söndag, juni 29, 2014

Pikettys empiri var svag men det gäller nu också för teorins empiriska grunder - kapitalkvoten

Att det behövs mer kapital i förhållande till produktionen har länge ansetts som ofrånkomligt. Men den ökning som registrerats är kanske bara skenbar och beror på bostäderna, vilket två nya rapporter indikerar. Då faller den centrala delen av Pikettys framtidsteori.

Den franske ekonomen Thomas Piketty blir alltmera kritiserad. Han har i sin bok om "kapitalet" dels lagt fram en empirisk tes om en allt större koncentration av kapitaltillgångarna i industriländerna och dels en teori om varför denna process kommer att fortsätta. Den grundar sig på studier av den stigande kapitalkvoten (kapitalstocken i procent av BNP eller β) samt på antaganden om ökade vinster och sjunkande tillväxt. Slutsatsen är att den högsta inkomstskatten borde höjas till mer än 80 procent och att en förmögenhetsskatt bör införas så att sparandet blir mindre vinstgivande.

Det egenartade med Pikettys presentation av sina empiriska resultat är att han antyder att förmögenheterna nu har koncentrerats så att man närmar sig nivån före första världskriget trots att hans egna kurvor inte visar detta (bart 9/6). Detta har nu börjat uppmärksammas. Sålunda skriver Centerpartiets Martin Ådahl idag i SvD 29/6 att koncentrationskurvorna inte alls är U-formade utan snarare L-formade. Det är något som varken Katrine Kielos (DN 31/3) eller Sven-Eric Liedman (DN 27/4) ville nämna.

Även själva teorin om varför koncentrationen av förmögenheter kommer att "fortsätta" kritiseras idag av tre ekonomer som på uppdrag av Timbro lagt fram två korta rapporter. Doktoranden i Uppsala, Jacob Lundberg, tar upp kapitalkvotens utveckling. Dess faktiska storlek och utveckling är central för Pikettys teori om framtiden. Kapitalistiska länder tenderar att ackumulera kapital. Frågan är huruvida denna ansamling går snabbare än produktionen totalt vilket ökar kapitalkvoten. Är så fallet vill Piketty på teoretiska grunder göra gällande att också kapitalkoncentrationen ökar. Lundberg visar nedanstående diagram:

Kapitalkvoten förefaller att först ha sjunkit och sedan stigit en del
Det som förefaller egendomligt är att de tre europeiska länderna skulle ha använt mycket mer kapital under 1800-talet än under större delen av 1900-talet för att få fram sin produktion. Dessutom skulle kapitalanvändningen ha ökat med tre gånger av BNP sedan 1950 utan att kapitalägarnas andel av inkomster av BNP ökat särskilt mycket. Denna kapitalandel (efter avskrivningar) av inkomsterna visas i nedanstående diagram:

Kapitalandelen i Europa ökade från 25 till 27% av NI trots att kapitalkvoten ökade med 250% av BNP
Det statistiska materialet på denna aggregationsnivå verkar leda till missvisande slutsatser. En felkälla är att en ökning av kapitalstockens volym tenderar att leda till sjunkande avkastning. Lundberg hänvisar till Matthew Rognile som menar att denna "priseffekt" är dominerande, medan Piketty har motsatt uppfattning.  I nedanstående diagram visas den svenska kapitalstockens utveckling sedan 1993 till bokfört värde:

I Europa ökade kapitalstocken med 1,5 gånger av BNP medan den minskade i Sverige till bokfört värde
Lundberg hänvisar vidare ytterligare till Rognile som menat att 80 procent av kapitalkvotens ökning beror på en ökning av bostadsbeståndet. Enligt Piketty svarar bostäderna för ca hälften av kapitalstocken. Doktoranderna i Stockholm (SU o HH) Karl Harmgren och Gustaf Lundgren visar ett par diagram som delar upp kapitalstocken på komponenter. Här nedan visas Frankrike:

Kapitalstocken i vanliga företag har inte ökat
Den höga kapitalkvoten på 1700- och 1800-talen beror på att jordbruksmark räknats in i kapitalstocken. Någon avindustrialisering har inte förekommit. Användningen av maskiner, anläggningar och fabrikslokaler i relation till BNP har varit ganska konstant. Ökningen av kapitalkvoten efter 1960 beror praktiskt taget helt på det större (och mer marknadsvärderade) bostadsbeståndet. Men det är knappast privata hyreskapitalister som finansierat denna utbyggnad eller fått åtnjuta värdeökningen. Piketty har här också fått vägande kritik från franska forskare (Bonnet et al, pdf). Dessa forskare har kommit fram till att kapitalkvoten β inte ökat i USA, Frankrike, Kanada och Storbritannien men dock i Tyskland.

De två rapportförfattarna diskuterar också Pikettys hänvisningar till olika litterära referenser och olika mått på ojämnheten i förmögenhetsfördelningen (pdf). Danmark är det mest ojämlika landet när det gäller kapitalägande medan Finland hör till de mest utjämnade. Hur mycket märker vi det i vardagen? Detta utgör en tankeställare för hela debatten om förmögenhetsfördelningen. Vi saknar Pikettys framställning av den mer ojämna fördelningens nackdelar och faror. Utan en sådan konkretisering kan vi inte heller diskutera andra vägar att undgå dessa farligheter.

Det mest intressanta är emellertid att Pikettys teori, att sämre tillväxt skulle leda till ökad kapitalkvot, inte ser ut att stämma för de senaste 30-40 åren. Tillväxten har förvisso gått tillbaka men ökningen av kapitalkvoten är tydligen skenbar. Så även om tillväxten blir riktigt dålig de närmaste 50 åren är det inte säkert att kapitalägarna med automatik får större utrymme och tar en ökad andel av de totala inkomsterna i framtiden. Och då måste en ny förmodan konstrueras för att förmögenheterna ska koncentreras mera - en koncentrationsökning som vi inte sett så mycket av ännu.

[Rec av Jesper Roines sammanf i Tidn Kulturen jul-14, miljoninkomster till 50 % en engångsföreteelse på nio år; Mises inst juli-14], [brister i förmögenhetsrapporteringen i USA pga skattebestämmelser, Cato jul-14, disk om förmfördelningen o statistiken (pens) New Yorker J Cassidy 27/5-14

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, juni 17, 2014

Expansiva entreprenörer stoppas av Piketty?

Endast 20 procent av de rikaste i USA är chefer i stora företag - en minskning från 38 proc på 26 år. En skärpt beskattning, motiverad med en illa underbyggd teori, kommer därför att i huvudsak träffa innovativa entreprenörer.

Under tisdagsförmiddagen 17/6 presenterades vid ett seminarium på IFN en bok om entreprenörsskap med samma titel, skriven av Magnus Henrekson och Mikael Stenkula. Boken handlar om "superentreprenörerna" eller de expansiva entreprenörerna - inte om egenföretagare i allmänhet. Dessa entreprenörer har avsevärd betydelse för tillväxten och naturligtvis för framväxten av superrika personer. Därför borde de ha haft betydelse för Thomas Piketty i hans bok Kapitalet i det 21:a seklet. Men någon närmare analys av de stora entreprenörerna förekommer inte. I nationalekonomisk makroteori är det också sällsynt att entreprenörerna analyseras - tillväxten kommer från insatser av mer kapital och arbete.

Magnus Henrekson,Thomas Gür, Lena Apler och Joacim Tåg

Henrekson nämnde att på Forbes lista över dollarmiljardärer, som omfattar 1 723 personer, är 996 av dem (58%) sådana som blivit rika på entreprenörskap. Det visar att ärvda förmögenheter inte har någon dominerande betydelse (en del av de andra miljardärerna är mera ordinära rörelsedrivande företagare eller verksamma på det finansiella området). I USA har andelen miljardärer med ärvd förmögenhet sjunkit från 41 procent 1982 till 30 procent 2014. Trenden där går alltså i motsatt riktning mot vad Piketty förmodar. Men i Frankrike har 70 procent av miljardärerna ärvt sin förmögenhet.

Man kan som Henrekson nämnde fråga sig om Piketty tagit för mycket intryck av mindre relevanta franska förhållanden. I USA finns det 1,34 entreprenörsmiljardärer i relation till befolkningen (1 milj), i Sverige 0,4, i Europa 0,3 och i Frankrike knappt 0,1. Generellt har USA bara hälften så många egenföretagare som Europa men 4,2 gånger så många superentreprenörer.

Magnus Henrekson tog också upp några kritiska anmärkningar mot Piketty. Han accepterade att det nästan alltid är så att r>g (räntabiliteten större än tillväxten). Men han menade att inget land ändå haft någon ojämlikhetsspiral. Här nedan visar jag Pikettys diagram över räntabilitet och tillväxt inklusive långt framskrivna prognoser:

De närmaste 40 åren ska tillväxten sjunka något

Kanhända skulle Piketty invända mot Henrekson att ojämlikheten byggdes upp till 1913 för att därefter i hundra år minska när g>r. Den springande punkten är vad som ska hända de närmaste 50 åren då ekonomipristagaren Paul Krugman, som också välvilligt återger diagrammet, tar det för givet och har ingen uppfattning om varför tillväxten skulle sjunka och räntabiliteten öka. Henrekson menar däremot att om kapitalstocken växer kommer avkastningen på kapitalet att sjunka - inte stiga. Här gömmer sig en latent konfrontation.

Pikettys teori har som första led att takten i kapitalbildningen kommer att öka med ökad kapitalkvot (B/Y) som följd. Detta beror på de två kurvorna som spretar i slutet av diagrammet ovan samt på den oförändrade sparandetakten. Den ökande räntabiliteten kan på goda grunder ifrågasättas. Men varför ska tillväxten sjunka? Jag ställde frågan till Henrekson med perspektivet att entreprenörerna är betydelsefulla för tillväxten. Svaret var inte okomplicerat och en hel del beror på hur man mäter tillväxten när det görs innovationer. Ett exempel är Netflix. Ett annat är e-mail jämfört med kurirpost.

Att sparandet fortsätter i oförminskad takt när tillväxten sjunker går inte att belägga empiriskt under efterkrigstiden enligt Krusell och Smith. Och konventionell teori pekar också emot Piketty.

Det andra ledet i Pikettys teori säger att en större kapitalkvot (i sig något bra) i praktiken leder till att det är de redan rika som svarar för större delen av sparandet med påföljd att ojämlikheten i förmögenheter förstärks. Här nämner Henrekson att det inte finns klara belägg för att förmögenhetsfördelningen blivit mer ojämn (under efterkrigstiden). En betydande del av sparandet sker numera i pensionsfonder. De rika konsumerar dessutom en hel del i boendet och sponsrar fotbollslag eller driver välgörenhet. Skilsmässor och arvdelning motverkar också dynastibyggen. Slutligen förstör nya entreprenörer gamla förmögenheter - t ex förstörde Steve Jobs många förmögenheter placerade i Nokia-aktier.

Utöver detta måste man enligt Henrekson beakta att de 0,1 procenten mest förmögna i USA inte är tvivelaktigt produktiva chefer i storföretag. Ca 70 procent driver själva bolag. Andelen chefer har minskat från 38 procent 1979 till 20 procent 2005. Piketty feltolkar varifrån de rikas kapitalinkomster kommer - det är fråga om avkastning på entreprenörstalang och inte avkastning på finansiellt kapital.

De skattehöjningar, som Piketty föreslår (t ex 80 procent marginalskatt) är inte harmlösa om de rika är innovativa entreprenörer, menar Henrekson.

Föregående artikel om Piketty och 80 procents marginalskatt 2/6-14

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

lördag, juni 14, 2014

Marginalskatt över 80 procent behövs enligt Piketty

Utan att bli ifrågasatt utvecklar Piketty ett skrämmande scenario där några få kapitalister äger allt kapital i samhället. För att undvika detta borde både inkomstskatten och förmögenhetsskatten höjas. Om detta också skulle leda till ekonomisk stagnation behövde han inte svara på.

Den aktuelle franske nationalekonomen Thomas Piketty var gäst i Ekots lördagsintervju 14/6-14. Han diskuterade med Staffan Sonning. Inledningsvis avfärdade han kritiken mot förmögenhetsstatistiken som framförts i Financial Times. En del andra statistiska aspekter diskuterades också.

Piketty framförde sina allmänna farhågor för att den förmögnaste gruppen på global nivå fått en förmögenhetstillväxt som varit starkare än för vanliga sparare och starkare än den ekonomiska tillväxten. Han hade dock ingen konkret förklaring till att de rikaste kunnat få bättre avkastning än andra. Men vi måste vara försiktiga. Om vi inte vet vart ojämlikheten tar vägen kan vi en dag vakna upp med att populistiska grupper kräver åtgärder.

Problemet är mycket större i USA än i Europa - ojämlikheten har ökat mycket mindre här. Det var I USA Occupy Wallstreet-rörelsen föddes. Men Piketty vill införa en hög progressiv inkomstskatt på över 80 procent vid en inkomst på 1 miljon euro. Vi behöver en debatt om hur hög sen högsta marginalskatten borde vara. Varför behöver företagsledare en årslön på 10 eller 50 miljoner euro när det kunde räcka med 1 miljon. I USA hade man 82 procents marginalskatt 1932-80 för 1 miljon dollar. De höga lönerna bidrar inte till bättre tillväxt. Medianinkomsten i USA har stagnerat.

Tre fjärdedelar av tillväxten har gått till dem som tjänar mest. Att betala företagsledarna 10 miljoner euro istället för 1 miljon ökar inte deras prestationer. Slumpmmässiga vinstökningar borde inte gå till chefen. Piketty betonar dock att det är de mycket höga ersättningarna han talar om. Det leder också till överdrivet risktagande.

Den andra åtgärden som behövs enligt Piketty är en progressiv förmögenhetsskatt, helst global. Fastighetsskatten bör göras progressiv. Men det totala skatteuttaget ska hållas oförändrat. Skatten ska tas ut på nettotillgångar. Här verkade teknikaliteterna främst beröra USA.

Därefter diskuterades inbjudan till Socialdemokraterna i Almedalen. Har inte Sverige gjort allt fel i skattepolitiken? Skolsystemet och det sociala systemet samt pensionssystemet är bra utformat och mer inkluderande än i Frankrike. Arvsbeskattningen har avskaffats i Sveirge medan andra länder har 40-45 procent. Sveriges ekonomi är liten och öppen och därför kan förmögenheterna flytta utomlands. Men vi kan inte acceptera skattekonkurrens. Se på bolagsskatten som går mot noll. Konsekvensen blir hög inkomstskatt på lägre inkomster och högre moms. Därför behöver vi internationellt samarbete. Vi behöver balans. Avslutningsvis betonade Piketty att de multinationella storföretagen måste förmås att betala högre (bolags)skatt.

Piketty framstår som en vältalig förespråkare för pragmatiska socialistiska idéer som faktiskt har praktiserats även USA (hög marginalskatt). Ojämlikhet i inkomster och förmögenheter, som friskt blandades samman i programmet, är inte någonting som Piketty ser som något ideologiskt ont. Det är när ojämlikheten passerar en viss punkt som den kan bli farlig för samhället. Var denna punkt befinner sig kan Piketty inte säga. Inte heller kan han konkret peka på vad det är för demokratiska eller socialpsykologiska problem som skulle uppstå - liksom inte heller hur ojämlikheten menligt kan påverka tillväxten. Han känner, liksom sannolikt väldigt många andra, en vag olust inför rikedomens och de höga lönernas utbredning främst i USA och kanske Storbritannien.

Varför måste vi då lyssna till Piketty? Han har i en "tegelsten" sammanställt en stor mängd statistiska uppgifter och formulerat några enkla "grundlagar" för kapitalismens långsiktiga utveckling som han föreger ska vara relevanta för de avancerade industriländernas fördelnings- och skattepolitik. Men dessa samband är i själva verket mindre relevanta och rentav felaktiga för att bevisa tesen om den framtida ojämlika utvecklingen (blogart 9/6). Piketty verkar att upprepa vad jag kallar Engels-tricket. För att bevisa den "vetenskapliga socialismen" behövdes en tjock "tegelsten" som kunde föreges innehålla beviset. Engels satsade därför stora summor på att låta Marx skriva så mycket som möjligt om kapitalismen med många fotnoter och utvikningar. Hans konkreta teori blev blev dessvärre fel eftersom han utgick från vad han ville bevisa.

Piketty har genom sin bok skaffat sig en position där ganska lösa förmodanden och löst grundade trendframskrivningar mottas som vetenskapligt underbyggda teorier. Men vem som helst med egalitära idéer skulle kunna framföra liknande farhågor utan att behöva ha skrivit en tjock bok. Något sådant behövs inte heller för att framföra idéer om att skatteflykt borde åtgärdas med internationellt samarbete och liknande.

Det som förtjänar att diskuteras är propåerna om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Vilka fördelar har dessa i form av eventuellt lugnare samhällsutveckling? Och vilka nackdelar har dessa skatter i form av eventuellt sämre ekonomisk utveckling? Finns det kanske andra åtgärder som är effektivare? På politisk väg kanske en ökad förmögenhetsbildning i bredare grupper kan åstadkommas som motvikt.

Den avgörande frågan, som Piketty och hans anhängare undviker att diskutera, är huruvida ett motarbetande av att nya förmögenheter ska få uppkomma verkligen är bra för samhället. Är det inte bra att de gamla förmögenheterna får konkurrens av nya förmögna personer som på sikt kan bli ledande? Hur många av kommunistledaren C-H Hermanssons 15 familjer på 1960-talet är fortfarande ledande? Och kunde Koncentrationsutredningen peka på väsentliga realekonomiska nackdelar av att en liten grupp i Sverige ägde en stor del av kapitalet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

måndag, juni 09, 2014

Är Pikettys teori en bluff?

Långsiktigt ökar kapitalstockens relation till BNP spontant i länder med marknadsekonomi genom sparandet. Det är trivialt. Empiriska data visar att detta inte nödvändigtvis ökar kapitalkoncentrationen. Och någon teori eller "lag" som bevisar koncentrationstendenserna har Piketty inte lagt fram trots att han gett sken av motsatsen.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty anses av sina anhängare ha lagt fram en teori om att "kapitalismens lagar" obönhörligen leder till större ojämlikhet i ägandet av kapitaltillgångar (fastigheter, obligationer, företag och aktier). Förutom de "lagar" som Piketty anser sig ha identifierat är det också en kommande minskning av tillväxten av BNP som blir orsaken till att jämlikheten blir allt mindre.

Den teori som Piketty anses ha formulerat bygger på det elementära sambandet att ökat sparande i förhållande till BNP leder till att det ackumuleras kapital så att det efter en tid kan registreras att det samlade kapitalet blivit större i förhållande till BNP. Men Piketty tycks ha velat briljera med några algebraiskt formulerade samband eller "lagar" som han förklarat så dåligt att de professionella ekonomerna missförstått vad han egentligen ville säga. Det gäller främst den "andra lagen" β = s/g. Kritiken att kapitalet blir gigantiskt när tillväxten g minskar och sparandet s är konstant visar hur ogenomtänkt Pikettys framställning egentligen är, men alltihop är ändå ett sidospår.

På grundval av Pikettys svar till sina kritiker (Businessweek 6/6-14) bedömer jag att han menat att den allmänna tendensen till att kapitaltillgångarna ökar i relation till BNP (Y) också tenderar till att kapitalägandet koncentreras till de rikaste 10 procenten eller till ännu mindre delar av kapitalägarna. Men i sitt svar vidhåller han inte den senare tendensen om koncentration utan menar att större kapitalkvot (β/Y) inte i sig är något negativt.

Ska man blanda in sparandet och tillväxten är det något i stil med följande räkneexempel som föresvävar Piketty: om kapitalkvoten är 5 och tillväxten 2 procent fordras en sparkvot på 0,10Y för att öka β i takt med Y. Säg att tillväxten sjunker till 1 procent, då kommer en oförändrad sparkvot på 10 procent att börja öka kapitalet i relation till Y. De nu "överflödiga" 5 procentenheterna sparkvot kommer på 20 år att öka kapitalkvoten från 5 till 6Y (bortsett från avskrivningarna). Någon intressant "lag" är det inte fråga om utan ett elementärt samband mellan sparande och kapitalackumulation.

Det intressanta är att kapitalistiska länder långsiktigt ökar kapitalkvoten. Det betyder också att kapitalets produktivitet sjunker (capital-output ratio minskar) i termer av Y. Hur den mera fysiska produktiviteten utvecklar sig är mera komplicerat. Piketty hävdar att även fattiga länder på 1800-talet hade hög kapitalkvot. Sedan 50 år stiger kapitalkvoten och enligt Pikettys diagram nedan blev den 3,5 i USA 1970 och 5 år 2007.


Varför ökade kapitalmängden i relation till totalproduktionen? Enligt Piketty är det en följd av att sparandet minskade mindre än tillväxten:
" the simplest way to explain the rise in capital-income ratios that we observe in the data in recent decades is that saving rates did not fall as much as growth rates, so that mechanically the capital-income ratio tends to rise to relatively high levels, just like in the 19th century."
Hela  prognosdelen i  Pikettys teori kokar alltså ner till en empiriskt grundad trendfamskrivning av den långsiktiga ökningen av kapitalkvoten utan någon teoretisk förklaring till varför detta måste inträffa. Det förmenta teoretiserandet med formler och "lagar" verkar vara ren bluff. Att lägre tillväxt eller ökat sparande ökar kapitalkvoten är trivialt. Lika trivialt är det att sjunkande tillväxttakt och oförändrad räntabilitet på kapitalet (r) leder till att r blir större i förhållande till g vilket Piketty ger det suggestiva uttrycket r>g. Skriver man på detta sätt om en långsiktig trend (med stora kortsiktiga avvikelser), inbjuder man till reaktionen att då måste vi se till att räntabiliteten på kapital sänks.

Slutdelen i Pikettys "prognos" om ökad kapitalkvot är uppfattningen att mera kapitaltillgångar i samhället också betyder att dessa hamnar i händerna på de allra rikaste. Därför är ökad kapitalkvot någonting ont i sig - i varje fall för jämlikhetsvänner. Men denna förmodan är väl ingen teori? Var finns den kapitalistiska lag som säger att större sparande i relation till BNP måste leda till att det är de rikaste som sparar mest?

Att skriva fram trender från amerikanska och brittiska förmögenhetsdata är inte någon enkel sak - i synnerhet inte när korrigeringar görs av Pikettys serier som drar ner den lilla uppåtgående trend som finns. Lika illa ser det ut för Frankrike enligt Pikettys diagram nedan:

 Varifrån kommer påståendena att koncentrationen av förmögenheter är uppe i 1910 års nivåer? För Sverige ser bilden likartad ut:


 För Frankrike stämmer förmögenheternas koncentrationsutveckling inte alls med kapitalkvotens våldsamma ökning i det första diagrammet. β/Y gick från ca 3 till nästan 6 från slutet av 1990-talet utan att förmögenhetskoncentrationen påverkades beaktansvärt. Empiriska data tycks inte kunna rädda ens resterna av Pikettys prognosteori. Den är en bluff både tillämpad på de senaste decenniernas data och på den framtida utvecklingen, eftersom det visar sig inte finnas någon teori utan bara hantverk (som inte stämt hittills).

Och om det är så att fortsatt kapitalbildning enligt den långsiktiga trenden leder till att det är de rika som får ta på sig den största bördan av sparandet i fortsättningen måst man väga detta mot alternativen. Är det bättre att införa konfiskatoriska skatter på kapitalbildningen som Piketty vill? De kommer att sänka tillväxten ytterligare och ge långsammare löneökningar för vanliga löntagare. Dessutom minskar möjligheterna att ta hand om den ökande andelen äldre utan att höja skatterna. Slutligen blir det omöjligt att förkorta arbetstiden successivt.

(Länk till diagrammen här.) Föregående artikel om Piketty 2/6

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

måndag, juni 02, 2014

Ger lägre produktivitet ökad ojämlikhet som Piketty säger?

Pikettys teoretiska tes säger att kapitalägarna kommer att ta en dubbelt så stor andel av inkomsterna om tillväxten halveras i framtiden. Sänkt produktivitet i framtiden pga uteblivna tekniska framsteg är orsaken till att det skulle behövas skärpta skatter på kapitalägarna.

När den beryktade franske nationalekonomen Thomas Piketty kom ut med sin engelska översättning av sin bok Capital in the Tweny-First Century presenterades hans omfattande statistiska material som att det empiriskt nu är bevisat att ojämlikheten mellan kapital och arbete håller på att bli lika stor som strax före första världskriget. Trots att den franska versionen funnits i ett år dröjde det till slutet av maj 2014 innan man började konstatera att så var det inte alls. Pikettys tes om ojämlikheten är istället en abstrakt förutsägelse baserad på en generaliserande teoretisk mall för hur "kapitalismen" fungerar.

Att ställa upp en teoretisk mall för kapitalismen är också vad Karl Marx (1818-1883) gjorde i sitt verk Das Kapital, som syftade till att bevisa att kapitalismen måste gå under på grund av sina inneboende, destruktiva egenskaper. Den mallen stämde inte med verkligheten, vilket väsentligen berodde på att Marx antog att kapitalet (främst maskinerna) inte kunde vara produktivt - en följd av arbetsvärdeläran (bart nov-08). Ser vi en ny variant av Kapitalet i Pikettys verk?

Piketty ställer upp två enkla "lagar" för kapitalismens funktionssätt. Den ena definierar hur stor kapitalägarnas andel av nationalinkomsten är. Den andra utgör en teoretisk mall för hur stort kapitalet eller kapitalinkomstandelen blir under olika förutsättningar. Det är här Piketty får fram att en minskad tillväxt medför en ökning av kapitalinkomstandelen. Den egentliga orsaken är dock oklar enligt Krusell och Smith (K&S).

Den första lagen säger att kapitalägarnas inkomster (α) utgörs av kapitalets (β)  förräntning (r) vilket kan skrivas som α = r x β. Det är en definition som också kan skrivas som att avkastningen i relation till kapitalvärdet blir räntan på kapitalet, dvs r = α /β. Vi får anta att det gäller det totala kapitalet i näringslivet och att avkastningen består av räntebetalningar, aktieutdelningar och ej utdelade vinster  samt hyror o dyl.

Den andra lagen formuleras som β=s/g och kan som definition betraktad skrivas som s = β x g, dvs sparandet utgörs av ökningen av kapitalet då detta tillväxer i samma takt som näringslivets inkomster (kapitalkvoten är konstant).

Om man i den första lagen ersätter β med s/g får man α = r x s/g. Det skulle nu kunna utläsas som att kapitalägarnas inkomster är direkt beroende av räntabiliteten och sparandet och omvänt beroende av "tillväxten". Vi ser att en halvering av g skulle skulle kunna kräva en fördubbling av α. Sänkt tillväxt ger enligt Piketty större kapitalinkomster.

Formellt skulle  sänkt tillväxt kunna leda till att räntabiliteten sjunker. Ekonomerna talade för 50 år sedan om en "gyllene regel" för tillväxten då denna var lika hög som kapitalräntan, g = r. Kvoten r/g blir då =1 och kvar blir att α = s (kapitalinkomsterna går till spararna på lång sikt). Men Piketty gör gällande att räntabiliteten ska bli större än tillväxten - det famösa uttrycket r>g. K&S tar däremot fasta på att g ska sjunka och anför att Piketty räknar med att tillväxten åtminstone kommer att halveras (genom teknologisk stagnation och långsammare folkökning).

Om räntabiliteten inte kan sjunka när tillväxten går ner kunde man tycka att sparandet skulle sjunka. Men detta är enligt Piketty konstant i alla väder. Anledningen till detta är oklar och K&S kan inte någonstans i Pikettys bok eller i andra texter finna varför han gör detta antagande. Det är inte heller något standardantagande i den ekonomiska litteraturen. En empirisk utvärdering av USA:s tillväxt och sparande visar dessutom att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (pdf).

Slutligen återstår att bedöma rimligheten i den utlösande orsaken till att ägandeojämlikheten skulle öka - förutsägelsen att tillväxten skulle sjunka i den nära framtiden. Kan man verkligen ta en teknologiskt betingad minskning av produktiviteten i näringslivet för given? Är alla uppfinningar och innovationer redan gjorda? Återstår enbart den s k Horndalseffekten (ett järnbruk kunde öka produktiviteten 2% årligen i 15 år utan investeringar)? Och hur går det med tillväxten om arbetstiden börjar förkortas? Blir kapitalisterna då omåttligt rika? MP skulle då vara storfinansens bästa vän när de vill stoppa tillväxten.

Mera som ett kuriosum ska jag redovisa Pikettys egen statistik över kapitalkvoternas utveckling i några rika länder 1970-2010 ( β/Y eller inverted capital-output-ratio):


Om inte annat visar denna statistik att det är komplicerat att definiera 'kapital'. Det är svårt att tro att kapitalkvoterna skulle ligga på så olika nivåer för länder med ganska små skillnader i BNP per person. Vi kan också notera att kapitalkvoten i Japan steg kraftigt när tillväxten var god och stagnerade när tillväxten sjönk. Det är motsatsen till vad formeln β=s/g påstås säga: när tillväxten sjunker stiger kapitalmängden β och vice versa. Oavsett detta kan man också fråga sig om det inte finns möjligheter att på politisk väg sprida kapitalbildningen till större grupper för att befordra ägandejämlikheten. Det borde väl vara bättre än att skärpa kapitalskatterna och därigenom motverka kapitalbildningen?

Det förefaller av denna analys, vilken delvis bygger på Krusell och Smith, som att Pikettys teoretiska analys av kapitalismens långsiktiga utvecklingstendenser inte stämmer med hur marknadsekonomin faktiskt fungerar. Pikettys abstrakta teori verkar helt enkelt vara felaktig. Det är naturligtvis ett vågat omdöme när en rad ekonomiska experter, professorer och nobelpristagare hyllat Pikettys bok med stor emfas. Ser vi återigen en konformistisk tendens att befrämja en författare och hans verk därför att det är "rätt" åsikter och slutsatser som förs till torgs?

Ska jämlikhetsbefrämjande skatter få motiveras med felaktiga argument därför att de riktas mot en liten grupp som många i dagens samhälle har känslomässiga aversioner mot?

/Se även min föregående artikel 29/5 där jag visar att mycket av Pikettys empiriska teori om ökande ägandeojämlikhet är felaktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter: ,

torsdag, maj 29, 2014

Pikettys ägandeteori fel: ökade inkomster gav stillastående ägande

Trots att de rikaste ökat sina inkomstandelar med 50 resp 155 procent sedan 1980 har de rikastes förmögenheter inte ökat nämnvärt i USA. Kapitalackumulationen verkar svikta hos de verkliga kapitalisterna. Hur kan då en bok presenteras med rakt motsatt budskap?

Tolkningarna av boken Capital in the 21st Century, som skrivits av den beryktade nationalekonomen Thomas Piketty, lägger tonvikten vid en ägandeteori om alltmer ökande koncentration av kapital hos de rikaste. Denna koncentration utgör ett hot mot jämlikheten, demokratin och en effektivt fungerande ekonomi. Därför borde en kännbar förmögenhetsskatt införas tillsammans med andra skatteskärpningar på egendom.

Teorin kan förefalla plausibel. Någon form av icke uppmärksammade monopoltendenser skulle kunna ha ökat räntabiliteten på riskvilligt kapital - i synnerhet i relation till lånekapitalets avkastning. Ökade hävstångseffekter kan då ha gett ägarna till riskkapital högre inkomster. Dessa inkomster har sedan investerats i nytt riskkapital osv, vilket medfört att de rikaste 10 eller 1 procenten ökat sin andel av det totala kapitalägandet.

På liknande sätt som man kan testa Karl Marx' teori om kapitalismens inneboende tendens att i absolut mening utarma löntagarna kan man testa den ovanstående tolkningen av Pikettys teori. För några dagar sedan kom det fram att Pikettys data över förmögenhetskoncentrationen inte stämmer med andra undersökningar - i synnerhet inte i England och i viss mån USA. (Tack Per för tips.) Det skulle i och för sig kunna bidra till att misstänkliggöra hela Pikettys ansats eftersom hans data kan ha överskattat tendensen till koncentrerat ägande.

Men man behöver inte ens göra justeringar av Pickettys data för att kunna konstatera att teorin är felaktig. Det visar redan hans ursprungsdata relativt tydligt. Den stora entusiasmen för Pikettys teori bland vänsterliberala ekonomer och politiker verkar istället komma från en trivial sammanblandning av de rikas inkomstutveckling med förmögenhetsutvecklingen. Dock kan man fråga sig hur nobelpristagare kan göra sådana misstag.

Financial Times publicerade 24/5 en redogörelse för hur Pikettys data borde revideras baserad på research av Chris Giles [pdf]. En god sammanfattning finns i en samtidig artikel i The Economist. (Likartad kritik av Tyler Cowen, MargRev och av Robert Murphy, Mises Inst Can) Här ska jag visa kurvor för USA vad gäller kapitalägandet samt därefter hur de verkliga höginkomsttagarnas inkomstandelar har utvecklats.


Den allt större inkomstandelen för dem som tjänar mest har ökat de 10% rikastes kapitalägande från knappt 70% år 1980 till drygt 70% idag (FT)

Den övre kurvan visar hur stor andel de 10 procent som äger mest äger av de totala förmögenheterna och den undre andelen för den procent som äger allra mest. Den större gruppen har inte ökat sin ägarandel jämfört med 1930-talet. Efter en nedgång av andelen under 1940- och 50-talen har en återhämtning skett. Liknande gäller för den mindre gruppen (top 1%) och där finns reviderade siffror som visar en fortsatt minskning efter 1960.

Hur stora inkomster dessa två ägargrupper har är okänt. Men en indikation kan fås genom statistiken över de största inkomsttagarnas utveckling av sina inkomstandelar. Här visas först inkomstandelen för de 10 procenten högsta inkomsttagarna och därunder motsvarande för den procent som tjänar allra mest (källa: WTID).


De 10 procenten största inkomsttagarna har ökat sin andel av de totala inkomsterna markant med början vid 1980. Till idag har inkomstandelen ökat med omkring 16 procentenheter av den totala inkomstsumman - från 34 till 50 procent (nästan 50%).


Den 1 procent högsta delen av inkomsttagarna har ökat sin andel relativt sett ännu mera - från 9 till 23 procent (14 procentenheter eller 155%). Båda dessa diagram visar att inkomstskillnaderna i USA har ökat, eller som man säger "ojämlikheten har ökat".

Men ökad ojämlikhet i inkomster är inte detsamma som större förmögenhetsskillnader. Det visar det första diagrammet. Det visar också att det knappast kan ha varit ökade inkomster från kapital som förklarar ökningen i inkomstandelarna i diagram 2 och 3. De ökade arbetsinkomsterna sedan 1979/80 har dessutom inte använts för att berika sina upphovsmän/kvinnor. Just ingenting har gått till att öka förmögenhetsandelarna. Tvärtom kan kapitalisterna ha börjat "stjäla av sitt kapital" som Marx uttryckte saken. Kapitalackumulationen sviktar helt enkelt i den moderna kapitalismens högborg.

Som jag har uppfattat Pikettys teori pekar hans egna data relativt entydigt på att teorin är felaktig. Jag kan inte se hur alla deltagarna i hyllningskören ska kunna komma runt det i praktiken obefintliga sambandet mellan de rikas inkomstökning och förmögenhetsutveckling. Men Piketty har kanske menat något helt annat...?

Tidigare artikel om Pikettys förmögenhetsskatt 24/5
[Svar till FT från TP, pdf]

SvD Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, maj 24, 2014

Pikettys förmögenhetsskatt kanske inte räcker

Att halvera den rikaste procentens inkomster med en skatt på förmögenheter fordrar att inkomsterna är kapitalinkomster. Men i Sverige där de rika äger ännu mera kapital är de rikastes andel av alla inkomster mindre än hälften så stor som i USA.

Den franske nationalekonomen Thomas Piketty (f 1971) har genom sin bok Capital in the Twenty-First Century lyckats uppnå att en fördelningspolitisk debatt utbrutit som berör den rikaste delen av medborgarna i de industrialiserade västländerna. Det slutliga syftet med denna debatt är att dessa länder ska införa en förmögenhetsskatt och  kanske även skärpt arvsskatt samt höjda skatter på egendom.

Detta program är problematiskt på flera sätt. En del av de rikaste erhåller förvisso en del oförtjänta inkomster. Men generellt verkande åtgärder mot en grov kategori riskerar att försämra incitamenten också för den produktiva verksamheten med förluster av tillväxt och försämringar för alla som följd. Att vissa förmögenheter för länge sedan skapades på ett mindre acceptabelt sätt ger inte till följd att dessa nu kan brytas ner utan att produktionsstörande effekter uppstår.

Piketty fokuserar sin analys på kapitalägandet som han hävdar blir alltmer koncentrerat. Det är ett för oss svenskar ett välkänt kommunistiskt angreppssätt. Redan 1959 utkom C-H Hermansson (som senare blev partiledare för vpk) med en bok om ägarkoncentration och "storfinansens" 15 familjer. Den socialdemokratiska regeringen under Tage Erlander tog starkt intryck och tillsatte 1961 den s k Koncentrationsutredningen. Den arbetade ända fram till 1975 men kom aldrig med något slutbetänkande. Detta enorma utredningsarbete kunde tydligen inte komma med något relevant resultat vilket borde visa att Pikettys ansats också lider av liknande brister.

Det anses vara ett välkänt faktum att kapitalägandet i Sverige är mer koncentrerat än i USA. Men trots detta får den rikaste procenten inkomsttagare en större andel av BNP än i Sverige, vilket framgår av nedanstående två diagram:


Räknat inklusive reavinster erhåller idag den rikaste procenten i USA omkring 22 procent av de totala inkomsterna. Under 70-talet var andelen av inkomsttotalen nere kring 9 procent. Reavinsterna svarar inte för någon större andel.


I Sverige får den rikaste procenten ca 9 procent av de totala inkomsterna (före skatt) mot 22 i USA. Den svenska andelen var nere under 5 procent i början av 1980-talet. Eftersom de rikaste svenskarna äger mer kapital än de amerikanska är det uppenbart att merparten av de amerikanska rika inte får sina inkomster från kapitaltillgångar.

Detta betyder att ett införande av en realistiskt hög förmögenhetsskatt i USA (några procent) inte skulle komma åt de höga inkomsterna. Och skulle man med andra skatter vilja halvera den rikaste procentens andel (till 50-talsnivå) är det i praktiken enbart höjd inkomstskatt som står till förfogande. Den rikaste procenten tjänar idag ca 1,3 miljoner dollar före skatt. Säg att den har kvar 900 000 dollar efter dagens skatt. Då ska Piketty ta in 450 000 dollar till från en höginkomsttagare med 1,3 miljoner i årsinkomst. Det är en skattehöjning med 35 procent av inkomsten.

Skenbart kan det förefalla som om det vore praktiskt möjligt att höja skatteuttaget med 35 procentenheter för de rikaste. Men det gäller att Piketty inte begår "Guillous misstag" vilket medför att marginalskatten måste bli långt över 100 procent för de rikaste 1 procenten. För att komma upp i 35 procentenheter högre skatt för den som tjänar 1,3 miljoner måste man i praktiken börja med att höja skatterna långt nere i inkomstskikten. Annars går marginalskatten lätt över 100-procentsstrecket. Så för att slå sönder hälften av den rikaste procentens inkomster fordras jättelika skattehöjningar, som dessutom träffar en betydande del av inkomsttagarna.


I den skattepolitiska teoribildningen benämns detta "den socialpolitiska beskattningsprincipen". Syftet är inte att finansiera offentliga utgifter eller att påverka konjunkturutvecklingen utan att försämra situationen för vissa grupper för att uppnå andra mål som ekonomisk jämlikhet eller bryta kapitalägarnas maktutövning. Tendensen efter de socialistiska idéernas nedgång är att betrakta den socialpolitiska beskattningsprincipen med allt större skepsis. Men kanske Thomas Piketty ska lyckas öka dess legitimitet? Det anser jag fordrar ett samhällsfilosofiskt resonemang snarare än statistiska undersökningar och generella kapitalteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, maj 11, 2014

Pikettys data: fler miljonärer behövs i Sverige

När jämlikheten var som bäst var inkomstutvecklingen som sämst. När ojämlikheten ökat en tid ökade inkomsterna snabbare än tidigare under 1900-talet. Det framgår av Pikettys databas.

I söndagskvällens nyhetssändningar i TV visade man hur ojämlikheten i inkomster har ökat i Sverige sedan omkring 1980. Detta illustrerades med ett diagram över hur stor del av de samlade inkomsterna som gått till de rikaste 1 procenten av inkomsttagarna. Osökt kommer man att tänka på det budskap som den franske nationalekonomen Thomas Piketty framfört i sin bok om kapitalet i det 21a århundradet. När boken översattes till engelska i mars fick hans tes att det går att göra någon sorts ny variant av Karl Marx' analys av kapitalismens långsiktiga tendenser stort genomslag.

Pickettys analys uppges gå ut på att kapitalackumulationen i någon diffus mening inom Europa och USA nu går snabbare än tillväxten av BNP (r>g) vilket medför att de rikaste kapitalägarna tar hand om en allt större del av de löpande inkomsterna. På liknande sätt som Marx förutsåg kapitalismens långsiktiga undergång genom ökade investeringar i kapitalistfamiljernas regi skulle man nu kunna se fördelningspolitiska problem i tangentens förlängning som förstör kapitalismen. Pikettys slutsats är därför att en global förmögenhetsskatt borde införas.

Med tanke på SVT:s försök att antyda en oroande fördelningspolitisk utveckling konsulterade jag vad Pickettys databas har att säga om Sverige. I nedanstående diagram visas för hela perioden sedan 1912 hur stor andel av inkomsterna som den procent som tjänar mest får av alla inkomster. Den andelen har sjunkit från 20-25 procent före första världskriget till ca 8 procent strac efter andra världskriget. Där började TV:s kurva. Sedan sjönk andelen ("ökade jämlikheten") till under 5 procent ca 1980. Men därefter har andelen stigit till över 10 procent vid IT-bubblans höjdpunkt för att sedan falla tillbaka en del.


TV:s siffror ligger på en något lägre nivå än i Pickettys databas, men tendensen är densamma. Det stora problemet med redovisningen i Rapport och Aktuellt är dock att slutsatsen var så entydigt negativ: ojämlikheten har ökat - underförstått att höjda skatter för de rika borde vara motiverade. Det är en alltför enkel slutsats om man ställer enprocentskurvan i jämförelse med realinkomstutvecklingen. Av diagrammet nedan framgår att inkomsterna per beskattningsenhet ökat från ca 40 000 kr/år till 250 000 kr.

Fler miljonärer ger nu snabbare inkomstökningar i genomsnitt

Vi kan av detta diagram inte dra slutsatsen att inkomsterna i genomsnitt skulle ha ökat långsammare när "ojämlikheten ökat". Tvärtom visar kurvorna att när jämlikheten var som störst åren omkring 1980 var också inkomstutvecklingen som sämst. När ojämlikheten började öka i mitten av 1980-talet började inkomsterna efter en något trevande start att öka i en klart snabbare takt än tidigare under 1900-talet.

Denna enkla jämförelse är naturligtvis litet väl grov. Men med tanke på hur lättvindigt man har börjat dra slutsatser utan att ens ha särskilt mycket fakta som stör vill jag föreslå följande preliminära slutsats: det behövs fler miljoninkomsttagare i Sverige.

Karin Pettersson AB försöker ge motsatt bild 22/4  och 28/4

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

tisdag, april 22, 2014

Ger de "tänkande maskinerna" massarbetslöshet?

Kan  verkligen alla tjänster utföras av maskiner? Det tror en skribent i tidskriften Axess och hänvisar till nobelpristagaren Herbert Simon. Men framtidens högproduktiva samhälle behöver ändå många tjänster som inte kan utföras av maskiner. Ytterst vill den härskande klassen härska över andra människor.

I tidskriften Axess 3/14 har åtta skribenter kommenterat en bok framtidens samhälle med titeln The Second Machin Age av  E Brynjolfsson och A McAffe. Flera olika aspekter tas upp men den med mest sprängkraft är hotet om massarbetslöshet när tänkande maskiner med en kraftigt förbättrad finmotorik till sin hjälp tar över alltfler uppgifter i samhället. Maskinerna kan redan skriva sonetter och köra bilar i trafik påpekar Erik Helmerson.

Den mest extrema tolkningen ges av Gunnar Karlsson, professor i teletrafiksystem vid KTH. Han tar fasta på att ekonomipristagaren 1978 Herbert Simon (1916-2001) menat att maskinerna i framtiden kan utföra alla arbeten som människan kan. Karlsson skriver:
"Arbetena försvinner successivt. Här är några följder. För det första kan vi räkna bort arbetskostnaden för all produktion av varor och tjänster. Även de som ännu har jobb som inte automatiserats kommer att se lönerna röra sig mot noll av två skäl: dels konkurrerar de med dem som förlorat sina arbeten om kvarvarande jobb, vilket driver ner lönerna, dels gör den överhängande risken för automatisering att man inte får bli för dyr eftersom de jobb automatiseras först där det finns verkliga besparingar att göra."
Herbert Simon
Detta är naturligtvis fel även om Karlsson inte säger sig känna till att någon motbevisat Simons tes att det inte skulle finnas något arbete som inte kan utföras av maskiner. Diskussionen blir helt trivial om man definierar bort problemet - t ex genom att det alltid teoretiskt går att skapa en robot som ser ut som en människa och agerar som en människa. Om vi inte kan skapa en perfekt maskinkopia av en människa kan man diskutera vad en stor del av mänskligheten ska syssla med i framtiden.

Detta tar Karlsson också upp i förbigående genom att referera till Kurt Vonnegut (1922-2007) som i Det mekaniska pianot (1955) skildrat ett samhälle där ett fåtal högutbildade ingenjörer och chefer övervakar ett automatiserat produktionssystem. De övriga sysselsätts i permanenta arbetsmarknadsåtgärder (fas 3?) eller med reparationsarbeten. Redan här ser vi en mer realistisk utveckling antydd. En hel del jobb som reparatörer eller renoverare behövs även i framtiden när det gäller varuproduktionen.

Men det är på tjänstesidan som det verkligen kommer att finnas jobb även i framtiden. För det första måste den styrande gruppen ges förmåner som andra inte får. Det är liktydigt med kostnader. Och det är inte kostnader för prylar av olika slag utan för tjänster som tar i anspråk mänsklig arbetskraft. För att några ska utföra tjänster åt det styrande skiktet måste också dessa personer få förmåner i form av tjänster eftersom prylarna i praktiken är gratis.

Karlsson och Simon tycks däremot se de styrandes krav på tjänster som något maskinerna kunde tillhandahålla. Konkret skulle det betyda att en stab av kockar och servitörer i de styrandes palats ersätts med maskiner som producerar "näringspiller" eller åtminstone maskinlagade maträtter som levereras bakom luckor i väggen och aväts på engångstallrikar. Eller vi kan se på hur de styrandes barn tas om hand. Mänskliga barnskötare skulle ersättas av datoriserade barnhallar där maskiner skulle aktivera barnen som när de blev missnöjda skulle sövas med bedövande gaser och liknande. Konserter och teaterföreställningar skulle ersättas med självspelande robotar och teaterdockor hängandes i trådar som styrs av datorer.

Hur skulle äldreomsorgen och sjukvården kunna utföras av enbart maskiner? Karlsson och Simon måste lida av bristande fantasi för att kunna påstå att vi kan räkna bort arbetskostnaden för "all produktion av varor och  tjänster". Känner de inte till  "Wagners lag" som säger att ju rikare ett samhälle blir desto mer kommer att konsumeras i form av välfärdstjänster?

Listan med exempel på Karlssons och Simons bristande analys skulle kunna förlängas hundrafalt. Hur skulle t ex idrottstävlingar, fotbolls- och ishockeymatcher, racerbilslopp, båttävlingar, hästkapplöpningar, cirkusföreställningar, trollerikonster och striptease kunna ersättas av maskiner? Eller polis- och rättsväsendet? Vi kan gå vidare med älgjakt och jakt på vildsvin, ballonguppstigningar, turistresor och lyxkryssningar. Det är bara att tänka på vad det översta skiktet i alla samhällen sysslat med när man inte behövt tänka konkret på hur man producerar mat för dagen. I sista hand har eliten sysslat med att härska. Varför skulle inte den nya och mycket talrikare eliten i maskinsamhället också vilja härska? Och i härskandets natur ingår att inte bara kontrollera maskiner utan också att bestämma över andra människor.

Eftersom människans natur numera tycks innefatta att många vill bestämma över andra (ett resultat av evolutionen i samband med jordbrukssamhällets implementering) kommer det materiella överflödets samhälle att kunna bli obehagligt hierarkiskt. "Vissa är skapade att härska, andra att underkasta sig", har det hetat ganska länge före det liberala genombrottet. Maskinsamhället kommer att kunna förse det understa skiktet med ett materiellt välstånd som rimligtvis motverkar alla revolutionstendenser. Den härskande klassen kommer att kunna fortsätta att befästa sin makt och tjänstekonsumtion utan att riskera revolution på grund av proletariatets utarmning så som Karl Marx försökte göra gällande. Tjänsteproduktionen kommer att kunna ge jobb med hög lön åt alla som är minimalt kompetenta. Och arbetstiden kan förkortas en del men inte så mycket som många tror eftersom välfärdstjänsterna kräver många arbetstimmar.

Men de som inte klarar att producera tjänster utan istället tenderar att komma på kant med sina medmänniskor i arbetslivet kommer även i fortsättningen att utgöra ett problem. Det är den grupp som Susanna Alakoski kallat "socialgrupp fyra" (blart feb-10). Herbert Simon umgicks med tankar på medborgarlön. Är det detta som denna utanförstående grupp ska försörjas med? Då uppstår två problem. Många som inte vill arbeta kommer att vilja leva på medborgarlön istället. De som inte är nöjda med medborgarlönen kan vilja ägna sig åt kriminalitet som ett komplement och kanske terapi. Här finns en problematik som kan äventyra den humanistiska inriktningen av framtidens samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, april 16, 2014

Sämre lärarlöner förstörde skolan?

När lärarnas löner sjunker i relation till andra gruppers löner kommer de mest kompetenta att söka sig till andra yrken. Då blir undervisningskompetensen lägre och eleverna presterar sämre. Det gör det viktigare med stöd hemifrån. Idag misslyckas 23 procent av gymnasisterna att ta examen.

Socialdemokraternas största partidistrikt (Skåne) kräver nu att det fria skolvalet ska förbjudas (Expr). I partiet finns dock ett kongressbeslut att valfriheten ska finnas kvar. I DN:s ledare idag 16/4 resonerar man kring problemet att valfriheten kan ge upphov till segregation. För det första anses det finnas en kamrateffekt på betygsnivån. För det andra sänks lärarnas förväntningar om klassen blir homogent dålig.

Sämre löner - sämre skola?
Denna prestationsmässiga segregation ställer DN mot alternativet närhetsprincipen som Vänsterpartiet och en del socialdemokrater förordar. Den skulle åtminstone kunna innebära en socioekonomisk segregation genom att olika bostadsområden skiljer sig mellan varandra. I ledaren ges ett konkret exempel på vad det skulle innebära att man inte får välja skola. Enskilda elevers välgång skulle få offras för att kollektivet (kanske) skulle få något bättre resultat.

Man kan diskutera huruvida den prestationsmässiga segregationen är något stort problem.  Om vi definierar underprestation som ett resultat i årskurs nio i grundskolan som inte ger formell behörighet till gymnasiet kan vi enligt Skolverket (pdf) konstatera att hälften av de underpresterande eleverna är koncentrerade till 17,5 procent av antalet skolor (286 av 1 632 skolor). Dessa skolor hade nästan uteslutande kommunala huvudmän. Men beror detta på att de ambitiösa föräldrarna har tagit sina barn ur de dåliga skolorna eller beror det på att skolor i socioekonomiskt utsatta områden får dåliga resultat? 

Många har velat göra gällande att den svenska skolans dåliga allmänna resultat  beror på lärarna. Det öppnar för en mer plausibel förklaring till de låga resultaten i Pisa-undersökningarna än att skolresultaten skulle ha dragits ned av att kamrateffekten minskat genom det fria skolvalet. Strävandena att utjämna löneskillnaderna har alltsedan av 1960-talet gått ut över lärarnas löneutveckling. Eftersom de relativa lönerna för övriga akademiker inte sjunkit lika mycket har en successiv överströmning för studenter med goda betyg till andra yrken än läraryrken blivit följden. Detta har yttrat sig i att det numera är möjligt att påbörja lärarutbildning med ytterst mediokra betyg. Det har fått till följd att de mera begåvade studenterna inte blivit lärare i samma utsträckning som tidigare.

Med en genomsnittligt sjunkande begåvning inom lärarkåren kan man anta att även utlärningskapaciteten minskat. Med sämre undervisningsförmåga har också elevernas prestationsnivå minskat. Effekterna kan ha förstärkts av att lärarna inte kunnat hålla ordning i klassrummen och getts möjligheter att överlåta till eleverna att bedriva en sorts självstudier där läraren reducerats till ett slags handledare. Med sämre lärare har det blivit viktigare att föräldrarna kompenserar den bristfälliga undervisningen med egna insatser hemmavid. Det betyder att de elever som inte haft stöd hemifrån blivit mer utsatta och fått sämre prestationsförmåga. En ökad okänslighet inom socio-ekonomiskt svaga grupper för elevernas prestationer har förstärkt denna effekt.

Det skulle vara intressant om Skolverket kunde specialstudera de 150-200 skolor som har den största andelen underpresterande elever. Hur ser den socio-ekonomiska sammansättningen hos föräldrarna ut jämfört med andra skolor? Vilken utbildningsnivå har lärarna? Skiljer sig deras meritpoäng i gymnasiet från andra lärares?

Nu när politikerna i båda blocken betonar vikten av gymnasieutbildning borde en kartläggning göras av de bakomliggande orsakerna till att 12,5 procent av grundskoleeleverna i nian (ca 97 000 tot) inte blir behöriga till gymnasieskolan (godkända betyg i åtta ämnen). När så gott som samtliga av dessa ändå börjar gymnasiet är det naturligt att en stor del avbryter sina studier. Dessutom avbryter de behöriga också sina studier. Efter fyra år har endast 77 procent avlagt gymnasieexamen.

Varje år måste politikerna vidta allvarliga tvångsåtgärder mot över 20 000 nya studenter för att förmå dem att avlägga gymnasieexamen (med godkända betyg?). Det blir ingen lätt uppgift. Frågan är om det ens är lämpligt med sådana metoder som har antytts (utebliven a-kassa och socialbidrag). Och är det effektivt för att minska utanförskapet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, april 12, 2014

Reinfeldt har inget konkret att säga om jobben

I Ekots intervju diskuterades försvaret istället för jobben. I dagens debattartikel lanserade Reinfeldt ett fempunktprogram. Det är intressant men problematiskt. Var finns de konkreta åtgärderna? Är det retoriken från 2006 som ska bli valvinnaren?

Hur ska Reinfeldt vinna valet? Det är rubriken på Ekots lördagsintervju 12/4-14 där statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades av Monica Saarinen. Andra frågor på webbsajten rörde u-svängen i skattefrågan och huruvida arbetslinjen kan fungera i ett val till. Den senare frågan tog Reinfeldt upp i SvD på Brännpunkt idag 12/4 under rubriken "Jobben valets viktigaste fråga". Där presenterar han ett fempunktsprogram där den första punkten är att alla som kan och vill arbeta ska få möjligheter till detta.

Fredrik Reinfeldt hos Ekot

Ekots intervju började med hur chanserna ser ut inför valet med de dåliga opinionssiffrorna. Han trodde att de 14 procentenheterna skulle kunna återtas. Det berodde enligt hans mening på att oppositionen hittills hade sluppit att konkretisera sin alternativa politik. Opinionen är kritisk även i försvarsfrågan redan före Ukraina påpekade Saarinen. Reinfeldt tycktes mena att orsaken var att 60 förband hade lagts ner de senaste åren. En militärtaktisk diskussion följde. Ukraina och Putin berördes.

Därefter togs skolfrågan upp där S tagit ledningen. Reinfeldt ansåg att skolan utjämnade livschanserna. Begåvning skulle få utslag. Men därefter talade han om speciallärare och särskilt stöd. Han trodde mer på Pisa än på Skolverket. Inlärningsstöd behövs. Men i vissa förorter är det bara 20 procent som klarar kraven i nian,i andra 100 procent, påpekade Saarinen och hävdade "segregation". Detta var inte Reinfeldt med på och han trodde inte att det var det fria skolvalet som var orsaken.

Behöver inte 20-procentsområdena extra insatser? Det tycktes Reinfeldt hålla med om utan att bli konkret. Är det fråga om etnisk segregation? En bra effekt av det fria skolvalet med muslimska friskolor? Vi får acceptera att människor är litet olika. Hur utjämnande blir skolan om alla svenskfödda lämnar den kommunala skolan och invandrarna går kvar? Det fick vi inget tydligt svar på. Diskussionen fortsatte med Maud Olofssons vägran att komma till konstitutionsutskottet. Även Nuons klimatpolitiska aspekter berördes.

Ingenting sades om arbetslinjen som valfråga. Därför är Reinfeldts inlägg på Brännpunkt särskilt intressant. Jobbprogrammet i SvD-artikeln har som punkt 1) drivkrafterna, 2) starka offentliga finanser, 3) exportökning genom att riva handelshinder, 4) arbetskraftens utbildning och 5) betoning av olika anställningsstöd.

Som valfråga skulle Ekot ha kunnat ifrågasätta punkt 1) eftersom det här gäller att öka arbetsutbudet. Är det verkligen så att väljarna upplever att det kvarvarande utanförskapet (det har reducerats med nästan 200 000 personer enl artikeln) är en följd av att folk hellre lyfter bidrag än tar ett arbete? Min bedömning är att den allmänna opinionen mer är inne på att arbetslösheten, Fas 3 och förtidspensioneringarna beror på att det inte finns tillräckligt många jobb att söka och att en del av de i utanförskap inte ens kan arbeta eftersom de är för sjuka. Att ha arbetslinjen med retoriken från 2006 som valfråga i år riskerar enligt min mening att bli kontraproduktivt.

Punkten 2) hör till den politiska ritualen och är knappast något som ger fler jobb. Den tredje punkten med exporten är naturligtvis sakmässigt sett riktig men ligger långt ifrån att i verkligheten ge någon stor exportökning och den vägen fler jobb. Exporten beror till den dominerande delen på världskonjunkturen. Är då utbildningsfrågorna i punkt 4) en fråga som berör det akuta problemet med för få nya jobb? Nej, det som Reinfeldt radar upp här är långsiktiga och breda satsningar på att höja medborgarnas teoretiska kompetens.

Det som borde diskuteras under punkt 4) är vilken typ av utbildningar som ger nya jobb. Visserligen finns det arbetsgivare som misslyckas vid sina rekryteringar men det verkar mera vara en följd av att de kräver arbetserfarenhet och hög teoretisk kompetens på samma gång. Det är ett mera begränsat problem som borde kunna lösas med att teknologer och andra på denna nivå fick tillgång till kvalificerad praktik och anställningar därefter som "påläggskalvar" som inte är färdiga omedelbart att delta i offensiva exportsatsningar. Den stora politiska frågan är istället huruvida gymnasieutbildning åt alla men med mediokra slutbetyg för mång är en jobbskapande åtgärd.

Punkten 5) innehåller redan så många anställningsstöd att det är svårt att hålla reda på alla. Men den sk jobbgarantin är ett svagt kort - i synnerhet dess tredje fas "sysselsättningsfasen". Ytterst få går därifrån vidare till riktiga jobb. Fas 3 är till åtminstone hälften ren terapiverksamhet utan produktiv nytta. Den andra hälften har prouktivitet och konkurrerar delvis med reguljära jobb (i strid med intentionerna).Här skulle behövas en fördjupad diskussion och forskning om utformningen och resultaten hittills. Ligger det något i hypotesen att det är de mest utslagna som ska ha produktiva men subventionerade jobb? De som enbart är lågavlönade har lättare att klara sig på arbetsmarknaden även om de tillfälligtvis blir utträngda enligt denna hypotes.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

onsdag, april 09, 2014

Skulle Socialdemokraterna ha gjort det bättre?

Kritiken mot regeringens budgetproposition går mest ut på att man lånat för mycket och ändå inte kunnat skapa nya jobb eller minska arbetslösheten. Men skulle en annan politik kunnat ge bättre resultat? Näringslivets produktion har sedan 2008 ökat 60 procent mindre än normalt.

Dagens riksdagsdebatt var irriterad och handlade mest om underskotten i statsbudgeten och hur man i framtiden skulle göra med överskottsmålet på en procent av BNP i de offentliga finanserna. Försök gjordes av oppositionen att leda i bevis att skattesänkningarna på 134 mdr kr under de två mandatperioderna har orsakat ett "hål" på 87 mdr kr. Dessutom har skattesänkningarna som jobbpolitik misslyckats eftersom arbetslösheten har ökat, sysselsättningsgraden påstås ha sjunkit och ungdomsarbetslösheten ökat kraftigt.

Om vi låter bli att gräva ner oss i all denna detaljkritik, som främst är en effekt av oppositionens naturliga felfinnarlusta, blir den övergripande frågan huruvida en annan politik hade varit bättre. Skulle en helt annan politik där man inte "lånat till skattesänkningar" ha gett fler jobb och lägre arbetslöshet de senaste åtta åren? För att kunna utvärdera detta ska jag först redovisa hur näringslivets produktion utvecklats med alliansregeringen:

Sedan början av 2008 har produktionen bara ökat 8-9%

När finanskrisen bröt ut i utlandet fick även Sverige känningar av den. Exporten minskade (blart 7/4) och det fick negativa effekter på investeringarna och den privata konsumtionen. I vårpropositionen (pdf) anges att näringslivets produktion ökat med i genomsnitt 3,5 procent per år under perioden 1994-2013. Sedan början av 2008 har årsökningen bara varit drygt 1,5 procent. Denna dåliga takt har naturligtvis dragit ner siffran 3,5 procent en del.

Om vi tänker oss att det inte blivit finanskris och att produktionen i näringslivet ökat med drygt 3,5 procent per år, finner vi att omkring 60 procent av den normala produktionsökningen 2008-13 aldrig kom till stånd. Varuproduktionen (streckad linje) har stagnerat och i någon mån har detta lindrats av tjänsteproduktionens lilla ökning.

Sysselsättningsgraden är högre 2014 än 2006

Trots den svaga ökningen av näringslivets produktion har den totala sysselsättningen ökat i linje med trenden från mitten av 1990-talet. Variationen i den offentliga sysselsättningen har varit liten varför tillväxten av nya jobb i huvudsak skett i näringslivet. Detta måste trots allt betecknas som en framgång för regeringens jobbpolitik i bred mening. Den stora internationella recessionen fick begränsade och snart övergående effekter på den svenska arbetsmarknaden till skillnad från den svenska depressionen under en stor del av 1990-talet.

Även sysselsättningsgraden har utvecklats hyggligt. Den mäter andelen sysselsatta i procent av befolkningen i aktiv ålder - i det här fallet i procent av åldersgruppen 15-74 år. Här finns en tendens till att fler börjar studera i de lägre åldersgrupperna och att det i åldersgruppen 65-74 år sker en tillväxt av pensionärer genom 40-talisterna. Dessa grupper har vanligtvis inte arbete vilket drar ned sysselsättningsgraden. Till detta kommer en ökning av befolkningengrupper födda i utlandet. Dessa har traditionellt en lägre sysselsättningsgrad än inrikesfödda. Men sysselsättningsgraden har ändå ökat.

Men arbetslösheten har ökat. Det är dels en följd av att näringslivets produktion ökat i så blygsam takt pga de internationella konjunkturbakslagen (finans- o eurokriserna). Dels har antalet utrikesfödda ökat i en takt som varit för snabb för att den svenska arbetsmarknaden skulle ha hunnit med att suga upp hela tillskottet. Detta visade Mårten Palme i ett diagram i sin rapport nyligen. Även långtidsarbetslösheten kan förklaras på detta sätt (diagram). Till detta kommer att antalet förtidspensionerade och långtidssjukskrivna minskat. Dessa är svåra att anställa särskilt i lågkonjunktur, vilket också bidrar till långtidsarbetslösheten.

Om de rödgröna med en socialdemokratisk statsminister hade regerat skulle naturligtvis alla svårigheter till följd av de internationella kriserna varit desamma. Med en större benägenhet att inte låna under krisperioder, som deras retorik ger sken av, skulle näringslivets produktion ha utvecklat sig ännu sämre. Det hade ökat arbetslösheten. Att kritiken av regeringen nu kan upplevas som kraftfull beror rimligtvis mest på en bättre retorisk förmåga än på en utarbetad kritik i sak.

En alternativ politik skulle sannolikt inte ha innefattat några större skattesänkningar. Dessa pengar hade antingen kunnat användas till att slippa den låntagning som faktiskt skett eller till att öka olika offentliga utgifter, som då måste lånefinansieras. Att höja de offentliga utgifterna kraftigt under krisåren med hjälp av upplåning hade knappast varit realistiskt med tanke på hur man på de internationella kapitalmarknaderna såg på en sådan politik. Därför hade Socialdemokraternas politik sannolikt medfört större arbetslöshet. Möjligen hade en mer restriktiv invandringspolitik kunnat reducera denna ökning något. Mot detta talar Miljöpartiets inställning till en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, april 08, 2014

Globala uppvärmningen stagnerar fortfarande

Satellitmätningarna i mars visade ingen global temperaturökning. Inte heller har havsytans nivå stigit snabbare de senaste 12 åren då temperaturen slutat stiga.

 Utfallet i mars blev lägre temperatur än i januari och samma som i februari. Jorden ligger för tillfället lägre i temperatur än under genomsnittet 2013.


Eftersom koldioxidutsläppen fortgått och halten i atmosfären stigit med oförändrad hastighet måste avvikelsen mot den gängse klimathotsteorin förklaras. En sådan är att värmen av någon anledning försvunnit ner i haven. Men någon effekt på havsytans stegring syns inte. Det borde ske en extra utvidgning om värmen i högre utsträckning har tagits upp av haven.


Havsytans stegring är en komplicerad historia. Den påverkas av nederbörden kring polerna - tillväxten av Antarktis snötäcke sänker sålunda havsytan med 7 mm per år. Men den stiger också, både till följd av smältande glaciärer och genom värmeutvidgning. En oavbruten stegring har pågått i 175 år. Trenden de senaste 20 åren har enligt Lennart Bengtsson dock varit oförändrad kring 3 mm/år från att tidigare legat på knappt 1,5 mm.

Kan det vara så att teorin om en förstärkt växthuseffekt till följd av människans påverkan genom utsläpp inte stämmer till fullo?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, april 07, 2014

Vi väntar ännu på exportens ökning

Att det gått sämre för Sverige på vissa områden beror på att den flera gånger förutspådda exportökningen inte har kommit igång. Om exporten hade stigit med 7 procent om året som tidigare hade den 2014 varit 50 procent större.

I Konjunkturinstitutets marsrapport (pdf) förutspår man att exporten snart ska öka. Det gjorde man också i junirapporten (bloggartikel). Nu visar man ett likartat diagram som då för ett trekvarts år sedan (bild). Men det syns nu ändå en begynnande ökning första kvartalet 2014.

Den dåliga exporten under sex år förklarar en del av Sveriges svårigheter

Från början av 1997 till slutet av 2007 ökade exporten med 7 procent årligen. Om denna ökning hade fortsatt - dvs det hade inte utbrutit en finanskris i världen - skulle Sveriges export 2014 varit drygt 50 procent större än vad som nu förutses.

När man nu inför valet vill utvärdera regeringens politik för att minska utanförskapet måste man rimligtvis ta hänsyn till att Sverige, som är ett mycket exportberoende land, utan förskyllan drabbats av utebliven export med en tredjedel (=en utebliven ökning med 50 procent).

Men i media verkar man inte vilja ta med denna negativa faktor i analyserna. Sålunda skrev SvD i söndags att "utanförskapet är kvar efter åtta år". Regeringen har inte kunnat hålla sina vallöften, menar man. Den statistik som SvD refererar till visar dock att "utanförskapet" minskat med 20 procent 2006-13. Denna minskning är dock koncentrerad till den första mandatperioden när svårigheterna var som störst. Det senare skriver SvD inget om. Sannolikt beror denna asymmetri på att företagen i början väntade sig en snar återhämtning av exporten som ännu inte inträffat.

Jag har intrycket att Anders Borg ibland försöker förklara att Sverige klarat sig relativt bra trots svårigheterna i utlandet. Men media verkar inte vilja lägga någon vikt vid detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: