fredag, mars 27, 2015

Hur kunde regeringen förlora valet?

Regeringens hantering av ekonomin och välfärden borde inte ha gett anledning till den häftiga kritik som bidrog till valförlusten i september 2014.

Från Konjunkturinstitutets nyss framlagda rapport (pdf) kan man bilda sig en grov uppfattning om hur det gått för Sverige under de två senaste mandatperioderna i riksdagen. Den gängse bilden i massmedia och i den rödgröna oppositionens opinionsbildning beskrev utvecklingen som dålig och i stort sett enbart beroende på en felaktig och inkompetent politik från regeringens sida. Någon kraftfull motargumentation verkade inte förekomma.

Sverige slits isär och den sociala välfärden rustades ner var ett paradargument mot regeringen. Men den offentliga välfärdsproduktionen (off konsumtion) fortgick som vanligt under alliansens regeringsperiod. Några sådana nedskärningar som gjordes efter bankkrisen på 1990-talet förekom inte. Att de sämre resultaten i skolan eller problemen i sjukvården skulle berott på nedskärningar framkommer inte.


Löneökningarna var ansenliga och de skedde delvis på bekostnad av näringslivets vinster. Påståenden från vänstern att vinsterna ökat kraftigt på löntagarnas bekostnad är uppenbarligen felaktiga. Lönesumman 2006-14 ökade med ca 40 procent nominellt. Samtidigt ökade priserna (kpi) med 10,3 procent. Reallöneökningarna för arbetare uppgick 2006-14 till ca 13 procent. Hushållens disponibla inkomster ökade 21,7 procent (efter skatt o inkl bidrag) vilket motsvarar 2,6 månadsinkomster. (En stor del berodde på skattesänkningarna.)


Den kanske överdrivna beskrivningen av de negativa verkningarna av den internationella finanskrisen i kombination med den politiska svartmålningen av regeringens oförmåga att bekämpa krisen bidrog till att de svenska hushållen ökade sitt sparande. På så vis uppstod överkapacitet även i andra sektorer än i exportindustrin vilket gjorde krisen värre än nödvändigt.


Arbetslösheten ökade, dock inte lika dramatiskt som under 90-talskrisen. En del av denna ökning var ofrånkomlig eftersom den svenska exporten minskade till följd av finanskrisen i USA och Europa. Men huvuddelen av arbetslösheten bestod av svåranställda (jämviktsarbetslöshet, Nairu, streckad linje). Denna arbetslöshet genomgick en av allt att döma strukturell ökning i mitten på 1990-talet. De svåranställda svarar för 6,8 procentenheter av arbetslösheten och KI bedömer att denna arbetslöshet såväl 2017 som 2019 kommer att ligga ligga på denna nivå. Den faktiska arbetslösheten kommer 2019 också att ligga på ca 6,8 procent. Hur den rödgröna regeringen ska kunna uppnå Europas lägsta arbetslöshet på drygt 4 procent  år 2020 förefaller mycket oklart.


Den av sjunkande export och stigande sparande orsakade lågkonjunkturen medförde naturligen en sänkt sysselsättningsgrad, vilket de rödgröna var snara att påpeka när regeringen försökte framhålla att man ändå skapat uppemot 300 000 nya jobb. Samma effekt följde efter IT-kraschen i början på 00-talet och i väldigt större omfattning i samband med bank- och fastighetskrisen i skiftet mellan 80- och 90-talet. Noga räknat är dock sysselsättningsgraden 2014 något högre än 2006 trots finanskrisen.


En annan orsak till sänkt sysselsättningsgrad är att mer svåranställda grupper kommit in på arbetsmarknaden. Det kan vara fråga om personer som tidigare skulle ha förtidspensionerats eller som hamnat i långtidssjukskrivning. KI pekar också på fler invandrare med dålig utbildning som orsak till fortsatt hög arbetslöshet. Alliansregeringens satsningar på minskat utanförskap kan paradoxalt nog ha försvårat att bemöta den enkla kritiken att arbetsmarknaden fungerar allt sämre.


Här har endast ett axplock av områden redovisats. Men intrycket är att den faktiska utvecklingen inte borde ha föranlett den häftiga kritik som riktats mot den förda politiken. Att denna kritik ändå blivit framgångsrik verkar ha berott på de rödgrönas (och massmedias) större skicklighet i att vinkla detaljer på ett negativt sätt och regeringens oförmåga att presentera de positiva aspekterna av den förda politiken. Det bidrog till att de borgerliga förlorade valet och blev mindre än de rödgröna. En annan bidragande orsak var att man inte kunde möta Sverigedemokraternas kritik av flyktingpolitiken.

Etiketter:

fredag, mars 13, 2015

Meritokrati beror på IQ som ger evig ojämlikhet?

Bristande social rörlighet tycks bero på meritokratiska framgångar som mycket beror på medfödda intelligensegenskaper. Det ger ofrånkomlig ojämlikhet. Men idag ger missriktad strävan efter ökad jämlikhet till att 14 procent i varje årskull får frustrerande svårigheter.

I Axess magasin nr 2/15 skriver läkaren och journalisten Erik W Larsson om boken The Son Also Rises. Den är författad av Gregory Clark som är professor i ekonomi vid University of California, Davis. Boken handlar om social rörlighet eller snarare om bristen på social rörlighet. Larsson inleder med följande frågor:
"Har du någonsin undrat varför vissa människor är fattiga medan andra är rika? Varför vissa individer, släkter och etniska grupper verkar leva i obotlig misär, medan andra individer, släkter och etniska grupper har det hur bra som helst? Vilka krafter är det egentligen som avgör våra öden? Handlar det om gener och biologi? Om osynliga och förutbestämda maktstrukturer? Eller är det bara fråga om tur och otur?"
Clark har konstruerat ett index (mellan 0 och 1) för orörligheten som han hävdar ligger mellan 0,7 och 0,8 under många generationer. Larsson exemplifierar med de svenska släktnamnen som Clark har specialstuderat med tanke på alla jämlikhetsreformer Sverige genomfört. Här finns fyra grupper: 1) adelsnamn, 2) snofsiga latiniserade namn (Dahleus, Boetius), 3) namn som börjar på Berg- eller Lund- samt 4) namn som slutar på -son.

Om en persons farfars far hette Oxenstierna eller Wagenius är det statistiskt betydligt mer sannolikt att man kommer in på läkarprogrammet än om han hette Larsson (som artikelförf). Liknande gäller för Indien, Japan och Kina (trots revolution). "Överallt är tendensen densamma. Oavsett vem som vinner valet är Jönsson och Ohlsson dömda att låta sig regeras av folk med namna som Palme och Reinfeldt", skriver Larsson raljerande. Han anser att Clark bara ger antydningar om orsakerna till detta.

Enligt Larsson verkar Clark mena att vi borde "gaska upp oss och gilla läget". "Kanske är rika och mäktiga människor helt enkelt bättre? Då är det väl inte mer än rätt att de lever på ett högre plan än vi andra, argumenterar Larsson. Det är vad meritokrati går ut på. Om detta verkar respektingivande intellektuella vara överens om. Men om meritokratin  till betydande del är genetiskt betingad, som Clark verkar göra gällande, kanske denna tanke snart överges. Larsson försöker problematisera den meritokratiska utvecklingen utan att komma med annat än att det inte är lönt att bry sig om problemet eftersom det inte går att göra något åt det.

Jag kan komplettera denna pessimism med det klassiska diagrammet över hur intelligensen fördelar sig:


Nedanstående tabell beskriver fördelningen av intelligenskvoten (IQ) i siffror:


Det som gör att man inte kan "gilla läget" är hur den svenska utbildningspolitiken ställer sig till den nedre delen av intelligensfördelningen. I skolan finns numera alla barn med en IQ över 70. Men för att klara skolan krävs åtminstone 85 i IQ för att klara de teoretiska delarna (bloggart-11). Det betyder att 14 procent av eleverna aldrig kan klara den teoretiska delen i egentlig mening hur mycket statsmakterna än satsar på stödundervisning för "elever med en bristfällig socioekonomisk bakgrund".

Att "herr Oxehufvud" tjänar mer än andra om han är förtjänt borde kunna fördragas. Men att uppemot 14 procent av varje årskull ska dömas till frustration, avhopp, utslagning, kriminalitet eller självmordstankar på grund av en verklighetsfrämmande skolpolitik borde inte vara cceptabelt.


Etiketter:

onsdag, mars 04, 2015

Utsläppsrätterna ska inte minska utsläppen

Vi har i EU ett lagreglerat program för minskade utsläpp av koldioxid. Det kombineras med utsläppsrätter för att göra begränsningarna smidigare.

Vetenskapsradion Klotet handlade idag 4/3 om utsläppsrätter för koldioxid. Huvudintrycket var att systemet med utsläppsrätter var misslyckat och inte hade bidragit till att minska utsläppen. - Men man förklarade inte att systemet inte är till för att minska utsläppen utan för att göra de på politisk väg dekreterade utsläppsminskningarna mera samhällsekonomiskt effektiva.




Utsläppen måste minska 2,2 procent om året


Systemet med utsläppshandel går ut på att vissa utsläppsföretag får betala för extra utsläpp (som andra företag avstår ifrån) och därför har många fått uppfattningen att systemet liknar en skatt på utsläpp. När nu priset gått ner från 35 €/t till 6 €/t tror man att det blir billigare att öka utsläppen.

Utsläppen ska enligt dekret nu minska med 2,2 procent per år (tidigare 1,7%). Priset på rättigheterna kan inte påverka utsläppen under regleringsperiodens gång. Däremot kan ett lågt pris bli en signal för politikerna att dekretera större minskningar för nästa regleringsperiod (efter 2020). Därför borde låga priser välkomnas av miljövännerna och inte tvärtom.

En annan fördel med låga priser på utsläppsrätterna är att miljövännerna billigt kan köpa upp dem och annullera dem. Då blir utsläppen mindre än vad politikerna dekreterat.

Det låga priset på utsläppsrätter pekar också på en helt annan anomali i den svenska klimatpolitiken. Koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton mot 55 för en utsläppsrätt. Den internationella forskningen om klimatutsläppen har som ett grovt genomsnitt kommit fram till att en koldioxidskatt på omkring 350 kr/ton skulle kunna vara motiverad*. Detta visar att den svenska koldioxidskatten är tre gånger för hög. En liter bensin har nu en koldioxidskatt på 2:50. Den skulle behöva sänkas till ca 83 öre och göra bensinen drygt 2 kronor billigare inklusive moms.

En motiverad skatt på 350 kr/t   visar också att den lagreglerade utsläppsminskningen har blivit för modest. Riktmärket borde ha varit att få ett pris på utsläppsrätterna som liknar den motiverade koldioxidskatten.
___________________________
* Källa: Rätt pris på koldioxid, rapport av Jacob Lundberg utgiven av Timbro

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, februari 25, 2015

Kan Palme ha skuggats från hemmet?

Leif GW Persson lade i TV fram sin teori att en halvprofessionell mördare skuggade makarna Palme redan från Gamla Stan. Men en sådan mördare hade väl hellre begått mordet på Mynttorget?

I TV-programmet "Veckans brott" 24/2-15 med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft utvecklade GW sin teori om hur Olof Palme mördades 1986. Nästan hela programmet handlade om detta. Nu har GW retirerat från sina tidigare spekulationer om en större konspiration med flera direkt inblandade. I TV-programmet talade han om en enda gärningsman. Vi fick följa ett par statister från Västerlånggatan 31 till Dekorima-hörnet på Sveavägen.

Leif GW Persson och Camilla Kvartoft

Leif GW Persson menade att mördaren höll vakt utanför Palmes bostad i Gamla Stan eftersom det var bekant i en större krets att makarna Palme skulle gå på bio och då inte skulle åtföljas av säkerhetsvakter. Ingen visste dock vilken film och biograf som var målet. Makarna promenerade mot tunnelbanestationen genom smala gränder som rimligen skulle ha kunnat utgöra en hygglig mordplats. Men GW avfärdade detta tillfälle med att tiden inte skulle ha räckt till.

Detta argument med tidsbrist förefaller dock svagt. Vi fick se hur makarna Palme promenerade i den smala Yxsmedsgränd mellan Västerlånggatan och Stora Nygatan. Där hade det varit lätt att skjuta Palme vid infarten och sedan retirera tillbaka till gågatan. Eller också skulle mordet kunnat skett en bit in i gränden varvid mördaren kunnat fly framåt ut på Stora Nygatan och åt höger. Den är enkelriktad åt andra hållet så det hade varit svårt att följa efter med bil. Därefter fanns det tätt med gränder att försvinna i.

Istället fortsatte mördaren att skugga Palme mot t-banestationen. Att spärrvakten uppgivit att ingen följde efter makarna Palme nämnde GW inte (det var f ö motivet till att man sett walkie-talkie-män överallt på sin tid). Vid t-banestation Rådmansgatan  visar man hur makarna går ut på Sveavägens trottoar och svänger åt höger. Men GW reflekterar inte ett ögonblick kring att detta utgjorde en nästan idealisk mordplats. Mördaren hade kunnat passera Palmes strax före trappan i biljetthallen och därefter väntat på översta trappsteget och skjutit. Därefter hade han kunnat svänga runt hörnet till vänster och springa uppför trapporna till Spökparken där han lätt kunnat försvinna utan att någon bil kunnat följa efter.

Professor Perssons teori tyder på att vi har att göra med en amatör som är tvekande och obeslutsam. Det är knappast någon polis eller militär från de inre kretsarna som genom sina kontakter fått reda på att Palme skulle gå på bio. Därmed blir det mer sannolikt att mördaren av en tillfällighet sett Palmes gå in på biografen och då kommit på varifrån han skulle skaffa fram ett mordvapen till slutet av bioföreställningen. Tvekandet när makarna Palme lämnade biografen tyder också på amatörism. De kunde ha hoppat in i en taxi längs Sveavägen och därmed förstört alla chanser att komma till skott. När så ej skedde kunde den obeslutsamme mördaren till slut övervinna sin tvekan och begå brottet strax innan paret kom fram till Hötorgets t-banestation.

Leif GW Perssons teori förutsätter en rationell och planerande mördare med viss insideskännedom. Då hade han vetat att Palme varje morgon promenerade över Mynttorget och Riksbron utan livvaktsskydd (se min bloggartikel feb-11). Mordet hade mycket enklare också kunnat begås från en bil som väntat vid Strömgatan, som var öppen för biltrafik på den tiden. Sett i ett större perspektiv är alltså GW Perssons teori föga sannolik.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, februari 08, 2015

Inga kvantitativa lättnader gav 9,7 miljoner fler arbetslösa i EU

År 2010 i nov började centralbanken, Fed, i USA köpa upp statsobligationer i snabb takt (QE). En månad senare tänkte ECB göra samma sak. Men detta lyckades de konservativa runt Merkel stoppa. Drygt fyra år senare är arbetslösheten 4 procent högre i EU än i USA.

När centralbanken köper upp obligationer på marknaden med hjälp av nyskapade pengar talar man om kvantitativa lättnader i penningpolitiken. Åtgärden förkortas med bokstäverna QE som står för quantitative easing. Den enkla och svepande kritiken talar om att "trycka pengar" vilket vädjar till föreställningen att detta alltid är förkastligt. Försvararna ser QE som ett legitimt sätt att stimulera ekonomin, bl a genom att räntorna sjunker.

Nu har QE blivit ett aktuellt ämne på nytt genom att den europeiska centralbankschefen Mario Draghi den 22 januari 2015 offentliggjorde påbörjandet av ett QE-program på 60 miljarder euro per månad. Uppköpen ska pågå åtminstone till september 2016 och uppgå till sammanlagt 1,1 biljoner €. Det tragikomiska i ECB:s QE-åtgärd nu är att det tagit drygt fyra år att komma till skott. Man diskuterade i december 2010 QE på 2 biljoner € men av någon anledning åtrade man sig i sista stund. Det kanske är avsaknaden av inflation efter USA:s stora QE2 i november 2010 och därefter som mjukat upp ECB och dess uppdragsgivare.

Kritiken mot kvantitativa lättnader går vanligtvis ut på att ökningen av penningmängden leder till inflation. Men då bortser man både från att banksektorn kan vara i kris och att den reala ekonomin kan befinna sig i svår lågkonjunktur. Om bankerna genom att ha drabbats av stora kreditförluster måste minska utlåningen till vanliga, sunda företag genom att rentav dra in redan beviljade krediter kommer många företag att gå i konkurs. Detta, som kallas credit crunch, kan motverkas genom att bankerna tillförs utlåningsbart kapital genom QE. I detta fall utgör QE ett sätt att bekämpa ytterligare försämringar av den ekonomiska utvecklingen.

En speciell försämring är deflation, dvs allmänna prissänkningar. Den vanliga förklaringen till att deflation är farlig är att konsumenterna tenderar att vänta med inköp av dyrare varor eftersom de kan bli billigare. Men en viktigare förklaring är sannolikt att företagen väntar med sina investeringar eftersom maskiner och anläggningar blir billigare nästa år. Också investeringsbortfall sänker efterfrågan. Dessutom blir företagens äldre lån dyrare att betala tillbaka. Till detta kommer att realräntan på lånen stiger när priserna sjunker. När räntan inte kan sjunka under noll blir realräntan även på nya lån avsevärd när priserna sjunker.

Även då bankerna inte befinner sig i akut kris kan QE hjälpa att förbättra den ekonomiska utvecklingen. Genom att också de långa räntorna sjunker blir det billigare att finansiera bostadslån, vilket höjer priserna på bostäder och stimulerar nybyggandet. Räntesänkningen i sig tillför alla låntagare ökad köpkraft som stimulerar konjunkturen. Företagen blir då mera intresserade att investera vilket också underlättas av att räntekostnaderna är låga. Arbetslösheten sjunker och det stimulerar konsumtionen och produktionen ytterligare. Lediga resurser sätts i produktion utan att priserna till en början stiger (blart nov-14).

De amerikanska kvantitativa lättnaderna i form av uppköp av bostadsobligationer påbörjades i slutet av 2009. På två år köpte Fed för nästan 1,2 mdr dollar, vilket inte väckte sådan uppmärksamhet som när Ben Bernanke i november 2010  påbörjade nya uppköp med 60 mdr dollar per månad (blå linje, stock). Det var då varningarna för okontrollerad inflation och fallande dollarkurs började framföras. Istället steg priserna långsammare än under början av 00-talet och dollarn stärktes.

Stocken av uppköpta obligationer (QE) i USA

När kritiken mot QE för att vara inflationsdrivande har en annan kritik, som går ut på att QE är ineffektiva och verkningslösa, dykt upp. Genom att EU avstod från att vidta i slutet av 2010 när USA intensifierade sin QE-politik kan en intressant jämförelse göras av arbetslöshetens utveckling.


Från ett utgångsläge på nästan 10 procents arbetslöshet för både EU och USA började den sjunka snabbare i USA när QE intensifierades. I EU började den istället stiga påtagligt ungefär samtidigt. Prognoserna (från EC) visar att EU för 2014 har drygt 10 procents arbetslöshet mot drygt 6 för USA.

EU har alltså 4 procentenheter högre arbetslöshet än USA. Givet att USA knappast bedrivit någon mer expansiv finanspolitik kan grovt sett dessa 4 procentenheter högre EU-arbetslöshet hänföras till avsaknaden av QE-åtgärder i EU (utom i GB). Arbetslösheten låg 2014 på 24,8 miljoner arbetslösa (10,2%) enligt EU-kommissionens vinterprognos (pdf). Det betyder att ca 9,7 miljoner arbetslösa kan tacka Angela Merkel mfl för sin arbetslöshet genom att detta anhang i drygt fyra år lyckats förhindra att ECB fått genomföra kvantitativa lättnader. Nu kan det vara försent.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, januari 27, 2015

Skälig omfördelning - några sakliga alternativ

För att sakligt kunna motivera statlig inkomstomfördelning måste man utgå från principer som man är enig om. Nobelpristagaren Harsanyi lanserade en modest variant av utilitarismen och Rawls ville gynna de sämst ställda maximalt. Experiment visar dock att folk hellre väljer ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

För att motivera progressiva skatter eller rentav en långtgående inkomstutjämning har politiker och samhällsfilosofer hänvisat till Karl Marx och den princip han nämnde i förbigående: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Oftare har man emellertid använt sig av den moralfilosofiska lära som konstruerades av Jeremy Bentham och som av hans efterkommande kallats utilitarism (en term som först nämndes av författaren John Galt). Problemet för dessa filosofiska läror har dock varit att grundprinciperna uppenbarligen enbart varit postulat gripna ur luften.

Först vid mitten av 1900-talet började samhällsfilosoferna göra försök att motivera hur grundprinciperna skulle rättfärdigas. Man tog då hjälp av tankeexperiment som skulle få fram hur man på ett opartiskt sätt skulle välja postulaten för samhällets politik för inkomstomfördelning. Den grundläggande idén var att invånarna i samhället i en ursprungsposition bestämde sig för en princip utan att veta hur de själva skulle gynnas eller missgynnas av dess tillämpning.

I början av 1950-talet lanserade den ungerskfödde filosofen och spelteoretikern John Harsanyi (1920-2000) en teori att de opartiskt tänkande medborgarna skulle välja en utilitaristisk princip som grund för omfördelning av inkomster. Härvid skulle de beakta att den traditionella utilitarismen inte kunde användas utan att man också räknade med att dess slutsats om en total inkomstutjämning hade en negativ verkan på incitamentsstrukturen som förhindrade en maximering av samhällets resurser. Den traditionella utilitarismen byggde som bekant på att marginalnyttan av höjda inkomster var fallande vilket skulle ge upphov till en större sammanlagd nytta om de rikas pengar omfördelades till de fattiga (som hade mera nytta av pengarna).

Harsanyi, som fick Nobelpriset i ekonomi 1994 tillsammans med John Nash, menade alltså att beskattningen av högre inkomster inte kunde skärpas så mycket att hela samhällets inkomster påverkades negativt av att nyttan av ytterligare omfördelning motverkades av den negativa nyttan av utebliven eller sämre produktion. Genom att Harsanyi lade fram sin teori på ett abstrakt matematiskt sätt med mycket formler fick hans arbete inget större genomslag.

Det var först när John Rawls (1921-2002) vidareutvecklade några av Harsyanis idéer som ansatsen med ett samhällskontrakt fick nytt genomslag. Rawls lanserade termen "okunnighetens slöja" som benämning för den tänkta situationen i ursprungspositionen. Och han lanserade maximin-princpen som beslutskriterium i ursprungspositionen istället för maximering av den förväntade nyttosumman i hela samhället. Kontraktsparterna skulle helt enkelt kunna antas vara försiktiga och beakta att vissa av dem skulle kunna få det knapert om de inte kunde utvinna nytta av sina möjliga inkomster även om hela samhället var rikt. Det gällde att få maximalt mycket även om utfallet blev minimalt (=man visade sig höra till "de sämst ställda" - utvecklades i En teori om rättvisa, 1971).

Mot detta invände Harsyani i en artikel 1975 där han gjorde en analogi med vården av obotliga patienter på ett sjukhus. Maximin-principen skulle ju ge nästan alla resurser till dessa "de sämst ställda" som inte skulle bli så mycket bättre. Däremot skulle de som svarade positivt på vårdinsatser inte få särskilt mycket vård. Det måste därför vara bättre att maximera tillfrisknandet än att vårda utan resultat. Analogin torde ha uppfattats som mindre adekvat eftersom Harsyanis invändning inte har fått genomslag i debatten.

En mera allvarlig invändning bedömer jag är ifrågasättandet att medborgarna bakom okunnighetens slöja skulle använda sig av vare sig  maximin-principen eller maximering av förväntat värde. Folk är inte så extremt pessimistiska att de måste ha maximalt bra utfall i alla lägen om detta samtidigt leder till ganska höga skatter om man inte hör till de sämst ställda. Experiment visar (Frohlich & Oppenheimer, 1992) att folk tenderar att välja en princip om ett trygghetsgolv i en situation där de inte vet hur utfallet blir. Då har de fortfarande kvar chansen till ganska höga inkomster om de lyckas, men slipper råka ut för en katastrof om de misslyckas. Denna princip ansluter också till Hayeks ansats att även i ett fritt samhälle bör det finnas statligt finansierad hjälp åt de sämst ställda - i själva verket en ganska traditionell uppfattning. På sin ålders höst fick Rawls kanske också större förståelse för denna princip.

Ett fjärde alternativ för skälig omfördelning skulle kunna vara att man hittade en grundprincip som alla intuitivt skulle kunna vara överens om förutsatt att man resonerade opartiskt. Det är förvisso svårt att finna någon positiv grundprincip för vad som är vällovligt för alla, men en negativ princip går att slå fast: tvång och våld är något dåligt i sig för alla. Problemet är att tvång ibland kan behövas för att ett ordnat samhälle ska kunna fungera. Ett sätt att hantera detta problem är att försöka minimera statens tvångsutövning, men det går naturligtvis ut över precisionen i denna princip. Men man kan ändå ha tvångsminimeringen i åtanke som ett riktmärke.

Slutligen finns kvar den teori som Robert Nozick lanserade, delvis som alternativ till Rawls' teori, och som är uppbyggd  på postulerandet av rättigheter. Hur dessa härleds ligger utanför teorin. Tidigare har man hänvisat till förnuftet eller religiösa ingivelser. Teorin innehåller i princip ingen statlig tvångsmässig omfördelning alls. De sämst ställda blir beroende av välgörenhet om de inte har tagit privata försäkringar mot olika påfrestningar.

Inget av ovanstående fem alternativ till motivering av statlig omfördelning innebär någon särskilt långtgående inkomstutjämning.  Rawls själv tänkte sig exempelvis att det räckte med att ha proportionella skatter. Övriga alternativ är ännu mindre omfördelande. De som vill ha starkare inkomstutjämning kan inte hänvisa till annat än löst tyckande för att "legitimera" sin ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, januari 20, 2015

Rättvisa är inte utjämning

Rättvisa handlar både om juridisk rättvisa och om social rättvisa. Att få inkomst efter förtjänst kan ses som rättvist även av en socialdemokratisk filosof. Och bara 25 procent av de vuxna anser att lika lön för alla är rättvist.

Vänsterns ideologiska tillbakagång är nu ganska tydlig. Det gäller t ex  socialdemokraternas retorik om rättvisa och utjämning. När Mona Sahlin var oppositionsledare såg hon det som självklart att kunna angripa regeringen med argumentet att den inte visste vad rättvisa är. Och med rättvisa menade hon ekonomisk utjämning. Trots att Sahlin gjorde en vänstersväng före 2010 års valrörelse och stötte bort mer högerinriktade väljare ville partivänstern ha en ännu mer vänsterinriktad ledare. Men efterträdaren Håkan Juholt åkte ut inom ett år. Hans efterträdare Stefan Löfven är däremot ingen ideolog.

Vi fick ett intressant prov på vänsterns avideologisering när "mediavänsterns" avdelning i SvD (Idag-sidan) publicerade några artiklar om barns syn på rättvisa. Inriktningen var inledningsvis att rättvisa handlade om jämn fördelning. Men man intervjuade också socialdemokraternas tidigare partiideolog Sven Ove Hansson, som idag är professor i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Och han gav en något mer sammansatt bild.

Hansson nämner att det finns flera rättvisebegrepp. Artikeln i SvD inleds med nämnandet av några rättviseprinciper som inte är egalitära: mer till den som jobbat mest eller behöver mest eller hjälper flest.Grovt sett kan man dela in rättvise begreppen i två kategorier enligt Hansson. Dessa två begrepp kallar han själv (litet tendentiöst) för "behålla-rättvisa" respektive "fördelnings-rättvisa". Det första handlar om äganderätt och legala förvärv. Robert Nozick har beskrivit en teori om detta i boken Anarki, stat och utopi. Det andra handlar om statlig omfördelningspolitik med tvång. Han definierar nr 2 som "lika rätt att ta del av de resurser som finns". Man kan fråga sig om befintliga resurser också innefattar allas arbetsprestationer?

De två kategorierna rättvisa har jag tidigare kallat kommutativ rättvisa och social rättvisa. Kommutativ rättvisa är den traditionella juridiska rättvisan och är ett sätt att formalisera frivilliga transaktioner mellan medborgarna. Social rättvisa är däremot mer problematisk. Att staten i efterhand ska gå in med tvångsmässiga omfördelningsåtgärder stöter på allvarliga rättsfilosofiska svårigheter. Någon övertygande teori som skulle kunna legitimera en långtgående inkomstutjämning har inte presenterats. Utilitarismen, som tidigare användes av samhällsfilosoferna, har visat sig bara både problematisk och otillräckligt underbyggd. Den grundläggande värdepremissen är sålunda inte rättfärdigad, vilket sammanhänger med att utilitarismen ursprungligen var en deskriptiv teori.

En viss omfördelning skulle kunna rättfärdigas med hjälp av John Rawls' teori om skälig fördelning ("rättvisa").  Men den handlar i realiteten om att ge de sämst ställda en minimistandard och inte om kraftig inkomstutjämning. Legitimeringen av grundprincipen sker där med hjälp av ett tänkt, opartiskt samhällskontrakt.

Hansson antyder att den juridiska rättvisans normala fördelningsprincip att de förtjänta får mer inte anses omfatta barnen. "Det finns en stor enighet kring att barn ska behandlas lika vad gäller exempelvis barnomsorg, skola och sjukvård" säger han. Ju yngre man är desto desto mindre kan man bedömas efter vad man gjort sig förtjänt av. Här finns två möjligheter säger han. Den ena är att staten kompenserar barnet för att föräldrarna har dåliga inkomster mm. Den andra är att "minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i samhället".

Det hela är abstrakt uttryckt. Men i klartext är det nog fråga om att barn med lågutbildade föräldrar ska få mer undervisning än andra respektive att barn som presterat dåligt i skolan ändå ska få nästan lika höga inkomster som andra. Denna andra möjlighet stöter dock ännu på motstånd från "behålla-rättvisan" säger Hansson något uppgivet. Många är inte beredda att göra sådana förändringar i vår vuxenvärld erkänner han.

I en annan artikel i SvD visar vissa forskningsrön att det finns fog för Hanssons uppgivenhet. Forskningen visar ännu en gång att små barn inte vill utsättas för utjämning (de är "själviska"). När de blir äldre sätter det sociala trycket för altruism in och 65 procent av 11-åringarna vill dela exakt lika. Redan på högstadiet börjar ungdomarna förstå att man inte kan ha utjämning om några gjort sig mer förtjänta än andra enligt de experiment som forskarna redovisar. Men fortfarande anser 25 procent av de vuxna "att lika lön för alla är rättvist". Här finns alltså en mottaglighet för konventionell socialistisk retorik och en grogrund för kommunistiska läror än idag. (Det skulle vara intressant att veta om siffran 25 förändrats över tiden.)

Att rättvisa inte är detsamma som utjämning borde nu bli alltmera uppenbart.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se


måndag, januari 05, 2015

Dimridåer kring Decemberöverenskommelsen

Det läggs ut dimridåer om decemberöverenskommelsen. SD har inte den maktposition som de påstår. Men för att kunna inställa nyvalet låstsas alla att "landet är ostyrbart" utan en uppgörelse om röstningsreglerna.

Det blev inget nyval precis som jag förmodade 26/11-14. Men det krävdes att statsminister Stefan Löfven aviserade att han skulle utlysa nyval den 29 december (till den 22 mars) när hans regerings budgetproposition inte gick igenom i riksdagen. Av någon anledning sägs det vara innehållet i den s k Decemberöverenskommelsen (DÖ) som gjorde att hotet om nyval (extraval) kunde dras tillbaka.

Utgångsläget beskrivs av de flesta kommentatorer som att ett nyval knappast skulle ge någondera blocket absolut majoritet. "Troligen hade Sverigedemokraterna förblivit tungan på vågen och kunnat utnyttja detta till att fälla varje budget som inte ansluter sig till deras syn på migrations- och asylfrågorna." (Johan Schück i DN 3/1-15) Genom detta skulle landet ha befunnit sig i "en ohållbar situation" där budgetnederlagen och regeringsskiftena kunde följa tätt på varandra. "Landet riskerade att bli ostyrbart." Detta dödläge behövde brytas. DÖ var vad regeringspartierna och Alliansen kunde enas om.

Resultatet blir på kort sikt att Löfven kan sitta kvar och en kortare tid bli tvungen att regera med Alliansens budget. Redan i tilläggspropositionen i april 2015 kan han börja ändra i delar av Alliansens budget. Arbetsgivaravgifterna för unga kan höjas från 1/7. Däremot måste inkomstskatterna ligga fast hela året. Alliansen har förbundit sig att om man lägger fram en gemensam motion till tilläggsbudgeten och om denna riskerar att gå igenom i riksdagen ska man lägga ner sina röster för den egna motionen osv.

Detta avtal har kritiserats hårt av många på den borgerliga sidan och då speciellt av moderaterna. En del av kritiken skjuter in sig på att Löfven kan försöka lägga in andra frågor än rena budgetfrågor i budgetpropositionerna för att automatiskt få igenom dem i riksdagen. Men kritiken i sak är svårare att förstå. Den bygger på att utgångsläget ovan är korrekt beskrivet. Sverigedemokraterna hade inte enbart en unik chans att fälla regeringens budget genom Alliansens hårda bindning till den gemensamma budgetmotionen utan SD fick av någon anledning en permanent maktställning som tungan på vågen också i budgetfrågor.

Hur kan det komma sig att SD plötsligt kunde få sådan makt? SD själva har gett sken av att de ska kunna fälla regeringar tre gånger om året framöver. Och Löfven har orerat om det oacceptabla i att SD ska kunna fälla alla regeringar "som inte dansar efter SD:s pipa". Statsvetarna och de politiska kommentatorerna har inte invänt. Alliansen säger att man redan på kvällen 2/12 när SD aviserat regeringens nederlag hade föreslagit för Löfven att röstningsreglerna skulle modifieras. Men man hade inte tydligt förklarat att en sådan uppgörelse skulle medge att man lade ned rösterna för sin egen budgetmotion 3/12.

Enligt min mening föreligger här en utläggning av dimridåer. SD:s nya maktställning är enbart en fiktion som upprätthålls av taktiska skäl (jag tror inte på okunnighet). Det är ju så att SD får denna makt under nuvarande mandatperiod därför att Alliansen skulle vilja ge dem denna position. För detta krävs två saker: 1) Alliansen kommer tre gånger om året att lägga fram gemensamma budgetmotioner. 2) Om dessa riskerar att gå igenom i riksdagen genom SD:s röstning garanterar Alliansen att inte lägga ned sina röster på de egna förslagen.

Varken 1) eller 2) har det hörts något om. Att Alliansen lade fram en gemensam budgetmotion hösten 2014 var en engångsföreteelse som kom sig av att Fredrik Reinfeldt före valet 2014 ville sätta press på Löfven att deklarera att han skulle ta med de fd kommunisterna i regeringen. På så vis skulle opinionen precis som 2010 bli mer avogt inställd till ett regimskifte.(Det kunde också tolkas som att han såsom "stridshingst" ville skrämma Löfven att inte bilda regering utan absolut majoritet.)

Genom DÖ slapp Löfven och de borgerliga ett nyval som sannolikt hade gett SD ytterligare framgångar. Varslet om nyval var rimligtvis förhastat. Och oviljan hos de borgerliga att förhandla var åtminstone efter det att budgeten fallit onödigt arrogant. För att komma ur detta "chicken-race" behövdes en dimridå i form av DÖ för att rädda ansiktet på parterna. Oturligt nog tolkades denna DÖ av Alliansens sympatisörer i stor utsträckning som en onödig eftergift.

För att framhäva att Alliansen fått en framgång har nämnts att Socialdemokraterna för första gången gått med på att inte rösta emot ett förslag om en borgerlig statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna. Men det är knappast en framgång. Antag att de rödgröna och SD röstar emot t ex AKB 2018. Då tillfrågar talmannen Löfven som får SD och Alliansen emot sig. Frågan går då tillbaka till AKB och då måste Löfven rimligen ge sig för att inte framstå som rättshaverist.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, december 23, 2014

När maskinerna slår ut jobben

Om hälften av dagens jobb tas över av maskiner får den minst produktiva delen av arbetskraften stora svårigheter. NAIRU stiger drastiskt och nya bidragssystem måste konstrueras om inte skillnaderna i levnadsstandard ska bli enorma.

I SvD 22/12-14 skriver docent Andreas Bergh en kolumn med rubriken "När jobben tas bort". Den handlar om tendensen att robotar och datorer tar över alltfler enklare jobb. Bergh hänvisar till studier som hävdar att 50 procent av dagens jobb ersätts av automatiserad teknik inom 20 år. Detta gäller såväl industrin som kunskaps- och tjänstesektorn.


Detta kan te sig oroande, menar Bergh, men hänvisar till den historiska utvecklingen som inte visat att det skulle bli brist på jobb. "Automatisering som drastiskt minskar behovet av lönearbete är således inte något hotfullt framtidsscenario." Vad vi kommer att arbeta med avgörs av vad människor är beredda att betala för, menar Bergh trosvisst. Är det verkligen så enkelt?



 En klassisk syn på hur stora produktivitetsökningar kan mötas är att hänvisa till möjligheterna att förkorta arbetstiden. 

Om människorna är beredda att till betydande del avstå från möjliga löneökningar är det i en abstrakt analys möjligt att förkorta arbetstiden för de flesta. I praktiken finns det dock vissa svårigheter som sammanhänger med arbetskraftens olika egenskaper. Exempelvis kan man inte förkorta arbetstiden kraftigt för läkarkåren eftersom det knappast är möjligt att utbilda nya läkare som fyller ut luckorna. Det är inte heller troligt att kvalificerade arbeten är möjliga att automatisera i sådan utsträckning att arbetstiden kan förkortas.

Ett allvarligare problem uppstår emellertid för den motsatta delen av arbetskraften. Det är de enkla arbetsuppgifterna som först ersätts med robotar och liknande. Historiskt har jordbruket kunnat mekaniseras och de tidigare lantarbetarna har kunnat bemanna industrin, som i sitt tidiga skede hade gott om enkla arbetsuppgifter. När uppgifterna blev mer kvalificerade och mer produktiva kunde överskottet av arbetskraft istället få jobb inom tjänstesektorn. Men redan här började det gnissla i maskineriet. En stigande andel av arbetskraften fick allt svårare att få nya jobb. Väntetiderna för de fåtaliga enkla jobben ökade vilket registrerades som en stigande strukturell arbetslöshet. Denna kallas också jämviktsarbetslöshet eller NAIRU. Enligt Konjunkturinstitutets decemberrapport i år uppgår den till 6,8 procent i Sverige.

Om många av de relativt enkla jobben inom 20 år kommer att slås ut kommer naturligtvis NAIRU att stiga kraftigt. För Sveriges del kommer också invandringen av okvalificerad arbetskraft att ge ytterligare bidrag. Politikerna brukar möta sådana farhågor med att förorda ökade utbildningsinsatser. Nu senast har man varit inne på nästintill tvångsåtgärder för att få alla att gå igenom en en gymnasieutbildning. Men om uppemot hälften av alla jobb idag kommer att slås ut på 20 år finns det knappast någon teoretisk möjlighet att utbilda  stora delar av befolkningen så att de passar för de relativt kvalificerade jobb som blir kvar. I sista hand stupar ett sådant projekt på att en betydande del inte har de teoretiska kvalifikationerna för att klara en sådan utbildning.

Det kanske är möjligt att expandera tjänstesektorn istället. Men den förändring som Bergh ställer i utsikt är så omfattande att det är svårt att föreställa sig vilken typ av tjänster som skulle kunna suga upp en så stor del av befolkningen. Kanske måste arbetstiden (och därmed lönen) minskas kraftigt i tjänstesektorn. Det ger antingen upphov till stora inkomstskillnader eller ställer krav på helt nya bidragssystem för att hålla uppe de sämst ställdas levnadsnivå inklusive välfärdstjänster. Om problemen är av den storleksordning som Bergh refererar till finns det knappast någon anledning att sangviniskt hänvisa till människors "fantasi och skaparförmåga" för att åstadkomma en lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, december 14, 2014

Varför utlyste Löfven nyval 22 mars?

Löfven är oerfaren och har dåliga rådgivare. När Reinfeldt erbjöd sig att släppa fram Löfven tog han chansen trots att Reinfeldt hade riggat processen med starka hinder. Och med statsvetarnas felaktiga definition av majoritet trodde Löfven att han skulle klara regerandet.

Hur hamnade Sverige i den nu aktuella röran med nyval utan att regeringen och oppositionen förhandlat om budgeten? Upprinnelsen till dagens svårigheter måste sökas i den process som föregick regeringsbildningen i september 2014. Då deklarerade Fredrik Reinfeldt att man visserligen skulle släppa fram Stefan Löfven om de rödgröna blev större än Alliansen i valet men att man skulle ställa till ordentligt med besvär i form av utbrutna delar av budgeten (som skulle röstas ned) och i form av att Alliansen skulle lägga fram en egen budget, som teoretiskt skulle kunna gå igenom istället för regeringens budget.

Stefan Löfven
Varför ville Reinfeldt göra det svårt för Löfven om de rödgröna skulle få relativ majoritet? Så här efteråt är det inte alldeles enkelt att analysera denna fråga eftersom man i augusti oftast diskuterade frågan utan att skilja mellan relativ och absolut majoritet. En tolkning är att Reinfeldt ville få Löfven att erkänna att han måste ta med kommunisterna i regeringen. Hotet om ministerposter till det då sturska Vänsterpartiet kunde tänkas ha en avskräckande inverkan på mittenväljarnas vilja att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

En annan tolkning är att "stridshingsten" Reinfeldt hade ambitionen att manövrera så att Löfven inte skulle våga bilda regering om den lätt skulle kunna falla. Istället skulle Reinfeldt bilda regering med stöd från Socialdemokraterna, som ju mer än allt annat ville sätta stopp för inflytande för Sverigedemokraterna. Medgivandet att släppa fram Löfven skulle då ha betingats av taktik att inte framstå som alltför oresonlig.

Det naturliga hade dock varit att rösta nej till Löfven som statsminister. Genom att SD också hade röstat nej hade Löfven inte kommit längre och då hade talmannens bud gått till Reinfeldt. Han hade då kunnat bli statsminister med hjälp av nedlagda röster från S (oberoende av vad SD gjorde). För att SD inte skulle få något inflytande därefter skulle Löfven varit nödgad att göra upp med Alliansen om stöd i viktigare frågor. Detta hade dock inte behövt gälla budgeten. Eftersom det inte skulle ha funnits något alternativt budgetförslag som kunnat få majoritet hade Alliansregeringens budgetproposition gått igenom. Även om Löfven varit obstinat hade det inte blivit någon regeringskris eller nyval.

Istället ville Reinfeldt släppa fram Löfven med villkoret att han kunde visa att han skulle kunna få majoritet för sin budgetproposition. Detta borde prima facie inte ha lett till något annat resultat än i det föregående fallet. Alliansen och SD hade röstat emot eftersom Löfven inte kunde/ville få utfästelser från SD om att budgeten skulle gå igenom. Här inträder emellertid den kritiska punkten i skeendet i form av ett antal statsvetare hävdade att "majoritet" mot budgeten krävde att den minoritet som var emot budgeten var större än den minoritet som stödde regeringens budget. Eftersom regeringens minoritet var större än Alliansens minoritet skulle någon "majoritet" mot budgeten inte kunna uppbådas. Det gällde bara att Löfven fick med Vänsterpartiet i regeringen, annars visste man inte vad som kunde hända om V t ex lade ned rösterna.

Den oerfarne, okunnige samt möjligtvis omdömeslöse Löfven tog med entusiasm fasta på detta egentligen helt felaktiga kriterium. Han mjukade upp V så att Jonas Sjöstedt nöjde sig med att i ett avtal lova att stödja Löfvens budget utan att få ministerposter. Till yttermera visso gich han till talmannen utan att detta avtal var färdigt och försäkrade att han skulle kunna få majoritet för budgeten. Och ödesdigert nog accepterade både talmannen och Alliansen denna advokatyr - kanske lugnade av experternas försäkringar att praxis skulle hindra SD från att rösta på Alliansens budget. Detta var rent önsketänkande. Om SD verkligen inte hade velat bryta mot praxis men ändå önskat få inflytande kunde ju SD ha avstått från att lämna in en formell budgetmotion denna höst när nu Alliansen med sin gemensamma budget öppnat för denna möjlighet..

Att Alliansen lade fram en gemensam budget var rimligtvis ett led i att avskräcka Löfven från att försöka bilda regering när han formellt fick chansen. Han skulle ha insett det riskabla med regeringsbildningen när det förelåg ett nederlagshot i form av en borgerlig budget som kunde gå igenom och frivilligt valt att kasta in handduken. Då skulle Reinfeldt ha kunnat komma igen med Löfvens stöd på längre sikt. Men genom att Reinfeldt övergav ev sådana planer redan på valnatten ingavs Löfven falska förhoppningar om att han skulle klara regeringsbildningen och budgeten. Reinfeldts avgång är alltså en bidragande orsak till dagens svårigheter och det extra valet 22 mars.

Men Löfvens bristande omdömesförmåga och oerfarenhet bidrog ytterligare till att saken drevs till sin spets. Han trodde uppenbarligen att Fp och C skulle gå med på att få ministerposter eller åtminstone stödja regeringens budget med vissa justeringar som han ville förhandla om. Detta hade betytt slutet för Alliansen och det borgerliga samarbetet inför valet 2018. En del bedömare tror att Löfven avsiktligt ville bryta sönder Alliansen. Jag tror dock att han inte förstod bättre, och han insåg inte att tanken var dödfödd. Något försök att förhandla med hela Alliansen gjorde inte Löfven förrän några timmar innan han dekarerade att det skulle bli nyval. En van politisk förhandlare hade naturligtvis erbjudit ett antal konkreta eftergifter offentligt och låtit de politiska kommentatorerna framföra hotet att det skulle bli nyval om inte Alliansen kröp till korset.

Nu brände Löfven av nyvalsvapnet utan att ens försöka få något i gengäld om han hade avstått. Sannolikt var detta oöverlagt och betingat av affekt. Han borde ha kunnat vänta en stor del av december eftersom det formellt inte går att utlysa ett extra val förrän den 29:e. Under tiden hade han kunnat försöka få igenom ändringar i Alliansens budget så att han kunnat regera vidare. Gång på gång har Löfven försuttit sina chanser mot bättre vetande. Det borde rimligtvis bero på dåligt omdöme och inkompetenta rådgivare - eller är han trögtänkt? Nu den senaste veckan visar sig hans tillkortakommanden som habil politiker ånyo genom den obeslutsamhet han visar i frågan om hur han ska samarbeta med MP. Först skulle han bedriva valrörelse tillsammans med MP med budgetförslaget som plattform. Nu säger han att budgeten är överspelad och han markerar distans till MP - helt i enlighet med LO:s önskemål.

Trots sin buttra framtoning besitter Löfven starka irrationella känslor som förstör hans politiska taktik. Han är dessutom beredd att spela högt och förlora. Extravalet kan mycket väl resultera i den omvända situationen i riksdagen mot idag. Men även med liknande valutslag som idag kan Löfven hindras från att bli statsminister om Alliansen röstar emot och får stöd av SD. Med tanke på Alliansens självsäkra omedgörlighet de senaste månaderna är det inte lätt att se att man nu i mars skulle vara beredd att hjälpa Löfven att bli statsminister.

Wolodarski DN om extravalet 14/12
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, november 26, 2014

Vad händer om regeringens budgetförslag faller?

Statsministern kommer knappast att avgå och utlysa nyval om han förlorar omröstningen om regeringens budgetförslag. Han kan fortsätta regera och lägga fram ändringsförslag som tunnar ut det segrande alliansförslaget.

Den första frågan är huruvida regeringens budgetförslag verkligen faller. En del bedömare menar att allianspartierna skulle lägga ned sina röster när deras förslag kommer upp till omröstning i Riksdagen. Några politiker inom Alliansen förklarar trosvisst att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Det tror också finansminister Magdalena Andersson. Det är skattesänkningen för pensionärerna som SD inte skulle våga rösta bort enligt henne.
Många bedömare tror också att ett nederlag för regeringen skulle leda till nyval (extraval). Men om budgeten faller på onsdag blir det knappast början till omedelbart nyval. Stefan Löfven (S) har klart deklarerat att han inte kommer att avgå "bara sådär". Han citeras i Expressen 22/11:
"Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Men jag kommer inte att administrera någon annans budget. Det finns andra sätt att hantera en sådan situation".
Enligt statsvetarna Ulf Bjereld, Tommy Möller och Jonas Hinnfors vill allianspartierna i rådande läge undvika ett extraval (nyval). "En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen" menar Bjereld. Även mindre omfattande ändringar är möjliga (ÖC). Om Löfven tar fasta på detta kan ett spännande chicken-race utvecklas.
Löfven vill samarbeta över blockgränsen men helst inte ha nyval. Han kan då lägga fram ändringsförslag som mer eller mindre betyder en återgång till S-MP-budgeten. Får han inte igenom dessa hotar han med nyval.
De borgerliga kan göra vissa eftergifter för att inte riskera nyval. Men de kan också hävda att nu måste Löfven avgå, annars lägger man fram ett krav på misstroendevotum. Det enda som kan stoppa detta är en regeringsombildning där MP inte längre finns med och att avtalen med V tas tillbaka. I utbyte kan Alliansen gå med på vissa revideringar av budgeten.
Utfallet av denna kohandel avgörs av hur målmedveten och handlingskraftig Alliansen är. Men Löfven är en erkänt skicklig förhandlare och i denna situation med en håglös och desorienterad borgerlighet har han alla chanser att vinna detta chicken-race.
Hela debatten präglas av Alliansens passivitet. Om det hade varit lite ruter i de borgerliga politikerna hade de talat om nyval som en ren beredskapsåtgärd för att säkra sin framtida förhandlingsposition. Eller ska vi tro att denna passivitet beror på att det pågår hemliga förhandlingar med Löfven?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, november 16, 2014

Bolånekris? Behövs amorteringstvång?

Att amortera sina skulder är alltid moraliskt förträffligt. Men statligt amorteringstvång motiveras med stabilitetsskäl. Dessa visar sig vara oväntat svaga enligt Finansinspektionens analys.

Den 11 november 2014 kom Finansinspektionen med förslag om  amorteringstvång för bostadslån Nya lån ska amorteras ned till 50 procent av bostadens värde med först 2 procent om året ned till 70 procent och därefter 1 procent årligen. Motiveringen är stabiliseringspolitisk. Det finns en risk med högbelånade bostäder om räntorna skulle stiga eller om en ekonomisk kris skulle utlösa massarbetslöshet i Sverige. Hårt skuldsatta hushåll skulle då få svårt att klara finansieringen av boendet vilket skulle kunna utlösa försäljningar som i sin tur ledde till kraftigt fallande bostadspriser. Följden skulle då kunna bli allmänt fallande konsumtion och ytterligare arbetslöshet.

Opinionen har delvis mottagit förslaget positivt genom att med tillfredsställelse notera att det verkar vara moraliskt sunt att reducera skuldsättningen hos de tydligt "ansvarslösa" hushållen som förletts att dra på sig för höga skulder av moraliskt lågtstående bankdirektörer. Diskussionen kring den stabiliseringspolitiska motiveringen har varit mera oklar.

Det enklaste stabiliseringsargumentet är nära relaterat till det moraliska argumentet. Man noterar att hushållens skuldsättningsgrad har ökat kraftigt. Finansinspektionen anger själv en ökning med ca 60 procentenheter 1994-2008. Denna skuldkvot definieras som alla skulder i relation till den disponibla årliga inkomsten. Nivån har stannat på drygt 170 procent sedan bolånetaket på 85 procent infördes. Men en liten ökning har änå noterats vilket framhålls som oroväckande av bl a Boverket (där man under många år förutsett ett boprisfall med 20 procent).

Finansinspektionen påtalar emellertid att skuldkvotens stegring till största delen har strukturella orsaker. Den främsta är omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter och att nybyggandet främst gäller ägarbostäder. Dessutom har byggandet varit litet, urbaniseringen kraftig, inträdet på arbetsmarknaden har skett allt senare samt att boenderelaterade skatter och räntor nu är lägre.

Utöver detta har FI gjort specialundersökningar av hushållens motståndskraft inför eventuella ekonomiska påfrestningar som visar att den är klart bättre än 2011 och obetydligt lägre än 2012. De flesta amorterar redan idag på sina lån. Dessutom visar andra nyckeltal rörande hushållens finansiella situation inte någon alarmerande utveckling. I nedanstående diagram visas tre sådana indikatorer förutom en variant av skuldkvoten (skulder i relation till BNP, orange linje överst):



Skuldsättningsgraden (röd linje) visar de totala skuldernas andel av tillgångarna, såväl finansiella som reala. Skuldutvecklingen har sålunda hållit nästan samma takt som ökningen av värdet på tillgångarna. Den gröna linjen nederst visar räntekvoten som definieras som ränteutgifterna i procent av de disponibla inkomsterna. Räntornas andel har alltså sjunkit. Belåningsgraden för nya bolån sjönk när bolånetaket infördes men har därefter ökat något.

Finansinspektionen presenterar ytterligare en indikator som internationell forskning fokuserat när det gäller finansiell instabilitet. Den kallas kreditgapet och indikerar hur kreditnivån i en ekonomi förhåller sig till ett normalläge. Här innefattas krediter både till hushåll och företag som relateras till en normal trend. Teorin bakom går ut på att finansiell instabilitet tenderar att inträffa när kreditgivningen ökar onormalt eftersom då allt fler lågkvalitativa låntagare och projekt blir involverade. Sådana tendenser fanns även i Sverige vid den internationella finanskrisen. Sedan dess har läget förbättrats avsevärt och tendensen är positiv:



Det finns alltså utifrån Finansinspektionens egna undersökningar och redovisning av olika indikatorer att ifrågasätta huruvida det finns saklig grund för att vidta åtgärder för tvångsreglerade amorteringar av bolånen. Att det finns moraliska skäl är en annan sak. Men de skälen måste vägas mot att en åtstramning av bolånemarknaden nu skulle ge upphov till en viss reduktion av den privata konsumtionsutvecklingen i ett läge då denna ersätter exporten som draghjälp i konjunkturutvecklingen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, november 04, 2014

Utjämning redan i samhällskontraktet? del II

Ett kontrakt som leder till stora inkomstskillnader blir inte stabilt, menar Molander. Men en närmast total inkomstutjämning, som han förordar, blir väl inte heller stabil? Diskussionen om brist på incitament saknas av någon anledning. Kommandoekonomi är knappast stabil.

Hur ska en bra författning utformas som dessutom är tillräckligt stabil för att bevara de ursprungliga intentionerna bakom samhällskontraktet? Kring dessa problem uppehåller sig Per Molander i den andra hälften av sin bok Ojämlikhetens anatomi. Om Molanders allmänna bakgrundsredovisning skrev jag 27/10-14. Den utmynnade i frågan hur ett ursprungligt kontrakt skulle utformas i fördelningspolitiskt hänseende mot bakgrund av Molanders egen föreställning att Nashs förhandlingsmodell med tiden ger upphov till verkligt stora klyftor i levnadsstandard. Den stora majoriteten av befolkningen skulle pressas ned mot någon sorts absolut fattigdomsgräns.

Ett kontrakt som leder till gigantiska inkomstskillnader verkar enligt Molander vara det som föreslagits av Robert Nozick. Här har alla lika rättigheter men så småningom får ett litet fåtal övertaget. Även om alla byten sker efter en rättvis procedur (frivilligt) kommer inkomstfördelningen att bli mycket ojämn. Molander slutför inte analysen om stabiliteten men man kan föreställa sig att samhället kommer att drabbas av upplopp, revolter, kriminalitet och repression som kanske slår över i revolution. Nozicks förslag är ett stort politisk-filosofiskt misstag, enligt Molander.I klartext menar han tydligen att en oinskränkt äganderätt är destabiliserande.

Det behövs enligt Molander en återkopplingsmekanism som korrigerar utvecklandet av den ojämlikhet som följer av Nashs modell. Här är det främst John Rawls' omfördelningsfilosofi som faller Molander i smaken. Som bekant ansåg Rawls att opartiska kontraktsslutande parter skulle välja ett samhälle där de som visar sig bli sämst ställda ändå får det så bra som möjligt. (Man väljer utifrån en maximin-princip). Här gör Molander en något bisarr utvikning med ett resonemang att höjningen av den sämst ställda gruppen successivt leder till att alla får utjämnade inkomster. I praktiken är det fråga om en avgränsad grupp som enligt Rawls' egen bedömning kunde erhålla välstånd från resten av befolkningen med en proportionell inkomstskatt.

Molander nämner även några mindre kända företrädare för liknande principer. En av dessa är John Harsanyi som före Rawls lade fram en mer utilitaristiskt utformad princip. Senare har Ken Binmore utvecklat fördelningsprinciperna i kontraktsteorin men Molander nämner ingenting mera konkret om dessa två alternativ. Harsanyi skulle dock ha en något mindre utjämnande modell medan Binmore närmast förordar total inkomstutjämning som bärande kontraktsprincip (recension av hans Natural Justice).

Rawls går igenom ett antal omfördelningsprinciper innan han landar på sin egen "differensprincip" om maximal standard för de sämst ställda (blart jun-07). Han avvisar sålunda den utilitaristiska kollektiva lyckomaximeringen eftersom några som inte lyckas så väl i nyttokalkylen då kan offras för de andras bästa. Likaså avvisar han principen om total inkomstutjämning. Denna motiverades ännu 1944 med en indirekt, men förenklad, utilitaristisk kalkyl som byggde på skillnader i marginalnytta (Abba P Lerner). Vi kan kalla den naiv utilitarism. Harsanyi var först med att kritisera denna naiva variant och förorda att man måste beakta att höga utjämnande skatter kan försämra incitamenten och därmed reducera den totala nyttosumman, vilket Rawls också anslöt till.. Men likalöneprincipen har dykt upp i nya skepnader som dock varit löst underbyggda. Den utilitaristiskt orienterade filosofen Peter Singer har dock försökt motivera utjämning (1993) utan att direkt bygga på utilitarismen (blart aug-07).

Diskussionen om omfördelningsprinciper i Molanders bok förlorar sig ett dimmigt töcken men jag tolkar att han ändå är mera radikalt utjämnande än den konventionella tolkningen av Rawls. Detta borde ha lett in författaren på en annan typ av stabilitetsdiskussion. Både Harsanyi och Rawls beaktade att en alltför långtgående utjämning skulle förstöra incitamentsstrrukturen. Även Singer bekymrade sig för att företagarna inte skulle jobba på ordentligt om de inte fick lön för mödan även om han trodde att de anställda skulle fortsätta som vanligt. Kanske man måste upphäva den privata äganderätten, resonerade han. Men även i kommuniststaterna måste man på sin tid betala vid sidan om för att få hantverkarna att jobba. Vi måste därför försöka ändra människans natur, menade han (uppenbarligen orealistiskt).

Läsaren av Molanders bok saknar ett resonemang om hur samhället skulle fungera med svaga ekonomiska incitament. Måste en kommandoekonomi införas? Blir inte följden av detta ett våldsamt motstånd som i slutändan riskerar att välta hela systemet? Molander sviker sin egen uppläggning av vad han vill analysera, nämligen olika konstruktioners stabilitetsegenskaper. Istället övergår han till att diskutera olika belöningsprincipers moraliska legitimitet. (Denna problematik återkommer jag till senare.)

Se även: Är inkomstskillnader nästan godtyckliga? 22/10-14

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

måndag, november 03, 2014

Att trycka pengar gav ingen inflation i USA

De som förutsade att det skulle bli väldig inflation när Ben Bernanke började trycka pengar fick fel, Det blev 36 procent mera pengar men bara 11 procents inflation.

Nu avslutar USA:s centralbank Fed sin politik med kvantitativa lättnader (QE) eller som detta populärt kallas "att trycka pengar". Totalt har centralbanken sedan hösten 2008 skjutit till drygt 3 500 miljarder dollar (SvD). Detta skedde sedan finanskrisen blev akut efter konkursen för Lehman Brothers i september 2008.

Fed-chefen Ben Bernanke fick mycket kritik för tilltaget att "starta sedelpressarna" som dock inte innebar att det trycktes nya pengar rent fysiskt utan att Fed köpte stats- och bostadsobligationer för elektroniskt skapade pengar. Detta skulle leda till ohämmad inflation menade många. Det var inte bara fråga om att mera pengar direkt skapar högre priser utan en del befarade någon form av oklar kumulativ effekt som skulle leda till hyperinflation.

Hur gick det då? Vi har inte riktigt känslan av att USA råkat ut för någon extra inflation. Men de ekonomiska kommentatorerna, som kanske själva är anhängare av den enkla kvantitetsteorin, har varit obenägna att fästa uppmärksamheten på hur dåligt denna teori stämmer med verkligheten. Penningmängden sedan bottenläget i konjunkturen under andra kvartalet 2009 har ökat med 36 procent. Det motsvarar 6 procent om året. Här nedan visas ett diagram från Federal Reserve Economic Data (FRED) över måttet M2 som inkluderar allmänhetens inlåningskonton:


Har då konsumentpriserna stigit åtminstone bortåt 36 procent under dessa drygt fem år? I diagrammet nedan visas KPI i USA - observera att skalan är utdragen på höjden vilket försvårar en snabb visuell jämförelse:


Konsumentpriserna steg under perioden med organiserad "pengatryckning" från våren 2009 till idag (aug) med 11,4 procent. Det är drygt 2 procent om året. Perioden maj-02 till aug-07 steg priserna med 15,7 procent - alltså  med 38 procent snabbare takt trots att Fed inte tryckte pengar. Sambandet mellan sedelpressarna och inflationen är inte så kategoriskt som många förståsigpåare gjort gällande. En orsak till detta är naturligtvis att en del av de nya pengarna måste användas till den ökande transaktionsvolym som ökningen av penningmängden möjliggör. BNP visas i nedanstående diagram:


Från botten det andra kvartalet 2009 till andra kvartalet i år ökade BNP i USA med 11,5 procent.Det betyder att den nominella produktionen (PxT i bytesekvationen)sög upp ca 25 procentenheter av ökningen av penningmängden med 36 procent. Resten av pengarna åstadkom likväl ingen inflation eftersom pengarnas omloppshastighet med matematisk nödvändighet då sjönk.

Felet som alla trosvissa bedömare tycks ha gjort är att anta att en våldsam lågkonjunktur med finanskris inte påverkar pengarnas omsättningshastighet. Eftersom dennas utveckling är ytterst svårbedömd vid stora påfrestningar borde man avstå från att göra prognoser om stark inflation och rentav hyperinflation när centralbanken gör helt nödvändiga kvantitativa lättnader. Fed klarade att tillbakavisa sina kritiker men den europeiska ECB  lider av att inte våga (kunna?) göra det nödvändiga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, oktober 28, 2014

Nollränta bättre än att trycka pengar?

Riksbanken skulle kunna köpa nya statsobligationer direkt från staten istället för att alltmer desperat laborera med lågräntepolitik som kan leda till en bostadsbubbla.

Riksbanken offentliggjorde idag 28/10-14 att sryrräntan sänks med 0,25 procentenheter till noll procent.. Kronan sjönk som en mindre sten till 9,34 kr/€ (från 9,28 igår där en del av sänkningen var diskonterad). Centralbanken blir alltmer desperat i sina strävanden att leva upp till inflationsmålet om 2 procent.

Än så länge har Riksbanken konsekvent avvisat metoden med kvantitativa lättnader, QE. Detta kallas i allmänhet att "trycka pengar". Och det får man inte göra eftersom det då kan bli inflation. Det verkar vara bättre att undvika inflation än att undvika en bubbla på bostadsmarknaden som kan kasta Sverige in i en lågkonjunktur.

Men var inte målet för Riksbanken att få upp inflationen och undvika en konstlad prisstegring på villor och bostadsrätter? Alltför låg ränta bidrog i början på 00-talet till den amerikanska bostadsbubblan som när räntan höjdes utlöste den stora finanskrisen. Det verkar inte vara självklart att nollränta är bättre än att trycka pengar.

Den konventionella "pengatryckningen" (QE) består i att centralbanken köper statsobligationer och bostadspapper från innehavarna i finanssektorn. Dessa blir då mer benägna att låna ut pengarna igen och då till låg ränta. Skulle det lösa problemet med risk för en bostadsbubbla?

Om centralbanken ändå ska "trycka pengar" kunde det väl göras i form av direkta köp av statsobligationer från staten själv? Då skulle en del av utgifterna inte behöva bekostas med skatter (temporärt) vilket skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin bättre än genom sänkt ränta.

Problemet med direkta köp av statsobligationer är att den allmänna uppfattningen är att dett tämligen omedelbart skulle leda till hyperinflation. Eftersom politikerna och en del av aktörerna i finanssektorn faktiskt tycks tro detta kan man fråga sig var mera seriösa nationalekonomiska bedömare håller hus? De borde nu förklara att rädslan för mycket stark inflation är obefogad. Eller tror nationalekonomerna också på hyperinflationsspöket?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se 
[Kommentar av Olof Manner i Affärsvärlden]

Etiketter: