Björklunds stora koalition är osannolik

Efter ett antal turer i riksdagen efter valet skulle desperationen och nyvalshotet kunna leda till att det i november blir en stor koalition mellan S, M, C, L och KD, bedömer Björklund (L). En konkret genomgång av detta scenario visar att den bedömningen är dåligt underbyggd.

Jan Björklund (L) vill att den nuvarande regeringen avgår, säger han i SVT:s utfrågning 28/8. Han är inte beredd att återupprepa DÖ. I andra hand vill han ha samarbete över blockgränsen (i fall 2). Om SD vill behålla S i regeringsställning bör de tala om detta före valet, menade han. Utfrågaren Camilla Kvartoft ansåg inte att hon kunde komma längre. Men ett bättre jobb gjordes för några dagar sedan då Björklund utfrågades i SvD (24/8):

"Liberalernas partiledare säger att om inget annat fungerar så måste det till en regering över den traditionella blockgränsen.

– Viljan i dag till detta är obefintlig. Du kommer att få höra nej från de flesta involverade. Men när det gått fyra talmansrundor och vi står på randen till ett nyval i november – då får alla bekänna färg [sade Björklund].

Så du ser hellre ett nyval än att bilda regering med stöd av SD?

– I det läget måste vi samarbeta över blockgränsen. Antingen Alliansen och Socialdemokraterna tillsammans, eller efter tysk modell där vi släpper fram en regering bestående av Moderater och Socialdemokrater. Det är jag beredd att göra, säger Björklund som ändå vid ett flertal tillfällen upprepar att han kommer göra allt han kan för att hålla ihop Alliansen eftersom han anser att den är viktig för Sverige."

Detta kan tolkas som att Björklund i första hand vill ha en koalition med Alliansen och Socialdemokraterna. Svaret innebär också att det slentrianmässiga avfärdandet att Löfven genast skulle säga nej, som SVT:s ena kommentator kom med, inte är giltigt. Det krävs att Björklunds scenario testas med ett konkret resonemang. Ett försök:

Talmannen sonderar först med Ulf Kristersson som hör med Annie Lööf. Hon vägrar att ingå i en regering som kräver aktivt stöd av SD (fall 2). Det har hon och Arthursson slagit fast ett antal gånger. UK tackar nej till talmannens hypotetiska fråga. Nästa steg blir ett av de två följande: A) Kan UK bilda en smalare regering utan C? B) Kan Stefan Löfven (S) bilda en regering?

A) En borgerlig talman frågar UK om denne kan bilda en regering med M och KD och nämner att sonderingarna visat att varken C, L eller SD skulle rösta nej. Då blir UK statsminister för en svag minoritetsregering. Björklunds novemberscenario inträffar aldrig.

B) En socialdemokratisk talman tillfrågar den nyss avsatte Löfven om han kan bilda regering och nämner att sonderingarna visat att han får stöd av MP och V. Men SD, M och KD har klargjort att det blir nej. C och L är otydliga. Löfvens kandidatur går till omröstning. Med stor sannolikhet får han en majoritet emot sig. Detta måste ske senast efter 8 oktober (14 dagar efter 24/9) då Löfven senast kommer att avsättas. Det finns alltså lång tid för spekulationer och sonderingar. Men det framstår som en anomali att Löfven ena dagen avsätts och nästa dag får i uppdrag att bilda ny regering. Talmannen kan då dra ut på processen för att öka dramatiken och understryka nödvändigheten att återvälja Löfven.

Om L och C framhärdar med att avsätta Löfven genom att inte lägga ned rösterna måste talmannen (S) hitta ett nytt förslag. Ska denne då försöka med alternativ A) eller med någonting mera långsökt? Björklund tror att det inte blir A) utan någonting väldigt apart i två rundor som båda faller i omröstningar.. I november är det så dags för den stora koalitionen Al+S eftersom det annars blir nyval.

Problemet är dock att det inte finns fler trovärdiga alternativ som kan röstas ner på vägen till Al+S och höja desperationsnivån så att en stor koalition kan accepteras. Inte ens en socialdemokratisk talman borde kunna undvika att pröva alternativ A) innan det blir dags för "den stora koalitionen" eller den "tyska lösningen" (M+S).

En förutsättning för Björklunds scenario är uppenbarligen att UK avvisar alternativ A) - dvs M+KD - för att hålla ihop Alliansen. Det utesluter också M+S som Björklund litet inkonsekvent också kan tänka sig. Och det förutsätter att Löfven kan tänka sig denna stora koalition i fredstid. Det alternativet har han avvisat. Men hur skulle han ställa sig till att få bli statsminister i en stor koalition? Det kräver att UK går med på det vilket verkar otroligt.

Resultatet måste rimligen bli en M-regering eller en M+KD-regering. Om inte Björklund vet något som vi inte vet måste hans novemberscenario vara frågan om ogenomtänkta önskedrömmar.

Löfven (S) borde inte kunna fortsätta som statsminister efter valet 2018

Med den nya grundlagen kommer Löfven att avsättas som statsminister. Sedan hänger det på SD om han kan komma igen. Sannolikheten för detta är begränsad.

Det går sämre för Alliansen i Sifo i april. Alliansen får 40,5 procent mot 42,1 i februari. De rödgröna får 40,6 procent mot 39,1 i februari. Men betyder det att Löfven kan börja hoppas på att "vinna" valet? Nej, så länge Alliansen och SD vill avsätta Stefan Löfven vid förtroendeomröstningen efter två veckor kommer den nya författningen att medföra att det blir mycket svårt för Löfven att fortsätta som statsminister trots att de rödgröna blir större än Alliansen.

Den första prövostenen utgörs av omröstningen om en ny statsminister som rimligtvis är Ulf Kristersson. Han har två principiellt olika möjligheter: dels att försöka bilda en Alliansregering och dels att antingen ensam eller tillsammans med Löfven bilda en regering. Visserligen har en opinionsundersökning angett att 60 procent av moderatväljarna vill att M samarbetar med SD men att detta skulle resultera i en gemensam regering är långsökt. Denna opinion kan dock innebära ett memento både för C och för S när det gäller att ta ställning till Kristerssons propåer om samarbete.
 
Om SD säger nej till en alliansregering och Löfven säger nej till samarbete med Alliansen eller enbart med Kristersson uppstår inte den andra prövosituationen att få igenom en budget. Budet går då till Löfven som nyss blivit bortröstad vilket verkar ologiskt. I förlängningen skymtar då en ny DÖ-period. Det verkar mindre troligt, liksom att C och L utan vidare skulle hoppa över till det rödgröna blocket.

Det mest troliga är fortfarande att det kan bildas en alliansregering, som måste söka stöd över blockgränsen enligt Annie Lööf eller där stöd finns att få enligt Kristersson. Med denna inriktning kan alliansregeringen också få igenom sin budget

Kan SD eller S tjäna på att inte släppa fram en alliansregering? SD kan t ex hota med detta för att få ett regeringsprogram med en mer restriktiv flyktingpolitik. Men om Kristersson håller fast vid sin linje blir det mest vapenskrammel utan betydelse eftersom alternativet för SD blir en S-regering som borde framstå som ännu mer opålitlig i flyktingpolitiken, åtminstone om MP ingår i underlaget. Dessutom kan det bli avhopp från C och L till de rödgröna om SD är halsstarrigt.

Då kanske det är S som kan tjäna på att Alliansen inte kan bilda regering? Löfvens huvudstrategi kan fortfarande vara att säga nej för att få C och L att hoppa av och övergå till det rödgröna blocket - antingen med ministerposter eller genom ett stödavtal. Många tror litet cyniskt att så kommer att ske genom dessa två partiers otydlighet i debatten. C och L:s villighet kan dock diskuteras. Emellertid håller denna strategi endast så länge man kan vara säker på att SD säger nej till en alliansregering. Utan ett nej därifrån har Löfven inte möjlighet att blockera för att tvinga fram ett avhopp från C och L.

Kan då Löfven tvärtom agera så att han driver Alliansen i armarna på SD? Genom att kategoriskt säga nej till allt bocköverskridande samarbete skulle han långsiktigt kunna skada Alliansen genom att hålla fram hur den samarbetar med SD för att få igenom sin politik. Dessutom skulle sannolikt den räddhågsna Annie Lööf spräcka Alliansen genom att ställa sig utanför regeringen. Alltid en liten framgång för Löfven. Med devota politiska journalister och retoriskt svaga allianspolitiker skulle nog en sådan (begränsad) strategi kunna lyckas.

I Ekots lördagsintervju en vecka senare med Kristersson 21/4 framkom ytterligare information om regeringsbildningens problem.   Alliansen ska tydligen inte gå fram med en gemensam uppfattning om migrationspolitiken utan väljarna ska få lägga tonvikten genom att kunna rösta på de olika partierna. Det kan vara vällovligt i andra frågor än migrationspolitiken som ju ändå har en särställning genom SD:s deklarationer om dennas betydelse för regeringsbildningen.

Med Ulf Kristerssons linje blir det en öppen fråga vilken tonvikt migrationspolitiken ska ha. Och det beror inte bara på hur många röster främst C kommer att få i valet utan också på de olika partiernas förhandlingsskicklighet, slughet och förmåga att lura motståndarna. En ytterligare oklarhet är huruvida Alliansen (åtminstone till synes) ska komma överens efter valet innan man tar upp förhandlingar med S eller om man ska inbjuda till simultana fempartiförhandlingar (om KD kommer in).

Dessa oklarheter ställer till med bryderi för SD. Ska partiet släppa fram en alliansregering ledd av Kristersson som inte har en klar migrationspolitisk linje? Eller ska man säga nej och därmed få Löfven som statsminister - en person som man några veckor tidigare avsatte i den obligatoriska omröstningen? Och kan SD vara säkra på vilken migrationspolitik S ska bedriva med hjälp av SD? Om Löfven menar allvar med blocköverskridande uppgörelser är det med alliansen han tänker bedriva sin migrationspolitik. Då får SD ingen utdelning för att de fällde Kristersson.

 Läs även andra bloggares åsikter om val 2018, Kristersson, Löfven, regeringsbildningen, politik på intressant.se

Löfven måste avgå senast 26 sept-18

Efter Annie Lööfs omsvängning i partiledardebatten kommer en alliansregering att bildas även om de borgerliga inte blir större än de rödgröna.

Nu är Alliansen större än de rödgröna i Sifo. Det kan tyckas att det är så jämt mellan blocken att ingen kan förutse hur det kommer att gå i valet. Men detta är en felsyn. Med de ståndpunkter som partierna intagit kommer Stefan Löfven (S) att få avgå senast omkring 26 september i år. Därefter bildar Ulf Kristersson (M) en alliansregering bestående av fyra partier (om KD kommer in).
Inom två veckor efter riksdagen återsamling efter sommaren ska numera en obligatorisk förtroendeomröstning om den sittande statsministern Löfven hållas. Då får han en majoritet av samtliga riksdagsledamöter emot sig och måste avgå. Det spelar ingen roll om Alliansen eller de rödgröna är större eftersom även SD har deklarerat att de ska rösta emot Löfven.

I partiledardebatten i onsdags deklarerade nämligen centerledaren Annie Lööf för första gången tydligt att det skulle bildas en alliansregering även om Alliansen var mindre än de rödgröna. Hon menade att den i så fall skulle söka stöd över blockgränsen. Det var nu socialdemokraternas tur att ge stöd på liknande sätt som Alliansen gett stöd åt Löfven, menade hon. (Den analogin haltar väl betänkligt?)

Man behöver dock inte anföra moraliska resonemang för att kunna se att Löfven inte har några egentliga alternativ. Skulle han fälla en alliansregering med hjälp av SD skulle han själv behöva ta över regeringsmakten. Och då måste han förhandla med SD om ett regeringsprogram för att de ska lägga ned rösterna i förtroendeomröstningen som följer. Detta scenario har Löfven kategoriskt avvisat.

Av allt att döma är Löfven körd i september oavsett hur utfallet blir för de båda blocken i relation till varandra. Men han kommer att göra allt för att skrämma de borgerliga från att rösta emot honom i förtroendeomröstningen. Frågan är dock om argumentet att regera med stöd av SD kommer att ge upphov till kaos längre biter på de partier som tidigare svajat. Han vill ju själv ha blocköverskridande samarbete.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, rödgröna, val 2018, centern, Annie Lööf, regeringsskifte, politik på intressant.se

Kristerssons möjligheter att bli statsminister om Alliansen förlorar valet

Opinionsundersökningarna tyder på att de rödgröna blir större än Alliansen. Kan Ulf Kristersson ändå bli statsminister?

Stefan Löfven (S) kan hoppas på relativ majoritet i valet enligt sammanställningen Svensk väljaropinion, gjord av Sifo för SR Ekot nyligen. De rödgröna får 41,0 procent av väljaropinionen mot 40,2 procent för Alliansen. Likaså visar SCB:s stora undersökning idag 43,4 resp 39,0 procent. Det betyder att det kvalificerat svåra regeringsbildningsproblemet kvarstår 2018.

Löfvens drömscenario 2018 kan sannolikt rent matematiskt förverkligas. En regering S+MP+C+L får  majoritet i dessa sammanställningar. Men trots att de rödgröna går bakåt i de färskaste undersökningarna - minus 0,6 procentenheter i SVO - kan han hoppas på att önskedrömmen ska få mer än 50 procent. Många kommentatorer tycks utgå från detta och spekulerar om huruvida Löfven ska få med C och L i en blocköverskridande regering eller om de ska stanna utanför och bli någon sorts "dörrmattor" för Löfven i riksdagen.

Är det verkligen sannolikt att C och L tvärtemot sina explicita deklarationer idag skulle frångå sina försäkringar att inte splittra Alliansen och inleda samarbete med Socialdemokraterna? Ja, sade Stikkan Ljunggren häromdagen och hänvisade till Machiavelli. Många andra kommentatorer är av samma uppfattning. Rent konkret borde ett sådant scenario se ut ungefär så här:

När valet har "vunnits" av Löfven blir han bortröstad av en riksdagsmajoritet efter 14 dagar. Därefter sonderar talmannen med Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. Han tackar nej eftersom C och L inte vill ingå i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd. Budet går då till Löfven som plockar fram ett avtal med C och L om att de ska stödja regeringen S+MP:s budget mot vissa tillgodoseenden av C:s och L:s hjärtefrågor (vilka?).

Skulle väljaropinionen bli tillfreds över agerandet från C och L? Knappast, det skulle bli en överströmning av sympatisörer redan från början till Moderaterna. C och L säger snarare nej till Löfven och fordrar att han (eller någon) bildar en regering med hela Alliansen där statsministern är borgerlig (enl Björklund, L). Om Löfven motsätter sig detta måste han bilda en minoritetsregering S+MP med stöd av V som idag. Den kan när som helst fällas om SD får för sig att rösta på Alliansens samfällda förslag (som idag).

Eftersom Löfven har noterat att Alliansen nu under en hel mandatperiod har accepterat att spela en tillbakadragen roll, där den enbart lyckats irritera med några nålstick som kostat några statsråd jobbet, kan han försöka sig på ytterligare fyra år enligt denna modell. Annie Lööf har (C) ju visat sig livrädd att fälla regeringen Löfven och behöva regera med (aktivt) stöd av SD. Opinionen idag visar att detta kan få sin fortsättning.

Så vad skulle kunna ändra på detta scenario? Ulf Kristersson kan visa sig mera hårdför och inte ge upp när Lööf och Björklund vill dra sig ur och splittra Alliansen när talmannen kommer med frågan. Men vad har han för påtryckningsmöjligheter mot Lööf och Björklund? Han kan hota med att brännmärka C och L som förrädare och splittrare eller liknande. Skulle han ha möjlighet att förmå C och L att återvända till fållan (Alliansen)? Vet någon?

Eller ska Kristersson direkt erbjuda Löfven att ingå i en alliansregering eller rentav en M+KD-regering? Möjligheterna för detta är oklara. Men Löfven har insisterat (för ett år sedan) att en koalitionsregering också ska innefatta MP. Och Björklund skulle insistera på att statsministern skulle vara borgerlig. Det blir en fråga om förhandlingsskicklighet där Kristersson har försteget att vara tillfrågad som regeringsbildare. Många bedömare tror dock att Löfven aldrig skulle ge upp tanken att bli statsminister när han "vunnit" valet. Skulle han hellre gå i opposition tillsammans med SD? Det är ett hot som Annie Lööf inte skulle kunna stå emot.

Om det inte ens kan bli en S+M-regering kan Kristersson teoretiskt bilda en M+KD-regering med någon form av stöd från C och L och en förhoppning att S+SD inte fäller denna. Om Löfven släpper fram en sådan regering förbinder han sig implicit att inte omedelbart fälla den om den inte kommer med omvälvande förslag (som dessutom SD måste motsätta sig). Ett exempel är ett avskaffande av flygskatten, Värre blir det om Kristersson vill avskaffa värnskatten. Ingen vet hur SD skulle ställa sig men risken är avsevärd att både S och SD skulle fälla ett sådant förslag.

För Löfvens del tillkommer problemet att han inte kan fälla en borgerlig regering med hjälp av SD utan att ha en plan för hur han kan ta över regeringsmakten. Om Kristersson inte utlyser nyval måste Löfven regera med hjälp av SD, vilket inte verkar så roligt. Eller ska han själv så fort som möjligt i en begynnande konjunkturnedgång utlysa nyval och ställa till oreda för alla? Det borde vara möjligt för Kristersson att förankra större beslut i blocköverskridande överenskommelser och klara vardagsregerandet med hjälp av stingsliga hot om kabinettsfråga och avgång.

En hel del av detta spel avgörs på det moraliska planet. Löfven kommer att hävda att eftersom hans block är t ex 0,5 procentenheter större än Alliansen har han en moralisk rätt att regera. Mot detta kan Kristersson hävda att Löfven har en, visserligen oenig, majoritet i riksdagen på uppemot 55 procent emot sig. Detta argument har dock försvagats de senaste veckorna när Jimmie Åkesson (SD) sagt sig kunna stödja Löfven i migrationsfrågan. Kan Kristersson turnera den moraliska frågan så att han får ett övertag eller ska han kasta in handduken? Om han lyckas få ett argumentatoriskt övertag borde Löfven inse att han inte kan hålla på med att ställa till bråk och sprida osäkerhet och därför acceptera Kristersson som statsminister.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristersson, statsminister, val 2018, Löfven, Alliansen, Lööf, kabinettsfråga, regeringsbildning, politik på nyligen.se

Liberalerna stannar utanför?

Jan Björklund (L) har inte satt sig in i den parlamentariska situationen efter valet om de rödgröna blir större än Alliansen. Det visar hans analogi med Vänsterpartiet idag.

Liberalernas partiledare Jan Björklund gav några distinkta besked i SvD den 11/11-17 som förtjänar att kommas ihåg när valresultatet 2018 är färdigt. Om Alliansen blir större än de rödgröna ska Alliansen bilda regering. Om Alliansen blir mindre kommer L inte att bryta sig ur Alliansen utan samarbetet över blockgränsen ska ske mellan Alliansen och S.

Om Alliansen blir mindre och det bildas en koalitionsregering ska statsministern vara borgerlig och inte tas från det största partiet S, menar Björklund. Men samarbetet kan också ske i riksdagen. Eftersom Björklund inte tänker sig en ren alliansregering i detta fall måste samarbetet i riksdagen tydligen ske mellan en rödgrön regering och alliansen. Det är samma läge som idag. Björklund fick inte tillfälle att utveckla hur han ser på detta passiva scenario. Ett citat:

Fråga: "Vilket scenario är mest önskvärt om ni blir mindre än de rödgröna?
– Det går inte att säga i dag. Det kan vara ett samarbete i riksdagen eller en blocköverskridande regering. I Tyskland har M och S samarbetat. Vi är så vana med att det finns tydliga regeringsalternativ, men plötsligt har vi en rätt så europeisk situation. Exakt hur det blir får man förhandla om efter valet, säger Jan Björklund.
Ett huvudscenario är dock att Alliansen samarbetar med Socialdemokraterna, i riksdagen eller i regering."

Ett regeringssamarbete ska enligt Björklund ske med S och hela Alliansen där statsministern ska vara borgerlig. Det är ett kraftfullt besked och förutsätter rimligtvis att Ulf Kristersson (M) får uppdraget att bilda regering.  Björklund kommer då att fordra att regeringen har majoritet i riksdagen genom att Socialdemokraterna tas med i regeringen. I annat fall kommer L att bryta sig ur Alliansen och stanna utanför regeringen. Alliansen har då spruckit och Björklund har underkänt Kristerssons strategi.

Motiveringen för att bryta sig ur är sannolikt Björklunds syn på svårigheterna att bilda en alliansregering utan relativ majoritet som Björklund motiverar med en analogi till regeringens relationer till V idag:

" Det handlar inte bara om att tillträda, det svåra är att överleva. Det upplevde Löfven 2014. Det är fullt tänkbart att SD släpper fram en alliansregering utan löften, men så fort den har tillträtt sitter man på SD:s nåder om vi är mindre än de rödgröna. Åkesson skulle få precis samma situation som Sjöstedt har i dag. Han beställer saker som Löfven måste leverera, säger Björklund."

Denna analogi haltar och V:s position idag är därtill en produkt av Reinfeldts strategiska tänkande. Antag att Jonas Sjöstedt (V) "beställer" en höjning av värnskatten. Stefan Löfven (S) säger nej.  Skulle då Sjöstedt kunna hota med att rösta med de borgerliga i denna fråga? Nej, Björklund måste mena att Sjöstedt skulle hota med att inte rösta på den rödgröna budgeten så att regeringen faller. Alliansen är idag större än S+MP. Men Sjöstedt inser att det inte ligger i V:s intresse att fälla regeringen eftersom det inte skulle leda till att värnskatten skulle kunna höjas. Dessutom skulle en rad andra regeringsbeslut som V står bakom inhiberas. V är en dörrmatta åt Löfven och kan inte få igenom något som Löfven ogillar.

Detta svaga läge för V förelåg redan i oktober 2014. Men genom Löfvens förhastade överenskommelse med V (om vinster i välfärden mm) gavs V en starkare position än som var motiverat. Detta hetsades fram av Fredrik Reinfeldt (M) med hot om att inte "släppa fram" Löfven om han inte kunde visa att han hade formellt stöd som räckte för en relativ majoritet. Samma krav ställdes också av den moderate talmannen Per Westerberg. Bevekelsegrunderna för denna strategi framstår som oklara.

Kristerssons strategi är att ignorera SD. Skulle SD försöka beställa något som Alliansen ogillar säger Kristersson nej. Han kan förhandla över blockgränsen med Löfven om en rimligare lösning på frågan om den är av begränsad betydelse. I viktiga frågor kan Kristersson ställa kabinettsfråga för att få Löfven att släppa på sina ståndpunkter som sammanfaller med Sverigedemokraternas. Inte vill Löfven fälla regeringen och själv regera med SD:s stöd.  Björklund borde kanske fundera igenom problematiken ännu en vända.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristersson, val 2018, moderaterna, Sjöstedt, Björklund, liberalerna, regeringsbildning, SD, politik på intressant.se

Regeringsfrågan om de röd-gröna frlorar 2018

Trenden att M går tillbaka och C går framåt kan med olika ultimativa krav leda till en mycket komplicerad regeringsbildning. Kanske blir det ett samarbetsavtal mellan en regering Löfven och C+L.

Flera opinionsundersökningar visar ännu att Alliansen kan få relativ majoritet 2018. Här visas den senaste från DN/Ipsos gjord 9-22 maj. De rödgröna förlorar med en procentenhet (avrundat).

En kanske avgörande händelse är Sverigedemokraternas med utspel 19/5-17 i DI (Ekot). Nu är det Oscar Sjöstedt (SD) som går ut och säger att man inte kommer att rösta bort Stefan Löfven (S) om Alliansen vinner valet försåvitt SD inte får vara med i förhandlingarna om den kommande regeringen.Samtidigt säger S (Eneroth) att man inte kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra (M) som statsminister. För att kunna analysera detta borde förutsättningarna preciseras. Ett scenario:

Löfven sitter kvar trots en ev valförlust. För att kunna avsätta honom inom två veckor fordras att en majoritet av ledamöterna röstar emot honom - annars fortsätter han som statsminister tills han förlorar någon viktig omröstning eller utsätts för en misstroendeförklaring. Men om SD har släppt fram honom som statsminister redan från början är det inte helt sannolikt att SD nödvändigtvis vill avsätta honom senare om hans politik är oförändrad sedan valrörelsen.

Om det inte blir förhandlingar mellan Alliansen och SD blir alltså en röst på SD en röst på Löfven, vilket AKB vill understryka. Kan det vara SD:s syfte? Tidigare fick man intrycket att SD:s röstning om statsministern skulle avgöras av vilket regeringsalternativ som partiet menade var mest invandringsrestriktivt. Men nu tycks man inom SD tro att det skulle gå att spela ut blocken mot varandra de två första veckorna före statsministeromröstningen.

Har SD inte lyssnat på Annie Lööf? Hon har med en dåres envishet deklarerat att hon inte förhandlar med SD och inte kan regera om regeringen blir beroende av SD. Tror någon att att Lööf skulle överge sin närmast fundamentalistiska uppfattning inför SD:s hot att Löfven annars sitter kvar?

Eller spekulerar SD i att restalliansen (minus C) skulle bilda regering med stöd av SD. Det som tyder på detta är att AKB uttalar att hon inte kan tänka sig att 'regera' med SD men säger inget om att 'regera med stöd' av SD. Att i detta läge kräva förhandlingar när både Jan Björklund (L) och AKB är emot detta kan emellertid bli kontrafinalt. Dessa två partier kan komma fram till att det enda säkra är att ta in Löfven och/eller hans hejdukar i en Alliansregering (inkl C).

Nu kan någon invända att det är just detta SD vill: bli det enda riktiga oppositionspartiet 2022 - kanske med egen majoritet. Sådan eskapism tror jag inte vi behöver analysera här. Den kritiska frågan är istället vad socialdemokraterna vill. Genom att deklarera att Löfven inte tänker avgå självmant ställer de samarbetet Alliansen-SD på sin spets väl medvetna om att Lööf inte tänker rösta bort Löfven tillsammans med SD - speciellt inte nu när SD ställt samverkansvillkor och höjt priset för en gemensam bortröstning. Både S och SD har satt Lööf på pottkanten.

Uträkningen från Socialdemokraterna verkar vara att i första hand splittra Alliansen med hjälp av Lööf. Det finns dock inga uttalanden från henne att hon skulle vilja regera ihop med S och de fd kommunisterna. Risken är också uppenbart stor att C skulle gå sin undergång till mötes efter ett sådant förräderi. Inte ens om Lööf blev statsminister skulle C klara sig oskatt ur samarbetet. Men Annie Lööf har ändå chansen att uppnå herostratisk ryktbarhet om hon vill.

Är inte det mest sannolika att Alliansen vid en valseger erbjuder Löfven ett blocköverskridande samarbete som är så generöst att han frivilligt avgår? Genom att Lööf och i viss mån den övriga Alliansen har skött sina alternativ så illa har Alliansen inte några bra val kvar. Det kan i värsta fall gå så illa att Löfven inte bara blir vice statsminister utan fyller upp regeringen med socialdemokrater förutom de borgerliga partiledarna. Han är en god förhandlare och Alliansens partiledare är oskickliga.

Det kan emellertid gå ännu värre.  Moderaternas felbedömning av Annie Lööfs lojalitet vid SD-utspelet i januari-17 kan kosta AKB statsministerposten. Den kan gå till Lööf så länge siffrorna för blocken ser ut som dagens Ipsos'. Detta förutsätter en uppgörelse med S. Men trenden för M förutskickar att Alliansen bryts sönder. En möjlighet, som en del pekar på, är att M förbereder en regering med stöd av SD och KD. Enligt Ipsos skulle den kunna få majoritet över de rödgröna även om MP kommer in. C och L skulle då få lägga ned rösterna när SD-frågorna kommer upp. Är det så SD vill ha det med sitt kravställande?

Men ett krossat M-parti med en defaitistisk partiledare som i mycket saknar karisma och agitatorisk förmåga kanske väljer att stanna utanför regeringen för att konsolidera sig och byta partiledning. Om Löfven bryter samarbetet med Vänsterpartiet kan resultatet bli en S+MP-regering med ett samarbetsavtal med C och L, som främst skulle garantera att budgetpropositionerna gick igenom efter förhandlingar. En röst på Lööf blir då en röst på Löfven. Det förstår dock inte medelklasskvinnorna i större städer som sägs ha övergett M till förmån för C...

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Centern, Socialdemokraterna, val 2018, regeringsbildning, regeringsfrågan på intressant.se 

Stoppar Centern regimskiftet 2018?

Centerns aggressiva avvisande av Kinberg Batras utspel om samtal med SD borde betyda att Annie Lööf inte vågar förena sig med oppositionen i den obligatoriska omröstningen om Löfven 2018. Men om hon låter bli att backa i förväg borde Löfven förstå att överge sin förhastade deklaration att sitta kvar till varje pris. Då skulle en blocköverskridande samarbetsregering kunna bildas.

Jag tolkar Anna Kinberg Batras utspel 19/1-17 som att hon i god tid före valet 2018 ville syna pålitligheten hos Centerpartiet och möjligen också Liberalerna (f d Folkpartiet). Skulle man vara beredd att redan före valet börja diskutera framläggandet av en gemensam budget och kunde man acceptera att åtminstone samtala med SD i utskotten i Riksdagen? AKB fick ett svar från Annie Lööf (C) som hon nog inte var beredd på: ett vasst och kategoriskt avvisande.Några dagar senare följde Centern upp sitt avvisande med ett ultimatum från vice ordföranden Anders W Jonsson (som han dock backat något ifrån)..

Bakgrunden är att AKB i juni 2016 i Ekots lördagsintervju deklarerade att M skulle rösta nej till Stefan Löfven efter valet 2018 även om de rödgröna fått relativ majoritet. I oktober 2016 deklarerade Löfven att han inte tänkte avgå självmant om Alliansen skulle få relativ majoritet. Alliansen skulle få visa att den var enig med SD för att få ihop en majoritet av alla riksdagsledamöter i den obligatoriska omröstningen. Han förutskicka att Centern knappast skulle våga gå ihop med SD med hänsyn till sina egna väljare.

Senare i oktober 2016 kom ett stickspår från Jan Björklund (L) om vad som var tänkbart ifall att de rödgröna vann valet 2018 med relativ majoritet. Han kunde för egen del tänka sig en blocköverskridande regering där Moderaterna och Socialdemokraterna ingick. I media förvanskades dock utspelet och kom att uppfattas som gällande situationen där Alliansen fått relativ majoritet. Kort därefter kom Löfven med ett föga uppmärksammat uttalande i AB där han var med på att ingå i en alliansregering på villkor att också MP fick vara med.

Med Centerns utspel 24/1 (förhastat ultimatum) och Liberalernas mera lågmälda instämmanden har det som kunnat anas sedan i höstas nu kommit upp till ytan. Nu kan konstateras att det inte blir någon gemensam alliansbudget före valet och att allianssamarbetet efter valet är i fara. Här ska analyseras vad som kan hända om Alliansen vinner valet (får relativ majoritet). Utgångspunkten är att Löfven inte avgår självmant.

Tidigare har man kunnat utgå från att Löfven skulle bli avsatt vid den obligatoriska statsministeromröstningen - trots att målet en majoritet av ledamöterna kräver att också SD röstar emot Löfven. Denna röstning har Jimmie Åkesson (SD) utlovat utan att ställa villkor (hösten-16 i Ek li men som 25/1 i Rapport inte var helt klart). Men Löfven förefaller nu att skörda framgångar i sitt arbete med att skrämma C och L från att bli beroende av SD. Det kan bli så att C inte vågar rösta emot Löfven eftersom en avsättning kräver aktivt stöd från SD. Annie Lööf kan alltså stoppa ett regimskifte 2018. Men med en klar valseger för Alliansen kan L bli så stort att en majoritet mot Löfven kan formeras utan Lööfs medverkan.

Om vi däremot antar att både C och L hoppar av från Alliansen vid en valseger för att bli stödpartier till Löfven och Lövin tillsammans med Vänsterpartiet kan Löfven sannolikt sitta kvar. Men att samarbeta med de f d kommunisternas parti är ett långt och vanskligt steg för C och L. Och utan V kan sannolikt inte majoritet garanteras. Ett alternativ är att C och L både avstår från att avsätta Löfven och att gå med i hans regering. De kan då bli tungan på vågen mellan de rödgröna och M, KD, SD. Det fordrar dock att Löfven tror att deras stöd inte är gratis vilket förutsätter att de kan rösta på förslag som stöds av SD. På sikt äts de sannolikt också upp av M och KD som kommer att betrakta dem som förrädare.

Det är alltså ganska osannolikt att Löfvens grundstrategi att splittra Alliansen skulle kunna lyckas. Men inte heller Alliansens grundstrategi, som förefaller formulerad av "Bagdad Bob", kan lyckas. En Alliansregering med endast relativ majoritet (som 2010-14) lever farligt sedan SD upptäckt att det inte finns något hinder i grundlagen att rösta på andra partiers budgetmotioner (som i dec-14). Numera är det bara Annie Lööf som ständigt återkommer till att målet är en Alliansregering med alla fyra partierna. Strängt taget hävdar Björklund samma sak men han undkommer genom att många politiska bedömare tror att han vill ha med S i en sådan regering (det gäller ju fallet då Alliansen förlorar valet).

Om Alliansen vinner valet finns det bara tre alternativ: att börja samarbeta med S, att börja samarbeta med SD (har fallit i dagarna) eller att låta Löfven regera vidare. Det tredje alternativet kommer Löfven vid närmare eftertanke att finna vara alltför plågsamt. Alla hans förslag kan när som helst röstas ned av enbart Alliansen, vilket  även innefattar budgeten. Men om SD vägrar att rösta emot honom kan han hamna där även om Alliansen är emot honom. - Skulle Löfven däremot släppa sin halsstarriga ambition att sitta kvar tills han får ett misstroendevotum emot sig kan han med viss trovärdighet redan vid talmansrundan efter valet föreslå en blocköverskridande fempartiregering där han själv (och ev MP) skulle ingå. Detta har han redan föreslagit i AB i höstas.

En variant av detta alternativ är att Löfven nöjer sig med att ingå ett avtal med Alliansen att inte rösta på sin egen budgetmotion för att förhindra att SD fäller regeringen och ställer till kaos. Eftersom han är så mån om att isolera SD skulle det kunna vara tänkbart. Någon borde lägga fram tanken för att syna Löfven.

Centerns och Liberalernas delvis aggressiva avfärdande av AKB:s propå att man skulle kunna samtala med SD i utskotten medför av allt att döma att en Alliansregering, som måste få någon garanti från SD att inte budgeten fälls, inte kan bildas 2018. Det betyder att redan vid statsministeromröstningen kommer Annie Lööf att vägra att fälla Löfven. Om hon däremot inte backar i förväg kan Löfven förstå att självmant avgå för att öppna för en blocköverskridande regering tillsammans med åtminstone M, KD och L. Han får väl nöja sig med att bli vice statsminister för samarbetets skull.

[Se även Centerns motstridiga egna förklaringar efter debaclet.]
- - - -
Alternativen om de rödgröna får relativ majoritet, bloggart sep-16

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsbildning, val 2018, moderaterna, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Alliansen, politik på intressant.se

Kinberg Batra kan bli statsminister trots att Alliansen inte vinner valet

Med formella omröstningar vid regeringsbildningen 2018 kan Kinberg Batra bli statsminister i en alliansregering i minoritet som kan fällas av SD och S i förening. Med slutna talmansförhandlingar blir detta resultat inte möjligt. Resultatet blir istället en koalition mellan S och M där en tuff Kinberg Batra kan bli statsminister.

Den här analysen behandlar enbart det valutfall 2018 som innebär att Alliansen blir mindre än de rödgröna. Resultaten kan bli olika om regeringsbildningen blir formell enligt grundlagen eller om alla förhandlingar hålls i slutna rum där det slutliga resultatet är överenskommet innan det går till omröstning i riksdagen.

1. Formella omröstningar

Tomas Eneroth, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, kräver i en debattartikel i SvD 12/9 att Anna Kinberg Batra (M) ger besked om huruvida hon tänker bilda regering 2018 med SD:s aktiva stöd eller inte. Han diskuterar enbart fallet där Alliansen blir mindre än de rödgröna (som idag).

AKB deklarerade i Ekots lördagsintervju före sommaren att hon skulle rösta nej till Stefan Löfven som statsminister även om Alliansen blir mindre. Då uppstår frågan huruvida hon kan, och i så fall hur, hon ska bilda regering. Eneroth vill nu tvinga fram ett besked att AKB inte kan bilda regering med stöd från SD eftersom det fordras att detta stöd blir "aktivt" - SD måste rösta för AKB som statsminister när talmannen ställer frågan. Det skulle betyda ett stöd från ett rasistiskt parti vars företrädare slåss med järnrör, enligt Eneroth. 

Som jag ser det kommer Alliansen och SD att rösta emot Löfven 2018 varvid budet går till AKB. Hon kan då antingen försöka presentera en koalitionsregering med S eller en alliansregering där SD kan rösta för AKB eller lägga ner rösterna. SD kan försöka kräva utfästelser från Alliansen med hotet att lägga ner rösterna i annat fall. Skulle SD göra så går budet tillbaka till Löfven. Inför den tredje omröstningen måste Löfven söka stöd över blockgränsen - annars blir det en upprepning av den första. Han kan då bilda en koalitionsregering med M och ev några ytterligare borgerliga partier.

Det förefaller sannolikt att SD föredrar en Alliansregering i minoritet framför en S-M-regering med majoritet. Med vetskap om detta kan en stursk AKB vara kallsinnig till uppgörelser med SD. Hon kan krydda sin inställning med kritiska uttalanden om SD:s bakgrund för att täppa till munnen på Eneroth och andra med samma ärende. SD blir då motsvarigheten till VPK under sossetiden. AKB blir då statsminister i en alliansregering som teoretiskt kan fällas av SD och S i förening.

Men AKB kanske inte är tillräckligt tuff för att lägga kapson på Eneroth och hans anhang. Det kan uppstå tvivel om hennes avståndstagande mot "samarbete" med SD. I så fall måste vi börja se hennes utspel som ett närmande till Socialdemokraterna. Eneroth förstår det kanske inte, men hans artikel medför att en svag AKB måste samarbeta med Löfven i det fall han skriver om. Då är det lätt hänt att AKB blir statsminister i en koalitionsregering med borgerliga partier tillsammans med Socialdemokraterna. Kan det vara Eneroths målsättning?

2. Slutna talmansöverläggningar

 Blir resultatet annorlunda om man enbart för slutna diskussioner med talmannen (TM)? Jag utgår från att AKB menade allvar med att hon ska rösta nej till Löfven. TM utgår från att Stefan Löfven ska bilda regering och frågar då SD om de kan lägga ner rösterna om Löfven. Svaret blir sannolikt nej. Det tar litet extra tid om SD ställer villkor som Löfven ska avvisa, men resultatet blir att han inte kan bli statsminister i en rödgrön regering.

TM sonderar då med Anna Kinberg Batra. Hon vill bilda en alliansregering. TM frågar Löfven om ev stöd och får svaret att hans block röstar emot AKB. TM frågar SD som ställer krav för att rösta för AKB. Dessa avvisas av AKB. TM konstaterar att en alliansregering är omöjlig.

TM sonderar ånyo med Löfven, nu med en blocköverskridande lösning som mål. En svag AKB går med på en koalition S-M. Det slår ner som en bomb i debatten och AKB anklagas sannolikt för svek - hon skulle ju rösta nej till Löfven. Nu ska hon överta Isabella Lövins roll som vice statsminister. Om AKB kan föreställa sig detta säger hon nej till TM. (Om alliansvännerna sviker måste hon dock säga ja, se nedan.) Det blir extraval.

En tuff AKB kräver istället att själv bli statsminister i en M-S-regering. Kan Löfven acceptera detta? Om inte kan TM försöka med L, C och KD i koalition med S. Sannolikt säger de nej för att inte ätas upp av M. Och C är av fundamentalistiska skäl emot en koalition med S. Resultatet kan bli extraval om inte Löfven accepterar AKB som statsminister.

TM har dock en liten chans kvar. Om M+SD inte har majoritet i riksdagen kan han föreslå en S-MP-regering som har passivt stöd från C, L, KD och V vid omröstningen om Löfven som statsminister (de röstar inte nej utan lägger ned). Ska C, L, och KD tvingas visa var de står utan att AKB blir informerad? Om AKB räknar med detta alternativ kan hon förekomma "sveket" genom att bli vice statsminister i en S-M-regering om Löfven går med på detta. Men Löfven vill nog hellre regera vidare i minoritet där C, L och KD tvingas lägga ner sina röster både i omröstningen om statsminister och den kommande budgeten. Det förutsätter att han vet att de tre restallianspartierna kan förmås att lägga ned sina röster om honom som statsminister.

AKB måste alltså se till att C, L och KD inte sviker Alliansen så att den bryts sönder. Hon kan ta med några av partierna i koalitionen med S om de vill (C vill nog inte). Om hon kan lita på sina alliansvänner kan hon bli statsminister trots att Alliansen inte vinner valet och blir större än de rödgröna. Priset är en koalition med S där kompromisser måste göras.

Som framgår av fall 2 ovan medför en sluten förhandling att det knappast föreslås en Alliansregering i minoritet med aktivt stöd av SD. Eneroth (S) behöver i fall 2 inte vara orolig. Det blir inget "samarbete" med SD. I fall 1 är det dock sannolikt att SD kan få VPK:s roll som den var tidigare under sossetiden. Det finns dock en liten teoretisk möjlighet att SD i fall 1 istället föredrar en S-M-regering med majoritet än en Alliansregering i minoritet för att framstå som det "enda oppositionspartiet". Då blir Löfven och inte AKB statsminister.

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsbildning, val 2018, moderaterna, Anna Kinberg Batra, Alliansen, politik på intressant.se

Alliansen borde få Löfven att revidera budgeten

Det finns ett mellanläge mellan att fortsätta med en DÖ-liknande förlamning och att gå i krig för att fälla regeringens budget. Förmå Löfven att samarbeta genom att plocka bort några skadliga inslag i budgeten istället!

Nu när Decemberöverenskommelsen (DÖ) har fallit utgör Alliansens opposition mot budgeten ett reellt hot för regeringen. Från ett läge där Alliansen enbart har kunnat ägna sig åt krypskytte med s k tillkännagivanden utan att kunna attackera statsbudgeten är nu fältet fritt för en bredare offensiv. De politiska kommentatorerna spekulerar om samlingsregering eller S-M-regering. Men det avvisas av moderatledaren Anna Kinberg Batra (se DN 17/10-15).

Har Kinberg Batra någon plan?

Så vad vill Kinberg Batra göra istället. Det säger hon inte mycket om. Hon antyder att det som vanligt kommer att bli några små ändringar i budgeten fram till början av december. Är det verkligen en naturlig följd av att DÖ har fallit? Vad är annorlunda nu mot före 9/10 då KD:s riksting likviderade DÖ och de andra partierna följde efter?

Det som faktiskt är olika mot tidigare är att Stefan Löfven (S) måste räkna med att finansutskottet kan ändra så mycket i budgeten att han återigen ställs inför faran "att behöva regera med någon annans budget". Men det verkar som om Kinberg Batra utesluter så stora förändringar eftersom hon inte vill "ställa till kaos i Riksdagen". Och så länge Löfven kan räkna med detta är DÖ inte död utan den lever vidare informellt. Det var nog inte det väljarna väntade sig.

Varför är det ingen som uppmärksammat att det finns ett mellanläge mellan att fortsätta att vara lamslagen av skräck för nyval och en regelrätt offensiv för att avsätta regeringen? Det första Alliansen borde göra är att erbjuda att medverka till att budgeten går igenom om Löfven visar samarbetsvilja och gör revideringar av de mest skadliga delarna av budgeten. Man kan ju antyda vad man tänker sig: t ex reducerad bensinskattehöjning, bevarat jobbskatteavdrag, inhiberad försämring av ROT-avdraget och liknande.

Inför sådana inviter måste Löfven förhandla eftersom han måste räkna med att finansutskottet annars ensidigt gör dessa förändringar. (Något konstitutionellt hinder för detta finns inte, trots att många verkar tro det.) Löfven kan då råka ut för situationen att hans budget i vissa avseenden kommer att revideras av Riksdagen men att förändringarna inte är så avgörande att han kan gå ut och utlysa ett extraval. Han kan naturligtvis, som den erfarne förhandlare han är, hota med att varje kommatecken som ändras räcker för att det ska bli nyval. "Det är en principsak, en prestigefråga eller en hederssak" kan han säga och vägra att förhandla med kontraktsbrytare och förrädare.

Kan Alliansen genomskåda sådan förhandlingstaktik? Och är Alliansens förhandlare tillräckligt skickliga som förhandlare för att kunna uppnå några förändringar? Dagens passivitet verkar olycksbådande. Var finns styrkan och ledarskapet?

[Uppd 22:15 19/10: Jens Ahlgren, Timbro, menar i DS att 1/3 eller 10 mdr kr av reformerna kan stoppas utan att budgeten faller.]

Läs även andra bloggares åsikter om decemberöverenskommelsen, DÖ, alliansen, socialdemokraterna, Kinberg Batra på intressant.se

Fel regering bildades hösten 2014 genom att statvetarna förledde talmannen

Genom att talmannen hösten 2014 felaktigt trodde att Löfven hade stöd kom också en felaktig regering att bildas. Den borde istället ha bestått av S med stöd av hela Alliansen. Kanske skulle KD:s stämma kunna återföra situationen till detta genom att överge DÖ.

Kan hela eländet med decemberöverenskommelsen (DÖ) ha orsakats genom att Sveriges främsta statsvetare inte insåg (eller negligerade) att Sverigedemokraterna kunde tänkas rösta på den borgerliga budgetmotionen?  en 25/8-14 skrev professor Olof Ruin och prof Tommy Möller en artikel i DN som oroade sig för att Vänsterpartiet skulle rösta emot Stefan Löfvens budgetproposition i december. SD nämndes inte alls. Jag försökte påpeka (DN.se 26/8) att det statsrättsligt inte fanns något hinder för SD att fälla budgetpropositionen (som de även gjorde). Men då ledde detta inte till någon oro. 

En orsak kan ha varit att de initierade förlitade sig på den praxis för riksdagsarbetet som fanns att ett parti som inte fått gehör för sin motion lade ner sina röster i huvudvoteringen. Några trodde möjligen att detta hade karaktären av grundlag.Talmannen Per Westerberg ansåg i varje fall att Löfven genom avtalet med V kunnat visa att regeringen hade stöd för sin budget. Därför släppte han fram Löfven som regeringsbildare. Men Ruin, Möller och Westerberg hade fel och jag hade rätt. Löfven hade inte visat att han hade stöd och riskerade därmed att inte få igenom sin budgetproposition. Därför borde han inte ha fått bilda regering.

Om talmannen hade fordrat att Löfven verkligen skulle kunna visa att han skulle få igenom sin budgetproposition borde Löfven ha träffat en överenskommelse med Alliansen eller några av partierna om inriktningen av budgeten. Alternativt hade Löfven tvingats till en uppgörelse med SD om att detta parti inte skulle stödja en borgerlig budgetmotion. Nu behövde han inte göra dessa sonderingar eftersom statsvetarna satt en felaktig ram för problematiken som byggde enbart på praxis. Därmed gick Löfven och sund parlamentarism mot sitt nederlag.

Grundlagen får förutsättas vara utformad så att en lugn parlamentarisk utveckling i politikens mittfåra ska bli resultatet även vid svåra  parlamentariska utfall. För Sveriges del fanns hösten 2014 ett antal olika alternativ:

1. Regeringen Reinfeldt fortsätter men med krav på stöd från andra partier vid viktiga omröstningar. (Stidshingstalternativet)
2.  Löfven bildar en S-regering med stöd från Alliansen
3. Reinfeldt bildar en regering med stöd från S och ev MP
4. Löfven bildar regering med garantier från SD.
5. Reinfeldt bildar regering med garantier från SD
6. Löfven bildar regering med MP och sönderbrutna rester av Alliansen
7. Löfven bildar en S, MP och V-regering
8. Löfven bildar en S o MP-regering 
9. Reinfeldt bildar en Allians- o MP-regering

Alt 1 kanske inte skulle bli så långlivat eftersom det enbart skulle kunna fortleva med nyvalshot. Alternativ 2 verkade inte ens övervägas av Löfven som trodde att nr 6 var det taktiskt lämpliga (att bryta sönder Alliansen), Alternativen med stöd från SD var uteslutna på förhand - däremot inte alternativen med V. Resultatet blev också en hybrid av 7 och 8, som kompletterades med carte blanche från Alliansen i budgetfrågor (DÖ). Det framstår i översikten som ett ganska extremt alternativ och innehåller rester av taktiska överväganden från Alliansen att väljarna 2018 ska vilja bli av med extremismen.

Min bedömning har varit att en skicklig Alliansledare hade klarat att slå in på alt 3. Det hade krävt förhandlingar med S och MP där hot om nyval och samarbete med SD kanske varit ingredienser. För många skulle dock alt 2 varit det naturliga och i linje med svensk samarbetstradition i svåra lägen. En sådan regering hade fått avstå från alla mera extrema förslag på de tunga politikområdena. Inflytandet från V hade klippts av och rimligtvis skulle inte MP haft några taburetter. 

Detta alternativ med S-regering som stöds av hela Alliansen i viktiga frågor borde upplevas som mer fördelaktigt än dagens DÖ-stödda vänsterbetonade regering. Redan på ett tidigt stadium avvisades detta alternativ med hänvisning till att SD skulle framstå som det enda riktiga oppositionspartiet. Idag framstår nog den invändningen som lättviktig. En strategisk invändning är dock att skiljelinjerna mellan blocken skulle bli utsuddade inför valet 2018. Relevansen för denna invändning kräver en särskild analys.

En intressant utveckling skulle nu kunna inledas om KD:s riksting skulle överge DÖ. Då skulle övriga aktörer få göra bästa möjliga av situationen efter ett sådant stämmobeslut. Löfven skulle då kanske till slut kunna bilda sin "samarbetsregering" - t ex genom att kasta ut MP och inleda samarbete med hela Alliansen.


Läs även andra bloggares åsikter om DÖ, Alliansen, Socialdemokraterna, Löfven, samarbetsregering, Ruin, statsrätt, politik på intressant.se

Dimridåer kring Decemberöverenskommelsen

Det läggs ut dimridåer om decemberöverenskommelsen. SD har inte den maktposition som de påstår. Men för att kunna inställa nyvalet låstsas alla att "landet är ostyrbart" utan en uppgörelse om röstningsreglerna.

Det blev inget nyval precis som jag förmodade 26/11-14. Men det krävdes att statsminister Stefan Löfven aviserade att han skulle utlysa nyval den 29 december (till den 22 mars) när hans regerings budgetproposition inte gick igenom i riksdagen. Av någon anledning sägs det vara innehållet i den s k Decemberöverenskommelsen (DÖ) som gjorde att hotet om nyval (extraval) kunde dras tillbaka.

Utgångsläget beskrivs av de flesta kommentatorer som att ett nyval knappast skulle ge någondera blocket absolut majoritet. "Troligen hade Sverigedemokraterna förblivit tungan på vågen och kunnat utnyttja detta till att fälla varje budget som inte ansluter sig till deras syn på migrations- och asylfrågorna." (Johan Schück i DN 3/1-15) Genom detta skulle landet ha befunnit sig i "en ohållbar situation" där budgetnederlagen och regeringsskiftena kunde följa tätt på varandra. "Landet riskerade att bli ostyrbart." Detta dödläge behövde brytas. DÖ var vad regeringspartierna och Alliansen kunde enas om.

Resultatet blir på kort sikt att Löfven kan sitta kvar och en kortare tid bli tvungen att regera med Alliansens budget. Redan i tilläggspropositionen i april 2015 kan han börja ändra i delar av Alliansens budget. Arbetsgivaravgifterna för unga kan höjas från 1/7. Däremot måste inkomstskatterna ligga fast hela året. Alliansen har förbundit sig att om man lägger fram en gemensam motion till tilläggsbudgeten och om denna riskerar att gå igenom i riksdagen ska man lägga ner sina röster för den egna motionen osv.

Detta avtal har kritiserats hårt av många på den borgerliga sidan och då speciellt av moderaterna. En del av kritiken skjuter in sig på att Löfven kan försöka lägga in andra frågor än rena budgetfrågor i budgetpropositionerna för att automatiskt få igenom dem i riksdagen. Men kritiken i sak är svårare att förstå. Den bygger på att utgångsläget ovan är korrekt beskrivet. Sverigedemokraterna hade inte enbart en unik chans att fälla regeringens budget genom Alliansens hårda bindning till den gemensamma budgetmotionen utan SD fick av någon anledning en permanent maktställning som tungan på vågen också i budgetfrågor.

Hur kan det komma sig att SD plötsligt kunde få sådan makt? SD själva har gett sken av att de ska kunna fälla regeringar tre gånger om året framöver. Och Löfven har orerat om det oacceptabla i att SD ska kunna fälla alla regeringar "som inte dansar efter SD:s pipa". Statsvetarna och de politiska kommentatorerna har inte invänt. Alliansen säger att man redan på kvällen 2/12 när SD aviserat regeringens nederlag hade föreslagit för Löfven att röstningsreglerna skulle modifieras. Men man hade inte tydligt förklarat att en sådan uppgörelse skulle medge att man lade ned rösterna för sin egen budgetmotion 3/12.

Enligt min mening föreligger här en utläggning av dimridåer. SD:s nya maktställning är enbart en fiktion som upprätthålls av taktiska skäl (jag tror inte på okunnighet). Det är ju så att SD får denna makt under nuvarande mandatperiod därför att Alliansen skulle vilja ge dem denna position. För detta krävs två saker: 1) Alliansen kommer tre gånger om året att lägga fram gemensamma budgetmotioner. 2) Om dessa riskerar att gå igenom i riksdagen genom SD:s röstning garanterar Alliansen att inte lägga ned sina röster på de egna förslagen.

Varken 1) eller 2) har det hörts något om. Att Alliansen lade fram en gemensam budgetmotion hösten 2014 var en engångsföreteelse som kom sig av att Fredrik Reinfeldt före valet 2014 ville sätta press på Löfven att deklarera att han skulle ta med de fd kommunisterna i regeringen. På så vis skulle opinionen precis som 2010 bli mer avogt inställd till ett regimskifte.(Det kunde också tolkas som att han såsom "stridshingst" ville skrämma Löfven att inte bilda regering utan absolut majoritet.)

Genom DÖ slapp Löfven och de borgerliga ett nyval som sannolikt hade gett SD ytterligare framgångar. Varslet om nyval var rimligtvis förhastat. Och oviljan hos de borgerliga att förhandla var åtminstone efter det att budgeten fallit onödigt arrogant. För att komma ur detta "chicken-race" behövdes en dimridå i form av DÖ för att rädda ansiktet på parterna. Oturligt nog tolkades denna DÖ av Alliansens sympatisörer i stor utsträckning som en onödig eftergift.

För att framhäva att Alliansen fått en framgång har nämnts att Socialdemokraterna för första gången gått med på att inte rösta emot ett förslag om en borgerlig statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna. Men det är knappast en framgång. Antag att de rödgröna och SD röstar emot t ex AKB 2018. Då tillfrågar talmannen Löfven som får SD och Alliansen emot sig. Frågan går då tillbaka till AKB och då måste Löfven rimligen ge sig för att inte framstå som rättshaverist.

Läs även andra bloggares åsikter om Decemberöverenskommelsen, DÖ, riksdagen, budgetomröstning, socialdemokraterna, Löfven, alliansen, val 2018, röstningsregler, politik på intressant.se

Varför utlyste Löfven nyval 22 mars?

Löfven är oerfaren och har dåliga rådgivare. När Reinfeldt erbjöd sig att släppa fram Löfven tog han chansen trots att Reinfeldt hade riggat processen med starka hinder. Och med statsvetarnas felaktiga definition av majoritet trodde Löfven att han skulle klara regerandet.

Hur hamnade Sverige i den nu aktuella röran med nyval utan att regeringen och oppositionen förhandlat om budgeten? Upprinnelsen till dagens svårigheter måste sökas i den process som föregick regeringsbildningen i september 2014. Då deklarerade Fredrik Reinfeldt att man visserligen skulle släppa fram Stefan Löfven om de rödgröna blev större än Alliansen i valet men att man skulle ställa till ordentligt med besvär i form av utbrutna delar av budgeten (som skulle röstas ned) och i form av att Alliansen skulle lägga fram en egen budget, som teoretiskt skulle kunna gå igenom istället för regeringens budget.

Stefan Löfven

Varför ville Reinfeldt göra det svårt för Löfven om de rödgröna skulle få relativ majoritet? Så här efteråt är det inte alldeles enkelt att analysera denna fråga eftersom man i augusti oftast diskuterade frågan utan att skilja mellan relativ och absolut majoritet. En tolkning är att Reinfeldt ville få Löfven att erkänna att han måste ta med kommunisterna i regeringen. Hotet om ministerposter till det då sturska Vänsterpartiet kunde tänkas ha en avskräckande inverkan på mittenväljarnas vilja att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

En annan tolkning är att "stridshingsten" Reinfeldt hade ambitionen att manövrera så att Löfven inte skulle våga bilda regering om den lätt skulle kunna falla. Istället skulle Reinfeldt bilda regering med stöd från Socialdemokraterna, som ju mer än allt annat ville sätta stopp för inflytande för Sverigedemokraterna. Medgivandet att släppa fram Löfven skulle då ha betingats av taktik att inte framstå som alltför oresonlig.

Det naturliga hade dock varit att rösta nej till Löfven som statsminister. Genom att SD också hade röstat nej hade Löfven inte kommit längre och då hade talmannens bud gått till Reinfeldt. Han hade då kunnat bli statsminister med hjälp av nedlagda röster från S (oberoende av vad SD gjorde). För att SD inte skulle få något inflytande därefter skulle Löfven varit nödgad att göra upp med Alliansen om stöd i viktigare frågor. Detta hade dock inte behövt gälla budgeten. Eftersom det inte skulle ha funnits något alternativt budgetförslag som kunnat få majoritet hade Alliansregeringens budgetproposition gått igenom. Även om Löfven varit obstinat hade det inte blivit någon regeringskris eller nyval.

Istället ville Reinfeldt släppa fram Löfven med villkoret att han kunde visa att han skulle kunna få majoritet för sin budgetproposition. Detta borde prima facie inte ha lett till något annat resultat än i det föregående fallet. Alliansen och SD hade röstat emot eftersom Löfven inte kunde/ville få utfästelser från SD om att budgeten skulle gå igenom. Här inträder emellertid den kritiska punkten i skeendet i form av ett antal statsvetare hävdade att "majoritet" mot budgeten krävde att den minoritet som var emot budgeten var större än den minoritet som stödde regeringens budget. Eftersom regeringens minoritet var större än Alliansens minoritet skulle någon "majoritet" mot budgeten inte kunna uppbådas. Det gällde bara att Löfven fick med Vänsterpartiet i regeringen, annars visste man inte vad som kunde hända om V t ex lade ned rösterna.

Den oerfarne, okunnige samt möjligtvis omdömeslöse Löfven tog med entusiasm fasta på detta egentligen helt felaktiga kriterium. Han mjukade upp V så att Jonas Sjöstedt nöjde sig med att i ett avtal lova att stödja Löfvens budget utan att få ministerposter. Till yttermera visso gich han till talmannen utan att detta avtal var färdigt och försäkrade att han skulle kunna få majoritet för budgeten. Och ödesdigert nog accepterade både talmannen och Alliansen denna advokatyr - kanske lugnade av experternas försäkringar att praxis skulle hindra SD från att rösta på Alliansens budget. Detta var rent önsketänkande. Om SD verkligen inte hade velat bryta mot praxis men ändå önskat få inflytande kunde ju SD ha avstått från att lämna in en formell budgetmotion denna höst när nu Alliansen med sin gemensamma budget öppnat för denna möjlighet..

Att Alliansen lade fram en gemensam budget var rimligtvis ett led i att avskräcka Löfven från att försöka bilda regering när han formellt fick chansen. Han skulle ha insett det riskabla med regeringsbildningen när det förelåg ett nederlagshot i form av en borgerlig budget som kunde gå igenom och frivilligt valt att kasta in handduken. Då skulle Reinfeldt ha kunnat komma igen med Löfvens stöd på längre sikt. Men genom att Reinfeldt övergav ev sådana planer redan på valnatten ingavs Löfven falska förhoppningar om att han skulle klara regeringsbildningen och budgeten. Reinfeldts avgång är alltså en bidragande orsak till dagens svårigheter och det extra valet 22 mars.

Men Löfvens bristande omdömesförmåga och oerfarenhet bidrog ytterligare till att saken drevs till sin spets. Han trodde uppenbarligen att Fp och C skulle gå med på att få ministerposter eller åtminstone stödja regeringens budget med vissa justeringar som han ville förhandla om. Detta hade betytt slutet för Alliansen och det borgerliga samarbetet inför valet 2018. En del bedömare tror att Löfven avsiktligt ville bryta sönder Alliansen. Jag tror dock att han inte förstod bättre, och han insåg inte att tanken var dödfödd. Något försök att förhandla med hela Alliansen gjorde inte Löfven förrän några timmar innan han dekarerade att det skulle bli nyval. En van politisk förhandlare hade naturligtvis erbjudit ett antal konkreta eftergifter offentligt och låtit de politiska kommentatorerna framföra hotet att det skulle bli nyval om inte Alliansen kröp till korset.

Nu brände Löfven av nyvalsvapnet utan att ens försöka få något i gengäld om han hade avstått. Sannolikt var detta oöverlagt och betingat av affekt. Han borde ha kunnat vänta en stor del av december eftersom det formellt inte går att utlysa ett extra val förrän den 29:e. Under tiden hade han kunnat försöka få igenom ändringar i Alliansens budget så att han kunnat regera vidare. Gång på gång har Löfven försuttit sina chanser mot bättre vetande. Det borde rimligtvis bero på dåligt omdöme och inkompetenta rådgivare - eller är han trögtänkt? Nu den senaste veckan visar sig hans tillkortakommanden som habil politiker ånyo genom den obeslutsamhet han visar i frågan om hur han ska samarbeta med MP. Först skulle han bedriva valrörelse tillsammans med MP med budgetförslaget som plattform. Nu säger han att budgeten är överspelad och han markerar distans till MP - helt i enlighet med LO:s önskemål.

Trots sin buttra framtoning besitter Löfven starka irrationella känslor som förstör hans politiska taktik. Han är dessutom beredd att spela högt och förlora. Extravalet kan mycket väl resultera i den omvända situationen i riksdagen mot idag. Men även med liknande valutslag som idag kan Löfven hindras från att bli statsminister om Alliansen röstar emot och får stöd av SD. Med tanke på Alliansens självsäkra omedgörlighet de senaste månaderna är det inte lätt att se att man nu i mars skulle vara beredd att hjälpa Löfven att bli statsminister.

Wolodarski DN om extravalet 14/12
Läs även andra bloggares åsikter om Löfven, socialdemokraterna, nyval, extra val, riksdagen, alliansen, val 2018, taktik, politik på intressant.se