Fakta om inkomstskatten 2012

Brytpunkten är 34 500 kronor per månad 2012. Den övre brytpunkten ligger på nästan 49 000 kr/mån. Marginalskatterna är då 53 respektive 58 procent.

Några större nyheter har inte inträffat 2012. Kommunalskatten i genomsnitt har dock stigit mera än tidigare år, från 31,55 till 31,60 procent. Jobbskatteavdragen har förblivit fyra till antalet: 2007, 2008, 2009 och 2010. I år sker uppräkningar av skiktgränserna med inflationen och den schabloniserade reallöneutvecklingen.

Brytpunkten för statlig skatt höjs 2012 till 34 500 kronor i månadslön. När man uppnått denna lön stiger skatten till 20 procent på ytterligare inkomster. (pdf) (Använd inte "skiktgränser" hos skv.) För pensionärer är brytpunkten 36 383 kr/mån.

Den övre brytpunkten där 5 procents ytterligare skatt ("värnskatt") tas ut blir 48 933 kronor per månad. För pensionärer är den 50 058 kr/mån.

Kommunalskatten är 31,60 procent i genomsnitt och till denna kommer för de flesta 1,17 procent i kyrkoavgift och för alla skatt på 0,22 procent i "begravningsavgift". Summan blir 32,99 procent, som tidigare kallades kommunalskatt.

Marginalskatten blir därmed ovanför nedre brytpunkten 53 procent (>34,5' kr) och 58 procent ovanför den övre (49' kr).

Skatterna kan räknas ut på sajten jobbskatteavdrag.se eller hos ekonomifakta (här får man också uppgift om "arbetsgivaravgifterna", dvs löneskatterna på 31,42 procent). Skatteverket har numera en detaljerad uträkningsfunktion.

Förra årets artikel.
Läs även andra bloggares åsikter om skatt, inkomstskatt, jobbskatteavdrag, skatter, brytpunkt, marginalskatt, politik på intressant.se

Nästan hälften av arbetslösa ungdomar studerar

Av ungdomsarbetslösheten på 124 000 personer 4e kv-11 var 54 000 heltidsstuderande som ville extraknäcka. Den verkliga ungdomsarbetslösheten är 11,7 procent eller 5,6 procent av befolkningen 15-24 år. De flesta har redan hoppat av skolan.

När konjunkturerna blir bättre kommer arbetslösheten att minska. Det sker främst i gruppen inrikesfödda 25-74 år. De stora problemen finns bland ungdomar 15-24 år samt bland de utrikesfödda. Här har svårigheterna blivit allt allvarligare oberoende av konjunkturutvecklingen. Både oppositionen och regeringen har nu framhållit att det är ökade satsningar på utbildning som utgör den väsentliga lösningen på problemet med den ökande strukturella arbetslösheten.

Men beror den ökande ungdomsarbetslösheten verkligen på otillräcklig utbildning? Fjärde kvartalet 2011 uppgick ungdomsarbetslösheten till 124 000 personer (AKU). Denna siffra kan relateras till befolkningen 15-24 år som uppgår till 1 243 000 personer och då utgör de arbetslösa 10,0 procent. Eftersom många ungdomar studerar utan att söka arbete utgör arbetskraften endast 47,9 procent eller 596 000 personer. Ungdomsarbetslösheten blir då ganska stor i relation till den begränsade arbetskraften. Dessa 124 000 personer blir då 20,8 procent av arbetskraften.

Av de 124 000 arbetslösa är emellertid 54 000 heltidsstuderande. Det är i huvudsak studenter och gymnasieelever som vill arbeta några timmar i veckan för att få litet mer pengar att röra sig med. Denna kanske något aviga definition har införts i Sverige för att underlätta internationella jämförelser, vilket förutsätter att benägenheten att extraknäcka under studietiden är likartad i olika länder.

Om vi drar bort de 54 000 studerande blir den mera allvarliga ungdomsarbetslösheten 70 000 personer eller 11,7 procent av arbetskraften (och 5,6 procent av befolkningen 15-24 år mot 3,8 för 25-74 år). Det är alltså främst dessa 70 000 personer som skulle erbjudas utbildning för att kunna få mera kvalificerade jobb. Övriga "arbetslösa" ungdomar - 43,5 procent av samtliga ungdomar - studerar redan.

I dagens interpellationsdebatt i riksdagen framförde en socialdemokrat (Isak From) uppgiften att "ungdomar som hoppat av skolan" och som har svårt att få jobb uppgår till 130 000 personer. Det är alltså fler än arbetslösa (inkl studerande) i gruppen 15-24 år. Sannolikt ingår här även äldre personer än 25 år. Detta betyder dock att en mycket stor del av de 70 000 icke studerande arbetslösa utgörs av personer som gett upp sina studier och hoppat av skolan.

En del av de 70 000 kan tänkas ha varit "skoltrötta" och därför senare ha blivit mer motiverade för studier. Men det är knappast troligt att den femtedel av gymnasieeleverna som avbryter sina studier enbart är "skoltrötta". De flesta upptäcker sannolikt att den utbildning som gymnasieskolan erbjuder idag inte är anpassad till deras teoretiska förmåga, trots att kunskapskraven under lång tid anses ha anpassats nedåt. Det är alltså inte ytterligare utbildning som är lösningen på merparten av de 70 000 ungdomarnas arbetsmarknadsproblem.

Den fråga som borde ställas till främst oppositionen är vad man tänker sig att satsa på för utbildning (ett nytt "kunskapslyft") för de 70 000 eller ännu flera som avbrutit sina studier. Socialdemokraternas argument är att det är med kvalificerad utbildning Sverige ska konkurrera i framtiden, inte låglönejobb i servicesektorn. Men argumentet verkar vara felaktigt. Att det behövs kvalificerad utbildning för exempelvis spetsteknologisk alzheimerforskning leder inte logiskt till att avhoppade gymnasieelever ska tvingas in på teoretiska fortsättningsutbildningar.

Det kanske inte alls är mera utbildning som är lösningen på problemet med att okvalificerade personer utan utbildningsambition har svårt att få jobb. Lösningen ligger i andra typer av åtgärder som skapar fler enkla jobb som passar denna kategori arbetssökande. Dessa jobb finns knappast inom exportnäringarna utan inom tjänstesektorn. Sänkt krogmoms, lärlingsutbildning med subventioner inom handeln och andra subventionerade arbeten eller subventionerade arbetstagare verkar vara återstående möjligheter.

Tron att det går att få fler att klara skolan med hjälp av mera okonventionella utbildningsåtgärder manifesterades idag i en artikel i SvD på Brännpunkt 20/3-12. Camilo von Greiff vid SNS och två andra forskare redogör för en ESO-rapport betitlad En god start - en ESO-rapport om tidigt stöd i skolan där prov redan i förskolan diskuteras. Gruppen vill också införa skolplikt för sexåringar. Men efter vad jag kan se diskuterar man inte möjligheten att de 13-14 procent av eleverna med svag teoretisk förmåga inte kan klara skolan ens med mera hjälp. Detta var tesen som fem barnneurologer mfl skrev om på Brännpunkt i januari 2011 (bart). Om de har rätt behövs det fler enkla jobb istället för mer utbildning.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, nya jobb, skola, gymnasium, studerande, ungdomsarbetslöshet, utbildning, enkla jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Hur ska moderaterna vinna valet 2014?

Moderaterna och regeringen kommer att kunna vinna frågan om nya jobb 2014 genom den normala konjunkturuppgång, som kan väntas utan nya kriser ute i världen. Siffrorna ser redan bra ut. Men oppositionen kanske hittar någon annan fråga att slå Reinfeldt med?

På södagskvällen 18/3-12 framträdde den moderate statssekreteraren Per Schlingmann i Agenda där han skulle förklara hur moderaterna skulle vinna valet 2014. Detta skedde mot bakgrund av att Sifo idag kommit med siffror som visar att de rödgröna har egen majoritet med 50,1 procent mot regeringens 43,0 procent. Den vanligaste förklaringen till detta är att det är en följd av att Stefan Lövfen tagit ett fast grepp om Socialdemokraterna. Men har inte Fredrik Reinfeldts utspel om att man "måste" jobba till 75 år eller Carema-skandalen haft någon betydelse?

Av etermedias beskrivningar skulle också moderaternas misslyckande att minska arbetslösheten jämfört med 2006 kunnat spela en roll. Motargumentet att antalet jobb ändå blivit fler har den här gången bemötts med ett resonemang att detta är en automatisk effekt av att befolkningen ökat. Själva andelen sysselsatta av den arbetsföra befolkningen har minskat. Detta gjorde Magdalena Andersson (s) ett stort nummer av i Agenda i februari. Mot detta kan man invända att den dåliga konjunkturen rimligtvis måste tillåtas få ett genomslag utan att det är regeringens fel (bart 6/3-12). Dessutom visade det sig att siffrorna om sysselsättningsgraden var fel - den har stigit i alla tre grupperna 15-24, 25-64 och 65-74 år (bart 8/3-12).

Sakligt sett har alliansregeringen inte något att skämmas för när det gäller att kunna driva sysselsättningspolitik. Det visar en jämförelse som Anders Borg (m) presenterade på moderaternas partidagar i Örebro i slutet av veckan, se nedanstående diagram:


Finansministern presenterade också en uppdelning av arbetslösheten på några undergrupper de senaste åren:


Här ovan kan vi se att orsaken till den högre arbetslösheten 2011 (7,6 %) jämfört med 2006 (7,0 %) är unga som ökat med 0,6 procentenheter av den totala arbetslösheten och utrikes födda som ökat med 0,6 pe. Den rena konjunkturarbetslösheten har regeringen lyckats minska från 2,3 procentenheter till 1,9 trots finanskris och eurokris. Det är alltså långsiktigt stigande trender som ligger bakom arbetslöshetens ökning snarare än konjunkturer och ekonomisk politik. Siffran över utrikes födda skulle ha sett mycket bättre ut om regeringen minskat flyktinginvandringen. Är det detta media och Socialdemokraterna efterfrågar när man riktar svepande kritik mot regeringen?

Ungdomsarbetslösheten är ett svårt problem. Den har varit hög i 20 år påpekade Schlingmann i Agenda. Men han hade inget nytt att säga om hur man skulle kunna få ner den. Att sänka ingångslönerna avvisades av Reinfeldt i hans tal i Örebro (DN). Inte heller verkar moderaterna vara inställda på att lätta upp arbetsrättslagstiftningen för att underlätta för unga att få jobb. Det är "utbildning" som sägs vara lösningen. Både regeringsföreträdarna och Socialdemokraterna nämner mera utbildning. Men vad är det för utbildning man tänker på? Det skulle vara intressant att få en jämförelse av vad regeringen och oppositionen har i åtanke.

I slutändan beror ungdomsarbetslösheten sannolikt på att den typ av enkla jobb som en del av ungdomarna förr i tiden kunde få alltmer håller på att försvinna. Det blir allt färre sådana jobb lediga och därför måste ungdomar med låga kvalifikationer vänta allt längre i arbetslöshet. Kan det också vara så att det blivit fler med låga kvalifikationer när allt fler slås ut från gymnasieskolan? En femtedel hoppar av gymnasiet numera och dessa personer har oerhört svårt att få något jobb. Tragedin här är att de inte har nekats utbildning utan de har frivilligt kommit till klarhet i att utbildning av det slag som erbjuds inte är något för dem. Så vad finns det ens teoretiskt för typ av utbildning att sätta igång för avhopparna från gymnasiet?

Detta hade Schlingmann inget att säga om. Men det kanske inte behövs? Nästa år och 2014 kommer konjunkturen att förbättras. Om vi jämför med 2008 i diagrammet ovan borde vi kunna vänta oss att gruppen inrikes födda 24-54 år minskar med ett par tiondels procentenheter, gruppen utrikes födda kanske med två tiondelar och ungdomsarbetslösheten med tre tiondelar. Även bland de äldre kan en minskning ske eftersom det är 400 000 som ska gå i pension i den kommunala sektorn framöver. En del av dem kanske jobbar kvar några år. Så arbetslösheten kan sjunka till ca 6,8 procent 2014 om det inte blir någon ny kris ute i världen.

Utan att regeringen egentligen driver någon väsentligt ny politik de närmaste två åren kommer alltså arbetslösheten att sjunka till under den nivå som rådde när man tillträdde 2006. Om sysselsättningsgraden också är något bättre kommer jobbfrågan sakligt sett inte att kunna vinnas av oppositionen. Men propagandamässigt kanske S kan vända vitt till svart. Sedan återstår för regeringen också att se till att det inte blir någon annan fråga som blir central i valrörelsen 2014.

Bloggat: P Andersson Andra bloggar om: moderaterna, regeringen, socialdemokraterna, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, Reinfeldt, Löfven, Sifo, Schlingmann, Agenda, val 2014, konjunkturuppgång, arbetsmarknad, ekonomi, politik på intressant.se

Slutet för vänstern? Liedman i DN

Marxismens nestor i Sverige kan inte ge något svar på frågan om vad som är vänster. Värderelativismen verkar ha ätit upp vänstern inifrån. Postmodernismens "villfarelse" har blivit slutet för vänsterns ideologi.



I DN:s kulturdel idag 15/3-12 skriver idéhistorikern Sven-Eric Liedman om den formlösa vänstern i Sverige. Han börjar med två frågor som "ropar efter svar": "Vad är vänster och vem är vänster?" Marxisten Liedman borde vara rätte mannen att kunna ge svar på dessa frågor. Förutom idéhistoriska översikter har han skrivit böcker om frihet och solidaritet. Jag recenserade boken om frihet 2004 och boken om solidaritet 2000.

Vänstern under den franska revolutionen ville sträva efter social och ekonomisk jämlikhet, skriver Liedman. Men den yttersta vänstern i form av det sovjetiska kommunistpartiet "byggde upp ett samhälle som var extremt ojämlikt". Det är problematiskt men redan Marx och Engels tillbakavisade krav på "barbarisk likställighet" i det kommunistiska manifestet. Det hade varit intressant att få veta något om vänsterns syn på utjämning, men så konkret blir aldrig Liedman.

Han konstaterar att efter 68-vänsterns alla fraktioner har vänstern blivit homogen. Som grund anges att varken Dilsa Demirbag-Sten eller Bengt Olsson i sina artiklar i DN angett namnet på en enda vänstermänniska. Och Bo Rothstein menar enligt Liedman att feminister och antirasister inte får "urskulda hedersvåld och peka på rasism varje gång 'invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar'". Vänstern har enligt Liedman fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Detta har inneburit en frestelse att omfatta den diffusa men "inflytelserika" postmodernismen.

Kan det vara postmodernismen som som nästlat sig in i vänstern och successivt brutit ner dess tänkande och viljekraft? Enligt Wikipedia karaktäriseras postmodernismen av en reaktion mot modernismen, som består i människans förmåga att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi. Postmodernismen betonar istället motståndet mot framsteg, objektivitet och förnuft och framhåller att allt är relativt och subjektivt, till exempel erfarenhet, mening, moral (t ex existentialism) och kultur (t ex kulturrelativism). Samhället är massmediadominerat, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt. Inom filosofin betonas poststrukturalism, dekonstruktivism, mångkulturalism och genusstudier. Friedrich Nietzsche har haft stor betydelse. Moderna filosofer är Jean Baudrillard och Jean-François Lyotard. Mindre potentater är Jacques Derrida och Michel Foucault.

En pikant detalj i postmodernismens framträdande är den s k Sokals bluff. Vänstermannen Alan Sokal, en professor i fysik i NY, skickade 1996 in en bluffartikel till den postmoderna tidskriften Social Text. Syftet var att avslöja att postmodernismen till stor del uppmuntrar pseudovetenskap och han ville motverka den kunskapsteoretiska relativism som säger att vetenskapen bara är en social konstruktion.

Liedman vill framhålla professor Horace Engdahl (f 1948), tidigare Svenska Akademiens ständige sekreterare, som postmodernismens mest namnkunnige företrädare i Sverige. Han "var nog vänster men en kritiker av den vänster som ville ha monopol på begreppet". Kan man av det dra slutsatsen att postmodernismen är en ny variant av romantiken? Onekligen finns beröringspunkter. Men Liedman ser tankeriktningen som en villfarelse och bestående av en samling "skeptiker och inga förkunnare av ett nytt glädjebudskap". Vari Engdahls vänsterbudskap skulle bestå framgår inte.

Tydligare vänstermän är i Liedmans ögon utilitaristen Torbjörn Tännsjö och redaktören Göran Greider, ett ankare som inte är hämmat av några "postmodernistiska skrupler". Men vad vill de konkret? Liedman nämner inte Tännsjös tidigare(?) krav på internationell inkomstutjämning. Och hur är det med Greiders flört med löntagarfonder och ekonomisk demokrati? Är det något som ännu är aktuellt?

När Miljöpartiet bildades deklarerade Per Gahrton att miljöfrågorna varken var höger eller vänster. Liedman menar dock att fördelningsfrågorna indikerar att MP är "en försiktig vänster". Det är intressant eftersom man tidigare kunnat få intrycket att miljöfrågorna skulle lösas med mera planekonomiska grepp, som rimligtvis är klart vänster. Den riktiga miljövänstern finns tydligen utanför MP.

När Gahrton i augusti 2010 lanserade den "gröna ideologin" som ersättning för liberalismen gjorde jag en lista över ideologiska områden som man borde förhålla sig till. Det rörde sig om näringslivet, den sociala sektorn, inkomstomfördelningen och säkerhetsproduktionen. Av dessa nämner Liedman enbart inkomstomfördelningen i termer av klassklyftor som åter fördjupas. Att arbeta för en minskning är vänsterns uppgift - men Liedman har ingen antydan om hur detta konkret ska gå till.

Kan det vara så att vänstern är så vilsegången av postmodernistiska irrläror att även Liedman saknar förmåga att konkretisera ett vänsterbudskap? När revolution och marxism har dekonstruerats står vänstern utan ideologi. Kvar finns ett allmänt kvirrande över borgerliga regeringsåtgärder. Inte ens finanskrisen och eurokrisen har kunnat samla vänstern till ett alternativt socialistiskt ideologiskt budskap. Liedmans artikel markerar början till slutet för vänstern.

Läs även andra bloggares åsikter om vänstern, socialism, Liedman, ideologi, postmodernism, Horace Engdahl, Tännsjö, Greider, Benke, Gahrton, filosofi, politik på intressant.se

Ljuger euro-politikerna?

Eurozonens politiker föröder sitt förtroende genom en inkonsekvent och kraftlös politik. Nu visar det sig att åtstramningspolitiken slår fel. Försöken att öka bankernas kapitaltäckning leder till kreditåtstramning. Den grekiska räntan är fortfarande 19 procent.

I en kolumn i DN idag 14/3-12 (ej onl) menar professor Barry Eichengreen, Berkley, att eurokrisen till stor del beror på bristande förtroende. "Det underskott som hindrar Europa från att sätta punkt för sin kris är ett underskott i förtroende." Ett exempel på förtroendeminskande politik är Angela Merkels agerande när hon säger "en sak ena dagen och raka motsatsen nästa".

"Angela Merkel i slutet av februari gjorde ett stort nummer av att ingen större finansiell brandvägg behövdes för att skydda andra euroländer från en kaotisk grekisk statsbankrutt. Inte en enda euro till av de tyska skattebetalarnas pengar skulle gå till det ändamålet, lovade hon. Men när förbundsdagen väl hade röstat igenom den senaste insatsen för att rädda Grekland ... skulle hon lägga om kurs och hävda att eurozonen trots allt behövde en större brandvägg."

Som jag hävdat tidigare styrs Merkel av närmast outgrundliga intentioner som inte är rationellt grundade. Nu har framkommit att en av Merkels tidigare tunga rådgivare, förre ECB-chefen Jean-Claude Trichet, också gjort ett kategoriskt uttalande som visat sig vara helt felaktigt (tips fr Englund). Enligt Reuters den 24 juni 2010 garanterade Trichet att den då förordade åtstramningspolitiken inte skulle dra ned Europa i stagnation:

"As regards the economy, the idea that austerity measures could trigger stagnation is incorrect. I firmly believe that in the current circumstances, confidence-inspiring policies will foster and not hamper economic recovery, because confidence is the key factor today."

Barry Eichengreen skrev en kolumn i DN i juli 2010 där han var skeptisk till austerity-politiken men där han ändå visade förståelse för att enskilda länder med stora budgetunderskott måste vidta åtstramningar för att öka förtroendet. Detta gällde dock inte Tyskland, England och USA. Oavsett detta kan man idag konstatera att Trichets uttalande visat sig vara helt felaktigt. Den tillväxt på 1,8 procent för eurozonen som förutsågs hösten 2010 har visat sig bli en negativ tillväxt på 0,3 procent för 2012 enligt senaste prognos från kommissionen (bart 26/2-12).

Trichets tes bygger på att fundamenta, som i sig har en åtstramande effekt, skulle överflyglas av att rådande primitiva föreställningar skulle förstärkas av åtstramningspolitik, som är vad man tror skulle tillfredsställa de primitiva balansföreställningarna och leda till att företagarna började investera och hushållen konsumera. Men det kanske ändå är så att förtroendet för den förda politiken har eroderats av en allmän ekonomisk-politisk klantighet. Genom Merkels velighet har allmänheten fått intrycket att euron kanske skulle kollapsa och en svår finanskris skulle utbryta i hela Europa. Företagen skulle av denna anledning ha kunnat dra ner på investeringarna och hushållen blivit försiktiga med sin konsumtion.

En mera fundamental anledning för företagen att dra ner sina investeringar är ökade svårigheter att få låna. Även denna tendens är politiskt initierad. Den europeiska bankmyndigheten EBA krävde i höstas att de europeiska bankerna skulle öka sin "primärkapitalrelation" till 9 procent i juni 2012. Motiveringen var säkerhetsskäl. Detta kräver teoretiskt antingen högre bankvinster eller nyemissioner av aktier eftersom lånat kapital inte räknas. Lönsamhetsläget är dock nedtryckt och det är även politiskt svårt att kräva högre vinster (i Sverige hetsar Anders Borg mot bankerna). Då skulle nyemissioner kunna vara lösningen - men så är det inte.

Ett exempel på hur det kan gå är den italienska storbanken Unicredit som tog in 7,5 miljarder euro i nytt aktiekapital. Det ledde till att aktiekursen rasade med 45 procent och avskräckte andra banker från att försöka denna metod. Det som då återstår är att dra ner utlåningen så att det egna kapital banken redan har blir 9 procent av återstående utlåning. Underligt nog verkar inte EBA ha tänkt på denna effekt trots att den debatterades redan i höstas. Nu får EBA skarp kritik från BIS ("centralbankernas bank") i den senaste kvartalsrapporten. Europa går in i en framadministrerad kreditkontraktion. Nedskrivningen av de grekiska lånen har också en kontraktionseffekt.

Mot bakgrund av alla dessa konstiga ekonomisk-politiska åtgärder och uttalanden är det inte svårt att förstå att misstroendet breder ut sig. Detta har under de senaste dagarna tagit sig uttryck i att finansmarknaderna fortfarande tror att Grekland kommer att gå i bankrutt. Räntan på tioåriga grekiska statsobligationer var före "skuldbytet" 39,9 procent. Efter detta sjönk räntan till 19,3 procent (DI) vilket var den nivå som rådde i Grekland efter sommaren 2011. Skuldrekonstruktionen har uppenbarligen endast kunnat ge Grekland något års respit. Under tiden måste rimligtvis helt andra åtgärder vidtas - antingen för att rädda Grekland på sikt på något annat sätt än genom åtstramning eller för att etablera ett långsiktigt beroende av utländska subventioner på någon sorts socialbidragsnivå.

Så länge euro-politikerna för en så kraftlös och missriktad politik som under de senaste åren kommer någon avgörande förbättring inte att inträffa i Europa. Tvärtom kommer den s k finanspakten att innebära ytterligare åtstramningar om man ska ta regelsystemet efter bokstaven. Alternativt kommer det att bli fråga om principlösa anpassningar till verkligheten som t ex nu sker i Spanien. Åtstramningarna blir mer realistiska men förtroendet för EU får sig ytterligare en törn.

Frågan är när man helt kommer att överge åtstramningspolitiken. Hur långt ner måste Europa sjunka eller hur länge måste Europa hanka sig fram för att politikerna ska förstå att det är en helt annan politik som behövs?

Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, skuldkris, euron, EU, Europa, misstro, recession, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, kreditåtstramning, credit crunch, banker, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se

Är det liberalt att exportera el?

Borde inte elpriserna kunna sänkas om vinsterna i elbolagen minskar? Dessa pengar går nu till stor del utomlands till föga nytta för svenska elkonsumenter.

Är det marknadens fel att elpriserna ligger så högt i Sverige? Det är en fråga som Maria Eriksson försöker besvara i boken Dubbelspelet - Så höjde politikerna elpriset, skyllde på marknaden och lät dig betala (Timbro). Boken behandlar elproduktionens olika aspekter och landar i uppfattningen att marknaden fungerar bra.

Men sett i ett övergripande perspektiv skulle det varit intressantare att få veta om det inte går att göra något åt de höga elpriserna. Av ett diagram över spotpriserna på el sedan 2000 framgår att dessa stigit fyra gånger. Till detta kommer sedan höjningarna av elskatterna. Om vi utgår från att politikerna vill ta ut höga skatter kan man inte angripa skattehöjningarna. Teoretiskt skulle skatterna vid lägre elskatter då ha tagits ut på något annat sätt.

Den centrala punkten utgörs istället av frågan om huruvida en del av prisökningarna har gått till umbärliga ändamål. Om så är fallet skulle konsumenterna istället ha kunnat tillgodogöra sig dessa pengar i form av lägre priser. Här finns en reform som direkt bidrog till att elpengarna kanaliserades till andra än konsumenterna. Det var införandet av marginalprissättning av elkonsumtionen - dvs att elpriset inte bestäms av den genomsnittliga produktionskostnaden utan av den marginellt dyraste produktionsformen.

Eftersom en stor del av elen produceras med hjälp av billig vatten- och kärnkraft kommer elbolagens vinster att bli gigantiska om priset bestäms av kostnaden för att producera el på marginalen i kolkraftverk i Danmark eller Tyskland. På en vanlig marknad hade de höga vinsterna dragit till sig nya producenter som hade billigare produktionsmetoder att erbjuda. Men den svenska marknaden är reglerad och därför får producenterna ett slags monopolställning och kan härigenom tillgodogöra sig monopolvinster. Dessa vinster betalas till utlandet genom det utländska ägandet av ett par av elbolagen. Även det svenska bolaget Vattenfall har använt sina vinster utomlands till köp av anläggningar i andra länder, som inte ger några fördelar för de svenska konsumenterna.

Mot ett system med genomsnittsprissättning brukar invändas att det inte skulle finnas några producenter som ville producera el som måste säljas med förlust. Det är dock att göra det enkelt för sig. Elbolagen skulle ju rimligtvis erbjuda ett fast pris under året och detta skulle innefatta dyr el under högkonsumtionsperioder. Konkurrensen skulle se till att varje bolag skulle kombinera billig och dyr kostnad på ett sätt som minimerade den förutsedda årskostnaden så att ett konkurrenskraftigt pris skulle kunna erbjudas.

Här brukar man invända att konsumenterna vid fast pris inte skulle kunna avstå från en del av konsumtionen när en stor del måste produceras dyrt (kalla vinterdagar). Men vi har ju redan en del konsumenter med fast pris. Dessutom skulle ju vinstinriktade elbolag kunna erbjuda en avståendebonus till fastpriskunderna under de riktiga dyrperioderna.

Den sista invändningen går ut på att genomsnittspriser skulle leda till så dåliga vinster för elbolagen att de inte skulle få incitament att göra nyinvesteringar. Tanken är tydligen att marginalprissättningen behövs för att göda bolagen så till den milda grad att de skrotar något marginellt kolkraftverk något i förtid och bygger ett modernare sådant utan att det är företagsekonomiskt motiverat. Detta är nonsens. Vinstintresserade elbolag skulle naturligtvis inte sluta att gå med vinst för att de hade kunder med enbart fastprisabonnemang.

Elcertifikaten är en ytterligare fördyrande faktor. De subventionerar dyr elproduktion. Om de avskaffas skulle en samhällsekonomisk vinst uppstå som kunde komma elkonsumenterna till del.

Slutligen har vi problemet med elexporten. Eftersom elpriserna på kontinenten är så höga skulle en möjlighet att exportera el medföra att en större del av svensk elproduktion skulle ske med svensk kolkraft eller möjligen subventionerad vindkraft. Här skulle rimligtvis en export till marginalkostnader uppstå. Det förefaller mindre realistiskt att svenska elbolag skulle erbjuda fastprisabonnemang till genomsnittspris till de tyska hushållen. Men det är möjligt att EU skulle försöka tvinga dem till detta.

Maria Eriksson problematiserar inte frågan om elexporten. Hon skriver: "Det är förstås en riktig tanke med en gemensam europeisk elmarknad." Men är det så enkelt? Antag att vi i Sverige avvecklar kärnkraften och ersätter den med dyr vindkraft som subventioneras kraftigt av de svenska elkonsumenterna. Är det då en riktig tanke att exportera vår subventionerade el till tyskar som slipper denna subventionskostnad? Är det så att oavsett vilka subventioner som förekommer är handel ett absolut liberalt värde?

Är det liberalt att exportera el till varje pris?

Läs även andra bloggares åsikter om el, elpriser, elmarknad, elproduktion, elexport, nationalekonomi, kolkraft, kärnkraft, ekonomi, politik på intressant.se

Eurozonens obalanserade utveckling

Flera av de svagare euroländerna har på några år utvecklat en utländsk skuldsättning på uppemot 100 procent av BNP genom underskott i utrikeshandeln. Detta kan ge fortsatta problem i hela Europa.

I förra veckan publicerade EEAG (European Economic Advisory Group) en rapport om Europas ekonomi vid ett seminarium anordnat av bl a SNS. Det direktsändes i TV på onsdagsmorgonen 7/3. Rapporten har två svenskar som medförfattare, Lars Calmfors och John Hassler. Här ska jag göra några snabba nedslag i kapitel 2 (pdf) som handlar om Europas betalningsbalansproblem.

Utgångspunkten för eurosamarbetet borde ha varit att det var vitt skilda länder som nu skulle samarbeta och att det fordrade särskilda institutioner för att samarbetet inte skulle urarta. Räntenivåerna i de olika länderna skiljde sig mycket kraftigt innan samarbetet inleddes, vilket avspeglar olikheterna, men därefter skedde en automatisk anpassning av ränteläget som blev detsamma för alla länderna, se nedanstående diagram:


Kan det vara denna anpassning som fick politikerna att tro att alla länderna också anpassade resten av sina ekonomier till en sund utveckling? Eller trodde man att det var legitimt för "eftersatta" länder att leva efter mer lösa boliner så att levnadsstandarden utjämnades? Ibland kunde man få intrycket att EU var ett altruistiskt projekt där de fattigare länderna på ett oklart sätt skulle få det bättre utan att man behövde göra resursöverföringar från de rikas skattebetalare.

I varje fall utvecklades en kraftig obalans när man studerar prisutvecklingen 1995-2008. Genomsnittet för prisökningarna i eurozonen var 26 procent under dessa 14 år. Men i Tyskland steg priserna bara 9 procent medan de i Grekland och Spanien steg med 67 resp 56 procent. Det bäddade för problem.


Rapporten pekar på bytesbalansutvecklingen och inte budgetunderskotten som det stora problemet. Grekland hade exempelvis ett underskott i utrikeshandeln på i genomsnitt 11,7 procent av BNP varje år under de sex åren 2005.2010:


Dessa sex år byggde Grekland upp 76 procent av sin nuvarande utlandsskuld utan att detta problem egentligen kom till ytan i debatten. År 2011 var Greklands utlandsskuld 95 procent av BNP.


Även Portugal, Spanien och Irland har stora skulder utomlands som kan ställa till problem i framtiden. (Irlands skuld beror dock inte till någon avgörande del på ett ackumulerat handelsunderskott utan det beror på en inadekvat räddningsoperation för banksystemet.) I absoluta tal är det Spaniens utlandsskuld som är det stora problemet och i viss mån också Italiens, se nedanstående diagram:


Det skulle varit intressant med en redogörelse för hur mycket av utlandsskulden som är statlig i de olika länderna. Och hur relaterar räntan på statliga lånepapper till räntorna på privata skulder? Får vi nya stabilitetsproblem när alla skulder ska beaktas?

Det tragiska för Europa, inte bara för euroländerna, är att ränteoron hanterats så valhänt. Trots att syftet varit att åtgärda Grekland så att risken för en finansiell smitta skulle varit obefintlig har just detta blivit fallet. Den grekiska räntan har farit iväg okontrollerat vilket medfört att många företag, banker och allmänheten i de europeiska länderna har räknat med en stor risk för kreditkollaps, finansiell krasch och exploderande arbetslöshet. Detta har i sin tur medfört en lågkonjunktur som redan innebär omfattande ekonomiska förluster i utebliven produktion och ökad arbetslöshet (bart 26/2-12).


Det finns anledning att analysera politiken för att undvika en finansiell kollaps i Europa närmare. Likaväl som att det är angeläget att i framtiden undvika en finanskris av den typ som utbröt 2008 finns det skäl att inte göra om misstagen som gjorde att man inte kunde undvika dagens skuldrecession.

[Uppdatering: Lars Calmfors i DN 13/3 "Eurokrisen gick att förutse"]

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, skuldrecession, euron, eurokrisen, EU, finanskris, finansiell kollaps, Grekland, bytesbalans, utlandsskuld, räntor, nationalekonomi, EEAG, ekonomi, politik på intressant.se

Konjunkturpolitiken kan väl inte bli perfekt?

Socialdemokraterna har gått i en statistisk fälla när de kritiserar regeringen för en framgångsrik jobbpolitik. Dessutom kan ingen begära att konjunkturpolitken skulle kunna bli så perfekt att inte vare sig finanskrisen eller eurokrisen skulle ge negativa effekter.

Debatten om sysselsättningsgradens eventuella minskning fortsatte på torsdagen. I en ledare i Dagens Industri visas utvecklingen för tre åldersgrupper som en jämförelse mellan 2006 och 2011. För 15-24 år har sysselsättningsgraden gått från 39,9 procent till 40,4. För 25-64 år från 80,9 till 82,7 procent och för 65-74 år från 10,1 till 11,8 procent.

Trots detta har sysselsättningsgraden sjunkit något för hela befolkningen 15-74 år. Därför har hårda anklagelser riktats från Magdalena Andersson (s) med instämmanden från professor Bertil Holmlund mot regeringen för att jobbpolitiken har misslyckats. I själva verket har kritikerna hamnat i en statistisk fälla som de borde ha uppmärksammat. Den är ju inte okänd. [Simpsons paradox]

Det sägs att upptäckten av denna strukturbetingade paradox gjordes när företagsledningen i ett försäljningsföretag skulle reformera benägenheten att ge rabatter. Man tyckte att försäljarna gav alltför frikostiga rabatter och beordrade dem att minska rabattgivningen (säg med 3 procentenheter). När en utvärdering gjordes hade rabatterna ökat trots att försäljarna bedyrade att de minskat rabatterna.

När saken undersöktes närmare visade det sig att alla hade minskat rabattgivningen med ca 3 procentenheter. De som tidigare gav 5 procent hade minskat till 2 procent. Och de som tidigare gav 10 procent hade minskat till 7 procent. Men eftersom det är lättare att sälja med 7 procents rabatt än med 2 hade högrabattgivarnas försäljning ökat på lågrabattgivarnas bekostnad.

Eftersom andelen personer i befolkningen som ligger mellan 65 och 74 år har ökat och fortsätter att öka genom att 40-talisterna går i pension kommer sysselsättningsgraden att påverkas i minskande riktning genom denna strukturförskjutning. Om man skulle vara elak har Magdalena Andersson tagit till ett billigt trick för att sätta fast regeringen. Men förklaringen är nog snarare att hon inte är tillräckligt kompetent och noggrann för att kontrollera att hennes kritik verkligen håller. Det är ju inte regeringens fel att 40-talisterna går i pension just under den period hon vill utvärdera.

Debatten på det statistiska planet blir ändå något missledande, vilket jag antydde i artikeln 6/3-12. Utgångspunkten att en minskning av sysselsättningsgraden indikerar ett misslyckande när vi både haft finanskris och eurokris förutsätter att sådana störningar skulle kunna fullständigt motverkas med konjunkturpolitiska stimulansåtgärder. När hörde vi talas om en sådan optimistisk syn på stabilieringspolitiken senast? Menar Magdalena Andersson att regeringen skulle ha sänkt skatterna ännu mera för att stimulera? Eller är kritiken riktad mot att Riksbanken hållit räntan för hög?

Konjunkturpolitiken kan aldrig motverka en exportminskning och därför måste vi acceptera att sysselsättningsgraden sjunker temporärt. Att den ännu inte gjort detta är något regeringen borde hyllas för. Socialdemokraterna är också av denna anledning ute i ogjort väder.

[Uppdatering 11/3: Magdalena Andersson skyllde i Agenda på att de felaktiga uppgifterna om sysselsättningsgraden hade tagits fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT.]

Läs även andra bloggares åsikter om sysselsättningsgrad, jobbpolitik, sysselsättning, konjunkturpolitik, arbetslöshet, socialdemokraterna, Magdalena Andersson, regeringen, ekononomi, arbetsmarknad, politik på intressant.se

Fortsatt kallt - särskilt på södra halvklotet

Den globala temperaturutvecklingen envisas med att inte följa klimatalarmisternas prognoser att uppvärmningen ska stiga i takt med koldioxidutsläppen. I februari visar satellitmätningarna en avvikelse nedåt från genomsnittet 1981-2010 på 0,12 grader Celsius.


På det södra halvklotet är avvikelsen 0,22 grader och på det norra 0,01 grader. Dessa enstaka siffror bör dock behandlas med försiktighet även om det är pikant att de visar en nedkylning under genomsnittet för den föregående 30-årsperioden. (Jämför med den långsiktiga utvecklingen: diagram)

Om avvikelserna från den förväntade trenden fortsätter borde snart någon av anhängarna till klimatalarmismen uttala sig. Det går inte att ständigt upprepa att uppvärmningen är värre än någonsin när temperaturkurvorna inte bekräftar det.

Vad vi ser är sannolikt att anhängarna till det dominerande paradigmet in i det längsta håller fast vid sin världsbild. Börjar man diskutera helt andra möjligheter måste paradigmet överges. Man tappar då fotfästet genom att investeringarna i det gamla synsättet blir obsoleta. Enorma prestigeförluster med personliga tragedier kan bli följden.

Vetenskapshistorien visar att "vetenskapen" inte alltid är så vetenskaplig. Därför är det viktigt att vi har en oberoende "tredje statsmakt" som kan avslöja sådana tendenser redan på ett tidigt stadium. Med tanke på hur löst grundad hypotesen om en förstärkt växthuseffekt är kunde man förväntat sig en intensiv diskussion. Det centrala argumentet att den lilla effekten av ökade utsläpp av växthusgaser förstärks tre till fyra gånger genom molnbildning har nästan inte diskuterats alls.

Paradigmet om AGW (antropogen global uppvärmning) har börjat rubbas något i sina grundvalar. Frågan är om vi kan förutspå dess sammanbrott.

Läs även andra bloggares åsikter om global uppvärmning, temperaturökning, växthuseffekten, klimathot, klimatkris, miljö, kyla, politik på intressant.se

Jobbpolitiken har lyckats men inte konjunkturpolitiken

Även om sysselsättningen sjönk kan jobbpolitiken ha lyckats eftersom en kraftig lågkonjunktur från utlandet kan drabba Sverige. Man blandar ihop strukturella effekter med konjunkturella när 'sysselsättningsgraden' görs till kriterium för en utvärdering.

Debatten om sysselsättning och arbetslöshet har kommit igång efter Magdalena Anderssons påpekande om att regeringens jobbpolitik har misslyckats. Hon grundar sin åsikt på att sysselsättningsgraden har minskat. Regeringens ståndpunkt att sysselsättningen ökat med 300 000 personer perioden 2005-11 har fått mothugg. Tidigare har sittande regering alltid kunnat hänvisa till att jobben blivit fler oavsett hur sysselsättningsgraden (relationen till befolkningen 15-74 år) utvecklats. Ökad sysselsättning har ofta framhållits som en positiv och uppvägande faktor även om arbetslösheten ökat.

Nu har en debatt brutit ut om vilka mått som är mest rättvisande vid en utvärdering av jobbpolitiken. Peter Wolodarski har i DN 4/3-12 påpekat att sysselsättningsgraden påverkas på flera ovidkommande sätt (svar fr Holmlund). Själva övergången till att redovisa kvoten i relation till befolkningen 15-74 år istället för 16-64 år leder till att 40-talisternas övergång till pension registreras som en nedgång i sysselsättningskvoten. Eftersom också alltfler ungdomar utbildar sig och de just nu tillhör 90-talets babyboom kommer också detta att sänka kvoten. Härtill kommer en kraftigt ökad invandring där det tar lång tid för de nytillkomna att få arbete.

Om man skulle hålla sig till en kvot som relaterade till befolkningen 16-64 år skriver Wolodarski att sysselsättningsgraden faktiskt ökat marginellt. Faran är dock att de dystra arbetsmarknadsutsikterna framöver kommer att innebära att denna sysselsättningsgrad faktiskt sjunker. Men betyder detta att jobbpolitiken har misslyckats?

Vad avser begreppet "jobbpolitik"? Jag vill hävda att det är fråga om en politik som riktar sig mot strukturella förhållanden på arbetsmarknaden. Det gäller att få folk att börja söka arbete istället för att lyfta bidrag. Jobbpolitiken är inte någon ny form av konjunkturpolitik eller stabiliseringspolitik. När den lanserades var starka konjunktursvängningar ett okänt fenomen som närmast hörde till historien.

Det är därför inte korrekt att utvärdera jobbpolitiken t ex när Sverige drabbats av finanskrisen då exporten minskade kraftigt. En utifrån kommande konjunkturnedgång är inte regeringens fel. Det som kan kritiseras är hur regeringen skött konjunkturpolitiken för att begränsa den utländska krisens genomslag i Sverige. Men är det någon som tror att det skulle finnas någon konjunkturpolitik som helt skulle kunna eliminera effekterna av en utländsk kris i Sverige?

En utvärdering av konjunkturpolitiken är en ganska komplicerad fråga. I en bloggartikel i april 2010 gjorde jag en analys av hur mycket av krisen 2009 som var regeringens fel. En rimlig slutsats var att uppemot 40 000 jobb då skulle ha kunnat räddas med en bättre konjunkturpolitik. Trots exportkrisen och den inte helt lyckade konjunkturpolitiken ökade ändå sysselsättningen med ca 40 000 personer från toppen 2007 till jan-12 då 4 524' sysselsatta registrerades.

Sett på kort sikt är frågan likartad. Sverige har visserligen inte drabbats av en exportminskning på samma sätt som 2009. Men BNP minskade ändå med 1,1 procent det fjärde kvartalet 2011 jämfört med tredje. Diagrammet nedan baserat på årsdata och i relation till BNP ger en tankeställare:


Exporten har alltså den här gången stagnerat. Eftersom effektiviteten i exportindustrin ökar kommer denna dåliga utveckling att leda till ett mindre behov av arbetskraft. I löpande priser minskade exporten med 1 procent det fjärde kvartalet (rimligtvis jämfört med 3:e kv -11, SCB:s pressmeddelande är oklart). Eftersom helårets exportökning i löpande priser var 7 procent har Sverige ändå drabbats av en avsevärd minskning som ökar arbetslösheten.

Trots detta ökade sysselsättningen det fjärde kvartalet 2011 med 1,5 procent enligt nationalräkenskaperna (jämfört med 4:e kv -10). Det tyder än så länge på att regeringen hjälpligt har kunnat parera den internationella lågkonjunkturen genom att inge så mycket förtroende att näringslivets investeringar ökade med 4,4 procent fjärde kvartalet. En plump i protokollet är att byggandet av småhus minskade med 16 procent (är inte Stefan Attefall ett svagt kort?).

Ytterst är det regeringens ekonomiska politik som borde utvärderas. Här ingår den jobbskapande politiken som en del. Den ska bedömas utifrån hur många som förtidspensioneras och långtidssjukskrivs samt hur hög den strukturella arbetslösheten är (Nairu). Sysselsättningen påverkas också av konjunkturpolitikens framgångar i förhållande till konjunkturstörningarna. Här borde det utarbetas en ram för hur man enklare ska kunna bedöma utfallet av regeringens politik. Sysselsättningsgraden är inte ett tillräckligt adekvat mått för detta.

Bloggat: Lasse. Läs även andra bloggares åsikter om jobbpolitik, nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, konjunkturpolitik, strukturarbetslöshet, ekonomi, Magdalena Andersson, nationalekonomi, regeringen, politik på intressant.se

Förekomsten av "credit crunch" medför att Merkel har fel

Pengar kan försvinna i en process som kallas "credit crunch". Om man inte har detta klart för sig kommer stimulanspolitik att mötas med oro för ökad inflation.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har gång på gång gjort motstånd mot att den europeiska centralbanken ska få göra kvantitativa lättnader QE - dvs vulgärt uttryckt "trycka pengar". Det är inte heller egentligen tillåtet enligt Maastricht-fördraget. Orsaken är naturligtvis att det normalt sett skulle vara farligt att öka penningmängden om produktionen inte ökar i samma takt. Det skulle kunna bli inflation.

Istället har EU-politikerna lanserat olika "räddningsfonder" såsom EFSF och ESM. Grundtanken är att dessa organ inte får pengar genom ökad penningmängd utan från tillskott från medlemsländerna. Medlemsländerna kan teoretiskt höja sina skatter för att kunna bidra med pengar. Men de kan också låna upp pengar på marknaden eller om de inte är med i eurozonen genom lån i centralbanken (t ex Sverige). Det finns också en diskussion om lån från Kina och Brasilien.

Om något av de stora länderna ställer in betalningarna (mer eller mindre fullständigt) säger hypotesen om räddningsfonder och brandväggar att det ska finnas tillräckligt med pengar i ESM mfl för att rekapitalisera de banker som gör förluster när exempelvis spanska statsobligationer blir nästan värdelösa.

Denna kryptiska formulering betyder grovt sett att den bokförda förlusten, som reducerar bankernas primärkapital under den administrativt önskvärda nivån, måste ersättas. Det finns något olika metoder men grundkravet är att tillskottet kan betraktas som primärkapital. Det är då fråga om aktiekapital eller säkra obligationer. Tanken är att dessa pengar ska finnas som en säkerhet för fordringsägarna (insättarna, innehavarna av bankpapper etc).

Hur kapitalet ska överföras är en intrikat fråga. Om det sker i form av aktier kan staten bli ägare till bankerna. Det har försvårat en rekapitalisering i USA. När Sverige tog över aktier under bankkrisen på 90-talet lyckades staten snart sälja dem igen (ibland med vinst).

Om staten inte lyckas med rekapitalisering inträffar en "credit crunch". Om kravet är att bankerna måste ha en primärkapitalrelatin på t ex 9 procent måste bankerna säga upp lån som är ca 11 gånger så stora. Det förutsätter att man lånat ut så mycket man kunnat tidigare. Företag och bolånetagare måste alltså betala tillbaka en betydande del av sina lån. Om det går riktigt illa kan några banker gå i konkurs. Då kommer en ännu större del av krediterna att "ätas upp".

Credit crunch är en synnerligen skadlig process. Men det verkar inte som om politikerna i Europa tar detta fenomen på riktigt allvar. De är mycket mera rädda för inflation. För att motverka credit crunch måste penningmängden ökas. Detta anses i dagens politiska debatt automatiskt leda till högre inflation. Denna inflationsteori verkar ha upphöjts till ekonomisk-politisk dogm.

I princip kan credit crunch motverkas genom att bankerna får kapitaltillskott från staten som ökar primärkapitalrelationen när den sjunkit genom exempelvis en konkurs för Spanien. Men med den politiska senfärdigheten i Europa är det mer sannolikt att det etableras nya statliga räddningsinstitut som erbjuder sig att ta över de lån som företagare och bolånetagare måste betala tillbaka till bankerna. Det betyder att penningmängden måste öka 11 gånger så mycket. Någon större inflation blir det dock inte. De nya pengarna försvinner i kreditkontraktionen. Men opinionen mot "att trycka pengar" kan skärpas.

Det allra enklaste sättet att motverka credit crunch är att ändra den administrativt bestämda relationen mellan utlåning och primärkapital. Om bankerna får ha en relation på t ex 4 procent skulle de kunna klara flera statsbankrutter. När situationen normaliserats kan man höja kravet.

Angela Merkel och hennes rådgivare har alltså fel. Det är dock oklart om uppfattningen om inflationen är sakligt grundad eller om det är de okunniga tyska väljarna som styr Merkel. Hon är ju inte rätt person att förklara hur det egentligen förhåller sig. Därför kan vi befara mer åtstramningspolitik från 2013 när finanspakten börjar gälla.

Läs även andra bloggares åsikter om kreditkontraktion, credit crunch, Merkel, penningmängd, inflation, ekonomi, EU, nationalekonomi, politik på intressant.se

Kan Reinfeldt bedöma Spaniens kris?

Är det befogat att huta åt Spanien så att risken för en partiell betalningsinställelse ökar? Ska vi moralisera över konsekvenserna av ett misslyckat valutasamarbete som regeringspartierna på sin tid stödde?

"Sverige avvisar Spanien" är rubriken på ett TT-meddelande, redovisat i SvD idag 2/3-12. Det är föranlett av att premiärministern Mariano Rajoy anser att kraven på Spanien att minska budgetunderskottet nu blivit orimliga. Orsaken är att "det ekonomiska läget visat sig vara värre än väntat".

Men Fredrik Reinfeldt tycker inte att man ska börja rucka på regler, just när ny, tuffare lagstiftning kommit på plats. "Ingen kommer att acceptera det, det vore ju att öppna dörren för många fler" säger Reinfeldt vid ankomsten till Bryssel.

Och vad säger att inte några länder till faktiskt behöver en lugnare takt för att avveckla budgetunderskott och statsskulder än den som stadgas i den nu underskrivna europakten? Kan Reinfeldt verkligen bedöma hur stora åtstramningskraven är i några av de utsatta länderna och finns det inte en risk att om dessa går överstyr så kommer en allmän kris med "credit crunch" att utlösas i hela Europa?

Spanien lider nu av att tillväxten har skrivits ner, i EU-kommissionens interimsprognos (pdf) blir tillväxten 2012 minus 1,0 procent istället för plus 0,7 i prognosen från nov-11. Spaniens egen prognos säger minus 1,7 procent. Arbetslösheten blir 24 procent. Ovanpå detta kommer de kontraktionseffekter som blir följden av en skärpt åtstramning av de offentliga finanserna. Det uppges nu att det inte går att uppnå ett underskott på 4,4 procent som utlovats, utan det blir 5,8 [Ekot]. Enligt höstprognosen blir budgetunderskottet 5,9 procent av BNP 2012 och statsskulden 74 procent.

Euro-pakten kräver nu att det mesta av budgetunderskottet ska avvecklas samt att 5 procent av statsskulden ska bort varje år framöver till den går under 60 procent. Det blir sammanlagt för det närmaste året att budgetsaldot i Spanien måste förbättras med omkring 9 procent av BNP! Dagens i och för sig kanske orealistiska åtstramningskrav bleknar i jämförelse med vad europakten kräver.

För Italien är situationen omvänd. Budgetunderskottet blir 2,3 procent av BNP och statsskulden 120,5 procent. Kravet på saldoförbättring (=åtstramning) blir ca 8 procent det närmsta året.

För Irland blir det också stora svårigheter. Budgetunderskottet blir 4,3 procent av BNP 2012 enligt höstprognosen och statsskulden 117,5 procent. Kravet på saldoförbättring blir då ca 10 procent av BNP.

För Portugal blir det också oöverkomligt svårt. Budgetunderskottet blir 4,5 procent av BNP 2012 och statsskulden 111 procent. Kravet på åtstramning blir då ca 11 procent av BNP.

Det verkar inte som om europaktens krav på saldoförbättringar kan tas på allvar. Om Spanien redan nu inte klarar att skära ned budgetunderskottet från 6,6 procent 2011 till 4,4 procent 2012 utan stannar på 5,8 procent kommer naturligtvis finanspaktens krav på ett överskott på 3,5 procent av BNP för att reducera statsskulden att betraktas som en lös fantasi. Den intressanta frågan är varför EU-ledarna lanserar pakter med krav som omedelbart måste överges.

Vad som nu är viktigt är att inte krisländerna drivs till en sådan stagnation och tillbakagång att de inte kan betala räntorna på sina lån. De kommer då att antingen helt ställa in betalningarna eller åberopa prejudikatet från Grekland att få en skuldnedskrivning på 74 procent. I båda fallen kan detta leda till att ett antal europeiska banker går omkull och kräver in sina lån (och naturligtvis blir det inga nya lån). Tiotusentals företag kommer då också att gå i konkurs, arbetslösheten explodera och en djup och lång lågkonjunktur att utlösas.

Är inte detta ett högt pris att betala för nöjet att få huta åt Spanien för att landet gått i eurofällan och inte kunnat bemästra konsekvenserna av det misslyckade valutasamarbetet?

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, Spanien, euron, EU, Europa, skuldkris, bankrutt, konkurs, europakten, budgetunderskott, statsskuld, nationalekonomi, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Hur skapa nya jobb med AMS-politik?

Den gamla AMS-utbildningen på 90-talet gav inte särskilt många extra jobb. Dess funktion var snarare att göra det möjligt att klassificera egentligen arbetslösa som personer i "åtgärder".

Jag var på ett seminarium med ILERA (International Labour and Employment Relations Association) nu på eftermiddagen 1/3-12. Det handlade om arbetsmarknadspolitiken under den ekonomiska krisen. Huvudtalare var docent Oskar Nordström Skans från IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering). Han redogjorde för det arbetsmarknadspolitiska forskningsläget.

När det gäller de stora dragen i arbetsmarknadspolitiken - det som tidigare kallades AMS-politik - har forskningen inga säkra svar. Nordström Skans påpekade att även under den värsta lågkonjunkturen 2008-09 skapades nya jobb men inte i tillräcklig omfattning för att väga upp de bortfallande. Det är alltså inte enbart efterfrågan som styr jobbtillväxten. Att befolkningen ökar har också betydelse.

Det finns en långsiktig trend som gör att arbetsmarknaden fungerar allt sämre. Skillnaden mellan egenskaperna för de lediga platser och de arbetslösas egenskaper blir allt större oavsett konjunkturläge. Det är här AMS-politiken har sin funktion. Om man kan öka kvalifikationerna hos de arbetslösa med olika former av utbildning och praktik kommer detta att göra en del av de arbetslösa anställningsbara. Det leder till att de får en del av de ledigförklarade jobben. Dessutom anses det att fler jobb kan skapas genom att rekryteringsklimatet kan förbättras (en teori som gav Nobelpris 2010, DMP-modellen).

Jag gjorde bedömningen 2010 att kanske en tredjedel av de lediga jobben skulle kunna besättas med arbetslösa om matchningen verkligen kunde förbättras radikalt. Om vakanserna uppgår till 30-50 000 skulle det betyda 10-15 000 nya jobb. Arbetslösheten skulle sjunka med 0,3 procentenheter. Men när jag frågade docent Nordström Skans om den teoretiska potentialen för ökad arbetsmarknadsutbildning kunde han inte ge något svar - inte ens inom spännvidden 0,3 till 3 procentenheter minskad arbetslöshet.

AMS-politiken är också ett sätt att sänka Nairu-punkten för arbetslösheten (jämviktsarbetslösheten). Teoretiskt ser det ut att finnas en beaktansvärd potential eftersom 60 procent av de arbetslösa (2010) enbart hade grundskoleutbildning medan 90 procent av de lediga platserna avsåg gymnasie- eller högskoleutbildning (bart apr-11). Men detta indikerar att utbildningsunderskottet inte är det väsentliga problemet. De 40 procent av de arbetslösa som har tillräcklig utbildning skulle ju teoretiskt räcka till för att eliminera alla kvarstående lediga platser.

Regeringens utbudspolitik för att sänka jämviktsarbetslösheten till under 5 procent, som debatterades under våren 2011, rörde sig om totalt 1,6 procentenheter (bart april-11). Härav skulle AMS-politiken svara för 0,2 procentenheter. Mot bakgrund av att regeringen sökte med ljus och lykta efter metoder att få ner prognosen för jämviktsarbetslösheten till 2014 är det svårt att se att det skulle kunna finnas någon beaktansvärd återstående potential för AMS-politiken.

Det är därför litet förvånande att den socialdemokratiska finansministerkandidaten Magdalena Andersson nu satsar på arbetsmarknadspolitisk utbildning som alternativ till regeringens jobbpolitik (bart 28/2). Det verkar som om hon är obekant med debatten om Nairu våren 2011. Hon tycks tro att minskningen av den mycket omfattande AMS-utbildningen på 1990-talet nu bidrar till den höga arbetslösheten. På seminariet var man emellertid på det klara med att denna massutbildning inte hjälpte särskilt mycket för att de så utbildade lättare skulle få jobb. Ett syfte var att kvalificera de arbetslösa för en ny a-kasseperiod. När omfattningen senare drogs ned kunde större omsorg läggas ned på varje enskilt fall och sannolikheten för jobb ökade. En del av effekten kan dock ha varit att man satsade på dem som ändå hade stor chans att få jobb.

Dock finns en effekt kvar. AMS-åtgärder registreras inte som arbetslöshet. Det gamla socialdemokratiska tricket att hålla nere den öppna arbetslösheten med "åtgärder" ska kanske bli ett nygammalt inslag i Anderssons politik? Därför gäller det att hålla koll på den totala arbetslösheten.

Läs även andra bloggares åsikter om AMS-politik, arbetsmarknadspolitik, arbetsmarknadsutbildning, omskolning, nya jobb, arbetslöshet, Magdalena Andersson, ekonomi, politik på intressant.se

Inkomstklyftor, 75 % skatt, åtstramningar, ECB-lån och regeringens minskade förtroende

Ett antal frågor har aktualiserats de senaste dagarna, vilka var och en skulle förtjäna en utförlig kommentar. Men tidsbrist medför att jag bara kan notera resp fråga med en primär reflexion. Den franske presidentkandidaten Francois Hollande föreslog oväntat igår att alla som tjänar mer än en miljon euro per år ska tvingas betala 75 procents skatt. Socialistledaren gillar inte rika, rapporterade SR.

Enligt TT-AFP är det "patriotiskt" att betala extra skatt för att få landet på fötter. En "värnskatt" kanske? Och det är väl marginalskatt han menade. Det framgår inte av texten. Andra som inte gillar rika är det svenska LO som för elfte gången presenterar hur mycket 50 näringslivschefer tjänar i förhållande till industriarbetare (DN 29/2). År 1980 var det 9 gånger mer och 2010 var det 46 gånger mer. Varför sätter LO:s avgående ordförande Wanja Lunby-Wedin namnet under denna artikel? Tidigare har syftet ändå varit att näringslivet borde minska lönerna för att framstå som en "seriös samhällsaktör". Idag finns inget syfte alls angivet för artikeln. Det är tydligen enbart en akt för att öka avunden i samhället. Anders Borg vill hålla med LO i dagens Di.

Propagandan mot de rika verkar vara viktigare än att göra något för de fattiga. I Sverige gäller det främst bankerna, som har för höga boräntemarginaler enligt Anders Borg. Därför borde de låna hos ECB till 1 procents ränta på tre år när ECB idag gjorde en ny "LTRO" på 530 mdr euro. Den i december var på 489 mdr €. Men de svenska bankerna tycks anse att det skulle långsiktigt minska förtroendet och höja upplåningskostnaderna.

Det är fortfarande oklart hur man vill beskriva LTRO2. En del av pengarna går till bankernas inköp av krisländernas statsobligationer och håller nere räntorna och lindrar skuldkrisen. En annan del går till att säkerställa bankernas utlöpande upplåning under 2012. Men i nästa led dyker pengarna väl upp igen? Eftersom ECB rimligen lånar ut "nya" pengar (det sägs konstigt nog inte) kommer likviditeten i Europa att öka. Var finns de som brukar ropa "hyperinflation" när man misstänker att sedelpressarna ska rulla? Eller är det "skattebetalarnas pengar" som ECB så frikostigt lånar ut? De som uttrycker sig så borde peka på de skattehöjningar som då skulle finansierat ECB.

I slutet av veckan ska europakten undertecknas. Irland tänker folkomrösta. Men det räcker tydligen med att tolv länder skriver under (av 17) för att åtstramningspolitiken ska ta sin början. Det kommer att bli en kraftig nedgång om t ex Italien måste skaffa sig ett budgetöverskott på 6 procent av BNP (en tjugondel av statsskulden) under många år framöver. Det borde gå att räkna ut hur stor kontraktionen blir. Uppenbarligen har EU-kommissionen inte beaktat detta i sin prognos om en lätt recession 2012. Eller kommer eländet först 2013?

Greklands framtid är ännu inte säkrad. Skuldnedskrivningen återstår (i praktiken ca 74 %). En del fordringsägare hoppas på att deras CDS-kontrakt ska lösas ut. Ingen vet var försäkringsgivarna finns i så fall. Troligtvis är det hos amerikanska banker. I värsta fall får vi då en finansiell panik som efter konkursen i Lehman Brothers. Fordringsägarnas främsta mål är att förhala nedskrivningen till efter 20 mars då 14,5 mdr euro ska betalas av Grekiska staten i förfallande lån. Här finns nästan 11 mdr € att tjäna på trojkans bekostnad.

Här i Sverige minskar regeringens förtroende enligt en opinionsundersökning refererad i Nyheterna i TV4. Av de fem paradområdena är det endast 'Sveriges ekonomi' som regeringen håller försprånget gentemot S. Frågan om 'jobben' har regeringen förlorat trots att Stefan Löfven enbart sagt att jobben ska prioriteras utan att komma med någon politik. Den "politik" som Magdalena Andersson lade fram igår i SvD och DI tillbakavisas som kraftlös av Anders Borg i dagens DI. Men det krävs nog klarare besked för att sätta henne på plats. Eftersom hon egentligen inte har någon politik kan effekten från före förra valet kanske upprepas: När det kommer fram vad S vill sviker opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om skatt, åtstramning, europakten, ECB, LO, Anders Borg, girighet, utjämning, avundsjuka, nya jobb, skuldavskrivning, Grekland, EU, ekonomi, Socialdemokraterna, regeringen, nationalekonomi, politik på intressant.se

Socialdemokraternas "nya" jobbpolitik à la Magdalena

Kan en expert som Magdalena Andersson lyckas med att presentera den gamla AMS-utbildningen som en sakligt välgrundad metod för att skapa nya jobb?

Nu presenterar den nya socialdemokratiska ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson den valvinnande jobbpolitiken i två intervjuer. "Samarbete med företagen behövs" är rubriken i Dagens Industri 28/2-12. "En vän av riskkapital" är rubriken på intervjun i SvD 28/2-12. Det verkar inte vara några valvinnande budskap.

Men intervjuerna visar tydligt att Magdalena Andersson tänker sig att bekämpa regeringen med jobbpolitiken. Det är genom att utbilda bort arbetslösheten som framgångarna ska komma. I DI är det ett nytt "kunskapslyft" som hägrar. Andersson säger:

"Vi behöver investera mer i kunskap och kompetens. Satsa mer på kunskap i skolan och på forskningen. Och med så stark strukturomvandling som vi haft under den här kraftiga nedgångenborde vi satsa på arbetsmarknadsutbildning. Den har dokumenterad effekt" säger hon och fortsätter:

"Det finns många företag som söker arbetskraft och det finns samtidigt många arbetslösa. Men det är en diskrepans däremellan."

I SvD handlar intervjun mest om andra frågor, som inte avslöjar något nytt, men mot slutet säger Andersson om ungdomsarbetslösheten:

"Det viktigaste är att du har en bra utbildning. Många av de ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden saknar en bra utbildning. Sedan finns de arbetsgivare som söker folk för anställning men som inte hittar den kompetens de söker. Här finns ett glapp och det är utbildning."

Detta budskap tycker jag att vi har hört tidigare. Den strukturella arbetslösheten (upp till Nairu-nivån) kan möjligen beskrivas som ett utbildningsproblem. Sannolikt ligger problemet ändå på ett djupare plan. Varför utbildar sig inte ungdomarna när de vet att utan genomgånget gymnasium blir sannolikheten för arbetslöshet nästan helt säker? Varför avbryter mer än en femtedel sina gymnasiestudier och väljer arbetslöshet med öppna ögon? Varför vill många personer med utländsk anknytning inte utbilda sig? Är jobbutvecklingsgarantin helt utan utbildning?

Problemet med "dålig utbildning" är sannolikt något annat. De som verkligen vill och har de intellektuella förutsättningarna kan rimligtvis få utbildning i Sverige idag utan att små ekonomiska omständigheter ska sätta upp hinder. Därför kan inte Anderssons recept fungera idag lika litet som tidigare. Men det är enkelt att lansera som en undermedicin. Nu har alla glömt den gamla kritiken mot AMS-utbildningen som ständigt har visat sig vara ganska värdelös.

Till detta kommer matchningsproblemet. Svenskt Näringsliv och Tommy Waidelich angrep regeringen för "miss-matchningen" på arbetsmarknaden. Andersson använder ord som "glapp" och "diskrepans". Detta är ett svårt problem som kan sammanfattas med konstaterandet att "diskplockare kan knappast utbildas till alzheimerforskare" (bart 3/2).

Det är alltså inte Magdalena Anderssons sakligt grundade politik som kommer att ge en eventuell framgång. Det är istället hur hon och Stefan Löfven trovärdigt kan presentera den gamla AMS-politiken som någonting nytt och vetenskapligt underbyggt för väljarna. Är Andersson en vetenskaplig auktoritet vars påståenden inte behöver granskas närmare? Hon måste försöka slå fast det hon säger i SvD sist i intervjun:

"Men regeringen har kraftigt monterat ned arbetskraftsutbildningen. Jag förstår inte varför. Det känns ideologiskt och där finns mycket att göra."

Om detta blir en etablerad sanning, på liknande sätt som Anders Borgs jobbskatteavdrag, kommer regeringen att få svårigheter för att man försummat jobben av en kombination av trötthet och ideologiska skäl.
___________________________________

Idag är det 26 år sedan Olof Palme sköts på Sveavägen - sannolikt av Christer Pettersson. Jag vill påminna om att trots detta var Palme en ganska medioker politisk ledare. Hans politik präglades av en destruktiv skattepolitik, en ideologisk radikalisering som nästan ledde till löntagarfonder och en ekonomisk politik präglad av kostnadskris, handelsunderskott, budgetunderskott och stigande arbetslöshet (bart).

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, val 2014, Magdalena Andersson, utbildning, arbetsmarknadspolitik, AMS-utbildning, Olof Palme, Palme, ekonomi, politik på intressant.se