fredag, oktober 09, 2015

Fel regering bildades hösten 2014 genom att statvetarna förledde talmannen

Genom att talmannen hösten 2014 felaktigt trodde att Löfven hade stöd kom också en felaktig regering att bildas. Den borde istället ha bestått av S med stöd av hela Alliansen. Kanske skulle KD:s stämma kunna återföra situationen till detta genom att överge DÖ.

Kan hela eländet med decemberöverenskommelsen (DÖ) ha orsakats genom att Sveriges främsta statsvetare inte insåg (eller negligerade) att Sverigedemokraterna kunde tänkas rösta på den borgerliga budgetmotionen?  en 25/8-14 skrev professor Olof Ruin och prof Tommy Möller en artikel i DN som oroade sig för att Vänsterpartiet skulle rösta emot Stefan Löfvens budgetproposition i december. SD nämndes inte alls. Jag försökte påpeka (DN.se 26/8) att det statsrättsligt inte fanns något hinder för SD att fälla budgetpropositionen (som de även gjorde). Men då ledde detta inte till någon oro. 

En orsak kan ha varit att de initierade förlitade sig på den praxis för riksdagsarbetet som fanns att ett parti som inte fått gehör för sin motion lade ner sina röster i huvudvoteringen. Några trodde möjligen att detta hade karaktären av grundlag.Talmannen Per Westerberg ansåg i varje fall att Löfven genom avtalet med V kunnat visa att regeringen hade stöd för sin budget. Därför släppte han fram Löfven som regeringsbildare. Men Ruin, Möller och Westerberg hade fel och jag hade rätt. Löfven hade inte visat att han hade stöd och riskerade därmed att inte få igenom sin budgetproposition. Därför borde han inte ha fått bilda regering.

Om talmannen hade fordrat att Löfven verkligen skulle kunna visa att han skulle få igenom sin budgetproposition borde Löfven ha träffat en överenskommelse med Alliansen eller några av partierna om inriktningen av budgeten. Alternativt hade Löfven tvingats till en uppgörelse med SD om att detta parti inte skulle stödja en borgerlig budgetmotion. Nu behövde han inte göra dessa sonderingar eftersom statsvetarna satt en felaktig ram för problematiken som byggde enbart på praxis. Därmed gick Löfven och sund parlamentarism mot sitt nederlag.

Grundlagen får förutsättas vara utformad så att en lugn parlamentarisk utveckling i politikens mittfåra ska bli resultatet även vid svåra  parlamentariska utfall. För Sveriges del fanns hösten 2014 ett antal olika alternativ:
  1. Regeringen Reinfeldt fortsätter men med krav på stöd från andra partier vid viktiga omröstningar. (Stidshingstalternativet)
  2.  Löfven bildar en S-regering med stöd från Alliansen
  3. Reinfeldt bildar en regering med stöd från S och ev MP
  4. Löfven bildar regering med garantier från SD.
  5. Reinfeldt bildar regering med garantier från SD
  6. Löfven bildar regering med MP och sönderbrutna rester av Alliansen
  7. Löfven bildar en S, MP och V-regering
  8. Löfven bildar en S o MP-regering 
  9. Reinfeldt bildar en Allians- o MP-regering
Alt 1 kanske inte skulle bli så långlivat eftersom det enbart skulle kunna fortleva med nyvalshot. Alternativ 2 verkade inte ens övervägas av Löfven som trodde att nr 6 var det taktiskt lämpliga (att bryta sönder Alliansen), Alternativen med stöd från SD var uteslutna på förhand - däremot inte alternativen med V. Resultatet blev också en hybrid av 7 och 8, som kompletterades med carte blanche från Alliansen i budgetfrågor (DÖ). Det framstår i översikten som ett ganska extremt alternativ och innehåller rester av taktiska överväganden från Alliansen att väljarna 2018 ska vilja bli av med extremismen.

Min bedömning har varit att en skicklig Alliansledare hade klarat att slå in på alt 3. Det hade krävt förhandlingar med S och MP där hot om nyval och samarbete med SD kanske varit ingredienser. För många skulle dock alt 2 varit det naturliga och i linje med svensk samarbetstradition i svåra lägen. En sådan regering hade fått avstå från alla mera extrema förslag på de tunga politikområdena. Inflytandet från V hade klippts av och rimligtvis skulle inte MP haft några taburetter. 

Detta alternativ med S-regering som stöds av hela Alliansen i viktiga frågor borde upplevas som mer fördelaktigt än dagens DÖ-stödda vänsterbetonade regering. Redan på ett tidigt stadium avvisades detta alternativ med hänvisning till att SD skulle framstå som det enda riktiga oppositionspartiet. Idag framstår nog den invändningen som lättviktig. En strategisk invändning är dock att skiljelinjerna mellan blocken skulle bli utsuddade inför valet 2018. Relevansen för denna invändning kräver en särskild analys.

En intressant utveckling skulle nu kunna inledas om KD:s riksting skulle överge DÖ. Då skulle övriga aktörer få göra bästa möjliga av situationen efter ett sådant stämmobeslut. Löfven skulle då kanske till slut kunna bilda sin "samarbetsregering" - t ex genom att kasta ut MP och inleda samarbete med hela Alliansen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

5 Comments:

At 09 oktober, 2015 09:36, Blogger Per Lundberg said...

Media försöker verkligen skapa en höna av en fjäder.
I skrivande stund är det endast 71 av 274 ombud som är för en skrotning av DÖ.
D.v.s. att överge DÖ finns knappt på kartan hos KD.
Klassisk lobbying från KD för att få uppmärksamhet i media.
Märkligt att så många går på det.

 
At 09 oktober, 2015 14:09, Anonymous Populisten said...

Det mest uppenbara alternativet saknas i din lista:

10. Löfven bildar S+M-regering. Den skulle haft en stabil majoritet, men pga inre åsiktssplittring fått avstå från alla typer av radikala förslag. Reinfeldt hade haft anledning att kliva åt sidan men kanske hade den poppuläre Borg istället kunnat fortsätta som finansminister. Även Bildt som fortsatt Utrikesminister hade varit tänkbart.

När det blev som det blev med budgetomröstningen hade det enda rätta alternativet varit misstroendevotum från Alliansen följt av att AKB bildat en Alliansregering med löfte om extraval i god tid inför årets budgetprocess.

 
At 12 oktober, 2015 02:40, Anonymous Anonym said...

Löfven verkar hålla på och göra om samma misstag från 2014. När Moderaterna budget ställs mot de rödgrönas kan den vinna och han måste då administrera en budget han inte gillar ett år till.

Först när han avgår återställs maktbalansen.

Batra kommer då sitta i samma sits som Löfven. Det är i detta läge kompromissen kan uppstå.

 
At 13 oktober, 2015 08:46, Anonymous sl said...

Glad att jag tittade in på din sida, äntligen en rimlig kommentar!

S+mp saknar stöd, dessutom hatar hälften av s väljarkår de miljöpartistiska fåntrattarna, det är en regering stick i stäv med valresultatet. S, som borde göra upp med de borgerliga, väljer skadepartiet mp som partner, hotar alliansens småpartier med nyval, de faller till föga och skriver under på att inte hindra politiken de är emot. Sanslöst! De sviker sina väljare, de miljöpartistiska väljarna värderas i sin extremism högre än de egna. Att kristdemokraterna till sist tar sitt ansvar beror givetvis på tryck underifrån. DÖ var en sjuk idé från början, den beror på att s+mp släppts fram, trots att de är skadliga för landet och inte överlever omröstning.

 
At 11 december, 2015 10:04, Anonymous Anonym said...

Först, min grundinstållning är att Regeringsgfformen 74 är ett missfoster och att regeringsbildningen 2014 är bevis på detta.

Efter valet fortsätter sittande regering tills dess att den nya riksdagen sammanträtt och valt en regeringsbildare. Det är talmannen i den nya regeringen som skall samråda med gruppledarna i den nya riksdagen och få fram en regeringsbildare med riksdagens stöd.

Att Per Westberg lade sig i denna process måste vara fel och kan omöjligt ha varit den nya författningens avsikt. Det kan ju inte vara gruppledarna i den gamla regeringen som inte har samma röstetal bakom sig som gruppledarna i den nya regeringen har.

Det hade då blivit Urban Ahlin som skulle förhandlat med gruppledarna i den nya regeringen. Det är en omöjlig situation att enn av socialdemokraternas handgågne män skall sitta och diskutera denna fråga som har så många vinklar. som du har visat i ditt inlägg.

Det är en statschefs uppgift och skulle varit kungen i en konstitutionell monarki. Men idag är i praktiken Löfven Sveriges statschef och samtidigt regeringschef. En olämplig konstruktion i en demokrati.

Per Kjellén, Kungsbacka

 

Skicka en kommentar

<< Home