torsdag, september 11, 2014

Reinfeldt kan antyda nyval

Ju mer omöjlig Löfvens regeringsbildning blir desto större chans har Reinfeldt att komma tillbaka. Han har avsevärda möjligheter att utmanövrera den otydlige och velige Löfven och själv framstå som räddaren från kaos när Löfven har misslyckats.

Opinionsundersökningarna visar fyra dagar före valet att de rödgröna får relativ majoritet. Dagens SIFO ger återigen ett ökat gap mellan blocken till resultat. Många drar då slutsatsen att Stefan Löfven (S) kommer att bilda en minoritetsregering. Detta förutsätter dock att Fredrik Reinfeldt (M) inte gör några försök att utmanövrera Löfven. Eftersom Reinfeldt de senaste veckorna har antytt att Alliansen skulle kunna rösta emot en S+MP-regering och att man kan tänka sig att rösta emot viktiga inslag i en rödgrön budget (hämnd för utbrytningen av brytpunkten) är det tänkbart att Reinfeldt inte ger upp i första taget.

Stridshingsten?

Regeringsförhandlingarna kommer att avgöras av hur deciderad Reinfeldt är att regera vidare. I så fall måste han tåla att bli ifrågasatt med argument att han samarbetar med SD i strid med tidigare utfästelser. Sakligt sett är skillnaden inte så stor om man kan bevara budgetreglerna. De senaste fyra åren har SD kunnat rösta på rödgröna motförslag och då kunnat fälla regeringens förslag. Nästa mandatperiod skulle SD kunna nöja sig med att lägga ner sina röster för att fälla Alliansens förslag. Det är allvarligt men inte detsamma som kaos. Några så viktiga förslag finns knappast i Alliansens valmanifest. Reinfeldt behöver inte avgå om han lider nederlag i mindre frågor. Om man håller fast vid budgetreglerna kan SD inte fälla regeringens budget om de inte röstar för Löfvens alternativa budget. Därför finns det vaga signaler om att en sönderbrytning av budgeten inte är aktuell.

Om Reinfeldt kan antas vilja regera vidare kan man spekulera kring hur detta skulle gå till. Han har lovat att avgå självmant om de rödgröna blir större än Alliansen. Det förpliktar inte till mycket mera. När talmannen gör sina sonderingar med partiledarna kan Löfven föreslå att han själv bildar regering med MP och helst med stöd av Fp och C. När talmannen diskuterar detta med Fp och C får han rimligtvis negativt besked. Reinfeldt kan också upplysa talmannen om att Alliansen lägger fram en egen budget och kommer att rösta emot en budget från Löfven. Om SD också ger besked om att man kan rösta emot och istället stödja Alliansens budget måste talmannen dra slutsatsen att det inte är möjligt att utse Löfven till statsminister.

Under tiden har Löfven naturligtvis satt starkt tryck på Fp och C för att förmå dem att samarbeta med honom och "ta ansvar" för att hålla SD isolerat. Mera underhand kan han också framhålla att han vill hålla V utanför. Här finns en av de kritiska punkterna. Om Fp+C faller undan kommer Löfven att få makten. Men med en gemensam budget kan knappast två allianspartier samtidigt inleda ett organiserat samarbete med de rödgröna. Utan dessa två partiers samarbete kommer Löfven att vara hänvisad till en S+MP+V-regering som inte har majoritet. Den skulle då innehålla två partier som ogillas av SD, som därför kan tänkas rösta emot dess förslag. Löfven skulle därför ständigt behöva göra upp ad hoc med Alliansen för att inte få en majoritet emot sig. I praktiken skulle Alliansen få lägga sig platt genom att ständigt lägg ner sina röster när regeringens förslag kom upp till omröstning.

Hur skulle det gå om Alliansen lade fram egna förslag? Löfven skulle få leva med förhoppningen att SD alltid ska lägga ned sina röster så att inte en majoritet för Alliansens förslag kan bildas. Det är enbart en from förhoppning och situationen skulle kunna beskrivas som att Löfven är beroende av SD. Löfven måste säga sig att denna S+MP+V-regering inte är den "handlingskraftiga" regering som han hela tiden sagt sig eftersträva. Rimligtvis ger Löfven upp försöken att bilda en regering om han får nej från Fp och C.

För att säkra Löfvens abdikation kan Reinfeldt visa att han är den som kan garantera stabilitet i det osäkra läge som uppstår efter valet. Han måste då givetvis framhålla sin erfarenhet men också att han inte är en vinglare som Löven utan en ledare som vet vad han vill (stridshingst). Löfven ska inte för  ett ögonblick inbilla sig att han kan bilda en minoritetsregering som när som helst kan falla. För att visa sin beslutsamhet kan han antyda att Alliansen redan gör förberedelser för ett eventuellt nyval, som t ex kan bli följden av att Löfvens budget röstas ner i Riksdagen.

Om Reinfeldt tänker sig att fortsätta kanske i fyra år till måste han hålla fast vid budgetreglerna så att han kan lägga fram budgetar som måste antas i sin helhet. Då kan han alltid hota med nyval om det mot förmodan skulle bli så att SD vill rösta för ett helt budgetförslag från de rödgröna. Därför var deklarationen i augusti att Alliansen skulle bryta sönder Löfvens budgetar som hämnd för utbrytningen av brytpunkten i höstas sannolikt ett misstag. Kanhända har Reinfeldt backat något och insett att det är hela budgeten som är den kritiska frågan. Om han är beredd att fälla den (även om det skulle bli nyval) kan Löfven inte ens börja med sin regering.

Om Reinfeldt inte vågar att försöka bli statsminister igen är alternativet en svag rödgrön regering som kommer att falla förr eller senare. Kan talmannen övertala Löfven att ta sig an detta självmordsuppdrag? Reinfeldt borde utnyttja sitt övertag att han har möjlighet att träda till när Löfven har misslyckats. Men han kanske inte är en "stridshingst"?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, september 09, 2014

Kan Löfven ändå bli statsminister?

För att Löfven ska bli statsminister krävs blocköverskridande samverkan. Utan en sådan blir regeringen inte "handlingskraftig". Dessutom blir den beroende av SD. Löfven kommer rimligtvis att avböja att kandidera som statsminister 2 oktober.

Vad fordras för att Stefan Löfven (S) ska kunna bli statsminister med enbart en rödgrön relativ majoritet som grund? Opinionsundersökningarna pekar nu entydigt på ett sådant utfall som populärt kallas för ett läge med SD som vågmästare. De politiska kommentatorerna berör inte denna fråga utan utgår från att Löfven bildar antingen en tvåpartiregering eller en med tre partier där V ingår. Idag 9/9 presenterar Göran Eriksson i SvD en analys i dessa termer. Som stöd har han dessutom en Sifo-undersökning där väljarna fått ta ställning till desa två regeringsalternativ.

 Löfven vill bilda en "handlingskraftig regering". Är denna deklaration i själva verket en brasklapp för att han
ska kunna backa ur om han inte blir nöjd med vad han kan uppnå i regeringsförhandlingarna? Löfvens syfte är i första hand att bilda en blocköverskridande regering. Det betyder att han måste ha stöd av både Fp och C istället för V. Något sådant undersöktes inte av SvD. De först sonderingarna kommer sannolikt att gå ut på att få med dessa två partier, varvid Löfven kommer att hålla fram en del tydliga avståndstaganden från Vänsterpariet.

Å ena sidan finns det en opinion i Fp och C som vill samarbeta med Löfven och å andra sidan finns de som vill hålla ihop Alliansen och hålla beredskap för nyval. Enligt DN 30/8 anser 19 procent av folkpartisterna att en S-ledd regering är bäst för Sverige och 8 procent av C-väljarna (Ipsos). I de lokala partiorganisationerna är denna opinion ännu tydligare efter vad som framgick av en undersökning längre tillbaka i tiden.

För att underblåsa denna opinion har Löfven intresse av att alternativet framställs som ett oöverskådligt och skadligt kaos. I viss utsträckning har S lyckats med detta genom att man i media rutinmässigt hänvisar till att det kan bli kaos. Men följden har också blivit att man som i SvD begränsar diskussionen till de två regeringsalternativ som Löfven knappast är trakterad av. Sifo-undersökningen i SvD visar sålunda att 56 procent av S-väljarna föredrar en S-MP-V-regering.

Göran Eriksson i SvD bedömer att en S-MP-regering blir för svag och att Löfven därför skulle ta med Vänsterpartiet också. Men en sådan regering blir rimligtvis nästan lika svag. Det är bara när både Fp och C ingår eller åtminstone ger ett organiserat stöd till Löfven som regeringen kan bli "handlingskraftig" med egen majoritet. Löfvens problem är att ett stöd från dessa två partier kan leda till att de förlorar stöd i den borgerliga opinionen som på sikt kan pressa ned dem under fyraprocentsgränsen. Motståndet hos partiledningarna torde därför vara uttalat mot en samverkan.

De uttalanden från Fredrik Reinfeldt om att Alliansen ska lägga fram en egen budget senare under hösten innebär också att det blir ogörligt för Fp och C att samtidigt samverka med en S-MP-regering. En ev Löfven-regering blir därför teoretiskt beroende av att SD inte i några viktiga omröstningar stöder förslag från Alliansen. Redan omröstningen om budgeten kan bli påfrestande för Löfven. Om Alliansen kan bryta sönder omröstningarna, som Reinfeldt hotat med, kan flera delar falla eftersom SD också kan rösta emot. I värsta fall kan hela budgeten underkännas och ersättas med Alliansens, vilket skulle leda till regeringskris.

Inte ens en regering byggd på de tre rödgröna partierna skulle bli handlingskraftig, men teoretiskt sett skulle dess position vara densamma som Alliansregeringen haft de senaste fyra åren. Skillnaden är att i praktiken har SD röstat för Alliansens förslag i 80 procent av fallen.

Utan blocköverskridande samverkan kan Löfven varken bilda en "handlingskraftig" regering eller en regering som är oberoende av SD. Det är därför svårt att se att Löfven ändå skulle kunna bli statsminister. Han kommer rimligtvis att ge upp försöken till regeringsbildning innan han ens kandiderar till statsministeromröstningen i Riksdagen, som efter bordläggning 30/9 och 1/10 är planerad till 2/10.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, september 03, 2014

Löfven blir inte statsminister

Hur svårt skadskjuten kan Reinfeldt bli om han bildar en minoritetsregering? Det blir kanske ingen större skillnad mot de senaste fyra åren. Att Löfven skulle kunna bli statsminister med dagens opinionsmätningar, som pekar på relativ majoritet, är ganska osannolikt, vilket han själv erkänner.

Nu diskuteras två möjliga utfall i valet 14 september som alla kommentatorer dessvärre inte kan hålla isär:

  1. De tre rödgröna får tillsammans absolut majoritet i Riksdagen (DN idag, Ewa Stenberg)
  2. De rödgröna får enbart relativ majoritet, vilket de senaste tre opinionsmätningarna pekar på
1) Reinfeldt kommer enligt egen utsago att avgå. Löfven får i uppdrag att bilda regering. Vid omröstningen  om statsminister lägger Alliansen ner sina röster. Vad Vänsterpartiet gör är betydelselöst. Löfven blir statsminister. Han har då utlovats stöd från MP men knappast från FP och C trots att han hellre bildar en blocköverskridande regering än trasslar med V. Sannolikt har han utlovat förhandlingar om budgeten med V.

Alliansen kan i detta läge inte göra något för att inte "släppa fram" en rödgrön regering som inte kan visa hur den ska få igenom sin budget. Den diskussionen för en tid sedan var ett misstag eller en dimridå. (Sjöstedt gjorde dock misstaget att vika ner sig.) Nu är det  intressant men inte avgörande hur V ställer sig till att rösta för Löfvens budget. Om förhandlingarna bryter ihop lägger tvåpartiregeringen fram sin budget. V gör allvar med sitt hot att rösta nej och Alliansen röstar nej. Men V röstar inte ja till Alliansens budget. Det finns alltså ingen majoritet för en alternativ budget och budgetreglerna säger då att regeringens (Löfvens) budget gäller. V har inte mycket att sätta emot i förhandlingarna och måste acceptera att på ett eller annat sätt bli "dörrmatta" åt Löfven-regeringen.

2) Även om de rödgröna enbart får relativ majoritet har Reinfeldt utfäst att han ska avgå. Han har även utlovat att Alliansen ska lägga ner rösterna i omröstningen om Löfven som statsminister - åtminstone om Löfven föreslår en trepartiregering. Löfven sonderar möjligheterna och ger inviter till FP och C, som sannolikt avvisas. Alliansen ska istället "hämnas" för de rödgrönas utryckning av höjningen av brytpunkten i höstas. Det betyder att man röstar nej till en presumtiv Löfven-regerings förslag. Fredrik Olovsson (S) sa i DI:
”Jag har svårt att se att vi får ett regeringsskifte om de borgerliga håller ihop och tycker att det är okej att samarbeta med Sverigedemokraterna och de gemensamt har majoritet”
Det blir därför ingen Löfven-regering när de rödgröna är i minoritet trots att de har relativ majoritet. Löfven kastar in handduken inom de två veckor som är fristen för omröstning om statsministern. Uppdraget går då över till Fredrik Reinfeldt. Han sonderar först om möjligt stöd från MP och eventuellt från S. Om detta visar sig omöjligt bildar han en borgerlig minoritetsregering med Alliansen som bas. Löfven har själv beskrivit varje steg i processen i en TV-sändning med GP Nyhetsbolaget (direktlänk). Detta gjorde han redan samma dag som Alliansen på DN-debatt gick ut med att V måste ingå i en regering som skulle släppas fram av Alliansen.

Detta beskrevs som att Reinfeldt skulle komma tillbaka, vilket Löfven medgav att han hade möjlighet till. Det skulle förutsätta aktivt stöd av SD, vilket Löfven fann vara både "ovärdigt och desperat". Emellertid har Löfven fel när han kategoriskt påstår att Reinfeldt måste ha aktivt stöd av SD. Den första fasen i regeringsbildningen blir när Reinfeldt föreslår en borgerlig fyrpartiregering. De rödgröna röstar emot men om SD lägger ner sina röster blir Reinfeldt ändå statsminister. Det finns ingen majoritet emot och aktivt stöd från SD behövs inte..

Nästa steg är alliansregeringens budgetförslag. Teoretiskt skulle Socialdemokraterna kunna utarbeta en budget som också MP, V och SD röstade för, vilket skulle leda till regeringskris. Men det är uteslutet i praktiken. Det räcker inte (med budgetreglerna) att en majoritet är emot budgetförslaget från regeringen. Det måste finnas en majoritet för en alternativ budget i sin helhet (SD måste rösta på Löfvens budget). Så något stöd från SD behövs inte. Situationen liknar den som vi haft i fyra år sedan 2010. Skillnaden är att det inte som nu räcker med att SD lägger ner sina röster när de rödgröna röstar emot. Förslag från regeringen som de rödgröna ogillar måste få aktivt stöd från SD. Det har skett i många fall under de senaste fyra åren så det blir egentligen ingen praktisk förändring.

I en hel del omröstningar kommer S och MP att ge stöd åt regeringen. Det är enbart när de rödgröna vill sabotera för regeringen genom att rösta på SD-förslag som det blir svårt för Reinfeldt. Han kan då ställa kabinettsfråga på regeringens förslag - dvs avgå om han får majoriteten emot sig. Då blir det extraval, eller nyval som det populärt kallas. I mindre viktiga frågor kan Reinfeldt svälja förtreten och regera vidare. Men han tål naturligtvis inte att bli hur mycket skadskjuten som helst. Till slut blir det nyval i så fall.

Med tanke på det ganska okontroversiella program Alliansen lagt fram är det inte självklart att det går att hitta frågor som är så viktiga att Reinfeldt ställer kabinettsfråga. Han gjorde det inte när det gällde höjningen av brytpunkten som skulle ge sänkt marginalskatt till en del av medelklassen. Det är förhastat att påstå att det skulle bli kaos om de rödgröna inte får absolut majoritet. En borgerlig minoritetsregering kan bli hyggligt stabil.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, augusti 26, 2014

Sjöstedt och SvD spekulerar kring rödgrön valseger

Debatten om regeringsbildningen handlar om ett utfall där de rödgröna får absolut majoritet. Men United Minds undersökning för tredje augustiveckan ger bara 169 mandat till de rödgröna.

Om de rödgröna får absolut majoritet kommer sannolikt någon form av rödgrön regering att bildas. Det verkar ha funnits en stor oro att det i detta fall skulle bli kaos för att Vänsterpartiet inte skulle vilja stödja Löfven. I SvD idag (26/8) uttalar sig Jonas Sjöstedt (V) som om det väsentliga i kommande regeringsbildning är vad Vänsterpartiet tänker ge sitt stöd till. SvD slår nu upp den gamla nyheten från 22/8 att V kan stödja en S-MP-budget och Sjöstedt säger i SvD: 
"I ett läge där V hamnar utanför regeringen – även om S och MP är mindre än alliansen – ser han två scenarier när det kommer till budgeten:
• Att V röstar för en ren V-budget.
• Att V röstar för ett budgetförslag som förhandlats fram mellan S, MP och V.
– Vi kommer aldrig att rösta för ett budgetförslag som inte är förhandlat med oss. Det kan man glömma."
 Om de tre rödgröna får absolut majoritet betyder detta att Sjöstedt inte tänker fälla en S-MP-regerings budgetförslag om man förhandlat med V. Stor sensation? "V parerar kollision" skriver SvD:s kommentator Göran Eriksson. Jag skulle i stället dra slutsatsen att Sjöstedt sätter käppar i hjulet för Stefan Löfven (S) även om V står utanför regeringen.

Anledningen till att Sjöstedts besked kan tolkas positivt är att han säger att han kan enbart rösta ja till en regering där han själv ingår och underförstått att han inte röstar emot en S-MP-regering. Så länge de rödgröna får absolut majoritet är detta naturligtvis viktigt, men mindre intressant. Den avgörande frågan är istället vad som händer om de rördgröna inte får absolut majoritet utan enbart blir större än alliansen.

Kan en rödgrön regering få stöd för sin budget? Med absolut majoritet för de rödgröna är det närmast självklart eftersom det alltid varit svårt att föreställa sig att Sjöstedt skulle vilja fälla Löfven - även om pratandet i SvD kunde tyda på motsatsen. Med endast relativ majoritet för de rödgröna är det däremot inte möjligt att säkert få majoritet eftersom detta hänger på SD. Det blir därför ointressant om V skulle rösta för Löfven i en regering där de själva inte ingår. Negativ parlamentarism innebär att det inte får finnas en majoritet i omröstningen mot en föreslagen statsminister.

Med rödgrön relativ majoritet har Fredrik Reinfeldt (M) sagt att alliansen ska lägga ned rösterna i omröstningen om statsminister. Då räcker det med att Socialdemokraterna röstar på Löfven. Vad V och SD gör är ointressant. Att Reinfeldt därefter har deklarerat att en ny regering också måste kunna visa att man får igenom sin budget för att alliansen ska lägga ner rösterna är ett i praktiken överflödigt krav.

Vid rödgrön absolut majoritet är det naturligtvis budgetomröstningen som är avgörande. Och nästan ingen tror att V skulle fälla Löfvens budget. Alliansens krav går tydligen ut på att Sjöstedt ska få en konstlad betydelse och han ska få trilskas med ultimata krav på att en budget måste ha förhandlats fram med hjälp av V. Men om väljarna ändå tror att han viker ner sig i slutändan är detta mindre intressant.

Om det endast blir rödgrön relativ majoritet innebär alliansens krav att Löfven måste visa att han får stöd från MP, V och SD för den kommande budgeten. Detta är Löfven inte intresserad av. Hans ambition är att få stöd över blockgränsen. Sannolikt uppnår han inte något sådant på två veckor och då tackar han nej. Att bli beroende av SD finns inte på kartan. Det nu kungjorda (villkorade) stödet från V är fullständigt betydelselöst.

Visserligen finns det opinionsundersökningar som visar att det blir en liten absolut rödgrön majoritet. Men det finns en betydande sannolikhet att det istället blir en liten absolut majoritet för alliansen + SD. Det är då det blir komplicerat med regeringsförhandlingarna. Varför skrivs det så litet om olika turer i denna situation och så mycket om hur Vänsterpartiet ska ställa sig om det blir rödgrön absolut majoritet?

I United Minds opinionsmätning för tredje veckan i augusti (25/8) får de rödgröna en klar relativ majoritet på 46,0 procent. Alliansen får 37,5 procent och SD får 11,5 procent. Det ger bara 169 mandat till de rödgröna. Ironiskt nog skulle Fi få 3,4 procent och sannolikt vara orsaken till att Löfven inte kan bilda en rödgrön regering. Hur skulle regeringsbildningen då se ut?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, augusti 25, 2014

Har statvetarna glömt att SD kan fälla en rödgrön budget?

Landets främsta experter verkar ha förbisett att det inte räcker med en rödgrön regering som har relativ majoritet i Riksdagen. Budgeten kan fällas om SD röstar med alliansen.

Många spekulerar kring hur det skulle kunna gå om inte någotdera blocket får absolut majoritet i Riksdagen. Andra tycker att det är så komplicerat att de vänder sig bort och muttrar något om att politik är tråkigt och motbjudande. Saken blir inte bättre av att de som ska förklara förutsättningarna för spelet i Riksdagen inte verkar att förstå viktiga aspekter. Det gäller nu senast statsvetarna Tommy Möller, prof SU, och Olof Ruin, prof em SU, som skrivit en artikel på DN-debatt idag med rubriken "Läget är låst om rödgröna inte bildar trepartiregering".

En del av artikeln bygger på den felaktiga förutsättningen att det måste föreslås en rödgrön trepartiregering för att den ska släppas fram av alliansen. Denna förutsättning är problematisk av flera orsaker. Statsvetarna tar fasta på den enkla beskrivning som de formulerar så här:
"Eftersom alliansen kommer att lägga fram ett gemensamt budgetförslag betyder det i klartext att endast en regering bestående av de tre rödgröna partierna kommer att släppas fram eftersom Vänsterpartiet klargjort att det inte tänker rösta på något annat budgetförslag än sitt eget."
Det första felet med denna beskrivning är att Jonas Sjöstedt (V) i fredags (22/8) gick ut i DN med beskedet att V skulle kunna rösta för en S-MP-budget även om man inte ingick i regeringen. Dagens artikel i DN ger sken av att Sjöstedt gjort något statsrättsligt fel när han tror att han kan låta bli att ingå i en regering vars budget han stöder. Så är det naturligtvis inte. Istället har artikeln kanske skrivits innan Sjöstedt gjorde sitt utspel. Man kan också tänka sig att de två statsvetarna inte uppmärksammat Sjöstedts utspel.

I båda fallen måste ansvaret också läggas på debattredaktören Nils Öhman som inte varit tillräckligt uppmärksam. Han borde ha påpekat för de båda författarna att deras premiss ovan är felaktig. Emellertid verkar det finnas ett mycket allvarligare fel i statsvetarnas resonemang.

Alliansen har klargjort att man inte tänker släppa fram en rödgrön regering som inte kan visa att den kan få stöd för sin budget. Alla verkar ha tolkat detta som att Stefan Löfven (S) måste föreslå en S;MP;V-regering för att få klartecken från alliansen. Det tycks bygga på förutsättningen att en sådan regering kan få igenom sin budget så fort den vilar på ett underlag som är relativt större än alliansens i Riksdagen. Men hur föreställer man sig då att SD ska rösta?

Alliansen röstar emot de rödgrönas budget eftersom det är en annan sak än att lägga ned rösterna när Löfven som statsminister kommer upp till omröstning. Om SD också röstar emot finns en majoritet mot de rödgrönas budget. Det behöver inte betyda att budgeten har fallit. Det är enbart om det finns en alternativ budget som regeringens förslag faller. Och det finns det i höst eftersom alliansen deklarerat att den ska lägga fram en egen budget. Om SD också röstar emot de rödgrönas budget har den, så vitt jag kan förstå, fallit. Löfven får då rimligtvis avgå och nytt kaos utbryter.

Har jag fel? Två av landets största statsvetenskapliga auktoriteter har menat att det räcker med att de rödgröna "kan enas om en gemensam regering". Men de har inte förklarat varför SD inte skulle kunna fälla en sådan regering i budgetomröstningen. Är det ett förbiseende? Får Sveriges bästa experter göra sådana förbiseenden?

Om Löfven också kan räkna ut detta kommer han inte att försöka bilda en rödgrön regering som är beroende av SD för sin budget.

[En kortare version har publicerats på DN:s webbsajt 26/8]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, augusti 21, 2014

Reinfeldt klarade inte frågan om "massarbetslösheten"

I utfrågningen i TV var han inte påläst på jämförelserna mellan 2006 och idag. Hans besked i regeringsfrågan följdes inte upp. Mycket pekar på att han måste samarbeta med Socialdemokraterna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt utfrågades under nästan en timme i TV1. En mängd frågeområden berördes och avslutningsvis togs regeringsfrågan upp: Flyktingfrågan, höghastighetståg, skyddsvallar, bensinskatt, CO2-utsläpp, implicita utsläpp i importen, nya byggjobb, bostadsbyggandet, jobbskatteavdragen, ev skattesänkningar, "massarbetslösheten" 2006 och 2014, ev höjd a-kassa, inbrottsstöld, försvarspolitiken samt opinionssiffrorna. För det mesta klarade sig Reinfeldt bra i sin framställning. Sakmässigt var han dock oklar på två områden: flyktingfrågans omsvängning och  synen på "massarbetslösheten".

Flyktingfrågan består av två komponenter: själva utspelet att ta emot många fler till mycket högre kostnader och varför detta utspel kom fyra veckor före valet. Det kan tyckas att Reinfeldts hänvisningar till humanism och att stå upp för viktiga värden skulle kunna räcka som motivering. Men han tillförde argumentet att det är bra att Sveriges befolkning växer. På något sätt skulle inte de kraftigt ökade kostnaderna vara ett problem. Med tanke på att flyktingsituationen i världen numera är konstant pressad finns alltid möjligheten att öka befolkningen. Han fick inte frågan om utspelet skulle innebära att Sverige nu måste skuldsätta sig ännu mera, men Reinfeldt lyckades hänvisa till att ekonomin i Sverige skulle förbättras framöver.

Den andra komponenten rörde tidpunkten. Redan före sommaren var det känt att migrationsverket ville ha mer pengar. Reinfeldt menade dock att behovet kom som en överraskning under sommaren. Att utspelet skulle vara valtaktiskt betingat ville han inte erkänna. Men man fick intrycket att Reinfeldt inte var helt uppriktig.

Att Reinfeldt var så svag i arbetslöshetsfrågan blev en överraskning. Frågan är ju gammal och har ältats åtskilliga gånger. Anna Hedenmo ställde som vanligt den gängse arbetslösheten 2006 på ca 6 procent mot dagens på ca 8 procent. "Om Reinfeldt ansåg att 6 procent var 'massarbetslöshet' för åtta år sedan vad är då 8 procent idag?" Statsministern verkade slingra sig. Han hänvisade litet vagt till att utanförskapet hade minskat och att läget 2006 innefattade förtidspensionerade. Det räckte inte. Kommentatorerna slog snabbt ner på denna otillräcklighet.

Man kunde tycka att Reinfeldt skulle ha lärt in hur han ska svara på detta argument med hjälp av några viktiga siffror. Jag höftar till ett exempel som för klarhetens skull inte innefattar mer än de förtispensionerade i utanförskapet. Läget 2006 var ca 10 procent arbetslösa och förtidspensionerade. Orsaken var bl a att Göran Persson lät förtidspensionera folk på löpande band för att den gängse arbetslösheten skulle hållas nere. Idag är 180 000 färre förtidspensionerade. Summan av arbetslösa och förtidspensionerade är nu kanske 9 procent. Skillnaden är egentligen med betydande sannolikhet större om man låter bli att göra Hedenmos avrundningar. Och inkluderar man övriga minskningar av utanförskapet blir skillnaden ännu större (Reinfeldt borde kunna få fram två siffror).

Reinfeldts medhjälpare verkar göra ett dåligt hantverk. Liknande verkar gälla för hur regeringsfrågan kommer att utvecklas om de rödgröna enbart kan uppnå relativ majoritet i Riksdagen. Detta blev särskilt tydligt när Annie Lööf (C) debatterade med Mikael Damberg (S) i Aktuellt kort efter utfrågningen. Reinfeldt gav dock ett klart besked: Om de rödgröna blir större än alliansen avgår regeringen. Och han tänker inte regera med stöd av SD. Med dessa förutsättningar uppstår en intrikat diskussion om hur respektive block kommer att rösta i den omröstning som måste hållas två veckor efter valet.

Ett alternativ är att Reinfeldt släpper fram en eventuell rödgrön regering (S;MP;V) genom att inte rösta emot. Det betyder då inget om SD röstar emot. Denna regering skulle bli beroende av SD framöver - t ex när budgeten ska läggas fram. Alliansen röstar då emot och allt hänger i så fall på SD. Löfven är knappast trakterad av att gå till talmannen med ett sådant förslag. Det underliga är att alliansen verkar vilja slå in öppna dörrar genom att idag i DN fordra att Löfven i en sådan situation ska visa att han kan få majoritet för budgeten, annars röstar alliansen emot Löfven som statsminister. Partiledarna skriver:
"En nedlagd röst betyder alltså inte ett stöd för regeringen. Vi kommer inte att släppa fram en regering som inte har visat att den har förutsättningar att få igenom sitt förslag till statsbudget."
 Detta betyder inte, som många tycks vilja tolka det, ett stopp fören ren S-regering eller en S+MP-regering. Om Löfven inte har stöd från V och SD i organiserade former kan han inte visa att han säkert får igenom en budget från sin rödgröna regering. Detta syftar tydligen att framtvinga att SD röstar för Löfven och därtill ställer i utsikt att stödja en budget från Löfven. Är det realistiskt att kalkylera med ett sådant scenario?

Emellertid kommer Löfven aldrig att föreslå en regering som har passivt stöd från SD. Talmannen får fråga Reinfeldt om han kan bilda en regering. Eftersom han inte vill göra sig beroende av SD måste han få passivt stöd av S eller skapa en koalition där MP ingår. I utfrågningen angav Reinfeldt som skäl att inte samarbeta med S att detta inte vore bra för demokratin. Det skulle bli brist på politiska alternativ och extrempartier kunde växa fram. Nog verkar det vara ett svagt argument i en svår parlamentarisk situation? Ett samarbete med MP är mindre troligt eftersom Åsa Romson (MP) efter tiden i Stockholms stadshus är fientligt inställd till moderater.

Ett annat alternativ är att Löfven från början gör sonderingar med allianspartierna om en koalition eller åtminstone passivt stöd. Det är osannolikt att FP+C skulle våga sig på ett samarbete i någon form ensamma eftersom M och kanske även KD då skulle kannibalisera på sina forna alliansbröder. Det pekar på att M måste ingå i samarbetet. Kan detta ske i mindre tydliga former eller måste några moderater på lägre nivå tas in i Löfvens regering? Och vad kan Löfven erbjuda för att få detta stöd?

Det blir en kamp med klockan. Reinfeldt kan ställa långtgående krav. Han kan hota med att om Löfven inte är medgörlig kommer budet att gå till honom själv efter två veckor. Och då kan han i värsta fall också regera med passivt stöd från SD på ungefär samma sätt som nu. Det är ett argument som Löfven svårligen kan använda i omvänd form...

Ett tredje alternativ är att Reinfeldt förhalar hela processen så att den omvända förhandlingen blir aktuell. Reinfeldt får uppdraget av talmannen att sondera ett samarbete med S (eller ev med MP). Han kan då vara ganska hård eftersom alternativet att förlita sig på passivt stöd från SD som idag också finns. Och det borde Löfven sky som pesten.

Hela denna diskussion kan dock visa sig vara hypotetisk när det visar sig att Centern trillar ur Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, augusti 10, 2014

Inkomstklyftorna är minst i Sverige enligt Piketty

Sverige har mindre inkomstskillnader mätt som topp10-gruppens andel än USA, England, Tyskland och Frankrike. Mätt som topp1-gruppen ligger Sverige lägre än USA, England, Kanada, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan, Italien och Spanien. Endast Danmark ligger något lägre. Sveriges problem är inte "ökade klyftor".

Inkomstskillnaderna redovisas av Thomas Piketty i boken Capital in the Twenty-First Century som andelar för de rikaste tio eller en procenten. Detta är också enligt många bedömare ett mer konkret mått än t ex gini-koefficienten för inkomstspridningen.

Inkomstspridningen ("klyftorna") har ökat i många länder sedan 1970 eller 1980. För de rikaste 10 procenten ökade inkomstandelen i USA från 34 till 48 procent för åren 1970 till 2010. I Sverige gick ökningen dessa år från drygt 26 procent till 28 procent med ännu lägre andel 1980 (Fig 9.7):

De 10 procenten med de högsta inkomsterna tog i Sverige 23 procent av alla inkomster 1980 och 28 procent 2010

I Pikettys bok visas i flera diagram andelen för den högsta procenten inkomster. Också där ligger Sverige i botten även om Danmark, med en mycket ojämn förmögenhetsfördelning, vissa år ligger ännu lägre (fig 9.2-9.4):

Den procent med de högsta inkomsterna tog i USA 8 procent av alla inkomster 1980 och nästan 18 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Sverige 4 procent av alla inkomster 1980 och 7 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Danmark 5,8 procent av alla inkomster och drygt 6 procent 2010

 I de diagram som redovisas i Jesper Roines sammanfattning av Pikettys bok ligger Sverige långt under genomsnittet för 18 länder också när det gäller ökningen av inkomstskillnaderna - både för topp10-gruppen och topp1-gruppen. USA ligger däremot ännu mera över snittet.

 Pikettys internationella jämförelser av inkomstspridningen visar att Sverige inte hör till de länder som har problem med "ökade klyftor".

Etiketter: , ,

söndag, juni 29, 2014

Pikettys empiri var svag men det gäller nu också för teorins empiriska grunder - kapitalkvoten

Att det behövs mer kapital i förhållande till produktionen har länge ansetts som ofrånkomligt. Men den ökning som registrerats är kanske bara skenbar och beror på bostäderna, vilket två nya rapporter indikerar. Då faller den centrala delen av Pikettys framtidsteori.

Den franske ekonomen Thomas Piketty blir alltmera kritiserad. Han har i sin bok om "kapitalet" dels lagt fram en empirisk tes om en allt större koncentration av kapitaltillgångarna i industriländerna och dels en teori om varför denna process kommer att fortsätta. Den grundar sig på studier av den stigande kapitalkvoten (kapitalstocken i procent av BNP eller β) samt på antaganden om ökade vinster och sjunkande tillväxt. Slutsatsen är att den högsta inkomstskatten borde höjas till mer än 80 procent och att en förmögenhetsskatt bör införas så att sparandet blir mindre vinstgivande.

Det egenartade med Pikettys presentation av sina empiriska resultat är att han antyder att förmögenheterna nu har koncentrerats så att man närmar sig nivån före första världskriget trots att hans egna kurvor inte visar detta (bart 9/6). Detta har nu börjat uppmärksammas. Sålunda skriver Centerpartiets Martin Ådahl idag i SvD 29/6 att koncentrationskurvorna inte alls är U-formade utan snarare L-formade. Det är något som varken Katrine Kielos (DN 31/3) eller Sven-Eric Liedman (DN 27/4) ville nämna.

Även själva teorin om varför koncentrationen av förmögenheter kommer att "fortsätta" kritiseras idag av tre ekonomer som på uppdrag av Timbro lagt fram två korta rapporter. Doktoranden i Uppsala, Jacob Lundberg, tar upp kapitalkvotens utveckling. Dess faktiska storlek och utveckling är central för Pikettys teori om framtiden. Kapitalistiska länder tenderar att ackumulera kapital. Frågan är huruvida denna ansamling går snabbare än produktionen totalt vilket ökar kapitalkvoten. Är så fallet vill Piketty på teoretiska grunder göra gällande att också kapitalkoncentrationen ökar. Lundberg visar nedanstående diagram:

Kapitalkvoten förefaller att först ha sjunkit och sedan stigit en del
Det som förefaller egendomligt är att de tre europeiska länderna skulle ha använt mycket mer kapital under 1800-talet än under större delen av 1900-talet för att få fram sin produktion. Dessutom skulle kapitalanvändningen ha ökat med tre gånger av BNP sedan 1950 utan att kapitalägarnas andel av inkomster av BNP ökat särskilt mycket. Denna kapitalandel (efter avskrivningar) av inkomsterna visas i nedanstående diagram:

Kapitalandelen i Europa ökade från 25 till 27% av NI trots att kapitalkvoten ökade med 250% av BNP
Det statistiska materialet på denna aggregationsnivå verkar leda till missvisande slutsatser. En felkälla är att en ökning av kapitalstockens volym tenderar att leda till sjunkande avkastning. Lundberg hänvisar till Matthew Rognile som menar att denna "priseffekt" är dominerande, medan Piketty har motsatt uppfattning.  I nedanstående diagram visas den svenska kapitalstockens utveckling sedan 1993 till bokfört värde:

I Europa ökade kapitalstocken med 1,5 gånger av BNP medan den minskade i Sverige till bokfört värde
Lundberg hänvisar vidare ytterligare till Rognile som menat att 80 procent av kapitalkvotens ökning beror på en ökning av bostadsbeståndet. Enligt Piketty svarar bostäderna för ca hälften av kapitalstocken. Doktoranderna i Stockholm (SU o HH) Karl Harmgren och Gustaf Lundgren visar ett par diagram som delar upp kapitalstocken på komponenter. Här nedan visas Frankrike:

Kapitalstocken i vanliga företag har inte ökat
Den höga kapitalkvoten på 1700- och 1800-talen beror på att jordbruksmark räknats in i kapitalstocken. Någon avindustrialisering har inte förekommit. Användningen av maskiner, anläggningar och fabrikslokaler i relation till BNP har varit ganska konstant. Ökningen av kapitalkvoten efter 1960 beror praktiskt taget helt på det större (och mer marknadsvärderade) bostadsbeståndet. Men det är knappast privata hyreskapitalister som finansierat denna utbyggnad eller fått åtnjuta värdeökningen. Piketty har här också fått vägande kritik från franska forskare (Bonnet et al, pdf). Dessa forskare har kommit fram till att kapitalkvoten β inte ökat i USA, Frankrike, Kanada och Storbritannien men dock i Tyskland.

De två rapportförfattarna diskuterar också Pikettys hänvisningar till olika litterära referenser och olika mått på ojämnheten i förmögenhetsfördelningen (pdf). Danmark är det mest ojämlika landet när det gäller kapitalägande medan Finland hör till de mest utjämnade. Hur mycket märker vi det i vardagen? Detta utgör en tankeställare för hela debatten om förmögenhetsfördelningen. Vi saknar Pikettys framställning av den mer ojämna fördelningens nackdelar och faror. Utan en sådan konkretisering kan vi inte heller diskutera andra vägar att undgå dessa farligheter.

Det mest intressanta är emellertid att Pikettys teori, att sämre tillväxt skulle leda till ökad kapitalkvot, inte ser ut att stämma för de senaste 30-40 åren. Tillväxten har förvisso gått tillbaka men ökningen av kapitalkvoten är tydligen skenbar. Så även om tillväxten blir riktigt dålig de närmaste 50 åren är det inte säkert att kapitalägarna med automatik får större utrymme och tar en ökad andel av de totala inkomsterna i framtiden. Och då måste en ny förmodan konstrueras för att förmögenheterna ska koncentreras mera - en koncentrationsökning som vi inte sett så mycket av ännu.

[Rec av Jesper Roines sammanf i Tidn Kulturen jul-14, miljoninkomster till 50 % en engångsföreteelse på nio år; Mises inst juli-14], [brister i förmögenhetsrapporteringen i USA pga skattebestämmelser, Cato jul-14, disk om förmfördelningen o statistiken (pens) New Yorker J Cassidy 27/5-14

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, juni 17, 2014

Expansiva entreprenörer stoppas av Piketty?

Endast 20 procent av de rikaste i USA är chefer i stora företag - en minskning från 38 proc på 26 år. En skärpt beskattning, motiverad med en illa underbyggd teori, kommer därför att i huvudsak träffa innovativa entreprenörer.

Under tisdagsförmiddagen 17/6 presenterades vid ett seminarium på IFN en bok om entreprenörsskap med samma titel, skriven av Magnus Henrekson och Mikael Stenkula. Boken handlar om "superentreprenörerna" eller de expansiva entreprenörerna - inte om egenföretagare i allmänhet. Dessa entreprenörer har avsevärd betydelse för tillväxten och naturligtvis för framväxten av superrika personer. Därför borde de ha haft betydelse för Thomas Piketty i hans bok Kapitalet i det 21:a seklet. Men någon närmare analys av de stora entreprenörerna förekommer inte. I nationalekonomisk makroteori är det också sällsynt att entreprenörerna analyseras - tillväxten kommer från insatser av mer kapital och arbete.

Magnus Henrekson,Thomas Gür, Lena Apler och Joacim Tåg

Henrekson nämnde att på Forbes lista över dollarmiljardärer, som omfattar 1 723 personer, är 996 av dem (58%) sådana som blivit rika på entreprenörskap. Det visar att ärvda förmögenheter inte har någon dominerande betydelse (en del av de andra miljardärerna är mera ordinära rörelsedrivande företagare eller verksamma på det finansiella området). I USA har andelen miljardärer med ärvd förmögenhet sjunkit från 41 procent 1982 till 30 procent 2014. Trenden där går alltså i motsatt riktning mot vad Piketty förmodar. Men i Frankrike har 70 procent av miljardärerna ärvt sin förmögenhet.

Man kan som Henrekson nämnde fråga sig om Piketty tagit för mycket intryck av mindre relevanta franska förhållanden. I USA finns det 1,34 entreprenörsmiljardärer i relation till befolkningen (1 milj), i Sverige 0,4, i Europa 0,3 och i Frankrike knappt 0,1. Generellt har USA bara hälften så många egenföretagare som Europa men 4,2 gånger så många superentreprenörer.

Magnus Henrekson tog också upp några kritiska anmärkningar mot Piketty. Han accepterade att det nästan alltid är så att r>g (räntabiliteten större än tillväxten). Men han menade att inget land ändå haft någon ojämlikhetsspiral. Här nedan visar jag Pikettys diagram över räntabilitet och tillväxt inklusive långt framskrivna prognoser:

De närmaste 40 åren ska tillväxten sjunka något

Kanhända skulle Piketty invända mot Henrekson att ojämlikheten byggdes upp till 1913 för att därefter i hundra år minska när g>r. Den springande punkten är vad som ska hända de närmaste 50 åren då ekonomipristagaren Paul Krugman, som också välvilligt återger diagrammet, tar det för givet och har ingen uppfattning om varför tillväxten skulle sjunka och räntabiliteten öka. Henrekson menar däremot att om kapitalstocken växer kommer avkastningen på kapitalet att sjunka - inte stiga. Här gömmer sig en latent konfrontation.

Pikettys teori har som första led att takten i kapitalbildningen kommer att öka med ökad kapitalkvot (B/Y) som följd. Detta beror på de två kurvorna som spretar i slutet av diagrammet ovan samt på den oförändrade sparandetakten. Den ökande räntabiliteten kan på goda grunder ifrågasättas. Men varför ska tillväxten sjunka? Jag ställde frågan till Henrekson med perspektivet att entreprenörerna är betydelsefulla för tillväxten. Svaret var inte okomplicerat och en hel del beror på hur man mäter tillväxten när det görs innovationer. Ett exempel är Netflix. Ett annat är e-mail jämfört med kurirpost.

Att sparandet fortsätter i oförminskad takt när tillväxten sjunker går inte att belägga empiriskt under efterkrigstiden enligt Krusell och Smith. Och konventionell teori pekar också emot Piketty.

Det andra ledet i Pikettys teori säger att en större kapitalkvot (i sig något bra) i praktiken leder till att det är de redan rika som svarar för större delen av sparandet med påföljd att ojämlikheten i förmögenheter förstärks. Här nämner Henrekson att det inte finns klara belägg för att förmögenhetsfördelningen blivit mer ojämn (under efterkrigstiden). En betydande del av sparandet sker numera i pensionsfonder. De rika konsumerar dessutom en hel del i boendet och sponsrar fotbollslag eller driver välgörenhet. Skilsmässor och arvdelning motverkar också dynastibyggen. Slutligen förstör nya entreprenörer gamla förmögenheter - t ex förstörde Steve Jobs många förmögenheter placerade i Nokia-aktier.

Utöver detta måste man enligt Henrekson beakta att de 0,1 procenten mest förmögna i USA inte är tvivelaktigt produktiva chefer i storföretag. Ca 70 procent driver själva bolag. Andelen chefer har minskat från 38 procent 1979 till 20 procent 2005. Piketty feltolkar varifrån de rikas kapitalinkomster kommer - det är fråga om avkastning på entreprenörstalang och inte avkastning på finansiellt kapital.

De skattehöjningar, som Piketty föreslår (t ex 80 procent marginalskatt) är inte harmlösa om de rika är innovativa entreprenörer, menar Henrekson.

Föregående artikel om Piketty och 80 procents marginalskatt 2/6-14

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

lördag, juni 14, 2014

Marginalskatt över 80 procent behövs enligt Piketty

Utan att bli ifrågasatt utvecklar Piketty ett skrämmande scenario där några få kapitalister äger allt kapital i samhället. För att undvika detta borde både inkomstskatten och förmögenhetsskatten höjas. Om detta också skulle leda till ekonomisk stagnation behövde han inte svara på.

Den aktuelle franske nationalekonomen Thomas Piketty var gäst i Ekots lördagsintervju 14/6-14. Han diskuterade med Staffan Sonning. Inledningsvis avfärdade han kritiken mot förmögenhetsstatistiken som framförts i Financial Times. En del andra statistiska aspekter diskuterades också.

Piketty framförde sina allmänna farhågor för att den förmögnaste gruppen på global nivå fått en förmögenhetstillväxt som varit starkare än för vanliga sparare och starkare än den ekonomiska tillväxten. Han hade dock ingen konkret förklaring till att de rikaste kunnat få bättre avkastning än andra. Men vi måste vara försiktiga. Om vi inte vet vart ojämlikheten tar vägen kan vi en dag vakna upp med att populistiska grupper kräver åtgärder.

Problemet är mycket större i USA än i Europa - ojämlikheten har ökat mycket mindre här. Det var I USA Occupy Wallstreet-rörelsen föddes. Men Piketty vill införa en hög progressiv inkomstskatt på över 80 procent vid en inkomst på 1 miljon euro. Vi behöver en debatt om hur hög sen högsta marginalskatten borde vara. Varför behöver företagsledare en årslön på 10 eller 50 miljoner euro när det kunde räcka med 1 miljon. I USA hade man 82 procents marginalskatt 1932-80 för 1 miljon dollar. De höga lönerna bidrar inte till bättre tillväxt. Medianinkomsten i USA har stagnerat.

Tre fjärdedelar av tillväxten har gått till dem som tjänar mest. Att betala företagsledarna 10 miljoner euro istället för 1 miljon ökar inte deras prestationer. Slumpmmässiga vinstökningar borde inte gå till chefen. Piketty betonar dock att det är de mycket höga ersättningarna han talar om. Det leder också till överdrivet risktagande.

Den andra åtgärden som behövs enligt Piketty är en progressiv förmögenhetsskatt, helst global. Fastighetsskatten bör göras progressiv. Men det totala skatteuttaget ska hållas oförändrat. Skatten ska tas ut på nettotillgångar. Här verkade teknikaliteterna främst beröra USA.

Därefter diskuterades inbjudan till Socialdemokraterna i Almedalen. Har inte Sverige gjort allt fel i skattepolitiken? Skolsystemet och det sociala systemet samt pensionssystemet är bra utformat och mer inkluderande än i Frankrike. Arvsbeskattningen har avskaffats i Sveirge medan andra länder har 40-45 procent. Sveriges ekonomi är liten och öppen och därför kan förmögenheterna flytta utomlands. Men vi kan inte acceptera skattekonkurrens. Se på bolagsskatten som går mot noll. Konsekvensen blir hög inkomstskatt på lägre inkomster och högre moms. Därför behöver vi internationellt samarbete. Vi behöver balans. Avslutningsvis betonade Piketty att de multinationella storföretagen måste förmås att betala högre (bolags)skatt.

Piketty framstår som en vältalig förespråkare för pragmatiska socialistiska idéer som faktiskt har praktiserats även USA (hög marginalskatt). Ojämlikhet i inkomster och förmögenheter, som friskt blandades samman i programmet, är inte någonting som Piketty ser som något ideologiskt ont. Det är när ojämlikheten passerar en viss punkt som den kan bli farlig för samhället. Var denna punkt befinner sig kan Piketty inte säga. Inte heller kan han konkret peka på vad det är för demokratiska eller socialpsykologiska problem som skulle uppstå - liksom inte heller hur ojämlikheten menligt kan påverka tillväxten. Han känner, liksom sannolikt väldigt många andra, en vag olust inför rikedomens och de höga lönernas utbredning främst i USA och kanske Storbritannien.

Varför måste vi då lyssna till Piketty? Han har i en "tegelsten" sammanställt en stor mängd statistiska uppgifter och formulerat några enkla "grundlagar" för kapitalismens långsiktiga utveckling som han föreger ska vara relevanta för de avancerade industriländernas fördelnings- och skattepolitik. Men dessa samband är i själva verket mindre relevanta och rentav felaktiga för att bevisa tesen om den framtida ojämlika utvecklingen (blogart 9/6). Piketty verkar att upprepa vad jag kallar Engels-tricket. För att bevisa den "vetenskapliga socialismen" behövdes en tjock "tegelsten" som kunde föreges innehålla beviset. Engels satsade därför stora summor på att låta Marx skriva så mycket som möjligt om kapitalismen med många fotnoter och utvikningar. Hans konkreta teori blev blev dessvärre fel eftersom han utgick från vad han ville bevisa.

Piketty har genom sin bok skaffat sig en position där ganska lösa förmodanden och löst grundade trendframskrivningar mottas som vetenskapligt underbyggda teorier. Men vem som helst med egalitära idéer skulle kunna framföra liknande farhågor utan att behöva ha skrivit en tjock bok. Något sådant behövs inte heller för att framföra idéer om att skatteflykt borde åtgärdas med internationellt samarbete och liknande.

Det som förtjänar att diskuteras är propåerna om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Vilka fördelar har dessa i form av eventuellt lugnare samhällsutveckling? Och vilka nackdelar har dessa skatter i form av eventuellt sämre ekonomisk utveckling? Finns det kanske andra åtgärder som är effektivare? På politisk väg kanske en ökad förmögenhetsbildning i bredare grupper kan åstadkommas som motvikt.

Den avgörande frågan, som Piketty och hans anhängare undviker att diskutera, är huruvida ett motarbetande av att nya förmögenheter ska få uppkomma verkligen är bra för samhället. Är det inte bra att de gamla förmögenheterna får konkurrens av nya förmögna personer som på sikt kan bli ledande? Hur många av kommunistledaren C-H Hermanssons 15 familjer på 1960-talet är fortfarande ledande? Och kunde Koncentrationsutredningen peka på väsentliga realekonomiska nackdelar av att en liten grupp i Sverige ägde en stor del av kapitalet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

måndag, juni 09, 2014

Är Pikettys teori en bluff?

Långsiktigt ökar kapitalstockens relation till BNP spontant i länder med marknadsekonomi genom sparandet. Det är trivialt. Empiriska data visar att detta inte nödvändigtvis ökar kapitalkoncentrationen. Och någon teori eller "lag" som bevisar koncentrationstendenserna har Piketty inte lagt fram trots att han gett sken av motsatsen.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty anses av sina anhängare ha lagt fram en teori om att "kapitalismens lagar" obönhörligen leder till större ojämlikhet i ägandet av kapitaltillgångar (fastigheter, obligationer, företag och aktier). Förutom de "lagar" som Piketty anser sig ha identifierat är det också en kommande minskning av tillväxten av BNP som blir orsaken till att jämlikheten blir allt mindre.

Den teori som Piketty anses ha formulerat bygger på det elementära sambandet att ökat sparande i förhållande till BNP leder till att det ackumuleras kapital så att det efter en tid kan registreras att det samlade kapitalet blivit större i förhållande till BNP. Men Piketty tycks ha velat briljera med några algebraiskt formulerade samband eller "lagar" som han förklarat så dåligt att de professionella ekonomerna missförstått vad han egentligen ville säga. Det gäller främst den "andra lagen" β = s/g. Kritiken att kapitalet blir gigantiskt när tillväxten g minskar och sparandet s är konstant visar hur ogenomtänkt Pikettys framställning egentligen är, men alltihop är ändå ett sidospår.

På grundval av Pikettys svar till sina kritiker (Businessweek 6/6-14) bedömer jag att han menat att den allmänna tendensen till att kapitaltillgångarna ökar i relation till BNP (Y) också tenderar till att kapitalägandet koncentreras till de rikaste 10 procenten eller till ännu mindre delar av kapitalägarna. Men i sitt svar vidhåller han inte den senare tendensen om koncentration utan menar att större kapitalkvot (β/Y) inte i sig är något negativt.

Ska man blanda in sparandet och tillväxten är det något i stil med följande räkneexempel som föresvävar Piketty: om kapitalkvoten är 5 och tillväxten 2 procent fordras en sparkvot på 0,10Y för att öka β i takt med Y. Säg att tillväxten sjunker till 1 procent, då kommer en oförändrad sparkvot på 10 procent att börja öka kapitalet i relation till Y. De nu "överflödiga" 5 procentenheterna sparkvot kommer på 20 år att öka kapitalkvoten från 5 till 6Y (bortsett från avskrivningarna). Någon intressant "lag" är det inte fråga om utan ett elementärt samband mellan sparande och kapitalackumulation.

Det intressanta är att kapitalistiska länder långsiktigt ökar kapitalkvoten. Det betyder också att kapitalets produktivitet sjunker (capital-output ratio minskar) i termer av Y. Hur den mera fysiska produktiviteten utvecklar sig är mera komplicerat. Piketty hävdar att även fattiga länder på 1800-talet hade hög kapitalkvot. Sedan 50 år stiger kapitalkvoten och enligt Pikettys diagram nedan blev den 3,5 i USA 1970 och 5 år 2007.


Varför ökade kapitalmängden i relation till totalproduktionen? Enligt Piketty är det en följd av att sparandet minskade mindre än tillväxten:
" the simplest way to explain the rise in capital-income ratios that we observe in the data in recent decades is that saving rates did not fall as much as growth rates, so that mechanically the capital-income ratio tends to rise to relatively high levels, just like in the 19th century."
Hela  prognosdelen i  Pikettys teori kokar alltså ner till en empiriskt grundad trendfamskrivning av den långsiktiga ökningen av kapitalkvoten utan någon teoretisk förklaring till varför detta måste inträffa. Det förmenta teoretiserandet med formler och "lagar" verkar vara ren bluff. Att lägre tillväxt eller ökat sparande ökar kapitalkvoten är trivialt. Lika trivialt är det att sjunkande tillväxttakt och oförändrad räntabilitet på kapitalet (r) leder till att r blir större i förhållande till g vilket Piketty ger det suggestiva uttrycket r>g. Skriver man på detta sätt om en långsiktig trend (med stora kortsiktiga avvikelser), inbjuder man till reaktionen att då måste vi se till att räntabiliteten på kapital sänks.

Slutdelen i Pikettys "prognos" om ökad kapitalkvot är uppfattningen att mera kapitaltillgångar i samhället också betyder att dessa hamnar i händerna på de allra rikaste. Därför är ökad kapitalkvot någonting ont i sig - i varje fall för jämlikhetsvänner. Men denna förmodan är väl ingen teori? Var finns den kapitalistiska lag som säger att större sparande i relation till BNP måste leda till att det är de rikaste som sparar mest?

Att skriva fram trender från amerikanska och brittiska förmögenhetsdata är inte någon enkel sak - i synnerhet inte när korrigeringar görs av Pikettys serier som drar ner den lilla uppåtgående trend som finns. Lika illa ser det ut för Frankrike enligt Pikettys diagram nedan:

 Varifrån kommer påståendena att koncentrationen av förmögenheter är uppe i 1910 års nivåer? För Sverige ser bilden likartad ut:


 För Frankrike stämmer förmögenheternas koncentrationsutveckling inte alls med kapitalkvotens våldsamma ökning i det första diagrammet. β/Y gick från ca 3 till nästan 6 från slutet av 1990-talet utan att förmögenhetskoncentrationen påverkades beaktansvärt. Empiriska data tycks inte kunna rädda ens resterna av Pikettys prognosteori. Den är en bluff både tillämpad på de senaste decenniernas data och på den framtida utvecklingen, eftersom det visar sig inte finnas någon teori utan bara hantverk (som inte stämt hittills).

Och om det är så att fortsatt kapitalbildning enligt den långsiktiga trenden leder till att det är de rika som får ta på sig den största bördan av sparandet i fortsättningen måst man väga detta mot alternativen. Är det bättre att införa konfiskatoriska skatter på kapitalbildningen som Piketty vill? De kommer att sänka tillväxten ytterligare och ge långsammare löneökningar för vanliga löntagare. Dessutom minskar möjligheterna att ta hand om den ökande andelen äldre utan att höja skatterna. Slutligen blir det omöjligt att förkorta arbetstiden successivt.

(Länk till diagrammen här.) Föregående artikel om Piketty 2/6

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

måndag, juni 02, 2014

Ger lägre produktivitet ökad ojämlikhet som Piketty säger?

Pikettys teoretiska tes säger att kapitalägarna kommer att ta en dubbelt så stor andel av inkomsterna om tillväxten halveras i framtiden. Sänkt produktivitet i framtiden pga uteblivna tekniska framsteg är orsaken till att det skulle behövas skärpta skatter på kapitalägarna.

När den beryktade franske nationalekonomen Thomas Piketty kom ut med sin engelska översättning av sin bok Capital in the Tweny-First Century presenterades hans omfattande statistiska material som att det empiriskt nu är bevisat att ojämlikheten mellan kapital och arbete håller på att bli lika stor som strax före första världskriget. Trots att den franska versionen funnits i ett år dröjde det till slutet av maj 2014 innan man började konstatera att så var det inte alls. Pikettys tes om ojämlikheten är istället en abstrakt förutsägelse baserad på en generaliserande teoretisk mall för hur "kapitalismen" fungerar.

Att ställa upp en teoretisk mall för kapitalismen är också vad Karl Marx (1818-1883) gjorde i sitt verk Das Kapital, som syftade till att bevisa att kapitalismen måste gå under på grund av sina inneboende, destruktiva egenskaper. Den mallen stämde inte med verkligheten, vilket väsentligen berodde på att Marx antog att kapitalet (främst maskinerna) inte kunde vara produktivt - en följd av arbetsvärdeläran (bart nov-08). Ser vi en ny variant av Kapitalet i Pikettys verk?

Piketty ställer upp två enkla "lagar" för kapitalismens funktionssätt. Den ena definierar hur stor kapitalägarnas andel av nationalinkomsten är. Den andra utgör en teoretisk mall för hur stort kapitalet eller kapitalinkomstandelen blir under olika förutsättningar. Det är här Piketty får fram att en minskad tillväxt medför en ökning av kapitalinkomstandelen. Den egentliga orsaken är dock oklar enligt Krusell och Smith (K&S).

Den första lagen säger att kapitalägarnas inkomster (α) utgörs av kapitalets (β)  förräntning (r) vilket kan skrivas som α = r x β. Det är en definition som också kan skrivas som att avkastningen i relation till kapitalvärdet blir räntan på kapitalet, dvs r = α /β. Vi får anta att det gäller det totala kapitalet i näringslivet och att avkastningen består av räntebetalningar, aktieutdelningar och ej utdelade vinster  samt hyror o dyl.

Den andra lagen formuleras som β=s/g och kan som definition betraktad skrivas som s = β x g, dvs sparandet utgörs av ökningen av kapitalet då detta tillväxer i samma takt som näringslivets inkomster (kapitalkvoten är konstant).

Om man i den första lagen ersätter β med s/g får man α = r x s/g. Det skulle nu kunna utläsas som att kapitalägarnas inkomster är direkt beroende av räntabiliteten och sparandet och omvänt beroende av "tillväxten". Vi ser att en halvering av g skulle skulle kunna kräva en fördubbling av α. Sänkt tillväxt ger enligt Piketty större kapitalinkomster.

Formellt skulle  sänkt tillväxt kunna leda till att räntabiliteten sjunker. Ekonomerna talade för 50 år sedan om en "gyllene regel" för tillväxten då denna var lika hög som kapitalräntan, g = r. Kvoten r/g blir då =1 och kvar blir att α = s (kapitalinkomsterna går till spararna på lång sikt). Men Piketty gör gällande att räntabiliteten ska bli större än tillväxten - det famösa uttrycket r>g. K&S tar däremot fasta på att g ska sjunka och anför att Piketty räknar med att tillväxten åtminstone kommer att halveras (genom teknologisk stagnation och långsammare folkökning).

Om räntabiliteten inte kan sjunka när tillväxten går ner kunde man tycka att sparandet skulle sjunka. Men detta är enligt Piketty konstant i alla väder. Anledningen till detta är oklar och K&S kan inte någonstans i Pikettys bok eller i andra texter finna varför han gör detta antagande. Det är inte heller något standardantagande i den ekonomiska litteraturen. En empirisk utvärdering av USA:s tillväxt och sparande visar dessutom att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (pdf).

Slutligen återstår att bedöma rimligheten i den utlösande orsaken till att ägandeojämlikheten skulle öka - förutsägelsen att tillväxten skulle sjunka i den nära framtiden. Kan man verkligen ta en teknologiskt betingad minskning av produktiviteten i näringslivet för given? Är alla uppfinningar och innovationer redan gjorda? Återstår enbart den s k Horndalseffekten (ett järnbruk kunde öka produktiviteten 2% årligen i 15 år utan investeringar)? Och hur går det med tillväxten om arbetstiden börjar förkortas? Blir kapitalisterna då omåttligt rika? MP skulle då vara storfinansens bästa vän när de vill stoppa tillväxten.

Mera som ett kuriosum ska jag redovisa Pikettys egen statistik över kapitalkvoternas utveckling i några rika länder 1970-2010 ( β/Y eller inverted capital-output-ratio):


Om inte annat visar denna statistik att det är komplicerat att definiera 'kapital'. Det är svårt att tro att kapitalkvoterna skulle ligga på så olika nivåer för länder med ganska små skillnader i BNP per person. Vi kan också notera att kapitalkvoten i Japan steg kraftigt när tillväxten var god och stagnerade när tillväxten sjönk. Det är motsatsen till vad formeln β=s/g påstås säga: när tillväxten sjunker stiger kapitalmängden β och vice versa. Oavsett detta kan man också fråga sig om det inte finns möjligheter att på politisk väg sprida kapitalbildningen till större grupper för att befordra ägandejämlikheten. Det borde väl vara bättre än att skärpa kapitalskatterna och därigenom motverka kapitalbildningen?

Det förefaller av denna analys, vilken delvis bygger på Krusell och Smith, som att Pikettys teoretiska analys av kapitalismens långsiktiga utvecklingstendenser inte stämmer med hur marknadsekonomin faktiskt fungerar. Pikettys abstrakta teori verkar helt enkelt vara felaktig. Det är naturligtvis ett vågat omdöme när en rad ekonomiska experter, professorer och nobelpristagare hyllat Pikettys bok med stor emfas. Ser vi återigen en konformistisk tendens att befrämja en författare och hans verk därför att det är "rätt" åsikter och slutsatser som förs till torgs?

Ska jämlikhetsbefrämjande skatter få motiveras med felaktiga argument därför att de riktas mot en liten grupp som många i dagens samhälle har känslomässiga aversioner mot?

/Se även min föregående artikel 29/5 där jag visar att mycket av Pikettys empiriska teori om ökande ägandeojämlikhet är felaktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter: ,

torsdag, maj 29, 2014

Pikettys ägandeteori fel: ökade inkomster gav stillastående ägande

Trots att de rikaste ökat sina inkomstandelar med 50 resp 155 procent sedan 1980 har de rikastes förmögenheter inte ökat nämnvärt i USA. Kapitalackumulationen verkar svikta hos de verkliga kapitalisterna. Hur kan då en bok presenteras med rakt motsatt budskap?

Tolkningarna av boken Capital in the 21st Century, som skrivits av den beryktade nationalekonomen Thomas Piketty, lägger tonvikten vid en ägandeteori om alltmer ökande koncentration av kapital hos de rikaste. Denna koncentration utgör ett hot mot jämlikheten, demokratin och en effektivt fungerande ekonomi. Därför borde en kännbar förmögenhetsskatt införas tillsammans med andra skatteskärpningar på egendom.

Teorin kan förefalla plausibel. Någon form av icke uppmärksammade monopoltendenser skulle kunna ha ökat räntabiliteten på riskvilligt kapital - i synnerhet i relation till lånekapitalets avkastning. Ökade hävstångseffekter kan då ha gett ägarna till riskkapital högre inkomster. Dessa inkomster har sedan investerats i nytt riskkapital osv, vilket medfört att de rikaste 10 eller 1 procenten ökat sin andel av det totala kapitalägandet.

På liknande sätt som man kan testa Karl Marx' teori om kapitalismens inneboende tendens att i absolut mening utarma löntagarna kan man testa den ovanstående tolkningen av Pikettys teori. För några dagar sedan kom det fram att Pikettys data över förmögenhetskoncentrationen inte stämmer med andra undersökningar - i synnerhet inte i England och i viss mån USA. (Tack Per för tips.) Det skulle i och för sig kunna bidra till att misstänkliggöra hela Pikettys ansats eftersom hans data kan ha överskattat tendensen till koncentrerat ägande.

Men man behöver inte ens göra justeringar av Pickettys data för att kunna konstatera att teorin är felaktig. Det visar redan hans ursprungsdata relativt tydligt. Den stora entusiasmen för Pikettys teori bland vänsterliberala ekonomer och politiker verkar istället komma från en trivial sammanblandning av de rikas inkomstutveckling med förmögenhetsutvecklingen. Dock kan man fråga sig hur nobelpristagare kan göra sådana misstag.

Financial Times publicerade 24/5 en redogörelse för hur Pikettys data borde revideras baserad på research av Chris Giles [pdf]. En god sammanfattning finns i en samtidig artikel i The Economist. (Likartad kritik av Tyler Cowen, MargRev och av Robert Murphy, Mises Inst Can) Här ska jag visa kurvor för USA vad gäller kapitalägandet samt därefter hur de verkliga höginkomsttagarnas inkomstandelar har utvecklats.


Den allt större inkomstandelen för dem som tjänar mest har ökat de 10% rikastes kapitalägande från knappt 70% år 1980 till drygt 70% idag (FT)

Den övre kurvan visar hur stor andel de 10 procent som äger mest äger av de totala förmögenheterna och den undre andelen för den procent som äger allra mest. Den större gruppen har inte ökat sin ägarandel jämfört med 1930-talet. Efter en nedgång av andelen under 1940- och 50-talen har en återhämtning skett. Liknande gäller för den mindre gruppen (top 1%) och där finns reviderade siffror som visar en fortsatt minskning efter 1960.

Hur stora inkomster dessa två ägargrupper har är okänt. Men en indikation kan fås genom statistiken över de största inkomsttagarnas utveckling av sina inkomstandelar. Här visas först inkomstandelen för de 10 procenten högsta inkomsttagarna och därunder motsvarande för den procent som tjänar allra mest (källa: WTID).


De 10 procenten största inkomsttagarna har ökat sin andel av de totala inkomsterna markant med början vid 1980. Till idag har inkomstandelen ökat med omkring 16 procentenheter av den totala inkomstsumman - från 34 till 50 procent (nästan 50%).


Den 1 procent högsta delen av inkomsttagarna har ökat sin andel relativt sett ännu mera - från 9 till 23 procent (14 procentenheter eller 155%). Båda dessa diagram visar att inkomstskillnaderna i USA har ökat, eller som man säger "ojämlikheten har ökat".

Men ökad ojämlikhet i inkomster är inte detsamma som större förmögenhetsskillnader. Det visar det första diagrammet. Det visar också att det knappast kan ha varit ökade inkomster från kapital som förklarar ökningen i inkomstandelarna i diagram 2 och 3. De ökade arbetsinkomsterna sedan 1979/80 har dessutom inte använts för att berika sina upphovsmän/kvinnor. Just ingenting har gått till att öka förmögenhetsandelarna. Tvärtom kan kapitalisterna ha börjat "stjäla av sitt kapital" som Marx uttryckte saken. Kapitalackumulationen sviktar helt enkelt i den moderna kapitalismens högborg.

Som jag har uppfattat Pikettys teori pekar hans egna data relativt entydigt på att teorin är felaktig. Jag kan inte se hur alla deltagarna i hyllningskören ska kunna komma runt det i praktiken obefintliga sambandet mellan de rikas inkomstökning och förmögenhetsutveckling. Men Piketty har kanske menat något helt annat...?

Tidigare artikel om Pikettys förmögenhetsskatt 24/5
[Svar till FT från TP, pdf]

SvD Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: