underliggande orsaker. Den ena är den ekonomiska nedgången orsakad av finanskrisen med en fördröjd fortsättning i den pågående euro-krisen. Den andra är regeringens egna åtgärder för att synliggöra massarbetslösheten. På Göran Perssons tid dolde regeringen en betydande del av arbetslösheten genom frikostiga sjukskrivningar och forcerade förtidspensioneringar.

I nedanstående tabell från KI i april 2009 ser vi att under 2006 var "utanförskapet" på grund av ohälsa 630 000 (sjukpenning och förtidspension):

Alliansregeringen har genom olika åtgärder inom sin jobblinje minskat utanförskapet på grund av ohälsa till 431 000 för 2012 (prognos i dec -12), vilket framgår av nedanstående tabell:

För att på ett korrekt sätt kunna jämföra antalet arbetslösa 2006 i det översta diagrammet med 2012 borde man sålunda lägga till den dolda arbetslösheten i form av föregiven ohälsa. Eftersom det är närmast ogörligt att fastställa exakt hur många som tidigare blivit avförda från kategorin arbetslösa och överförda till ohälsa kan ett närmevärde erhållas genom att  själva förändringen istället används. Minskningen går från 630 000 till 431 000 - dvs med 201 000 personer. Det betyder att den "verkliga" arbetslösheten genom dessa olika sätt att kategorisera de arbetslösa har minskat med ca 200 000 personer men sedan ökat med omkring 60 000 personer enligt det första diagrammet. Den verkliga förändringen på grund av dessa båda faktorer blir alltså en nettominskning av arbetslösheten med 140 000 personer.

Om vi jämför bakåt kan vi se att regeringen idag fått ner den "korrigerade" arbetslösheten inte bara till en nivå avsevärt under 2006 års nivå utan också till en nivå under 2007 när högkonjunkturen 2006-07 kulminerade på arbetsmarknaden. Det är en god prestation eftersom vi idag har en lågkonjunktur som är orsakad av exportsvårigheter. Dessa kan lastas på Europas svaga ekonomisk-politiska ledarskap men inte på den svenska regeringen.

Trots detta har vi idag "massarbetslöshet" som dock till allra största delen består av någon sorts strukturarbetslöshet. Den öppna arbetslösheten var i december 7,4 procent. Det är i stort sett samma nivå som i december 2011 (AKU). Om vi tar fasta på att den naturliga arbetslösheten är ca 6,5 procent (dvs Nairu) kan vi inte kritisera regeringen för att göra för dåliga insatser i den ekonomiska politiken. När exporten går dåligt kan regeringen inte göra så mycket för att reducera denna konjunkturarbetslöshet som nu är ca 1 procent. Den stora utmaningen är istället den strukturella arbetslösheten på ca 6,5 procent.

Vad vill Socialdemokraterna göra för att minska denna arbetslöshet (ca 300 000 personer)? Reepalu hänvisade till Socialdemokraternas nya program (bart) där man skulle kräva att vid offentlig upphandling en del av de anbudsgivande företagens lönesumma måste gå till anställningen av svåranställda (5 procent nämndes). Detta skulle dock inte ge särskilt många nya jobb enligt Reepalu. Och det är nog riktigt. Om vi tänker oss att större delen av de  fem procent av upphandlingen på ca 800 mdr kr går till löner kan det bli fråga om ca 10 000 personer. Det flesta av dessa skulle dock tränga ut antingen vanliga låglöneanställningar eller en god del av de subventionerade anställningarna inom fas 1-3 eller liknande. Så det verkar inte vara någon lösning på problemet att reducera den stora strukturella arbetslösheten. Dessutom verkar det vara något förnedrande att införa en utauktionering av långtidsarbetslösa "fattighjon".

Hur arbetslösheten under nivån för  Nairu ska reduceras är det nog ingen som har ett kraftfullt recept på. Alla säger dock att detta blir den stora frågan inför valet 2014. Regeringen borde kunna peka på att den "verkliga" arbetslösheten blivit avsevärt lägre. Men försöken att övertyga om detta har hittills inte varit särskilt lyckade (bart jan-12). Inte heller förklaringen att denna arbetslöshet beror på brist på låglönejobb - Sverige har några få procent mot 17 procent i övriga Europa - låter övertygande.

Fakta talar visserligen till regeringens fördel. Men massmedia ger i stort en annan och mera negativ  bild genom förenklade jämförelser. Och regeringen saknar förmågan att presentera den rätta bilden. Ska Reinfeldt falla på eget grepp 2014?

Andra bloggar om: nya jobb, arbetslöshet, regeringen, socialdemokraterna, Reepalu, verklig arbetslöshet, ohälsa, förtidspensionering, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se