söndag, april 22, 2018

Löfven (S) borde inte kunna fortsätta som statsminister efter valet 2018

Med den nya grundlagen kommer Löfven att avsättas som statsminister. Sedan hänger det på SD om han kan komma igen. Sannolikheten för detta är begränsad.

Det går sämre för Alliansen i Sifo i april. Alliansen får 40,5 procent mot 42,1 i februari. De rödgröna får 40,6 procent mot 39,1 i februari. Men betyder det att Löfven kan börja hoppas på att "vinna" valet? Nej, så länge Alliansen och SD vill avsätta Stefan Löfven vid förtroendeomröstningen efter två veckor kommer den nya författningen att medföra att det blir mycket svårt för Löfven att fortsätta som statsminister trots att de rödgröna blir större än Alliansen.



Den första prövostenen utgörs av omröstningen om en ny statsminister som rimligtvis är Ulf Kristersson. Han har två principiellt olika möjligheter: dels att försöka bilda en Alliansregering och dels att antingen ensam eller tillsammans med Löfven bilda en regering. Visserligen har en opinionsundersökning angett att 60 procent av moderatväljarna vill att M samarbetar med SD men att detta skulle resultera i en gemensam regering är långsökt. Denna opinion kan dock innebära ett memento både för C och för S när det gäller att ta ställning till Kristerssons propåer om samarbete.
 
Om SD säger nej till en alliansregering och Löfven säger nej till samarbete med Alliansen eller enbart med Kristersson uppstår inte den andra prövosituationen att få igenom en budget. Budet går då till Löfven som nyss blivit bortröstad vilket verkar ologiskt. I förlängningen skymtar då en ny DÖ-period. Det verkar mindre troligt, liksom att C och L utan vidare skulle hoppa över till det rödgröna blocket.

Det mest troliga är fortfarande att det kan bildas en alliansregering, som måste söka stöd över blockgränsen enligt Annie Lööf eller där stöd finns att få enligt Kristersson. Med denna inriktning kan alliansregeringen också få igenom sin budget

Kan SD eller S tjäna på att inte släppa fram en alliansregering? SD kan t ex hota med detta för att få ett regeringsprogram med en mer restriktiv flyktingpolitik. Men om Kristersson håller fast vid sin linje blir det mest vapenskrammel utan betydelse eftersom alternativet för SD blir en S-regering som borde framstå som ännu mer opålitlig i flyktingpolitiken, åtminstone om MP ingår i underlaget. Dessutom kan det bli avhopp från C och L till de rödgröna om SD är halsstarrigt.

Då kanske det är S som kan tjäna på att Alliansen inte kan bilda regering? Löfvens huvudstrategi kan fortfarande vara att säga nej för att få C och L att hoppa av och övergå till det rödgröna blocket - antingen med ministerposter eller genom ett stödavtal. Många tror litet cyniskt att så kommer att ske genom dessa två partiers otydlighet i debatten. C och L:s villighet kan dock diskuteras. Emellertid håller denna strategi endast så länge man kan vara säker på att SD säger nej till en alliansregering. Utan ett nej därifrån har Löfven inte möjlighet att blockera för att tvinga fram ett avhopp från C och L.

Kan då Löfven tvärtom agera så att han driver Alliansen i armarna på SD? Genom att kategoriskt säga nej till allt bocköverskridande samarbete skulle han långsiktigt kunna skada Alliansen genom att hålla fram hur den samarbetar med SD för att få igenom sin politik. Dessutom skulle sannolikt den räddhågsna Annie Lööf spräcka Alliansen genom att ställa sig utanför regeringen. Alltid en liten framgång för Löfven. Med devota politiska journalister och retoriskt svaga allianspolitiker skulle nog en sådan (begränsad) strategi kunna lyckas.

I Ekots lördagsintervju en vecka senare med Kristersson 21/4 framkom ytterligare information om regeringsbildningens problem.   Alliansen ska tydligen inte gå fram med en gemensam uppfattning om migrationspolitiken utan väljarna ska få lägga tonvikten genom att kunna rösta på de olika partierna. Det kan vara vällovligt i andra frågor än migrationspolitiken som ju ändå har en särställning genom SD:s deklarationer om dennas betydelse för regeringsbildningen.

Med Ulf Kristerssons linje blir det en öppen fråga vilken tonvikt migrationspolitiken ska ha. Och det beror inte bara på hur många röster främst C kommer att få i valet utan också på de olika partiernas förhandlingsskicklighet, slughet och förmåga att lura motståndarna. En ytterligare oklarhet är huruvida Alliansen (åtminstone till synes) ska komma överens efter valet innan man tar upp förhandlingar med S eller om man ska inbjuda till simultana fempartiförhandlingar (om KD kommer in).

Dessa oklarheter ställer till med bryderi för SD. Ska partiet släppa fram en alliansregering ledd av Kristersson som inte har en klar migrationspolitisk linje? Eller ska man säga nej och därmed få Löfven som statsminister - en person som man några veckor tidigare avsatte i den obligatoriska omröstningen? Och kan SD vara säkra på vilken migrationspolitik S ska bedriva med hjälp av SD? Om Löfven menar allvar med blocköverskridande uppgörelser är det med alliansen han tänker bedriva sin migrationspolitik. Då får SD ingen utdelning för att de fällde Kristersson.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, januari 21, 2018

Lurade Stalin Hitler eller tvärtom?

Vikten av ett försvar - om Molotov-Ribbentrop-pakten

Den traditionella tolkningen av pakten som ingicks i augusti 1939 är att Stalin ville vinna tid för att upprusta inför Hitlers befarade anfall på Sovjet. Men Stalin kanske istället ville att Hitler skulle försvagas av ett krig med västmakterna så att han själv kunde anfalla det som då var kvar?

Stalin menade efter undertecknandet av pakten att Hitler trodde att han lurat Stalin medan det i själva verket enligt Stalin var han som lurat Hitler (PH aug-17). Med utgångspunkt i detta kan pakten granskas mera kritiskt än vad som traditionellt skett.

Hitler ville angripa Polen och skapa en "korridor" fram till Ostpreussen. Det tyckte han var ett ganska modest krav som knappast var värre än att han fick ockupera västra Tjeckoslovakien efter München. Men han var rädd för att detta skulle utlösa ett krig som skulle bli ett tvåfrontskrig om han samtidigt anföll mot väster. Ett tvåfrontskrig ville han undvika. Men västmakternas sonderingar, som pågick tidigare under 1939, om en pakt mellan England, Frankrike och Sovjet riskerade att helt omintetgöra Hitlers fortsatta expansionsplaner.

I början av maj 1939 avskedade Stalin sin västvänlige utrikesminister Litvinov som dessutom var av judisk börd. Han ersattes av den icke-judiske Molotov vilket brukar ses som en tyskvänlig signal från Stalin (Wp) även om andra tolkningar finns. I varje fall öppnade detta i juli 1939 för tysk-sovjetiska förhandlingar om handelsutbyte. Men Molotov fortsatte samtidigt förhandlingarna med västmakterna om en trippelallians mot Tyskland. En del bedömare menar att detta var ett sätt att trigga tyskarna att föreslå en non-aggressionspakt med Sovjet istället. Den 3 augusti presenterade sålunda den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop ett utkast till en icke-interventionspakt. Ett handelsavtal träffades den 19 augusti och den 22 augusti avslöjade tyska tidningar att hemliga politiska förhandlingar mellan Tyskland och Sovjet pågick samt att tanken på en trippelallians hade lagts ned.

Hitlers möjlighet att ingå en icke-angreppspakt med Sovjet var sålunda mycket lockande. Om den höll skulle Hitler inte bli inringad av fientliga stater. Han skulle då kunna våga sig på att anfalla Polen med förhoppningen att västmakterna, på grund av pakten med Sovjet, inte skulle våga börja krig. De lät ju Tyskland ockupera resten av Tjeckoslovakien utan att börja krig. På kvällen den 23 augusti var pakten ett faktum. Hitlers spioner rapporterade inte om någon förestående krigsförklaring. Så Hitler anföll Polen 1 september 1939.


Låt oss nu testa första ledet i Stalins omdöme om pakten: vilken grund skulle Hitler kunnat ha för att han skulle ha ansett att han lurat Stalin? Närmast till hands ligger tanken att Hitler med pakten lyckades förhindra ett samarbete mellan västmakterna och Sovjet, vilket alltså skulle stärka Hitlers expansionsplaner och på sikt underlätta ett tyskt anfall mot Sovjet. Stalin kan ha tänkt att Hitler var inställd på en trippelallians som skulle ha omintetgjort hans expansionsplaner och att han nu inbillade sig att han förmått Stalin att istället göra upp med Hitler. Genom ett hemligt tillägg till pakten fick båda parter möjlighet att expandera på Polens och Östeuropas bekostnad och med detta kunde Hitler ha tänkt att han lockat Stalin att godta hans egna expansionsplaner.

Det andra ledet i Stalins omdöme om pakten har diskuterats livligt av historikerna. Var pakten enbart ett desperat sätt för Stalin att vinna tid för upprustning när västmakterna trilskades med förhandlingarna om en alternativ trippelallians? Eller ville Stalin lura Hitler att börja ett krig som Stalin kunde utnyttja för vidare syften? Att Hitler skulle ha klarat sina krigsplaner utan att Sovjet åtminstone var neutralt var uteslutet (Edw Ericson 1999). Den implicita tanken i den traditionella tolkningen är däremot att Hitler skulle ha  kunnat invadera Sovjet tämligen omgående efter attacken mot Polen, vilket därför fordrade snabba strategiska politiska motdrag från Stalin. Det verkar mindre troligt om inte Stalin var helt felinformerad om Tysklands styrka.

En hel del tyder istället på att Stalin redan tidigt, redan rentav under 1920-talet, vidtog förberedelser för att möjliggöra ett krig genom att understödja Tysklands upprustning. Rapallo-fördraget från 1922 främjade detta. Dessutom bidrog Stalins agerande 1932-33 till att hjälpa Hitler att vinna riksdagsvalen då Stalin tillhöll de tyska kommunisterna att inte stödja socialdemokraterna ("socialfascisterna") mot nazisterna. Och redan 1925 hade Stalin deklarerat att bråket mellan de kapitalistiska grupperingarna borde uppmärksammas eftersom det kunde leda till krig som skulle försvaga imperialisterna och accelerera den proletära revolutionen. Om krig utbryter, sade Stalin, ska vi inte sitta med armarna i kors - vi ska gå in, men gå in sist.Tanken var att kapitaliststaterna skulle utmatta varandra genom krig som skulle underlätta för Sovjet att sprida kommunistiska maktövertaganden.

Det finns en del indikationer på att Molotov-Ribbentroppaktens syfte var just detta att utlösa ett inomkapitalistiskt krig. Redan 26 augusti rapporterade The Times i London att de franska och brittiska kommunisterna fått ett dokument från Komintern via M Dimitroff som i fem punkter skulle förklara den rysk-tyska pakten. Det handlade om (1) "ny taktik" mot bakgrund av erfarenheterna de senaste fem åren, (2) att även om en pakt med de demokratiska länderna skulle ha stoppat axelmakterna skulle det ha inneburit ett förringande av de kommunistiska principerna att stödja kapitalistiska länder, (3) att sovjetregeringen och Komintern beslutat att det är bäst att hålla sig undan varje konflikt men hålla kvar beredskapen att ingripa när de stridande parterna försvagats i hopp om att kunna säkra en samhällsrevolution, (4) att pakten är en diplomatisk seger på bekostnad av axelmakterna och (5) att huvudhindret för en trippelallians var fientligheten hos Polen, Rumänien och Balkanententen.

En andra indikation dök upp 8 september 1939 när en finsk, svenskspråkig, kvällstidning i Helsingfors (Nya Pressen) rapporterade från Moskva om ett cirkulär som tillställts samtliga högre kommunistledare "i Ryssland och i utlandet" dagen innan nonaggressionspakten ingicks. Rubriken i tidningen var "Världskriget främjar världsrevolutionen.". Detta cirkulär var framställt i dialogform och syftet angavs vara att förebygga ett missnöje bland kommunistledarna och förklara för dem varför pakten konstruerades. Det angavs att cirkuläret författades vid ett möte i Kreml där Stalin, Molotov, Vorosjilov, Sjdanov, Lazar, Kaganovitj, Andrejev, Sverjnik, Mikojan, Berija, Kalinin o a deltog.

Huvudbudskapet i cirkuläret var att det inte skulle bli någon världsrevolution utan ett långvarigt krig. Om Sovjet slöt en pakt med västmakterna skulle det inte bli något krig. Så Sovjets uppgift var att stödja Tyskland så att det vågade sig på ett krig och sedan försöka se till att det blev långvarigt. Hela politbyrån 1939 utom Chrustjov räknades upp som deltagare. Men några ytterligare spår av detta cirkulär har inte setts till. Däremot har det gjorts gällande att politbyrån hade ett hemligt möte den 19 augusti där Stalin informerade om planerna att ingå en pakt med Tyskland (Wp, JSMS-06). Det var alltså fyra dagar innan Ribbentrop kom till Moskva för att underteckna pakten.

Protokollsanteckningar från politbyråmötet 19/8 1939 kl 22 omnämndes sedan den 28/11 1939 i paristidningen  Le Temps som fått ett ilmeddelande från den franska nyhetsbyrån Havas i Genève. Samma dag erhöll det tyska utrikesministeriet en tysk översättning av anteckningarna. I samma veva publicerades också en franskspråkig version i en schweizisk tidskrift.

Eftersom det ursprungliga protokollet ännu inte har kunnat återfinnas anser historikerna att det föregivna mötet kanske inte har ägt rum. De påståenden som tillskrivs Stalin (enligt ovan) framstår ju som synnerligen förgripliga och kräver naturligtvis därför extra säkra källhänvisningar.

Enligt anteckningarna underströk Stalin att "om vi sluter en ömsesidig assistanspakt med Frankrike och Storbritannien, kommer Tyskland att hoppa av från Polen och söka ett modus vivendi med västmakterna." -- "Å andra sidan, om vi accepterar Tysklands förslag, och sluter en non-agressionspakt med henne,  kommer hon  säkert att invadera Polen, och en intervention från Frankrike och England blir sedan oundviklig." Stalin räknar därefter upp fördelarna med att dela upp Europa i sfärer och fortsätter med en utvärdering i två fall av följderna av ett krig mellan Tyskland och västmakterna.

Det första fallet är att Tyskland besegras, vilket enligt Stalin skulle leda till en sovjetisering av Tyskland och en kommunistregering. Risken är då att västmakterna ändå är så starka att de kan inta Berlin och förstöra Sovjettyskland. För att undvika detta är det viktigt att kriget blir så långvarigt att västmakterna blir missmodiga och utmattade så att de inte längre har förmågan till detta. Därför kommer Sovjet att hjälpa Tyskland ekonomiskt och leverera råvaror och förnödenheter i avvaktan på rätt tidpunkt.

Det andra fallet är att Tyskland segrar i kriget mot väst. Några tror att detta skulle innebära en allvarlig fara för oss, analyserade Stalin. Det ansåg han dock vara fel eftersom Tyskland efter ett sådant krig skulle vara så försvagat att det inte kunde starta ett krig mot Sovjet på minst tio år. Dessutom menade han att i ett besegrat Frankrike skulle kommunistpartiet vara starkt och en kommunistisk revolution skulle oundvikligen bryta ut. Då skulle Sovjet kunna exploatera situationen och komma till Frankrikes hjälp och få henne som allierad, ansåg Stalin.

Stalin upprepade avslutningsvis att det var i Sovjetunionens, arbetarnas hemlands intresse att ett krig bryter ut mellan das Reich och det anglo-franska blocket. "Allt måste göras så att det drar ut så länge som möjligt med målet att försvaga båda sidorna." Vi måste ingå pakten med Tyskland, dekreterade Stalin, och "vara beredda när kriget slutar".

Enligt protokollsanteckningarna antogs förslaget att ingå en non-aggressionspakt  enhälligt. Det uppdrogs åt presidenten i Komintern att tillsammans med sekreteraren Dimitrov  och under överinseende av Stalin utarbeta instruktioner lämpliga för kommunistpartierna utomlands.

Det har påpekats att själva huvudkomplotten var allmängods hösten 1939. Sålunda publicerade Paristidningen L'époque  den 2 november en artikel där det bl a stod att syftet med den sovjet-tyska överenskommelsen var att locka Hitler i en fälla och att Kreml vill att kriget pågår så länge att deltagarna försvagas. När sedan kriget slutar kommer det att bli uppenbart att de segrande demokratierna är lika utmattade som Tyskland och då infaller den rätta tidpunkten för Stalin att agera. (Refererat av den i övrigt kritiske S Slutch.)

Två dagar efter det att Havas' offentliggjort anteckningarna kommenterade Stalin nyheten i Pravda 30 november (när finska vinterkriget började). Han tog naturligtvis avstånd från artikeln och framhöll att det inte var Tyskland som hade förklarat västmakterna krig, att Tyskland kommit med fredsförslag och att det var de styrande kretsarna i England och Frankrike som hade avvisat Sovjetunionens försök att snabbt bringa kriget till ett slut. Han förnekade inte att han sagt att det var önskvärt att kriget blev långvarigt och utmattande för deltagarna. Och han framhöll inte att han ingick pakten för att skjuta fram ett eventuellt anfall av Tyskland på Sovjet.

Men Stalin gjorde rimligtvis en allvarlig felbedömning när han trodde att Hitler skulle försöka undvika ett tvåfrontskrig som under WW1. I varje fall kunde han inte tro att Hitler redan 1941 (och relativt sent på året) skulle vara så dumdristig att han gick till anfall mot Sovjet. (Kan Stalins fiasko med att ta Finland på tio dagar ha spelat in?)


Svenska Pressen 8 sept 1939

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, januari 20, 2018

Löfven måste avgå senast 26 sept-18

Efter Annie Lööfs omsvängning i partiledardebatten kommer en alliansregering att bildas även om de borgerliga inte blir större än de rödgröna.

Nu är Alliansen större än de rödgröna i Sifo. Det kan tyckas att det är så jämt mellan blocken att ingen kan förutse hur det kommer att gå i valet. Men detta är en felsyn. Med de ståndpunkter som partierna intagit kommer Stefan Löfven (S) att få avgå senast omkring 26 september i år. Därefter bildar Ulf Kristersson (M) en alliansregering bestående av fyra partier (om KD kommer in).
Inom två veckor efter riksdagen återsamling efter sommaren ska numera en obligatorisk förtroendeomröstning om den sittande statsministern Löfven hållas. Då får han en majoritet av samtliga riksdagsledamöter emot sig och måste avgå. Det spelar ingen roll om Alliansen eller de rödgröna är större eftersom även SD har deklarerat att de ska rösta emot Löfven.



I partiledardebatten i onsdags deklarerade nämligen centerledaren Annie Lööf för första gången tydligt att det skulle bildas en alliansregering även om Alliansen var mindre än de rödgröna. Hon menade att den i så fall skulle söka stöd över blockgränsen. Det var nu socialdemokraternas tur att ge stöd på liknande sätt som Alliansen gett stöd åt Löfven, menade hon. (Den analogin haltar väl betänkligt?)

Man behöver dock inte anföra moraliska resonemang för att kunna se att Löfven inte har några egentliga alternativ. Skulle han fälla en alliansregering med hjälp av SD skulle han själv behöva ta över regeringsmakten. Och då måste han förhandla med SD om ett regeringsprogram för att de ska lägga ned rösterna i förtroendeomröstningen som följer. Detta scenario har Löfven kategoriskt avvisat.

Av allt att döma är Löfven körd i september oavsett hur utfallet blir för de båda blocken i relation till varandra. Men han kommer att göra allt för att skrämma de borgerliga från att rösta emot honom i förtroendeomröstningen. Frågan är dock om argumentet att regera med stöd av SD kommer att ge upphov till kaos längre biter på de partier som tidigare svajat. Han vill ju själv ha blocköverskridande samarbete.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, december 05, 2017

Kristerssons möjligheter att bli statsminister om Alliansen förlorar valet

Opinionsundersökningarna tyder på att de rödgröna blir större än Alliansen. Kan Ulf Kristersson ändå bli statsminister?

Stefan Löfven (S) kan hoppas på relativ majoritet i valet enligt sammanställningen Svensk väljaropinion, gjord av Sifo för SR Ekot nyligen. De rödgröna får 41,0 procent av väljaropinionen mot 40,2 procent för Alliansen. Likaså visar SCB:s stora undersökning idag 43,4 resp 39,0 procent. Det betyder att det kvalificerat svåra regeringsbildningsproblemet kvarstår 2018.

Löfvens drömscenario 2018 kan sannolikt rent matematiskt förverkligas. En regering S+MP+C+L får  majoritet i dessa sammanställningar. Men trots att de rödgröna går bakåt i de färskaste undersökningarna - minus 0,6 procentenheter i SVO - kan han hoppas på att önskedrömmen ska få mer än 50 procent. Många kommentatorer tycks utgå från detta och spekulerar om huruvida Löfven ska få med C och L i en blocköverskridande regering eller om de ska stanna utanför och bli någon sorts "dörrmattor" för Löfven i riksdagen.

Är det verkligen sannolikt att C och L tvärtemot sina explicita deklarationer idag skulle frångå sina försäkringar att inte splittra Alliansen och inleda samarbete med Socialdemokraterna? Ja, sade Stikkan Ljunggren häromdagen och hänvisade till Machiavelli. Många andra kommentatorer är av samma uppfattning. Rent konkret borde ett sådant scenario se ut ungefär så här:

När valet har "vunnits" av Löfven blir han bortröstad av en riksdagsmajoritet efter 14 dagar. Därefter sonderar talmannen med Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. Han tackar nej eftersom C och L inte vill ingå i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd. Budet går då till Löfven som plockar fram ett avtal med C och L om att de ska stödja regeringen S+MP:s budget mot vissa tillgodoseenden av C:s och L:s hjärtefrågor (vilka?).

Skulle väljaropinionen bli tillfreds över agerandet från C och L? Knappast, det skulle bli en överströmning av sympatisörer redan från början till Moderaterna. C och L säger snarare nej till Löfven och fordrar att han (eller någon) bildar en regering med hela Alliansen där statsministern är borgerlig (enl Björklund, L). Om Löfven motsätter sig detta måste han bilda en minoritetsregering S+MP med stöd av V som idag. Den kan när som helst fällas om SD får för sig att rösta på Alliansens samfällda förslag (som idag).

Eftersom Löfven har noterat att Alliansen nu under en hel mandatperiod har accepterat att spela en tillbakadragen roll, där den enbart lyckats irritera med några nålstick som kostat några statsråd jobbet, kan han försöka sig på ytterligare fyra år enligt denna modell. Annie Lööf har (C) ju visat sig livrädd att fälla regeringen Löfven och behöva regera med (aktivt) stöd av SD. Opinionen idag visar att detta kan få sin fortsättning.

Så vad skulle kunna ändra på detta scenario? Ulf Kristersson kan visa sig mera hårdför och inte ge upp när Lööf och Björklund vill dra sig ur och splittra Alliansen när talmannen kommer med frågan. Men vad har han för påtryckningsmöjligheter mot Lööf och Björklund? Han kan hota med att brännmärka C och L som förrädare och splittrare eller liknande. Skulle han ha möjlighet att förmå C och L att återvända till fållan (Alliansen)? Vet någon?

Eller ska Kristersson direkt erbjuda Löfven att ingå i en alliansregering eller rentav en M+KD-regering? Möjligheterna för detta är oklara. Men Löfven har insisterat (för ett år sedan) att en koalitionsregering också ska innefatta MP. Och Björklund skulle insistera på att statsministern skulle vara borgerlig. Det blir en fråga om förhandlingsskicklighet där Kristersson har försteget att vara tillfrågad som regeringsbildare. Många bedömare tror dock att Löfven aldrig skulle ge upp tanken att bli statsminister när han "vunnit" valet. Skulle han hellre gå i opposition tillsammans med SD? Det är ett hot som Annie Lööf inte skulle kunna stå emot.

Om det inte ens kan bli en S+M-regering kan Kristersson teoretiskt bilda en M+KD-regering med någon form av stöd från C och L och en förhoppning att S+SD inte fäller denna. Om Löfven släpper fram en sådan regering förbinder han sig implicit att inte omedelbart fälla den om den inte kommer med omvälvande förslag (som dessutom SD måste motsätta sig). Ett exempel är ett avskaffande av flygskatten, Värre blir det om Kristersson vill avskaffa värnskatten. Ingen vet hur SD skulle ställa sig men risken är avsevärd att både S och SD skulle fälla ett sådant förslag.

För Löfvens del tillkommer problemet att han inte kan fälla en borgerlig regering med hjälp av SD utan att ha en plan för hur han kan ta över regeringsmakten. Om Kristersson inte utlyser nyval måste Löfven regera med hjälp av SD, vilket inte verkar så roligt. Eller ska han själv så fort som möjligt i en begynnande konjunkturnedgång utlysa nyval och ställa till oreda för alla? Det borde vara möjligt för Kristersson att förankra större beslut i blocköverskridande överenskommelser och klara vardagsregerandet med hjälp av stingsliga hot om kabinettsfråga och avgång.

En hel del av detta spel avgörs på det moraliska planet. Löfven kommer att hävda att eftersom hans block är t ex 0,5 procentenheter större än Alliansen har han en moralisk rätt att regera. Mot detta kan Kristersson hävda att Löfven har en, visserligen oenig, majoritet i riksdagen på uppemot 55 procent emot sig. Detta argument har dock försvagats de senaste veckorna när Jimmie Åkesson (SD) sagt sig kunna stödja Löfven i migrationsfrågan. Kan Kristersson turnera den moraliska frågan så att han får ett övertag eller ska han kasta in handduken? Om han lyckas få ett argumentatoriskt övertag borde Löfven inse att han inte kan hålla på med att ställa till bråk och sprida osäkerhet och därför acceptera Kristersson som statsminister.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , nyligen.se

Etiketter:

fredag, november 17, 2017

Liberalerna stannar utanför?

Jan Björklund (L) har inte satt sig in i den parlamentariska situationen efter valet om de rödgröna blir större än Alliansen. Det visar hans analogi med Vänsterpartiet idag.

Liberalernas partiledare Jan Björklund gav några distinkta besked i SvD den 11/11-17 som förtjänar att kommas ihåg när valresultatet 2018 är färdigt. Om Alliansen blir större än de rödgröna ska Alliansen bilda regering. Om Alliansen blir mindre kommer L inte att bryta sig ur Alliansen utan samarbetet över blockgränsen ska ske mellan Alliansen och S.

Om Alliansen blir mindre och det bildas en koalitionsregering ska statsministern vara borgerlig och inte tas från det största partiet S, menar Björklund. Men samarbetet kan också ske i riksdagen. Eftersom Björklund inte tänker sig en ren alliansregering i detta fall måste samarbetet i riksdagen tydligen ske mellan en rödgrön regering och alliansen. Det är samma läge som idag. Björklund fick inte tillfälle att utveckla hur han ser på detta passiva scenario. Ett citat:

Fråga: "Vilket scenario är mest önskvärt om ni blir mindre än de rödgröna?
– Det går inte att säga i dag. Det kan vara ett samarbete i riksdagen eller en blocköverskridande regering. I Tyskland har M och S samarbetat. Vi är så vana med att det finns tydliga regeringsalternativ, men plötsligt har vi en rätt så europeisk situation. Exakt hur det blir får man förhandla om efter valet, säger Jan Björklund.
Ett huvudscenario är dock att Alliansen samarbetar med Socialdemokraterna, i riksdagen eller i regering."

Ett regeringssamarbete ska enligt Björklund ske med S och hela Alliansen där statsministern ska vara borgerlig. Det är ett kraftfullt besked och förutsätter rimligtvis att Ulf Kristersson (M) får uppdraget att bilda regering.  Björklund kommer då att fordra att regeringen har majoritet i riksdagen genom att Socialdemokraterna tas med i regeringen. I annat fall kommer L att bryta sig ur Alliansen och stanna utanför regeringen. Alliansen har då spruckit och Björklund har underkänt Kristerssons strategi.

Motiveringen för att bryta sig ur är sannolikt Björklunds syn på svårigheterna att bilda en alliansregering utan relativ majoritet som Björklund motiverar med en analogi till regeringens relationer till V idag:

" Det handlar inte bara om att tillträda, det svåra är att överleva. Det upplevde Löfven 2014. Det är fullt tänkbart att SD släpper fram en alliansregering utan löften, men så fort den har tillträtt sitter man på SD:s nåder om vi är mindre än de rödgröna. Åkesson skulle få precis samma situation som Sjöstedt har i dag. Han beställer saker som Löfven måste leverera, säger Björklund."

Denna analogi haltar och V:s position idag är därtill en produkt av Reinfeldts strategiska tänkande. Antag att Jonas Sjöstedt (V) "beställer" en höjning av värnskatten. Stefan Löfven (S) säger nej.  Skulle då Sjöstedt kunna hota med att rösta med de borgerliga i denna fråga? Nej, Björklund måste mena att Sjöstedt skulle hota med att inte rösta på den rödgröna budgeten så att regeringen faller. Alliansen är idag större än S+MP. Men Sjöstedt inser att det inte ligger i V:s intresse att fälla regeringen eftersom det inte skulle leda till att värnskatten skulle kunna höjas. Dessutom skulle en rad andra regeringsbeslut som V står bakom inhiberas. V är en dörrmatta åt Löfven och kan inte få igenom något som Löfven ogillar.

Detta svaga läge för V förelåg redan i oktober 2014. Men genom Löfvens förhastade överenskommelse med V (om vinster i välfärden mm) gavs V en starkare position än som var motiverat. Detta hetsades fram av Fredrik Reinfeldt (M) med hot om att inte "släppa fram" Löfven om han inte kunde visa att han hade formellt stöd som räckte för en relativ majoritet. Samma krav ställdes också av den moderate talmannen Per Westerberg. Bevekelsegrunderna för denna strategi framstår som oklara.

Kristerssons strategi är att ignorera SD. Skulle SD försöka beställa något som Alliansen ogillar säger Kristersson nej. Han kan förhandla över blockgränsen med Löfven om en rimligare lösning på frågan om den är av begränsad betydelse. I viktiga frågor kan Kristersson ställa kabinettsfråga för att få Löfven att släppa på sina ståndpunkter som sammanfaller med Sverigedemokraternas. Inte vill Löfven fälla regeringen och själv regera med SD:s stöd.  Björklund borde kanske fundera igenom problematiken ännu en vända.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, oktober 02, 2017

Har Annie Lööf rätt om teorin om dörrmattan?

Det finns två synsätt gällande regeringsbildningen 2018: Annie Lööfs "teori om dörrmattan" och Ulf Kristerssons deklaration om att Alliansen ska gå fram med sin egen politik även om den kan fällas av S och SD i förening.

Annie Lööf (C) ansattes hårt om regeringsbildningen i det sista inslaget i Agenda på söndagskvällen 1/10. Det hela kokade ner till "teorin om dörrmattan". Den säger enligt Lööf att SD inte kommer att agera dörrmatta åt Alliansen utan kommer att ta betalt för sitt stöd till en alliansregering. Därför måste Alliansen söka blocköverskridande lösningar av obestämt slag. Någon ren alliansregering kan inte bildas måste bli slutsatsen.

Dörrmatteteorin strider i stora stycken mot vad den nye moderatledaren Ulf Kristersson lanserade som sin syn på regeringsbildningen under söndagseftermiddagen. Han pekade på det egentligen uppenbara att det krävs en mycket övertänkt och deciderad strategi från SD:s sida för att välja att rösta med de rödgröna i avgörande frågor. Om Alliansen lägger fram sin politik är det fritt att rösta för eller emot den. Men om SD röstar emot är det sannolikt att Stefan Löfven (S) istället bildar regering.

För Annie Lööf är det självklart att SD när som helst kan rösta på de rödgröna om inte "Alliansen dansar efter deras pipa". Detta deklarerade Mattias Karlsson (SD) i december 2014 enligt Lööf. Men hon nämnde inte att Karlsson betingade röstvalet till vilket regeringsalternativ som skulle öka invandringen - det skulle SD rösta emot.

Kristersson nämnde i sitt installationstal att han ville göra upp med S om migrationspolitiken. Om han lyckas med detta blocköverskridande samarbete i enlighet med Stefan Löfvens anda faller Lööfs teori om dörrmattan. SD har då inte längre något påtryckningsmedel mot Alliansen och kan inte kräva betalning i form av t ex mer restriktiv migrationspolitik för att stödja Alliansens budget. SD kan inte uppnå något väsentligt genom att fälla alliansregeringen.

Paradoxalt nog kan alltså en blocköverskridande uppgörelse i migrationsfrågan göra det obehövligt med andra blocköverskridande mått och steg. Det behövs sålunda inga koalitioner mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

När Löfven inser detta kommer han att försöka backa från blocköverskridande samarbete som fråntar honom regeringsmakten. Han har all anledning att understödja 'teorin om dörrmattan' för att omöjliggöra bildandet av en ren alliansregering. Här kan han räkna med hjälp av både C och massmedia samt naturligtvis av SD. Men kanske uppfattningen om Annie Lööfs strategiska kompetens håller på att bli alltmer skamfilad. Den hårda utfrågningen i Agenda anger en ny ton från media. Och Thomas Gür passade nyss på att påminna om Lööfs kapitala felbedömning av hur SD skulle rösta i december 2014 (i AB11/11-14).

Om Löfven lyckas undvika att snärjas av en migrationspolitisk överenskommelse med Alliansen kan han försöka göra gällande att en alliansregering  inte går att bilda utan att man gjort eftergifter gentemot SD - i strid med Kristerssons uttalande. Men mot denna taktik från Löfven kan Kristersson invända att Alliansen försöker bilda en regering enbart på sin egen politik. Om Lövfven och SD i förening vill förhindra detta, så varsågod. Då ska Löfven istället regera med hjälp av stöd från SD. Hur trakterad är han av detta? Om Löfven menar allvar med att hålla SD kort måste han rimligen acceptera en alliansregering. Men då får Lööf inte sätta käppar i hjulet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

lördag, maj 27, 2017

Regeringsfrågan om de röd-gröna frlorar 2018

Trenden att M går tillbaka och C går framåt kan med olika ultimativa krav leda till en mycket komplicerad regeringsbildning. Kanske blir det ett samarbetsavtal mellan en regering Löfven och C+L.

Flera opinionsundersökningar visar ännu att Alliansen kan få relativ majoritet 2018. Här visas den senaste från DN/Ipsos gjord 9-22 maj. De rödgröna förlorar med en procentenhet (avrundat).



En kanske avgörande händelse är Sverigedemokraternas med utspel 19/5-17 i DI (Ekot). Nu är det Oscar Sjöstedt (SD) som går ut och säger att man inte kommer att rösta bort Stefan Löfven (S) om Alliansen vinner valet försåvitt SD inte får vara med i förhandlingarna om den kommande regeringen.Samtidigt säger S (Eneroth) att man inte kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra (M) som statsminister. För att kunna analysera detta borde förutsättningarna preciseras. Ett scenario:

Löfven sitter kvar trots en ev valförlust. För att kunna avsätta honom inom två veckor fordras att en majoritet av ledamöterna röstar emot honom - annars fortsätter han som statsminister tills han förlorar någon viktig omröstning eller utsätts för en misstroendeförklaring. Men om SD har släppt fram honom som statsminister redan från början är det inte helt sannolikt att SD nödvändigtvis vill avsätta honom senare om hans politik är oförändrad sedan valrörelsen.

Om det inte blir förhandlingar mellan Alliansen och SD blir alltså en röst på SD en röst på Löfven, vilket AKB vill understryka. Kan det vara SD:s syfte? Tidigare fick man intrycket att SD:s röstning om statsministern skulle avgöras av vilket regeringsalternativ som partiet menade var mest invandringsrestriktivt. Men nu tycks man inom SD tro att det skulle gå att spela ut blocken mot varandra de två första veckorna före statsministeromröstningen.

Har SD inte lyssnat på Annie Lööf? Hon har med en dåres envishet deklarerat att hon inte förhandlar med SD och inte kan regera om regeringen blir beroende av SD. Tror någon att att Lööf skulle överge sin närmast fundamentalistiska uppfattning inför SD:s hot att Löfven annars sitter kvar?

Eller spekulerar SD i att restalliansen (minus C) skulle bilda regering med stöd av SD. Det som tyder på detta är att AKB uttalar att hon inte kan tänka sig att 'regera' med SD men säger inget om att 'regera med stöd' av SD. Att i detta läge kräva förhandlingar när både Jan Björklund (L) och AKB är emot detta kan emellertid bli kontrafinalt. Dessa två partier kan komma fram till att det enda säkra är att ta in Löfven och/eller hans hejdukar i en Alliansregering (inkl C).

Nu kan någon invända att det är just detta SD vill: bli det enda riktiga oppositionspartiet 2022 - kanske med egen majoritet. Sådan eskapism tror jag inte vi behöver analysera här. Den kritiska frågan är istället vad socialdemokraterna vill. Genom att deklarera att Löfven inte tänker avgå självmant ställer de samarbetet Alliansen-SD på sin spets väl medvetna om att Lööf inte tänker rösta bort Löfven tillsammans med SD - speciellt inte nu när SD ställt samverkansvillkor och höjt priset för en gemensam bortröstning. Både S och SD har satt Lööf på pottkanten.

Uträkningen från Socialdemokraterna verkar vara att i första hand splittra Alliansen med hjälp av Lööf. Det finns dock inga uttalanden från henne att hon skulle vilja regera ihop med S och de fd kommunisterna. Risken är också uppenbart stor att C skulle gå sin undergång till mötes efter ett sådant förräderi. Inte ens om Lööf blev statsminister skulle C klara sig oskatt ur samarbetet. Men Annie Lööf har ändå chansen att uppnå herostratisk ryktbarhet om hon vill.

Är inte det mest sannolika att Alliansen vid en valseger erbjuder Löfven ett blocköverskridande samarbete som är så generöst att han frivilligt avgår? Genom att Lööf och i viss mån den övriga Alliansen har skött sina alternativ så illa har Alliansen inte några bra val kvar. Det kan i värsta fall gå så illa att Löfven inte bara blir vice statsminister utan fyller upp regeringen med socialdemokrater förutom de borgerliga partiledarna. Han är en god förhandlare och Alliansens partiledare är oskickliga.

Det kan emellertid gå ännu värre.  Moderaternas felbedömning av Annie Lööfs lojalitet vid SD-utspelet i januari-17 kan kosta AKB statsministerposten. Den kan gå till Lööf så länge siffrorna för blocken ser ut som dagens Ipsos'. Detta förutsätter en uppgörelse med S. Men trenden för M förutskickar att Alliansen bryts sönder. En möjlighet, som en del pekar på, är att M förbereder en regering med stöd av SD och KD. Enligt Ipsos skulle den kunna få majoritet över de rödgröna även om MP kommer in. C och L skulle då få lägga ned rösterna när SD-frågorna kommer upp. Är det så SD vill ha det med sitt kravställande?

Men ett krossat M-parti med en defaitistisk partiledare som i mycket saknar karisma och agitatorisk förmåga kanske väljer att stanna utanför regeringen för att konsolidera sig och byta partiledning. Om Löfven bryter samarbetet med Vänsterpartiet kan resultatet bli en S+MP-regering med ett samarbetsavtal med C och L, som främst skulle garantera att budgetpropositionerna gick igenom efter förhandlingar. En röst på Lööf blir då en röst på Löfven. Det förstår dock inte medelklasskvinnorna i större städer som sägs ha övergett M till förmån för C...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se 

Etiketter:

torsdag, januari 26, 2017

Stoppar Centern regimskiftet 2018?

Centerns aggressiva avvisande av Kinberg Batras utspel om samtal med SD borde betyda att Annie Lööf inte vågar förena sig med oppositionen i den obligatoriska omröstningen om Löfven 2018. Men om hon låter bli att backa i förväg borde Löfven förstå att överge sin förhastade deklaration att sitta kvar till varje pris. Då skulle en blocköverskridande samarbetsregering kunna bildas.

Jag tolkar Anna Kinberg Batras utspel 19/1-17 som att hon i god tid före valet 2018 ville syna pålitligheten hos Centerpartiet och möjligen också Liberalerna (f d Folkpartiet). Skulle man vara beredd att redan före valet börja diskutera framläggandet av en gemensam budget och kunde man acceptera att åtminstone samtala med SD i utskotten i Riksdagen? AKB fick ett svar från Annie Lööf (C) som hon nog inte var beredd på: ett vasst och kategoriskt avvisande.Några dagar senare följde Centern upp sitt avvisande med ett ultimatum från vice ordföranden Anders W Jonsson (som han dock backat något ifrån)..

Bakgrunden är att AKB i juni 2016 i Ekots lördagsintervju deklarerade att M skulle rösta nej till Stefan Löfven efter valet 2018 även om de rödgröna fått relativ majoritet. I oktober 2016 deklarerade Löfven att han inte tänkte avgå självmant om Alliansen skulle få relativ majoritet. Alliansen skulle få visa att den var enig med SD för att få ihop en majoritet av alla riksdagsledamöter i den obligatoriska omröstningen. Han förutskicka att Centern knappast skulle våga gå ihop med SD med hänsyn till sina egna väljare.

Senare i oktober 2016 kom ett stickspår från Jan Björklund (L) om vad som var tänkbart ifall att de rödgröna vann valet 2018 med relativ majoritet. Han kunde för egen del tänka sig en blocköverskridande regering där Moderaterna och Socialdemokraterna ingick. I media förvanskades dock utspelet och kom att uppfattas som gällande situationen där Alliansen fått relativ majoritet. Kort därefter kom Löfven med ett föga uppmärksammat uttalande i AB där han var med på att ingå i en alliansregering på villkor att också MP fick vara med.

Med Centerns utspel 24/1 (förhastat ultimatum) och Liberalernas mera lågmälda instämmanden har det som kunnat anas sedan i höstas nu kommit upp till ytan. Nu kan konstateras att det inte blir någon gemensam alliansbudget före valet och att allianssamarbetet efter valet är i fara. Här ska analyseras vad som kan hända om Alliansen vinner valet (får relativ majoritet). Utgångspunkten är att Löfven inte avgår självmant.

Tidigare har man kunnat utgå från att Löfven skulle bli avsatt vid den obligatoriska statsministeromröstningen - trots att målet en majoritet av ledamöterna kräver att också SD röstar emot Löfven. Denna röstning har Jimmie Åkesson (SD) utlovat utan att ställa villkor (hösten-16 i Ek li men som 25/1 i Rapport inte var helt klart). Men Löfven förefaller nu att skörda framgångar i sitt arbete med att skrämma C och L från att bli beroende av SD. Det kan bli så att C inte vågar rösta emot Löfven eftersom en avsättning kräver aktivt stöd från SD. Annie Lööf kan alltså stoppa ett regimskifte 2018. Men med en klar valseger för Alliansen kan L bli så stort att en majoritet mot Löfven kan formeras utan Lööfs medverkan.

Om vi däremot antar att både C och L hoppar av från Alliansen vid en valseger för att bli stödpartier till Löfven och Lövin tillsammans med Vänsterpartiet kan Löfven sannolikt sitta kvar. Men att samarbeta med de f d kommunisternas parti är ett långt och vanskligt steg för C och L. Och utan V kan sannolikt inte majoritet garanteras. Ett alternativ är att C och L både avstår från att avsätta Löfven och att gå med i hans regering. De kan då bli tungan på vågen mellan de rödgröna och M, KD, SD. Det fordrar dock att Löfven tror att deras stöd inte är gratis vilket förutsätter att de kan rösta på förslag som stöds av SD. På sikt äts de sannolikt också upp av M och KD som kommer att betrakta dem som förrädare.

Det är alltså ganska osannolikt att Löfvens grundstrategi att splittra Alliansen skulle kunna lyckas. Men inte heller Alliansens grundstrategi, som förefaller formulerad av "Bagdad Bob", kan lyckas. En Alliansregering med endast relativ majoritet (som 2010-14) lever farligt sedan SD upptäckt att det inte finns något hinder i grundlagen att rösta på andra partiers budgetmotioner (som i dec-14). Numera är det bara Annie Lööf som ständigt återkommer till att målet är en Alliansregering med alla fyra partierna. Strängt taget hävdar Björklund samma sak men han undkommer genom att många politiska bedömare tror att han vill ha med S i en sådan regering (det gäller ju fallet då Alliansen förlorar valet).

Om Alliansen vinner valet finns det bara tre alternativ: att börja samarbeta med S, att börja samarbeta med SD (har fallit i dagarna) eller att låta Löfven regera vidare. Det tredje alternativet kommer Löfven vid närmare eftertanke att finna vara alltför plågsamt. Alla hans förslag kan när som helst röstas ned av enbart Alliansen, vilket  även innefattar budgeten. Men om SD vägrar att rösta emot honom kan han hamna där även om Alliansen är emot honom. - Skulle Löfven däremot släppa sin halsstarriga ambition att sitta kvar tills han får ett misstroendevotum emot sig kan han med viss trovärdighet redan vid talmansrundan efter valet föreslå en blocköverskridande fempartiregering där han själv (och ev MP) skulle ingå. Detta har han redan föreslagit i AB i höstas.

En variant av detta alternativ är att Löfven nöjer sig med att ingå ett avtal med Alliansen att inte rösta på sin egen budgetmotion för att förhindra att SD fäller regeringen och ställer till kaos. Eftersom han är så mån om att isolera SD skulle det kunna vara tänkbart. Någon borde lägga fram tanken för att syna Löfven.

Centerns och Liberalernas delvis aggressiva avfärdande av AKB:s propå att man skulle kunna samtala med SD i utskotten medför av allt att döma att en Alliansregering, som måste få någon garanti från SD att inte budgeten fälls, inte kan bildas 2018. Det betyder att redan vid statsministeromröstningen kommer Annie Lööf att vägra att fälla Löfven. Om hon däremot inte backar i förväg kan Löfven förstå att självmant avgå för att öppna för en blocköverskridande regering tillsammans med åtminstone M, KD och L. Han får väl nöja sig med att bli vice statsminister för samarbetets skull.

[Se även Centerns motstridiga egna förklaringar efter debaclet.]
- - - -
Alternativen om de rödgröna får relativ majoritet, bloggart sep-16

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

lördag, oktober 15, 2016

Är klimatskeptikerna offer för sin personlighet?

De som inte vill acceptera forskarnas påståenden om att människan orsakar nästan hela den globala uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet har en auktoritetsbunden personlighet. Det framgår av en doktorsavhandling i psykologi. Men kan inte skepsisen också ha orsakats av förskarnas arrogans och konstiga ovilja att diskutera sakligt om uppvärmningens orsaker?

Det finns åtminstone tre förklaringar till varför en stor minoritet är skeptisk till teorin att mänsklig aktivitet är den dominerande orsaken till den globala uppvärmningen (AGW): 1) Företrädarnas beteende, 2) Konsekvenser för livsstil och levnadsstandard och 3) Teorins underbyggnad i grova drag.


Nyligen har en doktorsavhandling (bilden) i psykologi av Kirsti Jyhlä behandlat frågan med koncentration på orsaksfaktor 2). Det framkommer att personer med konservativa och högerinriktade åsikter som är emot ekonomisk nivellering och för ett hierarkiskt samhällssystem i högre grad är skeptiska till teorin om AGW. Jag tolkar det som att Jyhlä pekar på det som tidigare kallades "den auktoritära personlighetstypen" är en väsentlig förklaringsfaktor. Rent allmänt verkar det som att sådana personer är obenägna att acceptera tvångsvisa försämringar och därför blir de benägna att ifrågasätta grunderna för anspråken på att försämringar är nödvändiga.
Också min orsaksfaktor 1) handlar om psykologi men i detta fall som en reaktion på AGW-företrädarnas uppträdande. Det frapperande hos klimathotsföreträdarna är deras arroganta attityd och ovilja att diskutera sakfrågan med kritikerna. "Debatten har avgjorts för länge sedan och det är onödigt att än en gång förklara varför AGW-teorin är korrekt" heter det. Man hävdar att världens klimatforskare är så gott som eniga och att konsensus råder. Att ifrågasätta teorin påstås vara oförskämt, moraliskt tvivelaktigt, korrumperat eller rentav kriminellt. Dessa krav på konformism retar inte oväntat upp många som vill ha en intellektuell sakdiskussion som grund för sina ståndpunkter.
Den tredje orsaksfaktorn accepterar inte auktoritetsargument. Även om AGW-frågan kan framstå som invecklad går det att ge en populärvetenskaplig beskrivning som i grova drag ger en förklaring. Och det saknas inte populärvetenskapliga utläggningar om mekanismerna bakom växthuseffekten, klimatmodellernas indelning av jordytan i nästan kvadratkilometerstora rutor, temperaturdata, koldioxiddata, glaciärdata, data om isbjörnar och mycket annat mindre relevant.
Länge omnämndes inte ens den centrala förklaringen som är principiellt mycket enkel. En ökning av koldioxidhalten i en behållare medför att värmestrålning ger större uppvärmning (så långt brukade man förklara). Men denna uppvärmning är för liten för att förklara hela atmosfärens uppvärmning och därför anser man att det finns en återkoppling från att litet högre temperatur ger en följdeffekt i form av högre halt av vattenånga i atmosfären som i sin tur ger den stora uppvärmningseffekten (detta var nytt). Här påverkar dock molnbildningen på olika sätt och den empiriska effekten blir mycket komplicerad och osäker.
Nu tycks forskarna mera anta att uppvärmningen beror på ökade utsläpp av växthusgaser eftersom det inte finns någon annan beaktansvärd förklaringsfaktor. Utifrån detta konstruerar man invecklade matematiska klimatmodeller som numera används som bevis för teorins riktighet.
Jag kan inte annat än att fortsätta att vara skeptisk. Mycket prominenta klimatvetare har ju huggit i sten tidigare. Ett patetiskt exempel är f vicepresidenten Al Gore som i en bok efter sekelskiftet ville göra gällande att koldioxidhalten sedan 600 000 år samvarierat med temperaturen på jordytan (isborrkärnor). En närmare granskning visade emellertid att temperaturen förändrades flera hundra år innan koldioxidhalten började förändras. Något bevis för koldioxidens värmande effekt ser jag inte. När det blir varmare ökar koldioxidhalten utan att det nödvändigtvis finns starka återkopplingseffekter.

Det är oklart hur mycket klimatvetarna tidigare anslöt sig till Gores förklaring. Men jag hörde inga kraftfulla avståndstaganden. Kanske trodde man att Gore hade delvis rätt i att de stora temperaturvariationerna orsakades av koldioxiden och andra växthusgaser (GHG) och inte av jordaxelns lutning och liknande cykliska förändringar lagrade på varandra. Men ingen brukar hänvisa till någon separering av GHG-förändringar och jordaxelförändringar.

Skulle då GHG-förändringar på medellång sikt (11 000 år) kunna vara orsaken till temperaturförändringar vilket Gore också hävdade? Vi kan titta på nedanstående diagram från professor Humlums site 'Climate4you':



I det övre diagrammet över temperaturen har jag lagt in den nutida temperaturen som ett kryss. Koldioxiden har däremot ökat sin halt explosivt och dagens nivå (395 ppm) ligger litet ovanför (utanför) det övre diagrammet. Humlums data kommer från isborrkärnor medan kompletteringarna efter 1854 är  från gängse mätdata i nutid.

Något medelfristigt samband mellan koldioxid och temperatur kan inte utläsas.

Nu kan man hävda att detta inte varit känt för den stora allmänheten som fått lita på forskare och andra auktoriteter. Men när den som varit intresserad kan hitta sådan här statistik blir man skeptisk. Och varför har inte de populärvetenskapliga journalisterna beskrivit hur dåligt statistiken ser ut att kunna belägga teorin om människans dominerande inverkan på den ökande uppvärmningen? Om en förvriden personlighet har spelat roll för klimatdebatten är det vetenskapsjournalisterna som tycks vara behäftade med något av den "auktoritära personligheten".

[En ingående redogörelse för möjligheten att det finns naturliga temperaturcykler (överlagrade), som kan upptäckas med spektralanalys, har nyss publicerats i sammanfattning av Klimatsans - en teori av Carl-Otto Weiss.]

Etiketter:

torsdag, september 15, 2016

Kinberg Batra kan bli statsminister trots att Alliansen inte vinner valet

Med formella omröstningar vid regeringsbildningen 2018 kan Kinberg Batra bli statsminister i en alliansregering i minoritet som kan fällas av SD och S i förening. Med slutna talmansförhandlingar blir detta resultat inte möjligt. Resultatet blir istället en koalition mellan S och M där en tuff Kinberg Batra kan bli statsminister.

Den här analysen behandlar enbart det valutfall 2018 som innebär att Alliansen blir mindre än de rödgröna. Resultaten kan bli olika om regeringsbildningen blir formell enligt grundlagen eller om alla förhandlingar hålls i slutna rum där det slutliga resultatet är överenskommet innan det går till omröstning i riksdagen.

1. Formella omröstningar

Tomas Eneroth, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, kräver i en debattartikel i SvD 12/9 att Anna Kinberg Batra (M) ger besked om huruvida hon tänker bilda regering 2018 med SD:s aktiva stöd eller inte. Han diskuterar enbart fallet där Alliansen blir mindre än de rödgröna (som idag).

AKB deklarerade i Ekots lördagsintervju före sommaren att hon skulle rösta nej till Stefan Löfven som statsminister även om Alliansen blir mindre. Då uppstår frågan huruvida hon kan, och i så fall hur, hon ska bilda regering. Eneroth vill nu tvinga fram ett besked att AKB inte kan bilda regering med stöd från SD eftersom det fordras att detta stöd blir "aktivt" - SD måste rösta för AKB som statsminister när talmannen ställer frågan. Det skulle betyda ett stöd från ett rasistiskt parti vars företrädare slåss med järnrör, enligt Eneroth. 

Som jag ser det kommer Alliansen och SD att rösta emot Löfven 2018 varvid budet går till AKB. Hon kan då antingen försöka presentera en koalitionsregering med S eller en alliansregering där SD kan rösta för AKB eller lägga ner rösterna. SD kan försöka kräva utfästelser från Alliansen med hotet att lägga ner rösterna i annat fall. Skulle SD göra så går budet tillbaka till Löfven. Inför den tredje omröstningen måste Löfven söka stöd över blockgränsen - annars blir det en upprepning av den första. Han kan då bilda en koalitionsregering med M och ev några ytterligare borgerliga partier.

Det förefaller sannolikt att SD föredrar en Alliansregering i minoritet framför en S-M-regering med majoritet. Med vetskap om detta kan en stursk AKB vara kallsinnig till uppgörelser med SD. Hon kan krydda sin inställning med kritiska uttalanden om SD:s bakgrund för att täppa till munnen på Eneroth och andra med samma ärende. SD blir då motsvarigheten till VPK under sossetiden. AKB blir då statsminister i en alliansregering som teoretiskt kan fällas av SD och S i förening.

Men AKB kanske inte är tillräckligt tuff för att lägga kapson på Eneroth och hans anhang. Det kan uppstå tvivel om hennes avståndstagande mot "samarbete" med SD. I så fall måste vi börja se hennes utspel som ett närmande till Socialdemokraterna. Eneroth förstår det kanske inte, men hans artikel medför att en svag AKB måste samarbeta med Löfven i det fall han skriver om. Då är det lätt hänt att AKB blir statsminister i en koalitionsregering med borgerliga partier tillsammans med Socialdemokraterna. Kan det vara Eneroths målsättning?

2. Slutna talmansöverläggningar

 Blir resultatet annorlunda om man enbart för slutna diskussioner med talmannen (TM)? Jag utgår från att AKB menade allvar med att hon ska rösta nej till Löfven. TM utgår från att Stefan Löfven ska bilda regering och frågar då SD om de kan lägga ner rösterna om Löfven. Svaret blir sannolikt nej. Det tar litet extra tid om SD ställer villkor som Löfven ska avvisa, men resultatet blir att han inte kan bli statsminister i en rödgrön regering.

TM sonderar då med Anna Kinberg Batra. Hon vill bilda en alliansregering. TM frågar Löfven om ev stöd och får svaret att hans block röstar emot AKB. TM frågar SD som ställer krav för att rösta för AKB. Dessa avvisas av AKB. TM konstaterar att en alliansregering är omöjlig.

TM sonderar ånyo med Löfven, nu med en blocköverskridande lösning som mål. En svag AKB går med på en koalition S-M. Det slår ner som en bomb i debatten och AKB anklagas sannolikt för svek - hon skulle ju rösta nej till Löfven. Nu ska hon överta Isabella Lövins roll som vice statsminister. Om AKB kan föreställa sig detta säger hon nej till TM. (Om alliansvännerna sviker måste hon dock säga ja, se nedan.) Det blir extraval.

En tuff AKB kräver istället att själv bli statsminister i en M-S-regering. Kan Löfven acceptera detta? Om inte kan TM försöka med L, C och KD i koalition med S. Sannolikt säger de nej för att inte ätas upp av M. Och C är av fundamentalistiska skäl emot en koalition med S. Resultatet kan bli extraval om inte Löfven accepterar AKB som statsminister.

TM har dock en liten chans kvar. Om M+SD inte har majoritet i riksdagen kan han föreslå en S-MP-regering som har passivt stöd från C, L, KD och V vid omröstningen om Löfven som statsminister (de röstar inte nej utan lägger ned). Ska C, L, och KD tvingas visa var de står utan att AKB blir informerad? Om AKB räknar med detta alternativ kan hon förekomma "sveket" genom att bli vice statsminister i en S-M-regering om Löfven går med på detta. Men Löfven vill nog hellre regera vidare i minoritet där C, L och KD tvingas lägga ner sina röster både i omröstningen om statsminister och den kommande budgeten. Det förutsätter att han vet att de tre restallianspartierna kan förmås att lägga ned sina röster om honom som statsminister.

AKB måste alltså se till att C, L och KD inte sviker Alliansen så att den bryts sönder. Hon kan ta med några av partierna i koalitionen med S om de vill (C vill nog inte). Om hon kan lita på sina alliansvänner kan hon bli statsminister trots att Alliansen inte vinner valet och blir större än de rödgröna. Priset är en koalition med S där kompromisser måste göras.


Som framgår av fall 2 ovan medför en sluten förhandling att det knappast föreslås en Alliansregering i minoritet med aktivt stöd av SD. Eneroth (S) behöver i fall 2 inte vara orolig. Det blir inget "samarbete" med SD. I fall 1 är det dock sannolikt att SD kan få VPK:s roll som den var tidigare under sossetiden. Det finns dock en liten teoretisk möjlighet att SD i fall 1 istället föredrar en S-M-regering med majoritet än en Alliansregering i minoritet för att framstå som det "enda oppositionspartiet". Då blir Löfven och inte AKB statsminister.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

lördag, augusti 13, 2016

Sekulär stagnation missgynnar de rika?

Om den ekonomiska tillväxten går ner långsiktigt på grund av att sparandet ökar och sänker kapitalavkastningen och investeringarna kommer Pikettys teori om fördelningen mellan kapital och arbete inte att stämma. Argumenten för hans kapitalskattehöjningar förlorar sin grund.

Ekonomer ur olika läger ser ut att vara överens om att den ekonomiska tillväxten i världen kommer att sjunka under lång tid. Men teorierna om orsakerna till den dåliga tillväxten spretar ordentligt - en del menar att teknologin inte blir lika framgångsrik som tidigare andra menar att världen råkat ut för en självförstärkande nedgång i efterfrågan.

Den amerikanske ekonomen Robert J Gordon har kommit ut med ett mastodontverk med titeln The Rise and Fall of American Growth där han gör gällande att USA uppnådde sin högsta produktivitetsökning redan kring år 1970. Och den franske ekonomen Thomas Piketty menar att prognoserna pekar på att produktiviteten börjar sjunka nu på 2010-talet och resten av seklet med förödande konsekvenser för jämlikheten som följd. Dock är nedgången inte större än från 2 procent per capita under 1950-2012 till knappt 1,5 procent andra hälften av 2000-talet.

Både Gordon och Piketty pekar på den svagare teknologiska förmågan att höja produktiviteten i produktionen som orsaken. Mot detta står harvardprofessorn Larry Summers' synsätt som han lanserade 2013 under rubriken "sekulär stagnation". Det går ut på att det råder brist på lönsamma investeringsobjekt och att sparandet därför samlas på hög. IMF företräder ett liknande synsätt och nu senast har Per Lindvall i SvD Näringsliv skrivit en intressant artikel om problemet:

"Överskottet på sparande drar ner efterfrågan och inflationen och pressar ned realräntorna. Det senare i linje med den svenske ekonomen Knut Wicksells teori om den ”naturliga räntan”. Samtidigt blir centralbankerna och penningpolitiken allt mer tandlös, där räntor långt in på minussidan och storskaliga obligationsköp inte förmår få upp inflationen.
I nuvarande politiska klimat stärker de globala riskerna denna trend genom att de både ökar viljan hos alla aktörer att bygga buffertar och spara mera, samtidigt som den ökade osäkerheten och den svaga efterfrågan gör att investeringarna hålls på låg nivå."

Finns det någon lösning på tillväxtproblemet? Ska vi med Piketty bli nödsakade att analysera vilka konsekvenserna blir för fördelningspolitiken och diskutera vilka skatter som borde höjas? Eller visar nuvarande situation att Piketty tagit fel?

Om tillväxten långsiktigt kommer att bli avsevärt lägre än tidigare kommer sparandet antingen att fortsätta som förut (Pikettys teori) eller så kommer sparandet också att sjunka (fanns med i den första kritiken mot Piketty). Sett till dagens situation verkar Piketty ha fått rätt. När tillväxten nu gått ner har sparandet snarast ökat - inte minskat.

Men Piketty verkar ha haft fel när han förutspådde att produktiviteten i världen och tillväxten skulle sjunka därför att bristen på innovationer och teknologiska framsteg skulle innebära att världen inte hade förmåga att producera mera (per capita). Piketty förutsätter att kapital alltid är användbart för att öka produktionen, om än i avtagande grad. Utbytet av arbete mot kapital har historiskt haft en elasticitet på 1,3-1,6 och Piketty antar att något liknande ska gälla framöver.

(Utbyteselasticiteten innebär att t ex en tioprocentig produktionsökning, med givet arbetsutbud, kräver en ökning av kapitalmängden med 13-16 procent.)

Idag ligger emellertid produktionen knappast vid kapacitetstakets gräns och någon vilja att investera för att generellt öka kapaciteten verkar inte heller att finnas. Det är efterfrågan som håller tillbaka produktionsökningen och den bristande efterfrågan är i sin tur orsakad av ett alltför kraftigt sparande enligt ekonomer som Summers och de på IMF.

Det paradoxala i dagens situation är också att avkastningen på kapital ligger nere mot nollstrecket när man borde ha förväntat sig att det stora sparandet skulle vara en följd av stimulansen från höga räntor och vinster. Den låga kapitalavkastningen passar inte alls in i Pikettys teori om fortsatt ganska hög och dessutom stigande kapitalavkastning. För perioden 1950-2012 anger Piketty en real avkastning efter skatt på drygt 3 procent (globalt). Den förutser han öka till drygt 4 procent 2012-2100. (Diagram) Om det vi ser idag är början till en "sekulär stagnation" med låg kapitalavkastning måste uppenbarligen stora revideringar av Pikettys teori göras.

Den viktigaste orsaken till ekonomisk tillväxt är investeringarna i realkapital som finansieras av sparandet. Denna syn förutsätter att mera kapital alltid är användbart vilket Pikettys teori bygger på. Men på denna väsentliga punkt kan Piketty tagit fel. Det finns idag många faktorer som tenderar att hålla tillbaka investeringarna. Här är en osorterad lista:
  • Finanskrisens fortsatta verkningar
  • Osäkerheten om EU och euron, därtill Brexit 
  • De europeiska bankernas svaghet och riskerna för en bolånekris
  • Svagt ledarskap i Europa och svaga presidenter i USA
  • Islamistisk terrorism
  •  Tafflig hantering av flyktingfrågan
  • Putins ockupation av Krim och ev ny offensiv mot Ukraina 
  • Erdogans otillförlitlighet
  • Kinas tillbakafall
  • Japan som kroniskt dåligt exempel
  • Kroniska fall i oljepriserna
  • Låg ränta och dålig avkastning på finansiellt kapital
  • Medelklassens dåliga löneutveckling i USA 
  • Rädslan för de stora statsskulderna
  • Låg inflation
Stort sparande som inte används till investeringar kommer sannolikt att hålla nere räntorna under överskådlig tid. Tillväxten blir låg och Pikettys katastrofprognoser för kapitalets anspråk på inkomsterna i samhället skulle man kunna tro skulle slå in. Men den väsentliga delen i hans teori uppfylls inte: kapitalavkastningen går ner och inte upp. Det betyder att kapitalandelen (a) av nationalinkomsten (efter avskrivn) inte blir 30-40 procent utan tenderar att närma sig noll procent. Löneandelen av nationalinkomsten Y blir i så fall helt dominerande.

En viss tillväxt kan fortfarande förekomma genom att produktiva entreprenörer och löntagare ökar sin produktion och får sin belöning för sina arbetsinsatser. Men det beror inte på ökade kapitalinsatser. Sparandet, som vanliga löntagare ägnar sig åt, ökar dock mängden finansiellt kapital vilket inte får någon avkastning. Normalt måste detta sparande exporteras. Frågan är vem som importerar detta kapital och vad det används till.

Hur går det då med Pikettys förslag att införa en progressiv förmögenhetsskatt med 5 eller 10 procents årlig skatt på de största förmögenheterna? Med sekulär stagnation blir det en snabb konfiskation. Med 10 procents skatt återstår efter tio år 35 procent av en förmögenhet utan avkastning. Men även utan skatteskärpningar kommer stagnationen att missgynna de rika i betydelsen de stora kapitalägarna, som i fortsättningen får en mycket lägre kapitalinkomst än tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

tisdag, juli 05, 2016

Vill Annie Lööf sänka lönerna 23 %?

Är det lönesänkningar eller sänkta arbetsgivaravgifter som Centerpartiet syftar till? Och är effekterna trovärdiga? Kan det bli 37 procent fler enkla jobb?


Annie Lööf sätter sin trovärdighet på spel genom att lägga fram ett oklart och svagt grundat förslag om sänkta lägstalöner alt sänkta arbetsgivaravgifter för att öka antalet jobb för främst flyktingar. I en artikel på DNdebatt 4/7 skriver hon om att "marginellt" sänkta löner som skulle ge 35 000 jobb och litet mer sänkta löner som skulle ge 80 000 jobb. Taktiskt nog ger hon inga siffror för sänkningarna. Men av en rapport från analysföretaget WSP, som C beställt, framgår det att lönesänkningarna skulle bli 10 resp 23 procent. Det är politiskt farliga krav som inbjuder Socialdemokraterna och LO att driva kampanjer mot Centerpartiet.

Men Centerpartiets utspel framstår motsägelsefulla när man i samma veva argumenterar för att kostnadssänkningarna ska åstadkommas genom (åtminstone temporärt) sänkta arbetsgivaravgifter. Detta har analyserats av WSP, men på ett ganska förenklat sätt. Rapporten från WSP (pdf) bygger på en översiktlig genomgång av vad forskningen i olika länder säger om jobbelasticiteten vid höjningar av minimilönerna.

En begränsad undersökning av elasticiteten för flyktingar, som refereras, gav en elasticitet på 1,2-1,6, vilket var högst för alla grupper. Antalet enkla jobb (städare, restaurang- kafé- och köksbiträden, bärplockare, handpaketerare, vaktmästare, reklamutdelare och liknande) var enligt rapporten 217 151. Med en 23-procentig sänkning av lönekostnaden (borttagna arbetsgivaravgifter) blir den hypotetiska jobbeffekten 58 000-80 500 nya jobb brutto. Detta kan i sig betvivlas.

De anonyma utredarna borde ha påpekat att det är orealistiskt att tänka sig att antalet enkla jobb inom överskådlig tid skulle kunna öka med upp till 37 procent. Det finns helt enkelt inte efterfrågan på så många personer. Dock påpekar utredarna att utträngningseffekter inte har beaktats. Redan detta indikerar att sysselsättningseffekten kommer att bli långt mindre.

En så här darrig undersökning kan inte anses lämpa sig som grund för att sätta sin politiska trovärdighet i pant. Lööf borde akta sig.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, juni 27, 2016

Boken "Vi och dom" ger nytt försvar för utilitarismen

Det stora moraliska problemet är inte hur vi ska behandla vår nästa utan hur vår egen ingrupp ska agera mot andra grupper. Här skiljer sig olika "stammar" sig från varandra. Därför behövs en övergripande moral menar professor Greene på Harvard som genom experiment kommit fram till är utilitarismen.

Joshua Greene är en psykologiprofessor på Harvard i fyrtioårsåldern som forskar om hur man med hjälp av de senaste rönen inom neurovetenskap och kognitiv teknik kan kasta ljus över hur människan fattar moraliska beslut. Nu har han utkommit med en intressant bok med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (2014, sv övers Vi och dom, Fri Tanke, 432 s).

Greene ser världen uppdelad i två moraliska problemstrukturer: Det klassiska samarbetsproblemet mellan individen och den närmaste omgivningen "stammen" och det större samverkansproblemet mellan olika stammar med olika övergripande moraluppfattningar eller ideologier. Det första problemet brukar kallas "Fångens dilemma" men Greene vill analysera denna typ av moral som en metod att undvika "Allmänningens tragedi". Mänskligheten har relativt väl med hjälp av (medfödda?) moraliska intuitioner lyckat samarbeta inom den snävare kretsen genom att hålla tillbaka egoistiska tendenser. (Någon referens till Ernst Fehrs senare experiment där detta ges en betydligt mer nyanserad framtoning ger han inte, redovisat 2008.)

För Greene är huvudproblemet samverkan på makroplanet. Varje stam håller sig med en egen syn på vad som är sunt förnuft i moraliska frågor. Därför kan man tala om "tragedin för sunda förnuftets moral". För att komma runt denna tragedi måste man släppa det automatiska moraltänkandet och gå över till "manuellt läge" (analogi med digitalkameror). Här inträder en teoretisk förnuftsprocess där de givna moraliska intuitionerna måste undertryckas. På detta sätt kan en "metamoral" utmejslas för relationer Vi kontra Dem. Denna övergripande moral brukar, med en enligt Greene "hemsk term", kallas utilitarism.

Problemet med utilitarismen är att en hel del av de moralproblem som brukar diskuteras ges en rekommendation som är starkt kontraintuitiv. En för Greene viktig problemställning formulerades av filosofen Judith Jarvis Thomson i uppsatsen Spårvagnsproblemet (The trolley problem). Ska man lägga om en växel för att hindra att den skenande vagnen dödar tre arbetare och istället bara dödar en? Ska man knuffa ner "Fatman" från en gångbro så att han visserligen dödas men räddar livet på tre andra genom att få stopp på den skenande vagnen? Greene har utvecklat en rad varianter och utsatt försökspersoner för dessa dilemman i ganska konkreta experiment.

Experimenten tyder på att allmänheten i avsevärd utsträckning är beredd att resonera i utilitaristiska termer och släppa sin motvilja mot en del av utilitarismens rysligheter. Men betyder detta mer än att utilitarismen i vissa fall kan ge vägledning för moraliska beslut.?  Skulle utilitarismen som generell princip - att göra folk så lyckliga som möjligt - därmed ha rättfärdigats? Jag tror inte det och kan inte se att Greene kommit runt problemet att i oträngt mål offra vissa personers lycka till förmån för andras.

John Rawls med sin bok En teori om rättvisa (1971) riktade kraftfull kritik mot utilitarismen. Denna avvisar Greene på som jag ser det felaktiga grunder. Han uppehåller sig flera gånger vid Rawls' argument att ett utilitaristiskt samhälle skulle kunna leda till att en del av medborgarna hölls som slavar för att öka den totala lyckan. Detta verkar Greene anse vara fel a priori. Om man generaliserar detta kan man dock finna att någonstans på vägen mellan tvångsvisa organtransplantationer och lättare tvångsarbete i form av hård beskattning finns ett allvarligt problem. Genom att reducera vissa människors lycka kan en stor lyckoökning för andra åstadkommas med ett utilitaristiskt resonemang. Hur det ser ut i praktiken beror på omständigheterna. Spårvagnsproblemet döljer detta genom att den minsta negativa lyckan är given på förhand och optimeringen gäller enbart den motsatta tendensen. (En måste dö och 0-2 kan räddas).

Ett klassiskt exempel på vart utilitarismen kan leda är det s k gladiatorproblemet. En handfull personer berövades livet för att säg 50 000 personer skulle få en förhöjning av lyckokänslan i det gamla Rom. Den kalkylen kan inte avvisas a priori från utilitaristisk utgångspunkt.

Därför har Rawls nästan rätt och Greene ganska mycket fel. Utilitarismen som princip är inte att lita på. Enskilda individer kan råka ordentligt illa ut. Det behövs garantier för en lägsta nivå (men knappast en ambition att maximera denna nivå). Det är också vad experiment gjorda av Frohlich och Oppenheimer visat vara den fördelningsprincip som studenter väljer bakom "okunnighetens slöja". Greene tycks inte vara bekant med dessa experiment av litteraturlistan att döma. Hans ambitioner att rättfärdiga en relativt långtgående inkomstutjämning med hjälp av sin psykologiska rehabilitering av utilitarismen ser inte ut att ha lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, juni 15, 2016

Omfördelningsprinciper i utilitaristisk belysning

Ska vi maximera lyckan med beaktande av att omfördelning försämrar incitamenten i produktionen eller ska vi maximera de sämst ställdas lycka? Räcker det inte med en trygghetsnivå som när den tillgodosetts tillåter folk att tjäna pengar?

Utilitarismen som filosofiskt system har under senare tid  minskat i betydelse. Men 2014 utkom en bok av den amerikanske psykologiprofessorn vid Harvard Joshua Greene med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (sv övers Vi och dom, Fri tanke, 432 s) som går i motsatt riktning. Författaren argumenterar med hjälp av olika spårvagnsexempel och forskning kring folks reaktioner inför dessa för utilitarismen som övergripande moralisk princip.

Joshua Greene diskuterar i slutet av boken utilitarismen mer principiellt och tar upp John Rawls' kritik och kontroversen mellan denne och John Harsyani. Jag skall inte  här gå in på några doktrinhistoriska aspekter utan vill diskutera mer renodlat utifrån de fyra omfördelningsprinciper som kan urskiljas från debatten. För detta ändamål presenterar jag fem stiliserade fördelningar av "lycka" (ej inkomster) där den första fördelningen utgörs av det oreglerade utgångsläget.

Vad det handlar om är att närmare analysera de tre alternativ till den "naiva" utilitaristiska omfördelningen som diskuterats av Harsyani, Rawls och anhängarna till ett trygghetsgolv. Länge fördes en steril debatt om hur en (statisk) omfördelning från de rika till de fattiga skulle öka lyckosumman i samhället genom att marginalnyttan (för lycka) var högre för de fattiga än för de rika. Men  både Harsanyi och Rawls ifrågasatte att en naiv omfördelning skulle lämna inverkan på lyckosumman opåverkad genom att en lika hög lyckonivå för alla skulle försämra incitamentsstrukturen så att tillgången till resurser som kunde omfördelas skulle minska.

Jag delar upp invånarna i tre grupper: rika, medelklass och fattiga samt anger summan av lycka längst till höger.

Ingen omfördeln: . . . 40 . . . 20 . . . 2 . . . 62

Naiv utilitarism: . . . . 5 . . . . 5 . . . .5 . . . 15

Vi ser här hur de fattiga kan föras upp från 2 till 5 i lyckonivå till priset av att produktionen totalt sjunker katastrofalt och därför inte räcker till någon högre nivå för någon i samhället. Det finns väl också de som vill hävda att de fattiga riskerar att bli ännu fattigare när man inför likalön och nivellering för alla.

John Harsanyi hade som utgångspunkt, om jag förstått honom rätt, att maximera den förväntade lyckosumman under restriktionen att alltför stor omfördelning påverkar produktionen negativt. Min ungefärliga bedömning blir då en lyckofördelning enligt nedanstående:

Harsanyi . . . . . . 35 . . . . 25 . . . 6 . . . 66

Vitsen med denna fördelning är att de fattiga både har intresse att välja denna modell utifrån sin nuvarande nivå (2) och utifrån en tänkbar total utjämning som skulle ge 5 istället för 6 i lyckonivå med Harsyani. Samtidigt är sannolikheten för en högre lyckonivå för vem som helst större eftersom det förväntade värdet för summan är 66 istället för 62 (eller 15). Om förväntade värdet är ett rationellt beslutskriterium borde man alltså välja Harsanyi.

Några år efter Harsyani kom emellertid John Rawls med en helt reviderad variant. Att maximera förväntat värde när man väljer tänkbara lyckofördelningar är riskabelt, menade Rawls. Man kan ju råka att hamna bland de sämst ställda och få ett ganska dåligt utfall. Det rationella är enligt Rawls att tillämpa en beslutsprincip som kallas maximin: Det gäller att välja den fördelning där det sämsta utfallet ändå blir så bra som möjligt. Därför borde omfördelningen inriktas på de fattigaste som ska föras uppåt även om det ger en totalt sett sämre lyckosumma:

Rawls . . . .  . 30 . . . . 20 . . . 10 . . . 60

Omfördelningen ska drivas så långt att ytterligare omfördelning påverkar summan av lycka så mycket negativt att den inte räcker för att höja de sämst ställdas nivå ytterligare. Jag går inte in på Rawls' och Harsyanis diskussioner om hur man väljer opartiskt mellan olika fördelningsprinciper och sannolikheten för olika utfall. Den väsentliga frågan är hur folk kan tänkas välja fördelningsmodell där deras egenintresse är opartiskt.  Ett exempel är hur man ska dela en tårta - den som skär upp bitarna får välja sist. Är det då så att man vill ha maximal utdelning om man kommer att höra till de sämst ställda? Eller kan man nöja sig med en trygghetsgaranti i utbyte mot chansen att få en god utdelning om man istället kommer att höra till dem som lyckas bra? En illustration:

Trygghetsgolv 37 . . . 20 . . . 7 . . . 64

Hur folk väljer är i slutändan en empirisk fråga. Rawls ville inte diskutera hur valet mellan trygghetsgolv och maximalt minsta utfall. Men enligt experiment utförda av Frohlish och Oppenheimer (1992) kommer folk inte att välja Rawls' utjämningsprincip (differensprincipen) utan de föredrar istället ett trygghetsgolv (när de inte vet hur duktiga de är, blart mars 2012).

Moraliskt sett förefaller det också rimligt att den som inte lyckas så bra i samhället inte bör kräva så stora bidrag som bara är möjligt från sina medmänniskor. Har man en sådan inställning finns det alltid frivilliga försäkringar som i de flesta fall kan bekosta de olyckor och påfrestningar som man kan råka ut för. Sjukpenningförsäkringen är ett exempel.

Joshua Greene har däremot inte lyckats analysera utilitarismen så ingående att han kan dra några egentliga slutsatser om hur ekonomisk omfördelning borde bedrivas trots att detta varit en central fråga för utilitarismen i mer än 100 år.

Rawls' teori, blart 2005

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter: , ,