tisdag, juli 05, 2016

Vill Annie Lööf sänka lönerna 23 %?

Är det lönesänkningar eller sänkta arbetsgivaravgifter som Centerpartiet syftar till? Och är effekterna trovärdiga? Kan det bli 37 procent fler enkla jobb?


Annie Lööf sätter sin trovärdighet på spel genom att lägga fram ett oklart och svagt grundat förslag om sänkta lägstalöner alt sänkta arbetsgivaravgifter för att öka antalet jobb för främst flyktingar. I en artikel på DNdebatt 4/7 skriver hon om att "marginellt" sänkta löner som skulle ge 35 000 jobb och litet mer sänkta löner som skulle ge 80 000 jobb. Taktiskt nog ger hon inga siffror för sänkningarna. Men av en rapport från analysföretaget WSP, som C beställt, framgår det att lönesänkningarna skulle bli 10 resp 23 procent. Det är politiskt farliga krav som inbjuder Socialdemokraterna och LO att driva kampanjer mot Centerpartiet.

Men Centerpartiets utspel framstår motsägelsefulla när man i samma veva argumenterar för att kostnadssänkningarna ska åstadkommas genom (åtminstone temporärt) sänkta arbetsgivaravgifter. Detta har analyserats av WSP, men på ett ganska förenklat sätt. Rapporten från WSP (pdf) bygger på en översiktlig genomgång av vad forskningen i olika länder säger om jobbelasticiteten vid höjningar av minimilönerna.

En begränsad undersökning av elasticiteten för flyktingar, som refereras, gav en elasticitet på 1,2-1,6, vilket var högst för alla grupper. Antalet enkla jobb (städare, restaurang- kafé- och köksbiträden, bärplockare, handpaketerare, vaktmästare, reklamutdelare och liknande) var enligt rapporten 217 151. Med en 23-procentig sänkning av lönekostnaden (borttagna arbetsgivaravgifter) blir den hypotetiska jobbeffekten 58 000-80 500 nya jobb brutto. Detta kan i sig betvivlas.

De anonyma utredarna borde ha påpekat att det är orealistiskt att tänka sig att antalet enkla jobb inom överskådlig tid skulle kunna öka med upp till 37 procent. Det finns helt enkelt inte efterfrågan på så många personer. Dock påpekar utredarna att utträngningseffekter inte har beaktats. Redan detta indikerar att sysselsättningseffekten kommer att bli långt mindre.

En så här darrig undersökning kan inte anses lämpa sig som grund för att sätta sin politiska trovärdighet i pant. Lööf borde akta sig.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, juni 27, 2016

Boken "Vi och dom" ger nytt försvar för utilitarismen

Det stora moraliska problemet är inte hur vi ska behandla vår nästa utan hur vår egen ingrupp ska agera mot andra grupper. Här skiljer sig olika "stammar" sig från varandra. Därför behövs en övergripande moral menar professor Greene på Harvard som genom experiment kommit fram till är utilitarismen.

Joshua Greene är en psykologiprofessor på Harvard i fyrtioårsåldern som forskar om hur man med hjälp av de senaste rönen inom neurovetenskap och kognitiv teknik kan kasta ljus över hur människan fattar moraliska beslut. Nu har han utkommit med en intressant bok med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (2014, sv övers Vi och dom, Fri Tanke, 432 s).

Greene ser världen uppdelad i två moraliska problemstrukturer: Det klassiska samarbetsproblemet mellan individen och den närmaste omgivningen "stammen" och det större samverkansproblemet mellan olika stammar med olika övergripande moraluppfattningar eller ideologier. Det första problemet brukar kallas "Fångens dilemma" men Greene vill analysera denna typ av moral som en metod att undvika "Allmänningens tragedi". Mänskligheten har relativt väl med hjälp av (medfödda?) moraliska intuitioner lyckat samarbeta inom den snävare kretsen genom att hålla tillbaka egoistiska tendenser. (Någon referens till Ernst Fehrs senare experiment där detta ges en betydligt mer nyanserad framtoning ger han inte, redovisat 2008.)

För Greene är huvudproblemet samverkan på makroplanet. Varje stam håller sig med en egen syn på vad som är sunt förnuft i moraliska frågor. Därför kan man tala om "tragedin för sunda förnuftets moral". För att komma runt denna tragedi måste man släppa det automatiska moraltänkandet och gå över till "manuellt läge" (analogi med digitalkameror). Här inträder en teoretisk förnuftsprocess där de givna moraliska intuitionerna måste undertryckas. På detta sätt kan en "metamoral" utmejslas för relationer Vi kontra Dem. Denna övergripande moral brukar, med en enligt Greene "hemsk term", kallas utilitarism.

Problemet med utilitarismen är att en hel del av de moralproblem som brukar diskuteras ges en rekommendation som är starkt kontraintuitiv. En för Greene viktig problemställning formulerades av filosofen Judith Jarvis Thomson i uppsatsen Spårvagnsproblemet (The trolley problem). Ska man lägga om en växel för att hindra att den skenande vagnen dödar tre arbetare och istället bara dödar en? Ska man knuffa ner "Fatman" från en gångbro så att han visserligen dödas men räddar livet på tre andra genom att få stopp på den skenande vagnen? Greene har utvecklat en rad varianter och utsatt försökspersoner för dessa dilemman i ganska konkreta experiment.

Experimenten tyder på att allmänheten i avsevärd utsträckning är beredd att resonera i utilitaristiska termer och släppa sin motvilja mot en del av utilitarismens rysligheter. Men betyder detta mer än att utilitarismen i vissa fall kan ge vägledning för moraliska beslut.?  Skulle utilitarismen som generell princip - att göra folk så lyckliga som möjligt - därmed ha rättfärdigats? Jag tror inte det och kan inte se att Greene kommit runt problemet att i oträngt mål offra vissa personers lycka till förmån för andras.

John Rawls med sin bok En teori om rättvisa (1971) riktade kraftfull kritik mot utilitarismen. Denna avvisar Greene på som jag ser det felaktiga grunder. Han uppehåller sig flera gånger vid Rawls' argument att ett utilitaristiskt samhälle skulle kunna leda till att en del av medborgarna hölls som slavar för att öka den totala lyckan. Detta verkar Greene anse vara fel a priori. Om man generaliserar detta kan man dock finna att någonstans på vägen mellan tvångsvisa organtransplantationer och lättare tvångsarbete i form av hård beskattning finns ett allvarligt problem. Genom att reducera vissa människors lycka kan en stor lyckoökning för andra åstadkommas med ett utilitaristiskt resonemang. Hur det ser ut i praktiken beror på omständigheterna. Spårvagnsproblemet döljer detta genom att den minsta negativa lyckan är given på förhand och optimeringen gäller enbart den motsatta tendensen. (En måste dö och 0-2 kan räddas).

Ett klassiskt exempel på vart utilitarismen kan leda är det s k gladiatorproblemet. En handfull personer berövades livet för att säg 50 000 personer skulle få en förhöjning av lyckokänslan i det gamla Rom. Den kalkylen kan inte avvisas a priori från utilitaristisk utgångspunkt.

Därför har Rawls nästan rätt och Greene ganska mycket fel. Utilitarismen som princip är inte att lita på. Enskilda individer kan råka ordentligt illa ut. Det behövs garantier för en lägsta nivå (men knappast en ambition att maximera denna nivå). Det är också vad experiment gjorda av Frohlich och Oppenheimer visat vara den fördelningsprincip som studenter väljer bakom "okunnighetens slöja". Greene tycks inte vara bekant med dessa experiment av litteraturlistan att döma. Hans ambitioner att rättfärdiga en relativt långtgående inkomstutjämning med hjälp av sin psykologiska rehabilitering av utilitarismen ser inte ut att ha lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, juni 15, 2016

Omfördelningsprinciper i utilitaristisk belysning

Ska vi maximera lyckan med beaktande av att omfördelning försämrar incitamenten i produktionen eller ska vi maximera de sämst ställdas lycka? Räcker det inte med en trygghetsnivå som när den tillgodosetts tillåter folk att tjäna pengar?

Utilitarismen som filosofiskt system har under senare tid  minskat i betydelse. Men 2014 utkom en bok av den amerikanske psykologiprofessorn vid Harvard Joshua Greene med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (sv övers Vi och dom, Fri tanke, 432 s) som går i motsatt riktning. Författaren argumenterar med hjälp av olika spårvagnsexempel och forskning kring folks reaktioner inför dessa för utilitarismen som övergripande moralisk princip.

Joshua Greene diskuterar i slutet av boken utilitarismen mer principiellt och tar upp John Rawls' kritik och kontroversen mellan denne och John Harsyani. Jag skall inte  här gå in på några doktrinhistoriska aspekter utan vill diskutera mer renodlat utifrån de fyra omfördelningsprinciper som kan urskiljas från debatten. För detta ändamål presenterar jag fem stiliserade fördelningar av "lycka" (ej inkomster) där den första fördelningen utgörs av det oreglerade utgångsläget.

Vad det handlar om är att närmare analysera de tre alternativ till den "naiva" utilitaristiska omfördelningen som diskuterats av Harsyani, Rawls och anhängarna till ett trygghetsgolv. Länge fördes en steril debatt om hur en (statisk) omfördelning från de rika till de fattiga skulle öka lyckosumman i samhället genom att marginalnyttan (för lycka) var högre för de fattiga än för de rika. Men  både Harsanyi och Rawls ifrågasatte att en naiv omfördelning skulle lämna inverkan på lyckosumman opåverkad genom att en lika hög lyckonivå för alla skulle försämra incitamentsstrukturen så att tillgången till resurser som kunde omfördelas skulle minska.

Jag delar upp invånarna i tre grupper: rika, medelklass och fattiga samt anger summan av lycka längst till höger.

Ingen omfördeln: . . . 40 . . . 20 . . . 2 . . . 62

Naiv utilitarism: . . . . 5 . . . . 5 . . . .5 . . . 15

Vi ser här hur de fattiga kan föras upp från 2 till 5 i lyckonivå till priset av att produktionen totalt sjunker katastrofalt och därför inte räcker till någon högre nivå för någon i samhället. Det finns väl också de som vill hävda att de fattiga riskerar att bli ännu fattigare när man inför likalön och nivellering för alla.

John Harsanyi hade som utgångspunkt, om jag förstått honom rätt, att maximera den förväntade lyckosumman under restriktionen att alltför stor omfördelning påverkar produktionen negativt. Min ungefärliga bedömning blir då en lyckofördelning enligt nedanstående:

Harsanyi . . . . . . 35 . . . . 25 . . . 6 . . . 66

Vitsen med denna fördelning är att de fattiga både har intresse att välja denna modell utifrån sin nuvarande nivå (2) och utifrån en tänkbar total utjämning som skulle ge 5 istället för 6 i lyckonivå med Harsyani. Samtidigt är sannolikheten för en högre lyckonivå för vem som helst större eftersom det förväntade värdet för summan är 66 istället för 62 (eller 15). Om förväntade värdet är ett rationellt beslutskriterium borde man alltså välja Harsanyi.

Några år efter Harsyani kom emellertid John Rawls med en helt reviderad variant. Att maximera förväntat värde när man väljer tänkbara lyckofördelningar är riskabelt, menade Rawls. Man kan ju råka att hamna bland de sämst ställda och få ett ganska dåligt utfall. Det rationella är enligt Rawls att tillämpa en beslutsprincip som kallas maximin: Det gäller att välja den fördelning där det sämsta utfallet ändå blir så bra som möjligt. Därför borde omfördelningen inriktas på de fattigaste som ska föras uppåt även om det ger en totalt sett sämre lyckosumma:

Rawls . . . .  . 30 . . . . 20 . . . 10 . . . 60

Omfördelningen ska drivas så långt att ytterligare omfördelning påverkar summan av lycka så mycket negativt att den inte räcker för att höja de sämst ställdas nivå ytterligare. Jag går inte in på Rawls' och Harsyanis diskussioner om hur man väljer opartiskt mellan olika fördelningsprinciper och sannolikheten för olika utfall. Den väsentliga frågan är hur folk kan tänkas välja fördelningsmodell där deras egenintresse är opartiskt.  Ett exempel är hur man ska dela en tårta - den som skär upp bitarna får välja sist. Är det då så att man vill ha maximal utdelning om man kommer att höra till de sämst ställda? Eller kan man nöja sig med en trygghetsgaranti i utbyte mot chansen att få en god utdelning om man istället kommer att höra till dem som lyckas bra? En illustration:

Trygghetsgolv 37 . . . 20 . . . 7 . . . 64

Hur folk väljer är i slutändan en empirisk fråga. Rawls ville inte diskutera hur valet mellan trygghetsgolv och maximalt minsta utfall. Men enligt experiment utförda av Frohlish och Oppenheimer (1992) kommer folk inte att välja Rawls' utjämningsprincip (differensprincipen) utan de föredrar istället ett trygghetsgolv (när de inte vet hur duktiga de är, blart mars 2012).

Moraliskt sett förefaller det också rimligt att den som inte lyckas så bra i samhället inte bör kräva så stora bidrag som bara är möjligt från sina medmänniskor. Har man en sådan inställning finns det alltid frivilliga försäkringar som i de flesta fall kan bekosta de olyckor och påfrestningar som man kan råka ut för. Sjukpenningförsäkringen är ett exempel.

Joshua Greene har däremot inte lyckats analysera utilitarismen så ingående att han kan dra några egentliga slutsatser om hur ekonomisk omfördelning borde bedrivas trots att detta varit en central fråga för utilitarismen i mer än 100 år.

Rawls' teori, blart 2005

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter: , ,

lördag, juni 11, 2016

Regeringskriserna 2018

Om alliansen blir mindre än de rödgröna tvingas en koalition mellan alliansen och de rödgröna fram med Kinberg Batras besked idag. Om alliansen blir större kommer antingen Kinberg Batra att leda en sådan koalition eller också blir det en alliansregering som tolereras av Löfven men som regerar med hoppande majoriteter.

 Anna Kinberg Batra gav besked om vad som händer efter valet 2018 i Ekots lördagsintervju 11/6-16.

(1) Om de rödgröna blir större kommer AKB att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister. Vad som inte framgick var vad som skulle hända om också SD röstade nej. Då kan Löfven inte bli statsminister och talmannen får fråga AKB om hon vill bilda regering.

Om SD lägger ner rösterna i denna omröstning och de rödgröna röstar nej till AKB blir  inte heller hon statsminister. Frågan går då tillbaka till Löfven. Han måste då försöka få stöd från andra sidan blockgränsen - antingen genom att splittra alliansen eller genom att sparka ut MP, bryta med de fd kommunisterna och gå i koalition med alliansens fyra partier. (En samlingsregering som AKB ett kort ögonblick kallade detta alternativ.)

Vi fick inte reda på hur AKB egentligen ställde sig till en bred koalition över blockgränsen, som en opinionsundersökning är vad dubbelt så många väljare önskar sig jämfört med passivt stöd från SD. Intervjuaren var inte på bettet.

(2) Det andra alternativet är att alliansen blir större än de rödgröna men utan egen majoritet. Löfven kommer givetvis att rösta nej till AKB som statsminister efter dagens besked från henne. Och AKB kommer givetvis också då att rösta nej till Löfven. Det tredje budet går då till AKB igen som i så fall måste söka stöd hos Socialdemokraterna. - Resonemanget förutsätter att SD röstar nej till AKB.

Men om alliansen får relativ majoritet och SD lägger ner sina röster blir AKB statsminister redan i första talmansvändan. Då ställs saken på sin spets när den nya alliansregeringen ska lägga fram sin budget. Löfven har då att välja på att samla V, S och MP bakom en gemensam budgetmotion som kan få stöd av SD och utlösa regeringskris, eller att "släppa fram" alliansens budget genom att man lägger fram separata budgetmotioner.

Vad skulle Löfven vinna på att framkalla en eventuell regeringskris i december 2018? Skulle det kunna splittra alliansen? Eller skulle han kunna pressa alliansen att lägga fram en halvsocialistisk budget under hotet av en eventuell regeringskris? Vet han vad han vill? Är det inte enklare för honom att låta alliansen regera med passivt stöd av SD? För inte vill väl Löfven gå i koalition med hela alliansen om han inte är nödd och tvungen?

Ett mera informellt samarbete mellan alliansen och SD skulle kunna vara en möjlighet som inte faller under AKB:s kategoriska nej till närmare samarbete med SD. Att undvika vilt hoppande majoriteter för att kunna regera  borde ligga i AKB:s intresse. Det behöver inte betyda mera än att man sonderar hur SD skulle ställa sig i oklara frågor så att det inte plötsligt blir ett nederlag i halvviktiga frågor. Budgetpropositionen får alliansen lita på att går igenom genom avsaknaden av en gemensam rödgrön budgetmotion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, maj 30, 2016

Socialistisk jämlikhet tynar bort?

Jämlikhet i betydelsen inkomstutjämning har både i Löfvens retorik och i partiprogrammen tonats ner till förmån för den borgerliga tolkningen "lika chanser".

För snart ett år sedan uppmärksammade jag att Socialdemokraterna gjorde ett avgörande skifte i sin ideologi när Stefan Löfven inför Almedalen 2015 började tala om "utvecklingsmoral" och att alla ska satsa på att utveckla sin egen utvecklingspotential. Dessutom skulle löneskillnaderna i den offentliga sektorn öka (3 000 kr/mån i extra löneökning för lärarna). Min förmodan var dock att denna ideologiska omorientering inte skulle uppmärksammas i debatten (bloggart 30/6-15).

Emellertid tycks Löfvens omorientering varit ett inslag i en mera allmän vandring bort från den socialistiska jämlikheten i den ideologiska debatten till förmån för den borgerliga inställningen att jämlikhet betyder lika möjligheter och chanser - inte lika ekonomiskt slutresultat. Detta framgår av en undersökning gjord av idéhistorikern fil dr Per Sundgren (tidigare kommunalpolitiker V). Den refereras i en debattartikel i DN 24/5-16 som bygger på en rapport från tankesmedjan Katalys, som leds av socialdemokraten Daniel Suhonen (Partierna och jämlikheten, pdf). Här finns både en idéhistorisk översikt och statistik över hur ofta ordet jämlikhet förekommit i olika partiprogram.

Socialdemokratins utveckling i korthet har gått från avskaffandet av den privata äganderätten med övergång till ett annat ekonomiskt system i början av 1900-talet till planmässig hushållning i efterkrigsprogrammet. Därefter betonas jämlikhet i betydelsen ekonomisk utjämning (särskilt 1968) samt ekonomisk demokrati. Ett undantag är partiprogrammet från 1960 som godtog inkomstskillnader baserade på arbetsinsats, yrkesskicklighet och initiativkraft. Denna formulering togs bort 1975.

I partiprogrammet från 2001 omnämns jämlikhet särskilt frekvent men nu i den allmänna betydelsen "välfärd". Mera specifikt sägs jämlikhet handla om ge alla samma möjligheter att bland annat ”fritt kunna göra sina egna olika val och utveckla sin egen identitet”. Redan här finns embryot till Löfvens utvecklingsmoral. Socialdemokratin har blivit borgerlig.

Liknande gäller för Liberalerna och Centerpartiet. De mera inkomstutjämnande formuleringarna i partiprogrammen tunnas ur och ordet jämlikhet kommer att betyda lika chanser och möjligheter där initiativrikedom, kreativitet, ansvar och skapande förmåga legitimerar inkomstskillnader. Denna utveckling finns inte hos Allmänna Valmansförbundet/Högerpartiet/Moderaterna som redan från början avvisade inkomstutjämning och istället betonade nyss nämnda individuella egenskaper som lovvärda. En viss orientering till förmån för inkomstutjämning finns dock de senaste åren.

Analysen borde kompletteras med en granskning av jämlikhet/inkomstutjämning mot bakgrund av vad man uppfattar som orsaken till inkomstskillnaderna ("klyftorna" som socialisterna uttrycker saken). Sundgren pekar på att utjämning inte var viktig efter förra sekelskiftet eftersom den rådande ordningen snart troddes skulle gå under. När revisionismen bidrog till uppfattningen att kapitalismen skulle bli obestämt varaktig blev utjämning av kapitalägarnas inkomster aktuell. På något sätt omvandlades denna strävan också till ett egalitärt sentiment som riktade sig mot andra höginkomsttagare. Detta fanns redan under (den andra) franska revolutionen och var sannolikt drivkraften hos Karl Marx innan han hade utformat sin teori om kapitalismens undergång.

Jämlikhet och inkomstutjämning har dock kvar sin attraktionskraft hos vissa väljargrupper på vänsterkanten. En del bedömare gör även gällande att stöd också finns inom högerpopulistiska strömningar som växer sig allt starkare i Europa. Vänstern skulle då kunna få stöd från oväntat håll när identitetsfrågorna minskar i intresse.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, april 21, 2016

Med löntagarfonder hade Sverige kunnat bli socialistiskt

Ny bok visar hur nära det var att Sverige hade bytt samhällssystem genom löntagarfonder av Meidnertyp genom en uppgörelse 1978.  Jag vill komplettera med att peka på en ännu större fara i form av en snabb kompromiss redan 1975-76.

På onsdagen 20/4-16 presenterade Lars Tobisson sin nya bok om löntagarfondsdebattens historia, betitlad Löntagarfonder Så nära men ändå inte (Dialogos). Den beskriver översiktligt beslutsprocessen från LO-kongressen 1971 till nedläggningen av de tandlösa fonderna 1991. Framställningen interfolieras med ett antal personporträtt, närmast karikatyrer, av några av aktörerna under frågans utveckling.

Lars Tobisson

I början hade fondförespråkarna vind i seglen, konstaterar författaren. Ändå var idéns upphovsman, Rudolf Meidner, skeptisk till huruvida det radikala förslaget verkligen skulle genomföras, menar författaren. Det kan enligt min mening ha visst fog för sig eftersom det ursprungligen lönepolitiskt motiverade förslaget kom att radikaliseras genom inflytande från Meidners medförfattare Anna Hedborg. Genom betoningen att det var makten det gällde säger elementär opinionsbildningskunskap att ett öppet socialiseringsförsök skulle bli ytterst vanskligt. Och mycket riktigt, förslaget uppbådade  så småningom ett allt starkare motstånd från det initialt letargiska näringslivet, där det till och med fanns kollaboratörer som kunde tänka sig socialism med "individuell anknytning".  Samtidigt blev partiet allt mer nervöst och började inse att löntagarfonder inte var någon valvinnare.

Löntagarfonder – så nära men ändå inte
Min hypotes, som Tobisson dock inte direkt anslöt sig till, är att det lönepolitiska elementet i förslaget hade kunnat bilda en bas för en kompromiss mellan SAF och LO och mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet (nuv Liberalerna). Den grundläggande motiveringen för fonderna var att den solidariska lönepolitiken ansågs leda till att extra stora vinster i de effektiva företagen genom att LO inte drev igenom extra stora löneökningar i dessa företag. Dessa vinster, som LO "avstått" till kapitalägarna borde på något sätt dras in till löntagarkollektivet. Jag skulle tro att en del anställda storföretagsledare var moraliskt känsliga för detta resonemang.

En mer konspiratorisk "mygel-hypotes" som jag ibland umgåtts med går ut på att näringslivets (Industriförbundets) främste representant för löntagarfonder med individuella andelar, Grängeschefen Erland Waldenström, redan i förväg (implicit) gjort upp med Meidner om grundprinciperna i ett fondsystem. Det som återstod att kompromissa kring var graden av individuell anknytning. Tobisson nämner att både Meidner och Waldenström satt med i styrelserna för SNS och SEB. Dessutom hade Meidner några gånger 1974-75, innan första förslaget framlades i augusti 1975, antytt att en kompromiss var tänkbar där man kunde tänkas ha någon sorts individuella certifikat med en liten avkastning som en eftergift för opinionen.

Så vitt jag kommer ihåg var omsvängningen till att betona maktfrågorna ett senkommet tillskott utöver lönepolitiken och syftet att "bryta den privata maktkoncentrationen". Om LO varit mer försiktig med detta sprängstoff hade det varit lättare att gå fram med det ursprungliga fondförslaget. Det hade blivit motståndarnas sak att leda i bevis att syftet med fonderna var socialistiskt. Och då hade man fått Industriförbundet mot sig eftersom Axel Iveroth tyckte att man allvarligt skulle pröva Meidners idéer (aug-75).

Enligt mygel-hypotesen ovan skulle det inte ens ha funnits någon längre tid att driva detta motstånd. Om Vinstandelsgruppen i näringslivet, med Waldentröm som ordförande, hade kommit med sitt förslag under hösten 1975 skulle Socialdemokraterna ha kunnat ge klartecken till kompromissförhandlingar. Så blev dock inte fallet vilket Olof Palme ondgjorde sig över enligt partistyrelsens protokoll i slutet av 1975. Här gjorde jag en personlig insats genom att i ett flertal artiklar i dagspressen framhålla att Waldenströmgruppen nog inte skulle lägga fram ett "alternativ till Meidner".  Detta var långtifrån beslutat och jag fick en reprimand från Iveroth ställd till Curt Steffan Giesecke (VD på SAF), som vi dock i samråd lämnade utan avseende. Därmed stängdes det första (och enklaste) fönstret till en kompromiss mellan LO och näringslivet.

Slutligen är det intressant att notera att min tekniska kritik mot Meidners fondförslag först blankt avvisades av denne för att därefter övergå i argumentet att min kritik i lika mån träffade näringslivets förslag (som ännu inte existerade officiellt!). Den tekniska kritiken gick ut på att överföringen av aktier till fonderna skulle bygga på en värdering av aktierna till börskurs. Genom utspädningen av aktiekapitalet skulle aktiekurserna sjunka varvid ännu fler aktier skulle överföras osv. Slutresultatet skulle kunna bli en börskrasch. Meidner mildrade denna princip i sitt andra förslag genom att förorda substansvärdering av aktierna.

Det skulle naturligtvis varit oförsvarligt om näringslivets vinstandelsgrupp hade lagt fram ett sådant förslag som skulle krascha börsen. Inte heller "obligatoriska, riktade fondemissioner" borde ha kunnat föreslås från näringslivets sida. Och så blev det inte heller. Efter många våndor lade Waldenström i maj 1975 fram ett förslag till frivilligt sparande i aktier för löntagarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, april 05, 2016

Nu kan det bli bankkris?

Staten måste gå in med nytryckta pengar för att rädda bankerna, oavsett vad man kallar stödet. Det är fel som SvD skriver att det är skattebetalarna som måste stå för pengarna. Men blir det verkligen kris?

Nu kraxar olyckskorparna i SvD:s Näringsliv igen. Det är på måndagen krönikören Andreas Cervenka som den här gången skriver en nyhetsartikel (SvD 24/4-16) om vilka stödinstitutioner som finns för bankerna. En sådan redogörelse är naturligtvis mer oroande än hans tidigare metaforkryddade krönikor som i svepande ordalag pekat på att allt snart kan gå åt helvete i "la-la-landet Sverige". Bakgrunden är följande:

"När finansminister Magdalena Andersson och Vänsterpartiets Ulla Andersson häromdagen aviserade planerna på en ny bankskatt hänvisade de bland annat till att bankerna lever under skydd från staten om det blir kris, så kallad implicit garanti. Det fick Bankföreningen att gå i taket."

Bankföreningen anser att det nya krishanteringsdirektivet, som gäller sedan 1 februari, förutsätter att bankerna ska stå på egna ben vid en kris. Det är tydligen de stora långivarna (ej insättarna) till bankerna som saken gäller:

"Grundtanken är att aktieägarna och de som lånat ut pengar till banker ska ta förlusterna vid kriser. Därmed ska staten slippa gå in med pengar. Långivare får skriva ned sina skulder eller omvandla dem till aktier, så kallad bail-in."

Men Cervenka, som har en kritisk inställning till aktieägarna och de stora långivarna, är snabb med att understryka att staten och skattebetalarna visst kan komma att gå in med stöd för att rädda dessa två moraliskt tvivelaktiga grupper från förluster. Det finns nämligen en klausul i EU-lagstiftningen som medger för stater att gå in med förebyggande stöd om det finns risk för "allvarlig finansiell störning".

Ovanpå detta finns också den s k stabilitetsfonden, som innehåller drygt 40 mdr kr, samt numera också en s k resolutionsreserv finansierad av bankerna. Som jag skrivit tidigare (jun-12) är detta dimridåer. Bankerna kan inte sätta in pengar för att spara dem till en ev kris. Det är staten som får stå för pengarna i kristider genom att skapa dem ("trycka pengar"). Men Cervenka är noga med att skriva att det är "skattebetalarna" som står för stödet till bankerna. Vi får en bild av att skatterna ska höjas för att rädda de tvivelaktiga kapitalisterna. Formellt stöd får han från han från Standard & Poor's:

"Enligt S&P är det en medveten tanke från politiskt håll att det redan finns pengar avsatta som kan användas för bankräddningar. Då behöver inte politikerna gå till skattebetalarna och be om "mer" pengar vid en eventuell kris."

Som vanligt framhåller Cervenka också att föreställningen att staten ska "rädda bankerna" innebär en "implicit garant" som skulle ha uppgått till 26 mdr kr per år sedan 1998 i stöd till bankerna genom att de kunnat låna till lägre räntor.

Utgångspunkten för hela artikeln är att det kan bli en bankkris (när som helst?). Det hade varit mer intressant att få del av ett scenario som orsakar bankkrisen. Men det ledet är kanske numera så självklart att man kan hoppa över det. Men hur räddningsoperationerna skulle sättas in hade ändå varit intressant att få belyst. Hur mycket räcker 40 miljarder till?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, februari 28, 2016

Konspirationsteorierna för mordet på Palme borde avföras från debatten


Det går inte att konstruera en konspirationsteori om man måste beakta de faktiska omständigheterna: mordet skulle då ha skett i den "gyllene triangeln". Och något telefonsamtal att avbeställa livvakterna förekom aldrig.

Hur skulle en stor organisation eller utländsk säkerhetstjänst ha gått tillväga för att mörda Olof Palme för 30 år sedan idag 28/2? Bilden visar Västerlånggatan 31 (där Palme bodde) fotograferad från mynningen av Sven Vintappares gränd i Gamla Stan.

Danne Nordlings foto.
Palmes bostad på Västerlånggatan
 
När Palme gick ut från dörren och svängde till höger för att gå till jobbet hade det varit generande enkelt att skjuta honom inifrån gränden på 15 meters håll. Om mördaren tvivlade på sin träffsäkerhet hade han kunnat gå ut ur gränden och med några få steg kommit upp bakom Palme precis som på Sveavägen.

Efter att ha skjutit skulle mördaren lätt kunnat ha återvänt till Vintappargränden och efter 25 meter kunnat svänga in på en kort tvärgränd och sedan via en parallellgränd komma ner till Stora Nygatan och försvinna.

Men hade inte säkerhetsvakterna börjat skjuta? Nej, en enkel kartläggning av Palmes vanor hade visat att han inte åtföljdes av säkerhetsvakter när han gick till jobbet. Han kunde ha skjutits var som helst inom "den gyllene triangeln" (bostaden-riksdagshuset-regeringskansliet), vilket dessutom var känt inom en inte alltför snäv krets.

Därför borde vi aldrig ha satt någon tilltro till alla de teorier om en väl förberedd konspiration med inslag av walkie-talkie-män, telefonavlyssning, skuggningar och i förväg utplacerade presumtiva mördare för att kunna slå till en av de sällsynta kvällar då Palme lämnade bostaden. En sådan teori måste dessutom förklara hur man vågade slå till när Palme normalt skulle ha följts av livvakter.

Att Palme skulle ha avsagt sig livvaktsskyddet just denna fredagskväll borde inte behöva diskuteras mot bakgrund av vad jag skrev inledningsvis.Det var ingenting som man behövde invänta. Härtill kommer att han inte ens gjort någon avsägelse. Det var först när han kom hem som han fick veta att ett biobesök planerades. När detta var bestämt borde Palme ha ringt till livvaktstjänsten och begärt skydd till ca 20:30 när han skulle ge sig av till bion. Någon improviserad planering initierad på fredagseftermiddagen i Säpo-kretsar, som Leif GW Persson framställer saken i TV-serien 'En pilgrims död', hade inte varit möjlig.

Slutsatsen blir att det inte kunde ha varit fråga om ett långt i förväg planerat mord. Den enda möjligheten (om Palme inte stämt träff med mördaren som Gunnar Wall föreslår) är då att mordet var improviserat. Mördaren såg Palme gå in på Grand och visste då att han hade nästan två timmar på sig att skaffa fram ett vapen. Det kan ha varit Christer Pettersson som brukade hålla till kring Grand. Men det kan också ha varit aktiespekulanten Krister Andersson, som hade licens på en S&W Magnum och bodde i närheten. Han hade inget alibi och anses ha förlorat pengar på att Palme fördubblade omsättningsskatten på aktier vid regeringssammanträdet föregående dag. Vittnesuppgifterna pekar dock på CP.

Den fråga som borde besvaras är varför polisen inte omedelbart inriktade spaningarna efter en ensam gärningsman så fort man visste hur annorlunda ett organiserat mord skulle ha gått till.

Artikel feb 215
Andra bloggartiklar om Palme

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, februari 10, 2016

Inflation till varje pris?

Den strukturella inflation som genereras av skillnaderna i produktivitetsutveckling mellan varor och tjänster räcker inte längre för att inflationen ska bli 2 procent vid fasta varupriser. Det är därför onödigt att sänka reporäntan ytterligare och destabilisera bomarknaden.

I morgon torsdag fm får vi reda på om Riksbanken ska sänka reporäntan från -0,35 procent till -0,45 procent som de flesta ekonomiska bedömare förutser. Det är ett försök att få upp stegringen av KPI, som allmänt kommit att kallas "inflationen". Målet är 2 procent i årstakt, vilket inte uppnåtts sedan 2011 - se den tjocka heldragna linjen i diagrammet nedan:


Att "inflationen" legat kring noll procent de senaste tre åren beror till största delen på att Riksbankens egna räntesänkningar reducerat boendekostnaderna i sammanvägningen av KPI. Den streckade linjen - KPIF - visar hur priserna stigit om räntan varit fast. Här ser vi en viss inflation på mellan 0,5 och 1 procent. Tar vi dessutom bort energiprisernas inverkan blir den verkliga inflationen knappt en till drygt en procent.

Inflation brukar definieras som allmän prisstegring och därför är det motiverat att avlägsna effekterna av energipriser som priset på olja och elektricitet från måttet på inflationen eftersom prisernas förändringar inte beror på allmänna tendenser i dessa fall. Men inte heller växelkursmanipulationer av den typ som Riksbanken ägnat sig åt med hjälp av negativ reporänta ger upphov till "riktig" inflation. Det är den verkliga inflationen som borde fås att stiga till 2 procent enligt det ursprungliga inflationsmålet och inte den formella KPI-stegringen.

Varför anses då just 2 procent som ett lämpligt mål för den riktiga inflationen? Någon förklaring har aldrig framkommit. Det verkar vara en fråga om en praktisk tolkning av vad strävan efter ett fast penningvärde ska innebära. Sannolikt fanns gamla föreställningar om hur EFO-modellen från 1960-talet fungerade för löne- och prisbildningen med i bilden. Grovt sett kan denna bild rekonstrueras på följande sätt:

Det svenska näringslivet ses som bestående av två sektorer: K-sektorn och S-sektorn. K-sektorn producerar varor och är utsatt för internationell konkurrens genom utrikeshandeln. S-sektorn är skyddad från denna konkurrens och producerar till övervägande del tjänster, som är svåra att rationalisera. Därför brukade den årliga produktivitetsutvecklingen sättas till 0 procent om  året. K-sektorn kunde däremot öka sin produktivitet genom bättre maskiner och liknande med 3-4 procent om året. På 1960-talet tillfogade man dessutom internationella prisstegringar på någon procent som ett extra löneutrymme. Detta kan vi bortse från idag.

Vi kan utifrån detta göra ett räkneexempel som utgår från att varupriserna ska vara konstanta i genomsnitt. Om K-sektorns produktivitet är 3 procent kan den klara 3 procents lönekostnadsökningar utan att pressa lönsamheten. Om S-sektorn har noll procents produktivitetsökning och svarar för 60 procent av näringslivets produktion kommer dess priser med 3 procents löneökning också att öka med 3 procent. Utslaget på hela KPI blir det 1,8 procent. Med EFO-modellens synsätt ger alltså fasta varupriser en inflation på 2 procent genom den sämre produktivitetsutvecklingen i tjänstesektorn. 

Fasta varupriser var på den fasta växelkursens tid viktigt för att inte konkurrenskraften skulle urholkas. Det åsidosatte Palmes första regering på 1970-talet när man höjde arbetsgivaravgifterna mycket kraftigt och fick en kostnadskris med devalveringar som följd. Med flytande växelkurs är detta inte lika viktigt men när man hör argumentationen från Svenskt Näringsliv låter det som om vi fortfarande har fast växelkurs. Det viktiga idag är att vi inte får deflation.

Av tabellen nedan framgår att vi för 2014-16 har en produktivitetsökning i tjänstesektorn på 1,3 procent om året i snitt. Det medför att inflationsgenomslaget från tjänstesektorn blir mindre (ca 1,1% trots att sektorn i tabellen svarar för 65 procent av produktionen).


Konjunkturinstitutet har räknat fram hur produktivitetsutvecklingen skiljer sig från arbetskraftskostnadsutvecklingen i hela näringslivet. Denna skillnad kallas enhetsarbetskostnad och är ett mått på prishöjningstrycket om lönsamheten ska vara oförändrad. Men internationella priser kan fortfarande spela in. Importerade insatsvaror kan bli billigare. Importvaror i KPI kan ge en liknande effekt.


Diagrammet ovan indikerar att enhetsarbetskostnaden blir 1-2 procent trots ökade arbetskostnader (inkl vissa höjningar av arbetsgivaravgifterna) på närmare 4 procent.Det är grovt sett förenligt med att den riktiga inflationen förutses bli drygt 1,5 procent.

KI har inte räknat med någon räntesänkning i morgon. Men de senaste dagarnas kronförsvagning indikerar att marknaden redan har anteciperat en sänkning. Om försvagningen av kronan blir bestående kommer importerade insatsvaror att bli dyrare och likaså importerade konsumtionsvaror. Om det går att ta ut i ökade priser återstår att se. Kronförsvagningen ökar också konkurrenskraften och underlättar exporten. Svensk ekonomi blir starkare vilket tenderar att förstärka växelkursen på sikt.

Behöver exportindustrin stärkas? Att sänka räntan för att åstadkomma en artificiell KPI-ökning förefaller onödigt eftersom den riktiga inflationen inte behöver komma upp till 2 procent för att hålla varupriserna konstanta. Med den hyggliga produktivitetsutveckling som förutses i varusektorn och de modesta löneökningar som också förutses kommer inflationen enbart från tjänstesektorn. Och dess produktivitetsutveckling förhindrar inflationen att bli större än halvannan procent (~1,5%).

Det kan inte vara nödvändigt att till varje pris få upp KPIF-ökningen (exkl energi) till 2 procent med hjälp av räntesänkningar som ska påverka växelkursen. Detta leder enbart till en destabilisering av bostadsmarknaden och till ingen nytta för resten av ekonomin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, januari 08, 2016

Falsk socialistisk nationalekonomi

När vänsterdebatten började riktas mot de rikas inkomster och förmögenheter hade dessa redan minskat en längre tid. Ändå sågs höga inkomster och förmögenheter som stora problem - även av borgerliga partier och löntagarfonder blev till en början önskvärda.

Jag var i december på ett seminarium i ABF-huset anordnat av Daniel Suhonen. Det handlade om Thomas Pikettys bok om kapitalet, som kommit i svensk översättning tidigare under hösten. Ett anförande hölls av Jesper Roine som också skrivit en sammanfattning av Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i ett svenskt perspektiv. Denna såldes i anslutning till seminariet. Det är en skrift som dock inte direkt ligger i linje med Suhonens vänsterradikala intentioner.

Jesper Roine


Jesper Roine ifrågasätter slutsatserna om en återgång till den förmögenhetskoncentration som fanns tidigare enligt Pikettys diagram. Han återger nedanstående diagram från Pikettys bok och skriver:
"Däremot kan man ifrågasätta hur Piketty baserat på dessa diagram tycker sig kunna konstatera att vi i termer av förmögenhetskoncentration är tillbaka på 1800-talets nivåer. Tittar man på figur 23 i denna bok, som är en reproducering aven figur som återfinns i Pikettys bok, är en sådan utveckling svår att se i dessa data."

Den rikaste tiondelen ägde ca 23 procentenheter mindre av den totala förmögenheten 2010 än 1870. I Europa var minskningen ca 32 procentenheter.


När jag tittar på fler av Roines diagram slår det mig att Pikettys trick redan försökts en gång tidigare i Sverige under löntagarfondsdebatten. År 1971 fick Rudolf Meidner i uppdrag av LO-kongressen (som föreslogs i en motion av Allan Larsson) att utreda åtgärder mot den inkomst- och förmögenhetskoncentration som påstods blev följden av LO:s solidariska lönepolitik. Vi kan först se att förmögenhetskoncentrationen hade minskat kraftigt och fortsatte att minska något till 1980 när dessa diskussioner och förslag om löntagarfonder framfördes under 1970-talet:

Denna falska nationalekonomiska analys gällde i ännu högre grad de tio procenten rikastes relativa inkomstutveckling (källa):

Den socialistiska vänsterdebatten var som intensivast när de rikastes inkomster var på väg nedåt - förvisso med hjälp av 1971 års skattereform och en företagsfientlig politik.Att de radikala socialisterna inte var nöjda utan ville socialisera stora delar av näringslivet kanske är förståeligt. Men att borgerliga partier delvis stödde denna politik och att en borgerlig regering satte rekord i höga marginalskatter (87 procent 1979) är mera svårförklarligt. Den falska socialistiska nationalekonomin hade en avsevärd attraktionskraft. Få se om Pikettys teser får liknande genomslag?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se



Etiketter: ,

torsdag, december 17, 2015

Världens fattiga minskar i andel och antal

Världen blir allt bättre. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har minskat från 55 procent 1950 till ca 10 procent 2015. Det framgår av en sammanställning av en rad diagram som Vox Media publicerade i början av året.



Även antalet extremt fattiga i absoluta tal har sjunkit sedan 1970. Då var antalet 2,22 miljarder människor, vilket sjunkit till 1,01 miljarder 2011. Det är en minskning med 55 procent på 41 år.


Vox redovisar också en betydande mängd ytterligare statistik och diagram som visar stora framsteg för mänskligheten. Det rör sig om hunger, veckoarbetstid, barnarbete, matkostnadernas andel, medellivslängd, barnadödlighet, döda i krig, mordfrekvens, antal demokratier, utbildningstid, läskunnighet, hemlösa i USA, tillgång till internet mm. Vox länkar också till ytterligare statistik och diagram på dessa områden.

Massmedias rapportering tycks vara ganska enögd. De socialistiska debattörernas teser verkar vara direkt felaktiga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, december 03, 2015

Sverige släpper bara ut 0,14% av all CO2

Vi i Sverige behöver inte cykla till jobbet för att minska koldioxidutsläppen. Vad vi gör har ingen betydelse för världens klimat. Våra utsläpp är bara 0,14 procent och de har minskat med 24 procent sedan 1990. Om vi korrigerar utsläppen för utrikeshandeln blir de ännu mindre.

Sverige har minskat sina utsläpp av växthusgaser kraftigt. Räknat som koldioxidekvivalenter (inkl metan, lustgas etc) är minskningen sedan 1990 24,3 procent till 2014. Utsläppen var 71,9 Mt (milj ton) 1990 och 54,4 Mt 2014, se nedanstående diagram:

Sveriges utsläpp av växthusgaser minskade med 24 procent 1990-14
Trots denna minskning på 24 procent vill politikerna att minskningen ska bli 40 procent till år 2020. Det kan förefalla som om det skulle kräva mycket svåra omställningar i Sverige. Men utsläppen från Sverige som geografiskt område ska bli 30 procent och resten av minskningen ska åstadkommas genom "investeringar i andra EU-länder eller flexibla mekanismer som mekanismen för ren utveckling (CDM)" Källa: NVV

Minskningen av utsläppen i Sverige ska åstadkommas genom övergång till biobränslen för uppvärmning och elproduktion, vindkraft och solceller samt jordvärmepumpar för uppvärmning. Dessutom kommer övergången till mer bränslesnåla bilar att bidra. De högre bensin- och dieselskatternas effekt på bilåkandet är däremot begränsade på grund av låg efterfrågeelasticitet.

Om vi drar ut trenden i diagrammet för den svenska nationella minskningen från de senaste tio åren, med en reduktion på 21,8 procent, kommer minskningen till 2020 att bli 13,1 procent ytterligare. Utsläppen 2020 kommer då att bli 24,3+13,1=37,4 procent mindre än 1990. Genom statens åtgärder utomlands med hjälp av svenska skattepengar kommer Sveriges åtaganden att med råge uppfyllas. Det finns ingen anledning för svenska privatpersoner att ta på sig betungande restriktioner för tt få ner utsläppen ytterligare - som t ex att cykla till jobbet eller sluta äta kött och ris eller ge vatten istället för mjölk till barnen.

Nu när klimatmötet i Paris pågår bör vi komma ihåg att alla åtgärder som Sverige gör för att minska utsläppen i själva verket är betydelselösa i ett globalt perspektiv. Sverige släpper ut 45 Mt CO2 per år medan de globala utsläppen är 32 300 Mt eller 32 Gt. Det blir 0,14 procent av hela världens utsläpp som Sverige svarar för. Moraliskt räcker det att göra lika mycket som andra liknande länder.

Att försöka forcera fram en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 för dyra pengar är inte motiverat. De anläggningar för nya biodrivmedel som nu är igång på ett försöksstadium i Luleå och Göteborg har drabbats av stora ekonomiska problem och trassel med EU:s regelverk. Produktionen fungerar inte som den ska (tekniska problem) och den har blivit en "ekonomisk mardröm" (Gbg). Satsade skattepengar har gått förlorade.

En invändning, som går ut på att Sverige ändå skulle vara en "klimatbov", är att Sverige ökat importen av konsumtionsvaror från länder med stora utsläpp och kunnat minska produktionen i Sverige. Genom att t ex Kina får möjlighet att öka sin produktion som sker med kolkraft ser det ut som att Sverige minskat sina utsläpp. Enligt Naturvårdsverkets statistik är detta fortfarande sant eftersom svensk konsumtion de senaste tio åren släppt ut 4,8 procent mindre växthusgaser när utsläppen i andra länder räknas in.

Om vi har fri handel är det dessutom Kinas ansvar att minska sina utsläpp - inte Sveriges. Men teoretiskt skulle Sverige kunna införa importrestriktioner för t ex export från Kina och självt producera de varor som Kina skulle gå miste om i sin export. Sveriges mer koldioxideffektiva, men mer kostsamma, produktion skulle då ge ett mindre utsläpp på bekostnad av både Kinas och Sveriges välstånd. Indirekt är det detta den kinesiske klimatförhandlaren Li Gao förordar fastän han inte förstår det.

Till sist borde vi räkna med Sveriges mera koldioxideffektiva produktion för hela utrikeshandeln. Vi borde beakta att Sveriges exportprodukter görs med mindre CO2-utsläpp än andra länders. En metod för detta presenterades översiktligt på DN debatt 2013. Den kallas Nega-metoden. Resultatet av denna är enligt författarna Kander och Jiborn att varken den konventionella produktionsmetoden, som indikerar drygt fem ton per capita, eller konsumtionsmetoden med nio ton är rättvisande. Istället är utsläppen med Nega egentligen bara fyra ton per capita.

Författarna understryker att svensk export är koldioxidsnål. "Svensk järn- och stålexport sparar in mest växthusgaser jämfört med om importländerna själva hade producerat dessa varor. Därefter kommer papper och pappersmassa följt av kemisk industri. Men alla produktgrupper i den svenska exporten drar sitt strå till stacken."

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, oktober 19, 2015

Alliansen borde få Löfven att revidera budgeten

Det finns ett mellanläge mellan att fortsätta med en DÖ-liknande förlamning och att gå i krig för att fälla regeringens budget. Förmå Löfven att samarbeta genom att plocka bort några skadliga inslag i budgeten istället!

Nu när Decemberöverenskommelsen (DÖ) har fallit utgör Alliansens opposition mot budgeten ett reellt hot för regeringen. Från ett läge där Alliansen enbart har kunnat ägna sig åt krypskytte med s k tillkännagivanden utan att kunna attackera statsbudgeten är nu fältet fritt för en bredare offensiv. De politiska kommentatorerna spekulerar om samlingsregering eller S-M-regering. Men det avvisas av moderatledaren Anna Kinberg Batra (se DN 17/10-15).

Har Kinberg Batra någon plan?

Så vad vill Kinberg Batra göra istället. Det säger hon inte mycket om. Hon antyder att det som vanligt kommer att bli några små ändringar i budgeten fram till början av december. Är det verkligen en naturlig följd av att DÖ har fallit? Vad är annorlunda nu mot före 9/10 då KD:s riksting likviderade DÖ och de andra partierna följde efter?

Det som faktiskt är olika mot tidigare är att Stefan Löfven (S) måste räkna med att finansutskottet kan ändra så mycket i budgeten att han återigen ställs inför faran "att behöva regera med någon annans budget". Men det verkar som om Kinberg Batra utesluter så stora förändringar eftersom hon inte vill "ställa till kaos i Riksdagen". Och så länge Löfven kan räkna med detta är DÖ inte död utan den lever vidare informellt. Det var nog inte det väljarna väntade sig.

Varför är det ingen som uppmärksammat att det finns ett mellanläge mellan att fortsätta att vara lamslagen av skräck för nyval och en regelrätt offensiv för att avsätta regeringen? Det första Alliansen borde göra är att erbjuda att medverka till att budgeten går igenom om Löfven visar samarbetsvilja och gör revideringar av de mest skadliga delarna av budgeten. Man kan ju antyda vad man tänker sig: t ex reducerad bensinskattehöjning, bevarat jobbskatteavdrag, inhiberad försämring av ROT-avdraget och liknande.

Inför sådana inviter måste Löfven förhandla eftersom han måste räkna med att finansutskottet annars ensidigt gör dessa förändringar. (Något konstitutionellt hinder för detta finns inte, trots att många verkar tro det.) Löfven kan då råka ut för situationen att hans budget i vissa avseenden kommer att revideras av Riksdagen men att förändringarna inte är så avgörande att han kan gå ut och utlysa ett extraval. Han kan naturligtvis, som den erfarne förhandlare han är, hota med att varje kommatecken som ändras räcker för att det ska bli nyval. "Det är en principsak, en prestigefråga eller en hederssak" kan han säga och vägra att förhandla med kontraktsbrytare och förrädare.

Kan Alliansen genomskåda sådan förhandlingstaktik? Och är Alliansens förhandlare tillräckligt skickliga som förhandlare för att kunna uppnå några förändringar? Dagens passivitet verkar olycksbådande. Var finns styrkan och ledarskapet?

[Uppd 22:15 19/10: Jens Ahlgren, Timbro, menar i DS att 1/3 eller 10 mdr kr av reformerna kan stoppas utan att budgeten faller.]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, oktober 09, 2015

Fel regering bildades hösten 2014 genom att statvetarna förledde talmannen

Genom att talmannen hösten 2014 felaktigt trodde att Löfven hade stöd kom också en felaktig regering att bildas. Den borde istället ha bestått av S med stöd av hela Alliansen. Kanske skulle KD:s stämma kunna återföra situationen till detta genom att överge DÖ.

Kan hela eländet med decemberöverenskommelsen (DÖ) ha orsakats genom att Sveriges främsta statsvetare inte insåg (eller negligerade) att Sverigedemokraterna kunde tänkas rösta på den borgerliga budgetmotionen?  en 25/8-14 skrev professor Olof Ruin och prof Tommy Möller en artikel i DN som oroade sig för att Vänsterpartiet skulle rösta emot Stefan Löfvens budgetproposition i december. SD nämndes inte alls. Jag försökte påpeka (DN.se 26/8) att det statsrättsligt inte fanns något hinder för SD att fälla budgetpropositionen (som de även gjorde). Men då ledde detta inte till någon oro. 

En orsak kan ha varit att de initierade förlitade sig på den praxis för riksdagsarbetet som fanns att ett parti som inte fått gehör för sin motion lade ner sina röster i huvudvoteringen. Några trodde möjligen att detta hade karaktären av grundlag.Talmannen Per Westerberg ansåg i varje fall att Löfven genom avtalet med V kunnat visa att regeringen hade stöd för sin budget. Därför släppte han fram Löfven som regeringsbildare. Men Ruin, Möller och Westerberg hade fel och jag hade rätt. Löfven hade inte visat att han hade stöd och riskerade därmed att inte få igenom sin budgetproposition. Därför borde han inte ha fått bilda regering.

Om talmannen hade fordrat att Löfven verkligen skulle kunna visa att han skulle få igenom sin budgetproposition borde Löfven ha träffat en överenskommelse med Alliansen eller några av partierna om inriktningen av budgeten. Alternativt hade Löfven tvingats till en uppgörelse med SD om att detta parti inte skulle stödja en borgerlig budgetmotion. Nu behövde han inte göra dessa sonderingar eftersom statsvetarna satt en felaktig ram för problematiken som byggde enbart på praxis. Därmed gick Löfven och sund parlamentarism mot sitt nederlag.

Grundlagen får förutsättas vara utformad så att en lugn parlamentarisk utveckling i politikens mittfåra ska bli resultatet även vid svåra  parlamentariska utfall. För Sveriges del fanns hösten 2014 ett antal olika alternativ:
  1. Regeringen Reinfeldt fortsätter men med krav på stöd från andra partier vid viktiga omröstningar. (Stidshingstalternativet)
  2.  Löfven bildar en S-regering med stöd från Alliansen
  3. Reinfeldt bildar en regering med stöd från S och ev MP
  4. Löfven bildar regering med garantier från SD.
  5. Reinfeldt bildar regering med garantier från SD
  6. Löfven bildar regering med MP och sönderbrutna rester av Alliansen
  7. Löfven bildar en S, MP och V-regering
  8. Löfven bildar en S o MP-regering 
  9. Reinfeldt bildar en Allians- o MP-regering
Alt 1 kanske inte skulle bli så långlivat eftersom det enbart skulle kunna fortleva med nyvalshot. Alternativ 2 verkade inte ens övervägas av Löfven som trodde att nr 6 var det taktiskt lämpliga (att bryta sönder Alliansen), Alternativen med stöd från SD var uteslutna på förhand - däremot inte alternativen med V. Resultatet blev också en hybrid av 7 och 8, som kompletterades med carte blanche från Alliansen i budgetfrågor (DÖ). Det framstår i översikten som ett ganska extremt alternativ och innehåller rester av taktiska överväganden från Alliansen att väljarna 2018 ska vilja bli av med extremismen.

Min bedömning har varit att en skicklig Alliansledare hade klarat att slå in på alt 3. Det hade krävt förhandlingar med S och MP där hot om nyval och samarbete med SD kanske varit ingredienser. För många skulle dock alt 2 varit det naturliga och i linje med svensk samarbetstradition i svåra lägen. En sådan regering hade fått avstå från alla mera extrema förslag på de tunga politikområdena. Inflytandet från V hade klippts av och rimligtvis skulle inte MP haft några taburetter. 

Detta alternativ med S-regering som stöds av hela Alliansen i viktiga frågor borde upplevas som mer fördelaktigt än dagens DÖ-stödda vänsterbetonade regering. Redan på ett tidigt stadium avvisades detta alternativ med hänvisning till att SD skulle framstå som det enda riktiga oppositionspartiet. Idag framstår nog den invändningen som lättviktig. En strategisk invändning är dock att skiljelinjerna mellan blocken skulle bli utsuddade inför valet 2018. Relevansen för denna invändning kräver en särskild analys.

En intressant utveckling skulle nu kunna inledas om KD:s riksting skulle överge DÖ. Då skulle övriga aktörer få göra bästa möjliga av situationen efter ett sådant stämmobeslut. Löfven skulle då kanske till slut kunna bilda sin "samarbetsregering" - t ex genom att kasta ut MP och inleda samarbete med hela Alliansen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se


Etiketter: