fredag, juli 17, 2015

Kan Grekland betala en del skulder?

Utan nedsättning av räntebördan kommer det nya upplägget för Grekland inte att fungera. Räntebördan är redan nu 4,2 procent av BNP medan det målsatta primära överskottet bara är 3,5 procent. Även om räntorna sattes till noll skulle det med 3 procents tillväxt ta 44 år att betala tillbaka alla skulderna.

Om Grekland inte kan betala tillbaka på sina skulder är det många som tycks tro att det är lika bra att Grekland går i konkurs. Vi får inte tillbaka något i vilket fall men en konkurs skulle åtminstone straffa de obstinata grekerna hårt och sända dem i årtionden med misär. Därför borde en viktig fråga vara huruvida grekavtalet kan leda till någon återbetalning. Vad de 82-86 miljarderna euro i nya lån ska användas till förblir ännu oklart. En del går naturligtvis till att omsätta gamla lån men det uppges att 35 mdr euro ska användas för "stimulanser".

Det är litet underligt att det inte verkar finnas någon analys av Greklands situation i konkreta termer och inte heller någon argumentation för avtalets fördelar - utom att det är förskräckligt hårt för grekerna. Det som hörts är att IMF kommit fram till att Greklands situation är ohållbar på sikt utan skuldavskrivningar eller omstruktureringar.

IMF tycks ha kommit fram till att 86 mdr € betyder att statsskulden i procent av BNP stiger från 180 till en bit över 200, vilket ses som ohållbart. Jag beräknar att 86 mdr betyder 49 procent av BNP och skuldkvoten blir då 229.

Om Grekland får garantier att kunna omsätta lånen är dock  skuldkvoten inte det viktiga. Det är istället räntebördan. Om den överstiger det primära budgetsaldot blir situationen hopplös. Då behövs nya lån istället för att avbetalningar ska kunna göras.

Europeiska kommissionen (EC) förutsåg i sin vårprognos 2015 att det primära saldot skulle bli 2,1 procent av BNP 2015. Räntebördan skulle däremot bli 4,2 procent och budgetunderskottet således 2,1 procent. Det nya avtalet förutses dock kunna medföra att det primära överskottet stiger till 3,5 procent, vilket tydligen ses som ett minimikrav. Upplägget haltar alltså fortfarande vilket underbygger IMF:s syn på att något ytterligare måste göras. Om så inte sker måste Grekland få ständigt nya lån även om räntan på de 86 miljarderna blir obetydlig.

Hur mycket skulle då räntebördan kunna reduceras antingen genom en skuldavskrivning eller genom en omförhandling av låneräntorna? Det är naturligtvis omöjligt att bedöma i förväg. EC anger uppgifter som visar att genomsnittsräntan på Greklands ca 320 mdr € i lån är 2,3 procent (4,2/180,2). Av lånen har 60 procent getts av övriga euroländer, 10 procent av IMF och 6 procent av ECB. Endast 1 procent ligger i utländska banker (SvD 10/7).

Greklands ränta på 2,3 procent ligger obetydligt högre än Tysklands på 2,2 procent medan Italien måste betala 3,2 procent på sina lån i genomsnitt. Finland klarar sig däremot undan med 1,9 procent och Sverige betalar knappt 1,6 procents ränta. Några grova räkneexempel får illustrera vad som är matematiskt möjligt för att uppnå en räntebörda som är mindre än primärsaldot och som alltså möjliggör återbetalning av lånen framöver.

Om räntan på nuvarande skuld sätts till 1,5 procent (det nya lånet förutsätts få endast en symbolisk ränta) kommer räntebördan att reduceras till 65 procent av den nuvarande - dvs till 2,7 procent av BNP. Återbetalningen blir då 0,7 procent. Om däremot även de 86 miljarderna ska belastas med 1,5 procents ränta blir räntebördan 3,4 procent av BNP. Med ett primärt överskott på 3,5 procent blir det praktiskt taget ingen återbetalning till att börja med. Om alla räntor sätts till praktiskt taget noll blir återbetalningen (=primärsaldot) 3,5 procent och 229 procent av BNP kan då betalas på 65 år.

Kalkylerna kan dock bli bättre på längre sikt om Greklands BNP växer. Tillväxten i Grekland var enligt EC 0,8 procent 2014 och förutsågs i vårprognosen bli 0,5 procent 2015 och 2,9 procent 2016. Med 35 mdr euro till stimulanspolitik (2% av BNP) i kombination med en mera positiv attityd hos grekerna borde det vara möjligt att kalkylera med tre procents tillväxt framöver. Det innebär en fördubbling på 24 år. 

Med skulder på 229 procent av BNP i utgångsläget skulle Grekland med denna tillväxtkalkyl och med nollränta kunna betala tillbaka skulderna på 44 år. Med en räntebörda i utgångsläget lika stor som primärsaldot skulle tillväxten av primärsaldot och med konstant absolut skuldbörda möjliggöra en återbetalning på ca 135 år.

Den här typen av räkneövningar är dock mindre relevanta. Varför skulle Grekland av alla länder ha som mål att amortera ner statsskulden till noll? Det naturliga är att betala tillbaka en mindre del av statsskulden och låta tillväxten minska skuldens relativa betydelse. På 24 år kommer Greklands skuld utan amorteringar och med 3 procents tillväxt att ha reducerats till hälften i relation till BNP. Om räntorna på hela den nya skulden sätts ner mot närmare 1 procent kommer Greklands skuld inom kanske 20 år bli mindre än 100 procent av BNP.

I framtiden gäller det för Grekland att undvika att ta på sig mera skulder och att få räntorna på dagens skulder samt de nya 86 miljarderna garanterade till en låg och hanterlig nivå under lång tid. Med strukturreformer och stimulanspolitik kan den grekiska tillväxten komma igång. Några ytterligare åtstramningar på grund av budgetunderskott ska inte behöva vidtagas utan sådana tendenser ska undvikas genom den "överrock" som övriga euroländer lägger på Grekland. Det är naturligtvis en inskränkning i suveräniteten, men som Göran Persson sa: "Den som är satt i skuld är inte fri".

Det nya låneavtal som nu förbereds är av allt att döma Greklands sista chans att bevara åtminstone ett mediokert välstånd. Kan grekerna inte leva upp till villkoren, vilket dessvärre inte är helt troligt, kommer fortsatta upplösningstendenser med en helt säker grexit att leda till många årtionden med misär. Kanske stupar hela upplägget redan i början på grund av att trojkan (exkl IMF) inte inser att ingenting kan bli bättre så länge räntebördan är större än det primära överskottet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, juli 14, 2015

Grekavtalets konsekvenser undertrycks i debatten?

Det nya avtalet mellan Grekland och EMU verkar inte innehålla sådana åtstramningar som det tidigare krävdes i form av budgetöverskott. Ändå döms det ut som förfärligt. Inte heller ges någon information om vad de 86 miljarderna € ska användas till. Blir vi manipulerade?

Avtalet mellan Europeiska monetära unionen och Grekland är mycket knapphändigt (pdf). Men det beskrivs av media och av grekerna själva som mycket kärvt och fruktansvärt hårt för grekerna. Finlands finansminister Alexander Stubb beskrev det också som mycket mer betungande för Grekland än det förslag som lades fram i början av juli och som avvisades av Grekland genom utlysandet av folkomröstningen 5/7. På onsdag 15/7 ska det grekiska parlamentet rösta igenom ett antal reformer enligt avtalet och då har de offentliganställda utlyst en 24-timmarsstrejk.

Men vilka hemskheter finns det i avtalet? Momssystemet ska breddas och effektiviseras. Pensionssystemet ska göras mer hållbart med höjd pensionsålder framöver. Det civila rättssystemet ska effektiviseras. Energimarknaden ska privatiseras. Kollektivavtalssystemet ska effektiviseras. Den finansiella sektorn ska förstärkas. En privatisering för 50 mdr euro ska genomföras genom utförsäljningar av statliga företag hamnar och liknande. Pengarna ska läggas i en fond som ska ge 25 mdr euro till att stärka bankerna, 12,5 mdr till investeringar och 12,5 miljarder till minskning av statsskulden.

Varför dömer alla kommentatorer ut detta som excesser i austerity? Nobelpristagaren Paul Krugman var snabb (för snabb?) med att döma ut avtalet i vardande som ett dödande av det europeiska projektet. Han sprider också uppfattningen att Grekland utsatts för något som kan liknas vid en statskupp, vilket svenska vänsterpartister med förtjusning upprepar.

Tidigare diskuterade trojkan åtstramning i termer av krav på ökat primärt budgetöverskott (dvs saldot när räntekostnaderna inte räknats in). Enligt kommissionens vårprognos (pdf, tab 38) trodde man att det skulle bli 2,1 procent av BNP 2015. I vintras trodde man på hela 4,8 procent. Därför trodde trojkan tidigare att man kunde kräva skattehöjningar och utgiftsminskningar så att det primära överskottet kunde bli 4,5 procent om några år. Och bara för några veckor sedan var trojkan beredd att nöja sig med 3,5 procent. Var finns dessa åtstramningar i det nya avtalet? Har Alexander Tsipras i hemlighet gått med på åtstramningar i klass med dessa siffror och undviker att nämna detta för att det inte ska bli uppror i hans eget parti? Eller är det tvärtom så att detta med det primära budgetsaldot inte längre är reglerat och att informationen om detta undertrycks för att inte tyskarna och finländarna ska underkänna avtalet?

Det är också oklart vad det stödpaket på 86 miljarder euro (på tre år) som förknippas med avtalet ska användas till. Dessutom talar Tsipras om ytterligare 35 mdr euro som ibland beskrivs som bidrag från strukturfonder (AB). Om detta stämmer kommer Grekland trots kommande låneåterbetalningar ändå att få en hel del pengar över till andra ändamål. Är det statsskulden (180% av BNP) som ska amorteras med nya lånade pengar? Någon skuldavskrivning blir det inte. Räntebördan uppgår till 4,2 procent av BNP vilket ger en medelränta på statsskulden om 2,3 procent. Här talas det om nedsättningar av räntesatserna. Och vilken ränta ska fordras för de 86 miljarderna? Det är uppenbart att mycket information undertrycks.

Man kan misstänka att informationen om den nya uppgörelsen manipuleras för att föra olika parlamentariska församlingar bakom ljuset. EU:s politiker tycks inse att deras egen oförmåga att hantera greklandskrisen medfört att helt felaktiga föreställningar har spridits i den tyska och finska väljarkåren som fått uppfattningen att grekerna vältrar sig i pengar som bekostats med skattehöjningar och besparingar i dessa länder. Nu verkar dock detta stämma bättre - åtminstone så länge ingen information ges om vad de 86 miljarderna ska användas till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, juni 30, 2015

Ökad jämlikhet blir nu större löneskillnader

SOCIALDEMOKRATERNAS UTJÄMNINGSIDEOLOGI HAR HAVERERAT 

Ökad jämlikhet kan inte längre vara Socialdemokrtaernas rättesnöre efter Löfvens utspel om höjda lärarlöner med 3 000 kr/m och lanserandet av devisen "utvecklingmoral". Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

För 45 år sedan lanserade Socialdemokraterna devisen "ökad jämlikhet" som blev en riktlinje för S-politiken i den vänsterbetonade debattmiljö som rådde på 1970-talet. Vänsterideologin fick genomslag på tre stora områden:
  1. Lärarlönerna sänktes i relation till andra akademiska tjänstemän i den privata sektorn
  2. Progressiviteten i skatteskalorna skärptes under hela 70-talet
  3. En offensiv mot näringslivet, kapitalägandet och marknadsekonomin påbörjades

Löfven minskar jämlikheten
 Till slut kom även Socialdemokraterna fram till att de relativt sjunkande lärarlönerna har lett till att skolan håller på att förstöras. De duktigaste studenterna söker sig inte längre till läraryrket. Stefan Löfven (S) menar nu i samband med Almedalen att 60 000 lärare ska få 3 000 kronor i högre månadslön. Och löneökningarna ska enbart ges till de duktiga lärarna (DN).

Tanken att lärarna skulle arbeta med idealitet och solidaritet  som drivkrafter har visat sig vara felaktig - trots att den gamla egoistiska överhetens lärarkår bytts ut mot nya, mer socialistiskt uppfostrade människor. Nu vill Löfven vädja till de blivande lärarnas pengamässiga egenintresse. Göran Greiders "solidariska gen" tycks inte vara något som Löfven tror på.

Ovanpå detta minskande av den ekonomiska jämlikheten vill Löfven också satsa på den socialpsykologiska ojämlikheten. Alla ska satsa på att utveckla sin egen potential. Det kallar han "utvecklingsmoral". Kommer någon ihåg hur näringslivet mötte den vänstervridning som gjorde sig bred på 1970-talet? Det var med devisen "satsa på dig själv". Till slut har SAF:s motstånd mot lönenivellering och kollektivism fått resultat. Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

Vi ser enligt min mening nu ett betydelsefullt ideologiskt skifte hos socialdemokratin. Det verkar gå spårlöst förbi i debatten. Och det är naturligt att inte uppmärksamma ett ideologiskt nederlag. Eftersom kanske 80 procent av alla som arbetar för massmedia omfattar den gamla ideologin kommer vi via media knappast att få höra om detta ideologiskifte. Desto viktigare är det då att vi andra framhåller att den egalitära ideologin håller på att förtvina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

torsdag, juni 18, 2015

Sparkar Merkel ut Grekland ur EMU?

Ska Grekland gå i statsbankrutt och är det bra för Grekland och för Europa? Teoretiskt finns det tre alternativ: Generöst stöd som leder till återhämtning, sinistert stöd som fortsätter den långsamma strypningen och slutligen statsbankrutt med grexit.

Första datum är nu den 18/6 och imorgon vid europeiska finansministermötet. Nästa avgörande är sista juni då den ihopsamlade skulden på 1,6 mdr € till IMF ska betalas. Och den 20 juli förfaller lån på mer än 3 mdr €. För att klara lånebetalningarna måste Grekland alltså få de 7,2 mdr € i nödlån som återstår av det andra räddningspaketet.



Den avgörande frågan kokar ner till vilken storlek på det primära budgetöverskottet som Grekland ska åläggas att leverera de närmaste åren. Tidigare krävde långivarna ett överskott i statsbudgeten på 4,5 procent av BNP (innan räntorna var betalda). Nu verkar man gå med på 3,5 procent (något lägre de närmaste åren). Men det finns ingen trovärdig kalkyl som visar att Grekland skulle klara detta även om man man skulle t ex halvera den offentliga sektorn. Innan dagens Greklands-kris satte in i början på året låg de mest optimistiska kalkylerna på ett överskott på 1 procent. Då hade den offentliga sektorn och BNP minskat med 1/4.

SvD:s Per Lindvall menar därför att det är bättre för Grekland att komma vidare med en nationell valuta (länk 16/6). - Men så sent som i mars sa Angela Merkel att "spricker euron, spricker Europa". Och igår bedömde hon att det fanns möjligheter att behålla Grekland i euron. Det kan Alexis Tsipras ta fasta på i förhandlingarna och fordra villkor som det (kanske) skulle gå att leva med. Sannolikt är det dock inte realistiskt utan det "bästa" utfallet om Merkel får bestämma blir en fortsatt långsam strypning med t ex 2,5-3 procents överskott. Oppositionen i Tyskland är stark mot Merkel - även inom det egna partiet och hennes finansminister Wolfgang Schäble hör till de mest kritiska. Strypningen måste därför bli nästintill dödlig.

En ny faktor i sammanhanget som varken Merkel eller Tsipras riktigt har räknat in är ECB:s QE som medför att Europa kan överleva en kvaddad euro vid en grexit. Det hade kanske också varit möjligt för fem år sedan när ECB var väldigt nära att få sätta in ett stort QE-program. Då hade man kunnat sparka ut Grekland och driva en mera normal politik för tillväxt och sysselsättning i Europa i övrigt. Istället har enorma förluster i tillväxt blivit följden av den valhänta euro-politiken och motsättningen mellan förbundskanslern och finansministern.

Nu står Europa inför tre (toretiska) alternativ:

1) ECB kan med hjälp
av QE köpa upp grekiska statsobligationer och förhandla ner räntorna. En sund expansionspolitik kunde påbörjas som ökar Greklands BNP.

2) Trojkan kan med en osund saneringspolitik långsamt strypa Grekland med sjunkande BNP och återkommande allmänt tillväxthämmande kriser som följd.

3) Trojkan kan med Merkels godkännande tvinga bort Grekland ur eurosamarbetet - dvs en grexit.

Alt 1 anses vara dyrbart för Europas skattebetalare som skulle få betala högre skatt för reala resursöverföringar till Grekland. Någon borde jämföra med de skattehöjningar som QE redan nu anses kosta medborgarna. Varför gör ingen detta? Kan det vara svårt att leda i bevis?

 
Alt 2 skulle istället straffa grekerna ytterligare för deras arrogans. Att det också leder till återkommande och tillväxthämmande kriser som kostar i form av utebliven produktion är något som många anser vara totalt sett positivt genom att grekerna får lida (s k altruistisk bestraffning i socialpsykologin).

Alt 3 med Grexit skulle demonstrera att euron egentligen var en feltänkt idé och att den vid finansiella kriser blir oerhört kostsam genom automatisk åtstramningspolitik. Utöver det prestigedigra fiaskot måste vi notera det ekonomiska fiaskot som blev följde av att inte kasta ut Grekland redan för fem år sedan. Därtill är det fortfarande oklart huruvida de europeiska bankerna skulle klara en Grexit utan påtagliga negativa konsekvenser. Grekerna själva (56%) anser att det skulle bli svårt och de föredrar alt 2.
  Tyskarna har i en ännu färskare opinionsundersökning med en liten majoritet förordat att Grekland kastas ut (alt 3).

[Tio ekonomer försöker mera konkret beskriva följderna av en grexit, CNBC 29/6
[Prof Jonas Vlachos analyserar bakgrunden till hela krisen, DN 12/6-15]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, juni 09, 2015

Jämlikhet som utjämning kan kanske inte motiveras?

Vid Timbros seminarium om jämlikhet framkom ingen grundläggande motivering för det önskvärda i lika utfall. Avgörandet överlämnades till intuitionen eller rent tyckande trots exemplifierandet med sofistikerade livbåtar.

Timbro presenterade en rapport om jämlikhetsfrågan vid ett seminarium 4/6 2015 (YT), författad av professorn i praktisk filosofi Per Bauhn vid Linnéuniversitetet. Den har titeln Bortom missunsamhetens etik: argument för ett rättighetsbaserat jämlikhetstänkande och kommenterades av Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid SU. Bauhn går igenom olika synsätt på jämlikhet - likabehandling, lika rättigheter och lika utfall. Därutöver kretsar Bauhns argumentation en hel del kring det konkreta exemplet där föräldrarna erbjöd sig att bekosta ett hörselimplantat på barnets andra öra som landstinget inte ansåg sig ha råd till. Detta sade dock SMER (Statens medicin-etiska råd) nej till med motiveringen att alla behövande inte kunde få en sådan operation från den offentliga vården.


Exemplet är dock inte renodlat sådant att det illustrerar vad Bauhn kallar "missunsamhetens etik". Debatten blev något oklar eftersom Tännsjö inte riktigt heller kunde explicit uttrycka exemplets brister. Men han fick fram att den offentliga vården inte ska låta externa betalare utnyttja vårdkapaciteten även om det inte skulle betyda att någon annans vård blev lidande. Då fick man gå till Sophiahemmet eller åka utomlands, menade han.

Missunnsamhetens etik är ett utflöde från den radikala jämlikhetstanken som utgår från att alla helst ska få exakt lika utfall. Bauhn hänvisade till de Röda Khmererna som faktiskt hävdade att alla skulle äga lika mycket (eller just ingenting). Det var verklig kommunism enligt dem. Och den hade i praktiken fruktansvärda konsekvenser.

Det hade varit intressant om de två filosofiprofessorerna hade kunnat formulera hur jämlikhetsförespråkarna moralfilosofiskt egentligen rättfärdigar en radikal utjämning. Hur ser den etiska teori ut som motiverar att det är rättvist eller gott att alla människor i ett samhälle lever på samma levnadsstandard och välfärdsnivå? Jag har länge efterlyst en redogörelse för denna teori X, som jag inte sett beskriven någonstans i den filosofiska diskursen. Inte heller nu fick vi någon redogörelse.

Per Bauhn ger i inledningen i sin rapport (pdf) en närmast naturalistisk beskrivning av människors krav på jämlikhet i meningen utjämning. Experiment gjorda av forskare med hjälp av det kända "ultimatumspelet" visar att spelare B inte finner sig i alltför ojämlika utfall. Om A föreslår en delning av den till buds stående penningsumman så att B får mindre än 40 procent tenderar B att säga nej så att varken A eller B får något alls. Missunnsamheten hos B är på grund av uppfostran eller medfödda egenskaper så stark att om B endast får 25 procent kommer B med säkerhet alltid att avstå från sina 25 mot att få nöjet att beröva A de 75 som denne hade tänkt sig.

Man behöver emellertid inte konstruera fördelningsspel för att förstå hur denna barnsliga missunnsamhetsmekanism fungerar. Förmånen att få dela på en tårta kan helt förgiftas om en av kontrahenterna känner sig föfördelad genom att få en något mindre bit än andra. Föräldrar brukar därför tillämpa "millimeterrättvisa" för att få lugn. Och barnen växer upp med denna likadelning i bakhuvudet. Som vuxna blir de avundsjuka på andra som lyckas bättre och kräver på politisk väg löneutjämning och progressiva skatter. Som tur är, skulle jag säga, finns det några som förstår att skillnader i "förtjänst" också måste räknas in. Det som ska fördelas måste ju produceras i det verkliga livet och utgörs inte av tårtor eller manna från himlen.

Med vilken rätt fordrar då de radikala jämlikhetsivrarna att få ta hand om de resurser som de mer än genomsnittligt produktiva kan frambringa? Är inte detta ett krav på ett slags slaveri? Bauhn, som företräder en viss omfördelning i enlighet med Alan Gewirths filosofi (bloggart aug-06), hänvisar till att de fattigaste, som t ex Kant förespråkade, måste få ekonomisk hjälp. Någon fullgod etisk teori är det dock inte fråga om. Gewirhs teori förefaller också vara ganska dunkel.

Torbjörn Tännsjö, som är utilitarist (blserie-05), nämnde att han inte är för jämlikhet. Men han tyckte ändå att det bästa vore om Sverige sänkte sin levnadsstandard till genomsnittlig världsnivå. Någon motivering gav han inte. Han ville däremot med hjälp av ett annat konkret exempel rättfärdiga SMER:s ställningstagande och gendriva Bauhns missunnsamhetstes: Vi har en lyxkryssare som håller på att sjunka. Passagerarna hänvisas till livräddningsflottar. Då visar det sig att vissa passagerare betalat extra för att få gå ombord på en specialbyggd livbåt med goda faciliteter. Denna ojämlikhet hävdade Tännsjö är oacceptabel och stötande. I praktiken hänvisade Tännsjö alltså till en moralisk intuition - inte till en etisk teori,

Något riktigt medhåll fick Tännsjö inte från publiken. Så redan där uppstod problem. Men även om man accepterar moralisk intuition i något fall har Tännsjö inte bevisat att kravet på utjämning i mera allmän betydelse skulle ha någon moralfilosofisk evidens. Tvärtom har den epokgörande granskning av fördelningsproblemen, som gjordes av John Rawls 1971, avvisat att likafördelning skulle vara det rättvisa och önskvärda. Med Rawls' metoder (inte hans teori) menar jag att man kan komma fram till att de sämst ställda bör garanteras ett trygghetsgolv (se t ex blart mar-12). Det implicerar att ganska stora inkomstskillnader kan betraktas som rättvisa.

Slutligen finns det en aspekt i Rawls' huvudteori, som jag skulle kalla 'srtukturell missunnsamhet', som inte diskuterades av de två professorerna. Inkomstskillnader bör tillåtas enligt Rawls om de förbättrar för de sämst ställda. Men det är tänkbart att det finns inkomstskillnader som t ex enbart förbättrar för medelklassen, Ska de då inte tillåtas? Menade Rawls verkligen att samhället skulle vila på lagfäst missunnsamhet? Strävan efter Pareto-optimum borde väl vara tillåten i Rawls' samhälle?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, maj 20, 2015

Varför kan vi inte sätta tilltro till Piketty?

Inkomsterna har visserligen ökat för de rika i USA men det är inte fråga om kapitalinkomster, I Frankrike har det inte varit någon ökning alls av de rikaste andel. De förmögnaste har i båda länderna inte ökat sin andel av kapitalet. När kapitalet ökar i relation till BNP är det vanligt folk som sparar i pensionsförsäkringar och bostäder. Andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet har minskat - inte ökat som Pikettys teori säger.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty kom för drygt ett år sedan ut med den engelska översättningen av Kapitalet i det 21:a århundradet som kommer på svenska efter sommaren. Trots allvarlig kritik dyker hans teser ändå upp både i Sverige och utomlands. I Storbritannien gjordes sålunda ett TV-program som sändes 17/5 (De superrika) med en intervju med Piketty. Jag skrev förra året ett antal bloggartiklar om Pikettys teorier och det kan nu vara intressant med en kort översikt.

Pikettys framställning består av tre element: en omfattande statistisk redovisning av de rikas inkomstutveckling och förmögenhetsutveckling mm, en prognosteori om den framtida utvecklingen samt rekommendationer om högre skatter för att motverka den prognostiserade utvecklingen.

Diskussionen handlar om "de rikas" inkomster och förmögenheter som i båda fallen definieras som de 10 procenten med de högsta beloppen - ibland den enda procent av alla inkomsttagare som har den högsta inkomsten eller den största förmögenheten (inte nödvändigtvis samma personer). Först kan vi konstatera att "de rika" fått relativt sett högre inkomster sedan 1970-80 i en rad länder. Den tiondel med de högsta inkomsterna fick under den första delen av 1900-talet en allt mindre andel av de totala inkomsterna (i absoluta tal ökade naturligtvis inkomsterna för toppdecilen, men andelen minskade).

Från 1970 ökade de rikas inkomstandel i USA från 38% till 48% 2010 men stod stilla i Frankrike
Inkomstskillnaderna ökade mest i USA medan ökningen i Sverige bara gick från 23 till 28 procent (nederst i diagrammet, andra mindre länder ligger också lågt, blart aug-14).  Piketty gör nu gällande att denna relativa inkomstökning huvudsakligen består av kapitalinkomster som kommer från ärvda förmögenheter. Genom att denna utveckling fortsätter enligt hans prognosteori kommer en allt större andel av kapitalet att ägas av de rikaste som då också får en allt större del av samhällets inkomster. Det innebär en fara för demokratin och samhällets stabilitet, hävdar han.

Här kan vi enkelt konstatera att Piketty har fel om Sverige. Inte nog med att de rikastes utveckling har varit sämre i Sverige än i andra länder, dessutom har vanliga medborgare fått en snabbare inkomstökning än när de rikaste hade lägst inkomstandel:

Medianinkomsten ökade med nästan 50% 1992-2012 mot drygt hälften så mycket föregående 20-årsperiod
Att inte ens Pikettys första teoridel gäller för Sverige visas också av att kapitalinkomsternas andel på 20 år endast stigit från drygt 11 till drygt 13 procent av faktorinkomsterna (dvs oräknat transfereringar, Scb). För andra länder stämmer de senare delarna av Pikettys teori också ganska dåligt. Vi borde kunna se en tydlig ökning av de stora förmögenheternas andel om den registrerade inkomstökningen beror på ökande kapitalinkomster. Här visas först den förvånansvärt långsamma utvecklingen både i USA och Frankrike:


De röda korrigeringarna har gjorts av Financial Times som granskat en del av Pikettys statistik (blart maj-14).

Från det första diagrammet i början kunde vi avläsa att den franska inkomstandelsutvecklingen för de rika stod helt stilla mellan 1970 och 2010. Som väntat har inte heller den förmögnaste decilen ökat sin förmögenhetsandel. Men i USA har inkomstandelen för de rikaste under samma period ökat från 38 till 48 procent trots att de förmögnastes ägandeandel i stort sett också stått stilla. Av detta följer två slutsatser:
  1. Inkomstökningen för de rika i USA består inte av kapitalinkomster
  2. De ökade inkomsterna har inte lagts till kapitalet så att andelen ökat
Både den amerikanska och franska utvecklingen visar att grunden för Pikettys prognosteori inte stämmer: Kapitalinkomsterna för de rika i USA ökar inte i andel, inkomsterna för de rika i Frankrike ökar inte i andel. Det är superentreprenörer och andra företagare som svarat för de rikas ökade inkomstandel i USA. På 32 år har andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet minskat från 41 till 30 procent (blart juni-14). Den faktiska utvecklingen visar alltså inte de tendenser som Piketty behöver till sin prognosteori. Han försöker därför bevisa sin teori med ett indirekt resonemang.

Om det är så att sparandet ökar i relation till BNP menar Piketty att det är naturligt att det är de rika som står för större delen av sparandet. Då kommer de rikastes andel av inkomsterna och då i form av kapitalinkomster att öka. Dessa inkomster kommer att sparas och i sin tur öka förmögenheterna som sedan ärvs, enligt Piketty. Mer precist säger Piketty att det är de rika som står för ökningen av kapitalkvoten (kapitalstocken/BNP) och dess ökning bestäms av sparkvoten och omvänt av tillväxten. Här presumerar Piketty att sparkvoten alltid är konstant, men inte någonstans har han angivit grunden för detta (Krusell&Smith) . När tillväxten sjunker leder sparandet till att kapitalkvoten stiger. Det är vad som ska hända i framtiden enligt Piketty. I själva verket säger all empiri att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (K&S). En teknologiskt betingad tillväxtminskning är dessutom högst osäker.

Det allvarliga felet i Pikettys prognosgrund för USA är dock att kapitalkvoten i hans statistik steg från 3,5 ggr BNP 1970 till 5 ggr 2007 samtidigt som detta inte nämnvärt ökade de rikastes kapitalinkomstandel. Likaså ökade Frankrikes kapitalkvot från drygt 3 ggr BNP 1970 till 5,8 ggr 2010 (diagr) utan att de rikastes inkomstandel ökade något alls. Härav kan vi dra följande slutsats:
  • När sparkapitalet ökar i relation till BNP är det inte de rikaste som svarar för sparandet
Den ökning av kapitalkvoten, som naturligen pågår i kapitalistiska länder, är sedan 1970 en följd av vanliga människors sparande varav en god del sker i bostäder och pensionsförsäkringar. Här nedan ser vi Frankrikes kapitalkvot uppdelad på komponenter:

Hela ökningen av kapitalstocken sedan 1970 (i rel till nationalinkomsten) beror på bostäderna (ljusgrått fält)
Denna tes att Piketty ger en missvisande presentation av utgångspunkten för prognoserna genom att inte nämna bostäderna utvecklas av doktoranden Matthew Rognile vid MIT och några svenska ekonomer (blart jun-14 samt har omnämnts i SvD 14/5-15 av Malin Sahlén.

Så vad blir kvar av Pikettys teori om kapitalet som skulle kunna föranleda krav på högre inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt? Att arbetsinkomsterna för de rika i USA har ökat kraftigt (men inte i Frankrike) kan möjligen elda på kraven på högre skatter för höginkomsttagarna. Detta kan dock enbart motiveras med avundsjuka och inte med Pikettys ädla hypotes om en kapitalkoncentration som går i arv och blir en fara för demokratin och stabiliteten i samhällssystemet. Att inkomstutvecklingen för vanliga medborgare i USA varit medioker kan knappast avhjälpas med att vanligt folk får större bidrag. När efterfrågan på arbetskraft ökar kommer rimligtvis lönerna att stiga i snabbare takt.

Vi kan alltså inte sätta någon större tilltro till Pikettys resonemang om en kommande, farlig kapitalkoncentration när hans egen statistik inte ger något stöd för en sådan destabiliserande utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

lördag, maj 16, 2015

Karriärkvinnornas löner ger ojämlikhet

Ökad jämställdhet ger ökad ojämlikhet i lönestatistiken. Snart får vi väl höra att klyftorna ökar.

Nu ska det bli kvotering till börsföretagens styrelser om inte företagen själva sätter in minst 40 procent kvinnor i styrelserna. Justitieminister Morgan Johansson (S) antydde tom att företagen skulle upplösas om de misslyckades. Han backade dock och pekade på möjligheten att ta ut straffavgifter som relaterade till företagens omsättning.

En förutsättning för att det ska gå att sätta in kvinnor i styrelserna är att det finns kvinnor i högt uppsatta positioner inom företagen att välja på. Företagsledningarna måste därför uppmuntra kvinnor att göra karriär, vilket naturligen leder till att alltfler kvinnor får höga löner. Av lönestatistiken från Medlingsinstitutet kan vi se att det finns en sådan tendens de senaste åren (SCB). Lönespridningen bland kvinnor, men inte bland männen, har ökat.

Lön för 90:e percentilen i relation till 10:e
Jämställdheten bland kvinnor har medfört att den ekonomiska jämlikheten på löneområdet totalt sett också blivit mindre (den mittersta kurvan har stigit på slutet). Snart får vi kanske höra alarmisterna säga att Sverige håller på att dras isär av ökad ojämlikhet utan att man nämner att det beror på ökad jämställdhet. Ökningen av löneskillnaderna mellan högavlönade och lågavlönade skedde i övrigt under den förra socialdemokratiska regeringens tid och upphörde när Alliansen tog makten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, april 23, 2015

Klasskamp eller klassresor?

Varken klasskamp eller möjligheten till klassresor - som i viss mening är samma sak - kan råda bot på att en betydande andel av skoleleverna inte går vidare och klarar gymnasiet. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som borde förändras.

I den vänsterinriktade (ej extrema) publikationen Dagens Arena skriver ledrskribenten Vesna Prekopic om utanförskapet i termer av klasskamp. Utgångspunkten är ett reportage i SvD om yngre personers långvariga arbetslöshet i Tensta. Skribenten vänder sig mot att Maria Ludvigsson (SvD) skrivit en ledarartikel med rubriken: "Klassresa, inte klasskamp". Den handlar om Ohlininstitutets nyligen utgivna antologi Klassresan.

Prekopicc håller fram klasskampen som ett alternativ. Den "handlar inte om individens vilja eller personliga motivation att skaffa sig ett bra liv. Möjligheten till, och förutsättningarna för, ett liv som grundats i en kvalitativ utbildning som kan leda till försörjning måste ges alla medborgare", menar hon. Tolkat i dessa termer skulle man i klartext kunna beskriva denna del av klasskampen som att skatten på höginkomsttagarna ska höjas för att få pengar till massiva skolsatsningar för alla som inte uppnår gymnasiebehörighet (50% i vissa områden) och för dem som nu inte fullföljer sin gymnasieutbildning.


Är detta ett tecken i tiden? För att elda vänsteraktivisterna beskrivs skolsatsningarna - Ylva Johnssons 515 miljoner - som klasskamp. Pengarna kommer från de höjda arbetsgivaravgifterna för ungdomar och inte ens från höginkomsttagarna. Och de borgerliga har länge drivit en liknande skolpolitik där särskilda satsningar på elever från socioekonomiskt svaga familjer står i centrum. Detta är tänkt att göra det möjligt för personer från socialt stigmatiserade uppväxtmiljöer att få hyggligt betalda jobb i en strävsam medelklassmiljö. Det är det som är inkarnationen av begreppet klassresa.

Någon riktigt klassisk klasskamp förordar inte Dagens Arena. Då skulle underklassen skaffa sig fördelar på överklassens bekostnad och i slutändan ta över de rikas förmögenheter och göra höginkomsttagarna till medelavlönade tjänstemän. Klasskamp är vägen till kommunism.

Vad vi ser här är istället en föreställning hos både borgerliga och socialdemokrater att satsningar på specialundervisning för barn med lågutbildade föräldrar ska leda till att alla blir studenter och får välbetalda jobb. Det är en föreställning om att det skulle finnas en stor outnyttjad begåvningsreserv överallt i landet inklusive i de beramade utanförskapsområdena. Som bevis för detta anförs av de borgerliga en lågstadieskola i ett socialt belastat område i London. Men det är inte bara anekdotisk information som ligger bakom. Den svenska skolinspektionens dåvarande GD Anne-Marie Begler påstod 2011:
"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma." (Bart nov11)
Denna föreställning går igen hos finansminister Magdalena Andersson i ett uttalande i SvD 21/4-15:
"Om vi nu tror att kompetens och talang är genomsnittligt spridda över befolkningen bland kvinnor och män så finns det mycket outnyttjad talang som vi inte tar tillvara i Sverige – och det gäller för alla länder i världen."
Det är sannolikt förklaringen till att Andersson vill ingripa med ganska långtgående tvångsåtgärder mot dem som inte  före 25 års ålder skaffat sig en gymnasieexamen - t ex indragning av a-kassa och socialbidrag (bart maj-12). Finansministern verkar dock ha blivit mer osäker sedan dess och tonat ner tvångsinslagen. Det kan bero på att hennes och Beglers uppfattningar helt enkelt är felaktiga. En tungt vägande invändning mot filosofin "du kan bara du vill" framfördes 2011 av fem barnmedicinska experter som menade att skolans inriktning redan nu leder till långtidsarbetslöshet, förtidspensioneringar, ohälsa och självmord för främst den teoretiskt svagpresterande gruppen (bart jan-11).

En god del av den borgerliga uppfattningen att det finns en stor begåvningsreserv som kan tas tillvara genom klassresor verkar vara felaktig. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som istället borde förändras.

Uppföljning i SvD 23/4-15 och Dagens Arena 23/4-15

Läs även andra bloggares åsikter om , , , på  intressant.se

Etiketter:

måndag, april 06, 2015

Kan bostadsbyggandet öka 134 procent till 2016?

Det ökade behovet av bostäder till följd av högre befolkningsprognoser medför enligt Boverket att byggandet redan i år måste höjas från 32 000 bostäder 2014 till 71 000 årligen för de sex åren 2015-2020. Är det realistiskt?

Bostadsbyggandet i form av småhus och lägenheter för permanentboende har under nästan 25 år legat på en låg nivå mellan 20 000 och drygt 30 000 enheter per år. Det högsta byggandet pågick för ca 45 år sedan då 110 000 nya bostäder nåddes under det s k miljonprogrammet. Även i slutet av 1980-talet skedde en stark ökning då nivån steg med ca 40 000 bostäder på fyra år. Nu ska nivån stiga till 71 000 enheter i genomsnitt under åren 2015-20 enligt Boverkets prognos. Förra året byggdes ca 32 000 bostäder.


I ovanstående diagram har antagits att den mera varaktigt höjda nivån uppnås först 2016 och då behöver uppgå till 75 000 bostäder årligen. Det innebär en ökning med 43 000 enheter (eller med 134%) på två år. Det är ändå en snabbare ökning än någonsin tidigare även om själva volymen är av samma storlek som på 80-talet. Eftersom nivån för fyra år sedan låg på 20 000 enheter om året blir ökningen dock större på kort tid - dvs ca 55 000 nya bostäder årligen.

Problemet med det otillräckliga byggandet har funnits sedan 90-talskrisen och olika åtgärder har vidtagits eller diskuterats för att bostadsbyggandet ska öka. Några riktigt påtagliga resultat har inte uppnåtts. SCB:s befolkningsprognos från 2012 pekar på ett behov av nybyggande med 50 000 enheter per år enligt Boverkets rapport (pdf). Den historiska befolkningsökningens delkomponenter beskrivs i nedanstående diagram och därefter visas prognoserna från 2012.


Behovet av bostäder påverkas naturligtvis också av befolkningens storlek i olika åldrar och regioner, rivningen av bostäder samt av hushållssplittringen (när man flyttar hemifrån). Den komponent som under senare år förändrats kraftigast är invandringen (ljusblå kurva). Om utvandringen subtraheras ser vi att nettoinvandringen ökat dramatiskt från en obetydlighet i mitten av 90-talet till närmare 80 000 personer 2014. Befolkningsprognosen nedan indikerar emellertid en nettoinvandring på omkring 40 000 personer eller något fler årligen till 2020.


Boverket har därför kompletterat sin kalkyl med en högre invandring enligt mer färska prognoser. Hur denna kalkyl ser ut redovisas inte närmare. Man anger att resultatet blir 71 000 bostäder årligen i genomsnitt för sexårsperioden 2015-2020. Om det tar två år att uppnå denna nivå blir den mera varaktiga nivån ca 75 000 bostäder per år. Det kräver en stor och snabb ökning av byggandet vars realism kan ifrågasättas. Konsekvenserna ser ut att till stor del gå ut över flyktingmottagandet - antingen i form av mindre volymer eller en större trångboddhet för de nyanlända.

Etiketter:

torsdag, april 02, 2015

Global ojämlikhet blir slagträ mot friheten?

Genom att peka på de fattiga i utvecklingsländerna kan vänstern uppamma moralisk indignation i de rika länderna mot de stora skillnaderna  mellan länderna. Det underlättas av att skillnaderna inte beskrivs som olika inkomster utan som "rikedomsklyftor". Slutsatsen tycks vara: höjda skatter.

En procent av världens befolkning äger nästa år lika mycket som resten av världen. Det var ett av resultaten som vänsterorganisationen Oxfam presenterade nyligen. Det är en organisation grundad 1942 i Oxford med uppgift att lindra svält (famine). Man kan tycka att uppmärksamheten kring de rikaste egendomsägarna inte har så mycket att göra med de fattiga i världen om man inte är ute efter deras pengar. Men "rikedomsklyftorna" var ansatsen i radioprogrammet Filosofiska rummet 29/3-15 där programledaren Lars Mogensen försökte styra in diskussionen huruvida det var ett moraliskt problem att så få ägde så mycket.

Filosofiska rummet, SR

Egendomsägande är emellertid inte detsamma som inkomst eller levnadsstandard. Johan Norberg nämnde att hans dotter med 27 kronor i sin sparbössa formellt är rikare än 2 miljarder av jordens invånare. Oxfams turnering av statistiken är alltså propagandistisk och missvisande. Det är naturligtvis inkomster och inte förmögenheter som borde jämföras. De fattiga  kan inte äta de rikastes förmögenheter om de skulle få del av dem. Förmögenheterna består antingen av maskiner, byggnader och anläggningar eller också av aktier med ganska fluktuerande värden (SvD jan-14).  Om vänstern kunde konfiskera rikedomarna skulle de visa sig ha ett lågt pris om man försökte sälja dem.

Problemet med att några få äger mycket borde diskuteras i termer av makt och inflytande om man inte som Thomas Piketty har en teori om att ägandet på lång sikt omvandlar det mesta av inkomsterna i samhället till kapitalinkomster. Men den teorin verkar svajig och är långt ifrån bevisad. I praktiken kom programmet också att handla om inkomsternas fördelning i världen.

Genom protektionismens tillbakagång och globaliseringen har den extrema fattigdomen halverats (dvs en inkomst mindre än 1,25 USD per dag). Vi fick inte något svar på Norbergs problemställning men den tycks implicera en av Per Molanders farhågor att den fria utvecklingen går mot destabiliserande klyftor inom länderna (blart nov-14). Norberg belyste inte heller hur allvarliga farorna kunde bli med stillastående löner eller om det kunde tänkas bli lönesänkningar genom invandring av lågavlönade och handeln med låglöneländer. Några sådana farhågor hade inte vänsterdebattören Petter Larsson och professor Lena Halldenius. Vi fick inte heller något svar på Mogensens fråga huruvida vi i Sverige har rätt till skyhögt högre välstånd än en bonde i Laos från någon av deltagarna.

Man kan fråga sig varför inte ett land som jobbar hårt med att producera alltmer sofistikerade produkter som mer och mer automatiskt kan producera vad landet behöver inte skulle få göra detta? Finns det någon moralisk princip som skulle fordra att landet stoppade sin välståndsökning därför att andra länder inte lyckas lika bra? Eller finns det en moralisk princip som ålägger  rika länder att ta ut en väldigt hög skatt för att ge dessa pengar i bidrag till länder som inte kan organisera produktionen lika effektivt?

Att ställa de fattiga i u-länderna mot de välbeställda i-länderna är en beprövad strategi för att vrida debatten åt vänsterhållet. Det var så "den nya vänstern" växte fram på 1960-talet. Vänsterdebattörerna lanserade en berättelse om hur i-länderna genom den internationella handeln "sög ut" u-länderna. Det syntes ju tydligt på hur fattiga (med låga inkomster) folk i u-länderna var. Så småningom omvandlades synsättet till att kapitalägarna inom landet "sög ut" arbetarna genom företagens höga vinster. Vänstern kunde väcka liv i Marx' mervärdeteori och kräva högre löner både genom vilda strejker och genom avtalsförhandlingar. Följden blev inflation och nästan stillastående välfärdsökning.

Både Larsson och Halldenius föreföll i något olika mån beredda  att göra de internationella inkomstskillnaderna till slagträ i debatten om de rika ländernas välstånd. Larsson vill rakt av utjämna de globala inkomsterna (även om det skulle ta tid) medan Halldenius åberopade filosofen John Rawls. Denne har enligt Halldenius hävdat att exakt jämlikhet (total inkomstutjämning) vore att föredra om det inte är så att vissa inkomstskillnader skulle ge ännu större välfärd till dem som skulle höra till de sämst ställda (i denna fördelningssituation) än de skulle ha haft med jämlikhet. Man måste ta hänsyn till incitamenten att arbeta är motiveringen enligt Rawls. Mogensen ställde inte frågan till Larsson hur hans totala inkomstutjämning skulle kunna ge incitament till bättre arbetsprestationer. Är t ex kommandoekonomi lösningen?

Rimligtvis hade Rawls inte hela jordens befolkning framför ögonen när han lanserade hur individerna i en ursprungsposition bakom "okunnighetens slöja" gemensamt och enhälligt bestämde sig för en princip för inkomstomfördelning i det framtida samhället. Här borde Halldenius ha förklarat hur man kan gå från regelfastställandet i en nationalstat till hela världen utan att ens ha inrättat en världsregering. Oavsett detta skulle både Larssons och Halldenius recept kräva frihetsinskränkande skattehöjningar av drakonisk natur som redan på det nationella planet inom i-länderna är uppenbart orealistiska. Men som principiellt slagträ kan sådana utjämningskrav fungera effektivt i debatten.

Det borde vara viktigt att både pragmatiska och filosofiska invändningar mot Larsson och Halldenius kommer fram i debatten, vilket inte skedde i programmet. Det kan därför klassificeras som ensidigt, vilket måste upplevas om en besvikelse för dem som ändå satt tilltro till programledaren Mogensens opartiskhet. Norberg fick aldrig kommentera det filosofiska problemet. Han skulle ha kunnat åberopa filosoferna Robert Nozick och Frierich Hayek emot Larsson och Halldenius. Man kan t ex hävda att Hayeks åsikt att de sämst ställda åtminstone ska tillförsäkras en minsta överlevnadsnivå nu håller på att förverkligas genom att allt färre befinner sig i extrem fattigdom. Detta sker dessutom tydligen utan att u-hjälpen ökar.

Själv anser jag att man också skulle kunna åberopa en revidering av Rawls teori mot Halldenius' långtgående egalitära tolkning av Rawls. Denna tolkning har knappat ens stöd hos Rawls själv eftersom han förmodade att hans samhälle i praktiken kunde klara sig med proportionell skatt. Den revidering som härutöver har visst fog för sig är att medborgarnas beslut om fördelningsprincip bakom okunnighetens slöja inte skulle utmynna i en princip som skulle ge maximal utdelning om man hamnade bland de sämst ställda och i gengäld få underkasta sig en hög beskattning om man skulle bli framgångsrik. Skatten kan bli så hög att en ytterligare höjning skulle minska incitamenten att arbeta så mycket att alla inklusive de sämst ställda skulle få det sämre än med lägre skatt. Det verkar mer rimligt att medborgarna istället skulle bestämma sig för en mera modest princip som enbart garanterade en trygghetsnivå om man hamnade bland de sämst ställda.

Ett stöd för min uppfattning om ett trygghetsgolv som fördelningsprincip ges av de empiriska undersökningar av Rawls' teori som gjorts med experiment av Frohlich och Oppenheimer (Choosing Justice, 1992), se bloggartikel mars 2012. Utan att man göra troligt att medborgarna skulle välja den s k differensprincipen med maximin faller det filosofiska försvaret för höga skatter, stark omfördelning och frihetsinskränkninga. Denna revidering ligger mycket mera i linje med Hayeks uppfattning i boken Frihetens grundvalar som Timbro nyligen utgav i ny upplaga. Vi kanske kan tala om en syntes mellan Rawls och Hayek (bart jan-14)?

Etiketter: ,

fredag, mars 27, 2015

Hur kunde regeringen förlora valet?

Regeringens hantering av ekonomin och välfärden borde inte ha gett anledning till den häftiga kritik som bidrog till valförlusten i september 2014.

Från Konjunkturinstitutets nyss framlagda rapport (pdf) kan man bilda sig en grov uppfattning om hur det gått för Sverige under de två senaste mandatperioderna i riksdagen. Den gängse bilden i massmedia och i den rödgröna oppositionens opinionsbildning beskrev utvecklingen som dålig och i stort sett enbart beroende på en felaktig och inkompetent politik från regeringens sida. Någon kraftfull motargumentation verkade inte förekomma.

Sverige slits isär och den sociala välfärden rustades ner var ett paradargument mot regeringen. Men den offentliga välfärdsproduktionen (off konsumtion) fortgick som vanligt under alliansens regeringsperiod. Några sådana nedskärningar som gjordes efter bankkrisen på 1990-talet förekom inte. Att de sämre resultaten i skolan eller problemen i sjukvården skulle berott på nedskärningar framkommer inte.


Löneökningarna var ansenliga och de skedde delvis på bekostnad av näringslivets vinster. Påståenden från vänstern att vinsterna ökat kraftigt på löntagarnas bekostnad är uppenbarligen felaktiga. Lönesumman 2006-14 ökade med ca 40 procent nominellt. Samtidigt ökade priserna (kpi) med 10,3 procent. Reallöneökningarna för arbetare uppgick 2006-14 till ca 13 procent. Hushållens disponibla inkomster ökade 21,7 procent (efter skatt o inkl bidrag) vilket motsvarar 2,6 månadsinkomster. (En stor del berodde på skattesänkningarna.)


Den kanske överdrivna beskrivningen av de negativa verkningarna av den internationella finanskrisen i kombination med den politiska svartmålningen av regeringens oförmåga att bekämpa krisen bidrog till att de svenska hushållen ökade sitt sparande. På så vis uppstod överkapacitet även i andra sektorer än i exportindustrin vilket gjorde krisen värre än nödvändigt.


Arbetslösheten ökade, dock inte lika dramatiskt som under 90-talskrisen. En del av denna ökning var ofrånkomlig eftersom den svenska exporten minskade till följd av finanskrisen i USA och Europa. Men huvuddelen av arbetslösheten bestod av svåranställda (jämviktsarbetslöshet, Nairu, streckad linje). Denna arbetslöshet genomgick en av allt att döma strukturell ökning i mitten på 1990-talet. De svåranställda svarar för 6,8 procentenheter av arbetslösheten och KI bedömer att denna arbetslöshet såväl 2017 som 2019 kommer att ligga ligga på denna nivå. Den faktiska arbetslösheten kommer 2019 också att ligga på ca 6,8 procent. Hur den rödgröna regeringen ska kunna uppnå Europas lägsta arbetslöshet på drygt 4 procent  år 2020 förefaller mycket oklart.


Den av sjunkande export och stigande sparande orsakade lågkonjunkturen medförde naturligen en sänkt sysselsättningsgrad, vilket de rödgröna var snara att påpeka när regeringen försökte framhålla att man ändå skapat uppemot 300 000 nya jobb. Samma effekt följde efter IT-kraschen i början på 00-talet och i väldigt större omfattning i samband med bank- och fastighetskrisen i skiftet mellan 80- och 90-talet. Noga räknat är dock sysselsättningsgraden 2014 något högre än 2006 trots finanskrisen.


En annan orsak till sänkt sysselsättningsgrad är att mer svåranställda grupper kommit in på arbetsmarknaden. Det kan vara fråga om personer som tidigare skulle ha förtidspensionerats eller som hamnat i långtidssjukskrivning. KI pekar också på fler invandrare med dålig utbildning som orsak till fortsatt hög arbetslöshet. Alliansregeringens satsningar på minskat utanförskap kan paradoxalt nog ha försvårat att bemöta den enkla kritiken att arbetsmarknaden fungerar allt sämre.


Här har endast ett axplock av områden redovisats. Men intrycket är att den faktiska utvecklingen inte borde ha föranlett den häftiga kritik som riktats mot den förda politiken. Att denna kritik ändå blivit framgångsrik verkar ha berott på de rödgrönas (och massmedias) större skicklighet i att vinkla detaljer på ett negativt sätt och regeringens oförmåga att presentera de positiva aspekterna av den förda politiken. Det bidrog till att de borgerliga förlorade valet och blev mindre än de rödgröna. En annan bidragande orsak var att man inte kunde möta Sverigedemokraternas kritik av flyktingpolitiken.

Etiketter:

fredag, mars 13, 2015

Meritokrati beror på IQ som ger evig ojämlikhet?

Bristande social rörlighet tycks bero på meritokratiska framgångar som mycket beror på medfödda intelligensegenskaper. Det ger ofrånkomlig ojämlikhet. Men idag ger missriktad strävan efter ökad jämlikhet till att 14 procent i varje årskull får frustrerande svårigheter.

I Axess magasin nr 2/15 skriver läkaren och journalisten Erik W Larsson om boken The Son Also Rises. Den är författad av Gregory Clark som är professor i ekonomi vid University of California, Davis. Boken handlar om social rörlighet eller snarare om bristen på social rörlighet. Larsson inleder med följande frågor:
"Har du någonsin undrat varför vissa människor är fattiga medan andra är rika? Varför vissa individer, släkter och etniska grupper verkar leva i obotlig misär, medan andra individer, släkter och etniska grupper har det hur bra som helst? Vilka krafter är det egentligen som avgör våra öden? Handlar det om gener och biologi? Om osynliga och förutbestämda maktstrukturer? Eller är det bara fråga om tur och otur?"
Clark har konstruerat ett index (mellan 0 och 1) för orörligheten som han hävdar ligger mellan 0,7 och 0,8 under många generationer. Larsson exemplifierar med de svenska släktnamnen som Clark har specialstuderat med tanke på alla jämlikhetsreformer Sverige genomfört. Här finns fyra grupper: 1) adelsnamn, 2) snofsiga latiniserade namn (Dahleus, Boetius), 3) namn som börjar på Berg- eller Lund- samt 4) namn som slutar på -son.

Om en persons farfars far hette Oxenstierna eller Wagenius är det statistiskt betydligt mer sannolikt att man kommer in på läkarprogrammet än om han hette Larsson (som artikelförf). Liknande gäller för Indien, Japan och Kina (trots revolution). "Överallt är tendensen densamma. Oavsett vem som vinner valet är Jönsson och Ohlsson dömda att låta sig regeras av folk med namna som Palme och Reinfeldt", skriver Larsson raljerande. Han anser att Clark bara ger antydningar om orsakerna till detta.

Enligt Larsson verkar Clark mena att vi borde "gaska upp oss och gilla läget". "Kanske är rika och mäktiga människor helt enkelt bättre? Då är det väl inte mer än rätt att de lever på ett högre plan än vi andra, argumenterar Larsson. Det är vad meritokrati går ut på. Om detta verkar respektingivande intellektuella vara överens om. Men om meritokratin  till betydande del är genetiskt betingad, som Clark verkar göra gällande, kanske denna tanke snart överges. Larsson försöker problematisera den meritokratiska utvecklingen utan att komma med annat än att det inte är lönt att bry sig om problemet eftersom det inte går att göra något åt det.

Jag kan komplettera denna pessimism med det klassiska diagrammet över hur intelligensen fördelar sig:


Nedanstående tabell beskriver fördelningen av intelligenskvoten (IQ) i siffror:


Det som gör att man inte kan "gilla läget" är hur den svenska utbildningspolitiken ställer sig till den nedre delen av intelligensfördelningen. I skolan finns numera alla barn med en IQ över 70. Men för att klara skolan krävs åtminstone 85 i IQ för att klara de teoretiska delarna (bloggart-11). Det betyder att 14 procent av eleverna aldrig kan klara den teoretiska delen i egentlig mening hur mycket statsmakterna än satsar på stödundervisning för "elever med en bristfällig socioekonomisk bakgrund".

Att "herr Oxehufvud" tjänar mer än andra om han är förtjänt borde kunna fördragas. Men att uppemot 14 procent av varje årskull ska dömas till frustration, avhopp, utslagning, kriminalitet eller självmordstankar på grund av en verklighetsfrämmande skolpolitik borde inte vara cceptabelt.


Etiketter:

onsdag, mars 04, 2015

Utsläppsrätterna ska inte minska utsläppen

Vi har i EU ett lagreglerat program för minskade utsläpp av koldioxid. Det kombineras med utsläppsrätter för att göra begränsningarna smidigare.

Vetenskapsradion Klotet handlade idag 4/3 om utsläppsrätter för koldioxid. Huvudintrycket var att systemet med utsläppsrätter var misslyckat och inte hade bidragit till att minska utsläppen. - Men man förklarade inte att systemet inte är till för att minska utsläppen utan för att göra de på politisk väg dekreterade utsläppsminskningarna mera samhällsekonomiskt effektiva.




Utsläppen måste minska 2,2 procent om året


Systemet med utsläppshandel går ut på att vissa utsläppsföretag får betala för extra utsläpp (som andra företag avstår ifrån) och därför har många fått uppfattningen att systemet liknar en skatt på utsläpp. När nu priset gått ner från 35 €/t till 6 €/t tror man att det blir billigare att öka utsläppen.

Utsläppen ska enligt dekret nu minska med 2,2 procent per år (tidigare 1,7%). Priset på rättigheterna kan inte påverka utsläppen under regleringsperiodens gång. Däremot kan ett lågt pris bli en signal för politikerna att dekretera större minskningar för nästa regleringsperiod (efter 2020). Därför borde låga priser välkomnas av miljövännerna och inte tvärtom.

En annan fördel med låga priser på utsläppsrätterna är att miljövännerna billigt kan köpa upp dem och annullera dem. Då blir utsläppen mindre än vad politikerna dekreterat.

Det låga priset på utsläppsrätter pekar också på en helt annan anomali i den svenska klimatpolitiken. Koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton mot 55 för en utsläppsrätt. Den internationella forskningen om klimatutsläppen har som ett grovt genomsnitt kommit fram till att en koldioxidskatt på omkring 350 kr/ton skulle kunna vara motiverad*. Detta visar att den svenska koldioxidskatten är tre gånger för hög. En liter bensin har nu en koldioxidskatt på 2:50. Den skulle behöva sänkas till ca 83 öre och göra bensinen drygt 2 kronor billigare inklusive moms.

En motiverad skatt på 350 kr/t   visar också att den lagreglerade utsläppsminskningen har blivit för modest. Riktmärket borde ha varit att få ett pris på utsläppsrätterna som liknar den motiverade koldioxidskatten.
___________________________
* Källa: Rätt pris på koldioxid, rapport av Jacob Lundberg utgiven av Timbro

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, februari 25, 2015

Kan Palme ha skuggats från hemmet?

Leif GW Persson lade i TV fram sin teori att en halvprofessionell mördare skuggade makarna Palme redan från Gamla Stan. Men en sådan mördare hade väl hellre begått mordet på Mynttorget?

I TV-programmet "Veckans brott" 24/2-15 med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft utvecklade GW sin teori om hur Olof Palme mördades 1986. Nästan hela programmet handlade om detta. Nu har GW retirerat från sina tidigare spekulationer om en större konspiration med flera direkt inblandade. I TV-programmet talade han om en enda gärningsman. Vi fick följa ett par statister från Västerlånggatan 31 till Dekorima-hörnet på Sveavägen.

Leif GW Persson och Camilla Kvartoft

Leif GW Persson menade att mördaren höll vakt utanför Palmes bostad i Gamla Stan eftersom det var bekant i en större krets att makarna Palme skulle gå på bio och då inte skulle åtföljas av säkerhetsvakter. Ingen visste dock vilken film och biograf som var målet. Makarna promenerade mot tunnelbanestationen genom smala gränder som rimligen skulle ha kunnat utgöra en hygglig mordplats. Men GW avfärdade detta tillfälle med att tiden inte skulle ha räckt till.

Detta argument med tidsbrist förefaller dock svagt. Vi fick se hur makarna Palme promenerade i den smala Yxsmedsgränd mellan Västerlånggatan och Stora Nygatan. Där hade det varit lätt att skjuta Palme vid infarten och sedan retirera tillbaka till gågatan. Eller också skulle mordet kunnat skett en bit in i gränden varvid mördaren kunnat fly framåt ut på Stora Nygatan och åt höger. Den är enkelriktad åt andra hållet så det hade varit svårt att följa efter med bil. Därefter fanns det tätt med gränder att försvinna i.

Istället fortsatte mördaren att skugga Palme mot t-banestationen. Att spärrvakten uppgivit att ingen följde efter makarna Palme nämnde GW inte (det var f ö motivet till att man sett walkie-talkie-män överallt på sin tid). Vid t-banestation Rådmansgatan  visar man hur makarna går ut på Sveavägens trottoar och svänger åt höger. Men GW reflekterar inte ett ögonblick kring att detta utgjorde en nästan idealisk mordplats. Mördaren hade kunnat passera Palmes strax före trappan i biljetthallen och därefter väntat på översta trappsteget och skjutit. Därefter hade han kunnat svänga runt hörnet till vänster och springa uppför trapporna till Spökparken där han lätt kunnat försvinna utan att någon bil kunnat följa efter.

Professor Perssons teori tyder på att vi har att göra med en amatör som är tvekande och obeslutsam. Det är knappast någon polis eller militär från de inre kretsarna som genom sina kontakter fått reda på att Palme skulle gå på bio. Därmed blir det mer sannolikt att mördaren av en tillfällighet sett Palmes gå in på biografen och då kommit på varifrån han skulle skaffa fram ett mordvapen till slutet av bioföreställningen. Tvekandet när makarna Palme lämnade biografen tyder också på amatörism. De kunde ha hoppat in i en taxi längs Sveavägen och därmed förstört alla chanser att komma till skott. När så ej skedde kunde den obeslutsamme mördaren till slut övervinna sin tvekan och begå brottet strax innan paret kom fram till Hötorgets t-banestation.

Leif GW Perssons teori förutsätter en rationell och planerande mördare med viss insideskännedom. Då hade han vetat att Palme varje morgon promenerade över Mynttorget och Riksbron utan livvaktsskydd (se min bloggartikel feb-11). Mordet hade mycket enklare också kunnat begås från en bil som väntat vid Strömgatan, som var öppen för biltrafik på den tiden. Sett i ett större perspektiv är alltså GW Perssons teori föga sannolik.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, februari 08, 2015

Inga kvantitativa lättnader gav 9,7 miljoner fler arbetslösa i EU

År 2010 i nov började centralbanken, Fed, i USA köpa upp statsobligationer i snabb takt (QE). En månad senare tänkte ECB göra samma sak. Men detta lyckades de konservativa runt Merkel stoppa. Drygt fyra år senare är arbetslösheten 4 procent högre i EU än i USA.

När centralbanken köper upp obligationer på marknaden med hjälp av nyskapade pengar talar man om kvantitativa lättnader i penningpolitiken. Åtgärden förkortas med bokstäverna QE som står för quantitative easing. Den enkla och svepande kritiken talar om att "trycka pengar" vilket vädjar till föreställningen att detta alltid är förkastligt. Försvararna ser QE som ett legitimt sätt att stimulera ekonomin, bl a genom att räntorna sjunker.

Nu har QE blivit ett aktuellt ämne på nytt genom att den europeiska centralbankschefen Mario Draghi den 22 januari 2015 offentliggjorde påbörjandet av ett QE-program på 60 miljarder euro per månad. Uppköpen ska pågå åtminstone till september 2016 och uppgå till sammanlagt 1,1 biljoner €. Det tragikomiska i ECB:s QE-åtgärd nu är att det tagit drygt fyra år att komma till skott. Man diskuterade i december 2010 QE på 2 biljoner € men av någon anledning åtrade man sig i sista stund. Det kanske är avsaknaden av inflation efter USA:s stora QE2 i november 2010 och därefter som mjukat upp ECB och dess uppdragsgivare.

Kritiken mot kvantitativa lättnader går vanligtvis ut på att ökningen av penningmängden leder till inflation. Men då bortser man både från att banksektorn kan vara i kris och att den reala ekonomin kan befinna sig i svår lågkonjunktur. Om bankerna genom att ha drabbats av stora kreditförluster måste minska utlåningen till vanliga, sunda företag genom att rentav dra in redan beviljade krediter kommer många företag att gå i konkurs. Detta, som kallas credit crunch, kan motverkas genom att bankerna tillförs utlåningsbart kapital genom QE. I detta fall utgör QE ett sätt att bekämpa ytterligare försämringar av den ekonomiska utvecklingen.

En speciell försämring är deflation, dvs allmänna prissänkningar. Den vanliga förklaringen till att deflation är farlig är att konsumenterna tenderar att vänta med inköp av dyrare varor eftersom de kan bli billigare. Men en viktigare förklaring är sannolikt att företagen väntar med sina investeringar eftersom maskiner och anläggningar blir billigare nästa år. Också investeringsbortfall sänker efterfrågan. Dessutom blir företagens äldre lån dyrare att betala tillbaka. Till detta kommer att realräntan på lånen stiger när priserna sjunker. När räntan inte kan sjunka under noll blir realräntan även på nya lån avsevärd när priserna sjunker.

Även då bankerna inte befinner sig i akut kris kan QE hjälpa att förbättra den ekonomiska utvecklingen. Genom att också de långa räntorna sjunker blir det billigare att finansiera bostadslån, vilket höjer priserna på bostäder och stimulerar nybyggandet. Räntesänkningen i sig tillför alla låntagare ökad köpkraft som stimulerar konjunkturen. Företagen blir då mera intresserade att investera vilket också underlättas av att räntekostnaderna är låga. Arbetslösheten sjunker och det stimulerar konsumtionen och produktionen ytterligare. Lediga resurser sätts i produktion utan att priserna till en början stiger (blart nov-14).

De amerikanska kvantitativa lättnaderna i form av uppköp av bostadsobligationer påbörjades i slutet av 2009. På två år köpte Fed för nästan 1,2 mdr dollar, vilket inte väckte sådan uppmärksamhet som när Ben Bernanke i november 2010  påbörjade nya uppköp med 60 mdr dollar per månad (blå linje, stock). Det var då varningarna för okontrollerad inflation och fallande dollarkurs började framföras. Istället steg priserna långsammare än under början av 00-talet och dollarn stärktes.

Stocken av uppköpta obligationer (QE) i USA

När kritiken mot QE för att vara inflationsdrivande har en annan kritik, som går ut på att QE är ineffektiva och verkningslösa, dykt upp. Genom att EU avstod från att vidta i slutet av 2010 när USA intensifierade sin QE-politik kan en intressant jämförelse göras av arbetslöshetens utveckling.


Från ett utgångsläge på nästan 10 procents arbetslöshet för både EU och USA började den sjunka snabbare i USA när QE intensifierades. I EU började den istället stiga påtagligt ungefär samtidigt. Prognoserna (från EC) visar att EU för 2014 har drygt 10 procents arbetslöshet mot drygt 6 för USA.

EU har alltså 4 procentenheter högre arbetslöshet än USA. Givet att USA knappast bedrivit någon mer expansiv finanspolitik kan grovt sett dessa 4 procentenheter högre EU-arbetslöshet hänföras till avsaknaden av QE-åtgärder i EU (utom i GB). Arbetslösheten låg 2014 på 24,8 miljoner arbetslösa (10,2%) enligt EU-kommissionens vinterprognos (pdf). Det betyder att ca 9,7 miljoner arbetslösa kan tacka Angela Merkel mfl för sin arbetslöshet genom att detta anhang i drygt fyra år lyckats förhindra att ECB fått genomföra kvantitativa lättnader. Nu kan det vara försent.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,