fredag, januari 08, 2016

Falsk socialistisk nationalekonomi

När vänsterdebatten började riktas mot de rikas inkomster och förmögenheter hade dessa redan minskat en längre tid. Ändå sågs höga inkomster och förmögenheter som stora problem - även av borgerliga partier och löntagarfonder blev till en början önskvärda.

Jag var i december på ett seminarium i ABF-huset anordnat av Daniel Suhonen. Det handlade om Thomas Pikettys bok om kapitalet, som kommit i svensk översättning tidigare under hösten. Ett anförande hölls av Jesper Roine som också skrivit en sammanfattning av Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i ett svenskt perspektiv. Denna såldes i anslutning till seminariet. Det är en skrift som dock inte direkt ligger i linje med Suhonens vänsterradikala intentioner.

Jesper Roine


Jesper Roine ifrågasätter slutsatserna om en återgång till den förmögenhetskoncentration som fanns tidigare enligt Pikettys diagram. Han återger nedanstående diagram från Pikettys bok och skriver:
"Däremot kan man ifrågasätta hur Piketty baserat på dessa diagram tycker sig kunna konstatera att vi i termer av förmögenhetskoncentration är tillbaka på 1800-talets nivåer. Tittar man på figur 23 i denna bok, som är en reproducering aven figur som återfinns i Pikettys bok, är en sådan utveckling svår att se i dessa data."

Den rikaste tiondelen ägde ca 23 procentenheter mindre av den totala förmögenheten 2010 än 1870. I Europa var minskningen ca 32 procentenheter.


När jag tittar på fler av Roines diagram slår det mig att Pikettys trick redan försökts en gång tidigare i Sverige under löntagarfondsdebatten. År 1971 fick Rudolf Meidner i uppdrag av LO-kongressen (som föreslogs i en motion av Allan Larsson) att utreda åtgärder mot den inkomst- och förmögenhetskoncentration som påstods blev följden av LO:s solidariska lönepolitik. Vi kan först se att förmögenhetskoncentrationen hade minskat kraftigt och fortsatte att minska något till 1980 när dessa diskussioner och förslag om löntagarfonder framfördes under 1970-talet:

Denna falska nationalekonomiska analys gällde i ännu högre grad de tio procenten rikastes relativa inkomstutveckling (källa):

Den socialistiska vänsterdebatten var som intensivast när de rikastes inkomster var på väg nedåt - förvisso med hjälp av 1971 års skattereform och en företagsfientlig politik.Att de radikala socialisterna inte var nöjda utan ville socialisera stora delar av näringslivet kanske är förståeligt. Men att borgerliga partier delvis stödde denna politik och att en borgerlig regering satte rekord i höga marginalskatter (87 procent 1979) är mera svårförklarligt. Den falska socialistiska nationalekonomin hade en avsevärd attraktionskraft. Få se om Pikettys teser får liknande genomslag?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se



Etiketter: ,

torsdag, december 17, 2015

Världens fattiga minskar i andel och antal

Världen blir allt bättre. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har minskat från 55 procent 1950 till ca 10 procent 2015. Det framgår av en sammanställning av en rad diagram som Vox Media publicerade i början av året.



Även antalet extremt fattiga i absoluta tal har sjunkit sedan 1970. Då var antalet 2,22 miljarder människor, vilket sjunkit till 1,01 miljarder 2011. Det är en minskning med 55 procent på 41 år.


Vox redovisar också en betydande mängd ytterligare statistik och diagram som visar stora framsteg för mänskligheten. Det rör sig om hunger, veckoarbetstid, barnarbete, matkostnadernas andel, medellivslängd, barnadödlighet, döda i krig, mordfrekvens, antal demokratier, utbildningstid, läskunnighet, hemlösa i USA, tillgång till internet mm. Vox länkar också till ytterligare statistik och diagram på dessa områden.

Massmedias rapportering tycks vara ganska enögd. De socialistiska debattörernas teser verkar vara direkt felaktiga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, december 03, 2015

Sverige släpper bara ut 0,14% av all CO2

Vi i Sverige behöver inte cykla till jobbet för att minska koldioxidutsläppen. Vad vi gör har ingen betydelse för världens klimat. Våra utsläpp är bara 0,14 procent och de har minskat med 24 procent sedan 1990. Om vi korrigerar utsläppen för utrikeshandeln blir de ännu mindre.

Sverige har minskat sina utsläpp av växthusgaser kraftigt. Räknat som koldioxidekvivalenter (inkl metan, lustgas etc) är minskningen sedan 1990 24,3 procent till 2014. Utsläppen var 71,9 Mt (milj ton) 1990 och 54,4 Mt 2014, se nedanstående diagram:

Sveriges utsläpp av växthusgaser minskade med 24 procent 1990-14
Trots denna minskning på 24 procent vill politikerna att minskningen ska bli 40 procent till år 2020. Det kan förefalla som om det skulle kräva mycket svåra omställningar i Sverige. Men utsläppen från Sverige som geografiskt område ska bli 30 procent och resten av minskningen ska åstadkommas genom "investeringar i andra EU-länder eller flexibla mekanismer som mekanismen för ren utveckling (CDM)" Källa: NVV

Minskningen av utsläppen i Sverige ska åstadkommas genom övergång till biobränslen för uppvärmning och elproduktion, vindkraft och solceller samt jordvärmepumpar för uppvärmning. Dessutom kommer övergången till mer bränslesnåla bilar att bidra. De högre bensin- och dieselskatternas effekt på bilåkandet är däremot begränsade på grund av låg efterfrågeelasticitet.

Om vi drar ut trenden i diagrammet för den svenska nationella minskningen från de senaste tio åren, med en reduktion på 21,8 procent, kommer minskningen till 2020 att bli 13,1 procent ytterligare. Utsläppen 2020 kommer då att bli 24,3+13,1=37,4 procent mindre än 1990. Genom statens åtgärder utomlands med hjälp av svenska skattepengar kommer Sveriges åtaganden att med råge uppfyllas. Det finns ingen anledning för svenska privatpersoner att ta på sig betungande restriktioner för tt få ner utsläppen ytterligare - som t ex att cykla till jobbet eller sluta äta kött och ris eller ge vatten istället för mjölk till barnen.

Nu när klimatmötet i Paris pågår bör vi komma ihåg att alla åtgärder som Sverige gör för att minska utsläppen i själva verket är betydelselösa i ett globalt perspektiv. Sverige släpper ut 45 Mt CO2 per år medan de globala utsläppen är 32 300 Mt eller 32 Gt. Det blir 0,14 procent av hela världens utsläpp som Sverige svarar för. Moraliskt räcker det att göra lika mycket som andra liknande länder.

Att försöka forcera fram en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 för dyra pengar är inte motiverat. De anläggningar för nya biodrivmedel som nu är igång på ett försöksstadium i Luleå och Göteborg har drabbats av stora ekonomiska problem och trassel med EU:s regelverk. Produktionen fungerar inte som den ska (tekniska problem) och den har blivit en "ekonomisk mardröm" (Gbg). Satsade skattepengar har gått förlorade.

En invändning, som går ut på att Sverige ändå skulle vara en "klimatbov", är att Sverige ökat importen av konsumtionsvaror från länder med stora utsläpp och kunnat minska produktionen i Sverige. Genom att t ex Kina får möjlighet att öka sin produktion som sker med kolkraft ser det ut som att Sverige minskat sina utsläpp. Enligt Naturvårdsverkets statistik är detta fortfarande sant eftersom svensk konsumtion de senaste tio åren släppt ut 4,8 procent mindre växthusgaser när utsläppen i andra länder räknas in.

Om vi har fri handel är det dessutom Kinas ansvar att minska sina utsläpp - inte Sveriges. Men teoretiskt skulle Sverige kunna införa importrestriktioner för t ex export från Kina och självt producera de varor som Kina skulle gå miste om i sin export. Sveriges mer koldioxideffektiva, men mer kostsamma, produktion skulle då ge ett mindre utsläpp på bekostnad av både Kinas och Sveriges välstånd. Indirekt är det detta den kinesiske klimatförhandlaren Li Gao förordar fastän han inte förstår det.

Till sist borde vi räkna med Sveriges mera koldioxideffektiva produktion för hela utrikeshandeln. Vi borde beakta att Sveriges exportprodukter görs med mindre CO2-utsläpp än andra länders. En metod för detta presenterades översiktligt på DN debatt 2013. Den kallas Nega-metoden. Resultatet av denna är enligt författarna Kander och Jiborn att varken den konventionella produktionsmetoden, som indikerar drygt fem ton per capita, eller konsumtionsmetoden med nio ton är rättvisande. Istället är utsläppen med Nega egentligen bara fyra ton per capita.

Författarna understryker att svensk export är koldioxidsnål. "Svensk järn- och stålexport sparar in mest växthusgaser jämfört med om importländerna själva hade producerat dessa varor. Därefter kommer papper och pappersmassa följt av kemisk industri. Men alla produktgrupper i den svenska exporten drar sitt strå till stacken."

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, oktober 19, 2015

Alliansen borde få Löfven att revidera budgeten

Det finns ett mellanläge mellan att fortsätta med en DÖ-liknande förlamning och att gå i krig för att fälla regeringens budget. Förmå Löfven att samarbeta genom att plocka bort några skadliga inslag i budgeten istället!

Nu när Decemberöverenskommelsen (DÖ) har fallit utgör Alliansens opposition mot budgeten ett reellt hot för regeringen. Från ett läge där Alliansen enbart har kunnat ägna sig åt krypskytte med s k tillkännagivanden utan att kunna attackera statsbudgeten är nu fältet fritt för en bredare offensiv. De politiska kommentatorerna spekulerar om samlingsregering eller S-M-regering. Men det avvisas av moderatledaren Anna Kinberg Batra (se DN 17/10-15).

Har Kinberg Batra någon plan?

Så vad vill Kinberg Batra göra istället. Det säger hon inte mycket om. Hon antyder att det som vanligt kommer att bli några små ändringar i budgeten fram till början av december. Är det verkligen en naturlig följd av att DÖ har fallit? Vad är annorlunda nu mot före 9/10 då KD:s riksting likviderade DÖ och de andra partierna följde efter?

Det som faktiskt är olika mot tidigare är att Stefan Löfven (S) måste räkna med att finansutskottet kan ändra så mycket i budgeten att han återigen ställs inför faran "att behöva regera med någon annans budget". Men det verkar som om Kinberg Batra utesluter så stora förändringar eftersom hon inte vill "ställa till kaos i Riksdagen". Och så länge Löfven kan räkna med detta är DÖ inte död utan den lever vidare informellt. Det var nog inte det väljarna väntade sig.

Varför är det ingen som uppmärksammat att det finns ett mellanläge mellan att fortsätta att vara lamslagen av skräck för nyval och en regelrätt offensiv för att avsätta regeringen? Det första Alliansen borde göra är att erbjuda att medverka till att budgeten går igenom om Löfven visar samarbetsvilja och gör revideringar av de mest skadliga delarna av budgeten. Man kan ju antyda vad man tänker sig: t ex reducerad bensinskattehöjning, bevarat jobbskatteavdrag, inhiberad försämring av ROT-avdraget och liknande.

Inför sådana inviter måste Löfven förhandla eftersom han måste räkna med att finansutskottet annars ensidigt gör dessa förändringar. (Något konstitutionellt hinder för detta finns inte, trots att många verkar tro det.) Löfven kan då råka ut för situationen att hans budget i vissa avseenden kommer att revideras av Riksdagen men att förändringarna inte är så avgörande att han kan gå ut och utlysa ett extraval. Han kan naturligtvis, som den erfarne förhandlare han är, hota med att varje kommatecken som ändras räcker för att det ska bli nyval. "Det är en principsak, en prestigefråga eller en hederssak" kan han säga och vägra att förhandla med kontraktsbrytare och förrädare.

Kan Alliansen genomskåda sådan förhandlingstaktik? Och är Alliansens förhandlare tillräckligt skickliga som förhandlare för att kunna uppnå några förändringar? Dagens passivitet verkar olycksbådande. Var finns styrkan och ledarskapet?

[Uppd 22:15 19/10: Jens Ahlgren, Timbro, menar i DS att 1/3 eller 10 mdr kr av reformerna kan stoppas utan att budgeten faller.]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, oktober 09, 2015

Fel regering bildades hösten 2014 genom att statvetarna förledde talmannen

Genom att talmannen hösten 2014 felaktigt trodde att Löfven hade stöd kom också en felaktig regering att bildas. Den borde istället ha bestått av S med stöd av hela Alliansen. Kanske skulle KD:s stämma kunna återföra situationen till detta genom att överge DÖ.

Kan hela eländet med decemberöverenskommelsen (DÖ) ha orsakats genom att Sveriges främsta statsvetare inte insåg (eller negligerade) att Sverigedemokraterna kunde tänkas rösta på den borgerliga budgetmotionen?  en 25/8-14 skrev professor Olof Ruin och prof Tommy Möller en artikel i DN som oroade sig för att Vänsterpartiet skulle rösta emot Stefan Löfvens budgetproposition i december. SD nämndes inte alls. Jag försökte påpeka (DN.se 26/8) att det statsrättsligt inte fanns något hinder för SD att fälla budgetpropositionen (som de även gjorde). Men då ledde detta inte till någon oro. 

En orsak kan ha varit att de initierade förlitade sig på den praxis för riksdagsarbetet som fanns att ett parti som inte fått gehör för sin motion lade ner sina röster i huvudvoteringen. Några trodde möjligen att detta hade karaktären av grundlag.Talmannen Per Westerberg ansåg i varje fall att Löfven genom avtalet med V kunnat visa att regeringen hade stöd för sin budget. Därför släppte han fram Löfven som regeringsbildare. Men Ruin, Möller och Westerberg hade fel och jag hade rätt. Löfven hade inte visat att han hade stöd och riskerade därmed att inte få igenom sin budgetproposition. Därför borde han inte ha fått bilda regering.

Om talmannen hade fordrat att Löfven verkligen skulle kunna visa att han skulle få igenom sin budgetproposition borde Löfven ha träffat en överenskommelse med Alliansen eller några av partierna om inriktningen av budgeten. Alternativt hade Löfven tvingats till en uppgörelse med SD om att detta parti inte skulle stödja en borgerlig budgetmotion. Nu behövde han inte göra dessa sonderingar eftersom statsvetarna satt en felaktig ram för problematiken som byggde enbart på praxis. Därmed gick Löfven och sund parlamentarism mot sitt nederlag.

Grundlagen får förutsättas vara utformad så att en lugn parlamentarisk utveckling i politikens mittfåra ska bli resultatet även vid svåra  parlamentariska utfall. För Sveriges del fanns hösten 2014 ett antal olika alternativ:
  1. Regeringen Reinfeldt fortsätter men med krav på stöd från andra partier vid viktiga omröstningar. (Stidshingstalternativet)
  2.  Löfven bildar en S-regering med stöd från Alliansen
  3. Reinfeldt bildar en regering med stöd från S och ev MP
  4. Löfven bildar regering med garantier från SD.
  5. Reinfeldt bildar regering med garantier från SD
  6. Löfven bildar regering med MP och sönderbrutna rester av Alliansen
  7. Löfven bildar en S, MP och V-regering
  8. Löfven bildar en S o MP-regering 
  9. Reinfeldt bildar en Allians- o MP-regering
Alt 1 kanske inte skulle bli så långlivat eftersom det enbart skulle kunna fortleva med nyvalshot. Alternativ 2 verkade inte ens övervägas av Löfven som trodde att nr 6 var det taktiskt lämpliga (att bryta sönder Alliansen), Alternativen med stöd från SD var uteslutna på förhand - däremot inte alternativen med V. Resultatet blev också en hybrid av 7 och 8, som kompletterades med carte blanche från Alliansen i budgetfrågor (DÖ). Det framstår i översikten som ett ganska extremt alternativ och innehåller rester av taktiska överväganden från Alliansen att väljarna 2018 ska vilja bli av med extremismen.

Min bedömning har varit att en skicklig Alliansledare hade klarat att slå in på alt 3. Det hade krävt förhandlingar med S och MP där hot om nyval och samarbete med SD kanske varit ingredienser. För många skulle dock alt 2 varit det naturliga och i linje med svensk samarbetstradition i svåra lägen. En sådan regering hade fått avstå från alla mera extrema förslag på de tunga politikområdena. Inflytandet från V hade klippts av och rimligtvis skulle inte MP haft några taburetter. 

Detta alternativ med S-regering som stöds av hela Alliansen i viktiga frågor borde upplevas som mer fördelaktigt än dagens DÖ-stödda vänsterbetonade regering. Redan på ett tidigt stadium avvisades detta alternativ med hänvisning till att SD skulle framstå som det enda riktiga oppositionspartiet. Idag framstår nog den invändningen som lättviktig. En strategisk invändning är dock att skiljelinjerna mellan blocken skulle bli utsuddade inför valet 2018. Relevansen för denna invändning kräver en särskild analys.

En intressant utveckling skulle nu kunna inledas om KD:s riksting skulle överge DÖ. Då skulle övriga aktörer få göra bästa möjliga av situationen efter ett sådant stämmobeslut. Löfven skulle då kanske till slut kunna bilda sin "samarbetsregering" - t ex genom att kasta ut MP och inleda samarbete med hela Alliansen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

lördag, september 26, 2015

Ny bok om Marx för 2000-talet utan att Piketty nämns

När en ny idéhistorisk bok om Marx av recensenten utges handla om att föra in Marx i det 21:a århundradet kunde man vänta sig att Pikettys bok om kapitalet skulle anföras som en grund för att Marx trots allt hade rätt på något sätt. Men det tycks ha varit för svårt för författaren Liedman.

Den marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman har utkommit med ett digert verk om Karl Marx (1818-1883). Boken har titeln Karl Marx. En biografi (Bonniers, drygt 800 sidor). Den hyllas nu med en artikel 'Under strecket' i SvD 25/9-15 skriven av docenten i idéhistoria Anders Burman, verksam vid Södertörns högskola och UU. Den något panegyriska artikeln har fått rubriken "Liedman lotsar in Marx i 2000-talet. Tidigare har Burman skrivit en egenartad artikel 'Under strecket' om en annan Marx-biografi av Jonathan Sperber (blart juli-13).


Det förefaller som om Liedmans bok lider av samma tillkortakommanden som Sperbers. I varje fall nämner Burman ingenting om svagheterna i Marx' personlighet och teoretiska tänkande. Kan det vara så att Liedmans utförliga biografi inte beskriver något om Marx' otrevliga personlighet? Han sågs som grälsjuk och egoistisk. Men Burman andas återigen inte en stavelse om detta. Även Karls far lär ha varit orolig över sonens destruktiva karaktärsegenskaper. Dessa brister fick bl a till följd att Karl Marx råkade i livslångt gräl med sin vägledare Moses Hess, som av allt att döma var den som ledde in Marx på kommunismens bana 1843. Och förtjänar inte uppgiften att Marx gjorde hushållerskan med barn att att nämnas?

Nåväl, som eventuell köpare av Liedmans bok skulle jag gärna vilja veta huruvida Liedman problematiserar kring Marx' grundläggande teorier. Det verkar som om Liedman anser att Marx' teorier har relevans för 2000-talet. Men Burman citerar enbart en känd passus ur Kommunistiska manifestet som om denna utgjorde något att ta fasta på när dagens ekonomiska utveckling ska analyseras:
 ”Allt fast och beständigt ­förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med öppna ögon.”
 Är detta att "lotsa in Marx i 2000-talet"? Om man ville göra en välvillig tolkning av Marx skulle man väl ta fasta på Marx' mest grundläggande hypotes att det enligt den historiska materialismen finns en inneboende tendens till att det ekonomiska systemet bryter samman när de materiella förhållandena förändras: slavsamhället övergår i feodalism som övergår i kapitalism. Och kapitalismen övergår i (socialistiskt) gemensamt ägande när kapitalismen investerat sönder sig och arbetarna gör uppror på grund av svält och utarmning.

Finns det något som tyder på att Marx åtminstone i grova drag skulle kunna ha rätt? Hans egen teori att kapitalägarna sänker lönerna och förlänger arbetstiden för att kunna köpa maskiner visade sig snart vara felaktig. En stor del av boken Kapitalet handlar om denna process som naturligtvis skulle varit förödande för kapitalismen om inte Marx hade gjort ett litet men ödesdigert misstag i sitt tänkande. Han trodde nämligen att maskinerna enbart innehöll "lagrat arbete" som frigjordes vid användningen och för en närsynt bedömare skulle kunna tas för produktivitetsökning.

Eftersom maskinerna ändå verkligen ökade arbetets produktivitet, vilket resulterade i enorma löneökningar med bara en liten rännil till kapitalägarna, blev kapitalismen en succéframgång och inte en källa till revolution. Men historiematerialismen kanske skulle kunna bevisas på något annat sätt än med de primitiva och tidsbundna analysredskap som stod till buds under Marx' ändlösa dagar på British Museum? Det är det som ställs i utsikt att Liedman åstadkommit när man ser rubriken på Burmans artikel. Men några belägg för att en modernare tolkning är möjlig  ges inte i artikeln.

Det naturliga hade varit att Liedman hade tagit upp den franske ekonomen Thomas Pikettys teori om kapitalet i det 21:a århundradet och ställt den i relief mot de hittillsvarande strävandena att rehabilitera Marx' teori. Dessa har litet vagt gått ut på att "utsugningen" av de anställda inte lett till en sänkt levnadsstandard för dessa utan endast till att de fått en minskande andel av den växande kakan. På något sätt skulle harmen över att kapitalägarna tagit för sig mera leda till oroligheter och kapitalismens undergång.

Piketty anses ha presenterat en prognosteori som översiktligt säger att sparandet utvecklar sig snabbare än tillväxten av BNP. Därför kommer andelen kapital i relation till produktionen (kapitalkvoten) att stiga. Detta kapital kommer att i stor utsträckning ägas av de 10 procenten rikaste i industriländerna, som kommer att lämna det i arv till sina barn osv. En allt större del av samhällets inkomster kommer att utgå som kapitalavkastning till främst en klass som består av 10 procent av medborgarna.  Detta ökar inkomstskillnaderna och förekomsten därtill av mycket förmögna personer kan påverka samhällets politiska styrning i odemokratisk riktning.

Om alla punkterna i Pikettys teori stämmer skulle tydligen en obalanserad situation kunna utvecklas som riskerade att leda till en omvälvning av hela systemet. Sverige har länge av kommunisterna ansetts lida av en svårartad kapitalkoncentration ("de 15 familjerna"). Men situationen idag har utjämnats kraftigt sedan år 1920 enligt Pikettys statistik:

Vid ryska revolutionen 1917 ägde 10 procent av svenskarna nästan 90 procent
Inte ens under det oroliga året 1917 med krig i Europa, hungersnöd i Sverige och revolution Ryssland blev det revolution i Sverige trots att 10 procent av svenskarna ägde nästan allt. Om nu den enligt Piketty tillfälliga utjämningen därefter återgår till koncentration av förmögenheterna till 1910-talets nivåer, kommer då riskerna för en omvälvning att bli farligt höga? Välståndet för den stora massan kommer i framtiden att vara väsentligt högre än idag. Kruxet är bara att de rika kommer att vara relativt sett lika kopiöst rika som 1910 om man får tro Piketty. Kan det bli revolution på grund av avundsjuka?

Borde inte Sven-Eric Liedman ha försökt underbygga Pikettys något apokryfiska teori om kapitalkoncentrationen för att sedan göra troligt att denna tendens ska resultera i en mer eller mindre våldsam omvälvning? Då först skulle man kanske kunna börja tala om att lotsa in Marx i 2000-talet. Utan att ens nämna Piketty på ett substansiellt sätt är det svårt att se hur Burman kan påstå att "mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen och när klassklyftorna återigen ökar kraftigt menar han /Liedman/ att Marx aktualitet rentav är större nu än vad den var på 60-talet". Det påståendet förefaller närmast vara en propagandakonstruktion.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intessant.se

Etiketter:

tisdag, september 01, 2015

Vad blir bättre med höjd skatt för de rika?

En förmögenhetsskatt som är större än avkastningen utjämnar visserligen förmögenhetsfördelningen. Men allmänhetens välstånd ökar inte. Tvärtom fungerar ett ofta tjänstemannastyrt ägande sämre än ett kapitalägarstyrt.

Nu är den franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty återigen aktuell i den svenska debatten. Hans bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet har just kommit i svensk översättning. Och han har också utkommit med en artikelsamling betitlad Kan vi rädda Europa? Den recenseras 31/8 av Daniel Suhonen i Expressen.  Vänstermannen Suhonen nämner inte att Piketty vill införa en federal stat i Europa med gemensam beskattningsrätt. Men han lovordar Piketty för att denne ställer fördelningspolitiskt radikala frågor. Skatter på 70-80 procent för de rika är ett exempel.

Idag 1/9 skriver Aftonbladet (Karin Pettersson) att skatten på de rika måste upp och hon ger följande råd till regeringen:
"Nu bör regeringen för en gångs skull orka ta i. För rättvisans skull. För att det är en bra konflikt.
De med mest pengar betalar inte längre en rimlig andel av varken inkomster eller förmögenhet. Nu är det dags att de får tillbaka den möjligheten.
Det är dags att höja skatterna rejält. Det är dags att rikta ilskan åt rätt håll."
Det är kanske Göran Greider som ligger bakom. I Metro den 20/8  skrev han att det enda sättet att stoppa SD var att börja "skälla på ökade klassklyftor". Men även organisationen Oxfams utspel i mars 2015 har bidragit. Där  menade man att 1% av världens befolkning äger nästan 50 procent av alla förmögenheter i världen.

Karin Pettersson har direkt fel när hon påstår att de rika inte längre betalar en rimlig andel i skatt om man med rimlig menar att de ska betala för de välfärdstjänster och andra offentliga utgifter som de själva förbrukar. Oxfam och Piketty ger däremot en missvisande bild av problemet genom att rikta sig mot förmögenheterna och inte mot inkomsterna. 

Enligt Pikettys redovisning i boken Kapitalet... äger i olika länder  "topp 1 procenten" följande andelar av alla förmögenheter:

Frankrike 22 %
Storbritannien 29 %
Sverige 21 %
USA 34 %
Europa 23 % 
.(s 352-61)

Fyller man på nämnaren i kvoten med hela världens befolkning, som utanför industriländerna inte har särskilt stora förmögenheter, får man Oxfams siffra på ca 49 %.

Vad är då problemet utöver att siffrorna rent numeriskt manifesterar ganska stora koncentrationer? Debattmässigt går det att som Greider, Petterson, Oxfam och i viss mån Piketty uppamma en hätsk opinion mot "klyftorna" för att stärka den egna positionen. Utjämning är definitionsmässigt bra och behöver inte motiveras, tycker vänsterdebattörerna. Men om man ser mera konkret på kraven att minska förmögenhetsinnehaven blir vänsterns syften oklara. 

Det är främst framgångsrika företagare som är riktigt förmögna. Det betyder att deras förmögenheter ligger bundna i maskiner, fabriker och anläggningar. De kan inte användas för att bygga fler skolor och sjukhus eller för att avlöna fler lärare och läkare. En utjämning av förmögenheterna genom att riva fabrikerna och skrota maskinerna är absurd. Det är i så fall ägandet som kan utjämnas.

Staten kan konfiskera de rikas förmögenheter, vilket kallas socialisering. Vi vet ganska väl vad som skulle hända med produktionseffektiviteten om vi införde ett sovjetiskt ekonomiskt system. Det är en säker väg till lägre välstånd och som nu senast manifesteras genom misären i Venezuela. Kommandoekonomi bör alltså undvikas.

Då återstår att höja skatten på förmögenheterna. Det måste göras globalt så som Piketty förordar. Genom att ha en förmögenhetsskatt som verkligen är högre än förmögenhetsavkastningen kommer en liten del av förmögenheten att konfiskeras varje år. En betydande del av storaktieägandet blir ointressant. De stora aktieägarna blir tvungna att sälja aktier billigt för att få ihop pengar till skatten. Så småningom har medelklassen och pensionsfonderna tagit över det mesta av ägandet av företagen. Och staten har fått in en god del av sparandet i samhället i form av förmögenhetsskatt.

Det kommer därför att finnas mindre kapital till nyinvesteringar när sparandet har omvandlats till statlig konsumtion. Spararna och pensionsfonderna investerar ju i "begagnat" kapital istället för i nysparande. Kanske staten då måste använda de ökade intäkterna från förmögenhetsskatten till aktieköp på marknaden? Det kan bli fråga om riktade nyemissioner.

Aktieägandet blir sålunda mycket spritt. Det finns knappast plats för några nyskapande entreprenörer eller intresserade finansfamiljer som vill utveckla sitt ägande. Kvar blir tjänstemän i aktiefonderna, tjänstemän i pensionsfonderna, några statliga tjänstemän som förvaltar det statliga ägandet samt en del småsparare som inte anlitar aktiefonder. Utgör detta en förbättring som bidrar till en mer dynamisk och produktiv ekonomi utan "maktkoncentration"?

Min slutsats är att en förmögenhetsskatt av närmast konfiskatoriskt slag varken ger den stora massan någon direkt höjd levnadsstandard genom omfördelning eller en bättre fungerande ekonomi. Tvärtom är risken stor att hela samhällets ekonomi stgnerar och går tillbaka.






Etiketter: ,

onsdag, augusti 26, 2015

Fas 3 avskaffas under 24 månader?

Under 24 månader ska de som inte kunnat få jobb under 35 månader få gå runt i klassrummen eller vårdsalarna med avtalsenlig lön. Alternativt kan de gå igenom den utbildning som erbjöds under 14 månader i fas 2.

Nu ska regeringen börja "avskaffa" fas 3 i JOB (jobb- och utvecklingsgarantin) som berör 36 000 personer. När någon varit arbetslös i 14 månader kan man påbörja fas 1. Där får man hjälp med att söka jobb i sju månader (30 veckor). Därefter övergår man i fas 2 då man får arbetsmarknadsutbildning, annan utbildning, arbetsträning eller arbetspraktik. Om man efter dessa ytterligare 14 månader fortfarande är arbetslös övergår man i fas 3 (sysselsättningsfasen) som nu ska avskaffas.

Fas 3 ska ersättas med utbildning (max 1 år) och extratjänster inom den offentliga sektorn (max 2 år). Är inte detta till hälften fas 2? Ylva Johansson (S) säger paradoxalt nog: "Hittills har nästan ingen inom garantin fått utbilda sig, vilket är anmärkningsvärt sett till vilken låg utbildningsnivå många har." Nu ska såväl gymnasium som vuxenutbildning kunna komma ifråga. Men, säger hon, "Främst handlar det om omställning till bristyrken genom utbildning på folkhögskola men också att permanenta de utbildningar med studiemotiverande kurser som finns för långtidsarbetslösa i dag" (AB). Hur kunde alliansregeringen missa detta?

Extratjänsterna ska vara på 75 procents arbetstid och ha avtalsenlig lön som finansieras av staten. EU har godkänt subvention till 100 procent av lönekostnaden. "Arbetet ska vara av den karaktären att det ofta inte hinns med i dag." Johansson säger: "Det handlar om extratjänster inom välfärden, "enklare arbeten" som det i dag inte finns tid till, till exempel att agera extra vuxen inom skolan eller utföra enklare uppgifter inom vården." I skolan kan man ha extra vuxna som talar barnens språk, är en tanke.

Personer som sökt arbete och utbildats i 35 månader ska alltså nu få enkla jobb inom skolan och vården under 24 månader till ganska hög kostnad för skattebetalarna. Fas 3 kunde pågå utan tidsbegränsning. Men vad händer när den nya sysselsättningsfasen går ut efter 24 månader? Blir det fas 4 igen?

Det framgår inte hur det går med de halvproduktiva jobb som nu finns inom den privata sektorn och som bl a ger ett stöd till ideella organisationer. Sannolikt avskaffas de också. Motsvarande jobb i den offentliga sektorn verkar vara deklarerat improduktiva men kanske ändå nyttiga. Problemet är gränsdragningen. Om arbetsgivarna kan få gratis arbetskraft med betald handledning kan man lockas att ersätta reguljära rekryteringar med "Johansson-jobb".

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, augusti 10, 2015

Ny teknik kommer att öka Fas 3

Analogin med att maskinerna under den tidiga industrialismen både slog ut och skapade nya jobb håller inte för dagens utveckling. Sannolikt kan 15 procent av befolkningen enbart ta enkla jobb. Men löneutjämningen slår ut just dessa jobb och därför ökar den strukturella arbetslösheten.

Debatten om att ny teknik och datorer kommer att slå ut hälften av alla jobb inom tjugo år är intressant på flera sätt. Det ligger något av sensationsmakeri över de drastiska slutsatser som framförs.Frågan är huruvida det finns tillräckligt sakligt stöd för påståendena.

Men även om teknikens effekter överdrivs finns det anledning att diskutera dessa tendensers effekter på arbetsmarknaden. Standardargumentet är analogin till hur den nya tekniken inverkade under industrialismens barndom. Gamla lågproduktiva jobb - paradexemplet är handvävning - slogs ut av automatiska vävstolar som genom sin volym tillsammans med annan industrialisering sög upp de gamla handvävarna i nya typer av jobb
.
Ökar Fas 3?

Idag befinner vi oss emellertid i en helt annan sorts av samhälle där de nya typerna av jobb är komplicerade och mentalt mycket krävande. Därför misstänker jag att analogin haltar betänkligt.Jag har nyligen deltagit i en liten debatt om automatiseringen av snabbköpskassorna som nu pågår med s k självskanning av varupriserna. Liknande tendenser finns säkerligen på andra områden av samma typ. Men det finns också tendenser där jobb som betraktats som mer avancerade slås ut av maskinsystem (bokföring, journalistjobb etc).

 Det är främst för de enkla jobben som analogin med industrialismens barndom brister. För mer än hundra år sedan fanns det enkla jobb som ersattes med maskiner. Ett typiskt exempel, som åberopats i debatten, är de s k lyktgubbarna som tände gaslyktorna i städerna när det började skymma. Dessa personers jobb slogs ut av de elektriska gatlyktorna. Personalkategorin bestod av outbildade människor som inte kunde få något mer avancerat jobb. Men med utbildningsreformerna under senare halvan av förra seklet kunde många av dem som tidigare fick nöja sig med enkla jobb få jobb som t ex bokförare. De som inte klarade en utbildning efter folkskolan kunde ändå få jobb som hantverkare eller på andra håll inom service-sektorn och inom industrin.

I Sverige har de fackliga organisationerna sedan årtionden drivit en långtgående låglönepolitik som redan slagit ut enkla jobb som ersatts med billigare maskiner. Och tendensen fortsätter på andra områden som jag nämnde ovan. Det blir därför "brist" på enkla jobb. Det kan tyckas vara ett vällovligt framsteg där den alltmer välutbildade arbetskraften kan sysselsättas i mer kvalificerade jobb med högre löner. Vi borde därför se hur köerna till de enkla jobben blir allt kortare. Men istället blir köerna till de fåtaliga enkla jobben allt längre. Det tar sig uttryck i att arbetslöshetstidens längd ökar och fler registreras som långtidsarbetslösa. De som inte hittar något jobb trots en sökprocess på tre, fyra år hamnar till slut i Fas 3 (sysselsättningsfasen). Där får arbetsgivarna betalt för att anordna jobbliknande terapiverksamheter som i princip inte får konkurrera med jobb på den reguljära arbetsmarknaden.

Det finns två grundfel i analogin med den tidiga industrialismen: 1) En icke obetydlig del (ca 15%) av befolkningen klarar inte mer intellektuellt avancerade jobb (bart jan-11). 2) Den sedan länge dominerande dogmen om "ökad jämlikhet" (egalitär löneutjämning) slår ut de enkla jobb som en del av befolkningen måste ha om de ska kunna jobba. Eftersom man inte inser dessa två misstag i tänkandet kring den nya maskinåldern kommer antalet personer i Fas 3 att ständigt öka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, juli 17, 2015

Kan Grekland betala en del skulder?

Utan nedsättning av räntebördan kommer det nya upplägget för Grekland inte att fungera. Räntebördan är redan nu 4,2 procent av BNP medan det målsatta primära överskottet bara är 3,5 procent. Även om räntorna sattes till noll skulle det med 3 procents tillväxt ta 44 år att betala tillbaka alla skulderna.

Om Grekland inte kan betala tillbaka på sina skulder är det många som tycks tro att det är lika bra att Grekland går i konkurs. Vi får inte tillbaka något i vilket fall men en konkurs skulle åtminstone straffa de obstinata grekerna hårt och sända dem i årtionden med misär. Därför borde en viktig fråga vara huruvida grekavtalet kan leda till någon återbetalning. Vad de 82-86 miljarderna euro i nya lån ska användas till förblir ännu oklart. En del går naturligtvis till att omsätta gamla lån men det uppges att 35 mdr euro ska användas för "stimulanser".

Det är litet underligt att det inte verkar finnas någon analys av Greklands situation i konkreta termer och inte heller någon argumentation för avtalets fördelar - utom att det är förskräckligt hårt för grekerna. Det som hörts är att IMF kommit fram till att Greklands situation är ohållbar på sikt utan skuldavskrivningar eller omstruktureringar.

IMF tycks ha kommit fram till att 86 mdr € betyder att statsskulden i procent av BNP stiger från 180 till en bit över 200, vilket ses som ohållbart. Jag beräknar att 86 mdr betyder 49 procent av BNP och skuldkvoten blir då 229.

Om Grekland får garantier att kunna omsätta lånen är dock  skuldkvoten inte det viktiga. Det är istället räntebördan. Om den överstiger det primära budgetsaldot blir situationen hopplös. Då behövs nya lån istället för att avbetalningar ska kunna göras.

Europeiska kommissionen (EC) förutsåg i sin vårprognos 2015 att det primära saldot skulle bli 2,1 procent av BNP 2015. Räntebördan skulle däremot bli 4,2 procent och budgetunderskottet således 2,1 procent. Det nya avtalet förutses dock kunna medföra att det primära överskottet stiger till 3,5 procent, vilket tydligen ses som ett minimikrav. Upplägget haltar alltså fortfarande vilket underbygger IMF:s syn på att något ytterligare måste göras. Om så inte sker måste Grekland få ständigt nya lån även om räntan på de 86 miljarderna blir obetydlig.

Hur mycket skulle då räntebördan kunna reduceras antingen genom en skuldavskrivning eller genom en omförhandling av låneräntorna? Det är naturligtvis omöjligt att bedöma i förväg. EC anger uppgifter som visar att genomsnittsräntan på Greklands ca 320 mdr € i lån är 2,3 procent (4,2/180,2). Av lånen har 60 procent getts av övriga euroländer, 10 procent av IMF och 6 procent av ECB. Endast 1 procent ligger i utländska banker (SvD 10/7).

Greklands ränta på 2,3 procent ligger obetydligt högre än Tysklands på 2,2 procent medan Italien måste betala 3,2 procent på sina lån i genomsnitt. Finland klarar sig däremot undan med 1,9 procent och Sverige betalar knappt 1,6 procents ränta. Några grova räkneexempel får illustrera vad som är matematiskt möjligt för att uppnå en räntebörda som är mindre än primärsaldot och som alltså möjliggör återbetalning av lånen framöver.

Om räntan på nuvarande skuld sätts till 1,5 procent (det nya lånet förutsätts få endast en symbolisk ränta) kommer räntebördan att reduceras till 65 procent av den nuvarande - dvs till 2,7 procent av BNP. Återbetalningen blir då 0,7 procent. Om däremot även de 86 miljarderna ska belastas med 1,5 procents ränta blir räntebördan 3,4 procent av BNP. Med ett primärt överskott på 3,5 procent blir det praktiskt taget ingen återbetalning till att börja med. Om alla räntor sätts till praktiskt taget noll blir återbetalningen (=primärsaldot) 3,5 procent och 229 procent av BNP kan då betalas på 65 år.

Kalkylerna kan dock bli bättre på längre sikt om Greklands BNP växer. Tillväxten i Grekland var enligt EC 0,8 procent 2014 och förutsågs i vårprognosen bli 0,5 procent 2015 och 2,9 procent 2016. Med 35 mdr euro till stimulanspolitik (2% av BNP) i kombination med en mera positiv attityd hos grekerna borde det vara möjligt att kalkylera med tre procents tillväxt framöver. Det innebär en fördubbling på 24 år. 

Med skulder på 229 procent av BNP i utgångsläget skulle Grekland med denna tillväxtkalkyl och med nollränta kunna betala tillbaka skulderna på 44 år. Med en räntebörda i utgångsläget lika stor som primärsaldot skulle tillväxten av primärsaldot och med konstant absolut skuldbörda möjliggöra en återbetalning på ca 135 år.

Den här typen av räkneövningar är dock mindre relevanta. Varför skulle Grekland av alla länder ha som mål att amortera ner statsskulden till noll? Det naturliga är att betala tillbaka en mindre del av statsskulden och låta tillväxten minska skuldens relativa betydelse. På 24 år kommer Greklands skuld utan amorteringar och med 3 procents tillväxt att ha reducerats till hälften i relation till BNP. Om räntorna på hela den nya skulden sätts ner mot närmare 1 procent kommer Greklands skuld inom kanske 20 år bli mindre än 100 procent av BNP.

I framtiden gäller det för Grekland att undvika att ta på sig mera skulder och att få räntorna på dagens skulder samt de nya 86 miljarderna garanterade till en låg och hanterlig nivå under lång tid. Med strukturreformer och stimulanspolitik kan den grekiska tillväxten komma igång. Några ytterligare åtstramningar på grund av budgetunderskott ska inte behöva vidtagas utan sådana tendenser ska undvikas genom den "överrock" som övriga euroländer lägger på Grekland. Det är naturligtvis en inskränkning i suveräniteten, men som Göran Persson sa: "Den som är satt i skuld är inte fri".

Det nya låneavtal som nu förbereds är av allt att döma Greklands sista chans att bevara åtminstone ett mediokert välstånd. Kan grekerna inte leva upp till villkoren, vilket dessvärre inte är helt troligt, kommer fortsatta upplösningstendenser med en helt säker grexit att leda till många årtionden med misär. Kanske stupar hela upplägget redan i början på grund av att trojkan (exkl IMF) inte inser att ingenting kan bli bättre så länge räntebördan är större än det primära överskottet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, juli 14, 2015

Grekavtalets konsekvenser undertrycks i debatten?

Det nya avtalet mellan Grekland och EMU verkar inte innehålla sådana åtstramningar som det tidigare krävdes i form av budgetöverskott. Ändå döms det ut som förfärligt. Inte heller ges någon information om vad de 86 miljarderna € ska användas till. Blir vi manipulerade?

Avtalet mellan Europeiska monetära unionen och Grekland är mycket knapphändigt (pdf). Men det beskrivs av media och av grekerna själva som mycket kärvt och fruktansvärt hårt för grekerna. Finlands finansminister Alexander Stubb beskrev det också som mycket mer betungande för Grekland än det förslag som lades fram i början av juli och som avvisades av Grekland genom utlysandet av folkomröstningen 5/7. På onsdag 15/7 ska det grekiska parlamentet rösta igenom ett antal reformer enligt avtalet och då har de offentliganställda utlyst en 24-timmarsstrejk.

Men vilka hemskheter finns det i avtalet? Momssystemet ska breddas och effektiviseras. Pensionssystemet ska göras mer hållbart med höjd pensionsålder framöver. Det civila rättssystemet ska effektiviseras. Energimarknaden ska privatiseras. Kollektivavtalssystemet ska effektiviseras. Den finansiella sektorn ska förstärkas. En privatisering för 50 mdr euro ska genomföras genom utförsäljningar av statliga företag hamnar och liknande. Pengarna ska läggas i en fond som ska ge 25 mdr euro till att stärka bankerna, 12,5 mdr till investeringar och 12,5 miljarder till minskning av statsskulden.

Varför dömer alla kommentatorer ut detta som excesser i austerity? Nobelpristagaren Paul Krugman var snabb (för snabb?) med att döma ut avtalet i vardande som ett dödande av det europeiska projektet. Han sprider också uppfattningen att Grekland utsatts för något som kan liknas vid en statskupp, vilket svenska vänsterpartister med förtjusning upprepar.

Tidigare diskuterade trojkan åtstramning i termer av krav på ökat primärt budgetöverskott (dvs saldot när räntekostnaderna inte räknats in). Enligt kommissionens vårprognos (pdf, tab 38) trodde man att det skulle bli 2,1 procent av BNP 2015. I vintras trodde man på hela 4,8 procent. Därför trodde trojkan tidigare att man kunde kräva skattehöjningar och utgiftsminskningar så att det primära överskottet kunde bli 4,5 procent om några år. Och bara för några veckor sedan var trojkan beredd att nöja sig med 3,5 procent. Var finns dessa åtstramningar i det nya avtalet? Har Alexander Tsipras i hemlighet gått med på åtstramningar i klass med dessa siffror och undviker att nämna detta för att det inte ska bli uppror i hans eget parti? Eller är det tvärtom så att detta med det primära budgetsaldot inte längre är reglerat och att informationen om detta undertrycks för att inte tyskarna och finländarna ska underkänna avtalet?

Det är också oklart vad det stödpaket på 86 miljarder euro (på tre år) som förknippas med avtalet ska användas till. Dessutom talar Tsipras om ytterligare 35 mdr euro som ibland beskrivs som bidrag från strukturfonder (AB). Om detta stämmer kommer Grekland trots kommande låneåterbetalningar ändå att få en hel del pengar över till andra ändamål. Är det statsskulden (180% av BNP) som ska amorteras med nya lånade pengar? Någon skuldavskrivning blir det inte. Räntebördan uppgår till 4,2 procent av BNP vilket ger en medelränta på statsskulden om 2,3 procent. Här talas det om nedsättningar av räntesatserna. Och vilken ränta ska fordras för de 86 miljarderna? Det är uppenbart att mycket information undertrycks.

Man kan misstänka att informationen om den nya uppgörelsen manipuleras för att föra olika parlamentariska församlingar bakom ljuset. EU:s politiker tycks inse att deras egen oförmåga att hantera greklandskrisen medfört att helt felaktiga föreställningar har spridits i den tyska och finska väljarkåren som fått uppfattningen att grekerna vältrar sig i pengar som bekostats med skattehöjningar och besparingar i dessa länder. Nu verkar dock detta stämma bättre - åtminstone så länge ingen information ges om vad de 86 miljarderna ska användas till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, juni 30, 2015

Ökad jämlikhet blir nu större löneskillnader

SOCIALDEMOKRATERNAS UTJÄMNINGSIDEOLOGI HAR HAVERERAT 

Ökad jämlikhet kan inte längre vara Socialdemokrtaernas rättesnöre efter Löfvens utspel om höjda lärarlöner med 3 000 kr/m och lanserandet av devisen "utvecklingmoral". Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

För 45 år sedan lanserade Socialdemokraterna devisen "ökad jämlikhet" som blev en riktlinje för S-politiken i den vänsterbetonade debattmiljö som rådde på 1970-talet. Vänsterideologin fick genomslag på tre stora områden:
  1. Lärarlönerna sänktes i relation till andra akademiska tjänstemän i den privata sektorn
  2. Progressiviteten i skatteskalorna skärptes under hela 70-talet
  3. En offensiv mot näringslivet, kapitalägandet och marknadsekonomin påbörjades

Löfven minskar jämlikheten
 Till slut kom även Socialdemokraterna fram till att de relativt sjunkande lärarlönerna har lett till att skolan håller på att förstöras. De duktigaste studenterna söker sig inte längre till läraryrket. Stefan Löfven (S) menar nu i samband med Almedalen att 60 000 lärare ska få 3 000 kronor i högre månadslön. Och löneökningarna ska enbart ges till de duktiga lärarna (DN).

Tanken att lärarna skulle arbeta med idealitet och solidaritet  som drivkrafter har visat sig vara felaktig - trots att den gamla egoistiska överhetens lärarkår bytts ut mot nya, mer socialistiskt uppfostrade människor. Nu vill Löfven vädja till de blivande lärarnas pengamässiga egenintresse. Göran Greiders "solidariska gen" tycks inte vara något som Löfven tror på.

Ovanpå detta minskande av den ekonomiska jämlikheten vill Löfven också satsa på den socialpsykologiska ojämlikheten. Alla ska satsa på att utveckla sin egen potential. Det kallar han "utvecklingsmoral". Kommer någon ihåg hur näringslivet mötte den vänstervridning som gjorde sig bred på 1970-talet? Det var med devisen "satsa på dig själv". Till slut har SAF:s motstånd mot lönenivellering och kollektivism fått resultat. Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

Vi ser enligt min mening nu ett betydelsefullt ideologiskt skifte hos socialdemokratin. Det verkar gå spårlöst förbi i debatten. Och det är naturligt att inte uppmärksamma ett ideologiskt nederlag. Eftersom kanske 80 procent av alla som arbetar för massmedia omfattar den gamla ideologin kommer vi via media knappast att få höra om detta ideologiskifte. Desto viktigare är det då att vi andra framhåller att den egalitära ideologin håller på att förtvina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

torsdag, juni 18, 2015

Sparkar Merkel ut Grekland ur EMU?

Ska Grekland gå i statsbankrutt och är det bra för Grekland och för Europa? Teoretiskt finns det tre alternativ: Generöst stöd som leder till återhämtning, sinistert stöd som fortsätter den långsamma strypningen och slutligen statsbankrutt med grexit.

Första datum är nu den 18/6 och imorgon vid europeiska finansministermötet. Nästa avgörande är sista juni då den ihopsamlade skulden på 1,6 mdr € till IMF ska betalas. Och den 20 juli förfaller lån på mer än 3 mdr €. För att klara lånebetalningarna måste Grekland alltså få de 7,2 mdr € i nödlån som återstår av det andra räddningspaketet.



Den avgörande frågan kokar ner till vilken storlek på det primära budgetöverskottet som Grekland ska åläggas att leverera de närmaste åren. Tidigare krävde långivarna ett överskott i statsbudgeten på 4,5 procent av BNP (innan räntorna var betalda). Nu verkar man gå med på 3,5 procent (något lägre de närmaste åren). Men det finns ingen trovärdig kalkyl som visar att Grekland skulle klara detta även om man man skulle t ex halvera den offentliga sektorn. Innan dagens Greklands-kris satte in i början på året låg de mest optimistiska kalkylerna på ett överskott på 1 procent. Då hade den offentliga sektorn och BNP minskat med 1/4.

SvD:s Per Lindvall menar därför att det är bättre för Grekland att komma vidare med en nationell valuta (länk 16/6). - Men så sent som i mars sa Angela Merkel att "spricker euron, spricker Europa". Och igår bedömde hon att det fanns möjligheter att behålla Grekland i euron. Det kan Alexis Tsipras ta fasta på i förhandlingarna och fordra villkor som det (kanske) skulle gå att leva med. Sannolikt är det dock inte realistiskt utan det "bästa" utfallet om Merkel får bestämma blir en fortsatt långsam strypning med t ex 2,5-3 procents överskott. Oppositionen i Tyskland är stark mot Merkel - även inom det egna partiet och hennes finansminister Wolfgang Schäble hör till de mest kritiska. Strypningen måste därför bli nästintill dödlig.

En ny faktor i sammanhanget som varken Merkel eller Tsipras riktigt har räknat in är ECB:s QE som medför att Europa kan överleva en kvaddad euro vid en grexit. Det hade kanske också varit möjligt för fem år sedan när ECB var väldigt nära att få sätta in ett stort QE-program. Då hade man kunnat sparka ut Grekland och driva en mera normal politik för tillväxt och sysselsättning i Europa i övrigt. Istället har enorma förluster i tillväxt blivit följden av den valhänta euro-politiken och motsättningen mellan förbundskanslern och finansministern.

Nu står Europa inför tre (toretiska) alternativ:

1) ECB kan med hjälp
av QE köpa upp grekiska statsobligationer och förhandla ner räntorna. En sund expansionspolitik kunde påbörjas som ökar Greklands BNP.

2) Trojkan kan med en osund saneringspolitik långsamt strypa Grekland med sjunkande BNP och återkommande allmänt tillväxthämmande kriser som följd.

3) Trojkan kan med Merkels godkännande tvinga bort Grekland ur eurosamarbetet - dvs en grexit.

Alt 1 anses vara dyrbart för Europas skattebetalare som skulle få betala högre skatt för reala resursöverföringar till Grekland. Någon borde jämföra med de skattehöjningar som QE redan nu anses kosta medborgarna. Varför gör ingen detta? Kan det vara svårt att leda i bevis?

 
Alt 2 skulle istället straffa grekerna ytterligare för deras arrogans. Att det också leder till återkommande och tillväxthämmande kriser som kostar i form av utebliven produktion är något som många anser vara totalt sett positivt genom att grekerna får lida (s k altruistisk bestraffning i socialpsykologin).

Alt 3 med Grexit skulle demonstrera att euron egentligen var en feltänkt idé och att den vid finansiella kriser blir oerhört kostsam genom automatisk åtstramningspolitik. Utöver det prestigedigra fiaskot måste vi notera det ekonomiska fiaskot som blev följde av att inte kasta ut Grekland redan för fem år sedan. Därtill är det fortfarande oklart huruvida de europeiska bankerna skulle klara en Grexit utan påtagliga negativa konsekvenser. Grekerna själva (56%) anser att det skulle bli svårt och de föredrar alt 2.
  Tyskarna har i en ännu färskare opinionsundersökning med en liten majoritet förordat att Grekland kastas ut (alt 3).

[Tio ekonomer försöker mera konkret beskriva följderna av en grexit, CNBC 29/6
[Prof Jonas Vlachos analyserar bakgrunden till hela krisen, DN 12/6-15]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: