onsdag, april 16, 2014

Sämre lärarlöner förstörde skolan?

När lärarnas löner sjunker i relation till andra gruppers löner kommer de mest kompetenta att söka sig till andra yrken. Då blir undervisningskompetensen lägre och eleverna presterar sämre. Det gör det viktigare med stöd hemifrån. Idag misslyckas 23 procent av gymnasisterna att ta examen.

Socialdemokraternas största partidistrikt (Skåne) kräver nu att det fria skolvalet ska förbjudas (Expr). I partiet finns dock ett kongressbeslut att valfriheten ska finnas kvar. I DN:s ledare idag 16/4 resonerar man kring problemet att valfriheten kan ge upphov till segregation. För det första anses det finnas en kamrateffekt på betygsnivån. För det andra sänks lärarnas förväntningar om klassen blir homogent dålig.

Sämre löner - sämre skola?
Denna prestationsmässiga segregation ställer DN mot alternativet närhetsprincipen som Vänsterpartiet och en del socialdemokrater förordar. Den skulle åtminstone kunna innebära en socioekonomisk segregation genom att olika bostadsområden skiljer sig mellan varandra. I ledaren ges ett konkret exempel på vad det skulle innebära att man inte får välja skola. Enskilda elevers välgång skulle få offras för att kollektivet (kanske) skulle få något bättre resultat.

Man kan diskutera huruvida den prestationsmässiga segregationen är något stort problem.  Om vi definierar underprestation som ett resultat i årskurs nio i grundskolan som inte ger formell behörighet till gymnasiet kan vi enligt Skolverket (pdf) konstatera att hälften av de underpresterande eleverna är koncentrerade till 17,5 procent av antalet skolor (286 av 1 632 skolor). Dessa skolor hade nästan uteslutande kommunala huvudmän. Men beror detta på att de ambitiösa föräldrarna har tagit sina barn ur de dåliga skolorna eller beror det på att skolor i socioekonomiskt utsatta områden får dåliga resultat? 

Många har velat göra gällande att den svenska skolans dåliga allmänna resultat  beror på lärarna. Det öppnar för en mer plausibel förklaring till de låga resultaten i Pisa-undersökningarna än att skolresultaten skulle ha dragits ned av att kamrateffekten minskat genom det fria skolvalet. Strävandena att utjämna löneskillnaderna har alltsedan av 1960-talet gått ut över lärarnas löneutveckling. Eftersom de relativa lönerna för övriga akademiker inte sjunkit lika mycket har en successiv överströmning för studenter med goda betyg till andra yrken än läraryrken blivit följden. Detta har yttrat sig i att det numera är möjligt att påbörja lärarutbildning med ytterst mediokra betyg. Det har fått till följd att de mera begåvade studenterna inte blivit lärare i samma utsträckning som tidigare.

Med en genomsnittligt sjunkande begåvning inom lärarkåren kan man anta att även utlärningskapaciteten minskat. Med sämre undervisningsförmåga har också elevernas prestationsnivå minskat. Effekterna kan ha förstärkts av att lärarna inte kunnat hålla ordning i klassrummen och getts möjligheter att överlåta till eleverna att bedriva en sorts självstudier där läraren reducerats till ett slags handledare. Med sämre lärare har det blivit viktigare att föräldrarna kompenserar den bristfälliga undervisningen med egna insatser hemmavid. Det betyder att de elever som inte haft stöd hemifrån blivit mer utsatta och fått sämre prestationsförmåga. En ökad okänslighet inom socio-ekonomiskt svaga grupper för elevernas prestationer har förstärkt denna effekt.

Det skulle vara intressant om Skolverket kunde specialstudera de 150-200 skolor som har den största andelen underpresterande elever. Hur ser den socio-ekonomiska sammansättningen hos föräldrarna ut jämfört med andra skolor? Vilken utbildningsnivå har lärarna? Skiljer sig deras meritpoäng i gymnasiet från andra lärares?

Nu när politikerna i båda blocken betonar vikten av gymnasieutbildning borde en kartläggning göras av de bakomliggande orsakerna till att 12,5 procent av grundskoleeleverna i nian (ca 97 000 tot) inte blir behöriga till gymnasieskolan (godkända betyg i åtta ämnen). När så gott som samtliga av dessa ändå börjar gymnasiet är det naturligt att en stor del avbryter sina studier. Dessutom avbryter de behöriga också sina studier. Efter fyra år har endast 77 procent avlagt gymnasieexamen.

Varje år måste politikerna vidta allvarliga tvångsåtgärder mot över 20 000 nya studenter för att förmå dem att avlägga gymnasieexamen (med godkända betyg?). Det blir ingen lätt uppgift. Frågan är om det ens är lämpligt med sådana metoder som har antytts (utebliven a-kassa och socialbidrag). Och är det effektivt för att minska utanförskapet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, april 12, 2014

Reinfeldt har inget konkret att säga om jobben

I Ekots intervju diskuterades försvaret istället för jobben. I dagens debattartikel lanserade Reinfeldt ett fempunktprogram. Det är intressant men problematiskt. Var finns de konkreta åtgärderna? Är det retoriken från 2006 som ska bli valvinnaren?

Hur ska Reinfeldt vinna valet? Det är rubriken på Ekots lördagsintervju 12/4-14 där statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades av Monica Saarinen. Andra frågor på webbsajten rörde u-svängen i skattefrågan och huruvida arbetslinjen kan fungera i ett val till. Den senare frågan tog Reinfeldt upp i SvD på Brännpunkt idag 12/4 under rubriken "Jobben valets viktigaste fråga". Där presenterar han ett fempunktsprogram där den första punkten är att alla som kan och vill arbeta ska få möjligheter till detta.

Fredrik Reinfeldt hos Ekot

Ekots intervju började med hur chanserna ser ut inför valet med de dåliga opinionssiffrorna. Han trodde att de 14 procentenheterna skulle kunna återtas. Det berodde enligt hans mening på att oppositionen hittills hade sluppit att konkretisera sin alternativa politik. Opinionen är kritisk även i försvarsfrågan redan före Ukraina påpekade Saarinen. Reinfeldt tycktes mena att orsaken var att 60 förband hade lagts ner de senaste åren. En militärtaktisk diskussion följde. Ukraina och Putin berördes.

Därefter togs skolfrågan upp där S tagit ledningen. Reinfeldt ansåg att skolan utjämnade livschanserna. Begåvning skulle få utslag. Men därefter talade han om speciallärare och särskilt stöd. Han trodde mer på Pisa än på Skolverket. Inlärningsstöd behövs. Men i vissa förorter är det bara 20 procent som klarar kraven i nian,i andra 100 procent, påpekade Saarinen och hävdade "segregation". Detta var inte Reinfeldt med på och han trodde inte att det var det fria skolvalet som var orsaken.

Behöver inte 20-procentsområdena extra insatser? Det tycktes Reinfeldt hålla med om utan att bli konkret. Är det fråga om etnisk segregation? En bra effekt av det fria skolvalet med muslimska friskolor? Vi får acceptera att människor är litet olika. Hur utjämnande blir skolan om alla svenskfödda lämnar den kommunala skolan och invandrarna går kvar? Det fick vi inget tydligt svar på. Diskussionen fortsatte med Maud Olofssons vägran att komma till konstitutionsutskottet. Även Nuons klimatpolitiska aspekter berördes.

Ingenting sades om arbetslinjen som valfråga. Därför är Reinfeldts inlägg på Brännpunkt särskilt intressant. Jobbprogrammet i SvD-artikeln har som punkt 1) drivkrafterna, 2) starka offentliga finanser, 3) exportökning genom att riva handelshinder, 4) arbetskraftens utbildning och 5) betoning av olika anställningsstöd.

Som valfråga skulle Ekot ha kunnat ifrågasätta punkt 1) eftersom det här gäller att öka arbetsutbudet. Är det verkligen så att väljarna upplever att det kvarvarande utanförskapet (det har reducerats med nästan 200 000 personer enl artikeln) är en följd av att folk hellre lyfter bidrag än tar ett arbete? Min bedömning är att den allmänna opinionen mer är inne på att arbetslösheten, Fas 3 och förtidspensioneringarna beror på att det inte finns tillräckligt många jobb att söka och att en del av de i utanförskap inte ens kan arbeta eftersom de är för sjuka. Att ha arbetslinjen med retoriken från 2006 som valfråga i år riskerar enligt min mening att bli kontraproduktivt.

Punkten 2) hör till den politiska ritualen och är knappast något som ger fler jobb. Den tredje punkten med exporten är naturligtvis sakmässigt sett riktig men ligger långt ifrån att i verkligheten ge någon stor exportökning och den vägen fler jobb. Exporten beror till den dominerande delen på världskonjunkturen. Är då utbildningsfrågorna i punkt 4) en fråga som berör det akuta problemet med för få nya jobb? Nej, det som Reinfeldt radar upp här är långsiktiga och breda satsningar på att höja medborgarnas teoretiska kompetens.

Det som borde diskuteras under punkt 4) är vilken typ av utbildningar som ger nya jobb. Visserligen finns det arbetsgivare som misslyckas vid sina rekryteringar men det verkar mera vara en följd av att de kräver arbetserfarenhet och hög teoretisk kompetens på samma gång. Det är ett mera begränsat problem som borde kunna lösas med att teknologer och andra på denna nivå fick tillgång till kvalificerad praktik och anställningar därefter som "påläggskalvar" som inte är färdiga omedelbart att delta i offensiva exportsatsningar. Den stora politiska frågan är istället huruvida gymnasieutbildning åt alla men med mediokra slutbetyg för mång är en jobbskapande åtgärd.

Punkten 5) innehåller redan så många anställningsstöd att det är svårt att hålla reda på alla. Men den sk jobbgarantin är ett svagt kort - i synnerhet dess tredje fas "sysselsättningsfasen". Ytterst få går därifrån vidare till riktiga jobb. Fas 3 är till åtminstone hälften ren terapiverksamhet utan produktiv nytta. Den andra hälften har prouktivitet och konkurrerar delvis med reguljära jobb (i strid med intentionerna).Här skulle behövas en fördjupad diskussion och forskning om utformningen och resultaten hittills. Ligger det något i hypotesen att det är de mest utslagna som ska ha produktiva men subventionerade jobb? De som enbart är lågavlönade har lättare att klara sig på arbetsmarknaden även om de tillfälligtvis blir utträngda enligt denna hypotes.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

onsdag, april 09, 2014

Skulle Socialdemokraterna ha gjort det bättre?

Kritiken mot regeringens budgetproposition går mest ut på att man lånat för mycket och ändå inte kunnat skapa nya jobb eller minska arbetslösheten. Men skulle en annan politik kunnat ge bättre resultat? Näringslivets produktion har sedan 2008 ökat 60 procent mindre än normalt.

Dagens riksdagsdebatt var irriterad och handlade mest om underskotten i statsbudgeten och hur man i framtiden skulle göra med överskottsmålet på en procent av BNP i de offentliga finanserna. Försök gjordes av oppositionen att leda i bevis att skattesänkningarna på 134 mdr kr under de två mandatperioderna har orsakat ett "hål" på 87 mdr kr. Dessutom har skattesänkningarna som jobbpolitik misslyckats eftersom arbetslösheten har ökat, sysselsättningsgraden påstås ha sjunkit och ungdomsarbetslösheten ökat kraftigt.

Om vi låter bli att gräva ner oss i all denna detaljkritik, som främst är en effekt av oppositionens naturliga felfinnarlusta, blir den övergripande frågan huruvida en annan politik hade varit bättre. Skulle en helt annan politik där man inte "lånat till skattesänkningar" ha gett fler jobb och lägre arbetslöshet de senaste åtta åren? För att kunna utvärdera detta ska jag först redovisa hur näringslivets produktion utvecklats med alliansregeringen:

Sedan början av 2008 har produktionen bara ökat 8-9%

När finanskrisen bröt ut i utlandet fick även Sverige känningar av den. Exporten minskade (blart 7/4) och det fick negativa effekter på investeringarna och den privata konsumtionen. I vårpropositionen (pdf) anges att näringslivets produktion ökat med i genomsnitt 3,5 procent per år under perioden 1994-2013. Sedan början av 2008 har årsökningen bara varit drygt 1,5 procent. Denna dåliga takt har naturligtvis dragit ner siffran 3,5 procent en del.

Om vi tänker oss att det inte blivit finanskris och att produktionen i näringslivet ökat med drygt 3,5 procent per år, finner vi att omkring 60 procent av den normala produktionsökningen 2008-13 aldrig kom till stånd. Varuproduktionen (streckad linje) har stagnerat och i någon mån har detta lindrats av tjänsteproduktionens lilla ökning.

Sysselsättningsgraden är högre 2014 än 2006

Trots den svaga ökningen av näringslivets produktion har den totala sysselsättningen ökat i linje med trenden från mitten av 1990-talet. Variationen i den offentliga sysselsättningen har varit liten varför tillväxten av nya jobb i huvudsak skett i näringslivet. Detta måste trots allt betecknas som en framgång för regeringens jobbpolitik i bred mening. Den stora internationella recessionen fick begränsade och snart övergående effekter på den svenska arbetsmarknaden till skillnad från den svenska depressionen under en stor del av 1990-talet.

Även sysselsättningsgraden har utvecklats hyggligt. Den mäter andelen sysselsatta i procent av befolkningen i aktiv ålder - i det här fallet i procent av åldersgruppen 15-74 år. Här finns en tendens till att fler börjar studera i de lägre åldersgrupperna och att det i åldersgruppen 65-74 år sker en tillväxt av pensionärer genom 40-talisterna. Dessa grupper har vanligtvis inte arbete vilket drar ned sysselsättningsgraden. Till detta kommer en ökning av befolkningengrupper födda i utlandet. Dessa har traditionellt en lägre sysselsättningsgrad än inrikesfödda. Men sysselsättningsgraden har ändå ökat.

Men arbetslösheten har ökat. Det är dels en följd av att näringslivets produktion ökat i så blygsam takt pga de internationella konjunkturbakslagen (finans- o eurokriserna). Dels har antalet utrikesfödda ökat i en takt som varit för snabb för att den svenska arbetsmarknaden skulle ha hunnit med att suga upp hela tillskottet. Detta visade Mårten Palme i ett diagram i sin rapport nyligen. Även långtidsarbetslösheten kan förklaras på detta sätt (diagram). Till detta kommer att antalet förtidspensionerade och långtidssjukskrivna minskat. Dessa är svåra att anställa särskilt i lågkonjunktur, vilket också bidrar till långtidsarbetslösheten.

Om de rödgröna med en socialdemokratisk statsminister hade regerat skulle naturligtvis alla svårigheter till följd av de internationella kriserna varit desamma. Med en större benägenhet att inte låna under krisperioder, som deras retorik ger sken av, skulle näringslivets produktion ha utvecklat sig ännu sämre. Det hade ökat arbetslösheten. Att kritiken av regeringen nu kan upplevas som kraftfull beror rimligtvis mest på en bättre retorisk förmåga än på en utarbetad kritik i sak.

En alternativ politik skulle sannolikt inte ha innefattat några större skattesänkningar. Dessa pengar hade antingen kunnat användas till att slippa den låntagning som faktiskt skett eller till att öka olika offentliga utgifter, som då måste lånefinansieras. Att höja de offentliga utgifterna kraftigt under krisåren med hjälp av upplåning hade knappast varit realistiskt med tanke på hur man på de internationella kapitalmarknaderna såg på en sådan politik. Därför hade Socialdemokraternas politik sannolikt medfört större arbetslöshet. Möjligen hade en mer restriktiv invandringspolitik kunnat reducera denna ökning något. Mot detta talar Miljöpartiets inställning till en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, april 08, 2014

Globala uppvärmningen stagnerar fortfarande

Satellitmätningarna i mars visade ingen global temperaturökning. Inte heller har havsytans nivå stigit snabbare de senaste 12 åren då temperaturen slutat stiga.

 Utfallet i mars blev lägre temperatur än i januari och samma som i februari. Jorden ligger för tillfället lägre i temperatur än under genomsnittet 2013.


Eftersom koldioxidutsläppen fortgått och halten i atmosfären stigit med oförändrad hastighet måste avvikelsen mot den gängse klimathotsteorin förklaras. En sådan är att värmen av någon anledning försvunnit ner i haven. Men någon effekt på havsytans stegring syns inte. Det borde ske en extra utvidgning om värmen i högre utsträckning har tagits upp av haven.


Havsytans stegring är en komplicerad historia. Den påverkas av nederbörden kring polerna - tillväxten av Antarktis snötäcke sänker sålunda havsytan med 7 mm per år. Men den stiger också, både till följd av smältande glaciärer och genom värmeutvidgning. En oavbruten stegring har pågått i 175 år. Trenden de senaste 20 åren har enligt Lennart Bengtsson dock varit oförändrad kring 3 mm/år från att tidigare legat på knappt 1,5 mm.

Kan det vara så att teorin om en förstärkt växthuseffekt till följd av människans påverkan genom utsläpp inte stämmer till fullo?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, april 07, 2014

Vi väntar ännu på exportens ökning

Att det gått sämre för Sverige på vissa områden beror på att den flera gånger förutspådda exportökningen inte har kommit igång. Om exporten hade stigit med 7 procent om året som tidigare hade den 2014 varit 50 procent större.

I Konjunkturinstitutets marsrapport (pdf) förutspår man att exporten snart ska öka. Det gjorde man också i junirapporten (bloggartikel). Nu visar man ett likartat diagram som då för ett trekvarts år sedan (bild). Men det syns nu ändå en begynnande ökning första kvartalet 2014.

Den dåliga exporten under sex år förklarar en del av Sveriges svårigheter

Från början av 1997 till slutet av 2007 ökade exporten med 7 procent årligen. Om denna ökning hade fortsatt - dvs det hade inte utbrutit en finanskris i världen - skulle Sveriges export 2014 varit drygt 50 procent större än vad som nu förutses.

När man nu inför valet vill utvärdera regeringens politik för att minska utanförskapet måste man rimligtvis ta hänsyn till att Sverige, som är ett mycket exportberoende land, utan förskyllan drabbats av utebliven export med en tredjedel (=en utebliven ökning med 50 procent).

Men i media verkar man inte vilja ta med denna negativa faktor i analyserna. Sålunda skrev SvD i söndags att "utanförskapet är kvar efter åtta år". Regeringen har inte kunnat hålla sina vallöften, menar man. Den statistik som SvD refererar till visar dock att "utanförskapet" minskat med 20 procent 2006-13. Denna minskning är dock koncentrerad till den första mandatperioden när svårigheterna var som störst. Det senare skriver SvD inget om. Sannolikt beror denna asymmetri på att företagen i början väntade sig en snar återhämtning av exporten som ännu inte inträffat.

Jag har intrycket att Anders Borg ibland försöker förklara att Sverige klarat sig relativt bra trots svårigheterna i utlandet. Men media verkar inte vilja lägga någon vikt vid detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, april 04, 2014

Vad är postmodernism?

Vi har att göra med en förnuftsförnekande, konfliktskapande och kritiserande tankeriktning som egentligen inte har något positivt program. Det är bara fråga om att riva ned med hjälp av speciella, osakliga argument och personangrepp. För okunniga och inkompetenta aktörer är postmodernismen ett kraftfullt hjälpmedel.

Jag var på Timbro där en viktig bok om postmodernismen presenterades som nu till slut kommit i svensk översättning. Den är skriven av Stephen Hicks och har titeln Postmodernismens förklaring - Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Författaren förde efter introduktionen ett intressant samtal med Thomas Gür.

Stephen R C Hicks

Här ska jag begränsa mig till att referera författarens inledande kapitel som försöker besvara frågan vad postmodernismen går ut på. Ett citat av Michel Focault från 1993 är illustrativt:
"Det är meningslöst att tala för eller emot förnuft, sanning eller kunskap."
Detta är ett frontalangrepp på modernismens intellektuella överbyggnad - den modernism som funnits i drygt 200 år med anfäder som Francis Bacon (1561-1626), René Decartes (1596-1650) och John Locke (1632-1704). Moderna tänkare börjar i naturen och inte i det övernaturliga, som var utgångspunkten inom den förmoderna, medeltida filosofin. Människan kan undersöka naturen genom sina sinnen och sitt förnuft och kan överge sitt förlitande på tradition, tro och mystik. Etiken kan övergå från kollektivistisk altruism till individualism. Ekonomin kan övergå från feodalism till liberal kapitalism.

Postmodernismen vänder sig mot allt det som modernismen står för på det intellektuella planet. Däremot har företrädarna inte så mycket att säga på det praktiska planet - inte heller talar man med företrädarna för ingenjörskonsten om den verklighet som man inte anser existera. "Förnuftet är galenskapens grundläggande språk" enligt Foucault, som i sin arrogans inte brydde sig om att nyansera sig med något undantag för det praktiska livets landvinningar (Hicks nämner t ex barnadödlighetens minskning från 75% i London kring 1740). Det gäller inte att ha rätt utan istället att vara intressant.

Som förgrundsgestalter inom postmodernismen betraktar Hicks Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Han nämner också ytterligare företrädare på specialområden, bl a Stanley Fish (rättsvetenskap), Andrea Dworkin (feministisk rättsteori), Jacques Lacan (psykologi) mfl.

Rorty har t ex menat att postmodernismen inte är sann eller att den erbjuder kunskap. Sådana påståenden vore självmotsägande och därför måste postmodernister använda språket "ironiskt".

Postmodernismen är kritisk och vill "dekonstruera" olika centrala teoretiska begrepp. Fish erkänner att dekonstruktion "befriar mig från skyldigheten att ha rätt ... och kräver endast att jag är intressant".

Lyotard menar att "förnuft och makt är samma sak". Båda leder till "fängelser, förbud, urvalsprocedurer, kollektiv nytta". Hicks skriver att många postmodernister tror att västvärlden har fört med sig dominans, förtryck och förödelse över världen under under förnuftets, sanningens och verklighetens fana. Man syftar därför till social förändring och vill "upptäcka, konfrontera och motsätta sig samtidens politiska fasor".

En av dessa fasor och konflikter är tydligen enligt Andrea Dworkin kvinnornas  sexliv som hon beskriver sålunda "det vanliga knullet, utfört av en vanlig man, ska betraktas som en invasionshandling och en manifestation av ägande, genomförd på ett rovaktigt sätt". Hon vill följdriktigt censurera pornografin av postmoderna skäl.

Jag skulle vilja klassificera postmodernismen som en sorts sofistikerad osaklighet satt i system. Istället för att diskutera någonting i sak angriper man motståndaren med att ifrågasätta dennes begrepp, språkanvändning eller dolda intressen, som i själva verket påstås präglas av dennes enicitet, kön, klass eller annan grupptillhörighet.

Hicks ger ett exempel där en recensent anklagar författaren för att ha "sålt sig till ett maskulint religiöst etablissemang; auktoritärt, konformt och förtryckande". Ett annat exempel är från romanen Moby Dick där kapten Ahab sägs egentligen representera "inget annat än den patriarkala imperialismens auktoritära exploateringsiver och teknologins vanvettiga försök att erövra naturen".

Hicks frågar sig varför skeptiska och relativistiska argument har sådan kulturell tyngd numera. Han går tillbaka till Immanuel Kant och dennes förnuftskritik. Här blir boken mer avancerad. Därför begränsar jag mig för tillfället till att citera vad Kant skriver i det andra förordet i sin första Kritik av det rena förnuftet
"Jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron."
Postmodernismen skulle alltså kunna härledas till en i långa stycken esoterisk filosof som ville slå tillbaka upplysningens religionskritik och bevara tron på en kristen gudsfigur. Och nog verkar en hel del av postmodernismen vara präglad av en aggressiv religiös fanatism.

Om jag får möjlighet ska jag återkomma till resten (merparten) av bokens innehåll.

Kommentar i DN 30/3 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, mars 30, 2014

Staten tappar inte 50-100 mdr kr på fastighetsskatten

Med det gamla systemet skulle fastighetsskatten varit 18,8 mdr kr. Med det nya är den 14,1 mdr. Bortfallet är 4,7 mdr kr. Det är främst sänkningen till 0,75 procent som är orsaken.

Desinformationen om fastighetsskatten fick en officiell status i Ekotslördagsintervju 29/3-14. Då intervjuade Ci Holmgren KD:s partiledare Göran Hägglund. Hon frågade honom om det allvarliga bortfallet av skatteintäkter på 50-100 miljarder kronor om året som regeringens egen expert hade pekat på. Detta tog Hägglund ganska lätt på och antydde att andra skatter kompenserade för bortfallet. Underligt nog ifrågasatte han inte den felaktiga uppgiften om skattebortfallet.

Upprinnelsen till de felaktiga siffrorna om fastighetsskatten finns i en artikel i SvD den 22 mars 2014. Då intervjuades professorn i nationalekonomi John Hassler, som är ordförande i Finanspolitiska rådet (efterträdde Lars Jonung). Intervjuare var Lena Hennel. Hassler uttryckte sig oklart om "avskaffandet" av fastighetsskatten 2008:

"Han [Hassler] och merparten av de svenska nationalekonomerna är överens om att det inte var något bra drag av alliansen när man 2008 slopade den statliga fastighetsskatten och ersatte den med en lägre kommunal avgift. I ett slag avskaffades en av de mest pålitliga skattebaserna.

– Vi pratar om i runda slängar 50-100 miljarder. Det är mycket pengar, förklarar John Hassler."

 Detta är som synes ett ganska svepande uttalande om fastighetsskatten som en expert inte borde undslippa sig utan ytterligare preciseringar. I varje fall borde intervjuaren Hennel ha frågat om vad han egentligen menade. Alla som vet något om fastighetsskatten på småhus känner ju till att den gav i storleksordningen 15 miljarder kronor när den formellt avskaffades och till största delen ersattes med en annan skatt som kallas "kommunal fastighetsavgift". Det finns inte på långa vägar någon chans att skattebortfallet skulle ha blivit något som kan kallas "mycket pengar".

Jag ska göra en snabb kalkyl över skattebortfallets storlek i det följande. Skatteverkets senaste siffror är från 2011 vilket är en svårighet eftersom en ny fastighetstaxering gjordes 2012. Då höjdes taxeringvärdena för småhus inkl fritidshus med omkring 13 procent (till 2,37 bnkr). För det sista året (2007) med det gamla systemet redovisas i Skattestatistisk årsbok (2009) ett totalt taxeringsvärde på 1 845 mdr kr (pdf). Beskattningsunderlaget anges till 1 370 mdr kr. Sannolikt har man då tagit hänsyn till att nyare småhus helt eller delvis undantas från fastighetsskatt. Skattesumman anges till 13 169 mkr. Den normala skattesatsen var det sista året 1 procent.

I SkÅ 2010 (pdf) där det nya systemet för 2008 redovisas anges för detta år ett beskattningsunderlag för småhus på 1 399 mdr kr och skattesumman uppgick då till 10 524 mkr. Det motsvarar en skattesats på 0,7505 procent. Den normala skattesatsen i det nya systemet är 0,75 procent men på obebyggda tomter behölls skatten på 1 procent.

Vi ser nu att fastighetsskatten 2008 motsvarade 79,9 procent av skatten 2007. Att siffran inte blev ca 75 procent torde sammanhänga med att det tillkom fler beskattningsbara småhusenheter. Men siffran är ändå förvånansvärt hög eftersom det nya systemet innehåller en takregel som säger att oavsett ett högre beskattningsunderlag ska fastighetsskatten maximalt uppgå till 6 000 kr per enhet (indexerat med inkomstbasbeloppet). Allt annat lika borde takregeln innebära att den effektiva skattesatsen blir mindre än 0,75 procent.

För att kunna beräkna skattebortfallet med det nya systemet jämfört med det gamla är det i praktiken nedsättningen av skattesatsen från 1,00 procent till 0,75 procent som är det intressanta. Enligt SkÅ 2013 (pdf) uppgick fastigehetsskatten 2011 till 12 513 mkr och om vi ökar den med 13 procent pga taxeringen 2012 får vi ett aktuellt belopp för fastighetsskatten idag på ca 14,1 mdr kr. Med det gamla systemet skulle 14,1/0.75=18,8 mdr kr ha kommit in. Bortfallet idag är ca 4,7 mdr kr per år.
 
 Slutsatsen är att med det gamla systemet skulle skatten ha varit 1 procent och 18,8 mdr kr. Med det nya systemet är den ca 0,75 procent och 14,1 mdr kr. Bortfallet är 4,7 mdr kr per år.  Det är långtifrån
de 50-100 mdr kr som John Hassler nämnde vid intervjun med Lena Hennel i SvD.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se
 

Etiketter:

onsdag, mars 26, 2014

Banken SEB:s avkastning är bara 0,6 procent på totalt kapital

De höga avkastningskraven på bortemot 15 procent, som sticker i ögonen på regeringen, beror på hävstångseffekten. SEB har bara fem procents eget kapital av totalt kapital. Därför blir avkastningen 20 gånger högre. Brutto är räntabiliteten ca 2,9 procent och netto är avkastningen 0,6.

Jag var på banken SEB:s bolagsstämma igår 25/3 (prm) och fick en årsredovisning. Det ger möjligheter att komplettera min artikel från 7/2. En närmare analys visar att bankerna långtifrån fungerar på det sätt som allmänheten föreställer sig.


Marcus Wallenberg inleder stämman

Föreställningen att bankerna lånar pengar från allmänheten - insättningar av småsparare - som sedan lånas ut till bostadsköp och investeringar i företag är fel. I SEB kommer bara 9,4 procent av pengarna till utlåningen mm från småspararna (hushållen; 493 223 mdr kr). Av bankens alla tillgångar på 2,5 biljoner kr är fortfarande bara 36,0 procent finansierade genom inlåning från "allmänheten" (hushåll, företag, offentliga myndigheter mm; 849,5 mdr). Av tillgångarna utgörs 0,4 procent av bankkontor mm (10,7 mdr).

Här presenterar jag verksamheten på ett litet annorlunda men kanske mer överskådligt sätt:

SEB får 49,7 mdr i ränteintäkter men måste betala 30,9 mdr i räntekostnader. Andra intäkter uppgår till 22,8 mdr netto och andra kostnader till 22,3 mdr. Därtill kommer 1,2 mdr i kreditförluster. Av kostnaderna  är 14,0 mdr personalkostnader, 2,0 avskrivningar, 1,6 lokalkostnader, 2,4 IT-kostnader och 2,3 kontorskostnader samt konsulter och marknadsföring.

Litet grovt kan man säga att övriga nettointäkter (provisioner, livförsäkringar och finansiella transaktioner) på 22,8 mdr bekostar avskrivningarna och driftskostnaderna  på 22,3 mdr (personal etc). Det är in- och utlåningen som ger  det egentliga överskottet på 18,8 mdr kr (räntenettot). Efter kreditförluster återstår ett rörelseresultat på 18,1 mdr kr.

Om man relaterar resultatet till det totala kapitalet (31/12) på 2,48 biljoner kronor blir avkastningen 0,73 procent. Normalt brukar avkastningen mätas efter skatt. Den är 3,3 mdr kr (18%). Vinsten efter skatt blir alltså 14,8 mdr kr vilket ger en totalavkastning på 0,6 procent. Det är inte mycket.

För att mycket grovt kunna ringa in vad in- och utlåningen bidrar med till avkastningen kan vi relatera ränteintäkterna och räntekostnaderna till totalkapitalet. Intäktsräntorna ger en avkastning på 2,00 procent och utgiftsräntorna drar en kostnad på 1,24 procent. Givetvis är siffrorna något högre eftersom "övriga intäkter" är nettoredovisade och vi har också övriga kostnader (personal mm) på 22,3 mdr att ta hänsyn till. De senare motsvarar en negativ avkastning på 0,9 procent.

Denna grova kalkyl indikerar att den genomsnittliga upplåningsräntan är 2,14 procent och utlåningsräntan är 2,9 procent. Eftersom upplåningsräntan i en del fall ligger under genomsnittet (t ex för småspararna) blir den marginella upplåningsräntan högre än medeltalet 2,14. Detta antyder att förtjänsten på marginella bolån till allmänheten är minimal.

Men hur kan SEB med så låga tal ändå ha en provocerande hög avkastning på uppemot 15 procent på eget kapital? Efter skatt och räknat på kapitalet den 31/12 är avkastningen faktiskt 12,1 procent (14,8/122,8). Eftersom det egna kapitalet endast utgör 4,94 procent av det totala kapitalet blir 0,6 procents avkastning på det totala 12,1 procent på det egna. Det kallas hävstång (leveredge).

Finansmarknadsminister Peter Norman har ett flertal gånger ganska oemotsagd hutat åt SEB för att man siktar på 15 procents avkastning. Norman har gett sken av att med 10 procents avkastningskrav skulle många fler projekt kunna förverkligas - dvs få lånefinansiering från SEB. Det betyder att avkastningen på totalt kapital skulle få sänkas till knappt 0,5 procent. Vad skulle det tjäna till?

År det bolånen som behöver bli 0,1 procentenheter billigare i ränta? Det skulle kanske öka skuldsättningen en del och släppa fram en ökad efterfrågan som skulle stimulera den svenska ekonomin en aning. Men jämfört med en sänkning av Riksbankens styrränta med 0,25 procentenheter är effekten liten.

Företagen betalar högre räntor. De har ofta inte lika goda säkerheter som bostadslåntagarna har. Vill Norman att räntorna för ytterligare lån till företagen ska bli lägre? Dessa har ännu sämre säkerheter och är mer riskfyllda än redan utgivna lån. Och hur stor skulle effekten bli? Även om vi antar att det mesta av de nya krediterna skulle ges till företag skulle en räntesänkning på nya lån för dem med 0,3-0,5 procentenheter inte betyda så mycket. (Om nya lån blir billigare måste snart äldre lån också bli det - till liten nytta för investeringarna.)

Det är inte SEB:s avkastningsambitioner som borde sticka i ögonen även om siffrorna skenbart ser ut att vara orealistiskt höga. Vad som förtjänar att diskuteras är istället utdelningspolitiken och kapitalrelationerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

söndag, mars 23, 2014

Finska revolutionen 1917 misslyckades genom att frigörelsen från Ryssland förbereddes samtidigt

Socialdemokraterna försökte göra revolution mot den lagliga regeringen i Finland. Det borde ha varit en hopplös uppgift i ett demokratiskt land. Men inspirationen från Lenins kommunister höll på att leda till att Finland skulle ha blivit en socialistisk diktatur. Att betona att nedslåendet av revolutionen främst var ett frihetskrig döljer vad striden egentligen handlade om.

Den ryska revolutionen ägde rum i mars 1917 då tsaren avsattes och en provisorisk regering instllerades. I november skedde en kupp av Lenin och hans s k bolsjeviker då den sittande provisoriska regeringen avsattes med våld. Därefter utbröt ett flerårigt inbördeskrig mellan bolsjevikerna och deras anhängare å ena sidan och "de vita" som hade hjälp av trupper från 19 länder för att avsätta bolsjevikregeringen. Men detta misslyckades och därför blev den ryska revolutionen en framgång i formell mening.

I Finland, som var en lydstat under Ryssland, påbörjades också revolutionära aktiviteter, såsom olagliga strejker och politiska mord, under hösten 1917. Själva revolutionen proklamerades av de röda i Helsingfors i januari 1918. Men den blev redan från början halvt misslyckad eftersom man inte lyckades arrestera regeringen som isället etablerade sig i staden Vasa som ligger vid mellersta Finlands östersjökust (i Österbotten). Fortsättningen avlöpte som ett inbördeskrig mellan de upproriska röda och företrädare för den lagliga regeringen med viss tysk hjälp i slutskedet april-maj 1918. Den finska revolutionen misslyckades sålunda genom att upproret slogs ned av den sittande regeringen.

Trots att det snart gått 100 år sedan den finska revolutionen har synen på händelserna fortsatt att vara inflmmerad. i Finland. Nyligen har författaren Christina Falk utkommit med en bok som baserar sig på en brevväxling mellan hennes morföräldrar 1917-18 och som hon presenterade på Finlandsinstitutet i lördags:

Christina Falck presenterar boken Vi och de

Boken heter Vi och de och handlar om händelserna i västra Nyland som tidigt besattes av de röda trupperna. Vid presentationen framhöll författaren att hon inte tog ställning i konflikten vilket sett utifrån är ganska problematiskt i två avseenden. Det ena är att om revolutionen lyckats skulle Finland övergått till ett socialistiskt samhällssystem med planhushållning och centralstyrning. Det andra problemet är att om de röda fått makten skulle den nya regeringen med största sannolikhet ha anhållit om att få ansluta sig till det Ryssland som senare kom att kalla sig Sovjetunionen.

Om den finska revolutionen lyckats skulle Finland idag varit ett andra Ukraina som blivit fritt först 1991 och som sannolikt hade haft en stor rysk befolkningsminoritet. Den hade nu kunnat tas som förevändning för ryska inkorporeringsanspråk av en del av Finland.

Vi måste rimligtvis acceptera att det röda revolutionsförsöket slogs tillbaka. Det som kan kritiseras är hur den vita sidan, när den höll på att segra och därefter, behandlade de upproriska röda. Den kritken har en statsrättslig och en humanitär aspekt.

Statsrättsligt sett pågick hösten 1917 en reformering av synen på vilket organ som skulle utöva "den högsta makten" som tidigare hade utövats av den ryske kejsaren. Den provisoriska regeringen i Ryssland ville inte uppge sin möjlighet att ta över denna funktion. De suveränighetssträvande kretsarna i Finland ville överföra denna funktion till parlamentet (lantdagen). I juli 1917 antog lantdagen den s k "maktlagen" som endast gav undantag åt utrikes- och militärärenden. Men den ryska regeringen upplöste lantdagen och fordrade nyval. I den gamla lantdagen hade socialisterna majoritet  (51,5%). Förhoppningen att behålla eller öka majoriteten grusades. Istället fick de borgerliga  majoritet (54%) i valen 1 och 2 oktober. Detta utfall accepterades inte av betydande delar av det socialdemokratiska partiet som istället förordade utompalamentariska aktioner.

I början av oktober började röda ordningsgarden på nytt sättas upp. De fick vapen och instruktioner av de officerslösa ryska trupperna. Den mera modesta flygeln inom socialdemokrtaterna motsatte sig bildandet av röda garden men kunde inte förhindra detta. Situationen blev ännu mer revolutionär efter Lenins bolsjevikkupp 7-8 november 1917 (bloggart  nov 2007). En generalstrejk började 14 november och pågick i en vecka. Under denna tid pågick också det som kallats "den röda terrorn" med våldsdåd, plundringar och mord. Arbetarpressen kom med alltmer hätska anklagelser mot "borgarna". Den socialdemokratiska ledningen anses ha begått misstaget att efter strejken försökt blidka vänsterfalangen med en proklamation att "revolutionen fortgick".

I slutet av januari fråntogs den socialdemokratiska partistyrelsen sina maktbefogenheter av den extrema vänsterflygeln. Man bildade en "verkställande kommitté" som trädde i funktion 26 januari och deklarerade officiell revolution 28 januari 1918. Då hade våldsdåden och terrorn eskalerat till nya nivåer under början av januari. Men försöket att arrestera regeringen misslyckades eftersom denna tagit sig till Vasa eller höll sig gömd i Helsingfors. I Sverige hade däremot vänsteroppositionen inom socialdemokrtin uteslutits i februari 1917 vid den tionde partikongressen med Hjalmar Branting i spetsen. I maj bildade de uteslutna partiet SSV (Sv socialdemokratiska vänsterparti) som är ursprunget till Vänsterpartiet idag. Något svenskt uppror blev det inte.

Kejsardömets regering inledde en ny förryskningsprocess i Finland vilken drev fram tanken på frigörelse från Ryssland. Någon värnplikt fanns inte i Finland. Redan 1915 sändes omkring 1 900 unga män för att få militärutbildning i Tyskland efter att Sverige sagt nej, I ett senare skede bildades vita skyddskårer till skydd mot den ryska militären som efter marsrevolutionen saknade officerare. Man fantiserade om en frigörelse med hjälp av Sverige och Tyskland. För detta ändamål bildades den s k Militärkommittén som bestod av äldre officerare från värnpliktens tid samt en del som tjänstgjort i den kejserliga armén. En av de senare var generallöjtnant Carl Gustaf Mannerheim som 10 januari åtog sig att bli överbefälhavare för regeringens trupper.

Den 15 november 1917 hade regeringen beslutat om självständighet från Ryssland. Detta beslut förblev okänt pga att inga tidningar utkom under generalstrejken. En mera pregnant självständighetsförklaring gjordes därför 6 december (Finlands nationaldag). Mannerheims utnämning till överbefälhavare för landets skyddskårer bekräftades av regeringen 26 januari och dessa fick karaktären av regeringstrupper. Nedslåendet av den socialistiska revolutionen kunde ta sin början den 28:e med utgångspunkt i Österbotten och med hjälp av 6 500 gevär som skeppats in från Tyskland. Dessutom anlände de stridsvana jägarna också från Tyskland.

Genom att kretsar som kom att stå nära den borgerliga regeringen tidigt gjort förberedelser för ett frihetskrig kom regeringen att från början av revolutionsförsöket förfoga över en officerskader som saknade motsvarighet på den röda sidan. Dessutom fick man under den senare delen av april hjälp av en tysk landstigning i Hangö och Lovisa, som dock höll på att orsaka en allvarlig splittring på den vita sidan eftersom Mannerheim var helt emot sådan hjälp. Den hjälp som de röda fick av de uppemot 40 000 ryska soldaterna var däremot halvhjärtad och i princip stridande mot det erkännande av självständighetsförklaringen som Lenin gjorde 4 januari 1918.

Statsrättsligt sett var revolutionärerna inte reguljära soldater som kunde åtnjuta något skydd av krigets lagar. Därför blev behandlingen inhuman och hänsynslös. Den segrande sidan var dessutom hämndlysten mot dem som man betraktade som blodtörstiga mördarband. Livsmedelssituationen var ansträngd vilket kan förklara en del av matbristen i fånglägren. Men det verkar ofrånkomligt att att många av de röda fångarna hade kunnat räddas till livet med en mera human politik.

Detta har gett upphov till djupa sår i befolkningen och bidragit till att man inte kunnat etablera synen att stiderna gällde nedslåendet av ett revolutionsförsök som annars hade kunnat leda till en socialistisk diktatur. Bidragande till detta har också varit "finlandiseringen" efter 1945 som gjort det känsligt att beskriva inbördeskriget i anti-kommunistiska termer. En mera insmickrande terminologi är därför att se striderna som ett "frihetskrig" mot resterna av den kejserliga krigsmakten och dess eferträdare i form av de "halvfascistiska" provisoriska ryska regeringarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, mars 19, 2014

Varför avskyr många friheten?

Både vänstern och högern har varit emot frihet och liberalism. De saknar storslagenhet och representerar borgerlig småskurenhet och egoism. Den borgerliga samarbetsmodellen med handel är motbjudande jämfört med ett tvång större än man själv. Jag tror dock själv att den viktiga drivkraften är hatet mot den arroganta och rika bourgeoisien.

Boken Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. presenterades vid ett seminarium på tisdagseftermiddagen (18/3) anordnat av Bertil Ohlin-institutet. Boken har skrivits av socialliberalen Per SvenssonSydsvenskan, tidigare kulturchef på Expressen och chefredaktör för Kvällsposten. Synpunkter på boken framfördes av fyra personer. En var Mattias SvenssonNeo, klassisk liberal som tog upp aspekterna bildning och yttrandefrihet (bilden nedan).

Per Svensson och Mattias Svensson


Övriga kommentatorer var Susanna Birgersson, ledarskribent på DN, PJ Anders Linder, chefredaktör Axess samt Irene Wennemo, ledarskribent på Aftonbladet (hon ersatte kulturchefen Åsa Linderborg). Eftersom marxisten Linderborg, som sannolikt är en av Sveriges få explicita frihetsfiender, inte var närvarande blev kommentarerna och debatten något slätstrukna. Vi får gå till själva boken för att kunna kasta mer ljus över problematiken med friheten och avskyn mot liberalismen.

Det är en intressant och lättläst bok Per Svensson skrivit. Den bygger inte mycket på politisk filosofi eller ideologi utan tar sin utgångspunkt i politiken och kulturdebatten. Författaren har omfattande kunskaper om tysk inrikespolitik och skriver en del om sortin för det tyska liberala partiet FDP, som fick 4,8 procent i valet 2013 och därför hamnade under spärren på 5 procent. Men det intressanta är inte alltid det relevanta.

Varför är så många emot dem som ideologiskt betecknar sig som liberaler? Författaren försöker först besvara frågan genom att räkna upp de olika kategorier liberaler han kan identifiera. Här en kortfattad lista:
  • Den välbärgade viktigpettern
  • Den velige mesproppen
  • Bombliberalen (eg bombhögern)
  • Magisterliberalen (äv förbudsliberalen), ex "Vetbästerberg"
  • Marknadsliberalen
  • Nyliberalen
  • Plåsterliberalen (bortglömd fiende till samhällsomstörtningar)
  • Tartuffe-liberalen, en enbart hycklande plåsterliberal
  • Voltaire-liberalen, drivs enl vänstern av västerländsk arrogans
Det är naturligtvis kulturhistoriskt intressant med en belysning av olika kotterier som legat i luven på varandra. Men på det politisk-teoretiska planet tillför kulturhistorien inte så mycket. Detta etiketterande kokar ner till vad författaren ser som cirkelresonemang:
"Det finns mycket ondska i världen.
Världen behärskas av liberalismen.
Alltså är liberalismen ond."

Man kan också vända på resonemanget. Svensson exemplifierar med Nina Björks doktorsavhandling Fria Själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson (2008). Resumé: De mänskliga grundvillkoren bygger på beroende av varandra (ex spädbarn). Den förhärskande kulturen förnekar dessa grundvillkor. Vår tids starkaste ideologi är liberalismen. Förnekelsen av av de grundläggande villkoren är liberal. Alltså är liberalismen omänsklig. VSB.

Enligt Svensson menar Björk att liberalismens "utopiska mål" är den autonoma, oberoende människan, vilken är helt omöjlig att förverkliga. Men det förblir något oklart hur Björk teoretiskt blir antiliberal i Svenssons ögon. Ett led verkar saknas. Låt mig istället göra en analogi med socialismens "utopiska mål" som kunde vara den alltigenom altruistiska människan. Om målet kan uppnås kommer samverkan mellan människorna inte att vara något större problem. Men om "egoismen" finns kvar måste någon annan mekanism för samverkan hittas. Traditionellt är denna mekanism sammansatt av planering, kontroll och tvång. Om vi ogillar denna mekanism blir vi antisocialister.

För att Nina Björk ska bli antiliberal fordras därför att hon måste ogilla liberalismens näst-bästa mekanism (om vi godtar att den bästa skulle vara autonomi). Så vitt jag kan se innebär detta att de autonoma individerna erkänner sitt beroende och träder i förbindelse med varandra och börjar erbjuda varandra olika nyttigheter med en jämlikhetsprincip för ögonen: jag byter mina varor mot dina varor i en mängd som vi båda blir nöjda med. Du får inte med hot om våld tvinga mig att göra ett oförmånligt byte och vice versa. Att detta à priori inte skulle vara möjligt förefaller absurt. Det är en empirisk fråga och om monopol kan hållas tillbaka fungerar utbytet hyggligt i praktiken. Men om man ogillar det fria utbytet som samarbetsmekanism blir man antiliberal.

Antiliberalismen är mer svårfångad än så enligt Per Svensson. De flesta antiliberala rörelserna genomsyras också av sådant som: "Rädslan för moderniteten och avståndstagandet från dess olika uttryck - kapitalismen, konsumtionssamhället, urbaniseringen, moralupplösningen, identitetsförlusterna, instabiliteten". Här kunde han tillagt industrialismen och speciellt produktionen med hjälp av maskiner som både J S Mill och Karl Marx fokuserade på. Men idémässigt är det den "hjärtlösa marknaden" och begreppet 'liberal' liktydigt med "asocial, hänsynslös och egoistisk" som hör till antiliberalernas centrala trossatser. Vänstern är däremot "solidarisk, hänsynsfull och osjälvisk".

Den känslomässiga motviljan mot modernitet och liberalism har vänstern gemensam med högerextremismen, enligt Svensson. Han relaterar mordet på den tyske utrikesministern, industrimannen och liberalen Rathenau i juni 1922. Denne sköts av en ung sjöofficer vid namn Erwin Kern som var involverad i de högerradikala frikårer som opererade i Tyskland efter kriget. Han förklarade motivet på följande sätt: "Jag slåss för att ge mitt folk ett öde, inte för att erbjuda det lycka." Om detta skrev den holländsk-engelske författaren Ian Buruma i DN i okt-10, som Svensson hänvisar till. Den tänkvärda rubriken var "Därför hatar frihetens fiender liberalismen" och jag gjorde en sammanfattning i nov-10.

"Radikaler såväl till vänster som till höger har alltid hånat liberalismen för dess småborgerliga intresse för det storslagna och sublima. Var finns trumpeterna? Var är pukorna?" Svensson citerar Burama: "Det liberala temperamentet saknar romantisk lockelse." Folk är inte så intresserade av frihet, "huvudsaken är att soporna är ordentligt sorterade". Men de tongivande kulturradikalerna både till höger och vänster anser enligt Svensson att människans liv bara kan få sin fulla mening om de "underordnas och uppgår i ett stort vi, ett allt och alla överordnat sprickfritt projekt - nationen, rasen, klassen, folket, naturen, de rättrogna - som kommer att visa vägen till en ny, ren och sann värld". Man borde inte göra religion av politiken, menar Svensson. Men det verkar vara just vad antiliberalerna försöker.

Med bokens uppläggning hamnar behandlingen av frihetsbegreppet mera undanskymt långt bak i boken. Det som är anmärkningsvärt är att socialliberalen Svensson definierar frihet som "frånvaro av tvång". Man ska inte hindras av andra från att göra vad man vill göra. Det är den "negativa friheten" som han ansluter sig till. Men för en socialliberal är den positiva friheten mer i centrum. Det gäller att förse medborgarna med en omfattande välfärd och helst också ge mera privat välstånd till svagare grupper. För detta krävs höga och progressiva skatter. En sådan politik ökar naturligtvis tvånget och minskar friheten i traditionell mening. Det tycks inte minska hatet mot "liberalerna".

Om det  är så att liberaler vill minska tvånget borde Svensson ha undersökt vilken roll detta spelat för kulturdebattens hat mot liberalerna. Är det inte så att många människor är så hatiskt inställda till företagande, banker, industriföretag och rika ("bourgeoisien") att den som motsätter sig att de styrande ska få skada dem med skatter, regleringar och konfiskationer också drabbas av detta hat? Babeuf, Marx och Lenin har väl rimligtvis hittat ett framgångsrikt politiskt koncept i form av den oförsonliga striden mot de "besuttna"? Och då blir många antiliberaler och samtidigt villiga att uppge en del av sin egen frihet mot att bourgeoisien måste underkasta sig mycket större skador och tvång.

Johannes Åman om boken i ledare i DN feb-14
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, mars 16, 2014

Arbetsmarknadens matchning fungerar bra utom för utrikesfödda

Matchningen mellan jobb och arbetslösa har inte blivit beaktansvärt sämre 2005-13 för inrikesfödda. För utrikesfödda, som redan har mycket högre arbetslöshet, skedde dock en stark försämring 2009 och därefter enligt forskningskommissionen S.

Debatten om arbetslösheten har handlat en hel del om hur man ska kunna para ihop de arbetslösa med de lediga jobb som hela tiden kommer ut på arbetsmarknaden. När de nya jobben blir fler vid en konjunkturuppgång ska arbetslösheten sjunka och tvärtom. Det borde ske längs samma kurva om arbetsmarknadens funktionssätt inte förändras. Denna kurva kallas Beveridgekurvan efter en brittisk ekonom. Om kurvan vid t ex en ökning av antalet lediga platser (vakanstalet) går uppåt längre åt höger visar detta att arbetslösheten nu är högre vid varje nivå för vakanstalet. Det betyder att de arbetslösa passar sämre ihop med de lediga jobb som finns - arbetsmarknaden fungerar sämre.Man säger också att matchningen mellan vakanser och arbetssökande blivit sämre.

För några år  sedan trodde finansminister Anders Borg att regeringens arbetsmarknadsreformer skulle ha fått Beveridgekurvan av skifta inåt.. Så blev inte fallet. I t ex professor Mårten Palmes forskningsrapport (pdf) som beställdes av Stefan Löfven framgår att Beveridgekurvan skiftat utåt. Löfven brukar använda en något gammal uppgift från Svenskt Näringsliv för att illustrera den dåliga matchningen där det sägs att en fjärdedel av alla rekryteringsförsök (nya lediga platser) misslyckas genom att man inte hittar någon lämplig person.

I kvällens partiledardebatt i Agenda anförde Löfven detta argument ännu en gång. Statsminister Fredrik Reinfeldt svarade med ett resonemang om att folk som tidigare förtidspensionerades nu istället söker arbete men att de befinner sig långt från arbetsmarknaden. Underförstått var alltså att den sämre matchningen är en följd av att personer med vissa sjukdomskriterier men med arbetsförmåga får vänta länge på att hitta lämpligt jobb.

Men denna bild av matchningen stämmer inte riktigt. Mårten Palmes forskargrupp har tittat närmare på matchningen och delat upp de arbetssökande i inrikesfödda (blå linje nedan) och utrikesfödda (lila linje) i två Beveridgekurvor. Matchningen för inrikesfödda fungerar för det första mycket bättre än för utrikesfödda - kurvorna för upp- och nergångar ligger nära varandra.


Arbetslöheten 2a kv-13 var för inrikesfödda knappt en halv procentenhet högre än 4e kv-06
vid samma vakanstal.
För utrikesfödda var skillnaden mellan samma tidpunkter fyra procentenheter
.
Arbetslösheten för utrikesfödda var 10 procentenheter större än för inrikesfödda 2a kv-13.

För det andra har matchningen för inrikesfödda förbättrats allmer efter första kvartalet 2012 - kurvan skiftar inåt åt vänster. Det är t o m så att när eurokrisen minskade atalet lediga platser låg arbetslösheten först konstant för att faktiskt minska kvartal 2 2013. Regeringens satsningar på alltmer intensiv arbetsförmedling bar alltså frukt.

För utrikesfödda är situationen emellertid mycket sämre.Efter tredje kvartalet 2009 (med lägst vakanstal) följde en period med fler lediga platser men trots det en ökning avarbetslösheten med ytterligare en procentenhet. Andra kvartalet 2013 hade dessutom den lilla förbättringen vid kv 3 -12 förlorats. Den stora förändringen mot tidigare skedde dock andra och tredje kvartalen 2009 då arbetslösheten bland utrikesfödda ökade med ca 3 procentenheter. Åren 2009-10 hände något för de utrikesfödda som i Beveridgekurvan indikeras som en kraftigt sämre matchning.

Under hela perioden 2005-2013 låg arbetslösheten för utrikesfödda 6-10 procent högre ön för irikesfödda. Eftersom antalet utrikesfödda samtidigt har ökat kraftigt förefaller det sannolikt att den sämre "matchningen" snarare är en följd av ett större utbud av utrikesfödda arbetssökande än av mer normala rörelser upp och ner längs Beveridgekurvan.

Kritiken mot den sämre matchningen verkar därför i själva verket vara en implicit kritik mot invandringspolitiken.

Tidigare om Mårten Palmes rapport 5/3-14

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, mars 12, 2014

Hayek och vägen till träldom

Hayek såg 1944 en fara med att försöka öka produktionen snabbare med hjälp av planhushållning. Idag är det inte produktionen som är problemet för vänstern och staten utan sådant som välfärdsfördelningen, löneskillnaderna, arbetslösheten och klimatpolitiken.

Jag var igår på "Pub Hayek" som anordnas av forskningsinstitutet Ratio en gång i månaden. Den här gången handlade diskussionen om Friedrich Hayek själv och att det i mars är 70 år sedan hans berömda bok Vägen till träldom publicerades. Den boken varnade för planhushållning och kom att formera liberalismens motstånd mot den framväxande socialismens idéer efter andra världskriget.

Friedrich v Hayek, 1899-1992
Ratios VD Nils Karlson inledde och konstaterade att vänstern ånyo blivit stark och kommer med krav på att den sociala välfärdsproduktionen ska ske med hjälp av administrativa direktiv och inte med hjälp av ekonomiska incitament. Vinster i välfärden ska förbjudas. Men han menade också att kraven på en mer aktiv "näringspolitik" från Stefan Löfven (S) går i samma riktning för de varuproducerande företagen. Det var sådana idéer som kunde slås tillbaka när arbetarrörelsens efterkrigsprogram fördes fram i slutet av 1940-talet.

Boken är naturligtvis delvis tidsdaterad. Men en hel del av Hayeks tankar är principiella och aktuella i alla tider när tvångsidéer förs fram. Socialismens grundläggande idé att den ekonomiska verksamheten i ett land kan centralplaneras anser Hayek vara förmäten. Senare har han betecknat den som "det stora misstaget" i boken The Fatal Conceit.

En rationalistisk konstruktivism måste enligt Hayek misslyckas och sänka välståndet i förhållande till marknadsekonomins ordning, som han betecknar som en "spontan ordning". Detta beror till betydande del på prissystemet som är helt överlägset planbyråkraternas närsynta direktiv om hur mycket, vilken kvalitet och vart varor och tjänster ska produceras och distribueras. Genom att inkorporera andra delar av det västerländska samhällssystemet såsom rättsstat, avtal, äganderätt, moraliska normer,  hederlighet, individuell frihet osv gav han hela systemet benämningen "den utvidgade ordningen". Det är denna ordning som ger Västerlandet dess välstånd. Faran är då att inte alla förstår detta utan vill tillämpa den lilla världens emotionellt baserade normer på den stora världen.

I Vägen till träldom diskuterar Hayek också nazismens ekonomiska organisation och jämför den med socialismen. Detta väckte anstöt i många kretsar. Olof Palme menar att han efter läsningen av boken bestämde sig för att bli socialdemokrat. Herbert Tingsten gick istället över från socialdemokratin och blev liberal.

Planhushållning är inte förenlig med demokrati i klassisk mening. Det är en av bokens teser. Man kan inte låta en majoritet i en politisk församling plötsligt åsidosätta t ex en femårsplan. Följden skulle bli kaos och oordning. Det för med sig att man inte heller kan tillåta kritik av de styrande så att planeringen kommer i olag. I slutändan kan det bli det som Tingsten oroade sig för: planmyndigheterna måste fatta beslut om vilka tidningar som ska få tilldelning av tidningspapper - vem tror då att tilldelningen räcker till den argaste oppositionspressen?

Hayek har i ett särskilt kapitel "Sanningens död" analyserat de processer som finns i ett planeringssamhälle och som leder till att de styrande måste kontrollera opinionsbildningen fullständigt. Han skriver:
"Om undersåtarna skall stödja den gemensamma ansträngningen utan att tveka, måste de övertygas om att inte endast målet utan även medlen är de rätta. Den officiella läran, som alla måste tro på, kommer därför att omfatta alla de åsikter om fakta på vilken planen bygger. Offentlig kritik eller ens tvivel måste undertryckas därför att de försvagar allmänhetens stöd."
Fakta och teorier måste alltså bli föremål för en officiell doktrin utöver de centrala värderingar som de styrande vill befordra. Hela apparaten för kunskapsspridning kommer då att användas för att utbreda dessa åsikter. Idag är det inte bara skolor, tidningar, radio och film utan också TV och internet som skulle ställas till de styrandes förfogande.

Förhoppningsvis blir det inte aktuellt med denna typ av reglering i vårt moderna samhälle. Hayeks farhågor var tidsbundna till den tidens stora ekonomiska problem - att öka produktionen så snabbt som möjligt med hjälp av planhushållning. Gunnar Myrdal (S) och andra planekonomiska förespråkare hade dessbättre fel och Hayek rätt. Men idag är det inte produktionsökningens problem som är det viktiga. Andra frågor kan ta dess plats såsom fördelningspolitiken, lönestrukturen, arbetslösheten eller stopp för koldioxidutsläppen. Tre av dessa fyra är redan föremål för etablerandet av en officiell doktrin. Med en socialdemokratisk regering som ska uppfylla målet "Europas lägsta arbetslöshet till 2020" kommer okonventionella åtgärder att krävas också här.

Hayek 2008

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, mars 10, 2014

Feminism kräver kanske planhushållning?

Nu vill feministerna att män och kvinnor ska ha lika löner. En kvinnlig VD saka ha lika hög lön som en undersköterska, liksom en manlig VD. Vissa vill rentav att VD:n ska ha lägre lön än barnskötaren. Men feministerna talar inte om att man i så fall måste införa socialistisk planekonomi.

Det finns vissa paralleller mellan feministisk argumentation och socialistisk. Båda ideologierna bygger på  en uppfattning om hur verkligheten egentligen ser ut och fungerar. Socialisterna ansåg att kapitalisterna sög ut arbetarna så att de fick det sämre. Feministerna ser "patriarkatet" som upphovet till mycket ont - t ex i form av diskriminering av kvinnor. Män och kapitalister är generellt sett onda även om det kan förekomma undantag. De är egentligen offer för ett motbjudande system som måste rivas ned.

Inför den internationella kvinnodagen 8 mars lät DN Kultur sex skribenter "sätta ner foten i feminismens viktigaste sakfrågor". Här framkommer att feminismen har en hel del gemensamt med socialismen. Både Nina Björk (f-67) och Kajsa Ekis Ekman (f-80) argumenterade på ett sätt som förutsätter planhushållning.

Nina Björk är kritisk till att feminismen tenderar att låta sitt mera utopiska arv gå förlorat (DN Kultur). Man tycks föreställa sig att uppenbart stora skillnader mellan grupper ändå är rättvist "eftersom den enskilda individen kan arbeta sig uppåt". Feminismen accepterar idag enligt Björk denna berättelse om "rättvisa hierarkier" och arbetar därför i huvudsak mot uppenbar könsdiskriminering, till exempel olika lön för lika arbete. Men Björk kräver en mycket mera långtgående inkomstutjämning och skriver:
"Är det till exempel feministiskt att anse att en kvinnlig vd bör tjäna lika mycket som en manlig vd, men 20 gånger mer än en kvinnlig undersköterska? Är det feministiskt att tycka att en vårdande uppgift är lika viktig som en vinstskapande och att vd:n och undersköterskan därför bör ha lika mycket betalt?"
Att en VD och en undersköterska ska ha lika mycket betalt kräver ett helt annat samhällssystem. Detta nämner Björk inte men i andra sammanhang har hon umgåtts med tankar på ett helt annat samhällssystem. En som vill gå ännu längre är DN-medarbetaren Kajsa Ekis Ekman (DN Kultur). Hon vill uppvärdera de traditionellt kvinnodominerade arbetsuppgifterna och skriver under rubriken "Krav på lika lön räcker inte":
"Men kärnfrågan är trots allt vilka uppgifter som värderas högst. Och här är det så att de arbeten som är av fundamental betydelse för att ett samhälle ska kunna fungera – ta hand om barn, sjuka, gamla, dela ut post – är de som betalas sämst. I privat som i offentlig sektor. Mellan en dataspelsutvecklare och en barnskötare skiljer det 20.000 i månadslön. Men om ingen tar hand om dataspelsutvecklarens barn, om ingen städar hans kontor, om ingen vårdar hans mamma – kan han inte gå till jobbet. Visst skapar han värde och tillväxt, men, som Katrine Kielos har skrivit, så kräver det att mängder av kvinnor och arbetare redan krattat vägen. Varför vänder vi inte på allt? Och belönar de viktiga jobben bäst? 40.000 i månaden till barnskötaren, 20.000 till dataspelsutvecklaren, säger jag."
Om man ska kunna reglera enskilda yrkens lönenivåer på detta sätt kräv en omfattande tvångslagstiftning. Den till viss del fria arbetsmarknaden måste avskaffas. Vem vill driva företag under dessa förhållanden? Det enda praktiskt möjliga är att staten tar över företagen och låter de lågavlönade tjänstemännen sköta ledningen. Problemet är att yrken som "undersköterska, städare, barnsköterska, restaurangbiträde" kommer att bli omåttligt attraktiva när lönerna där ska fördubblas. Företagsledare, läkare, dataspecialister, försäljningschefer och andra kvalificerade yrkeskategorier ska tydligen bara ha 20 000 kr i månadslön och därför kräva att statens politiska tjänstemän beordrar lämpliga personer att utföra dem. Det krävs planhushållning, vilket Ekman förtiger.

Feminismen kan rimligtvis inte längre uppfattas som en seriös rörelse när prominenta företrädare framför så extrema och orealistiska förslag som antingen är fullständigt ogenomtänkta eller också medvetet förljugna. Nu borde kritiska journalister och kommentatorer kräva rättelser eller klargöranden.

Att feminismen också kanske har fel i sin verklighetsbeskrivning framgick två dagar senare när organisationen Företagarna publicerade resultaten av en undersökning av lönsamheten för företag med kvinnliga respektive manliga företagsledare. Organisationens VD Elisabeth Thand Ringqvist skrev på DN-debatt 9/4:
"Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent."
 Om inte annat visar detta att män och kvinnor inte är helt lika inom affärslivet där "patriarkatet" har svårare att diskriminera kvinnorna. Tyvärr har undersökningen inte gjorts för enbart stora företag som står i centrum för debatten om feministisk tvångslagstiftning av andelen kvinnor i börsföretagens styrelser. Nu kan metodologin kritiseras vilket en norsk professor i finansiell ekonomi gör i ett inlägg på DNs webbsida. Vi får väl se om det kommer fram nya aspekter.

Det viktiga är emellertid att vi inte i onödan tar ens små steg i riktning mot planhushållning. Ingen vet var det slutar annars.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, mars 08, 2014

Socialdemokraternas spinndoktor förvånansvärt blek

Valledaren S hade inte någon slagkraftig "berättelse" att komma med som skulle bidra till ett maktskifte. Är bleksiktigheten en medveten strategi? Eller är det brist på kompetens?

Gäst i Ekots lördagsintervju 8/3 var Socialdomekraternas valledare Jan Larsson, tidigare statssekreterare åt Göran Persson mm. Han utfrågades av Monica Saarinen. I mars 2206 började Larsson förstå att det skulle bli svårt att vinna valet. Det var en aviserad höjning av trafikförsäkringen med 10 miljarder kronor som inte väckte något intresse som utgjorde indikationen. Diskussionen började med frågan om Larssons lämplighet för valledarbefattningen.(Efteråt frågar man sig om han verkligen utgör rätt kompetens.)

Efter eurovalet 2003 fungerade inte Perssons popularitet. Nu är målet 35 procent i höstens val (och EU-valet?). Nu ser man 400 000 arbetslösa och folk förstår att löftena inte uppfyllts, menade Larsson. Att sändningen pågick inför publik i Göteborg diskuterades.

Hur påverkar regeringens besked om skattehöjningar? Min syn är de bara tagit en paus. Inför valet 2010 talade Anders Borg också om skattehöjningar. Skillnaden är att höjningarna nu är större. Man slog fast att de ändå kommer att sänka skatterna. Omsvängningen känner nog svenska folket är litet vingligt.

Hur mycket socialsm finns det kvar hos S? Vi tror på att människan med gemensamma krafter kan lösa problem. Full sysselsättning är socialism. Till varje pris. Skola, högre utbildning osv att varje människa ska få förverkliga sig. Men väljarna uppfattar inte några större skillnader? M har under 10 år systematiskt försökt ta över våra begrepp. Nu kan man bedöma. De får problem när de inte kunnat leva upp till sina utfästelser..

Valmanifesten har blivit alltmer lika. I vårt intresse ligger att vi kan göra tydligt vilka skillnader som finns. ABs artikel av Karin Pettersson om att S härmar de borgerliga visar väl att S har ett problem med profileringen. Det tyckte Larsson inte i princip men höll sedan med om att det var ett problem.

Vi måste vara väldigt tydliga med våra prioriteringar. Jobben kommer först, utbildningen sedan osv. Larsson förde en oklar diskussion om den internationella nedgången. Han ville höja ersättningarna i a-kassan och sjukförsäkringen. Det var inga bidrag. Däremot har socialsbidragen höjts med 25 procent.

Förtroendebarometern visar ökat förtroende för de rödgröna men också för SD. Det beror på att dagens oro sprider sig och enkla lösningar blir atraktiva. Larsson medgav att höstens aktion mot den höjda brytpunkten bidragit (som gjordes med SD). Arbetskraftsinvandringen kunde väl vara en liknande fråga? Larsson har ju sagt i DI att man först borde se om det finns svenskar för de jobb som man vill söka arbetskraft utomlands för. Det finns 20 000 personer med arbetstillstånd konstaterade Saarinen. De som går runt på byggen med lägre lön och sämre villkor är ett problem. Villni inte ha behovsprövning längre? Om villkoren är bra kanske det inte behövs? Det är en hypotetisk fråga som det är svårt att svara på. MPs ultimatum att inte sätta sig i en regering som försvårar arbetskraftinvandring tyckte Larsson var oförsiktigt. Det kan ändå bli tillräckligt svårt att bilda regering.

Det var inte många besked vi fick från Jan Larsson (S). Man kan naturligtvis inte begära att en partistrateg ska vara särskilt karismatisk (jfr Per Schlingmann). Men borde inte en spinndoktor, vars uppgift det är att skapa en slagkraftig berättelse för Socialdemokraterna, kunna komma med ett antal enkla förklaringar till hur man kan lösa problemen? Det är både en fråga om att beskriva verkligheten i form av för regeringen besvärande problem och att ha enkla och slagkraftiga formuleringar som lösningar på dessa problem.

Har Jan Larsson hittills satt sin prägel på Socialdemokraternas framtoning? Å ena sidan har den bleka framtoningen varit relativ framgångsrik i opinionsundersökningarna.Å andra sidan ser han Karin Pettersons invändningar om att S härmar regeringen som ett problem. Men varför? Om strävan att utplåna skillnaderna är framgångsrik borde det inte finnas skäl att profilera sig med avvikande, kanske ideologiska, uppfattningar. Vi fick inte veta huruvida det är Larssons strategi att inte låta S säga just någonting.

En intressant frågeställning hade varit hur långt S är beredda att gå i ideologisk utplåning om detta kan ge röster från det andra blocket. Det partiadministrativa dilemmat är att Vänsterpartiet kan bli mycket större. Men maktskifte kanske är viktigare än att partiet håller sin storlek?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, mars 05, 2014

Mårten Palme likviderar jobbfrågan i valrörelsen

Det blev inget paradprogram för nya jobb av Socialdemokraternas forskningskommission. Istället visar man att sysselsättningsgraden nu är lika hög som under förra S-regeringens sista år. Och man dristar sig att ta fram diagram som visar att den ökade arbetslösheten beror på de utlandsfödda.

Idag 5/3-14 lade professor Mårten Palme fram slutrapporten om arbetslösheten från Socialdemokraternas forskningskommission. Den är framtagen med hjälp av Bertil Holmlund, Eva Mörk och Robert Östling. I en debattartikel i DN presenteras rapporten kort under rubriken "Gör det billigare för företag att anställa personal". Ingressen lyder:
"För att minska arbetslösheten måste arbetskraften rustas och företagens vilja att anställa öka. Vi föreslår bland annat ett nytt kunskapslyft, höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen och differentierad arbetsgivaravgift, skriver nationalekonomerna i S forskningskommission."
Förslagen har till största delen redan sågats av Mikael Damberg enligt SR P1. Det gäller t ex höjd fastighetsskatt, uppluckrad hyresreglering och höjda arbetslöshetsersättningar. Förslagen förefaller ganska begränsade och konventionella och i Studio 1 var det enbart utbildningssatsningarna som  diskuterades. Den viktiga delen av rapporten (pdf) är den bakgrundsanalys som görs med hjälp av ett antal tankeväckande diagram. Av dessa framgår att Socialdemokraternas hittillsvarande ansats om att regeringen klantat sig genom att driva fram "massarbetslöshet" inte stämmer.

Sysselsättningsgraden är nu högre än 2006
Av den översta kurvan framgår att arbetskraftsdeltagandet började öka påtagligt efter 2009. Sysselsättningsgraden sjönk i samband med finanskrisen med början 2008 och arbetslösheten steg brant. Det berodde på utlandet. Ganska snart började sysselsättningen att stiga och låg 2013 högre än under 2006. Men arbetslösheten sjönk inte tillbaka lika mycket, vilket berodde på att arbetskraften ökade genom att fler i aktiv ålder började söka jobb. (Observera att skalan för arbetslösheten förstorar svängningarna jämfört med de två övre kurvorna.)

Andelen arbetslösa som inte studerar har inte ökat sedan 2006
En bidragande orsak till till att arbetsutbudet ökade (som andel av befolkningen) är att studerande började söka arbete. Formellt skulle hela ökningen av arbetslösheten 2006-13 kunna förklaras med denna effekt. I praktiken räknas dock personer i arbetsmarknadsutbildning som studerande och bidrar till arbetslösheten om de söker jobb samtidigt. Palmes rapport nämner också att personer som tidigare skulle ha varit långtidssjukskrivna nu bidrar till arbetslösheten eftersom de har svårt att få jobb. Mer kontroversiellt är att visa nedanstående diagram:

Arbetslösheten bland inrikesfödda har inte ökat 2006-13

Forskningskommissionen analyserar ganska ingående skillnaden mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Av diagrammet ovan framgår att arbetslöshetens ökning 2006-13 beror på en negativ utveckling bland utrikesfödda. De inrikesfödda har inte märkbart bidragit till den ökade arbetsförheten mellan -06 och -13. Enligt rapporten har antalet utlandsfödda ökat med ca 240 000 personer i aktiv ålder (16-64 år) medan de inrikesfödda minskade med ca 100 000 personer 2007-13. Det tycks inte vara så att en naturlig befolkningsökning är förklaringen till att sysselsättningen totalt ökade 2006-13 i absoluta tal

Inte heller den större långtidsarbetslösheten (27 veckor eller mer) tycks  i någon större utsträckning bero på ökade svårigheter för de inrikesfödda. Kommissionen visar nedanstående diagram:

Långtidsarbetslösheten för inrikesfödda har sjunkit sedan 2010
Långtidsarbetslösheten är 40 procent bland utrikesfödda men "bara" 25 procent bland inrikesfödda. Den var 2006 ca 22 procent men ca 30 procent bland utrikesfödda. Eftersom antalet utrikesfödda ökat med mer än 240 000 personer är orsaken sannolikt inte att de utlandsfödda haft svårare att komma tillbaka till jobb efter finanskrisen.

Huvudansatsen i rapporten är att det behövs mer utbildning för att fler ska få jobb. Det viktigaste är tydligen att fler ska förmås att få minst gymnasieexamen. Det förefaller bevisas av nedanstående diagram:

Sedan 90-talskrisen har förgymnasial sysselsättningsgrad sjunkit från 84 till 67 %
Kommissionen skriver att ca 20 procent av en årskull inte klarar att skaffa sig gymnasieexamen. Utvärderingen av grundskolereformen 1947-1962 visar vidare att den obligatoriska förlängningen av utbildningstiden ledde till ökade inkomster för barn vars fäder hade kort utbildning. Alltså finns det fog för att tro att ökad obligatorisk utbildning även nu leder till ökad sysselsättningsgrad - från 67 till 87 procent i diagrammet. Mårten Palmes grupp avstår dock från att ha någon uppfattning om hur stor del av detta gap som skulle kunna elimineras med en mera obligatorisk gymnasieutbildning.

I Studio 1 diskuterade Palme och professor Oskar Nordström Skans från UU utbildningsfrågan. Nordström Skans var skeptisk till att problemen kunde lösas så enkelt med mera utbildning. Den försämrade sysselsättningsgraden för lågutbildade skulle kunna bero på något annat än den låga utbildningen menade han med emfas utan att vilja nämna någon konkret orsak.

Är det inte så att begåvningsreserven återigen spökar? Vid utvärderingen av grundskolans implementering var det sannolikt att begåvade barn till fäder med låg utbildning kunde dra stor nytta av ökad utbildning. Men när en god del av begåvningsreserven idag uttömts är det inte lika självklart att ökad utbildning hjälper. Temporärt har de svagpresterande 20 procenten kunnat få de enkla jobben. Men tendensen att dessa ersätts av maskiner eller försvinner genom utflyttning till låglöneländer har medfört att de minskat i antal. Följden har blivit en allt sämre sysselsättningsgrad för de lågpresterande. Att tvinga dem att fullfölja en gymnasieutbildning med avsevärda teoretiska inslag kommer knappast att leda till godkända betyg (enligt dagens krav). Istället kan det bli ett ökat antal frustrerade unga med psykiska problem och utslagning som följd.

Det är istället ökad praktisk utbildning som behövs. Tendensen idag är dock den motsatta. Trots att det finns brist på arbetskraft i många hantverksyrken väljer eleverna (och deras föräldrar) teoretiska utbildningsvägar som ger möjlighet till universitetssaudier. Följden blir studieavbrott och övergång till gruppen NEET som består av personer som varken har jobb, går i utbildning eller i praktik. Palme et al diskuterar lärlingssystemen främst i Tyskland och Österrike men presenterar ingen konkret plan hur Sverige skulle kunna efterlikna dessa länders framgångsrika system.

Mårten Palmes rapport kommer knappast att hjälpa Stefan Löfven att övertyga väljarna att han sitter inne med lösningen av sysselsättningsproblemen. Rapporten har istället gett argument för att problemen inte är regeringens fel. De beror istället på att Sverige drabbats av de internationella finans- och eurokriserna samt på den ökade invandringen och en orealistisk tro att teoretisk utbildning alltid hjälper mot arbetslöshet.

Bloggat: Carl B Hamilton Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: