Skälig omfördelning - några sakliga alternativ

För att sakligt kunna motivera statlig inkomstomfördelning måste man utgå från principer som man är enig om. Nobelpristagaren Harsanyi lanserade en modest variant av utilitarismen och Rawls ville gynna de sämst ställda maximalt. Experiment visar dock att folk hellre väljer ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

För att motivera progressiva skatter eller rentav en långtgående inkomstutjämning har politiker och samhällsfilosofer hänvisat till Karl Marx och den princip han nämnde i förbigående: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Oftare har man emellertid använt sig av den moralfilosofiska lära som konstruerades av Jeremy Bentham och som av hans efterkommande kallats utilitarism (en term som först nämndes av författaren John Galt). Problemet för dessa filosofiska läror har dock varit att grundprinciperna uppenbarligen enbart varit postulat gripna ur luften.

Först vid mitten av 1900-talet började samhällsfilosoferna göra försök att motivera hur grundprinciperna skulle rättfärdigas. Man tog då hjälp av tankeexperiment som skulle få fram hur man på ett opartiskt sätt skulle välja postulaten för samhällets politik för inkomstomfördelning. Den grundläggande idén var att invånarna i samhället i en ursprungsposition bestämde sig för en princip utan att veta hur de själva skulle gynnas eller missgynnas av dess tillämpning.

I början av 1950-talet lanserade den ungerskfödde filosofen och spelteoretikern John Harsanyi (1920-2000) en teori att de opartiskt tänkande medborgarna skulle välja en utilitaristisk princip som grund för omfördelning av inkomster. Härvid skulle de beakta att den traditionella utilitarismen inte kunde användas utan att man också räknade med att dess slutsats om en total inkomstutjämning hade en negativ verkan på incitamentsstrukturen som förhindrade en maximering av samhällets resurser. Den traditionella utilitarismen byggde som bekant på att marginalnyttan av höjda inkomster var fallande vilket skulle ge upphov till en större sammanlagd nytta om de rikas pengar omfördelades till de fattiga (som hade mera nytta av pengarna).

Harsanyi, som fick Nobelpriset i ekonomi 1994 tillsammans med John Nash, menade alltså att beskattningen av högre inkomster inte kunde skärpas så mycket att hela samhällets inkomster påverkades negativt av att nyttan av ytterligare omfördelning motverkades av den negativa nyttan av utebliven eller sämre produktion. Genom att Harsanyi lade fram sin teori på ett abstrakt matematiskt sätt med mycket formler fick hans arbete inget större genomslag.

Det var först när John Rawls (1921-2002) vidareutvecklade några av Harsyanis idéer som ansatsen med ett samhällskontrakt fick nytt genomslag. Rawls lanserade termen "okunnighetens slöja" som benämning för den tänkta situationen i ursprungspositionen. Och han lanserade maximin-princpen som beslutskriterium i ursprungspositionen istället för maximering av den förväntade nyttosumman i hela samhället. Kontraktsparterna skulle helt enkelt kunna antas vara försiktiga och beakta att vissa av dem skulle kunna få det knapert om de inte kunde utvinna nytta av sina möjliga inkomster även om hela samhället var rikt. Det gällde att få maximalt mycket även om utfallet blev minimalt (=man visade sig höra till "de sämst ställda" - utvecklades i En teori om rättvisa, 1971).

Mot detta invände Harsyani i en artikel 1975 där han gjorde en analogi med vården av obotliga patienter på ett sjukhus. Maximin-principen skulle ju ge nästan alla resurser till dessa "de sämst ställda" som inte skulle bli så mycket bättre. Däremot skulle de som svarade positivt på vårdinsatser inte få särskilt mycket vård. Det måste därför vara bättre att maximera tillfrisknandet än att vårda utan resultat. Analogin torde ha uppfattats som mindre adekvat eftersom Harsyanis invändning inte har fått genomslag i debatten.

En mera allvarlig invändning bedömer jag är ifrågasättandet att medborgarna bakom okunnighetens slöja skulle använda sig av vare sig  maximin-principen eller maximering av förväntat värde. Folk är inte så extremt pessimistiska att de måste ha maximalt bra utfall i alla lägen om detta samtidigt leder till ganska höga skatter om man inte hör till de sämst ställda. Experiment visar (Frohlich & Oppenheimer, 1992) att folk tenderar att välja en princip om ett trygghetsgolv i en situation där de inte vet hur utfallet blir. Då har de fortfarande kvar chansen till ganska höga inkomster om de lyckas, men slipper råka ut för en katastrof om de misslyckas. Denna princip ansluter också till Hayeks ansats att även i ett fritt samhälle bör det finnas statligt finansierad hjälp åt de sämst ställda - i själva verket en ganska traditionell uppfattning. På sin ålders höst fick Rawls kanske också större förståelse för denna princip.

Ett fjärde alternativ för skälig omfördelning skulle kunna vara att man hittade en grundprincip som alla intuitivt skulle kunna vara överens om förutsatt att man resonerade opartiskt. Det är förvisso svårt att finna någon positiv grundprincip för vad som är vällovligt för alla, men en negativ princip går att slå fast: tvång och våld är något dåligt i sig för alla. Problemet är att tvång ibland kan behövas för att ett ordnat samhälle ska kunna fungera. Ett sätt att hantera detta problem är att försöka minimera statens tvångsutövning, men det går naturligtvis ut över precisionen i denna princip. Men man kan ändå ha tvångsminimeringen i åtanke som ett riktmärke.

Slutligen finns kvar den teori som Robert Nozick lanserade, delvis som alternativ till Rawls' teori, och som är uppbyggd  på postulerandet av rättigheter. Hur dessa härleds ligger utanför teorin. Tidigare har man hänvisat till förnuftet eller religiösa ingivelser. Teorin innehåller i princip ingen statlig tvångsmässig omfördelning alls. De sämst ställda blir beroende av välgörenhet om de inte har tagit privata försäkringar mot olika påfrestningar.

Inget av ovanstående fem alternativ till motivering av statlig omfördelning innebär någon särskilt långtgående inkomstutjämning.  Rawls själv tänkte sig exempelvis att det räckte med att ha proportionella skatter. Övriga alternativ är ännu mindre omfördelande. De som vill ha starkare inkomstutjämning kan inte hänvisa till annat än löst tyckande för att "legitimera" sin ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, omfördelning, jämlikhet, rättvisa, skatter, Rawls, Harsanyi, ekonomi, filosofi, politik på intressant.se