Det våras för Hobbes och hans tvångssamhälle

Om oroligheterna i Husby återkommer på olika ställen i framtiden uppstår något av ett "allas krig mot alla". Det ville den engelske filosofen stävja med en fruktansvärd envåldshärskare som ingen vågade sätta sig upp mot. Det måste undvikas.

"Någonting måste förändras" är rubriken på DN:s ledare om upploppen i Husby 22/5. Det kan tyckas vara ett motiverat krav. Men politikerna har under många år känt till problemen i invandrartäta storstadsförorter. Arbetslösheten (2012) var i  Husby 8,8 procent mot 3,3 i hela Stockholm, andelen socialbidragstagare 12 procent mot 3,6, andelen förtidspensionerade 8,5 mot 4,7 och läsåret 2011/12 nådde bara 41,7 målen i alla ämnen mot 76,2 procent i hela Stockholm. Att kräva mer av samma sak och ropa på krafttag, som Salar Rashid, kommunfullmäktig (S), kräver i en debattartikel 22/5 i DN kommer av allt att döma inte att leda till någon större förändring. Inte heller Stefan Löfven har några recept (DN).

Det framförs många hypoteser om orsakerna till upploppen. Polisens agerande menade DN igår i en ledare 21/5,  "brist på mening i tillvaron" anser Johan Schück i DN 23/5 och statsminister Fredrik Reinfeldt menade att "vi har grupper av unga män som tror att man kan och bör med våld förändra samhället. I SvD 22/5 kan man möjligen spåra ett instämmande i denna förklaring. (Fler i SvD) Att upploppen är organiserade visar om inte annat de förråd av stenar som hittats på olika håll i Husby. Vi kommer sannolikt att få se fler upplopp på olika orter i framtiden.

Husby, Stockholm maj 2013

Om vi utgår från att politikerna fortsätter sin ljumma politik de närmaste åren kommer situationen att förvärras och klimatet kommer att hårdna. Sammanstötningarna blir mera våldsamma och kraven på resoluta åtgärder fler. Risken är stor att vi till slut får ett auktoritärt samhälle av den typ som den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588-1629) förordade i sitt stora verk Leviathan (blart maj-06). Hans tes var att utan en stark statsmakt får vi ett "allas krig mot alla" som enbart kan stävjas med hjälp av en fruktansvärd styresman som liknar det bibliska odjuret Leviathan.

Vi kan tänka oss att "Leviathan" inför restriktioner i form av inrikespass, vägspärrar, utegångsförbud på nätterna och lagar mot lösdriveri samt andra tvångsåtgärder som fanns i det gamla samhället - t ex arbetsinrättningar. Det blir inget trevligt samhälle men Hobbes' tanke var att det ändå var sämre med ett liv som var "ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort".

Tidigare har jag varit skeptisk till Hobbes' teori (blart juni-06) på spelteoretiska grunder.  Rationella människor har ingen anledning att bryta freden eftersom alla skulle förlora stort på detta. Detta framgår av den spelteoretiska konstellation som kallas "hök och duva". Men om aggressiviteten i samhället är sådan att förlusterna av att bryta freden framstår som små och vinsterna stora för enskilda, kommer våldet att breda ut sig. Det kan analyseras med spelet "samarbete eller bedrägeri" (kallades ursprungligen "fångens dilemma"). Båda parter har där en anledning att ta till våld för att förekomma motparten eftersom fred skulle ge en sämre position. Inom statsvetenskapen har man ansett detta spel är relevant för analysen av Hobbes.

Eftersom det förekommit frekventa rapporter om att de militanta ungdomar som leder upploppen är beredda att bränna sina grannars bilar och den större massa som låter sig utnyttjas inte heller drar sig för att förstöra för sig själva och sina släktingar, kan man skönja tendensen till att "samarbete eller bedrägeri" börjar bli det mera relevanta spelet. Upploppens fördelar ses som större än att fortsätta en långsam fredlig utveckling. Det bereder marken för Leviathans återkomst.

Läs även andra bloggares åsikter om Hobbes, tvång, våld, upplopp, Husby, spelteori, filosofi, statsvetenskap, politik på intressant.se

LEO:s teori: Ökad inflation till 2 % ger 40 000 jobb

Kraven på en sänkt ränta från LEO Svensson i Riksbanken bygger på en rekonstruktion av en sk Phillipskurva om det statistiska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Men borde man inte veta litet mer om de underliggande sambanden?

Igår avgick vice riksbankschefen Lars E O Svensson när hans mandatpeiod på sex år gick ut. Han ville inte ställa upp för en ytterligare period eftersom han inte fått gehör för sin uppfattning att Riksbanken hållit en för hög ränta och därmed orsakat att inflationen understigit målet på 2 procent med 0,6 procentenheter sedan 1997. En följd av detta är enligt LEO att arbetslösheten legat för högt. Ibland nämns siffror på uppemot 60 000 personer.

I samhällsdebatten har uppmärksammats att det varit hårda kontroverser inom riksbanksdirektionen om hur styrräntan skulle sättas. LEO har reserverat sig för lägre ränta sedan Riksbanken började höja räntan efter den akuta fasen av finanskrisen 2008-09. Men varför det rått så skarpa motsättningar har inte framkommit mera konkret. LEO har ansett att hans förordande av lägre ränta vilar på vetenskaplig grund och gängse metoder för att bestämma sambanden i ekonomin. Allmänheten har fått intrycket att direktionen inte velat bemöta LEO i sak utan helt enkelt röstat ned honom.

Själv trodde jag att LEO verkligen hade ett gediget utredningsarbete att hänvisa till när han argumenterade för lägre ränta. Det som förbryllade mig något var att det aldrig hänvisades till de grunder som underbyggde hans resonemang. Därför har jag efterforskat källorna till LEO:s resonemang. Det verkar ytterst vara en uppsats från april 2013 som finns på L E O Svenssons hemsida (pdf). Här utreder han hur inflation under ett trovärdigt inflationsmål kan ge upphov till en onödig kostnad i form av för hög arbetslöshet.

Phillipskurva (PC)

Grunden för LEO:s analys är den s k Phillipskurvan som anger ett samband mellan inflation och arbetslöshet. Detta var stabilt när William Phillips (NZ) presenterade sambandet för Storbritannien till början av 1960-talet. Lägre arbetslöshet gav upphov till högre inflation och tvärtom. Sambandet är numera inte alls så entydigt, vilket illustreras av det vertikala strecket för NAIRU i principdiagrammet.

Om arbetslösheten sjunker under NAIRU enligt pilen A kommer inflationen att stiga kraftigt och genom desorganisationsmekanismer leda till både bestående högre inflation och en återgång för arbetslösheten till NAIRU eller högre. Den långsiktiga Phillipskurvan är i så fall vertikal vid nivån för den "naturliga arbetslösheten" NAIRU.

Lars E O Svensson menar dock att det finns möjligheter att göra åtgärder där Phillipskurvan inte är vertikal. Han gör statistiska genomgångar för att bestämma lutningen för en Phillipskurva inom detta intervall i Sverige. Resultatet är en lutning på 0,75. Detta innebär att om inflationen är en procentenhet högre kommer arbetslösheten att minska med 1/0,75=1,33 procent. Med en inflation som kunde varit 0,6 procentenheter högre (differensen mot inflationsmålet 2 %) skulle arbetslösheten varit 0,6/0,75=0,8 procent lägre. Vi kan översätta detta till antal genom att använda ett tal för arbetskraften på 5 miljoner. Då blir resultatet 40 000 personer färre arbetslösa.

Formellt skulle denna ansats kunna leda till att arbetslösheten kunde sänkas med ca 3 procentenheter om vi tror att NAIRU ligger på drygt 5 procent. Det trodde Anders Borg för ett par år sedan skulle gälla för 2014. Konjunkturinstitutet har dock återgått till att anse att NAIRU ligger kring 6,5 procent. Dessa nivåer är sannolikt oåtkomliga med hjälp av räntesänkningar eftersom styrräntan redan är så låg som 1 procent. Men om det var så att inflation i sig skulle minska arbetslösheten borde det vara möjligt att öka inflationen med kvantitativa lättnader (QE) i penningpolitiken. Detta fordrar att man accepterar att inflationsmålet på 2 procent temporärt åsidosätts.

Det som också är oklart med LEO:s teori är hur den rimmar med en syn från motsatt håll. Antag att en internationell återhämtning leder till att arbetslösheten sjunker med 2,5 procentenheter. LEO:s teori säger då att inflationen kommer att öka med 1,9 procentenheter. Med uppemot 1 procents underliggande inflation i botten skulle en sådan återhämtning inte vara förenlig med inflationsmålet. LEO:s teori verkar förutsätta att inflationsmålet höjs för att konjunkturarbetslösheten ska kunna elimineras.

Slutligen känns det otillfredsställande att lita på ett rent statistiskt genomsnittligt samband. En god teori förklarar också de underliggande mekanismerna så att nya förhållanden i någon mån kan beaktas. LEO tillhandahåller enbart en "svart låda" som inte förklarar några samband. Därför borde man ta de mera precisa siffrorna med en god nypa salt.

Tidigare bloggartikel maj-06

DN om LEO 16/5-13: 1 o 2 Läs även andra bloggares åsikter om inflation, arbetslöshet, Lars E O Svensson, riksbanken, räntan, styrräntan, penningpolitik, nationalekonomi, stimulanspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetslinjens regler orsakade 59 procent av fattigdomsökningen

Skärpta regler för bidrag leder vid brist på jobb till att inkomsterna för 15 procent av alla sjunker under 60 procent av medianinkomsten. Det drabbar särskilt utlandsfödda. Alliansens argument mot S om när den relativa "fattigdomen" ökade stämmer dåligt.

Enligt den undersökning från OECD som kom häromdagen ökade andelen relativt "fattiga" från 3,7 procent till 9,1 procent mellan 1995 och 2010. Fattigdomsstrecket ligger då vid 50 procent av medianinkomsten.

Finansminister Anders Borg avvisade att regeringens politik skulle ha haft någon väsentlig betydelse för utvecklingen av dessa "klyftor". Han hänvisade till att måttet på inkomstskillnaderna (troligen gini-koefficienten) visserligen har ökat sedan 1995 men att 85 procent av ökningen inträffade under den socialdemokratiska regeringsperioden. Det skedde vid en pressträff om Finanspolitiska rådets rapport (pdf).

Magdalena Andersson (S) kommenterade undersökningen med påpekandet att det är en internationell trend att inkomstskillnaderna ökar. Men "vi socialdemokrater" försöker hindra denna utveckling medan den borgerliga regeringen försöker påskynda "utvecklingen mot ökade klyftor".

Finanspolitiska rådet konstaterar att gini-koefficienten varit förvånansvärt konstant under finanskrisen och eurokrisen. Det är detta Borg försvarar sig med. Den övergripande bilden är alltså att inkomstskillnaderna ökat något 1995-2011 och detta har skett i huvudsak under Socialdemokraternas regeringsperiod. (Enl SCB var ginik 0,227 resp 0,288 resp 0,298.)

Men OECD-undersökningen handlar inte om att ge en övergripande bild utan vill belysa hur det gått för en mindre del av befolkningen - de som finns i hushåll under 50 procent av medianen i inkomst. Denna statistik finns inte exakt hos SCB i Sverige. Men genom att där redovisas hur det gått för gruppen under 60 procent av medianen kan förhållandena detaljstuderas.

Andelen "relativt fattiga" var med 60-definitionen 7,3 procent 1995. Trots stigande inkomster överlag ökade denna andel trendmässigt fram till 2011 och var då 14,4 procent.  Det sista socialdemokratiska året 2006 var andelen 10,2 procent. Av hela ökningen 1995-2011 på 7,1 procentenheter inträffade alltså 2,9 pe eller 41 procent under den socialdemokratiska perioden. Det betyder att 59 procent av ökningen av andelen "fattiga" orsakades under den Alliansens regeringsperiod.

Det verkar som att Magdalena Andersson har mest rätt i denna dispyt om när "fattigdomsklyftornas ökning" orsakades. Borgs argumentation att i huvudsak förneka ansvar är något egendomlig och verkar vara ett misstag. När de borgerliga lanserade arbetslinjen var ju syftet att göra det mindre lönsamt att leva på bidrag och att sänka skatten för de arbetande. Det betyder att skattesänkningarna gick till löntagarna och det är sällsynt att den som arbetar inte kommer upp i en inkomst på 60 procent av medianen. Därmed steg gränsen på 60 procent och fler som inte arbetade hamnade då under gränsen. Löneskillnaderna ökade ju inte, se gårdagens bloggartikel.

Eftersom olika bidrag inte har höjts under alliansregeringens tid har dessas betydelse blivit allt mindre i relation till övriga inkomster. T ex har a-kassan och barnbidraget minskat i realvärde och socialbidragen endast ökat i takt med prisökningarna. Realinkomsterna för medianen har ökat med 15,4 procent 2006-11 (exkl reav). Samtidigt minskade realinkomsterna för decil 1, som till största delen lever på bidrag eller låg pension, med 2,5 procent.

En ytterligare orsak till att en större andel av befolkningen sjunkit under fattigdomsstrecket är att allt färre kvalificerar sig till a-kassa genom de skärpta arbetsvillkoren. Dessa personer är hänvisade till att leva på socialbidrag eller lita på försörjning från släktingar och bekanta. Här finns förklaringen till att realinkomsterna i decil 1 kunde sjunka trots att den allmänna ökningen med 15,4 procent. Gruppen 20-64 år av arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade fick enl SCB en minskning av realinkomsterna med 4,3 procent medan ökningen för samtliga 20-64 år var 13,6 procent.

Att gruppen arbetslösa har fått allt lägre bidrag (inte uppfyllt arbetsvillkoren) kan bero på att andelen nytillkommande utlandsfödda ökat. Denna grupp har delvis dessutom i sig haft en mycket dålig utveckling av realinkomsterna 2006-11 enligt SCB. För gruppen utlandsfödda inom EU27 (utom Norden) var ökningen 0,8 procent. För utlandsfödda i övriga Europa var ökningen 3,9 procent och för utlandsfödda utanför Europa blev det en minskning av realinkomsten med 5,4 procent (gäller 1-10 år i Sverige med ålder 20- år). Hela gruppen utlandsfödda utanför Europa hade dessutom en genomsnittlig inkomst på 57,5 procent av totalen (2011).

Hur arbetslinjen egentligen är tänkt på detta område är inte riktigt tydligt. Men det kanske är meningen att de låga bidragen för utlandsfödda ska stimulera dem att söka arbete så fort som möjligt. I så fall är det meningen att andelen fattiga ska öka i takt med att antalet utlandsfödda blir fler - åtminstone så länge det råder brist på lämpliga arbeten. Socialdemokraterna bör å andra sidan inte rikta kritik mot att den relativa fattigdomen ökar om det beror på ökad asylinvandring. Det blir i så fall på samma gång en kritik mot flyktingmottagandet. Eller vill S öka bidragen så att fattigdomen minskar?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, jobbskatteavdrag, invandring, utlandsfödda, inkomstutveckling, relativ fattigdom, OECD, arbetslöshet, fattigdom, socialdemokraterna, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Ökade lönespridningen har upphört under Alliansen

Lönespridningen ökade under den socialdemokratiska regeringsperioden men har sedan upphört. Den ökade andelen fattiga beror kanske på den tidigare ökningen av utanförskapet, som ledde till bidrag istället för lön.

En undersökning av "klyftorna" från OECD fick stor uppmärksamhet under gårdagen - med ett helt uppslag i SvD. Definitionen var dock inte inkomster i allmänhet. Det var fråga om andelen relativt fattiga i Sverige 1995-2010 (SvD 15/5-13). Med "andelen relativt fattiga" menas den andel av alla hushåll som har en disponibel inkomst under 50 procent av medianinkomsten. Den andelen har ökat från 3,7 procent 1995 till 9,1 procent 2010.

Ökningen i Sverige är klart större än ökningen i andra länder. Man blir litet konfunderad över måttets validitet när förändringen i Italien går från 14,7 procent till 13,0 och i Grekland från 13,5 till 14,3. Japan som inte är känt för stora inkomstskillnader ligger på 16,0 procents andel 2010 (diagram).

Kommentarerna från Anders Borg (SvD) och Magdalena Andersson (SvD) går ut på att ökningen av andelen fattiga inträffade redan på Socialdemokraternas tid respektive att det finns "en politisk skiljelinje i Sverige, där vi socialdemokrater försöker hindra utvecklingen, medan den borgerliga regeringen påskyndar utvecklingen mot ökade klyftor". Detta påstående verkar vara helt felaktigt.

Faktum är att lönespridningen har upphört att öka under alliansregeringens tid enligt SCB. Diagrammet nedan visar hur mycket högre de högavlönades löner är jämfört med de lågavlönades. Den blå linjen gäller genomsnittet för män och kvinnor och visar att de högavlönade har en lön på 204 procent av de  lågavlönades.

 Lönen för 90:e percentilen i relation till 10:e

 

De högavlönade hade 2007 en lön på 206 procent av de lågavlönades. Det har alltså skett en liten löneutjämning under alliansregeringens tid. Däremot ökade lönespridningen under den socialdemokratiska tiden. År 1992 hade de högavlönade 177 procent av de lågavlönades lön.

En grov konkretisering av vad som hänt är att en person som idag tjänar 41 000 kronor per månad utan den socialdemokratiska ökningen av lönespridningen istället hade tjänat 35 000 kr/m (före skatt). Den lågavlönade har i detta räkneexempel antagits tjäna 20 000 kr/m.

Under tisdagen kommenterade Folkpartiets ekonomiske talesman, professor Carl B Hamilton, de ökade "klyftorna" med ett resonemang som gick ut på att det är positivt att de som arbetar hårt, tar ansvar och blir befordrade också ska få mer ekonomisk ersättning för detta. Något sådant har uppenbarligen inte inträffat. Hamilton har förväxlat lönespridning med inkomstspridning.

Orsaken till att det blivit en större andel relativt fattiga ligger istället hos de som inte jobbar. Denna grupp har under alliansregeringen fått högre relativ skatt och olika bidrag har i relativa termer släpat efter den allmänna inkomstökningen. Dessutom har vissa delar av denna kategori helt blivit utan bidrag genom arbetsvillkoren i a-kassan. En del, men inte alla, har fått socialbidrag.

Det är alltså de hårdare kraven som ställs till följd av arbetslinjen som medfört att fler kanske blivit fattiga. De ska enligt denna filosofi få det så mycket ekonomiskt sämre att de inte ser bidragstagande utan istället jobb som den naturliga utvägen.

Eftersom även inkomststatistiken tyder på att den nu uppmärksammade ökningen av klyftorna inträffade redan under den socialdemokratiska regeringsperioden är det missvisande att skuldbelägga arbetslinjen för att ha orsakat ökningen av fattigdomen. Det kanske istället var den tidigare ökningen av "utanförskapet" som gjorde folk fattiga. När sysselsättningsgraden sjönk och bidragstagandet ökade under Perssons tid, sjönk rimligtvis allt större grupper ner under 50-procentsstrecket. Magdalena Andersson (S), som förnekar denna utveckling borde få förklara sig.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, fattigdom, klyftor, inkomstspridning, lönespridning, socialdemokraterna, Magdalena Andersson, ekonomi, politik på intressant.se

Det politiskt omöjliga kan bli möjligt

En hel del av de frågor och förhållanden som omhuldades av  den nya vänstern har nu trängts tillbaka. Ofta har det krävts långvarig och envis opinionsbildning utanför de politiska partierna för att uppnå detta.

Jag var igår 14/5-13 på ett välbesökt seminarium anordnat av Johnny Munkhammars minnesfond som handlade om hur man kan göra "politiskt omöjliga" idéer möjliga att genomföra i verkligheten. Det handlade om samverkan mellan idéer, opinionsbildning och praktisk politik och gick av stapeln i Riksdagens förstakammarsal, se bilden:

Från vänster ser vi Fredrik Segerfeldt, ordf i fonden, Urban Bäckström, VD i Svenskt Näringsliv, Tove Lifvendahl, Fores o tilltr pol chefred SvD, Henrik von Sydow, ordf i skatteutskottet (M) samt Karin Svanborg-Sjövall, välfärdspolitiskt ansv på Timbro.

Bäckström betonade bl a att det gällde att "tänka nytt" och inte bara agera på defensiven. Lifvendahl tog upp vikten av den "centrala zonen" som Hans Zetterberg definierat som en gemensam del av fem olika samhällssektorer. Det är naturligtvis svårt att göra en sammanställning på empirisk grund om hur man ska gå tillväga för att få genomslag för frågor som de flesta betraktar som orealistiska. Min egen erfarenhet säger att det gäller att sikta in sig på långsiktig opinionsbildning från krafter som är oberoende av de politiska partierna. Dessa är ofta ganska konservativa och tenderar att slå ifrån sig nya idéer. Därför måste de känna ett tryck utifrån.

Två konkreta exempel kan illustrera min tes: löntagarfonderna och marknadsinflytandet på den offentliga sektorn. Löntagarfonderna kan ses från två håll. Näringslivet lyckades undvika fonderna trots att det då mäktiga LO stod bakom. Och LO misslyckades med att införa något som länge betraktats som politiskt omöjligt (socialistisk ekonomi) trots att man utarbetat en successiv strategi i samklang med tidsandan och kunde utnyttja att det inom näringslivet fanns krafter som ville göra upp i en kompromiss (blart sep-12). Dessutom fanns det länge ingen majoritet mot löntagarfonderna i den utredning som folkpartiet i ett tidigt skede drev fram (blart nov-09) - inte ens med borgerlig regering.

När vi lanserade valfrihet i den offentliga sektorn 1980 var inte heller de borgerliga partierna välvilliga utan direkt avvisande. Massmedia gjorde stora insatser för att beskriva en sådan reform som en avveckling av den offentliga välfärden. Det ledde till ett mycket starkare genomslag och bidrog sannolikt till att idén fick fotfäste i den fortsatta seriösa debatten. (Se vidare min bloggartikel februari-10.)

Här nedan ska jag redovisa en lista på frågor som betraktats som omöjliga och rentav baserade på felaktiga idéer men där jag ändå deltagit i argumenteringen. Några har inte rönt någon framgång medan andra till slut fått ett visst genomslag.

En positiv syn på kapitalism och marknadsekonomi med början 1970.

Investeringslön som skulle göra anställda till aktieägare 1970>. Blev skattesubventionerade aktiefonder och sedan allemansfonder.

Onödigt att höja löneskatterna i början av 70-talet för årliga skatteomläggningar. Lyckades inte.

Sänkta marginalskatter och minskad progression 1970> . Lyckades först 1983 och 1991.

Indexreglerade skatteskalor (reallöner som grund) 1973>.

Vinsternas och börskursernas effekter på fördelningen mellan löntagare och aktieägare 1972>. Lyckades i början av 80-talet.

Löntagarfonderna 1974>. Lyckades delvis 1983.

Inflationen beror på löneökningarna 1972>. Lyckades delvis efter storkonflikten 1980 och sedan i början av 90-talet.

Marknadsanpassning i offentlig sektor 1980>.

"Hälften kvar" från mitten av 1980-talet. Lyckades 1991.

Sänkt skattetryck från början av 80-talet. Lyckades efter 2006.

Hushållstjänster borde få sänkt skatt 1986>. Lyckades med Rut-avdraget 1 juli 2007.

En fråga som jag inte lyckats med ännu är bensinskattens motivering med växthuseffekten. Klimathotsteorin är massivt etablerad och när Johan Norberg gått över till hotlägret (Obs P1 15/5) finns det skäl att vara pessimistisk. En annan fråga är arbetstidsförkortning till 6-timmarsdag. Detta är orealistiskt och jag har påpekat det ett antal gånger. MP har nu tagit bort kravet och V ligger lågt. Länge har jag också drivit tesen att S inte är så bra på att hålla låg arbetslöshet som sades i början av 1970-talet. Vi måste skilja mellan öppen och dold arbetslöshet. Och luftiga åtgärder för nya jobb måste avslöjas.

Det är när allt kommer omkring en hel del som förändrats i rätt riktning sedan den "nya vänstern" skaffade sig ett dominerande inflytande över opinionen och en del reformer i Sverige. Det gäller att vara uthållig.

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, politiskt omöjligt, löntagarfonder, kapitalism, vänstern, offentlig sektor, marknadsekonomi, skatter.marginalskatt, skattetryck, arbetslöshet, ROT, inflation, politik på intressant.se

Låna till stimulanser i Europa säger Borg

Finansminister Anders Borg manar till en politik för expansion i Europa. Arbetslösheten är 12 procent och får inte bita sig fast är hans argument på finansministermötet i Bryssel under tisdagseftermiddagen (Ekot 15:45).

Enligt Borg ska södra Europa få mer tid på sig att komma i balans och i norra Europa ska föras expansionspolitik genom skattesänkningar eller satsningar på utbildning. Hur finansieringen ska gå till var litet otydligt. Men intervjuaren presumerade att det skulle ske genom låntagning. Det blir alltså större underskott i statsbudgetarna inom eurozonen. Eventuellt kommer också Sverige att beröras i enlighet med den debatt om att överskottsmålet i Sverige ska ses över en mycket längre tid eller överges till förmån för ett enkelt balansmål.

Anders Borg lägger fram en revolutionerande ny syn på stabiliseringspolitiken. Skulle EU kunna föra en underskottsbaserad tillväxtpolitik utan att montera ned eurosamarbetet? I min artikel i fredags uteslöt jag denna möjlighet. Hade jag fel? Borg borde inte lägga fram sitt expansionsförslag utan att ha någon förankring bland övriga finansministrar. Men i så fall uppstår frågan varför det just är den svenske finansministern som ska framföra förslaget om en helt ny kurs i stabiliseringspolitiken. Är det kanske fråga om en försöksballong från en mindre grupp länder?

Angela Merkel skulle få tampas med en väljarkår som kan antas bli ännu mer irriterad över att de sydeuropeiska länderna ska få stöd under en ännu längre tid. Samtidigt ska Tyskland skuldsätta sig mera och i den populistiska retoriken är detta detsamma som att de tyska skattebetalarna genast måste hosta upp pengarna. Och det är val i september...

Hur ska Borg kunna fortsätta att tala om "ordning och reda i statsfinanserna"? Och hur kan man hålla sig till finanspaktens bestämmelser om reducering av budgetunderskotten med en sådan expansiv inriktning?

Det enklaste sättet att stimulera är att ECB lånar ut pengarna både till de länder som som inte borde strypas ytterligare och till de länder som behöver öka tillväxten för att hela området ska komma tillbaka till tillväxt. Men det finns ingenting som tyder på att det skulle finnas institutionella förutsättningar för detta. En sådan politik fordrar både pedagogik och regelförändringar som förberedelser.

Redan ett förordande av underskottsfinansiering fordrar att EMU och andra länder anser sig kunna ta mera lån. Hur skulle Borg kunna styra över dessa länders lånevilja?

DN, SvD, DI, Ekot [Ledare SvD] Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, Anders Borg, EMU, eurokrisen, lånefinansiering, expansionspolitik, finanspolitik, skatter, nationalekonomi, Europa, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Stabiliseringspolitik i praktiken

Om man behåller euron kommer stabiliseringspolitiken i praktiken enbart att handla om en mycket långvarig åtstramningspolitik. Det är nödvändigt, enligt många bedömare, att det först blir sämre innan det kan bli bättre.

Huvudlearen i SvD idag 10/5-13 handlar om den europeiska stabiliseringspolitiken. Rubriken är "räknefel ändrar inget i Europa" och artikeln är skriven av Ivar Arpi (vik). Den är föranledd av  det räknefel som fanns bakom påståendet från Harvard-ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff att ett land med över 90 procents statsskuld i relation till BNP skulle få problem med tillväxten.

Man kan få intrycket att SvD torts allt kommit fram till att påståendet att "motståndarna till åtstramningspolitiken menar att besparingarna förvärrar krisen" faktiskt är felaktigt. Men detta är inte vad ledaren går ut på: "Den som tror att ännu hårdare åtstramningar i Europa är en magisk lösning  har nog lika fel som den som tror att det räcker med Krugmans spenderarpolitik." Det finns rimligtvis full enighet om att åtstramningspolitiken förvärrar krisen på kortare sikt. Oenigheten gäller huruvida detta är nödvändigt eller om det finns en annan väg i praktiken.

I teorin finns det alltid utvägar. Men även i den teoretiska debatten om stabiliseringspolitiken har det funnits oenighet. En invändning mot att tolerera ökade budgetunderskott har varit att de inte hjälper: varje upplånad dollar drar undan lika mycket privat konsumtion och investering och slutresultatet blir noll. En annan är att statens ekonomi fungerar på samma sätt som ett hushålls. En tredje är att budgetunderskott måste leda till inflation eftersom fler varor än som finns efterfrågas.

Stabiliseringspolitiken i praktiken brottas också med nya "makrointernationella" problem. Tidigare var det enstaka länder som kunde råka illa ut. Ett land som har kroniska underskott i bytesbalansen och som genom stigande budgetunderskott visar att man inte tänker göra något åt situationen att "leva över sina tillgångar" får oftast problem när räntebördan stiger genom ökad andel för statsskulden. Finansmarknaderna vill då ha högre ränta och när gamla lån ska omsättas blir situationen snabbt akut kritisk. Många länder förebyggde dock svårare kriser genom att på ett tidigt stadium devalvera sin valuta och ta litet extra inflation.

Det nya är att eurozonens länder inte kan devalvera. De måste måste undanröja behovet av lån från utlandet genom att trycka ner efterfrågan inom landet - och det sker både genom offentliga utgiftsminskningar och skattehöjningar. Dessutom finns en vag förhoppning att lönerna härigenom ska sjunka. Detta är i sig en destruktiv process eftersom arbetslösheten stiger och minskar skatteintäkterna osv. Men därtill kommer att många länder samtidigt måste strama åt - och dessutom motarbetas de av överskottsländerna som inte vill se sina överskott minska - vilket medför att  någon starkare förbättring inte kommer att kunna registreras på länge.

Om man som ekonomisk-politisk bedömare håller fast vid att euron i praktiken måste finnas kvar med alla regler, finns det inget annat sätt att lösa underskottsproblemen än den mödosamma väg som SvD anvisar. Av detta följer att ECB:s räntesänkning nyligen kanske var felaktig. Även den tidigare låga räntan har lett fel genom att den ökat efterfrågan och behoven av lån från utlandet. Kanske bygger lågräntepolitiken på den primitiva uppfattningen att investeringarna skulle bli större genom några procentenheters lägre finansieringskostnader. Samtidigt har penningpolitiken inte lyckats förmå bankerna att bevilja lån till de mindre företagen i den utsträckning som de önskat. Möjligen kan politikerna ha tänkt sig att statsbudgeten kan stramas åt extra mycket om hushållen (en del) kompenseras med låga räntor. Synen på relationen mellan penningpolitik och finanspolitik borde klargöras.

För att kunna bedriva en mindre kärv åtstramningspolitik måste stimulansförespråkarna precisera vilka åtgärder som borde vidtas och vilka institutionella ramar som måste åsidosättas. Hittills har åtstramningsförespråkarna kunnat tillbakavisa hela tanken på alternativ med att hävda att det inte finns någon "quick fix". Men om detta beror på teoretiska hinder eller praktiska svårigheter har inte blivit klarlagt.

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, eurokrisen, Rogoff, stimulanser, nationalekonomi, Europa, SvD, ekonomi, politik på intressant.se

Kulturens uppgift är att utmana högermakten?

Den svenska politiserade kultureliten tror att kulturdebatten ska utmana "makten". Men man definierar makten på ett gammaldags marxistiskt sätt. Makten kan istället ses som företrädarna för den icke-moraliska altruismen. Borde den inte utmanas som Ayn Rand försökte?

Jag var på Timbros tredje kulturdebatt på Teater Brunnsgatan 4 idag 7/5-13. Ämnet var "Vem är samhällskritisk? Bör kulturen vara samhällskritisk?" Fem kulturdebattörer diskuterade under ledning av Lars Anders Johansson på Timbro.

Debattörerna ovan är från vänster Erik Helmerson, förf o ledarskribent DN, Anina Rabe, kulturjournalist SvD o SDS, Wille Crafoord, kompositör o trubadur, ersättare [Jonna Sima] från Arena samt Martina Montelius, konstnärlig ledare Teater Brunnsgatan Fyra.

Kulturen bör inte alltid vara politisk. Det verkade debattörerna vara överens om.  Men alltför ofta försöker man sätta in olika kulturyttringar i ett politiskt sammanhang, påpekade Rabe. Helmerson menade att det ändå skett en förbättring sedan 70- och 80-talen. Crafoord diskuterade kultur också utifrån ett högerperspektiv. Men Montelius menade att det inte kan finnas någon högerkultur eftersom kulturens uppgift är att utmana makten (kapitalismen?). Ska högern göra en teaterpjäs om att man "måste behålla rut-avdraget" frågade hon polemiskt.

Debatten verkade att ta fart när Helmerson kritiserade vänstern för att under 70-talet ha låtit bli att angripa den socialdemokratiska makten med löntagarfonder och allt. Istället gick kritiken ut på att Socialdemokraterna var något slags socialfascister. Men detta spår vidareutvecklades inte särskilt långt. Ändå är det här den kritiska punkten finns. Varför måste kultur vara vänster? Inte har den s k Benke-debatten som startade i DN gett något riktigt svar på den frågan.

En kvinna i publiken pekade på att det är högerns människosyn som borde stå i fokus. Hon nämnde därvid den liberala författaren Ayn Rand. Detta problemkomplex skulle enligt min mening kunna tas upp som en diskussion för framtiden. Den politiskt intresserade kultureliten skulle ju kunna utmana den politiska makten i välfärdsstaterna med ett ifrågasättande av omfördelningen med tvång som dessa stater bygger på. Är inte avskyn för våld och tvång något som utgör en vällovlig människosyn?

Men kultureliten (t ex Montelius) anser att "altruism" är den mest ädla människosynen som det är vänsterns uppgift att bl a genom olika kulturyttringar befordra. Och då låtsas man som om det inte är någon skillnad på moraliskt förankrad altruism och politiskt dikterad "tvångsaltruism". Det är att göra det lätt för sig. Kulturvänstern verkar inte själv vilja bli utmanad när det gäller dess världsbild - och än mindre vill denna opinionsbildningskraft sätta in sina resurser för att utmana den politiska makten om synen på denna tvångsstruktur i samhället.

Hur ställer sig egentligen kulturvänstern till Rands grundläggande moraliska diskurs i boken Och världen skälvde? Kan man moraliskt tolerera att de flesta högproduktiva flyr från det etablerade samhället för att på en avskild plats bilda ett nytt som inte bygger på tvångsaltruism? Ska man tillåta detta eller sätta in t ex krigsmakten för att återföra flyktingarna/nybyggarna till det dysfunktionella gemenskapssamhället? Ayn Rand har ställt upp problemet utan att någonsin lyckas få till stånd den kulturdebatt som denna onekligen fascinerande fråga förtjänar.

Nu har Timbro kommit med en nyutgåva av Atlas Shrugged på svenska. Är det inte dags för några ur den radikala kultureliten att ta upp den utmanande frågan om tvångsomfördelning i ett liberalt samhälle? Eller är utmaning bara ett annat ord för att stryka medhårs?

[SvD] Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Timbro, altruism, omfördelning, politisering, tvångsaltruism, samhällskritik, ideologi, kapitalism, högern, samhälle, politik på intressant.se

Det går något sämre för eurozonen

Vårprognosen från EU visar sämre siffror för EMU än vinterprognosen i februari. På drygt 2 månader har BNP-prognosen reviderats ner med 0,1 procentenheter. Och budgetunderskotten revideras upp.

För hela EU innebär prognosen från EU-kommissionen (pdf) nu att det förutses recession för 2013 (DN). BNP ska minska med 0,1 procent mot en förutsedd ökning på 0,1 procent den 22 februari i vinterprognosen. För EMU är det en sänkning från -0,3 till -0,4 procent. Det är inte ett tecken på att stabiliseringspolitiken i EU pekar på framgång..BNP-ökningen 2014 har skrivits ner med 0,2 procentenheter till 1,2 procent för EMU. För Sverige är det fråga om en uppskriving till 1,5 procent 2013 men en nedskrivning för 2014 med likaledes 0,2 procentenheter till 2,5 procent.

Den offentliga sektorn fortsätter att öka i EMU (eurozonen). De offentliga utgifterna hade kunnat sänkas till 49,5 procent av BNP 2011 (51,0 % i Sverige). Detta var också prognosen för 2013 i vintras men nu anges 49,7 procent. Nästa år blir andelen 49,3 procent (49,2). Nedskärningspolitiken ger inte särskilt stora utslag för den offentliga sektorn. För 2014 är det istället fråga om en ökning av BNP som ger minskningstalet.

Även de i och för sig sjunkande budgetunderskotten revideras upp något. För EMU har underskotten sjunkit från 6,4 procent 2009 till 3,7 procent 2012. Men för 2013 revideras minskningen till 2,8 procent upp till 2,9. En lika stor upprevidering till 2,8 procent 2014 görs också. Det är Irland, Frankrike, Italien, Cypern, Malta, Portugal, Slovenien och Finland som fått sämre utsikter för budgetunderskotten på drygt två månader.

Statsskulden förutses bli större än 90 procent i Belgien, Grekland, Irland, Spanien, Frankrike, Italien, Cypern och Portugal. För övriga EU länder är det bara England som ligger över 90 procent i statsskuld. Notabelt är att Slovenien med en statsskuld på 54,6 procent av BNP förutses få en negativ tillväxt på 2,0 procent och ett kortsiktigt stigande budgetunderskott på 5,3 procent av BNP. Frankrike ligger på 3,9 med en tillväxt på -01 resp 1,1 procent. Något av dessa länder kan bli nästa krisland i eurozonen. Det är dock inte så enkelt att hitta krisländer enbart med ledning av att statsskulden skulle vara större än  90 procent av BNP. Då står USA och Japan på tur...


Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, EU, euron, EMU, vårprognos, eurokrisen, ekononomi, politik på intressant.se

Socialdemokraternas skickliga retorik mot arbetslösheten

I vårmotionen och 1 maj presenteras en rad resonemang om sänkt arbetslöshet. Men det konkreta innehållet är magert. Det är inte mycket bättre än vad som presenterades under jobbkongressen 2009. Retoriken är dock mer framgångsrik.

Det sägs att arbetslösheten blir den viktigaste valfrågan 2014. Därför gäller det för Socialdemokraterna att klara två uppgifter på detta område i den politiska debatten:

1. Etablera bilden av regeringens politik mot arbetslösheten som misslyckad.
2. Lansera sig som partiet med en säkert recept mot arbetslösheten

Punkt 1: Statistiken över arbetsmarknaden är långtifrån entydigt dyster. Men Socialdemokraterna är med hjälp av en flod av statistiska uppgifter på väg att lyckas diskreditera regeringens politik mot arbetslösheten. Redan lanserandet av målet att Sverige ska ha lägre arbetslöshet än Österrike 2020 ger ett övertag.

Punkt 2: S har länge försökt ta ifrån regeringen försteget i arbetslöshetsfrågan. Det mest ambitiösa försökat var när Mona Sahlin och Thomas Östros hösten 2009 arrangerade en särskild partikongress - den s k jobbkongressen. Den blev ett fiasko i brist på konkreta förslag (blart nov-09). Ingen kommer ens ihåg att den avhölls.

Nu tar S nya tag. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har redan genom sina personligheter bättre möjligheter att för väljarna lansera en jobbpolitik med fortfarande litet konkret innehåll som någonting lovande för framtiden.  Men de har också genom sina erfarenheter möjligheter att presentera konkreta resonemang som kan förväxlas med konkreta åtgärder.

Hittills har man agerat på följande fem receptområden:

1. Stimulanser genom finanspolitik
2. Lättnader för näringslivet
3. Göra folk mer anställningsbara
4. Anställa i offentliga sektorn
5. Subventionera jobben för svåranställda

1) I höstas ville S stimulera efterfrågan generellt med 10,8 mdr kr. Detta förlag verkar man ha  dragit tillbaka men man nämner det ändå försåtligt nog i motionen om vårbudgeten, VÅM-13 (pdf). Däremot gick idag 1 maj LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i ett tal ut med LO:s gigantiska finanspolitiska stimulansförslag på 70 mdr kr, som jag skrev om 25/4 (DN). Men Magdalena Andersson anser att den internationella konjunkturen kommer att förbättras under första halvåret 2014, vilket sannolikt gör generella stimulanser onödiga. Löfven säger nej till LO (DN). Rörelsen går i otakt på punkt 2.1.

2) Löfven har erfarenhet av näringspolitik. Därför lanserar han ett innovationspolitiskt råd "direkt under statsministern" och allmänna satsningar på "kapitalförsörjning för inkubatorer samt en nationell strategi för innovationsupphandling". En forskningskommission om arbetslösheten i olika länder ska inrättas (ska ledas av prof Mårten Palme, DN). Dessutom ska exportstödet till mindre företag öka. Mer konkret är att sjuklöneansvaret andra veckan för arbetsgivarna ska avskaffas utan att arbetsgivaravgifterna höjs.  Men hur många jobb kan det bli?

Socialdemokraterna vill också försämra för näringslivet. Genom att fördubbla löneskatterna för ungdomar och fördubbla restaurangmomsen kommer man att försämra möjligheterna till nyanställningar och rentav förstöra ett antal redan existerande jobb.

3) S vill satsa på att alla ska fullfölja gymnasieutbildningen. En sommarskola på 20 dagar ska göra att de som inte ens är behöriga för gymnasiet efter grundskolan (anges till 12,5 % 2012) kan börja gymnasiet. Detta ska bli obligatoriskt för alla upp till 18 år. Även därefter ska man tvinga dem som hoppat av att utbilda sig klart upp till 25 års ålder. Annars ska de inte få a-kassa eller socialbidrag. Klasserna ska göras mindre. En 90-dagarsgaranti för ungdomar införs som både handlar om att erbjuda jobb och utbildning. Men vilka jobb det skulle röra sig om anges inte.

I motionen anger S vilka jobb som behövs enligt Arbetsförmedlingen. Listan visas i nedanstående tablå:

Varför blir inte de i FAS3 gruvarbetare eller förskollärare?

Det är alltså främst ganska kvalificerade jobb, som ofta kräver högskoleutbildning, som finns att tillgå. Hur tvångsutbildade gymnasieelever ska kunna få dessa jobb framgår inte. Den AMP-åtgärd som tidigare kallades FAS3 (nu sysselsättningsfasen) vill S avskaffa genom att erbjuda jobb eller utbildning (detta har dock erbjudits redan i de tidigare faserna). Det verkar finnas andra hinder som gör att dessa personer inte blir t ex gruvarbetare eller förskollärare.

I VÅM-13 omnämns en del gamla utbildningssatsningar från 2012. Det är bl a ökad bristyrkesutbildning (5 500 platser), yrkesvux och komvux (8 000 platser) samt yrkeshögskola, högskola och universitet (4 000 platser). Dessutom trodde man att intensifierad arbetsförmedling för dem i FAS3 skulle ge 5 000 jobb. Huruvida denna politik fortfarande gäller är inte helt klart.

4) S vill anställa fler inom den offentliga sektorn i form av s k extratjänster (gäller även ideella sektorn). Dessa jobb ska ges till dem som nu sysselsätts i FAS3 (ca 34 000 pers). Det kan vara fråga om städning på sjukhus, omvårdnad om äldre och tillsyn för att de äldre ska komma ut oftare. Extratjänsterna får inte tränga ut ordinarie arbeten och ska betalas med avtalsenlig lön bekostad av staten. Men hur ska man garantera att kommuner och landsting inte avskedar ordinarie personal och anställer gratis extrapersonal?

5) S vill subventionera s k yrkesintroduktionsjobb för unga som varit arbetslösa mer än sex månader. Hela lönekostnaden för kommuner och landsting ska betalas upp till 75 procent av heltid. I den privata sektorn ska arbetsgivarna få 10 000 kr per månad (inte per år som Anders Borg trodde). Staten ska också betala handledarstöd. Detta förutsätter avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Man beräknar att det kan bli 10 000 jobb för en kostnad på 400 mkr. Förslaget kommer troligtvis att genomföras av regeringen.

Från förra året finns också ett förslag om särskilt anställningsstöd med 3 500 platser omnämnt. Hur stor subventionen är anges inte.

Socialdemokraternas motion är ganska ostrukturerad i sin disposition där många upprepningar förekommer. Den förefaller bestå av ett hopklipp av tidigare texter och den saknar djupare analyser. Alla som orkar sätta sig in i vad som står i motionen inser att här presenteras ett antal osmälta idéuppkast utan större konkretion eller realism. Motionen ska tydligen enbart utgöra en formell grund för att hävda att man har en politik för nya jobb.

Inte heller nu har S någon konkret politik för nya jobb. Skillnaden mot 2009 är att Socialdemokraterna idag är skickligare i sin retorik och har företrädare som inger större förtroende än Sahlin och Östros. Det kan man komma långt med om mottagarna är okritiska eller välvilliga.

["Åtstramningen är katastrofal" Per Lindvall SvD 2/5-13] [Lindvall: Samhällets ekonomi inte som en familjs, SvD 7/5-13]
Andra bloggar om: nya jobb, första maj, socialdemokraterna, LO, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, regeringen, sysselsättning, ekonomi, politik på intressant.se

Stimulanspolitik i Sverige?

Det är inte finanspolitiken utan arbetsmarknadspolitiken som borde diskuteras i debatten om nya jobb.

De senaste dagarna har två stora stimulansförslag lagts fram. Det ena kom från LO i förra veckan (blart 24/4-13)  med en ram på 100 mdr kr och det andra från förre v riksbankschefen Kristina Persson, nu ordf för Global Utmaning. Det senare presenterades på Brännpunkt i SvD 28/4-13 och har en ram på 200-300 mdr kr.

Däremot verkar det som om Socialdemokraterna övergett sitt stimulanspaket på 10,8 mdr kr från budgetmotionen 2013 som lades fram i höstas. Vårmotionen (pdf) nämner visserligen att barnbidragen och a-kassan mm borde höjas, men detta var i höstas kopplat till en mindre sänkning av bolagsskatten än den som regeringen vidtog.

Magdalena Andersson (S) menar att den svenska ekonomin kommer att förbättras genom en exportökning vid mitten av 2014. Därför verkar man inte vara så angelägna längre att vidta allmänna stimulanser av ekonomin. Detta är ett helt annat perspektiv än LO:s och framförallt Kristina Perssons. Hon menar att det kommer att dröja till 2017 innan exporten sätter fart på Sverige. Därför borde regeringen satsa på att få upp investeringarna: "

Global Utmaning har räknat på investeringsbehoven och kommit fram till att de snarare borde ligga på cirka 800 miljarder i stället för cirka 500–600 miljarder per år.
Det skulle motsvara ungefär den andel av BNP som investeringarna låg på under 60- och 70-talen och kunna skapa ungefär 200000 nya jobb."

 Det är förvånande att en tidigare vice riksbankschef är så vidlyftig med angivandet av hur mycket stimulanspolitik som behövs. Om sysselsättningen ökar med 200 000 personer borde arbetslösheten minska med 4 procentenheter. Då skulle den ligga på drygt 4 procent när seriösa bedömare (KI) säger att Nairu ligger kring 6,5 procent. Riksbanken skulle alltså behöva höja räntan extra mycket redan innan exporten börjar öka.

Min bedömning är att en "normalisering" av exporten skulle minska arbetslösheten med 2 procentenheter. Det skulle bli glödande överhettning med den politik Global Utmaning föreslår i form av bl a miljöinvesteringar. Det är inte för inte som LO har flera sidor med resonemang om hur arbetsmarknaden skulle fungera om dess stimulansförslag skulle ge 100 000 nya jobb. Här låter man som Anders Borg för några år sedan när han trodde på 4,9 procents arbetslöshet 2015.

Det verkar vara Socialdemokraterna som är mest realistiska. Utrymmet för stimulanspolitik är ganska begränsat och måste vara flexibelt, vilket regeringen sannolikt tar fasta på i höst. Därför borde den ekonomisk-politiska debatten inte handla så mycket om finanspolitik och generella åtgärder för att få ner arbetslösheten.

Åtgärder för att sänka den höga arbetslösheten borde i fortsättningen bli mycket mera teknisk och arbetsmarknadspolitiskt orienterad. Socialdemokraterna frågar t ex varför långtidsarbetslösheten tredubblats under alliansregeringens tid. Ett svar på den frågan borde vara att det beror på att regeringen belastat arbetsmarknaden med 230 000 svåranställda, som tidigare hade varit långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.

Arbetslöshetsfrågan blir då i övrigt en diskussion om lärlingssystem, bättre matchning och bättre arbetsmarknadsutbildning samt subventionering av de svåranställdas jobb. Socialdemokraterna har ett antal förslag som är svåra att överblicka. Regeringen borde komma med ingående kommentarer till realismen i dessa förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Miljöpartiet saboterar Löfvens statministerplaner?

 Nu vill MP inte fördubbla ungdomsskatten och krogmomsen. Det splittrar de rödgröna och försvårar för Löfven. Tanken är att det ska bli en blocköverskridande regering efter valet, enligt MP.

Per Bolund

I Ekots lördagsintervju 27/4 uppträdde Miljöpartiets ekonomiske talesman Per Bolund. Han utfrågades av Monica Saarinen som tagit över efter Tomas Ramberg. Aktuellt just nu är MP:s nyligen framlagda motion med partiets skuggbudget. Eftersom Bolund är en teknokrat kom frågorna att handla om skuggbudgetens formella innehåll.

Den stora nyheten sedan en tid är att MP inte längre vill fördubbla arbetsgivaravgifterna för ungdomar under 26 år. Partiet var emot denna reform för sex år sedan då den kostade 16 mdr kr. Hela tiden har också Socialdemokraterna varit tydliga med att de vill göra denna fördubbling av skatten om de får makten. En viss otydlighet på denna punkt kan möjligen skönjas de senaste veckorna.

En stor del av utfrågningen kretsade kring orsakerna till miljöpartiets omsvängning. Ursprungligen hänvisade kritikerna till att forskningen inte kunnat visa att sänkta arbetsgivaravgifter kunnat leda till nya jobb. Men här bör man observera att metodsvårigheter inte är detsamma som verkliga effekter. Att det finns sådana visas åtminstone av de strider om åldersdiskriminering som förevarit när arbetsgivare önskat anställda under 26 år för att få denna skattelättnad.

Bolund hänvisar nu till att han rest runt och talat med företagare som uttryckt oro för sysselsättningen för unga om skatten skulle fördubblas. Liknande besked har han fått från olika näringslivsorganisationer. Därför vill han att företagen ska få "lugn och ro" när nu ungdomsarbetslösheten är så hög och avsätter 14 mdr kr i skuggbudgeten för att inte fördubbla skatten. Han hänvisar också till att alliansregeringen "kraftigt höjde" arbetsgivaravgifterna för småföretag vilket "fick negativa effekter".

Varför kostnaden nu skulle vara 14 mdr kr fick vi inte veta. Rimligtvis är kostnaden istället uppemot 20 mdr kr eftersom lönerna ökat på sex år.

Bolund avvisade invändningen att man inför valet inte vill anklagas för att spä på arbetslösheten. Partiets politik var sakligt betingad.

Saarinen försökte med ett uppspelat inslag från Fredrik Reinfeldt få in utfrågningen på om huruvida MP:s omsvängning försvårar ett rödgrönt regeringsalternativ. Här kom även den fördubblade restaurangmomsen med i bilden, vilket inte dementerades av Bolund. Men han menade enbart att "blockpolitiken inte var bra". Socialdemokraterna får gå fram på sin egen politik, som MP inte har synpunkter på. "Vi ska ha gröna svar på frågorna." Bolund hänvisade till att läget kanske skulle klarna framemot valet.

Det antyddes inte ens att MP skulle ha valt omsvängningen för att kunna bryta upp blockpolitiken och ge MP en möjlighet att få extra fördelar i form av inflytande och regeringsplatser. "Vi ska inte bli ett femte alliansparti" slog Bolund fast. Det verkade som om han litet vagt föreställde sig en koalition mellan S, MP och något borgerligt parti.

Så hur mycket klokare blev vi? Bolund försäkrade att man skulle ge ett tydligt besked i samarbetsfrågan före valet. Kan vi lita på det? En annan oklar fråga var Anders Borgs påstående i partiledardebatten att MP vill höja bensinskatten med kanske 15 mdr kr. Denna svårighet för formerandet av ett regeringsalternativ diskuterades inte alls. Däremot diskuterades ganska ingående MP:s intentioner att slopa sjuklöneansvaret för företag med upp till tio anställda.

Om vi tar Bolund på orden kommer MP att tvinga S att slopa fördubblingen av ungdomsskatten och krogskatten. En blocköverskridande regering kommer att bildas som gör återställare i sjukskrivningsbestämmelserna. Är detta realistiskt? Kommer inte istället Reinfeldt att sitta kvar  (trots ev förlust) eftersom en alternativ regeringsbildning inte kan komma till stånd? (bart 14/4) Kan det rentav bli så att MP:s trixande med en egen politik försvagar de rödgröna i valrörelsen 2014 så att just denna fortsättning för Reinfeldt inträffar? MP saboterar med sin splittring av oppositionen därmed planerna för Stefan Löfven att bli statsminister.

[Ringborgs blogg] Läs även andra bloggares åsikter om val 2014, miljöpartiet, Löfven, Bolund, regeringen, vänstern, rödgröna, ungdomsskatt, ekonomi, politik på intressant.se

Regeringen har lyckats med sysselsättningen enligt LO

Sysselsättningsgraden är nu högre än vid mitten av 2006. Regeringen har inte misslyckats med sin jobbpolitik som oppositionen lyckats hävda.

Statistiska centralbyrån har häromåret gjort en omläggning av sysselsättningsstatistiken som medfört att jämförbarheten bakåt gått förlorad. Nu ska sysselsättningen anges i åldrarna 15-74 år istället för 16-64 år eller 20-64 år som tidigare. Det är sannolikt en följd av en naiv följsamhet mot internationella krav på enhetlig redovisning som inte tillför särskilt mycket, utan snarare förstör den svenska debattens faktarelatering för  sysselsättningen.

En snabb sökning hos SCB på sysselsättningsgraden ger till resultat AKU för fjärde kvartalet 2012. Där finns ingen möjlighet att göra jämförelser bakåt. Sysselsättningsgraden för 15-74 år anges till 65,3 procent. Vad säger det? SCB:s generaldirektör Stefan Lundgren borde skärpa sig! Han är inte en vanlig korkad byråkrat utan har varit VD för SNS.

I ett diagram i AKU (pdf) kan man utläsa att ungdomsarbetslösheten är ca 12 procent av befolkningen 15-24 år, inte 25 procent som oftast uppges i media. Att ca hälften av dessa "arbetslösa" utgörs av gymnasister och studenter som vill ha några timmars extraknäck framgår dock inte. Detta är dock inte det viktiga i debatten om sysselsättningsgraden.

Genom omläggningen av statistiken har jämförelser bakåt av det nya måttet utsatts för en försåtlig strukturpåverkan. Gruppen 55-74 år blir allt större men har på grund av pensioneringar en låg sysselsättningsgrad. Det betyder att det av demografiska skäl just nu när 40-talisterna går i pension kommer att ske en strukturellt orsakad nedgång i sysselsättningsgraden 15-74 år trots att alla delgrupper har ökat sin sysselsättning. Det insåg inte Magdalena Andersson (S) häromåret när hon anklagade regeringen för att ha misslyckats med hålla uppe sysselsättningsgraden och inte bara öka antalet sysselsatta.

En artikel ur SCB:s publikation "Indikatorer" tar upp de senaste tendenserna på arbetsmarknaden (24/4) med en tillbakablick. Men den börjar 2008 och är därför av mindre värde för den aktuella politiska debatten om jobben och regeringens föregivna misslyckande. Därför var det glädjande att hitta ett diagram över sysselsättningsgraden1987-2014 i LO:s nyss framlagda konjunkturrapport (prm, pdf). På sidan 24 finns nedanstående diagram:

Trots två kriser är sysselsättningsgraden nu högre än 2006

Detta diagram visar knappast att regeringens jobbpolitik har misslyckats. Bilden av att regeringen inte skulle ha kunnat hålla uppe sysselsättningen i relation till den ökande befolkningen är felaktig enligt LO:s diagram. Ofta tillbakavisas regeringens halvdumma argument att antalet sysselsatta ändå ökat med att detta är naturligt eftersom befolkningen ökat. Men även sysselsättningsgraden 20-64 år har ökat - från ca 78,5 procent vid mitten av 2006 till ca 79,2 procent för 2013.

Denna ökning av sysselsättningsgraden har skett trots att finanskrisen, som kom från utlandet, sänkte sysselsättningsgraden med nästan 2 procentenheter och trots eurokrisen, som beror på Tysklands oförmåga att bedriva europeisk stabiliseringspolitik, som medförde en sänkning med ca 0,8 procentenheter. Dessutom har sysselsättningen ökat trots att 230 000 svårsysselsatta personer, som annars skulle ha förtidspensionerats, kom ut på arbetsmarknaden genom jobbpolitiken (blart 17/4).

Att bilden av regeringens misslyckade jobbpolitik håller på att sätta sig måste bero på en framgångsrik propaganda från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och intressant nog har massmedia spätt på denna negativa uppfattning genom att inte fordra statistiska belägg från dem som hävdar att sysselsättningen gått dåligt.

Regeringen verkar för länge sedan ha gett upp ambitionerna att hävda sin bild av politiken. Statsminister Fredrik Reinfeldt är uppenbarligen mycket trött och finansminister Anders Borg flänger runt på internationella möten och kan inte följa med den svenska debatten. Litet underligt är att det inte finns folk i finansdepartementet eller i arbetsmarknadsdepartementet som hävdar regeringens politik i stort. När hörde vi något från Hillevi Engström? Hon vekar inte vara den vassaste kniven i lådan...

Bloggart om LO:s rapport och stimulans för 100 000 nya jobb, 25/4-13
DN Andra bloggar om: sysselsättning, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättningsgrad, regeringen, jobbpolitiken, socialdemokraterna, arbetsmarknadspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Kan LO skapa 100 000 jobb med finanspolitik?

En generell ökning av efterfrågan på arbetskraft genom ofinansierade offentliga utgifter kan ge många jobb. Men riskerar inte arbetsmarknaden att bli överhettad? Och vad säger EU-människorna om att Borg skulle börja med stimulanspolitik?

LO-ekonomerna kom med sin konjunkturbedömning igår 24/4-13 (pdf). De presenterade den samma dag i en artikel på Brännpunkt i SvD. Den hade rubriken "Tydlig stimulans kan ge Sverige 100 000 nya jobb" och är skriven av Ola Pettersson (chefekon), Åsa-Pia Järliden Bergström och Lars Ernsäter. De har gjort en ganska ingående analys av den svenska arbetsmarknaden och effekterna av ett finanspolitiskt stimulanspaket i fyra bitar för 70 miljarder kronor.

Den grundläggande ansatsen är densamma som finansminister Anders Borg lanserade i höstas: det är stimulanspolitik och inte överskottsmålet för de offentliga finanserna som är det viktiga. I höstas överrumplade Borg den socialdemokratiska och miljöpartistiska oppositionen (blart 20/9-12) vilket jag betecknade som ett paradigm-skifte bort från åtstramningsfilosofin. Nu har LO satt denna ansats i system och lanserar ofinansierade stimulanser på 70 mdr kr som ska sänka arbetslösheten med över 100 000 personer.

LO-ekonomerna har räknat med ett visst importläckage som reducerar BNP-ökningen men också med dynamiska sekundäreffekter som ökar BNP. Följande satsningar föreslås:

Transfereringar till hushåll 15 mdr kr, importläckage 7 mdr, dynamiska effekter 3 mdr, total BNP-ökning 11 mdr kr (0,3 %). 15 000 jobb

Kommunal konsumtion 30 mdr kr, dynamiska effekter 10 mdr, total BNP-ökning 40 mdr (1,1 %). 52 000 jobb

Offentliga investeringar 10 mdr kr, importläckage 2 mdr, dynamiska effekter 3 mdr, total BNP-ökning 11 mdr (0,3%). 15 000 jobb

Bostadsinvesteringar (temporärt bidrag) 15 mdr kr, dynamiska effekter 5 mdr, total BNP-ökning 20 mdr (0,6 %). 26 000 jobb

Totalsumma 70 mdr kr, importläckage 9 mdr, dynamiska effekter 20 mdr, total BNP-ökning 81 mder (2,3 %). 108 000 jobb

De offentliga finanserna beräknas förbättras med 39 mdr kr genom BNP-ökningen på 81. Initialkostnaden var 70 mdr och då återstår 31 mdr kr i ökning av statsskulden (per år). Den ökningen reduceras när stödet till bostadssektorn på 15 mdr tas bort. Men eftersom övrigt stöd ska vara permanent kommer efter vad jag förstår skatterna att behöva höjas. Tidigare har denna permanentning varit ett av Borgs främsta argument mot stimulansåtgärder. Han utesluter givetvis skattehöjningar som ogenomförbara.

Dessvärre för Borg har detta argument blivit alltmera urholkat. Barnbidragen har exempelvis inte höjts sedan 2005, a-kassan ger inte 80 procents skydd till särskilt många längre, daghemmen får allt större barngrupper, sjukvården verkar vara klart överbelastad och den allmänna opinionen i SOM-undersökningen hösten -12 vill ha en större offentlig sektor. Här skulle alltså finnas en chans för Borg att göra dygd av nödvändigheten inför valet 2014 med hjälp av LO. S och MP skulle då få svårt att kritisera Borg för att äventyra statsfinanserna.

Men det finns andra invändningar. Att på några år pressa ner arbetslösheten till 6 procent genom finanspolitik är enligt min mening vanskligt för en stabil utveckling av arbetsmarknaden utan ökade inflationstendenser. Nairu kan bedömas ligga på ca 6,5 procent (KI) även om LO anför något lägre siffror från FiD och RB. När Borg för något år sedan gjorde gällande att Nairu skulle kunna bli knappt 5 procent granskade jag hans resonemang och det gjorde mig skeptisk. Nu försöker LO med liknande argument visa att det inte hotar ökad inflation om man släpper fram generellt ökad efterfrågan på arbetskraft - t ex försöker man förringa Beveridge-kurvans indikationer på en sämre fungerande arbetsmarknad.

En viktig invändning mot LO:s resonemang är enligt min mening den ökning av exporten som kommer om några år. Om vi genom en permanentad stimulanspolitik då redan ligger under Nairu-punkten kommer ökad efterfrågan från utlandet att leda till överhettning och inflationstendenser. Det är då Riksbankens plikt att höja räntan och göra bostadsägarna fattigare. Kan det då rentav visa sig att vi har en bostadsbubbla som plötsligt spricker med destabilisering som följd? Detta talar för att en större del av den finanspolitiska stimulansen görs temporär i avvaktan på att det går att använda en del av strukturarbetslösheten till offentliga tjänster. Hur många långtidsarbetslösa duger exempelvis till barnskötare idag?

Sannolikt blir det inte mycket av LO:s förslag. Det faller långt utanför vad som hittills diskuterats i stabiliseringspolitiken. Även om Borg skulle vilja göra någonting storstilat med hjälp av S och LO skulle hans finansministerkollegor på de internationella toppmötena rynka på näsan och döma ut denna politik. Det är det budgetkonservativa EU-folket som utgör det största hindret för en rejäl minskning av arbetslösheten med hjälp av finanspolitik i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, finanspolitik, LO, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, regeringen, Anders Borg, arbetslöshet, skatter, nationalekonomi, Nairu, ekonomi, politik på intressant.se

Eurokrisens radikala lösning enligt Soros

Euroobligationer kan rädda EU. Om tyskarna inte vill acceptera dessa borde de lämna EMU. Euron borde inte tillåtas förstöra den europeiska unionen.

Den beryktade finansmannen George Soros skriver en helsides artikel om eurokrisen i DN:s kulturdel 21/4 (ej onl) under rubriken "Så ska Europa vakna upp ur mardrömmen. Han menar att orsakerna till krisen är ytterst komplicerade men att lösningen är betydligt enklare.

Dagens politik för att komma tillrätta med problemen får inte godkänt av Soros. Han är kritisk mot åtstramningspolitiken:

"Långivarna riskerar att förlora stora summor om en medlemsstat skulle lämna unionen, ändå påtvingar de låntagarna en politik som förvärrar depressionen, förstorar skulden och vidmakthåller deras underordnade ställning. Följden är att eurokrisen nu hotar att förgöra hela unionen,"

George Soros

Grundfelet med euron enligt Soros var att medlemsländerna skuldsattes i en valuta som de inte kunde kontrollera. Det gjorde nationella konkurser möjliga. Trots detta betraktade både myndigheter och marknadsaktörer statsobligationer som riskfria, vilket skapade ett bakvänt motiv för bankerna att samla på sig svaga obligationer som de grekiska. Men i slutändan kom enbart de utsatta länderna att behandlas som ensamt ansvariga för sina olyckor.

Det var Tysklands och Frankrikes fel att Maastrichtfördraget hade sådana brister, medan det var Tysklands fel krishanteringen inte fungerade när krisen brutit ut. Ytterst var det Bundesbank som placerade sig i förarsätet, skriver Soros. Men Tysklands politiska opinion var inte beredd att axla detta ansvar och ville inte bli "eurons djupa plånbok" med påföljd att man bara bidrar med exakt så mycket att ett sammanbrott undviks.

Tyskland har nu påtvingat eurozonen fel politik, enligt Soros. "Åtstramningar fungerar inte. Man kan inte minska skuldbördan genom att minska budgetunderskottet." Han nämner dock inte att det teoretiska underlaget för denna politik fått sig en allvarlig knäck genom att Kenneth Rogoff räknat fel i sin översikt över skuldsatta länders tillväxt (debart SvD 18/4). Soros förutser att Tyskland vid tiden för valet kommer att ha hamnat i en svacka. Men han hänför detta till att Japans valuta försvagats och påverkar den tyska exporten.

Lösningen på problemen kan sammanfattas med ett enda ord: Euroobligationer. Det är skuldförbindelser som alla medlemsländerna tar på sig solidariskt. Finanspaktens länder skulle få konvertera hela sin statsskuld till euroobligationer. I ett slag skulle konkurshotet försvinna, riskpremierna sjunka, bankernas balansräkningar förbättras liksom de skuldsatta ländernas budgetar genom att räntebördan blev mindre, anser Soros.

Soros exemplifierar med Italien som skulle spara upp till fyra procent av BNP, vilket skulle ge överskott i budgeten och tillåta stimulans. Med tillväxt skulle skuldkvoten falla. Det kvarvarande problemet skulle vara att skillnaden i konkurrensförmåga (mot utlandet) skulle kvarstå vilket måste rättas till med "strukturreformer". Om ett land inte följer regelverket skulle det straffas av den nyinrättade finansmyndigheten genom en begränsning av mängden obligationer som får utfärdas. Landet skulle då få låna upp pengar i eget namn med höga riskpremier som följd. Eventuellt skulle EU också behöva en bankunion och politisk union vilket Soros ser som problematiskt.

Soros diskuterar motståndet i Tyskland mot eurobonds. Kanske borde landet fundera på att lämna euron och låta andra introducera euroobligationerna, menar han och spekulerar vidare om vad ett exit för Tyskland skulle innebära. Euron skulle omedelbart devalveras och de skuldsatta länderna skulle förbättra sin konkurrenskraft. Deras skulder skulle också minska i realvärde. De länder som lämnade euron skulle utsättas för hård konkurrens från euroområdet.

Mot detta scenario ställer han ett exit för Italien. Skulden skulle bli ohållbar och övriga länder skulle kanske inte kunna hantera denna "härdsmälta". Det skulle bli kollaps för euron och kanske en oordad upplösning av EU. Därför är det Tyskland som borde lämna euron om man inte går med på euroobligationer. Om ett sådant exit inte är realistiskt måste "vi göra allt som står i vår makt att övertala den tyska opinionen att överge sina ingrodda fördomar och missuppfattningar och godta euroobligationer".

Är Soros tillräckligt inflytelserik för att initiera en debatt om euroobligationernas för- och nackdelar? Eller är alla debattörer så förstelnade att de struntar i en sådan diskussion så länge det inte på nytt uppstår en riktigt akut kris?

Läs även andra bloggares åsikter om euron, euroobligationer, eurobonds, George Soros, eurokrisen, Tyskland, skuldkrisen, nationalekonomi, åtstramning, ekonomi, politik på intressant.se