Global ojämlikhet blir slagträ mot friheten?

Genom att peka på de fattiga i utvecklingsländerna kan vänstern uppamma moralisk indignation i de rika länderna mot de stora skillnaderna  mellan länderna. Det underlättas av att skillnaderna inte beskrivs som olika inkomster utan som "rikedomsklyftor". Slutsatsen tycks vara: höjda skatter.

En procent av världens befolkning äger nästa år lika mycket som resten av världen. Det var ett av resultaten som vänsterorganisationen Oxfam presenterade nyligen. Det är en organisation grundad 1942 i Oxford med uppgift att lindra svält (famine). Man kan tycka att uppmärksamheten kring de rikaste egendomsägarna inte har så mycket att göra med de fattiga i världen om man inte är ute efter deras pengar. Men "rikedomsklyftorna" var ansatsen i radioprogrammet Filosofiska rummet 29/3-15 där programledaren Lars Mogensen försökte styra in diskussionen huruvida det var ett moraliskt problem att så få ägde så mycket.

Filosofiska rummet, SR

Egendomsägande är emellertid inte detsamma som inkomst eller levnadsstandard. Johan Norberg nämnde att hans dotter med 27 kronor i sin sparbössa formellt är rikare än 2 miljarder av jordens invånare. Oxfams turnering av statistiken är alltså propagandistisk och missvisande. Det är naturligtvis inkomster och inte förmögenheter som borde jämföras. De fattiga  kan inte äta de rikastes förmögenheter om de skulle få del av dem. Förmögenheterna består antingen av maskiner, byggnader och anläggningar eller också av aktier med ganska fluktuerande värden (SvD jan-14).  Om vänstern kunde konfiskera rikedomarna skulle de visa sig ha ett lågt pris om man försökte sälja dem.

Problemet med att några få äger mycket borde diskuteras i termer av makt och inflytande om man inte som Thomas Piketty har en teori om att ägandet på lång sikt omvandlar det mesta av inkomsterna i samhället till kapitalinkomster. Men den teorin verkar svajig och är långt ifrån bevisad. I praktiken kom programmet också att handla om inkomsternas fördelning i världen.

Genom protektionismens tillbakagång och globaliseringen har den extrema fattigdomen halverats (dvs en inkomst mindre än 1,25 USD per dag). Vi fick inte något svar på Norbergs problemställning men den tycks implicera en av Per Molanders farhågor att den fria utvecklingen går mot destabiliserande klyftor inom länderna (blart nov-14). Norberg belyste inte heller hur allvarliga farorna kunde bli med stillastående löner eller om det kunde tänkas bli lönesänkningar genom invandring av lågavlönade och handeln med låglöneländer. Några sådana farhågor hade inte vänsterdebattören Petter Larsson och professor Lena Halldenius. Vi fick inte heller något svar på Mogensens fråga huruvida vi i Sverige har rätt till skyhögt högre välstånd än en bonde i Laos från någon av deltagarna.

Man kan fråga sig varför inte ett land som jobbar hårt med att producera alltmer sofistikerade produkter som mer och mer automatiskt kan producera vad landet behöver inte skulle få göra detta? Finns det någon moralisk princip som skulle fordra att landet stoppade sin välståndsökning därför att andra länder inte lyckas lika bra? Eller finns det en moralisk princip som ålägger  rika länder att ta ut en väldigt hög skatt för att ge dessa pengar i bidrag till länder som inte kan organisera produktionen lika effektivt?

Att ställa de fattiga i u-länderna mot de välbeställda i-länderna är en beprövad strategi för att vrida debatten åt vänsterhållet. Det var så "den nya vänstern" växte fram på 1960-talet. Vänsterdebattörerna lanserade en berättelse om hur i-länderna genom den internationella handeln "sög ut" u-länderna. Det syntes ju tydligt på hur fattiga (med låga inkomster) folk i u-länderna var. Så småningom omvandlades synsättet till att kapitalägarna inom landet "sög ut" arbetarna genom företagens höga vinster. Vänstern kunde väcka liv i Marx' mervärdeteori och kräva högre löner både genom vilda strejker och genom avtalsförhandlingar. Följden blev inflation och nästan stillastående välfärdsökning.

Både Larsson och Halldenius föreföll i något olika mån beredda  att göra de internationella inkomstskillnaderna till slagträ i debatten om de rika ländernas välstånd. Larsson vill rakt av utjämna de globala inkomsterna (även om det skulle ta tid) medan Halldenius åberopade filosofen John Rawls. Denne har enligt Halldenius hävdat att exakt jämlikhet (total inkomstutjämning) vore att föredra om det inte är så att vissa inkomstskillnader skulle ge ännu större välfärd till dem som skulle höra till de sämst ställda (i denna fördelningssituation) än de skulle ha haft med jämlikhet. Man måste ta hänsyn till incitamenten att arbeta är motiveringen enligt Rawls. Mogensen ställde inte frågan till Larsson hur hans totala inkomstutjämning skulle kunna ge incitament till bättre arbetsprestationer. Är t ex kommandoekonomi lösningen?

Rimligtvis hade Rawls inte hela jordens befolkning framför ögonen när han lanserade hur individerna i en ursprungsposition bakom "okunnighetens slöja" gemensamt och enhälligt bestämde sig för en princip för inkomstomfördelning i det framtida samhället. Här borde Halldenius ha förklarat hur man kan gå från regelfastställandet i en nationalstat till hela världen utan att ens ha inrättat en världsregering. Oavsett detta skulle både Larssons och Halldenius recept kräva frihetsinskränkande skattehöjningar av drakonisk natur som redan på det nationella planet inom i-länderna är uppenbart orealistiska. Men som principiellt slagträ kan sådana utjämningskrav fungera effektivt i debatten.

Det borde vara viktigt att både pragmatiska och filosofiska invändningar mot Larsson och Halldenius kommer fram i debatten, vilket inte skedde i programmet. Det kan därför klassificeras som ensidigt, vilket måste upplevas om en besvikelse för dem som ändå satt tilltro till programledaren Mogensens opartiskhet. Norberg fick aldrig kommentera det filosofiska problemet. Han skulle ha kunnat åberopa filosoferna Robert Nozick och Frierich Hayek emot Larsson och Halldenius. Man kan t ex hävda att Hayeks åsikt att de sämst ställda åtminstone ska tillförsäkras en minsta överlevnadsnivå nu håller på att förverkligas genom att allt färre befinner sig i extrem fattigdom. Detta sker dessutom tydligen utan att u-hjälpen ökar.

Själv anser jag att man också skulle kunna åberopa en revidering av Rawls teori mot Halldenius' långtgående egalitära tolkning av Rawls. Denna tolkning har knappat ens stöd hos Rawls själv eftersom han förmodade att hans samhälle i praktiken kunde klara sig med proportionell skatt. Den revidering som härutöver har visst fog för sig är att medborgarnas beslut om fördelningsprincip bakom okunnighetens slöja inte skulle utmynna i en princip som skulle ge maximal utdelning om man hamnade bland de sämst ställda och i gengäld få underkasta sig en hög beskattning om man skulle bli framgångsrik. Skatten kan bli så hög att en ytterligare höjning skulle minska incitamenten att arbeta så mycket att alla inklusive de sämst ställda skulle få det sämre än med lägre skatt. Det verkar mer rimligt att medborgarna istället skulle bestämma sig för en mera modest princip som enbart garanterade en trygghetsnivå om man hamnade bland de sämst ställda.

Ett stöd för min uppfattning om ett trygghetsgolv som fördelningsprincip ges av de empiriska undersökningar av Rawls' teori som gjorts med experiment av Frohlich och Oppenheimer (Choosing Justice, 1992), se bloggartikel mars 2012. Utan att man göra troligt att medborgarna skulle välja den s k differensprincipen med maximin faller det filosofiska försvaret för höga skatter, stark omfördelning och frihetsinskränkninga. Denna revidering ligger mycket mera i linje med Hayeks uppfattning i boken Frihetens grundvalar som Timbro nyligen utgav i ny upplaga. Vi kanske kan tala om en syntes mellan Rawls och Hayek (bart jan-14)?