Rättvisa är inte utjämning

Rättvisa handlar både om juridisk rättvisa och om social rättvisa. Att få inkomst efter förtjänst kan ses som rättvist även av en socialdemokratisk filosof. Och bara 25 procent av de vuxna anser att lika lön för alla är rättvist.

Vänsterns ideologiska tillbakagång är nu ganska tydlig. Det gäller t ex  socialdemokraternas retorik om rättvisa och utjämning. När Mona Sahlin var oppositionsledare såg hon det som självklart att kunna angripa regeringen med argumentet att den inte visste vad rättvisa är. Och med rättvisa menade hon ekonomisk utjämning. Trots att Sahlin gjorde en vänstersväng före 2010 års valrörelse och stötte bort mer högerinriktade väljare ville partivänstern ha en ännu mer vänsterinriktad ledare. Men efterträdaren Håkan Juholt åkte ut inom ett år. Hans efterträdare Stefan Löfven är däremot ingen ideolog.

Vi fick ett intressant prov på vänsterns avideologisering när "mediavänsterns" avdelning i SvD (Idag-sidan) publicerade några artiklar om barns syn på rättvisa. Inriktningen var inledningsvis att rättvisa handlade om jämn fördelning. Men man intervjuade också socialdemokraternas tidigare partiideolog Sven Ove Hansson, som idag är professor i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Och han gav en något mer sammansatt bild.

Hansson nämner att det finns flera rättvisebegrepp. Artikeln i SvD inleds med nämnandet av några rättviseprinciper som inte är egalitära: mer till den som jobbat mest eller behöver mest eller hjälper flest.Grovt sett kan man dela in rättvise begreppen i två kategorier enligt Hansson. Dessa två begrepp kallar han själv (litet tendentiöst) för "behålla-rättvisa" respektive "fördelnings-rättvisa". Det första handlar om äganderätt och legala förvärv. Robert Nozick har beskrivit en teori om detta i boken Anarki, stat och utopi. Det andra handlar om statlig omfördelningspolitik med tvång. Han definierar nr 2 som "lika rätt att ta del av de resurser som finns". Man kan fråga sig om befintliga resurser också innefattar allas arbetsprestationer?

De två kategorierna rättvisa har jag tidigare kallat kommutativ rättvisa och social rättvisa. Kommutativ rättvisa är den traditionella juridiska rättvisan och är ett sätt att formalisera frivilliga transaktioner mellan medborgarna. Social rättvisa är däremot mer problematisk. Att staten i efterhand ska gå in med tvångsmässiga omfördelningsåtgärder stöter på allvarliga rättsfilosofiska svårigheter. Någon övertygande teori som skulle kunna legitimera en långtgående inkomstutjämning har inte presenterats. Utilitarismen, som tidigare användes av samhällsfilosoferna, har visat sig bara både problematisk och otillräckligt underbyggd. Den grundläggande värdepremissen är sålunda inte rättfärdigad, vilket sammanhänger med att utilitarismen ursprungligen var en deskriptiv teori.

En viss omfördelning skulle kunna rättfärdigas med hjälp av John Rawls' teori om skälig fördelning ("rättvisa").  Men den handlar i realiteten om att ge de sämst ställda en minimistandard och inte om kraftig inkomstutjämning. Legitimeringen av grundprincipen sker där med hjälp av ett tänkt, opartiskt samhällskontrakt.

Hansson antyder att den juridiska rättvisans normala fördelningsprincip att de förtjänta får mer inte anses omfatta barnen. "Det finns en stor enighet kring att barn ska behandlas lika vad gäller exempelvis barnomsorg, skola och sjukvård" säger han. Ju yngre man är desto desto mindre kan man bedömas efter vad man gjort sig förtjänt av. Här finns två möjligheter säger han. Den ena är att staten kompenserar barnet för att föräldrarna har dåliga inkomster mm. Den andra är att "minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i samhället".

Det hela är abstrakt uttryckt. Men i klartext är det nog fråga om att barn med lågutbildade föräldrar ska få mer undervisning än andra respektive att barn som presterat dåligt i skolan ändå ska få nästan lika höga inkomster som andra. Denna andra möjlighet stöter dock ännu på motstånd från "behålla-rättvisan" säger Hansson något uppgivet. Många är inte beredda att göra sådana förändringar i vår vuxenvärld erkänner han.

I en annan artikel i SvD visar vissa forskningsrön att det finns fog för Hanssons uppgivenhet. Forskningen visar ännu en gång att små barn inte vill utsättas för utjämning (de är "själviska"). När de blir äldre sätter det sociala trycket för altruism in och 65 procent av 11-åringarna vill dela exakt lika. Redan på högstadiet börjar ungdomarna förstå att man inte kan ha utjämning om några gjort sig mer förtjänta än andra enligt de experiment som forskarna redovisar. Men fortfarande anser 25 procent av de vuxna "att lika lön för alla är rättvist". Här finns alltså en mottaglighet för konventionell socialistisk retorik och en grogrund för kommunistiska läror än idag. (Det skulle vara intressant att veta om siffran 25 förändrats över tiden.)

Att rättvisa inte är detsamma som utjämning borde nu bli alltmera uppenbart.

 Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, rättvisa, utjämning, omfördelning, skola, socialism, filosofi, politik på intressant.se