tisdag, oktober 28, 2014

Nollränta bättre än att trycka pengar?

Riksbanken skulle kunna köpa nya statsobligationer direkt från staten istället för att alltmer desperat laborera med lågräntepolitik som kan leda till en bostadsbubbla.

Riksbanken offentliggjorde idag 28/10-14 att sryrräntan sänks med 0,25 procentenheter till noll procent.. Kronan sjönk som en mindre sten till 9,34 kr/€ (från 9,28 igår där en del av sänkningen var diskonterad). Centralbanken blir alltmer desperat i sina strävanden att leva upp till inflationsmålet om 2 procent.

Än så länge har Riksbanken konsekvent avvisat metoden med kvantitativa lättnader, QE. Detta kallas i allmänhet att "trycka pengar". Och det får man inte göra eftersom det då kan bli inflation. Det verkar vara bättre att undvika inflation än att undvika en bubbla på bostadsmarknaden som kan kasta Sverige in i en lågkonjunktur.

Men var inte målet för Riksbanken att få upp inflationen och undvika en konstlad prisstegring på villor och bostadsrätter? Alltför låg ränta bidrog i början på 00-talet till den amerikanska bostadsbubblan som när räntan höjdes utlöste den stora finanskrisen. Det verkar inte vara självklart att nollränta är bättre än att trycka pengar.

Den konventionella "pengatryckningen" (QE) består i att centralbanken köper statsobligationer och bostadspapper från innehavarna i finanssektorn. Dessa blir då mer benägna att låna ut pengarna igen och då till låg ränta. Skulle det lösa problemet med risk för en bostadsbubbla?

Om centralbanken ändå ska "trycka pengar" kunde det väl göras i form av direkta köp av statsobligationer från staten själv? Då skulle en del av utgifterna inte behöva bekostas med skatter (temporärt) vilket skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin bättre än genom sänkt ränta.

Problemet med direkta köp av statsobligationer är att den allmänna uppfattningen är att dett tämligen omedelbart skulle leda till hyperinflation. Eftersom politikerna och en del av aktörerna i finanssektorn faktiskt tycks tro detta kan man fråga sig var mera seriösa nationalekonomiska bedömare håller hus? De borde nu förklara att rädslan för mycket stark inflation är obefogad. Eller tror nationalekonomerna också på hyperinflationsspöket?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se 
[Kommentar av Olof Manner i Affärsvärlden]

Etiketter:

måndag, oktober 27, 2014

Utjämning redan i samhällskontraktet I?

Ekonomisk utjämning på politisk väg är ett relativt nytt fenomen i idéistorien. Att detta skulle regleras i författningen är en ännu nyare tanke som fick genomslag med Rawls. Molander ger en översikt i boken om ojämlikheten.

I boken Ojämlikhetens anatomi av Per Molander analyserar författaren hur olika samhällskonstruktioner förmår bevara de ursprungliga intentionerna. Dessa är ofta enbart av samhällsbevarande karaktär. Hugo Grotius menade att grunden för alla rättssystem bör vara den mänskliga naturen där en viktig del "är längtan efter ett fredligt och välordnat samhälle". Från detta kan man dock konstruera mer invecklade författningar och kontrakt.

 Molander ger två exempel på misslyckade element i samhällskonstruktionerna. Det ena är adelns skattefrihet där motprestationen skulle vara militärt skydd. Den andra är medgivandet för kyrkan att beskatta allmogen med tionde. Båda utvecklades med tiden till till ett berikande av små grupper på övrigas bekostnad. Vidare går han igenom den konservativa ideologins anspråk på att kunna legitimera den bestående ordningens ekonomiska skillnader och underkänner dessa liksom även olika religioners rättfärdiganden av ekonomisk ojämlikhet.

Det är det liberala projektet som står i centrum för Molanders granskning. Han nämner Hobbes, Hume, Locke och Rousseau och landar på problemet att ett liberalt samhälle måste innehålla någon föreställning om en korrektionsmekanism som begränsar den ohämmade friheten. En sådan är att det ligger i människans intresse att behärska sig (stoikerna). En annan att drifter och intressen neutraliserar varandra (Helvétius och d'Holbach). Den viktigaste, tredje, riktningen är att regler som hindrar samhället från att falla sönder kommer att utvecklas automatiskt.

Representanter för denna harmonitradition är enligt Molander Montesquieu, Mandeville, Vico, Smith och under 1900-talet Popper, Campell, v Hayek och Friedman. Paradexemplet är den fria marknaden som spontant skulle kunna åstadkomma en harmoni mellanindividuella och kollektiva intressen. Utan att gå närmare in på skillnaderna mellan individuella och kollektiva nyttigheter slår han fast att resonemanget är felaktigt. Han nämner konkret kriminellt beteende, miljöförstöring och diskriminering.

Snabbt övergår Molander till mer spelteoretiska aspekter och berör Robert Axelrods tävlingar mellan dataprogram som upprepade gånger fick spela "fångarnas dilemma". Förutsättningarna för samarbetslösningar är enligt Molander emellertid inte så goda som Axelrod hävdar eftersom resultaten från spel mellan två parter inte kan generaliseras till större grupper. Istället fokuserar  Molander på en annan utvecklingslinje som tar fasta på innehållet i de kontrakt som ska tecknas - dvs vilka principer en bra författning för samhället ska bygga på.

Huvudmotståndarna är här John Rawls med boken En teori för rättvisa och Robert Nozick med boken Anarki, stat och utopi som ibland ses som ett svar till Rawls. Utgångspunkten är att alla i början är jämlika i fördelningspolitiskt avseende. Molander vill nu undersöka huruvida detta egalitära grundtillstånd har möjlighet att överleva under längre tid där en viktig destabiliserande faktor är den ojämlikhet som Nashs förhandlingsmodell med matematisk nödvändighet för med sig. Med denna ansats blir Nozicks alternativ snabbt problematiskt. Molander underkänner detta eftersom det är procedurbaserat och saknar återkoppling och han menar att i den politiska filosofin är det ont om "rena felaktigheter" men Nozicks teori är ett undantag.

Jag ska närmare diskutera  fördelningsprinciperna i Rawls' och Noziks modeller (samt några andra) i en särskild artikel. Här räcker det att konstatera att Molander har fel i beskrivningen av Nozicks modell eftersom denne tar upp korrigeringsproblematiken inom ramen för den "utopi" som han skisserar. På frivillig väg tänker sig Nozick att olika socialförsäkringssystem skulle utvecklas och de svåra fallen skulle dessutom kunna avhjälpas med välgörenhet. Vad Molander borde ha gjort troligt är att detta inte skulle vara tillräckligt för att kunna behålla samhällets stabilitet. Sannolikt är det dock så att de kontraktsslutande personerna i ursprungspositionen inte vågar ta risken att det civila samhället löser fördelningsproblemen tillfredsställande och därför laborerar med andra fördelningsprinciper. Vi är då tillbaka i Rawls' diskussion bakom "okunnighetens slöja".

Det förefaller därmed som om det skulle kunna förutsättas att åtminstone en viss utjämning finns etablerad i varje civiliserat samhälle i meningen att de sämst ställda får ett stöd från den övriga befolkningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, oktober 22, 2014

Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna

Försöket att förklara ojämlikhet i inkomsterna med Nashs förhandlingsmodell verkar vara felaktigt. Lönerna hölls nere genom privilegier som skråväsendet. När marknadsekonomin blev friare ökade lönerna närmast explosionsartat.

Den matematiskt utbildade författaren Per Molander har länge varit inne på att han kan förklara ojämlikhetens uppkomst. Nu har han kommit med en närmast allmängiltig teori i boken Ojämlikhetens anatomi. Här utvecklar Molander sin matematiska huvudansats att ojämlikheten är en följd av att en liten störning, ett litet övertag, i en förhandling mellan två jämlika parter som  sedan tenderar att förstärkas när förhandlingarna upprepas gång på gång över tiden. Här refererar Molander till att detta har matematikern John Nash visat för 60 år sedan.

Inledningsvis i boken återger Molander dikten Spela kula av Sten Selander som en analogi till ojämlikhetens obönhörliga ökning. Gossen med 50 kulor spelade i dikten av den andre gossens fem kulor enbart genom att ha så många fler från början. Relevansen i denna analogi kan diskuteras. Jag vill hävda att dikten leder tanken fel.

Nash och Molander menar ju att den part som har ett övertag genom större resurser i utgångsläget kan pressa den andra parten genom att vänta längre. Implicit förutsätts att förhandlarna endast har två alternativ: att komma överens om en fördelning som båda tjänar på (fast olika mycket) eller att inte tjäna något alls. Den som har mindre resurser blir då alltmer desperat om förhandlingen drar ut på tiden och måste därför acceptera även ett "dåligt" bud.

In absracto föreligger ett monopolliknande förhållande där den svage inte har något val. Under årtusendenas gång har detta enligt Molander drivit ner de svaga till gränsen för existensminimum. Det stora undantaget från denna allmänna tendens är minskningen av ojämlikheten från sent 1800-tal till omkring 1970, enligt Molander. Han förklarar detta med fackföreningar och allmän rösträtt (som möjliggjorde en stor offentlig sektor med sociala förmåner).

Jag tror att denna beskrivning är helt fel. Monopoliseringen har byggt på privilegier som upprätthållits genom hot om våld och inte så mycket via skillnader i förhandlingsstyrka. När monopoldominansen lättat har de svagare fått alternativ. Genom övergång till en friare marknadsekonomi har lönerna stigit, vilket ytterligare drivits på genom bättre utbildningsmöjligheter för den stora massan.Vi behöver bara se vad skråväsendets upphörande 1846 betydde för löneökningarna i Sverige. Från att ha varit närmast sjunkande ökade lönerna med 175 procent de närmaste 50 åren efter 1850 enligt Riksbankens statistik (bloggartikel mars-08).

När förhandlingsparterna har valmöjligheter i en marknadsekonomi blir Nashs teori värdelös. Det gäller också huvudansatsen i Molanders bok.

<=
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

Är inkomstskillnader nästan godtyckliga?

Är kompetens och ansträngning närmast betydelselösa för vilken inkomst man kan uppnå? Internationell statistik gör gällande att mer än 80 procent av inkomstskillnaderna beror på faktorer som individen inte kan påverka.

Tidigare i år utkom en bok som pläderar för mera inkomstutjämning. Den har titeln Ojämlikhetens anatomi och är skriven av Per Molander som tidigare skrivit flera filosofisk-historiska böcker om liknande teman. Det finns en rad aspekter som man kan ha invändningar emot i den nya boken. Jag avser att analysera några av dessa var för sig. En utgångspunkt för Molander är att skillnader i inkomster och förmögenheter är tämligen godtyckliga.

När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok om ojämlikheten. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
 
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
 
Man kan resa en rad invändningar mot denna slutsats. Den mest elementära är dock att jämförelsen är global vilket ger ett enormt genomslag för individens hemland som förklaring till ojämlikheten. Implicit förutsätter Molander att global inkomstutjämning med hjälp av fördelningspolitik skulle vara en relevant utvecklingsmöjlighet. Något sådant diskuterar han dock inte i boken utan huvudansatsen är den ojämlikhet, vilken han anser sig ha upptäckt, som är en följd av matematikern Nashs förhandlingsmodell - den något starkare parten tenderar vid upprepade förhandlingar att bli allt starkare.

Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga?  De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från "skillnader i förmåga och ansträngning" anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.

Fortsättning: Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna 22/10-14

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressan.se

Etiketter: , ,

måndag, oktober 20, 2014

Varför måste Juholt avgå?

Socialdemokraternas partiledare avsattes inte därför att han var "vänster" i politiskt avseende utan därför att han syltade in sig i en härva av lögner om sina medarbetare som rimligen höll på att utvecklas till en irreparabel skandal.

Boken om förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt har på kort tid blivit mycket omskriven. Den är författad av debattören Daniel Suhonen och har titeln Partiledaren som klev in i kylan. Författaren är chef för tankesmedjan Katalys som finansieras av några fackförbund. Suhonen var under Juholts partiledartid 2011 talskrivare och rådgivare åt denne. I slutet av 90-talet betecknade han sig som marxist.

Boken är en initierad men inte alltid vederhäftig skildring av det interna taktikspelet i det socialdemokratiska partiet. Juholt blev partiledare trots sina stora brister och begränsade erfarenhet. För högerfalangen i partiet kom utnämningen oväntat och därför motarbetades Juholt redan på ett tidigt stadium, enligt Suhonen. Till slut tvingades han avgå av partiets verkställande utskott men han fick (formellt) själv välja hur han skulle agera. Juholt kallade till presskonferens i Oskarshamn (jan-12) där han tillkännagav att han valt att avgå.

Jag har inte haft tillgång till boken utan endast läst utdrag, referat och recensioner. Kommentatorerna har inte egentligen intresserat sig för varför Juholt kom till en punkt där större delen av VU samt han själv insåg att han måste avgå. Det förefaller som om misstag och klantigheter var tillräckliga för att en illasinnad majoritet i VU och dessa personers hejdukar till slut kunde använda dessa tillkortakommanden för att avsätta partiledaren. För Suhonen verkar syftet vara att skapa en bild av att den missnöjda högerfalangen lyckades gadda ihop sig för att åstadkomma en förändring av den politiska inriktningen.


Daniel Suhonen
Det finns enligt min mening en allvarlig brist i denna beskrivning som fått stor spridning bland kommentarerna. Ingen påtalar att Suhonen låtit bli att redogöra ordentligt för den eventuella komplott mot Juholt som förelåg 23 sept-11 när det preliminära utkastet till budgetmotion (S) var klart. Juholts version är att de illasinnade politiska sekreterarna på partikansliet tagit bort en satsning på 2 mdr kr på a-kassan för att diskreditera honom själv och Waidelich. Dessa personer säger istället att det var Juholt själv som i sista minuten ringde och beordrade borttagandet 26/9.

Suhonen är desto mer utförlig om "komplotten" 11 okt-11 i form av ett icke reguljärt VU-sammantäde utan Juholts deltagande. Han satt på en kursgård och förberedde sig inför partiledardebatten. Så vitt jag kan förstå föranleddes detta möte av att Juholts fusk med hyresersättningen från riksdagen avslöjats några dagar tidigare - sannolikt genom en läcka inifrån partiet. Något försök att avsätta Juholt redan då tror jag inte på.

Juholt såg dessutom ut att opinionsmässigt kunna överleva hyresfusket. Men hans rimligtvis lögnaktiga beskyllningar mot sina politiska sekreterare är mycket allvarligare. En partiledare får inte ljuga så flagrant, vilket började framkomma först i december. Olika journalister kontrollerade först då hur det gick till i hanteringen av budgetmotionen (se bloggartikel 19/12-11). Alla kom fram till att Juholt ljög. Då måste han rimligtvis avgå innan skandalen blev ett faktum. Detta måste Suhonen  ha missat eller valt att behandla enbart i förbigående.

Min bedömning är följande: Bevismaterialet för Juholts lögner om hanteringen av budgetmotionen var tillräckligt för att VU måste ta i på skarpen. Det hade diskrediterat partiet ännu mera än tidigare skandaler. Därför krävde man att Juholt självmant skulle avgå i utbyte mot att VU i förbigående beslutade att acceptera Juholts version om budgetmotionshanteringen. Detta meddelades tydligen genom en "läcka" till TT och beskedet fick föga uppmärksamhet i villervallan då VU grälade om vad som skulle göras i den allmänna förtroendefrågan för partiledaren. Partiledningen kunde på detta sätt rädda ansiktet på Häkan Juholt.

Min slutsats är att Suhonens bok är osannfärdig i beskrivningen av den egentliga orsaken till att Juholt måste avgå. Det var denne själv som begick några avgörande misstag redan i september, när hyresersättningsfusket inte ens var känt. Juholt kan redan då ha skyllt på sina medarbetare. Men när han tillfrågades om detta i december pratade han fast sig mera definitivt i denna lögn med påföljd att hela denna i sak ganska obetydliga affär fick en dödlig vändning. Juholt var genuint opålitlig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se
 (bloggat: Jan Andersson 12/10) [Juholt skriver själv bl a om Suhonens bok i AB 28/10-14]

Etiketter:

söndag, oktober 05, 2014

Varför röstade Alliansen inte nej till Löfven?

Kan Reinfeldt ha blivit så upprörd av orsaken till Moderaternas valförlust att han avgick i sorg och vrede? Utan ledning i det största partiet inom borgerligheten gick luften ur Alliansen. Därför motsatte man sig inte Löfven som statsminister trots att den ursprungliga strategin hade krävt ett nej.

Vid omröstningen om statsminister i torsdags röstade S och MP på Stefan Löfven. SD röstade emot och Alliansen samt V lade ned sina röster. Varför röstade inte Alliansen emot Löfven som statsminister trots att man före valet lovat detta under vissa förutsättningar? Om vi ser förutsättningslöst på frågan om nej till Löfven så innebär ett nej från Alliansen en inbjudan till förtroendeomröstning genom att SD också troligtvis skulle rösta nej i denna situation. Lämpligheten i detta kan diskuteras. Nu ställde emellertid Fredrik Reinfeldt ett villkor för att lägga ner Alliansens röster, nämligen att Löfven skulle visa att han kunde få igenom sin budget. I detta sammanhang skulle villkoret ansetts ha uppfyllts om Löfven tog med V i regeringen.

Nu tog Löfven inte med V i regeringen vilket var ganska väntat. Detta anade Jonas Sjöstedt redan före valet och han försökte därför rädda V:s inflytande med deklarationen att V kunde stödja Löfvens budget om man kunde uppnå ett tillfredsställande avtal om vinster i välfärden. Min slutsats är att redan detta borde ha medfört att Alliansen skulle rösta nej till Löfven emedan villkoret inte var uppfyllt. Till nöds kanske någon hade kunnat hävda att ett avtal med V före omröstningen om Löfven borde ha kunnat betraktas som ett uppfyllande av villkoret.

Dock har inte heller detta modifierade villkor, där V tillåtits stanna utanför regeringen, uppfyllts. Något avtal föreligger ännu inte. Alliansen borde därför ha röstat nej.

Många har i denna debatt ändå invänt mot ett nej, men nu med pragmatiska argument. Och visst, det går att föra lämplighetsresonemang om nyvalshot etc. Men ingenting av detta var okänt när Fredrik Reinfeldt tillsammans med övriga borgerliga partiledare framförde villkoret för nedlagda röster (om V:s medverkan). Här förelåg ett löfte om en betingad misstroendeförklaring mot Löfven. Vilka skäl har Alliansen och Reinfeldt för att frångå detta löfte? Någonting som inte kunde förutses några veckor före valet måste ha inträffat den senaste veckan för att man med hedern i behåll ska kunna ändra sina avsikter. Det är denna helt nya insikt som utgör svaret på rubrikens fråga.


Om vi lämnar den principiella analysen kan det ändå vara intressant att fråga sig hur Alliansen och Reinfeldt kunde byta ståndpunkt på så kort tid. "Han ville helt enkelt inte fajtas" menar några. Men i DN-artikeln visade Reinfeldt och övriga alliansledare en stark stridsvilja. Vad var tanken med kravet att man inte skulle släppa fram Löfven om han inte hade ett underlag som var större än Alliansens? Var det att hindra Löfven från att bilda en S-MP-regering som kunde regera genom att pressa V med hot om nyval? Eller var det ett sätt att försvåra för överlöparna inom FP och C att kräva uppgörelser med Löfven? Med V i regeringen skulle det förvisso bli politiskt omöjligt.

Genom greppet från V att stödja regeringens budget utan att ingå i samma regering har denna strategi kanske fallit. Det var kanske inte läge att medge detta före valet. Men nu i samband med omröstningen om statsministern borde Alliansen åtminstone kunna medge att strategin från före valet oväntat blivit mindre lämplig. Nu står Alliansen ändå i den situation man ville undvika och kanske är man ännu mer illa ute. Löfven har fria möjligheter att förhandla med V fram till budgetens framläggande. Han har också möjlighet att under hand vända sig till FP och C med vädjanden om samverkan pga V:s omedgörlighet. I sista hand kan Löfven hänvisa till att hans budget kan fällas med hjälp av SD, vilket kräver nedlagda röster inom FP och C "för att undvika kaos". Det kan faktiskt bli nyval av misstag.

Har man sagt A får man säga B. Alliansen borde ha röstat nej till Löfven (som utlovat) och pekat på att Alliansen hade kunnat fortsätta med uppgörelser med S och MP som stöd i enlighet med tanken att hålla SD utanför. Hade Löfven ändå bråkat hade han fått bilda regering med en budget som praktiskt taget var en kopia på Alliansens. Det var vad man kunde ha förväntat sig av "stridshingstens" strategiska planering.


Nu blev det inte så. En tänkbar förklaring till detta är  att Reinfeldt genomgick en personlighetskris som också avspeglar sig i hans hastigt aviserade avgång från partiledarposten. En ytterst lös spekulation går ut på att det är utvecklingen av en ny relation till det motsatta könet som spelat in. 

En annan förklaring är att all seriös strategisk planering saknades. Det skulle då varit ett hugskott i valstriden när Alliansen drog till med att V måste vara med för att man skulle släppa fram Löfven. Möjligen tänkte man att samarbete med V skulle kunna skrämma en del väljare från att rösta på S eller MP - liknande vad som kanske skedde under förra valrörelsens slutskede (2010). Några mer långsiktiga konsekvenser vägde man inte in. Fokusering på regeringsfrågan var viktigare.

En tredje förklaring är att en snabb analys av vallokalsundersökningen (VALU) gav en oväntad bild av vad Moderaternas valförlust berodde på. Hälften av de nya rösterna för SD (som mer än fördubblades) kom från M. Reinfeldt kan ha uppfattat detta som ett misstroende direkt riktat mot honom själv och den vädjan att "öppna era hjärtan" i flyktingpolitiken som han uttalade någon vecka före valdagen. Med vrede och sorg konstaterade han att under sådana omständigheter ville han inte vara med längre. Han aviserade sin avgång och därefter följde Anders Borg efter. Utan erfaren ledning i Moderaterna gick luften ur hela Alliansen och man fann det lämpligt att inte nu gå emot Löfvens regeringsbildning oavsett vad man sagt tidigare.

Kan det finnas ytterligare förklaringar? Diskussionen lär fortsätta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, oktober 03, 2014

Vad anser Miljöpartiet om uppvärmningsstoppet?

Fortfarande syns ingen fortsatt uppvärmning av den globala medeltemperaturen enligt satellitmätningarna. Nu har temperaturutvecklingen snart varit utplanad i 18 år:

Temperaturökningen visar inte någon stigande trend de senaste åren


I den nya regeringen i Sverige ska nu Miljöpartiet verka för dyrbara klimatpolitiska åtgärder såsom flygskatt, höjd bensinskatt och stopp för en större bilväg förbi Stockholm. Dessa åtgärder diskuteras på ett lämplighetsplan men inte på det grundläggande planet. Om den globala uppvärmningen har avstannat borde Miljöpartiets förslag till åtgärder åtminstone diskuteras. Vad anser Gustav Fridolin och Åsa Romson om att uppvärmningen avstannat?

Är temperaturutplaningen tillfällig eller någonting mera varaktigt? Politiker som har genomgripande och kostsamma förslag på programmet borde kunna säga någonting om de grundläggande förutsättningarna för sina förslag. Dessutom borde de kommentera andra klimatrelaterade förhållanden såsom att isutbredningen kring Antarktis är rekordstor, att världshavens stegring inte visar någon accelererande trend och att den registrerade extremväderstatistiken inte heller visar någon stegring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, september 26, 2014

Löfven har viljan till makt

Löfven har blivit regeringsbildare utan att ha en preliminär uppgörelse med Vänsterpartiet. Han utökar då med detta bedrägeri sina möjligheter till maktspel inför budgetomröstningen avsevärt. Men sannolikt blir hans minoritetsregering svag och impopulär. De borgerliga borde fundera på sin politik inför ett nyval om något  år.

Valet utföll som förväntat med en rödgrön relativ majoritet. De rödgrönas stöd är dock bara lika stort som 2010. Alliansens relativa majoritet gick förlorad genom att SD fick 12,9 procent mot 5,7 procent 2010. Enligt VALU bestod 49 procent av SD:s tillskott dessutom av moderatröstare 2010 (29/59). Därtill kom visst tillskott från Fp. Valförlusten för Alliansen förefaller därför vara i någon mening självförvållad.

Stefan Löfven
Min tidigare bedömning (11/9) att Fredrik Reinfeldt (M) skulle kunna utmanövrera Stefan Löfven (S) trots dennes relativa majoritet byggde naturligtvis på att Reinfeldt var stridbar och ingen mes, som skulle överge sina anhängare när det faktiskt blev en motgång. I Löfven har han när det gäller viljekraft mött sin överman.

Idag har Löfven fått klartecken av talman Per Westerberg (M) att försöka bilda en S-MP-regering som har stöd av V och på villkor att den kan få igenom sin budget i Riksdagen (i meningen att det rödgröna stödet blir större än för Aliansens budget). Löfvens vilja till makt manifesteras av att han utan att blinka försäkrar att han kommer att få stöd för sin budget. Man får då intrycket att han har en preliminär överenskommelse med V att luta sig emot. Men det har han inte. Jonas Sjöstedt (V) säger idag rent ut att man är oeniga om frågan som rör vinsterna i välfärden. Är detta ett tillåtligt bedrägeri? I varje fall får Löfven mycket friare händer än om han skulle ha bundit sig redan den här veckan.

Nu kan Löfven fortsätta att förhandla med V och han skulle teoretiskt istället kunna fortsätta att söka stöd hos Fp och C under mera lugna förhållanden. Desssutom förfogar han som statsminister över nyvalsvapnet. Han skulle t o m kunna hota Fp och C med nyval om de inte lägger ned sina röster vid budgetomröstningen i december. De flesta tycks idag dock utgå från att han kommer överens med V och bildar en regering som blir beroende av SD:s välvilja eller rädsla för ett nyval.

Sent omsider har de politiska bedömarna kommit på att SD inte behöver lägga ned sina röster när deras egen budgetmotion blivit bortröstad. Idag redogör Per Molander för vad som gäller i DN. Nyvalsrisken är nu aktuell i många bedömningar men avfärdas med att ingen vill ha nyval - inte ens SD. Det parti som får skulden för ett nyval anses förlora på att framstå som bråkstake som ställer till kaos utan egentligt syfte. Löfvens regering sägs helt enkelt bli allmänt svag.

Detta aktualiserar att Löfven även på längre sikt har som ambition att bryta upp Alliansen. Med Fp och C som stödpartier inför valet 2018 är Löfvens maktposition säkrad för överskådlig framtid. Om de borgerliga partierna ska kunna komma tillbaka i regeringsställning måste de hålla ihop. Dessutom riskerar småpartier som Fp och C att få minskat stöd och hamna under fyraprocentsspärren. Historiskt har partier som samarbetat med S förlorat några procentenheter väljare i det efterföljande valet.

Löfven får hanka sig fram och försöka få uppgörelser i några enskilda frågor. Hans regering får avstå att lägga fram kontroversiella förslag som kan bli nedröstade. Dessutom får han bereda sig för nålstick av den typ de rödgröna och SD riktade mot Alliansen 2010 när plötsligt 300 miljoner kronor i UD:s administration skars bort. Även större haverier som motsvarar Alliansens försök att sänka vissa marginalsktter hösten 2013 (brytpunkten) kan bli aktuella. Det är enligt Molander fullt möjligt att bryta ut enskilda frågor ur budgeten.

Den svaga Löfvenregeringen riskerar att bli impopulär. Dess medlemmar kommer att nötas ner i oändliga förhandlingar och nederlag. Detta ökar viljan hos Löfven att utlysa ett extraval i god tid före 2018. Om Alliansen nu försuttit chansen att påverka regeringsbildningen måste man rimligen förbereda sig för en valrörelse inom några år. Den stora frågan är då om man kan formulera en borgerlig politik som kan ge en valframgång. Eller kommer den okreativa Alliansen att enbart gå fram med "more of the same" från 2014?

[ En statsvetenskaplig analys av SD:s framgång av Karl Loxbo, Linnéuniversitetet, 27/9-14]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , rån 2014? på intressant.se


Etiketter:

torsdag, september 11, 2014

Reinfeldt kan antyda nyval

Ju mer omöjlig Löfvens regeringsbildning blir desto större chans har Reinfeldt att komma tillbaka. Han har avsevärda möjligheter att utmanövrera den otydlige och velige Löfven och själv framstå som räddaren från kaos när Löfven har misslyckats.

Opinionsundersökningarna visar fyra dagar före valet att de rödgröna får relativ majoritet. Dagens SIFO ger återigen ett ökat gap mellan blocken till resultat. Många drar då slutsatsen att Stefan Löfven (S) kommer att bilda en minoritetsregering. Detta förutsätter dock att Fredrik Reinfeldt (M) inte gör några försök att utmanövrera Löfven. Eftersom Reinfeldt de senaste veckorna har antytt att Alliansen skulle kunna rösta emot en S+MP-regering och att man kan tänka sig att rösta emot viktiga inslag i en rödgrön budget (hämnd för utbrytningen av brytpunkten) är det tänkbart att Reinfeldt inte ger upp i första taget.

Stridshingsten?

Regeringsförhandlingarna kommer att avgöras av hur deciderad Reinfeldt är att regera vidare. I så fall måste han tåla att bli ifrågasatt med argument att han samarbetar med SD i strid med tidigare utfästelser. Sakligt sett är skillnaden inte så stor om man kan bevara budgetreglerna. De senaste fyra åren har SD kunnat rösta på rödgröna motförslag och då kunnat fälla regeringens förslag. Nästa mandatperiod skulle SD kunna nöja sig med att lägga ner sina röster för att fälla Alliansens förslag. Det är allvarligt men inte detsamma som kaos. Några så viktiga förslag finns knappast i Alliansens valmanifest. Reinfeldt behöver inte avgå om han lider nederlag i mindre frågor. Om man håller fast vid budgetreglerna kan SD inte fälla regeringens budget om de inte röstar för Löfvens alternativa budget. Därför finns det vaga signaler om att en sönderbrytning av budgeten inte är aktuell.

Om Reinfeldt kan antas vilja regera vidare kan man spekulera kring hur detta skulle gå till. Han har lovat att avgå självmant om de rödgröna blir större än Alliansen. Det förpliktar inte till mycket mera. När talmannen gör sina sonderingar med partiledarna kan Löfven föreslå att han själv bildar regering med MP och helst med stöd av Fp och C. När talmannen diskuterar detta med Fp och C får han rimligtvis negativt besked. Reinfeldt kan också upplysa talmannen om att Alliansen lägger fram en egen budget och kommer att rösta emot en budget från Löfven. Om SD också ger besked om att man kan rösta emot och istället stödja Alliansens budget måste talmannen dra slutsatsen att det inte är möjligt att utse Löfven till statsminister.

Under tiden har Löfven naturligtvis satt starkt tryck på Fp och C för att förmå dem att samarbeta med honom och "ta ansvar" för att hålla SD isolerat. Mera underhand kan han också framhålla att han vill hålla V utanför. Här finns en av de kritiska punkterna. Om Fp+C faller undan kommer Löfven att få makten. Men med en gemensam budget kan knappast två allianspartier samtidigt inleda ett organiserat samarbete med de rödgröna. Utan dessa två partiers samarbete kommer Löfven att vara hänvisad till en S+MP+V-regering som inte har majoritet. Den skulle då innehålla två partier som ogillas av SD, som därför kan tänkas rösta emot dess förslag. Löfven skulle därför ständigt behöva göra upp ad hoc med Alliansen för att inte få en majoritet emot sig. I praktiken skulle Alliansen få lägga sig platt genom att ständigt lägg ner sina röster när regeringens förslag kom upp till omröstning.

Hur skulle det gå om Alliansen lade fram egna förslag? Löfven skulle få leva med förhoppningen att SD alltid ska lägga ned sina röster så att inte en majoritet för Alliansens förslag kan bildas. Det är enbart en from förhoppning och situationen skulle kunna beskrivas som att Löfven är beroende av SD. Löfven måste säga sig att denna S+MP+V-regering inte är den "handlingskraftiga" regering som han hela tiden sagt sig eftersträva. Rimligtvis ger Löfven upp försöken att bilda en regering om han får nej från Fp och C.

För att säkra Löfvens abdikation kan Reinfeldt visa att han är den som kan garantera stabilitet i det osäkra läge som uppstår efter valet. Han måste då givetvis framhålla sin erfarenhet men också att han inte är en vinglare som Löven utan en ledare som vet vad han vill (stridshingst). Löfven ska inte för  ett ögonblick inbilla sig att han kan bilda en minoritetsregering som när som helst kan falla. För att visa sin beslutsamhet kan han antyda att Alliansen redan gör förberedelser för ett eventuellt nyval, som t ex kan bli följden av att Löfvens budget röstas ner i Riksdagen.

Om Reinfeldt tänker sig att fortsätta kanske i fyra år till måste han hålla fast vid budgetreglerna så att han kan lägga fram budgetar som måste antas i sin helhet. Då kan han alltid hota med nyval om det mot förmodan skulle bli så att SD vill rösta för ett helt budgetförslag från de rödgröna. Därför var deklarationen i augusti att Alliansen skulle bryta sönder Löfvens budgetar som hämnd för utbrytningen av brytpunkten i höstas sannolikt ett misstag. Kanhända har Reinfeldt backat något och insett att det är hela budgeten som är den kritiska frågan. Om han är beredd att fälla den (även om det skulle bli nyval) kan Löfven inte ens börja med sin regering.

Om Reinfeldt inte vågar att försöka bli statsminister igen är alternativet en svag rödgrön regering som kommer att falla förr eller senare. Kan talmannen övertala Löfven att ta sig an detta självmordsuppdrag? Reinfeldt borde utnyttja sitt övertag att han har möjlighet att träda till när Löfven har misslyckats. Men han kanske inte är en "stridshingst"?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, september 09, 2014

Kan Löfven ändå bli statsminister?

För att Löfven ska bli statsminister krävs blocköverskridande samverkan. Utan en sådan blir regeringen inte "handlingskraftig". Dessutom blir den beroende av SD. Löfven kommer rimligtvis att avböja att kandidera som statsminister 2 oktober.

Vad fordras för att Stefan Löfven (S) ska kunna bli statsminister med enbart en rödgrön relativ majoritet som grund? Opinionsundersökningarna pekar nu entydigt på ett sådant utfall som populärt kallas för ett läge med SD som vågmästare. De politiska kommentatorerna berör inte denna fråga utan utgår från att Löfven bildar antingen en tvåpartiregering eller en med tre partier där V ingår. Idag 9/9 presenterar Göran Eriksson i SvD en analys i dessa termer. Som stöd har han dessutom en Sifo-undersökning där väljarna fått ta ställning till desa två regeringsalternativ.

 Löfven vill bilda en "handlingskraftig regering". Är denna deklaration i själva verket en brasklapp för att han
ska kunna backa ur om han inte blir nöjd med vad han kan uppnå i regeringsförhandlingarna? Löfvens syfte är i första hand att bilda en blocköverskridande regering. Det betyder att han måste ha stöd av både Fp och C istället för V. Något sådant undersöktes inte av SvD. De först sonderingarna kommer sannolikt att gå ut på att få med dessa två partier, varvid Löfven kommer att hålla fram en del tydliga avståndstaganden från Vänsterpariet.

Å ena sidan finns det en opinion i Fp och C som vill samarbeta med Löfven och å andra sidan finns de som vill hålla ihop Alliansen och hålla beredskap för nyval. Enligt DN 30/8 anser 19 procent av folkpartisterna att en S-ledd regering är bäst för Sverige och 8 procent av C-väljarna (Ipsos). I de lokala partiorganisationerna är denna opinion ännu tydligare efter vad som framgick av en undersökning längre tillbaka i tiden.

För att underblåsa denna opinion har Löfven intresse av att alternativet framställs som ett oöverskådligt och skadligt kaos. I viss utsträckning har S lyckats med detta genom att man i media rutinmässigt hänvisar till att det kan bli kaos. Men följden har också blivit att man som i SvD begränsar diskussionen till de två regeringsalternativ som Löfven knappast är trakterad av. Sifo-undersökningen i SvD visar sålunda att 56 procent av S-väljarna föredrar en S-MP-V-regering.

Göran Eriksson i SvD bedömer att en S-MP-regering blir för svag och att Löfven därför skulle ta med Vänsterpartiet också. Men en sådan regering blir rimligtvis nästan lika svag. Det är bara när både Fp och C ingår eller åtminstone ger ett organiserat stöd till Löfven som regeringen kan bli "handlingskraftig" med egen majoritet. Löfvens problem är att ett stöd från dessa två partier kan leda till att de förlorar stöd i den borgerliga opinionen som på sikt kan pressa ned dem under fyraprocentsgränsen. Motståndet hos partiledningarna torde därför vara uttalat mot en samverkan.

De uttalanden från Fredrik Reinfeldt om att Alliansen ska lägga fram en egen budget senare under hösten innebär också att det blir ogörligt för Fp och C att samtidigt samverka med en S-MP-regering. En ev Löfven-regering blir därför teoretiskt beroende av att SD inte i några viktiga omröstningar stöder förslag från Alliansen. Redan omröstningen om budgeten kan bli påfrestande för Löfven. Om Alliansen kan bryta sönder omröstningarna, som Reinfeldt hotat med, kan flera delar falla eftersom SD också kan rösta emot. I värsta fall kan hela budgeten underkännas och ersättas med Alliansens, vilket skulle leda till regeringskris.

Inte ens en regering byggd på de tre rödgröna partierna skulle bli handlingskraftig, men teoretiskt sett skulle dess position vara densamma som Alliansregeringen haft de senaste fyra åren. Skillnaden är att i praktiken har SD röstat för Alliansens förslag i 80 procent av fallen.

Utan blocköverskridande samverkan kan Löfven varken bilda en "handlingskraftig" regering eller en regering som är oberoende av SD. Det är därför svårt att se att Löfven ändå skulle kunna bli statsminister. Han kommer rimligtvis att ge upp försöken till regeringsbildning innan han ens kandiderar till statsministeromröstningen i Riksdagen, som efter bordläggning 30/9 och 1/10 är planerad till 2/10.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, september 03, 2014

Löfven blir inte statsminister

Hur svårt skadskjuten kan Reinfeldt bli om han bildar en minoritetsregering? Det blir kanske ingen större skillnad mot de senaste fyra åren. Att Löfven skulle kunna bli statsminister med dagens opinionsmätningar, som pekar på relativ majoritet, är ganska osannolikt, vilket han själv erkänner.

Nu diskuteras två möjliga utfall i valet 14 september som alla kommentatorer dessvärre inte kan hålla isär:

  1. De tre rödgröna får tillsammans absolut majoritet i Riksdagen (DN idag, Ewa Stenberg)
  2. De rödgröna får enbart relativ majoritet, vilket de senaste tre opinionsmätningarna pekar på
1) Reinfeldt kommer enligt egen utsago att avgå. Löfven får i uppdrag att bilda regering. Vid omröstningen  om statsminister lägger Alliansen ner sina röster. Vad Vänsterpartiet gör är betydelselöst. Löfven blir statsminister. Han har då utlovats stöd från MP men knappast från FP och C trots att han hellre bildar en blocköverskridande regering än trasslar med V. Sannolikt har han utlovat förhandlingar om budgeten med V.

Alliansen kan i detta läge inte göra något för att inte "släppa fram" en rödgrön regering som inte kan visa hur den ska få igenom sin budget. Den diskussionen för en tid sedan var ett misstag eller en dimridå. (Sjöstedt gjorde dock misstaget att vika ner sig.) Nu är det  intressant men inte avgörande hur V ställer sig till att rösta för Löfvens budget. Om förhandlingarna bryter ihop lägger tvåpartiregeringen fram sin budget. V gör allvar med sitt hot att rösta nej och Alliansen röstar nej. Men V röstar inte ja till Alliansens budget. Det finns alltså ingen majoritet för en alternativ budget och budgetreglerna säger då att regeringens (Löfvens) budget gäller. V har inte mycket att sätta emot i förhandlingarna och måste acceptera att på ett eller annat sätt bli "dörrmatta" åt Löfven-regeringen.

2) Även om de rödgröna enbart får relativ majoritet har Reinfeldt utfäst att han ska avgå. Han har även utlovat att Alliansen ska lägga ner rösterna i omröstningen om Löfven som statsminister - åtminstone om Löfven föreslår en trepartiregering. Löfven sonderar möjligheterna och ger inviter till FP och C, som sannolikt avvisas. Alliansen ska istället "hämnas" för de rödgrönas utryckning av höjningen av brytpunkten i höstas. Det betyder att man röstar nej till en presumtiv Löfven-regerings förslag. Fredrik Olovsson (S) sa i DI:
”Jag har svårt att se att vi får ett regeringsskifte om de borgerliga håller ihop och tycker att det är okej att samarbeta med Sverigedemokraterna och de gemensamt har majoritet”
Det blir därför ingen Löfven-regering när de rödgröna är i minoritet trots att de har relativ majoritet. Löfven kastar in handduken inom de två veckor som är fristen för omröstning om statsministern. Uppdraget går då över till Fredrik Reinfeldt. Han sonderar först om möjligt stöd från MP och eventuellt från S. Om detta visar sig omöjligt bildar han en borgerlig minoritetsregering med Alliansen som bas. Löfven har själv beskrivit varje steg i processen i en TV-sändning med GP Nyhetsbolaget (direktlänk). Detta gjorde han redan samma dag som Alliansen på DN-debatt gick ut med att V måste ingå i en regering som skulle släppas fram av Alliansen.

Detta beskrevs som att Reinfeldt skulle komma tillbaka, vilket Löfven medgav att han hade möjlighet till. Det skulle förutsätta aktivt stöd av SD, vilket Löfven fann vara både "ovärdigt och desperat". Emellertid har Löfven fel när han kategoriskt påstår att Reinfeldt måste ha aktivt stöd av SD. Den första fasen i regeringsbildningen blir när Reinfeldt föreslår en borgerlig fyrpartiregering. De rödgröna röstar emot men om SD lägger ner sina röster blir Reinfeldt ändå statsminister. Det finns ingen majoritet emot och aktivt stöd från SD behövs inte..

Nästa steg är alliansregeringens budgetförslag. Teoretiskt skulle Socialdemokraterna kunna utarbeta en budget som också MP, V och SD röstade för, vilket skulle leda till regeringskris. Men det är uteslutet i praktiken. Det räcker inte (med budgetreglerna) att en majoritet är emot budgetförslaget från regeringen. Det måste finnas en majoritet för en alternativ budget i sin helhet (SD måste rösta på Löfvens budget). Så något stöd från SD behövs inte. Situationen liknar den som vi haft i fyra år sedan 2010. Skillnaden är att det inte som nu räcker med att SD lägger ner sina röster när de rödgröna röstar emot. Förslag från regeringen som de rödgröna ogillar måste få aktivt stöd från SD. Det har skett i många fall under de senaste fyra åren så det blir egentligen ingen praktisk förändring.

I en hel del omröstningar kommer S och MP att ge stöd åt regeringen. Det är enbart när de rödgröna vill sabotera för regeringen genom att rösta på SD-förslag som det blir svårt för Reinfeldt. Han kan då ställa kabinettsfråga på regeringens förslag - dvs avgå om han får majoriteten emot sig. Då blir det extraval, eller nyval som det populärt kallas. I mindre viktiga frågor kan Reinfeldt svälja förtreten och regera vidare. Men han tål naturligtvis inte att bli hur mycket skadskjuten som helst. Till slut blir det nyval i så fall.

Med tanke på det ganska okontroversiella program Alliansen lagt fram är det inte självklart att det går att hitta frågor som är så viktiga att Reinfeldt ställer kabinettsfråga. Han gjorde det inte när det gällde höjningen av brytpunkten som skulle ge sänkt marginalskatt till en del av medelklassen. Det är förhastat att påstå att det skulle bli kaos om de rödgröna inte får absolut majoritet. En borgerlig minoritetsregering kan bli hyggligt stabil.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, augusti 26, 2014

Sjöstedt och SvD spekulerar kring rödgrön valseger

Debatten om regeringsbildningen handlar om ett utfall där de rödgröna får absolut majoritet. Men United Minds undersökning för tredje augustiveckan ger bara 169 mandat till de rödgröna.

Om de rödgröna får absolut majoritet kommer sannolikt någon form av rödgrön regering att bildas. Det verkar ha funnits en stor oro att det i detta fall skulle bli kaos för att Vänsterpartiet inte skulle vilja stödja Löfven. I SvD idag (26/8) uttalar sig Jonas Sjöstedt (V) som om det väsentliga i kommande regeringsbildning är vad Vänsterpartiet tänker ge sitt stöd till. SvD slår nu upp den gamla nyheten från 22/8 att V kan stödja en S-MP-budget och Sjöstedt säger i SvD: 
"I ett läge där V hamnar utanför regeringen – även om S och MP är mindre än alliansen – ser han två scenarier när det kommer till budgeten:
• Att V röstar för en ren V-budget.
• Att V röstar för ett budgetförslag som förhandlats fram mellan S, MP och V.
– Vi kommer aldrig att rösta för ett budgetförslag som inte är förhandlat med oss. Det kan man glömma."
 Om de tre rödgröna får absolut majoritet betyder detta att Sjöstedt inte tänker fälla en S-MP-regerings budgetförslag om man förhandlat med V. Stor sensation? "V parerar kollision" skriver SvD:s kommentator Göran Eriksson. Jag skulle i stället dra slutsatsen att Sjöstedt sätter käppar i hjulet för Stefan Löfven (S) även om V står utanför regeringen.

Anledningen till att Sjöstedts besked kan tolkas positivt är att han säger att han kan enbart rösta ja till en regering där han själv ingår och underförstått att han inte röstar emot en S-MP-regering. Så länge de rödgröna får absolut majoritet är detta naturligtvis viktigt, men mindre intressant. Den avgörande frågan är istället vad som händer om de rördgröna inte får absolut majoritet utan enbart blir större än alliansen.

Kan en rödgrön regering få stöd för sin budget? Med absolut majoritet för de rödgröna är det närmast självklart eftersom det alltid varit svårt att föreställa sig att Sjöstedt skulle vilja fälla Löfven - även om pratandet i SvD kunde tyda på motsatsen. Med endast relativ majoritet för de rödgröna är det däremot inte möjligt att säkert få majoritet eftersom detta hänger på SD. Det blir därför ointressant om V skulle rösta för Löfven i en regering där de själva inte ingår. Negativ parlamentarism innebär att det inte får finnas en majoritet i omröstningen mot en föreslagen statsminister.

Med rödgrön relativ majoritet har Fredrik Reinfeldt (M) sagt att alliansen ska lägga ned rösterna i omröstningen om statsminister. Då räcker det med att Socialdemokraterna röstar på Löfven. Vad V och SD gör är ointressant. Att Reinfeldt därefter har deklarerat att en ny regering också måste kunna visa att man får igenom sin budget för att alliansen ska lägga ner rösterna är ett i praktiken överflödigt krav.

Vid rödgrön absolut majoritet är det naturligtvis budgetomröstningen som är avgörande. Och nästan ingen tror att V skulle fälla Löfvens budget. Alliansens krav går tydligen ut på att Sjöstedt ska få en konstlad betydelse och han ska få trilskas med ultimata krav på att en budget måste ha förhandlats fram med hjälp av V. Men om väljarna ändå tror att han viker ner sig i slutändan är detta mindre intressant.

Om det endast blir rödgrön relativ majoritet innebär alliansens krav att Löfven måste visa att han får stöd från MP, V och SD för den kommande budgeten. Detta är Löfven inte intresserad av. Hans ambition är att få stöd över blockgränsen. Sannolikt uppnår han inte något sådant på två veckor och då tackar han nej. Att bli beroende av SD finns inte på kartan. Det nu kungjorda (villkorade) stödet från V är fullständigt betydelselöst.

Visserligen finns det opinionsundersökningar som visar att det blir en liten absolut rödgrön majoritet. Men det finns en betydande sannolikhet att det istället blir en liten absolut majoritet för alliansen + SD. Det är då det blir komplicerat med regeringsförhandlingarna. Varför skrivs det så litet om olika turer i denna situation och så mycket om hur Vänsterpartiet ska ställa sig om det blir rödgrön absolut majoritet?

I United Minds opinionsmätning för tredje veckan i augusti (25/8) får de rödgröna en klar relativ majoritet på 46,0 procent. Alliansen får 37,5 procent och SD får 11,5 procent. Det ger bara 169 mandat till de rödgröna. Ironiskt nog skulle Fi få 3,4 procent och sannolikt vara orsaken till att Löfven inte kan bilda en rödgrön regering. Hur skulle regeringsbildningen då se ut?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, augusti 25, 2014

Har statvetarna glömt att SD kan fälla en rödgrön budget?

Landets främsta experter verkar ha förbisett att det inte räcker med en rödgrön regering som har relativ majoritet i Riksdagen. Budgeten kan fällas om SD röstar med alliansen.

Många spekulerar kring hur det skulle kunna gå om inte någotdera blocket får absolut majoritet i Riksdagen. Andra tycker att det är så komplicerat att de vänder sig bort och muttrar något om att politik är tråkigt och motbjudande. Saken blir inte bättre av att de som ska förklara förutsättningarna för spelet i Riksdagen inte verkar att förstå viktiga aspekter. Det gäller nu senast statsvetarna Tommy Möller, prof SU, och Olof Ruin, prof em SU, som skrivit en artikel på DN-debatt idag med rubriken "Läget är låst om rödgröna inte bildar trepartiregering".

En del av artikeln bygger på den felaktiga förutsättningen att det måste föreslås en rödgrön trepartiregering för att den ska släppas fram av alliansen. Denna förutsättning är problematisk av flera orsaker. Statsvetarna tar fasta på den enkla beskrivning som de formulerar så här:
"Eftersom alliansen kommer att lägga fram ett gemensamt budgetförslag betyder det i klartext att endast en regering bestående av de tre rödgröna partierna kommer att släppas fram eftersom Vänsterpartiet klargjort att det inte tänker rösta på något annat budgetförslag än sitt eget."
Det första felet med denna beskrivning är att Jonas Sjöstedt (V) i fredags (22/8) gick ut i DN med beskedet att V skulle kunna rösta för en S-MP-budget även om man inte ingick i regeringen. Dagens artikel i DN ger sken av att Sjöstedt gjort något statsrättsligt fel när han tror att han kan låta bli att ingå i en regering vars budget han stöder. Så är det naturligtvis inte. Istället har artikeln kanske skrivits innan Sjöstedt gjorde sitt utspel. Man kan också tänka sig att de två statsvetarna inte uppmärksammat Sjöstedts utspel.

I båda fallen måste ansvaret också läggas på debattredaktören Nils Öhman som inte varit tillräckligt uppmärksam. Han borde ha påpekat för de båda författarna att deras premiss ovan är felaktig. Emellertid verkar det finnas ett mycket allvarligare fel i statsvetarnas resonemang.

Alliansen har klargjort att man inte tänker släppa fram en rödgrön regering som inte kan visa att den kan få stöd för sin budget. Alla verkar ha tolkat detta som att Stefan Löfven (S) måste föreslå en S;MP;V-regering för att få klartecken från alliansen. Det tycks bygga på förutsättningen att en sådan regering kan få igenom sin budget så fort den vilar på ett underlag som är relativt större än alliansens i Riksdagen. Men hur föreställer man sig då att SD ska rösta?

Alliansen röstar emot de rödgrönas budget eftersom det är en annan sak än att lägga ned rösterna när Löfven som statsminister kommer upp till omröstning. Om SD också röstar emot finns en majoritet mot de rödgrönas budget. Det behöver inte betyda att budgeten har fallit. Det är enbart om det finns en alternativ budget som regeringens förslag faller. Och det finns det i höst eftersom alliansen deklarerat att den ska lägga fram en egen budget. Om SD också röstar emot de rödgrönas budget har den, så vitt jag kan förstå, fallit. Löfven får då rimligtvis avgå och nytt kaos utbryter.

Har jag fel? Två av landets största statsvetenskapliga auktoriteter har menat att det räcker med att de rödgröna "kan enas om en gemensam regering". Men de har inte förklarat varför SD inte skulle kunna fälla en sådan regering i budgetomröstningen. Är det ett förbiseende? Får Sveriges bästa experter göra sådana förbiseenden?

Om Löfven också kan räkna ut detta kommer han inte att försöka bilda en rödgrön regering som är beroende av SD för sin budget.

[En kortare version har publicerats på DN:s webbsajt 26/8]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, augusti 21, 2014

Reinfeldt klarade inte frågan om "massarbetslösheten"

I utfrågningen i TV var han inte påläst på jämförelserna mellan 2006 och idag. Hans besked i regeringsfrågan följdes inte upp. Mycket pekar på att han måste samarbeta med Socialdemokraterna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt utfrågades under nästan en timme i TV1. En mängd frågeområden berördes och avslutningsvis togs regeringsfrågan upp: Flyktingfrågan, höghastighetståg, skyddsvallar, bensinskatt, CO2-utsläpp, implicita utsläpp i importen, nya byggjobb, bostadsbyggandet, jobbskatteavdragen, ev skattesänkningar, "massarbetslösheten" 2006 och 2014, ev höjd a-kassa, inbrottsstöld, försvarspolitiken samt opinionssiffrorna. För det mesta klarade sig Reinfeldt bra i sin framställning. Sakmässigt var han dock oklar på två områden: flyktingfrågans omsvängning och  synen på "massarbetslösheten".

Flyktingfrågan består av två komponenter: själva utspelet att ta emot många fler till mycket högre kostnader och varför detta utspel kom fyra veckor före valet. Det kan tyckas att Reinfeldts hänvisningar till humanism och att stå upp för viktiga värden skulle kunna räcka som motivering. Men han tillförde argumentet att det är bra att Sveriges befolkning växer. På något sätt skulle inte de kraftigt ökade kostnaderna vara ett problem. Med tanke på att flyktingsituationen i världen numera är konstant pressad finns alltid möjligheten att öka befolkningen. Han fick inte frågan om utspelet skulle innebära att Sverige nu måste skuldsätta sig ännu mera, men Reinfeldt lyckades hänvisa till att ekonomin i Sverige skulle förbättras framöver.

Den andra komponenten rörde tidpunkten. Redan före sommaren var det känt att migrationsverket ville ha mer pengar. Reinfeldt menade dock att behovet kom som en överraskning under sommaren. Att utspelet skulle vara valtaktiskt betingat ville han inte erkänna. Men man fick intrycket att Reinfeldt inte var helt uppriktig.

Att Reinfeldt var så svag i arbetslöshetsfrågan blev en överraskning. Frågan är ju gammal och har ältats åtskilliga gånger. Anna Hedenmo ställde som vanligt den gängse arbetslösheten 2006 på ca 6 procent mot dagens på ca 8 procent. "Om Reinfeldt ansåg att 6 procent var 'massarbetslöshet' för åtta år sedan vad är då 8 procent idag?" Statsministern verkade slingra sig. Han hänvisade litet vagt till att utanförskapet hade minskat och att läget 2006 innefattade förtidspensionerade. Det räckte inte. Kommentatorerna slog snabbt ner på denna otillräcklighet.

Man kunde tycka att Reinfeldt skulle ha lärt in hur han ska svara på detta argument med hjälp av några viktiga siffror. Jag höftar till ett exempel som för klarhetens skull inte innefattar mer än de förtispensionerade i utanförskapet. Läget 2006 var ca 10 procent arbetslösa och förtidspensionerade. Orsaken var bl a att Göran Persson lät förtidspensionera folk på löpande band för att den gängse arbetslösheten skulle hållas nere. Idag är 180 000 färre förtidspensionerade. Summan av arbetslösa och förtidspensionerade är nu kanske 9 procent. Skillnaden är egentligen med betydande sannolikhet större om man låter bli att göra Hedenmos avrundningar. Och inkluderar man övriga minskningar av utanförskapet blir skillnaden ännu större (Reinfeldt borde kunna få fram två siffror).

Reinfeldts medhjälpare verkar göra ett dåligt hantverk. Liknande verkar gälla för hur regeringsfrågan kommer att utvecklas om de rödgröna enbart kan uppnå relativ majoritet i Riksdagen. Detta blev särskilt tydligt när Annie Lööf (C) debatterade med Mikael Damberg (S) i Aktuellt kort efter utfrågningen. Reinfeldt gav dock ett klart besked: Om de rödgröna blir större än alliansen avgår regeringen. Och han tänker inte regera med stöd av SD. Med dessa förutsättningar uppstår en intrikat diskussion om hur respektive block kommer att rösta i den omröstning som måste hållas två veckor efter valet.

Ett alternativ är att Reinfeldt släpper fram en eventuell rödgrön regering (S;MP;V) genom att inte rösta emot. Det betyder då inget om SD röstar emot. Denna regering skulle bli beroende av SD framöver - t ex när budgeten ska läggas fram. Alliansen röstar då emot och allt hänger i så fall på SD. Löfven är knappast trakterad av att gå till talmannen med ett sådant förslag. Det underliga är att alliansen verkar vilja slå in öppna dörrar genom att idag i DN fordra att Löfven i en sådan situation ska visa att han kan få majoritet för budgeten, annars röstar alliansen emot Löfven som statsminister. Partiledarna skriver:
"En nedlagd röst betyder alltså inte ett stöd för regeringen. Vi kommer inte att släppa fram en regering som inte har visat att den har förutsättningar att få igenom sitt förslag till statsbudget."
 Detta betyder inte, som många tycks vilja tolka det, ett stopp fören ren S-regering eller en S+MP-regering. Om Löfven inte har stöd från V och SD i organiserade former kan han inte visa att han säkert får igenom en budget från sin rödgröna regering. Detta syftar tydligen att framtvinga att SD röstar för Löfven och därtill ställer i utsikt att stödja en budget från Löfven. Är det realistiskt att kalkylera med ett sådant scenario?

Emellertid kommer Löfven aldrig att föreslå en regering som har passivt stöd från SD. Talmannen får fråga Reinfeldt om han kan bilda en regering. Eftersom han inte vill göra sig beroende av SD måste han få passivt stöd av S eller skapa en koalition där MP ingår. I utfrågningen angav Reinfeldt som skäl att inte samarbeta med S att detta inte vore bra för demokratin. Det skulle bli brist på politiska alternativ och extrempartier kunde växa fram. Nog verkar det vara ett svagt argument i en svår parlamentarisk situation? Ett samarbete med MP är mindre troligt eftersom Åsa Romson (MP) efter tiden i Stockholms stadshus är fientligt inställd till moderater.

Ett annat alternativ är att Löfven från början gör sonderingar med allianspartierna om en koalition eller åtminstone passivt stöd. Det är osannolikt att FP+C skulle våga sig på ett samarbete i någon form ensamma eftersom M och kanske även KD då skulle kannibalisera på sina forna alliansbröder. Det pekar på att M måste ingå i samarbetet. Kan detta ske i mindre tydliga former eller måste några moderater på lägre nivå tas in i Löfvens regering? Och vad kan Löfven erbjuda för att få detta stöd?

Det blir en kamp med klockan. Reinfeldt kan ställa långtgående krav. Han kan hota med att om Löfven inte är medgörlig kommer budet att gå till honom själv efter två veckor. Och då kan han i värsta fall också regera med passivt stöd från SD på ungefär samma sätt som nu. Det är ett argument som Löfven svårligen kan använda i omvänd form...

Ett tredje alternativ är att Reinfeldt förhalar hela processen så att den omvända förhandlingen blir aktuell. Reinfeldt får uppdraget av talmannen att sondera ett samarbete med S (eller ev med MP). Han kan då vara ganska hård eftersom alternativet att förlita sig på passivt stöd från SD som idag också finns. Och det borde Löfven sky som pesten.

Hela denna diskussion kan dock visa sig vara hypotetisk när det visar sig att Centern trillar ur Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, augusti 10, 2014

Inkomstklyftorna är minst i Sverige enligt Piketty

Sverige har mindre inkomstskillnader mätt som topp10-gruppens andel än USA, England, Tyskland och Frankrike. Mätt som topp1-gruppen ligger Sverige lägre än USA, England, Kanada, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan, Italien och Spanien. Endast Danmark ligger något lägre. Sveriges problem är inte "ökade klyftor".

Inkomstskillnaderna redovisas av Thomas Piketty i boken Capital in the Twenty-First Century som andelar för de rikaste tio eller en procenten. Detta är också enligt många bedömare ett mer konkret mått än t ex gini-koefficienten för inkomstspridningen.

Inkomstspridningen ("klyftorna") har ökat i många länder sedan 1970 eller 1980. För de rikaste 10 procenten ökade inkomstandelen i USA från 34 till 48 procent för åren 1970 till 2010. I Sverige gick ökningen dessa år från drygt 26 procent till 28 procent med ännu lägre andel 1980 (Fig 9.7):

De 10 procenten med de högsta inkomsterna tog i Sverige 23 procent av alla inkomster 1980 och 28 procent 2010

I Pikettys bok visas i flera diagram andelen för den högsta procenten inkomster. Också där ligger Sverige i botten även om Danmark, med en mycket ojämn förmögenhetsfördelning, vissa år ligger ännu lägre (fig 9.2-9.4):

Den procent med de högsta inkomsterna tog i USA 8 procent av alla inkomster 1980 och nästan 18 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Sverige 4 procent av alla inkomster 1980 och 7 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Danmark 5,8 procent av alla inkomster och drygt 6 procent 2010

 I de diagram som redovisas i Jesper Roines sammanfattning av Pikettys bok ligger Sverige långt under genomsnittet för 18 länder också när det gäller ökningen av inkomstskillnaderna - både för topp10-gruppen och topp1-gruppen. USA ligger däremot ännu mera över snittet.

 Pikettys internationella jämförelser av inkomstspridningen visar att Sverige inte hör till de länder som har problem med "ökade klyftor".

Etiketter: , ,