Meritokrati beror på IQ som ger evig ojämlikhet?

Bristande social rörlighet tycks bero på meritokratiska framgångar som mycket beror på medfödda intelligensegenskaper. Det ger ofrånkomlig ojämlikhet. Men idag ger missriktad strävan efter ökad jämlikhet till att 14 procent i varje årskull får frustrerande svårigheter.

I Axess magasin nr 2/15 skriver läkaren och journalisten Erik W Larsson om boken The Son Also Rises. Den är författad av Gregory Clark som är professor i ekonomi vid University of California, Davis. Boken handlar om social rörlighet eller snarare om bristen på social rörlighet. Larsson inleder med följande frågor:

"Har du någonsin undrat varför vissa människor är fattiga medan andra är rika? Varför vissa individer, släkter och etniska grupper verkar leva i obotlig misär, medan andra individer, släkter och etniska grupper har det hur bra som helst? Vilka krafter är det egentligen som avgör våra öden? Handlar det om gener och biologi? Om osynliga och förutbestämda maktstrukturer? Eller är det bara fråga om tur och otur?"

Clark har konstruerat ett index (mellan 0 och 1) för orörligheten som han hävdar ligger mellan 0,7 och 0,8 under många generationer. Larsson exemplifierar med de svenska släktnamnen som Clark har specialstuderat med tanke på alla jämlikhetsreformer Sverige genomfört. Här finns fyra grupper: 1) adelsnamn, 2) snofsiga latiniserade namn (Dahleus, Boetius), 3) namn som börjar på Berg- eller Lund- samt 4) namn som slutar på -son.

Om en persons farfars far hette Oxenstierna eller Wagenius är det statistiskt betydligt mer sannolikt att man kommer in på läkarprogrammet än om han hette Larsson (som artikelförf). Liknande gäller för Indien, Japan och Kina (trots revolution). "Överallt är tendensen densamma. Oavsett vem som vinner valet är Jönsson och Ohlsson dömda att låta sig regeras av folk med namna som Palme och Reinfeldt", skriver Larsson raljerande. Han anser att Clark bara ger antydningar om orsakerna till detta.

Enligt Larsson verkar Clark mena att vi borde "gaska upp oss och gilla läget". "Kanske är rika och mäktiga människor helt enkelt bättre? Då är det väl inte mer än rätt att de lever på ett högre plan än vi andra, argumenterar Larsson. Det är vad meritokrati går ut på. Om detta verkar respektingivande intellektuella vara överens om. Men om meritokratin  till betydande del är genetiskt betingad, som Clark verkar göra gällande, kanske denna tanke snart överges. Larsson försöker problematisera den meritokratiska utvecklingen utan att komma med annat än att det inte är lönt att bry sig om problemet eftersom det inte går att göra något åt det.

Jag kan komplettera denna pessimism med det klassiska diagrammet över hur intelligensen fördelar sig:

Nedanstående tabell beskriver fördelningen av intelligenskvoten (IQ) i siffror:

Det som gör att man inte kan "gilla läget" är hur den svenska utbildningspolitiken ställer sig till den nedre delen av intelligensfördelningen. I skolan finns numera alla barn med en IQ över 70. Men för att klara skolan krävs åtminstone 85 i IQ för att klara de teoretiska delarna (bloggart-11). Det betyder att 14 procent av eleverna aldrig kan klara den teoretiska delen i egentlig mening hur mycket statsmakterna än satsar på stödundervisning för "elever med en bristfällig socioekonomisk bakgrund".

Att "herr Oxehufvud" tjänar mer än andra om han är förtjänt borde kunna fördragas. Men att uppemot 14 procent av varje årskull ska dömas till frustration, avhopp, utslagning, kriminalitet eller självmordstankar på grund av en verklighetsfrämmande skolpolitik borde inte vara cceptabelt.