tisdag, december 23, 2014

När maskinerna slår ut jobben

Om hälften av dagens jobb tas över av maskiner får den minst produktiva delen av arbetskraften stora svårigheter. NAIRU stiger drastiskt och nya bidragssystem måste konstrueras om inte skillnaderna i levnadsstandard ska bli enorma.

I SvD 22/12-14 skriver docent Andreas Bergh en kolumn med rubriken "När jobben tas bort". Den handlar om tendensen att robotar och datorer tar över alltfler enklare jobb. Bergh hänvisar till studier som hävdar att 50 procent av dagens jobb ersätts av automatiserad teknik inom 20 år. Detta gäller såväl industrin som kunskaps- och tjänstesektorn.


Detta kan te sig oroande, menar Bergh, men hänvisar till den historiska utvecklingen som inte visat att det skulle bli brist på jobb. "Automatisering som drastiskt minskar behovet av lönearbete är således inte något hotfullt framtidsscenario." Vad vi kommer att arbeta med avgörs av vad människor är beredda att betala för, menar Bergh trosvisst. Är det verkligen så enkelt?



 En klassisk syn på hur stora produktivitetsökningar kan mötas är att hänvisa till möjligheterna att förkorta arbetstiden. 

Om människorna är beredda att till betydande del avstå från möjliga löneökningar är det i en abstrakt analys möjligt att förkorta arbetstiden för de flesta. I praktiken finns det dock vissa svårigheter som sammanhänger med arbetskraftens olika egenskaper. Exempelvis kan man inte förkorta arbetstiden kraftigt för läkarkåren eftersom det knappast är möjligt att utbilda nya läkare som fyller ut luckorna. Det är inte heller troligt att kvalificerade arbeten är möjliga att automatisera i sådan utsträckning att arbetstiden kan förkortas.

Ett allvarligare problem uppstår emellertid för den motsatta delen av arbetskraften. Det är de enkla arbetsuppgifterna som först ersätts med robotar och liknande. Historiskt har jordbruket kunnat mekaniseras och de tidigare lantarbetarna har kunnat bemanna industrin, som i sitt tidiga skede hade gott om enkla arbetsuppgifter. När uppgifterna blev mer kvalificerade och mer produktiva kunde överskottet av arbetskraft istället få jobb inom tjänstesektorn. Men redan här började det gnissla i maskineriet. En stigande andel av arbetskraften fick allt svårare att få nya jobb. Väntetiderna för de fåtaliga enkla jobben ökade vilket registrerades som en stigande strukturell arbetslöshet. Denna kallas också jämviktsarbetslöshet eller NAIRU. Enligt Konjunkturinstitutets decemberrapport i år uppgår den till 6,8 procent i Sverige.

Om många av de relativt enkla jobben inom 20 år kommer att slås ut kommer naturligtvis NAIRU att stiga kraftigt. För Sveriges del kommer också invandringen av okvalificerad arbetskraft att ge ytterligare bidrag. Politikerna brukar möta sådana farhågor med att förorda ökade utbildningsinsatser. Nu senast har man varit inne på nästintill tvångsåtgärder för att få alla att gå igenom en en gymnasieutbildning. Men om uppemot hälften av alla jobb idag kommer att slås ut på 20 år finns det knappast någon teoretisk möjlighet att utbilda  stora delar av befolkningen så att de passar för de relativt kvalificerade jobb som blir kvar. I sista hand stupar ett sådant projekt på att en betydande del inte har de teoretiska kvalifikationerna för att klara en sådan utbildning.

Det kanske är möjligt att expandera tjänstesektorn istället. Men den förändring som Bergh ställer i utsikt är så omfattande att det är svårt att föreställa sig vilken typ av tjänster som skulle kunna suga upp en så stor del av befolkningen. Kanske måste arbetstiden (och därmed lönen) minskas kraftigt i tjänstesektorn. Det ger antingen upphov till stora inkomstskillnader eller ställer krav på helt nya bidragssystem för att hålla uppe de sämst ställdas levnadsnivå inklusive välfärdstjänster. Om problemen är av den storleksordning som Bergh refererar till finns det knappast någon anledning att sangviniskt hänvisa till människors "fantasi och skaparförmåga" för att åstadkomma en lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, december 14, 2014

Varför utlyste Löfven nyval 22 mars?

Löfven är oerfaren och har dåliga rådgivare. När Reinfeldt erbjöd sig att släppa fram Löfven tog han chansen trots att Reinfeldt hade riggat processen med starka hinder. Och med statsvetarnas felaktiga definition av majoritet trodde Löfven att han skulle klara regerandet.

Hur hamnade Sverige i den nu aktuella röran med nyval utan att regeringen och oppositionen förhandlat om budgeten? Upprinnelsen till dagens svårigheter måste sökas i den process som föregick regeringsbildningen i september 2014. Då deklarerade Fredrik Reinfeldt att man visserligen skulle släppa fram Stefan Löfven om de rödgröna blev större än Alliansen i valet men att man skulle ställa till ordentligt med besvär i form av utbrutna delar av budgeten (som skulle röstas ned) och i form av att Alliansen skulle lägga fram en egen budget, som teoretiskt skulle kunna gå igenom istället för regeringens budget.

Stefan Löfven
Varför ville Reinfeldt göra det svårt för Löfven om de rödgröna skulle få relativ majoritet? Så här efteråt är det inte alldeles enkelt att analysera denna fråga eftersom man i augusti oftast diskuterade frågan utan att skilja mellan relativ och absolut majoritet. En tolkning är att Reinfeldt ville få Löfven att erkänna att han måste ta med kommunisterna i regeringen. Hotet om ministerposter till det då sturska Vänsterpartiet kunde tänkas ha en avskräckande inverkan på mittenväljarnas vilja att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

En annan tolkning är att "stridshingsten" Reinfeldt hade ambitionen att manövrera så att Löfven inte skulle våga bilda regering om den lätt skulle kunna falla. Istället skulle Reinfeldt bilda regering med stöd från Socialdemokraterna, som ju mer än allt annat ville sätta stopp för inflytande för Sverigedemokraterna. Medgivandet att släppa fram Löfven skulle då ha betingats av taktik att inte framstå som alltför oresonlig.

Det naturliga hade dock varit att rösta nej till Löfven som statsminister. Genom att SD också hade röstat nej hade Löfven inte kommit längre och då hade talmannens bud gått till Reinfeldt. Han hade då kunnat bli statsminister med hjälp av nedlagda röster från S (oberoende av vad SD gjorde). För att SD inte skulle få något inflytande därefter skulle Löfven varit nödgad att göra upp med Alliansen om stöd i viktigare frågor. Detta hade dock inte behövt gälla budgeten. Eftersom det inte skulle ha funnits något alternativt budgetförslag som kunnat få majoritet hade Alliansregeringens budgetproposition gått igenom. Även om Löfven varit obstinat hade det inte blivit någon regeringskris eller nyval.

Istället ville Reinfeldt släppa fram Löfven med villkoret att han kunde visa att han skulle kunna få majoritet för sin budgetproposition. Detta borde prima facie inte ha lett till något annat resultat än i det föregående fallet. Alliansen och SD hade röstat emot eftersom Löfven inte kunde/ville få utfästelser från SD om att budgeten skulle gå igenom. Här inträder emellertid den kritiska punkten i skeendet i form av ett antal statsvetare hävdade att "majoritet" mot budgeten krävde att den minoritet som var emot budgeten var större än den minoritet som stödde regeringens budget. Eftersom regeringens minoritet var större än Alliansens minoritet skulle någon "majoritet" mot budgeten inte kunna uppbådas. Det gällde bara att Löfven fick med Vänsterpartiet i regeringen, annars visste man inte vad som kunde hända om V t ex lade ned rösterna.

Den oerfarne, okunnige samt möjligtvis omdömeslöse Löfven tog med entusiasm fasta på detta egentligen helt felaktiga kriterium. Han mjukade upp V så att Jonas Sjöstedt nöjde sig med att i ett avtal lova att stödja Löfvens budget utan att få ministerposter. Till yttermera visso gich han till talmannen utan att detta avtal var färdigt och försäkrade att han skulle kunna få majoritet för budgeten. Och ödesdigert nog accepterade både talmannen och Alliansen denna advokatyr - kanske lugnade av experternas försäkringar att praxis skulle hindra SD från att rösta på Alliansens budget. Detta var rent önsketänkande. Om SD verkligen inte hade velat bryta mot praxis men ändå önskat få inflytande kunde ju SD ha avstått från att lämna in en formell budgetmotion denna höst när nu Alliansen med sin gemensamma budget öppnat för denna möjlighet..

Att Alliansen lade fram en gemensam budget var rimligtvis ett led i att avskräcka Löfven från att försöka bilda regering när han formellt fick chansen. Han skulle ha insett det riskabla med regeringsbildningen när det förelåg ett nederlagshot i form av en borgerlig budget som kunde gå igenom och frivilligt valt att kasta in handduken. Då skulle Reinfeldt ha kunnat komma igen med Löfvens stöd på längre sikt. Men genom att Reinfeldt övergav ev sådana planer redan på valnatten ingavs Löfven falska förhoppningar om att han skulle klara regeringsbildningen och budgeten. Reinfeldts avgång är alltså en bidragande orsak till dagens svårigheter och det extra valet 22 mars.

Men Löfvens bristande omdömesförmåga och oerfarenhet bidrog ytterligare till att saken drevs till sin spets. Han trodde uppenbarligen att Fp och C skulle gå med på att få ministerposter eller åtminstone stödja regeringens budget med vissa justeringar som han ville förhandla om. Detta hade betytt slutet för Alliansen och det borgerliga samarbetet inför valet 2018. En del bedömare tror att Löfven avsiktligt ville bryta sönder Alliansen. Jag tror dock att han inte förstod bättre, och han insåg inte att tanken var dödfödd. Något försök att förhandla med hela Alliansen gjorde inte Löfven förrän några timmar innan han dekarerade att det skulle bli nyval. En van politisk förhandlare hade naturligtvis erbjudit ett antal konkreta eftergifter offentligt och låtit de politiska kommentatorerna framföra hotet att det skulle bli nyval om inte Alliansen kröp till korset.

Nu brände Löfven av nyvalsvapnet utan att ens försöka få något i gengäld om han hade avstått. Sannolikt var detta oöverlagt och betingat av affekt. Han borde ha kunnat vänta en stor del av december eftersom det formellt inte går att utlysa ett extra val förrän den 29:e. Under tiden hade han kunnat försöka få igenom ändringar i Alliansens budget så att han kunnat regera vidare. Gång på gång har Löfven försuttit sina chanser mot bättre vetande. Det borde rimligtvis bero på dåligt omdöme och inkompetenta rådgivare - eller är han trögtänkt? Nu den senaste veckan visar sig hans tillkortakommanden som habil politiker ånyo genom den obeslutsamhet han visar i frågan om hur han ska samarbeta med MP. Först skulle han bedriva valrörelse tillsammans med MP med budgetförslaget som plattform. Nu säger han att budgeten är överspelad och han markerar distans till MP - helt i enlighet med LO:s önskemål.

Trots sin buttra framtoning besitter Löfven starka irrationella känslor som förstör hans politiska taktik. Han är dessutom beredd att spela högt och förlora. Extravalet kan mycket väl resultera i den omvända situationen i riksdagen mot idag. Men även med liknande valutslag som idag kan Löfven hindras från att bli statsminister om Alliansen röstar emot och får stöd av SD. Med tanke på Alliansens självsäkra omedgörlighet de senaste månaderna är det inte lätt att se att man nu i mars skulle vara beredd att hjälpa Löfven att bli statsminister.

Wolodarski DN om extravalet 14/12
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, november 26, 2014

Vad händer om regeringens budgetförslag faller?

Statsministern kommer knappast att avgå och utlysa nyval om han förlorar omröstningen om regeringens budgetförslag. Han kan fortsätta regera och lägga fram ändringsförslag som tunnar ut det segrande alliansförslaget.

Den första frågan är huruvida regeringens budgetförslag verkligen faller. En del bedömare menar att allianspartierna skulle lägga ned sina röster när deras förslag kommer upp till omröstning i Riksdagen. Några politiker inom Alliansen förklarar trosvisst att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Det tror också finansminister Magdalena Andersson. Det är skattesänkningen för pensionärerna som SD inte skulle våga rösta bort enligt henne.
Många bedömare tror också att ett nederlag för regeringen skulle leda till nyval (extraval). Men om budgeten faller på onsdag blir det knappast början till omedelbart nyval. Stefan Löfven (S) har klart deklarerat att han inte kommer att avgå "bara sådär". Han citeras i Expressen 22/11:
"Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Men jag kommer inte att administrera någon annans budget. Det finns andra sätt att hantera en sådan situation".
Enligt statsvetarna Ulf Bjereld, Tommy Möller och Jonas Hinnfors vill allianspartierna i rådande läge undvika ett extraval (nyval). "En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen" menar Bjereld. Även mindre omfattande ändringar är möjliga (ÖC). Om Löfven tar fasta på detta kan ett spännande chicken-race utvecklas.
Löfven vill samarbeta över blockgränsen men helst inte ha nyval. Han kan då lägga fram ändringsförslag som mer eller mindre betyder en återgång till S-MP-budgeten. Får han inte igenom dessa hotar han med nyval.
De borgerliga kan göra vissa eftergifter för att inte riskera nyval. Men de kan också hävda att nu måste Löfven avgå, annars lägger man fram ett krav på misstroendevotum. Det enda som kan stoppa detta är en regeringsombildning där MP inte längre finns med och att avtalen med V tas tillbaka. I utbyte kan Alliansen gå med på vissa revideringar av budgeten.
Utfallet av denna kohandel avgörs av hur målmedveten och handlingskraftig Alliansen är. Men Löfven är en erkänt skicklig förhandlare och i denna situation med en håglös och desorienterad borgerlighet har han alla chanser att vinna detta chicken-race.
Hela debatten präglas av Alliansens passivitet. Om det hade varit lite ruter i de borgerliga politikerna hade de talat om nyval som en ren beredskapsåtgärd för att säkra sin framtida förhandlingsposition. Eller ska vi tro att denna passivitet beror på att det pågår hemliga förhandlingar med Löfven?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, november 16, 2014

Bolånekris? Behövs amorteringstvång?

Att amortera sina skulder är alltid moraliskt förträffligt. Men statligt amorteringstvång motiveras med stabilitetsskäl. Dessa visar sig vara oväntat svaga enligt Finansinspektionens analys.

Den 11 november 2014 kom Finansinspektionen med förslag om  amorteringstvång för bostadslån Nya lån ska amorteras ned till 50 procent av bostadens värde med först 2 procent om året ned till 70 procent och därefter 1 procent årligen. Motiveringen är stabiliseringspolitisk. Det finns en risk med högbelånade bostäder om räntorna skulle stiga eller om en ekonomisk kris skulle utlösa massarbetslöshet i Sverige. Hårt skuldsatta hushåll skulle då få svårt att klara finansieringen av boendet vilket skulle kunna utlösa försäljningar som i sin tur ledde till kraftigt fallande bostadspriser. Följden skulle då kunna bli allmänt fallande konsumtion och ytterligare arbetslöshet.

Opinionen har delvis mottagit förslaget positivt genom att med tillfredsställelse notera att det verkar vara moraliskt sunt att reducera skuldsättningen hos de tydligt "ansvarslösa" hushållen som förletts att dra på sig för höga skulder av moraliskt lågtstående bankdirektörer. Diskussionen kring den stabiliseringspolitiska motiveringen har varit mera oklar.

Det enklaste stabiliseringsargumentet är nära relaterat till det moraliska argumentet. Man noterar att hushållens skuldsättningsgrad har ökat kraftigt. Finansinspektionen anger själv en ökning med ca 60 procentenheter 1994-2008. Denna skuldkvot definieras som alla skulder i relation till den disponibla årliga inkomsten. Nivån har stannat på drygt 170 procent sedan bolånetaket på 85 procent infördes. Men en liten ökning har änå noterats vilket framhålls som oroväckande av bl a Boverket (där man under många år förutsett ett boprisfall med 20 procent).

Finansinspektionen påtalar emellertid att skuldkvotens stegring till största delen har strukturella orsaker. Den främsta är omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter och att nybyggandet främst gäller ägarbostäder. Dessutom har byggandet varit litet, urbaniseringen kraftig, inträdet på arbetsmarknaden har skett allt senare samt att boenderelaterade skatter och räntor nu är lägre.

Utöver detta har FI gjort specialundersökningar av hushållens motståndskraft inför eventuella ekonomiska påfrestningar som visar att den är klart bättre än 2011 och obetydligt lägre än 2012. De flesta amorterar redan idag på sina lån. Dessutom visar andra nyckeltal rörande hushållens finansiella situation inte någon alarmerande utveckling. I nedanstående diagram visas tre sådana indikatorer förutom en variant av skuldkvoten (skulder i relation till BNP, orange linje överst):



Skuldsättningsgraden (röd linje) visar de totala skuldernas andel av tillgångarna, såväl finansiella som reala. Skuldutvecklingen har sålunda hållit nästan samma takt som ökningen av värdet på tillgångarna. Den gröna linjen nederst visar räntekvoten som definieras som ränteutgifterna i procent av de disponibla inkomsterna. Räntornas andel har alltså sjunkit. Belåningsgraden för nya bolån sjönk när bolånetaket infördes men har därefter ökat något.

Finansinspektionen presenterar ytterligare en indikator som internationell forskning fokuserat när det gäller finansiell instabilitet. Den kallas kreditgapet och indikerar hur kreditnivån i en ekonomi förhåller sig till ett normalläge. Här innefattas krediter både till hushåll och företag som relateras till en normal trend. Teorin bakom går ut på att finansiell instabilitet tenderar att inträffa när kreditgivningen ökar onormalt eftersom då allt fler lågkvalitativa låntagare och projekt blir involverade. Sådana tendenser fanns även i Sverige vid den internationella finanskrisen. Sedan dess har läget förbättrats avsevärt och tendensen är positiv:



Det finns alltså utifrån Finansinspektionens egna undersökningar och redovisning av olika indikatorer att ifrågasätta huruvida det finns saklig grund för att vidta åtgärder för tvångsreglerade amorteringar av bolånen. Att det finns moraliska skäl är en annan sak. Men de skälen måste vägas mot att en åtstramning av bolånemarknaden nu skulle ge upphov till en viss reduktion av den privata konsumtionsutvecklingen i ett läge då denna ersätter exporten som draghjälp i konjunkturutvecklingen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, november 04, 2014

Utjämning redan i samhällskontraktet? del II

Ett kontrakt som leder till stora inkomstskillnader blir inte stabilt, menar Molander. Men en närmast total inkomstutjämning, som han förordar, blir väl inte heller stabil? Diskussionen om brist på incitament saknas av någon anledning. Kommandoekonomi är knappast stabil.

Hur ska en bra författning utformas som dessutom är tillräckligt stabil för att bevara de ursprungliga intentionerna bakom samhällskontraktet? Kring dessa problem uppehåller sig Per Molander i den andra hälften av sin bok Ojämlikhetens anatomi. Om Molanders allmänna bakgrundsredovisning skrev jag 27/10-14. Den utmynnade i frågan hur ett ursprungligt kontrakt skulle utformas i fördelningspolitiskt hänseende mot bakgrund av Molanders egen föreställning att Nashs förhandlingsmodell med tiden ger upphov till verkligt stora klyftor i levnadsstandard. Den stora majoriteten av befolkningen skulle pressas ned mot någon sorts absolut fattigdomsgräns.

Ett kontrakt som leder till gigantiska inkomstskillnader verkar enligt Molander vara det som föreslagits av Robert Nozick. Här har alla lika rättigheter men så småningom får ett litet fåtal övertaget. Även om alla byten sker efter en rättvis procedur (frivilligt) kommer inkomstfördelningen att bli mycket ojämn. Molander slutför inte analysen om stabiliteten men man kan föreställa sig att samhället kommer att drabbas av upplopp, revolter, kriminalitet och repression som kanske slår över i revolution. Nozicks förslag är ett stort politisk-filosofiskt misstag, enligt Molander.I klartext menar han tydligen att en oinskränkt äganderätt är destabiliserande.

Det behövs enligt Molander en återkopplingsmekanism som korrigerar utvecklandet av den ojämlikhet som följer av Nashs modell. Här är det främst John Rawls' omfördelningsfilosofi som faller Molander i smaken. Som bekant ansåg Rawls att opartiska kontraktsslutande parter skulle välja ett samhälle där de som visar sig bli sämst ställda ändå får det så bra som möjligt. (Man väljer utifrån en maximin-princip). Här gör Molander en något bisarr utvikning med ett resonemang att höjningen av den sämst ställda gruppen successivt leder till att alla får utjämnade inkomster. I praktiken är det fråga om en avgränsad grupp som enligt Rawls' egen bedömning kunde erhålla välstånd från resten av befolkningen med en proportionell inkomstskatt.

Molander nämner även några mindre kända företrädare för liknande principer. En av dessa är John Harsanyi som före Rawls lade fram en mer utilitaristiskt utformad princip. Senare har Ken Binmore utvecklat fördelningsprinciperna i kontraktsteorin men Molander nämner ingenting mera konkret om dessa två alternativ. Harsanyi skulle dock ha en något mindre utjämnande modell medan Binmore närmast förordar total inkomstutjämning som bärande kontraktsprincip (recension av hans Natural Justice).

Rawls går igenom ett antal omfördelningsprinciper innan han landar på sin egen "differensprincip" om maximal standard för de sämst ställda (blart jun-07). Han avvisar sålunda den utilitaristiska kollektiva lyckomaximeringen eftersom några som inte lyckas så väl i nyttokalkylen då kan offras för de andras bästa. Likaså avvisar han principen om total inkomstutjämning. Denna motiverades ännu 1944 med en indirekt, men förenklad, utilitaristisk kalkyl som byggde på skillnader i marginalnytta (Abba P Lerner). Vi kan kalla den naiv utilitarism. Harsanyi var först med att kritisera denna naiva variant och förorda att man måste beakta att höga utjämnande skatter kan försämra incitamenten och därmed reducera den totala nyttosumman, vilket Rawls också anslöt till.. Men likalöneprincipen har dykt upp i nya skepnader som dock varit löst underbyggda. Den utilitaristiskt orienterade filosofen Peter Singer har dock försökt motivera utjämning (1993) utan att direkt bygga på utilitarismen (blart aug-07).

Diskussionen om omfördelningsprinciper i Molanders bok förlorar sig ett dimmigt töcken men jag tolkar att han ändå är mera radikalt utjämnande än den konventionella tolkningen av Rawls. Detta borde ha lett in författaren på en annan typ av stabilitetsdiskussion. Både Harsanyi och Rawls beaktade att en alltför långtgående utjämning skulle förstöra incitamentsstrrukturen. Även Singer bekymrade sig för att företagarna inte skulle jobba på ordentligt om de inte fick lön för mödan även om han trodde att de anställda skulle fortsätta som vanligt. Kanske man måste upphäva den privata äganderätten, resonerade han. Men även i kommuniststaterna måste man på sin tid betala vid sidan om för att få hantverkarna att jobba. Vi måste därför försöka ändra människans natur, menade han (uppenbarligen orealistiskt).

Läsaren av Molanders bok saknar ett resonemang om hur samhället skulle fungera med svaga ekonomiska incitament. Måste en kommandoekonomi införas? Blir inte följden av detta ett våldsamt motstånd som i slutändan riskerar att välta hela systemet? Molander sviker sin egen uppläggning av vad han vill analysera, nämligen olika konstruktioners stabilitetsegenskaper. Istället övergår han till att diskutera olika belöningsprincipers moraliska legitimitet. (Denna problematik återkommer jag till senare.)

Se även: Är inkomstskillnader nästan godtyckliga? 22/10-14

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

måndag, november 03, 2014

Att trycka pengar gav ingen inflation i USA

De som förutsade att det skulle bli väldig inflation när Ben Bernanke började trycka pengar fick fel, Det blev 36 procent mera pengar men bara 11 procents inflation.

Nu avslutar USA:s centralbank Fed sin politik med kvantitativa lättnader (QE) eller som detta populärt kallas "att trycka pengar". Totalt har centralbanken sedan hösten 2008 skjutit till drygt 3 500 miljarder dollar (SvD). Detta skedde sedan finanskrisen blev akut efter konkursen för Lehman Brothers i september 2008.

Fed-chefen Ben Bernanke fick mycket kritik för tilltaget att "starta sedelpressarna" som dock inte innebar att det trycktes nya pengar rent fysiskt utan att Fed köpte stats- och bostadsobligationer för elektroniskt skapade pengar. Detta skulle leda till ohämmad inflation menade många. Det var inte bara fråga om att mera pengar direkt skapar högre priser utan en del befarade någon form av oklar kumulativ effekt som skulle leda till hyperinflation.

Hur gick det då? Vi har inte riktigt känslan av att USA råkat ut för någon extra inflation. Men de ekonomiska kommentatorerna, som kanske själva är anhängare av den enkla kvantitetsteorin, har varit obenägna att fästa uppmärksamheten på hur dåligt denna teori stämmer med verkligheten. Penningmängden sedan bottenläget i konjunkturen under andra kvartalet 2009 har ökat med 36 procent. Det motsvarar 6 procent om året. Här nedan visas ett diagram från Federal Reserve Economic Data (FRED) över måttet M2 som inkluderar allmänhetens inlåningskonton:


Har då konsumentpriserna stigit åtminstone bortåt 36 procent under dessa drygt fem år? I diagrammet nedan visas KPI i USA - observera att skalan är utdragen på höjden vilket försvårar en snabb visuell jämförelse:


Konsumentpriserna steg under perioden med organiserad "pengatryckning" från våren 2009 till idag (aug) med 11,4 procent. Det är drygt 2 procent om året. Perioden maj-02 till aug-07 steg priserna med 15,7 procent - alltså  med 38 procent snabbare takt trots att Fed inte tryckte pengar. Sambandet mellan sedelpressarna och inflationen är inte så kategoriskt som många förståsigpåare gjort gällande. En orsak till detta är naturligtvis att en del av de nya pengarna måste användas till den ökande transaktionsvolym som ökningen av penningmängden möjliggör. BNP visas i nedanstående diagram:


Från botten det andra kvartalet 2009 till andra kvartalet i år ökade BNP i USA med 11,5 procent.Det betyder att den nominella produktionen (PxT i bytesekvationen)sög upp ca 25 procentenheter av ökningen av penningmängden med 36 procent. Resten av pengarna åstadkom likväl ingen inflation eftersom pengarnas omloppshastighet med matematisk nödvändighet då sjönk.

Felet som alla trosvissa bedömare tycks ha gjort är att anta att en våldsam lågkonjunktur med finanskris inte påverkar pengarnas omsättningshastighet. Eftersom dennas utveckling är ytterst svårbedömd vid stora påfrestningar borde man avstå från att göra prognoser om stark inflation och rentav hyperinflation när centralbanken gör helt nödvändiga kvantitativa lättnader. Fed klarade att tillbakavisa sina kritiker men den europeiska ECB  lider av att inte våga (kunna?) göra det nödvändiga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, oktober 28, 2014

Nollränta bättre än att trycka pengar?

Riksbanken skulle kunna köpa nya statsobligationer direkt från staten istället för att alltmer desperat laborera med lågräntepolitik som kan leda till en bostadsbubbla.

Riksbanken offentliggjorde idag 28/10-14 att sryrräntan sänks med 0,25 procentenheter till noll procent.. Kronan sjönk som en mindre sten till 9,34 kr/€ (från 9,28 igår där en del av sänkningen var diskonterad). Centralbanken blir alltmer desperat i sina strävanden att leva upp till inflationsmålet om 2 procent.

Än så länge har Riksbanken konsekvent avvisat metoden med kvantitativa lättnader, QE. Detta kallas i allmänhet att "trycka pengar". Och det får man inte göra eftersom det då kan bli inflation. Det verkar vara bättre att undvika inflation än att undvika en bubbla på bostadsmarknaden som kan kasta Sverige in i en lågkonjunktur.

Men var inte målet för Riksbanken att få upp inflationen och undvika en konstlad prisstegring på villor och bostadsrätter? Alltför låg ränta bidrog i början på 00-talet till den amerikanska bostadsbubblan som när räntan höjdes utlöste den stora finanskrisen. Det verkar inte vara självklart att nollränta är bättre än att trycka pengar.

Den konventionella "pengatryckningen" (QE) består i att centralbanken köper statsobligationer och bostadspapper från innehavarna i finanssektorn. Dessa blir då mer benägna att låna ut pengarna igen och då till låg ränta. Skulle det lösa problemet med risk för en bostadsbubbla?

Om centralbanken ändå ska "trycka pengar" kunde det väl göras i form av direkta köp av statsobligationer från staten själv? Då skulle en del av utgifterna inte behöva bekostas med skatter (temporärt) vilket skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin bättre än genom sänkt ränta.

Problemet med direkta köp av statsobligationer är att den allmänna uppfattningen är att dett tämligen omedelbart skulle leda till hyperinflation. Eftersom politikerna och en del av aktörerna i finanssektorn faktiskt tycks tro detta kan man fråga sig var mera seriösa nationalekonomiska bedömare håller hus? De borde nu förklara att rädslan för mycket stark inflation är obefogad. Eller tror nationalekonomerna också på hyperinflationsspöket?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se 
[Kommentar av Olof Manner i Affärsvärlden]

Etiketter:

måndag, oktober 27, 2014

Utjämning redan i samhällskontraktet I?

Ekonomisk utjämning på politisk väg är ett relativt nytt fenomen i idéistorien. Att detta skulle regleras i författningen är en ännu nyare tanke som fick genomslag med Rawls. Molander ger en översikt i boken om ojämlikheten.

I boken Ojämlikhetens anatomi av Per Molander analyserar författaren hur olika samhällskonstruktioner förmår bevara de ursprungliga intentionerna. Dessa är ofta enbart av samhällsbevarande karaktär. Hugo Grotius menade att grunden för alla rättssystem bör vara den mänskliga naturen där en viktig del "är längtan efter ett fredligt och välordnat samhälle". Från detta kan man dock konstruera mer invecklade författningar och kontrakt.

 Molander ger två exempel på misslyckade element i samhällskonstruktionerna. Det ena är adelns skattefrihet där motprestationen skulle vara militärt skydd. Den andra är medgivandet för kyrkan att beskatta allmogen med tionde. Båda utvecklades med tiden till till ett berikande av små grupper på övrigas bekostnad. Vidare går han igenom den konservativa ideologins anspråk på att kunna legitimera den bestående ordningens ekonomiska skillnader och underkänner dessa liksom även olika religioners rättfärdiganden av ekonomisk ojämlikhet.

Det är det liberala projektet som står i centrum för Molanders granskning. Han nämner Hobbes, Hume, Locke och Rousseau och landar på problemet att ett liberalt samhälle måste innehålla någon föreställning om en korrektionsmekanism som begränsar den ohämmade friheten. En sådan är att det ligger i människans intresse att behärska sig (stoikerna). En annan att drifter och intressen neutraliserar varandra (Helvétius och d'Holbach). Den viktigaste, tredje, riktningen är att regler som hindrar samhället från att falla sönder kommer att utvecklas automatiskt.

Representanter för denna harmonitradition är enligt Molander Montesquieu, Mandeville, Vico, Smith och under 1900-talet Popper, Campell, v Hayek och Friedman. Paradexemplet är den fria marknaden som spontant skulle kunna åstadkomma en harmoni mellanindividuella och kollektiva intressen. Utan att gå närmare in på skillnaderna mellan individuella och kollektiva nyttigheter slår han fast att resonemanget är felaktigt. Han nämner konkret kriminellt beteende, miljöförstöring och diskriminering.

Snabbt övergår Molander till mer spelteoretiska aspekter och berör Robert Axelrods tävlingar mellan dataprogram som upprepade gånger fick spela "fångarnas dilemma". Förutsättningarna för samarbetslösningar är enligt Molander emellertid inte så goda som Axelrod hävdar eftersom resultaten från spel mellan två parter inte kan generaliseras till större grupper. Istället fokuserar  Molander på en annan utvecklingslinje som tar fasta på innehållet i de kontrakt som ska tecknas - dvs vilka principer en bra författning för samhället ska bygga på.

Huvudmotståndarna är här John Rawls med boken En teori för rättvisa och Robert Nozick med boken Anarki, stat och utopi som ibland ses som ett svar till Rawls. Utgångspunkten är att alla i början är jämlika i fördelningspolitiskt avseende. Molander vill nu undersöka huruvida detta egalitära grundtillstånd har möjlighet att överleva under längre tid där en viktig destabiliserande faktor är den ojämlikhet som Nashs förhandlingsmodell med matematisk nödvändighet för med sig. Med denna ansats blir Nozicks alternativ snabbt problematiskt. Molander underkänner detta eftersom det är procedurbaserat och saknar återkoppling och han menar att i den politiska filosofin är det ont om "rena felaktigheter" men Nozicks teori är ett undantag.

Jag ska närmare diskutera  fördelningsprinciperna i Rawls' och Noziks modeller (samt några andra) i en särskild artikel. Här räcker det att konstatera att Molander har fel i beskrivningen av Nozicks modell eftersom denne tar upp korrigeringsproblematiken inom ramen för den "utopi" som han skisserar. På frivillig väg tänker sig Nozick att olika socialförsäkringssystem skulle utvecklas och de svåra fallen skulle dessutom kunna avhjälpas med välgörenhet. Vad Molander borde ha gjort troligt är att detta inte skulle vara tillräckligt för att kunna behålla samhällets stabilitet. Sannolikt är det dock så att de kontraktsslutande personerna i ursprungspositionen inte vågar ta risken att det civila samhället löser fördelningsproblemen tillfredsställande och därför laborerar med andra fördelningsprinciper. Vi är då tillbaka i Rawls' diskussion bakom "okunnighetens slöja".

Det förefaller därmed som om det skulle kunna förutsättas att åtminstone en viss utjämning finns etablerad i varje civiliserat samhälle i meningen att de sämst ställda får ett stöd från den övriga befolkningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, oktober 22, 2014

Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna

Försöket att förklara ojämlikhet i inkomsterna med Nashs förhandlingsmodell verkar vara felaktigt. Lönerna hölls nere genom privilegier som skråväsendet. När marknadsekonomin blev friare ökade lönerna närmast explosionsartat.

Den matematiskt utbildade författaren Per Molander har länge varit inne på att han kan förklara ojämlikhetens uppkomst. Nu har han kommit med en närmast allmängiltig teori i boken Ojämlikhetens anatomi. Här utvecklar Molander sin matematiska huvudansats att ojämlikheten är en följd av att en liten störning, ett litet övertag, i en förhandling mellan två jämlika parter som  sedan tenderar att förstärkas när förhandlingarna upprepas gång på gång över tiden. Här refererar Molander till att detta har matematikern John Nash visat för 60 år sedan.

Inledningsvis i boken återger Molander dikten Spela kula av Sten Selander som en analogi till ojämlikhetens obönhörliga ökning. Gossen med 50 kulor spelade i dikten av den andre gossens fem kulor enbart genom att ha så många fler från början. Relevansen i denna analogi kan diskuteras. Jag vill hävda att dikten leder tanken fel.

Nash och Molander menar ju att den part som har ett övertag genom större resurser i utgångsläget kan pressa den andra parten genom att vänta längre. Implicit förutsätts att förhandlarna endast har två alternativ: att komma överens om en fördelning som båda tjänar på (fast olika mycket) eller att inte tjäna något alls. Den som har mindre resurser blir då alltmer desperat om förhandlingen drar ut på tiden och måste därför acceptera även ett "dåligt" bud.

In absracto föreligger ett monopolliknande förhållande där den svage inte har något val. Under årtusendenas gång har detta enligt Molander drivit ner de svaga till gränsen för existensminimum. Det stora undantaget från denna allmänna tendens är minskningen av ojämlikheten från sent 1800-tal till omkring 1970, enligt Molander. Han förklarar detta med fackföreningar och allmän rösträtt (som möjliggjorde en stor offentlig sektor med sociala förmåner).

Jag tror att denna beskrivning är helt fel. Monopoliseringen har byggt på privilegier som upprätthållits genom hot om våld och inte så mycket via skillnader i förhandlingsstyrka. När monopoldominansen lättat har de svagare fått alternativ. Genom övergång till en friare marknadsekonomi har lönerna stigit, vilket ytterligare drivits på genom bättre utbildningsmöjligheter för den stora massan.Vi behöver bara se vad skråväsendets upphörande 1846 betydde för löneökningarna i Sverige. Från att ha varit närmast sjunkande ökade lönerna med 175 procent de närmaste 50 åren efter 1850 enligt Riksbankens statistik (bloggartikel mars-08).

När förhandlingsparterna har valmöjligheter i en marknadsekonomi blir Nashs teori värdelös. Det gäller också huvudansatsen i Molanders bok.

<=
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

Är inkomstskillnader nästan godtyckliga?

Är kompetens och ansträngning närmast betydelselösa för vilken inkomst man kan uppnå? Internationell statistik gör gällande att mer än 80 procent av inkomstskillnaderna beror på faktorer som individen inte kan påverka.

Tidigare i år utkom en bok som pläderar för mera inkomstutjämning. Den har titeln Ojämlikhetens anatomi och är skriven av Per Molander som tidigare skrivit flera filosofisk-historiska böcker om liknande teman. Det finns en rad aspekter som man kan ha invändningar emot i den nya boken. Jag avser att analysera några av dessa var för sig. En utgångspunkt för Molander är att skillnader i inkomster och förmögenheter är tämligen godtyckliga.

När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok om ojämlikheten. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
 
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
 
Man kan resa en rad invändningar mot denna slutsats. Den mest elementära är dock att jämförelsen är global vilket ger ett enormt genomslag för individens hemland som förklaring till ojämlikheten. Implicit förutsätter Molander att global inkomstutjämning med hjälp av fördelningspolitik skulle vara en relevant utvecklingsmöjlighet. Något sådant diskuterar han dock inte i boken utan huvudansatsen är den ojämlikhet, vilken han anser sig ha upptäckt, som är en följd av matematikern Nashs förhandlingsmodell - den något starkare parten tenderar vid upprepade förhandlingar att bli allt starkare.

Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga?  De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från "skillnader i förmåga och ansträngning" anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.

Fortsättning: Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna 22/10-14

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressan.se

Etiketter: , ,

måndag, oktober 20, 2014

Varför måste Juholt avgå?

Socialdemokraternas partiledare avsattes inte därför att han var "vänster" i politiskt avseende utan därför att han syltade in sig i en härva av lögner om sina medarbetare som rimligen höll på att utvecklas till en irreparabel skandal.

Boken om förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt har på kort tid blivit mycket omskriven. Den är författad av debattören Daniel Suhonen och har titeln Partiledaren som klev in i kylan. Författaren är chef för tankesmedjan Katalys som finansieras av några fackförbund. Suhonen var under Juholts partiledartid 2011 talskrivare och rådgivare åt denne. I slutet av 90-talet betecknade han sig som marxist.

Boken är en initierad men inte alltid vederhäftig skildring av det interna taktikspelet i det socialdemokratiska partiet. Juholt blev partiledare trots sina stora brister och begränsade erfarenhet. För högerfalangen i partiet kom utnämningen oväntat och därför motarbetades Juholt redan på ett tidigt stadium, enligt Suhonen. Till slut tvingades han avgå av partiets verkställande utskott men han fick (formellt) själv välja hur han skulle agera. Juholt kallade till presskonferens i Oskarshamn (jan-12) där han tillkännagav att han valt att avgå.

Jag har inte haft tillgång till boken utan endast läst utdrag, referat och recensioner. Kommentatorerna har inte egentligen intresserat sig för varför Juholt kom till en punkt där större delen av VU samt han själv insåg att han måste avgå. Det förefaller som om misstag och klantigheter var tillräckliga för att en illasinnad majoritet i VU och dessa personers hejdukar till slut kunde använda dessa tillkortakommanden för att avsätta partiledaren. För Suhonen verkar syftet vara att skapa en bild av att den missnöjda högerfalangen lyckades gadda ihop sig för att åstadkomma en förändring av den politiska inriktningen.


Daniel Suhonen
Det finns enligt min mening en allvarlig brist i denna beskrivning som fått stor spridning bland kommentarerna. Ingen påtalar att Suhonen låtit bli att redogöra ordentligt för den eventuella komplott mot Juholt som förelåg 23 sept-11 när det preliminära utkastet till budgetmotion (S) var klart. Juholts version är att de illasinnade politiska sekreterarna på partikansliet tagit bort en satsning på 2 mdr kr på a-kassan för att diskreditera honom själv och Waidelich. Dessa personer säger istället att det var Juholt själv som i sista minuten ringde och beordrade borttagandet 26/9.

Suhonen är desto mer utförlig om "komplotten" 11 okt-11 i form av ett icke reguljärt VU-sammantäde utan Juholts deltagande. Han satt på en kursgård och förberedde sig inför partiledardebatten. Så vitt jag kan förstå föranleddes detta möte av att Juholts fusk med hyresersättningen från riksdagen avslöjats några dagar tidigare - sannolikt genom en läcka inifrån partiet. Något försök att avsätta Juholt redan då tror jag inte på.

Juholt såg dessutom ut att opinionsmässigt kunna överleva hyresfusket. Men hans rimligtvis lögnaktiga beskyllningar mot sina politiska sekreterare är mycket allvarligare. En partiledare får inte ljuga så flagrant, vilket började framkomma först i december. Olika journalister kontrollerade först då hur det gick till i hanteringen av budgetmotionen (se bloggartikel 19/12-11). Alla kom fram till att Juholt ljög. Då måste han rimligtvis avgå innan skandalen blev ett faktum. Detta måste Suhonen  ha missat eller valt att behandla enbart i förbigående.

Min bedömning är följande: Bevismaterialet för Juholts lögner om hanteringen av budgetmotionen var tillräckligt för att VU måste ta i på skarpen. Det hade diskrediterat partiet ännu mera än tidigare skandaler. Därför krävde man att Juholt självmant skulle avgå i utbyte mot att VU i förbigående beslutade att acceptera Juholts version om budgetmotionshanteringen. Detta meddelades tydligen genom en "läcka" till TT och beskedet fick föga uppmärksamhet i villervallan då VU grälade om vad som skulle göras i den allmänna förtroendefrågan för partiledaren. Partiledningen kunde på detta sätt rädda ansiktet på Häkan Juholt.

Min slutsats är att Suhonens bok är osannfärdig i beskrivningen av den egentliga orsaken till att Juholt måste avgå. Det var denne själv som begick några avgörande misstag redan i september, när hyresersättningsfusket inte ens var känt. Juholt kan redan då ha skyllt på sina medarbetare. Men när han tillfrågades om detta i december pratade han fast sig mera definitivt i denna lögn med påföljd att hela denna i sak ganska obetydliga affär fick en dödlig vändning. Juholt var genuint opålitlig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se
 (bloggat: Jan Andersson 12/10) [Juholt skriver själv bl a om Suhonens bok i AB 28/10-14]

Etiketter:

söndag, oktober 05, 2014

Varför röstade Alliansen inte nej till Löfven?

Kan Reinfeldt ha blivit så upprörd av orsaken till Moderaternas valförlust att han avgick i sorg och vrede? Utan ledning i det största partiet inom borgerligheten gick luften ur Alliansen. Därför motsatte man sig inte Löfven som statsminister trots att den ursprungliga strategin hade krävt ett nej.

Vid omröstningen om statsminister i torsdags röstade S och MP på Stefan Löfven. SD röstade emot och Alliansen samt V lade ned sina röster. Varför röstade inte Alliansen emot Löfven som statsminister trots att man före valet lovat detta under vissa förutsättningar? Om vi ser förutsättningslöst på frågan om nej till Löfven så innebär ett nej från Alliansen en inbjudan till förtroendeomröstning genom att SD också troligtvis skulle rösta nej i denna situation. Lämpligheten i detta kan diskuteras. Nu ställde emellertid Fredrik Reinfeldt ett villkor för att lägga ner Alliansens röster, nämligen att Löfven skulle visa att han kunde få igenom sin budget. I detta sammanhang skulle villkoret ansetts ha uppfyllts om Löfven tog med V i regeringen.

Nu tog Löfven inte med V i regeringen vilket var ganska väntat. Detta anade Jonas Sjöstedt redan före valet och han försökte därför rädda V:s inflytande med deklarationen att V kunde stödja Löfvens budget om man kunde uppnå ett tillfredsställande avtal om vinster i välfärden. Min slutsats är att redan detta borde ha medfört att Alliansen skulle rösta nej till Löfven emedan villkoret inte var uppfyllt. Till nöds kanske någon hade kunnat hävda att ett avtal med V före omröstningen om Löfven borde ha kunnat betraktas som ett uppfyllande av villkoret.

Dock har inte heller detta modifierade villkor, där V tillåtits stanna utanför regeringen, uppfyllts. Något avtal föreligger ännu inte. Alliansen borde därför ha röstat nej.

Många har i denna debatt ändå invänt mot ett nej, men nu med pragmatiska argument. Och visst, det går att föra lämplighetsresonemang om nyvalshot etc. Men ingenting av detta var okänt när Fredrik Reinfeldt tillsammans med övriga borgerliga partiledare framförde villkoret för nedlagda röster (om V:s medverkan). Här förelåg ett löfte om en betingad misstroendeförklaring mot Löfven. Vilka skäl har Alliansen och Reinfeldt för att frångå detta löfte? Någonting som inte kunde förutses några veckor före valet måste ha inträffat den senaste veckan för att man med hedern i behåll ska kunna ändra sina avsikter. Det är denna helt nya insikt som utgör svaret på rubrikens fråga.


Om vi lämnar den principiella analysen kan det ändå vara intressant att fråga sig hur Alliansen och Reinfeldt kunde byta ståndpunkt på så kort tid. "Han ville helt enkelt inte fajtas" menar några. Men i DN-artikeln visade Reinfeldt och övriga alliansledare en stark stridsvilja. Vad var tanken med kravet att man inte skulle släppa fram Löfven om han inte hade ett underlag som var större än Alliansens? Var det att hindra Löfven från att bilda en S-MP-regering som kunde regera genom att pressa V med hot om nyval? Eller var det ett sätt att försvåra för överlöparna inom FP och C att kräva uppgörelser med Löfven? Med V i regeringen skulle det förvisso bli politiskt omöjligt.

Genom greppet från V att stödja regeringens budget utan att ingå i samma regering har denna strategi kanske fallit. Det var kanske inte läge att medge detta före valet. Men nu i samband med omröstningen om statsministern borde Alliansen åtminstone kunna medge att strategin från före valet oväntat blivit mindre lämplig. Nu står Alliansen ändå i den situation man ville undvika och kanske är man ännu mer illa ute. Löfven har fria möjligheter att förhandla med V fram till budgetens framläggande. Han har också möjlighet att under hand vända sig till FP och C med vädjanden om samverkan pga V:s omedgörlighet. I sista hand kan Löfven hänvisa till att hans budget kan fällas med hjälp av SD, vilket kräver nedlagda röster inom FP och C "för att undvika kaos". Det kan faktiskt bli nyval av misstag.

Har man sagt A får man säga B. Alliansen borde ha röstat nej till Löfven (som utlovat) och pekat på att Alliansen hade kunnat fortsätta med uppgörelser med S och MP som stöd i enlighet med tanken att hålla SD utanför. Hade Löfven ändå bråkat hade han fått bilda regering med en budget som praktiskt taget var en kopia på Alliansens. Det var vad man kunde ha förväntat sig av "stridshingstens" strategiska planering.


Nu blev det inte så. En tänkbar förklaring till detta är  att Reinfeldt genomgick en personlighetskris som också avspeglar sig i hans hastigt aviserade avgång från partiledarposten. En ytterst lös spekulation går ut på att det är utvecklingen av en ny relation till det motsatta könet som spelat in. 

En annan förklaring är att all seriös strategisk planering saknades. Det skulle då varit ett hugskott i valstriden när Alliansen drog till med att V måste vara med för att man skulle släppa fram Löfven. Möjligen tänkte man att samarbete med V skulle kunna skrämma en del väljare från att rösta på S eller MP - liknande vad som kanske skedde under förra valrörelsens slutskede (2010). Några mer långsiktiga konsekvenser vägde man inte in. Fokusering på regeringsfrågan var viktigare.

En tredje förklaring är att en snabb analys av vallokalsundersökningen (VALU) gav en oväntad bild av vad Moderaternas valförlust berodde på. Hälften av de nya rösterna för SD (som mer än fördubblades) kom från M. Reinfeldt kan ha uppfattat detta som ett misstroende direkt riktat mot honom själv och den vädjan att "öppna era hjärtan" i flyktingpolitiken som han uttalade någon vecka före valdagen. Med vrede och sorg konstaterade han att under sådana omständigheter ville han inte vara med längre. Han aviserade sin avgång och därefter följde Anders Borg efter. Utan erfaren ledning i Moderaterna gick luften ur hela Alliansen och man fann det lämpligt att inte nu gå emot Löfvens regeringsbildning oavsett vad man sagt tidigare.

Kan det finnas ytterligare förklaringar? Diskussionen lär fortsätta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, oktober 03, 2014

Vad anser Miljöpartiet om uppvärmningsstoppet?

Fortfarande syns ingen fortsatt uppvärmning av den globala medeltemperaturen enligt satellitmätningarna. Nu har temperaturutvecklingen snart varit utplanad i 18 år:

Temperaturökningen visar inte någon stigande trend de senaste åren


I den nya regeringen i Sverige ska nu Miljöpartiet verka för dyrbara klimatpolitiska åtgärder såsom flygskatt, höjd bensinskatt och stopp för en större bilväg förbi Stockholm. Dessa åtgärder diskuteras på ett lämplighetsplan men inte på det grundläggande planet. Om den globala uppvärmningen har avstannat borde Miljöpartiets förslag till åtgärder åtminstone diskuteras. Vad anser Gustav Fridolin och Åsa Romson om att uppvärmningen avstannat?

Är temperaturutplaningen tillfällig eller någonting mera varaktigt? Politiker som har genomgripande och kostsamma förslag på programmet borde kunna säga någonting om de grundläggande förutsättningarna för sina förslag. Dessutom borde de kommentera andra klimatrelaterade förhållanden såsom att isutbredningen kring Antarktis är rekordstor, att världshavens stegring inte visar någon accelererande trend och att den registrerade extremväderstatistiken inte heller visar någon stegring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, september 26, 2014

Löfven har viljan till makt

Löfven har blivit regeringsbildare utan att ha en preliminär uppgörelse med Vänsterpartiet. Han utökar då med detta bedrägeri sina möjligheter till maktspel inför budgetomröstningen avsevärt. Men sannolikt blir hans minoritetsregering svag och impopulär. De borgerliga borde fundera på sin politik inför ett nyval om något  år.

Valet utföll som förväntat med en rödgrön relativ majoritet. De rödgrönas stöd är dock bara lika stort som 2010. Alliansens relativa majoritet gick förlorad genom att SD fick 12,9 procent mot 5,7 procent 2010. Enligt VALU bestod 49 procent av SD:s tillskott dessutom av moderatröstare 2010 (29/59). Därtill kom visst tillskott från Fp. Valförlusten för Alliansen förefaller därför vara i någon mening självförvållad.

Stefan Löfven
Min tidigare bedömning (11/9) att Fredrik Reinfeldt (M) skulle kunna utmanövrera Stefan Löfven (S) trots dennes relativa majoritet byggde naturligtvis på att Reinfeldt var stridbar och ingen mes, som skulle överge sina anhängare när det faktiskt blev en motgång. I Löfven har han när det gäller viljekraft mött sin överman.

Idag har Löfven fått klartecken av talman Per Westerberg (M) att försöka bilda en S-MP-regering som har stöd av V och på villkor att den kan få igenom sin budget i Riksdagen (i meningen att det rödgröna stödet blir större än för Aliansens budget). Löfvens vilja till makt manifesteras av att han utan att blinka försäkrar att han kommer att få stöd för sin budget. Man får då intrycket att han har en preliminär överenskommelse med V att luta sig emot. Men det har han inte. Jonas Sjöstedt (V) säger idag rent ut att man är oeniga om frågan som rör vinsterna i välfärden. Är detta ett tillåtligt bedrägeri? I varje fall får Löfven mycket friare händer än om han skulle ha bundit sig redan den här veckan.

Nu kan Löfven fortsätta att förhandla med V och han skulle teoretiskt istället kunna fortsätta att söka stöd hos Fp och C under mera lugna förhållanden. Desssutom förfogar han som statsminister över nyvalsvapnet. Han skulle t o m kunna hota Fp och C med nyval om de inte lägger ned sina röster vid budgetomröstningen i december. De flesta tycks idag dock utgå från att han kommer överens med V och bildar en regering som blir beroende av SD:s välvilja eller rädsla för ett nyval.

Sent omsider har de politiska bedömarna kommit på att SD inte behöver lägga ned sina röster när deras egen budgetmotion blivit bortröstad. Idag redogör Per Molander för vad som gäller i DN. Nyvalsrisken är nu aktuell i många bedömningar men avfärdas med att ingen vill ha nyval - inte ens SD. Det parti som får skulden för ett nyval anses förlora på att framstå som bråkstake som ställer till kaos utan egentligt syfte. Löfvens regering sägs helt enkelt bli allmänt svag.

Detta aktualiserar att Löfven även på längre sikt har som ambition att bryta upp Alliansen. Med Fp och C som stödpartier inför valet 2018 är Löfvens maktposition säkrad för överskådlig framtid. Om de borgerliga partierna ska kunna komma tillbaka i regeringsställning måste de hålla ihop. Dessutom riskerar småpartier som Fp och C att få minskat stöd och hamna under fyraprocentsspärren. Historiskt har partier som samarbetat med S förlorat några procentenheter väljare i det efterföljande valet.

Löfven får hanka sig fram och försöka få uppgörelser i några enskilda frågor. Hans regering får avstå att lägga fram kontroversiella förslag som kan bli nedröstade. Dessutom får han bereda sig för nålstick av den typ de rödgröna och SD riktade mot Alliansen 2010 när plötsligt 300 miljoner kronor i UD:s administration skars bort. Även större haverier som motsvarar Alliansens försök att sänka vissa marginalsktter hösten 2013 (brytpunkten) kan bli aktuella. Det är enligt Molander fullt möjligt att bryta ut enskilda frågor ur budgeten.

Den svaga Löfvenregeringen riskerar att bli impopulär. Dess medlemmar kommer att nötas ner i oändliga förhandlingar och nederlag. Detta ökar viljan hos Löfven att utlysa ett extraval i god tid före 2018. Om Alliansen nu försuttit chansen att påverka regeringsbildningen måste man rimligen förbereda sig för en valrörelse inom några år. Den stora frågan är då om man kan formulera en borgerlig politik som kan ge en valframgång. Eller kommer den okreativa Alliansen att enbart gå fram med "more of the same" från 2014?

[ En statsvetenskaplig analys av SD:s framgång av Karl Loxbo, Linnéuniversitetet, 27/9-14]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , rån 2014? på intressant.se


Etiketter:

torsdag, september 11, 2014

Reinfeldt kan antyda nyval

Ju mer omöjlig Löfvens regeringsbildning blir desto större chans har Reinfeldt att komma tillbaka. Han har avsevärda möjligheter att utmanövrera den otydlige och velige Löfven och själv framstå som räddaren från kaos när Löfven har misslyckats.

Opinionsundersökningarna visar fyra dagar före valet att de rödgröna får relativ majoritet. Dagens SIFO ger återigen ett ökat gap mellan blocken till resultat. Många drar då slutsatsen att Stefan Löfven (S) kommer att bilda en minoritetsregering. Detta förutsätter dock att Fredrik Reinfeldt (M) inte gör några försök att utmanövrera Löfven. Eftersom Reinfeldt de senaste veckorna har antytt att Alliansen skulle kunna rösta emot en S+MP-regering och att man kan tänka sig att rösta emot viktiga inslag i en rödgrön budget (hämnd för utbrytningen av brytpunkten) är det tänkbart att Reinfeldt inte ger upp i första taget.

Stridshingsten?

Regeringsförhandlingarna kommer att avgöras av hur deciderad Reinfeldt är att regera vidare. I så fall måste han tåla att bli ifrågasatt med argument att han samarbetar med SD i strid med tidigare utfästelser. Sakligt sett är skillnaden inte så stor om man kan bevara budgetreglerna. De senaste fyra åren har SD kunnat rösta på rödgröna motförslag och då kunnat fälla regeringens förslag. Nästa mandatperiod skulle SD kunna nöja sig med att lägga ner sina röster för att fälla Alliansens förslag. Det är allvarligt men inte detsamma som kaos. Några så viktiga förslag finns knappast i Alliansens valmanifest. Reinfeldt behöver inte avgå om han lider nederlag i mindre frågor. Om man håller fast vid budgetreglerna kan SD inte fälla regeringens budget om de inte röstar för Löfvens alternativa budget. Därför finns det vaga signaler om att en sönderbrytning av budgeten inte är aktuell.

Om Reinfeldt kan antas vilja regera vidare kan man spekulera kring hur detta skulle gå till. Han har lovat att avgå självmant om de rödgröna blir större än Alliansen. Det förpliktar inte till mycket mera. När talmannen gör sina sonderingar med partiledarna kan Löfven föreslå att han själv bildar regering med MP och helst med stöd av Fp och C. När talmannen diskuterar detta med Fp och C får han rimligtvis negativt besked. Reinfeldt kan också upplysa talmannen om att Alliansen lägger fram en egen budget och kommer att rösta emot en budget från Löfven. Om SD också ger besked om att man kan rösta emot och istället stödja Alliansens budget måste talmannen dra slutsatsen att det inte är möjligt att utse Löfven till statsminister.

Under tiden har Löfven naturligtvis satt starkt tryck på Fp och C för att förmå dem att samarbeta med honom och "ta ansvar" för att hålla SD isolerat. Mera underhand kan han också framhålla att han vill hålla V utanför. Här finns en av de kritiska punkterna. Om Fp+C faller undan kommer Löfven att få makten. Men med en gemensam budget kan knappast två allianspartier samtidigt inleda ett organiserat samarbete med de rödgröna. Utan dessa två partiers samarbete kommer Löfven att vara hänvisad till en S+MP+V-regering som inte har majoritet. Den skulle då innehålla två partier som ogillas av SD, som därför kan tänkas rösta emot dess förslag. Löfven skulle därför ständigt behöva göra upp ad hoc med Alliansen för att inte få en majoritet emot sig. I praktiken skulle Alliansen få lägga sig platt genom att ständigt lägg ner sina röster när regeringens förslag kom upp till omröstning.

Hur skulle det gå om Alliansen lade fram egna förslag? Löfven skulle få leva med förhoppningen att SD alltid ska lägga ned sina röster så att inte en majoritet för Alliansens förslag kan bildas. Det är enbart en from förhoppning och situationen skulle kunna beskrivas som att Löfven är beroende av SD. Löfven måste säga sig att denna S+MP+V-regering inte är den "handlingskraftiga" regering som han hela tiden sagt sig eftersträva. Rimligtvis ger Löfven upp försöken att bilda en regering om han får nej från Fp och C.

För att säkra Löfvens abdikation kan Reinfeldt visa att han är den som kan garantera stabilitet i det osäkra läge som uppstår efter valet. Han måste då givetvis framhålla sin erfarenhet men också att han inte är en vinglare som Löven utan en ledare som vet vad han vill (stridshingst). Löfven ska inte för  ett ögonblick inbilla sig att han kan bilda en minoritetsregering som när som helst kan falla. För att visa sin beslutsamhet kan han antyda att Alliansen redan gör förberedelser för ett eventuellt nyval, som t ex kan bli följden av att Löfvens budget röstas ner i Riksdagen.

Om Reinfeldt tänker sig att fortsätta kanske i fyra år till måste han hålla fast vid budgetreglerna så att han kan lägga fram budgetar som måste antas i sin helhet. Då kan han alltid hota med nyval om det mot förmodan skulle bli så att SD vill rösta för ett helt budgetförslag från de rödgröna. Därför var deklarationen i augusti att Alliansen skulle bryta sönder Löfvens budgetar som hämnd för utbrytningen av brytpunkten i höstas sannolikt ett misstag. Kanhända har Reinfeldt backat något och insett att det är hela budgeten som är den kritiska frågan. Om han är beredd att fälla den (även om det skulle bli nyval) kan Löfven inte ens börja med sin regering.

Om Reinfeldt inte vågar att försöka bli statsminister igen är alternativet en svag rödgrön regering som kommer att falla förr eller senare. Kan talmannen övertala Löfven att ta sig an detta självmordsuppdrag? Reinfeldt borde utnyttja sitt övertag att han har möjlighet att träda till när Löfven har misslyckats. Men han kanske inte är en "stridshingst"?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: