onsdag, maj 20, 2015

Varför kan vi inte sätta tilltro till Piketty?

Inkomsterna har visserligen ökat för de rika i USA men det är inte fråga om kapitalinkomster, I Frankrike har det inte varit någon ökning alls av de rikaste andel. De förmögnaste har i båda länderna inte ökat sin andel av kapitalet. När kapitalet ökar i relation till BNP är det vanligt folk som sparar i pensionsförsäkringar och bostäder. Andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet har minskat - inte ökat som Pikettys teori säger.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty kom för drygt ett år sedan ut med den engelska översättningen av Kapitalet i det 21:a århundradet som kommer på svenska efter sommaren. Trots allvarlig kritik dyker hans teser ändå upp både i Sverige och utomlands. I Storbritannien gjordes sålunda ett TV-program som sändes 17/5 (De superrika) med en intervju med Piketty. Jag skrev förra året ett antal bloggartiklar om Pikettys teorier och det kan nu vara intressant med en kort översikt.

Pikettys framställning består av tre element: en omfattande statistisk redovisning av de rikas inkomstutveckling och förmögenhetsutveckling mm, en prognosteori om den framtida utvecklingen samt rekommendationer om högre skatter för att motverka den prognostiserade utvecklingen.

Diskussionen handlar om "de rikas" inkomster och förmögenheter som i båda fallen definieras som de 10 procenten med de högsta beloppen - ibland den enda procent av alla inkomsttagare som har den högsta inkomsten eller den största förmögenheten (inte nödvändigtvis samma personer). Först kan vi konstatera att "de rika" fått relativt sett högre inkomster sedan 1970-80 i en rad länder. Den tiondel med de högsta inkomsterna fick under den första delen av 1900-talet en allt mindre andel av de totala inkomsterna (i absoluta tal ökade naturligtvis inkomsterna för toppdecilen, men andelen minskade).

Från 1970 ökade de rikas inkomstandel i USA från 38% till 48% 2010 men stod stilla i Frankrike
Inkomstskillnaderna ökade mest i USA medan ökningen i Sverige bara gick från 23 till 28 procent (nederst i diagrammet, andra mindre länder ligger också lågt, blart aug-14).  Piketty gör nu gällande att denna relativa inkomstökning huvudsakligen består av kapitalinkomster som kommer från ärvda förmögenheter. Genom att denna utveckling fortsätter enligt hans prognosteori kommer en allt större andel av kapitalet att ägas av de rikaste som då också får en allt större del av samhällets inkomster. Det innebär en fara för demokratin och samhällets stabilitet, hävdar han.

Här kan vi enkelt konstatera att Piketty har fel om Sverige. Inte nog med att de rikastes utveckling har varit sämre i Sverige än i andra länder, dessutom har vanliga medborgare fått en snabbare inkomstökning än när de rikaste hade lägst inkomstandel:

Medianinkomsten ökade med nästan 50% 1992-2012 mot drygt hälften så mycket föregående 20-årsperiod
Att inte ens Pikettys första teoridel gäller för Sverige visas också av att kapitalinkomsternas andel på 20 år endast stigit från drygt 11 till drygt 13 procent av faktorinkomsterna (dvs oräknat transfereringar, Scb). För andra länder stämmer de senare delarna av Pikettys teori också ganska dåligt. Vi borde kunna se en tydlig ökning av de stora förmögenheternas andel om den registrerade inkomstökningen beror på ökande kapitalinkomster. Här visas först den förvånansvärt långsamma utvecklingen både i USA och Frankrike:


De röda korrigeringarna har gjorts av Financial Times som granskat en del av Pikettys statistik (blart maj-14).

Från det första diagrammet i början kunde vi avläsa att den franska inkomstandelsutvecklingen för de rika stod helt stilla mellan 1970 och 2010. Som väntat har inte heller den förmögnaste decilen ökat sin förmögenhetsandel. Men i USA har inkomstandelen för de rikaste under samma period ökat från 38 till 48 procent trots att de förmögnastes ägandeandel i stort sett också stått stilla. Av detta följer två slutsatser:
  1. Inkomstökningen för de rika i USA består inte av kapitalinkomster
  2. De ökade inkomsterna har inte lagts till kapitalet så att andelen ökat
Både den amerikanska och franska utvecklingen visar att grunden för Pikettys prognosteori inte stämmer: Kapitalinkomsterna för de rika i USA ökar inte i andel, inkomsterna för de rika i Frankrike ökar inte i andel. Det är superentreprenörer och andra företagare som svarat för de rikas ökade inkomstandel i USA. På 32 år har andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet minskat från 41 till 30 procent (blart juni-14). Den faktiska utvecklingen visar alltså inte de tendenser som Piketty behöver till sin prognosteori. Han försöker därför bevisa sin teori med ett indirekt resonemang.

Om det är så att sparandet ökar i relation till BNP menar Piketty att det är naturligt att det är de rika som står för större delen av sparandet. Då kommer de rikastes andel av inkomsterna och då i form av kapitalinkomster att öka. Dessa inkomster kommer att sparas och i sin tur öka förmögenheterna som sedan ärvs, enligt Piketty. Mer precist säger Piketty att det är de rika som står för ökningen av kapitalkvoten (kapitalstocken/BNP) och dess ökning bestäms av sparkvoten och omvänt av tillväxten. Här presumerar Piketty att sparkvoten alltid är konstant, men inte någonstans har han angivit grunden för detta (Krusell&Smith) . När tillväxten sjunker leder sparandet till att kapitalkvoten stiger. Det är vad som ska hända i framtiden enligt Piketty. I själva verket säger all empiri att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (K&S). En teknologiskt betingad tillväxtminskning är dessutom högst osäker.

Det allvarliga felet i Pikettys prognosgrund för USA är dock att kapitalkvoten i hans statistik steg från 3,5 ggr BNP 1970 till 5 ggr 2007 samtidigt som detta inte nämnvärt ökade de rikastes kapitalinkomstandel. Likaså ökade Frankrikes kapitalkvot från drygt 3 ggr BNP 1970 till 5,8 ggr 2010 (diagr) utan att de rikastes inkomstandel ökade något alls. Härav kan vi dra följande slutsats:
  • När sparkapitalet ökar i relation till BNP är det inte de rikaste som svarar för sparandet
Den ökning av kapitalkvoten, som naturligen pågår i kapitalistiska länder, är sedan 1970 en följd av vanliga människors sparande varav en god del sker i bostäder och pensionsförsäkringar. Här nedan ser vi Frankrikes kapitalkvot uppdelad på komponenter:

Hela ökningen av kapitalstocken sedan 1970 (i rel till nationalinkomsten) beror på bostäderna (ljusgrått fält)
Denna tes att Piketty ger en missvisande presentation av utgångspunkten för prognoserna genom att inte nämna bostäderna utvecklas av doktoranden Matthew Rognile vid MIT och några svenska ekonomer (blart jun-14 samt har omnämnts i SvD 14/5-15 av Malin Sahlén.

Så vad blir kvar av Pikettys teori om kapitalet som skulle kunna föranleda krav på högre inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt? Att arbetsinkomsterna för de rika i USA har ökat kraftigt (men inte i Frankrike) kan möjligen elda på kraven på högre skatter för höginkomsttagarna. Detta kan dock enbart motiveras med avundsjuka och inte med Pikettys ädla hypotes om en kapitalkoncentration som går i arv och blir en fara för demokratin och stabiliteten i samhällssystemet. Att inkomstutvecklingen för vanliga medborgare i USA varit medioker kan knappast avhjälpas med att vanligt folk får större bidrag. När efterfrågan på arbetskraft ökar kommer rimligtvis lönerna att stiga i snabbare takt.

Vi kan alltså inte sätta någon större tilltro till Pikettys resonemang om en kommande, farlig kapitalkoncentration när hans egen statistik inte ger något stöd för en sådan destabiliserande utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

lördag, maj 16, 2015

Karriärkvinnornas löner ger ojämlikhet

Ökad jämställdhet ger ökad ojämlikhet i lönestatistiken. Snart får vi väl höra att klyftorna ökar.

Nu ska det bli kvotering till börsföretagens styrelser om inte företagen själva sätter in minst 40 procent kvinnor i styrelserna. Justitieminister Morgan Johansson (S) antydde tom att företagen skulle upplösas om de misslyckades. Han backade dock och pekade på möjligheten att ta ut straffavgifter som relaterade till företagens omsättning.

En förutsättning för att det ska gå att sätta in kvinnor i styrelserna är att det finns kvinnor i högt uppsatta positioner inom företagen att välja på. Företagsledningarna måste därför uppmuntra kvinnor att göra karriär, vilket naturligen leder till att alltfler kvinnor får höga löner. Av lönestatistiken från Medlingsinstitutet kan vi se att det finns en sådan tendens de senaste åren (SCB). Lönespridningen bland kvinnor, men inte bland männen, har ökat.

Lön för 90:e percentilen i relation till 10:e
Jämställdheten bland kvinnor har medfört att den ekonomiska jämlikheten på löneområdet totalt sett också blivit mindre (den mittersta kurvan har stigit på slutet). Snart får vi kanske höra alarmisterna säga att Sverige håller på att dras isär av ökad ojämlikhet utan att man nämner att det beror på ökad jämställdhet. Ökningen av löneskillnaderna mellan högavlönade och lågavlönade skedde i övrigt under den förra socialdemokratiska regeringens tid och upphörde när Alliansen tog makten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, april 23, 2015

Klasskamp eller klassresor?

Varken klasskamp eller möjligheten till klassresor - som i viss mening är samma sak - kan råda bot på att en betydande andel av skoleleverna inte går vidare och klarar gymnasiet. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som borde förändras.

I den vänsterinriktade (ej extrema) publikationen Dagens Arena skriver ledrskribenten Vesna Prekopic om utanförskapet i termer av klasskamp. Utgångspunkten är ett reportage i SvD om yngre personers långvariga arbetslöshet i Tensta. Skribenten vänder sig mot att Maria Ludvigsson (SvD) skrivit en ledarartikel med rubriken: "Klassresa, inte klasskamp". Den handlar om Ohlininstitutets nyligen utgivna antologi Klassresan.

Prekopicc håller fram klasskampen som ett alternativ. Den "handlar inte om individens vilja eller personliga motivation att skaffa sig ett bra liv. Möjligheten till, och förutsättningarna för, ett liv som grundats i en kvalitativ utbildning som kan leda till försörjning måste ges alla medborgare", menar hon. Tolkat i dessa termer skulle man i klartext kunna beskriva denna del av klasskampen som att skatten på höginkomsttagarna ska höjas för att få pengar till massiva skolsatsningar för alla som inte uppnår gymnasiebehörighet (50% i vissa områden) och för dem som nu inte fullföljer sin gymnasieutbildning.


Är detta ett tecken i tiden? För att elda vänsteraktivisterna beskrivs skolsatsningarna - Ylva Johnssons 515 miljoner - som klasskamp. Pengarna kommer från de höjda arbetsgivaravgifterna för ungdomar och inte ens från höginkomsttagarna. Och de borgerliga har länge drivit en liknande skolpolitik där särskilda satsningar på elever från socioekonomiskt svaga familjer står i centrum. Detta är tänkt att göra det möjligt för personer från socialt stigmatiserade uppväxtmiljöer att få hyggligt betalda jobb i en strävsam medelklassmiljö. Det är det som är inkarnationen av begreppet klassresa.

Någon riktigt klassisk klasskamp förordar inte Dagens Arena. Då skulle underklassen skaffa sig fördelar på överklassens bekostnad och i slutändan ta över de rikas förmögenheter och göra höginkomsttagarna till medelavlönade tjänstemän. Klasskamp är vägen till kommunism.

Vad vi ser här är istället en föreställning hos både borgerliga och socialdemokrater att satsningar på specialundervisning för barn med lågutbildade föräldrar ska leda till att alla blir studenter och får välbetalda jobb. Det är en föreställning om att det skulle finnas en stor outnyttjad begåvningsreserv överallt i landet inklusive i de beramade utanförskapsområdena. Som bevis för detta anförs av de borgerliga en lågstadieskola i ett socialt belastat område i London. Men det är inte bara anekdotisk information som ligger bakom. Den svenska skolinspektionens dåvarande GD Anne-Marie Begler påstod 2011:
"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma." (Bart nov11)
Denna föreställning går igen hos finansminister Magdalena Andersson i ett uttalande i SvD 21/4-15:
"Om vi nu tror att kompetens och talang är genomsnittligt spridda över befolkningen bland kvinnor och män så finns det mycket outnyttjad talang som vi inte tar tillvara i Sverige – och det gäller för alla länder i världen."
Det är sannolikt förklaringen till att Andersson vill ingripa med ganska långtgående tvångsåtgärder mot dem som inte  före 25 års ålder skaffat sig en gymnasieexamen - t ex indragning av a-kassa och socialbidrag (bart maj-12). Finansministern verkar dock ha blivit mer osäker sedan dess och tonat ner tvångsinslagen. Det kan bero på att hennes och Beglers uppfattningar helt enkelt är felaktiga. En tungt vägande invändning mot filosofin "du kan bara du vill" framfördes 2011 av fem barnmedicinska experter som menade att skolans inriktning redan nu leder till långtidsarbetslöshet, förtidspensioneringar, ohälsa och självmord för främst den teoretiskt svagpresterande gruppen (bart jan-11).

En god del av den borgerliga uppfattningen att det finns en stor begåvningsreserv som kan tas tillvara genom klassresor verkar vara felaktig. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som istället borde förändras.

Uppföljning i SvD 23/4-15 och Dagens Arena 23/4-15

Läs även andra bloggares åsikter om , , , på  intressant.se

Etiketter:

måndag, april 06, 2015

Kan bostadsbyggandet öka 134 procent till 2016?

Det ökade behovet av bostäder till följd av högre befolkningsprognoser medför enligt Boverket att byggandet redan i år måste höjas från 32 000 bostäder 2014 till 71 000 årligen för de sex åren 2015-2020. Är det realistiskt?

Bostadsbyggandet i form av småhus och lägenheter för permanentboende har under nästan 25 år legat på en låg nivå mellan 20 000 och drygt 30 000 enheter per år. Det högsta byggandet pågick för ca 45 år sedan då 110 000 nya bostäder nåddes under det s k miljonprogrammet. Även i slutet av 1980-talet skedde en stark ökning då nivån steg med ca 40 000 bostäder på fyra år. Nu ska nivån stiga till 71 000 enheter i genomsnitt under åren 2015-20 enligt Boverkets prognos. Förra året byggdes ca 32 000 bostäder.


I ovanstående diagram har antagits att den mera varaktigt höjda nivån uppnås först 2016 och då behöver uppgå till 75 000 bostäder årligen. Det innebär en ökning med 43 000 enheter (eller med 134%) på två år. Det är ändå en snabbare ökning än någonsin tidigare även om själva volymen är av samma storlek som på 80-talet. Eftersom nivån för fyra år sedan låg på 20 000 enheter om året blir ökningen dock större på kort tid - dvs ca 55 000 nya bostäder årligen.

Problemet med det otillräckliga byggandet har funnits sedan 90-talskrisen och olika åtgärder har vidtagits eller diskuterats för att bostadsbyggandet ska öka. Några riktigt påtagliga resultat har inte uppnåtts. SCB:s befolkningsprognos från 2012 pekar på ett behov av nybyggande med 50 000 enheter per år enligt Boverkets rapport (pdf). Den historiska befolkningsökningens delkomponenter beskrivs i nedanstående diagram och därefter visas prognoserna från 2012.


Behovet av bostäder påverkas naturligtvis också av befolkningens storlek i olika åldrar och regioner, rivningen av bostäder samt av hushållssplittringen (när man flyttar hemifrån). Den komponent som under senare år förändrats kraftigast är invandringen (ljusblå kurva). Om utvandringen subtraheras ser vi att nettoinvandringen ökat dramatiskt från en obetydlighet i mitten av 90-talet till närmare 80 000 personer 2014. Befolkningsprognosen nedan indikerar emellertid en nettoinvandring på omkring 40 000 personer eller något fler årligen till 2020.


Boverket har därför kompletterat sin kalkyl med en högre invandring enligt mer färska prognoser. Hur denna kalkyl ser ut redovisas inte närmare. Man anger att resultatet blir 71 000 bostäder årligen i genomsnitt för sexårsperioden 2015-2020. Om det tar två år att uppnå denna nivå blir den mera varaktiga nivån ca 75 000 bostäder per år. Det kräver en stor och snabb ökning av byggandet vars realism kan ifrågasättas. Konsekvenserna ser ut att till stor del gå ut över flyktingmottagandet - antingen i form av mindre volymer eller en större trångboddhet för de nyanlända.

Etiketter:

torsdag, april 02, 2015

Global ojämlikhet blir slagträ mot friheten?

Genom att peka på de fattiga i utvecklingsländerna kan vänstern uppamma moralisk indignation i de rika länderna mot de stora skillnaderna  mellan länderna. Det underlättas av att skillnaderna inte beskrivs som olika inkomster utan som "rikedomsklyftor". Slutsatsen tycks vara: höjda skatter.

En procent av världens befolkning äger nästa år lika mycket som resten av världen. Det var ett av resultaten som vänsterorganisationen Oxfam presenterade nyligen. Det är en organisation grundad 1942 i Oxford med uppgift att lindra svält (famine). Man kan tycka att uppmärksamheten kring de rikaste egendomsägarna inte har så mycket att göra med de fattiga i världen om man inte är ute efter deras pengar. Men "rikedomsklyftorna" var ansatsen i radioprogrammet Filosofiska rummet 29/3-15 där programledaren Lars Mogensen försökte styra in diskussionen huruvida det var ett moraliskt problem att så få ägde så mycket.

Filosofiska rummet, SR

Egendomsägande är emellertid inte detsamma som inkomst eller levnadsstandard. Johan Norberg nämnde att hans dotter med 27 kronor i sin sparbössa formellt är rikare än 2 miljarder av jordens invånare. Oxfams turnering av statistiken är alltså propagandistisk och missvisande. Det är naturligtvis inkomster och inte förmögenheter som borde jämföras. De fattiga  kan inte äta de rikastes förmögenheter om de skulle få del av dem. Förmögenheterna består antingen av maskiner, byggnader och anläggningar eller också av aktier med ganska fluktuerande värden (SvD jan-14).  Om vänstern kunde konfiskera rikedomarna skulle de visa sig ha ett lågt pris om man försökte sälja dem.

Problemet med att några få äger mycket borde diskuteras i termer av makt och inflytande om man inte som Thomas Piketty har en teori om att ägandet på lång sikt omvandlar det mesta av inkomsterna i samhället till kapitalinkomster. Men den teorin verkar svajig och är långt ifrån bevisad. I praktiken kom programmet också att handla om inkomsternas fördelning i världen.

Genom protektionismens tillbakagång och globaliseringen har den extrema fattigdomen halverats (dvs en inkomst mindre än 1,25 USD per dag). Vi fick inte något svar på Norbergs problemställning men den tycks implicera en av Per Molanders farhågor att den fria utvecklingen går mot destabiliserande klyftor inom länderna (blart nov-14). Norberg belyste inte heller hur allvarliga farorna kunde bli med stillastående löner eller om det kunde tänkas bli lönesänkningar genom invandring av lågavlönade och handeln med låglöneländer. Några sådana farhågor hade inte vänsterdebattören Petter Larsson och professor Lena Halldenius. Vi fick inte heller något svar på Mogensens fråga huruvida vi i Sverige har rätt till skyhögt högre välstånd än en bonde i Laos från någon av deltagarna.

Man kan fråga sig varför inte ett land som jobbar hårt med att producera alltmer sofistikerade produkter som mer och mer automatiskt kan producera vad landet behöver inte skulle få göra detta? Finns det någon moralisk princip som skulle fordra att landet stoppade sin välståndsökning därför att andra länder inte lyckas lika bra? Eller finns det en moralisk princip som ålägger  rika länder att ta ut en väldigt hög skatt för att ge dessa pengar i bidrag till länder som inte kan organisera produktionen lika effektivt?

Att ställa de fattiga i u-länderna mot de välbeställda i-länderna är en beprövad strategi för att vrida debatten åt vänsterhållet. Det var så "den nya vänstern" växte fram på 1960-talet. Vänsterdebattörerna lanserade en berättelse om hur i-länderna genom den internationella handeln "sög ut" u-länderna. Det syntes ju tydligt på hur fattiga (med låga inkomster) folk i u-länderna var. Så småningom omvandlades synsättet till att kapitalägarna inom landet "sög ut" arbetarna genom företagens höga vinster. Vänstern kunde väcka liv i Marx' mervärdeteori och kräva högre löner både genom vilda strejker och genom avtalsförhandlingar. Följden blev inflation och nästan stillastående välfärdsökning.

Både Larsson och Halldenius föreföll i något olika mån beredda  att göra de internationella inkomstskillnaderna till slagträ i debatten om de rika ländernas välstånd. Larsson vill rakt av utjämna de globala inkomsterna (även om det skulle ta tid) medan Halldenius åberopade filosofen John Rawls. Denne har enligt Halldenius hävdat att exakt jämlikhet (total inkomstutjämning) vore att föredra om det inte är så att vissa inkomstskillnader skulle ge ännu större välfärd till dem som skulle höra till de sämst ställda (i denna fördelningssituation) än de skulle ha haft med jämlikhet. Man måste ta hänsyn till incitamenten att arbeta är motiveringen enligt Rawls. Mogensen ställde inte frågan till Larsson hur hans totala inkomstutjämning skulle kunna ge incitament till bättre arbetsprestationer. Är t ex kommandoekonomi lösningen?

Rimligtvis hade Rawls inte hela jordens befolkning framför ögonen när han lanserade hur individerna i en ursprungsposition bakom "okunnighetens slöja" gemensamt och enhälligt bestämde sig för en princip för inkomstomfördelning i det framtida samhället. Här borde Halldenius ha förklarat hur man kan gå från regelfastställandet i en nationalstat till hela världen utan att ens ha inrättat en världsregering. Oavsett detta skulle både Larssons och Halldenius recept kräva frihetsinskränkande skattehöjningar av drakonisk natur som redan på det nationella planet inom i-länderna är uppenbart orealistiska. Men som principiellt slagträ kan sådana utjämningskrav fungera effektivt i debatten.

Det borde vara viktigt att både pragmatiska och filosofiska invändningar mot Larsson och Halldenius kommer fram i debatten, vilket inte skedde i programmet. Det kan därför klassificeras som ensidigt, vilket måste upplevas om en besvikelse för dem som ändå satt tilltro till programledaren Mogensens opartiskhet. Norberg fick aldrig kommentera det filosofiska problemet. Han skulle ha kunnat åberopa filosoferna Robert Nozick och Frierich Hayek emot Larsson och Halldenius. Man kan t ex hävda att Hayeks åsikt att de sämst ställda åtminstone ska tillförsäkras en minsta överlevnadsnivå nu håller på att förverkligas genom att allt färre befinner sig i extrem fattigdom. Detta sker dessutom tydligen utan att u-hjälpen ökar.

Själv anser jag att man också skulle kunna åberopa en revidering av Rawls teori mot Halldenius' långtgående egalitära tolkning av Rawls. Denna tolkning har knappat ens stöd hos Rawls själv eftersom han förmodade att hans samhälle i praktiken kunde klara sig med proportionell skatt. Den revidering som härutöver har visst fog för sig är att medborgarnas beslut om fördelningsprincip bakom okunnighetens slöja inte skulle utmynna i en princip som skulle ge maximal utdelning om man hamnade bland de sämst ställda och i gengäld få underkasta sig en hög beskattning om man skulle bli framgångsrik. Skatten kan bli så hög att en ytterligare höjning skulle minska incitamenten att arbeta så mycket att alla inklusive de sämst ställda skulle få det sämre än med lägre skatt. Det verkar mer rimligt att medborgarna istället skulle bestämma sig för en mera modest princip som enbart garanterade en trygghetsnivå om man hamnade bland de sämst ställda.

Ett stöd för min uppfattning om ett trygghetsgolv som fördelningsprincip ges av de empiriska undersökningar av Rawls' teori som gjorts med experiment av Frohlich och Oppenheimer (Choosing Justice, 1992), se bloggartikel mars 2012. Utan att man göra troligt att medborgarna skulle välja den s k differensprincipen med maximin faller det filosofiska försvaret för höga skatter, stark omfördelning och frihetsinskränkninga. Denna revidering ligger mycket mera i linje med Hayeks uppfattning i boken Frihetens grundvalar som Timbro nyligen utgav i ny upplaga. Vi kanske kan tala om en syntes mellan Rawls och Hayek (bart jan-14)?

Etiketter: ,

fredag, mars 27, 2015

Hur kunde regeringen förlora valet?

Regeringens hantering av ekonomin och välfärden borde inte ha gett anledning till den häftiga kritik som bidrog till valförlusten i september 2014.

Från Konjunkturinstitutets nyss framlagda rapport (pdf) kan man bilda sig en grov uppfattning om hur det gått för Sverige under de två senaste mandatperioderna i riksdagen. Den gängse bilden i massmedia och i den rödgröna oppositionens opinionsbildning beskrev utvecklingen som dålig och i stort sett enbart beroende på en felaktig och inkompetent politik från regeringens sida. Någon kraftfull motargumentation verkade inte förekomma.

Sverige slits isär och den sociala välfärden rustades ner var ett paradargument mot regeringen. Men den offentliga välfärdsproduktionen (off konsumtion) fortgick som vanligt under alliansens regeringsperiod. Några sådana nedskärningar som gjordes efter bankkrisen på 1990-talet förekom inte. Att de sämre resultaten i skolan eller problemen i sjukvården skulle berott på nedskärningar framkommer inte.


Löneökningarna var ansenliga och de skedde delvis på bekostnad av näringslivets vinster. Påståenden från vänstern att vinsterna ökat kraftigt på löntagarnas bekostnad är uppenbarligen felaktiga. Lönesumman 2006-14 ökade med ca 40 procent nominellt. Samtidigt ökade priserna (kpi) med 10,3 procent. Reallöneökningarna för arbetare uppgick 2006-14 till ca 13 procent. Hushållens disponibla inkomster ökade 21,7 procent (efter skatt o inkl bidrag) vilket motsvarar 2,6 månadsinkomster. (En stor del berodde på skattesänkningarna.)


Den kanske överdrivna beskrivningen av de negativa verkningarna av den internationella finanskrisen i kombination med den politiska svartmålningen av regeringens oförmåga att bekämpa krisen bidrog till att de svenska hushållen ökade sitt sparande. På så vis uppstod överkapacitet även i andra sektorer än i exportindustrin vilket gjorde krisen värre än nödvändigt.


Arbetslösheten ökade, dock inte lika dramatiskt som under 90-talskrisen. En del av denna ökning var ofrånkomlig eftersom den svenska exporten minskade till följd av finanskrisen i USA och Europa. Men huvuddelen av arbetslösheten bestod av svåranställda (jämviktsarbetslöshet, Nairu, streckad linje). Denna arbetslöshet genomgick en av allt att döma strukturell ökning i mitten på 1990-talet. De svåranställda svarar för 6,8 procentenheter av arbetslösheten och KI bedömer att denna arbetslöshet såväl 2017 som 2019 kommer att ligga ligga på denna nivå. Den faktiska arbetslösheten kommer 2019 också att ligga på ca 6,8 procent. Hur den rödgröna regeringen ska kunna uppnå Europas lägsta arbetslöshet på drygt 4 procent  år 2020 förefaller mycket oklart.


Den av sjunkande export och stigande sparande orsakade lågkonjunkturen medförde naturligen en sänkt sysselsättningsgrad, vilket de rödgröna var snara att påpeka när regeringen försökte framhålla att man ändå skapat uppemot 300 000 nya jobb. Samma effekt följde efter IT-kraschen i början på 00-talet och i väldigt större omfattning i samband med bank- och fastighetskrisen i skiftet mellan 80- och 90-talet. Noga räknat är dock sysselsättningsgraden 2014 något högre än 2006 trots finanskrisen.


En annan orsak till sänkt sysselsättningsgrad är att mer svåranställda grupper kommit in på arbetsmarknaden. Det kan vara fråga om personer som tidigare skulle ha förtidspensionerats eller som hamnat i långtidssjukskrivning. KI pekar också på fler invandrare med dålig utbildning som orsak till fortsatt hög arbetslöshet. Alliansregeringens satsningar på minskat utanförskap kan paradoxalt nog ha försvårat att bemöta den enkla kritiken att arbetsmarknaden fungerar allt sämre.


Här har endast ett axplock av områden redovisats. Men intrycket är att den faktiska utvecklingen inte borde ha föranlett den häftiga kritik som riktats mot den förda politiken. Att denna kritik ändå blivit framgångsrik verkar ha berott på de rödgrönas (och massmedias) större skicklighet i att vinkla detaljer på ett negativt sätt och regeringens oförmåga att presentera de positiva aspekterna av den förda politiken. Det bidrog till att de borgerliga förlorade valet och blev mindre än de rödgröna. En annan bidragande orsak var att man inte kunde möta Sverigedemokraternas kritik av flyktingpolitiken.

Etiketter:

fredag, mars 13, 2015

Meritokrati beror på IQ som ger evig ojämlikhet?

Bristande social rörlighet tycks bero på meritokratiska framgångar som mycket beror på medfödda intelligensegenskaper. Det ger ofrånkomlig ojämlikhet. Men idag ger missriktad strävan efter ökad jämlikhet till att 14 procent i varje årskull får frustrerande svårigheter.

I Axess magasin nr 2/15 skriver läkaren och journalisten Erik W Larsson om boken The Son Also Rises. Den är författad av Gregory Clark som är professor i ekonomi vid University of California, Davis. Boken handlar om social rörlighet eller snarare om bristen på social rörlighet. Larsson inleder med följande frågor:
"Har du någonsin undrat varför vissa människor är fattiga medan andra är rika? Varför vissa individer, släkter och etniska grupper verkar leva i obotlig misär, medan andra individer, släkter och etniska grupper har det hur bra som helst? Vilka krafter är det egentligen som avgör våra öden? Handlar det om gener och biologi? Om osynliga och förutbestämda maktstrukturer? Eller är det bara fråga om tur och otur?"
Clark har konstruerat ett index (mellan 0 och 1) för orörligheten som han hävdar ligger mellan 0,7 och 0,8 under många generationer. Larsson exemplifierar med de svenska släktnamnen som Clark har specialstuderat med tanke på alla jämlikhetsreformer Sverige genomfört. Här finns fyra grupper: 1) adelsnamn, 2) snofsiga latiniserade namn (Dahleus, Boetius), 3) namn som börjar på Berg- eller Lund- samt 4) namn som slutar på -son.

Om en persons farfars far hette Oxenstierna eller Wagenius är det statistiskt betydligt mer sannolikt att man kommer in på läkarprogrammet än om han hette Larsson (som artikelförf). Liknande gäller för Indien, Japan och Kina (trots revolution). "Överallt är tendensen densamma. Oavsett vem som vinner valet är Jönsson och Ohlsson dömda att låta sig regeras av folk med namna som Palme och Reinfeldt", skriver Larsson raljerande. Han anser att Clark bara ger antydningar om orsakerna till detta.

Enligt Larsson verkar Clark mena att vi borde "gaska upp oss och gilla läget". "Kanske är rika och mäktiga människor helt enkelt bättre? Då är det väl inte mer än rätt att de lever på ett högre plan än vi andra, argumenterar Larsson. Det är vad meritokrati går ut på. Om detta verkar respektingivande intellektuella vara överens om. Men om meritokratin  till betydande del är genetiskt betingad, som Clark verkar göra gällande, kanske denna tanke snart överges. Larsson försöker problematisera den meritokratiska utvecklingen utan att komma med annat än att det inte är lönt att bry sig om problemet eftersom det inte går att göra något åt det.

Jag kan komplettera denna pessimism med det klassiska diagrammet över hur intelligensen fördelar sig:


Nedanstående tabell beskriver fördelningen av intelligenskvoten (IQ) i siffror:


Det som gör att man inte kan "gilla läget" är hur den svenska utbildningspolitiken ställer sig till den nedre delen av intelligensfördelningen. I skolan finns numera alla barn med en IQ över 70. Men för att klara skolan krävs åtminstone 85 i IQ för att klara de teoretiska delarna (bloggart-11). Det betyder att 14 procent av eleverna aldrig kan klara den teoretiska delen i egentlig mening hur mycket statsmakterna än satsar på stödundervisning för "elever med en bristfällig socioekonomisk bakgrund".

Att "herr Oxehufvud" tjänar mer än andra om han är förtjänt borde kunna fördragas. Men att uppemot 14 procent av varje årskull ska dömas till frustration, avhopp, utslagning, kriminalitet eller självmordstankar på grund av en verklighetsfrämmande skolpolitik borde inte vara cceptabelt.


Etiketter:

onsdag, mars 04, 2015

Utsläppsrätterna ska inte minska utsläppen

Vi har i EU ett lagreglerat program för minskade utsläpp av koldioxid. Det kombineras med utsläppsrätter för att göra begränsningarna smidigare.

Vetenskapsradion Klotet handlade idag 4/3 om utsläppsrätter för koldioxid. Huvudintrycket var att systemet med utsläppsrätter var misslyckat och inte hade bidragit till att minska utsläppen. - Men man förklarade inte att systemet inte är till för att minska utsläppen utan för att göra de på politisk väg dekreterade utsläppsminskningarna mera samhällsekonomiskt effektiva.




Utsläppen måste minska 2,2 procent om året


Systemet med utsläppshandel går ut på att vissa utsläppsföretag får betala för extra utsläpp (som andra företag avstår ifrån) och därför har många fått uppfattningen att systemet liknar en skatt på utsläpp. När nu priset gått ner från 35 €/t till 6 €/t tror man att det blir billigare att öka utsläppen.

Utsläppen ska enligt dekret nu minska med 2,2 procent per år (tidigare 1,7%). Priset på rättigheterna kan inte påverka utsläppen under regleringsperiodens gång. Däremot kan ett lågt pris bli en signal för politikerna att dekretera större minskningar för nästa regleringsperiod (efter 2020). Därför borde låga priser välkomnas av miljövännerna och inte tvärtom.

En annan fördel med låga priser på utsläppsrätterna är att miljövännerna billigt kan köpa upp dem och annullera dem. Då blir utsläppen mindre än vad politikerna dekreterat.

Det låga priset på utsläppsrätter pekar också på en helt annan anomali i den svenska klimatpolitiken. Koldioxidskatten är 1 080 kronor per ton mot 55 för en utsläppsrätt. Den internationella forskningen om klimatutsläppen har som ett grovt genomsnitt kommit fram till att en koldioxidskatt på omkring 350 kr/ton skulle kunna vara motiverad*. Detta visar att den svenska koldioxidskatten är tre gånger för hög. En liter bensin har nu en koldioxidskatt på 2:50. Den skulle behöva sänkas till ca 83 öre och göra bensinen drygt 2 kronor billigare inklusive moms.

En motiverad skatt på 350 kr/t   visar också att den lagreglerade utsläppsminskningen har blivit för modest. Riktmärket borde ha varit att få ett pris på utsläppsrätterna som liknar den motiverade koldioxidskatten.
___________________________
* Källa: Rätt pris på koldioxid, rapport av Jacob Lundberg utgiven av Timbro

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se


Etiketter:

onsdag, februari 25, 2015

Kan Palme ha skuggats från hemmet?

Leif GW Persson lade i TV fram sin teori att en halvprofessionell mördare skuggade makarna Palme redan från Gamla Stan. Men en sådan mördare hade väl hellre begått mordet på Mynttorget?

I TV-programmet "Veckans brott" 24/2-15 med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft utvecklade GW sin teori om hur Olof Palme mördades 1986. Nästan hela programmet handlade om detta. Nu har GW retirerat från sina tidigare spekulationer om en större konspiration med flera direkt inblandade. I TV-programmet talade han om en enda gärningsman. Vi fick följa ett par statister från Västerlånggatan 31 till Dekorima-hörnet på Sveavägen.

Leif GW Persson och Camilla Kvartoft

Leif GW Persson menade att mördaren höll vakt utanför Palmes bostad i Gamla Stan eftersom det var bekant i en större krets att makarna Palme skulle gå på bio och då inte skulle åtföljas av säkerhetsvakter. Ingen visste dock vilken film och biograf som var målet. Makarna promenerade mot tunnelbanestationen genom smala gränder som rimligen skulle ha kunnat utgöra en hygglig mordplats. Men GW avfärdade detta tillfälle med att tiden inte skulle ha räckt till.

Detta argument med tidsbrist förefaller dock svagt. Vi fick se hur makarna Palme promenerade i den smala Yxsmedsgränd mellan Västerlånggatan och Stora Nygatan. Där hade det varit lätt att skjuta Palme vid infarten och sedan retirera tillbaka till gågatan. Eller också skulle mordet kunnat skett en bit in i gränden varvid mördaren kunnat fly framåt ut på Stora Nygatan och åt höger. Den är enkelriktad åt andra hållet så det hade varit svårt att följa efter med bil. Därefter fanns det tätt med gränder att försvinna i.

Istället fortsatte mördaren att skugga Palme mot t-banestationen. Att spärrvakten uppgivit att ingen följde efter makarna Palme nämnde GW inte (det var f ö motivet till att man sett walkie-talkie-män överallt på sin tid). Vid t-banestation Rådmansgatan  visar man hur makarna går ut på Sveavägens trottoar och svänger åt höger. Men GW reflekterar inte ett ögonblick kring att detta utgjorde en nästan idealisk mordplats. Mördaren hade kunnat passera Palmes strax före trappan i biljetthallen och därefter väntat på översta trappsteget och skjutit. Därefter hade han kunnat svänga runt hörnet till vänster och springa uppför trapporna till Spökparken där han lätt kunnat försvinna utan att någon bil kunnat följa efter.

Professor Perssons teori tyder på att vi har att göra med en amatör som är tvekande och obeslutsam. Det är knappast någon polis eller militär från de inre kretsarna som genom sina kontakter fått reda på att Palme skulle gå på bio. Därmed blir det mer sannolikt att mördaren av en tillfällighet sett Palmes gå in på biografen och då kommit på varifrån han skulle skaffa fram ett mordvapen till slutet av bioföreställningen. Tvekandet när makarna Palme lämnade biografen tyder också på amatörism. De kunde ha hoppat in i en taxi längs Sveavägen och därmed förstört alla chanser att komma till skott. När så ej skedde kunde den obeslutsamme mördaren till slut övervinna sin tvekan och begå brottet strax innan paret kom fram till Hötorgets t-banestation.

Leif GW Perssons teori förutsätter en rationell och planerande mördare med viss insideskännedom. Då hade han vetat att Palme varje morgon promenerade över Mynttorget och Riksbron utan livvaktsskydd (se min bloggartikel feb-11). Mordet hade mycket enklare också kunnat begås från en bil som väntat vid Strömgatan, som var öppen för biltrafik på den tiden. Sett i ett större perspektiv är alltså GW Perssons teori föga sannolik.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, februari 08, 2015

Inga kvantitativa lättnader gav 9,7 miljoner fler arbetslösa i EU

År 2010 i nov började centralbanken, Fed, i USA köpa upp statsobligationer i snabb takt (QE). En månad senare tänkte ECB göra samma sak. Men detta lyckades de konservativa runt Merkel stoppa. Drygt fyra år senare är arbetslösheten 4 procent högre i EU än i USA.

När centralbanken köper upp obligationer på marknaden med hjälp av nyskapade pengar talar man om kvantitativa lättnader i penningpolitiken. Åtgärden förkortas med bokstäverna QE som står för quantitative easing. Den enkla och svepande kritiken talar om att "trycka pengar" vilket vädjar till föreställningen att detta alltid är förkastligt. Försvararna ser QE som ett legitimt sätt att stimulera ekonomin, bl a genom att räntorna sjunker.

Nu har QE blivit ett aktuellt ämne på nytt genom att den europeiska centralbankschefen Mario Draghi den 22 januari 2015 offentliggjorde påbörjandet av ett QE-program på 60 miljarder euro per månad. Uppköpen ska pågå åtminstone till september 2016 och uppgå till sammanlagt 1,1 biljoner €. Det tragikomiska i ECB:s QE-åtgärd nu är att det tagit drygt fyra år att komma till skott. Man diskuterade i december 2010 QE på 2 biljoner € men av någon anledning åtrade man sig i sista stund. Det kanske är avsaknaden av inflation efter USA:s stora QE2 i november 2010 och därefter som mjukat upp ECB och dess uppdragsgivare.

Kritiken mot kvantitativa lättnader går vanligtvis ut på att ökningen av penningmängden leder till inflation. Men då bortser man både från att banksektorn kan vara i kris och att den reala ekonomin kan befinna sig i svår lågkonjunktur. Om bankerna genom att ha drabbats av stora kreditförluster måste minska utlåningen till vanliga, sunda företag genom att rentav dra in redan beviljade krediter kommer många företag att gå i konkurs. Detta, som kallas credit crunch, kan motverkas genom att bankerna tillförs utlåningsbart kapital genom QE. I detta fall utgör QE ett sätt att bekämpa ytterligare försämringar av den ekonomiska utvecklingen.

En speciell försämring är deflation, dvs allmänna prissänkningar. Den vanliga förklaringen till att deflation är farlig är att konsumenterna tenderar att vänta med inköp av dyrare varor eftersom de kan bli billigare. Men en viktigare förklaring är sannolikt att företagen väntar med sina investeringar eftersom maskiner och anläggningar blir billigare nästa år. Också investeringsbortfall sänker efterfrågan. Dessutom blir företagens äldre lån dyrare att betala tillbaka. Till detta kommer att realräntan på lånen stiger när priserna sjunker. När räntan inte kan sjunka under noll blir realräntan även på nya lån avsevärd när priserna sjunker.

Även då bankerna inte befinner sig i akut kris kan QE hjälpa att förbättra den ekonomiska utvecklingen. Genom att också de långa räntorna sjunker blir det billigare att finansiera bostadslån, vilket höjer priserna på bostäder och stimulerar nybyggandet. Räntesänkningen i sig tillför alla låntagare ökad köpkraft som stimulerar konjunkturen. Företagen blir då mera intresserade att investera vilket också underlättas av att räntekostnaderna är låga. Arbetslösheten sjunker och det stimulerar konsumtionen och produktionen ytterligare. Lediga resurser sätts i produktion utan att priserna till en början stiger (blart nov-14).

De amerikanska kvantitativa lättnaderna i form av uppköp av bostadsobligationer påbörjades i slutet av 2009. På två år köpte Fed för nästan 1,2 mdr dollar, vilket inte väckte sådan uppmärksamhet som när Ben Bernanke i november 2010  påbörjade nya uppköp med 60 mdr dollar per månad (blå linje, stock). Det var då varningarna för okontrollerad inflation och fallande dollarkurs började framföras. Istället steg priserna långsammare än under början av 00-talet och dollarn stärktes.

Stocken av uppköpta obligationer (QE) i USA

När kritiken mot QE för att vara inflationsdrivande har en annan kritik, som går ut på att QE är ineffektiva och verkningslösa, dykt upp. Genom att EU avstod från att vidta i slutet av 2010 när USA intensifierade sin QE-politik kan en intressant jämförelse göras av arbetslöshetens utveckling.


Från ett utgångsläge på nästan 10 procents arbetslöshet för både EU och USA började den sjunka snabbare i USA när QE intensifierades. I EU började den istället stiga påtagligt ungefär samtidigt. Prognoserna (från EC) visar att EU för 2014 har drygt 10 procents arbetslöshet mot drygt 6 för USA.

EU har alltså 4 procentenheter högre arbetslöshet än USA. Givet att USA knappast bedrivit någon mer expansiv finanspolitik kan grovt sett dessa 4 procentenheter högre EU-arbetslöshet hänföras till avsaknaden av QE-åtgärder i EU (utom i GB). Arbetslösheten låg 2014 på 24,8 miljoner arbetslösa (10,2%) enligt EU-kommissionens vinterprognos (pdf). Det betyder att ca 9,7 miljoner arbetslösa kan tacka Angela Merkel mfl för sin arbetslöshet genom att detta anhang i drygt fyra år lyckats förhindra att ECB fått genomföra kvantitativa lättnader. Nu kan det vara försent.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, januari 27, 2015

Skälig omfördelning - några sakliga alternativ

För att sakligt kunna motivera statlig inkomstomfördelning måste man utgå från principer som man är enig om. Nobelpristagaren Harsanyi lanserade en modest variant av utilitarismen och Rawls ville gynna de sämst ställda maximalt. Experiment visar dock att folk hellre väljer ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

För att motivera progressiva skatter eller rentav en långtgående inkomstutjämning har politiker och samhällsfilosofer hänvisat till Karl Marx och den princip han nämnde i förbigående: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Oftare har man emellertid använt sig av den moralfilosofiska lära som konstruerades av Jeremy Bentham och som av hans efterkommande kallats utilitarism (en term som först nämndes av författaren John Galt). Problemet för dessa filosofiska läror har dock varit att grundprinciperna uppenbarligen enbart varit postulat gripna ur luften.

Först vid mitten av 1900-talet började samhällsfilosoferna göra försök att motivera hur grundprinciperna skulle rättfärdigas. Man tog då hjälp av tankeexperiment som skulle få fram hur man på ett opartiskt sätt skulle välja postulaten för samhällets politik för inkomstomfördelning. Den grundläggande idén var att invånarna i samhället i en ursprungsposition bestämde sig för en princip utan att veta hur de själva skulle gynnas eller missgynnas av dess tillämpning.

I början av 1950-talet lanserade den ungerskfödde filosofen och spelteoretikern John Harsanyi (1920-2000) en teori att de opartiskt tänkande medborgarna skulle välja en utilitaristisk princip som grund för omfördelning av inkomster. Härvid skulle de beakta att den traditionella utilitarismen inte kunde användas utan att man också räknade med att dess slutsats om en total inkomstutjämning hade en negativ verkan på incitamentsstrukturen som förhindrade en maximering av samhällets resurser. Den traditionella utilitarismen byggde som bekant på att marginalnyttan av höjda inkomster var fallande vilket skulle ge upphov till en större sammanlagd nytta om de rikas pengar omfördelades till de fattiga (som hade mera nytta av pengarna).

Harsanyi, som fick Nobelpriset i ekonomi 1994 tillsammans med John Nash, menade alltså att beskattningen av högre inkomster inte kunde skärpas så mycket att hela samhällets inkomster påverkades negativt av att nyttan av ytterligare omfördelning motverkades av den negativa nyttan av utebliven eller sämre produktion. Genom att Harsanyi lade fram sin teori på ett abstrakt matematiskt sätt med mycket formler fick hans arbete inget större genomslag.

Det var först när John Rawls (1921-2002) vidareutvecklade några av Harsyanis idéer som ansatsen med ett samhällskontrakt fick nytt genomslag. Rawls lanserade termen "okunnighetens slöja" som benämning för den tänkta situationen i ursprungspositionen. Och han lanserade maximin-princpen som beslutskriterium i ursprungspositionen istället för maximering av den förväntade nyttosumman i hela samhället. Kontraktsparterna skulle helt enkelt kunna antas vara försiktiga och beakta att vissa av dem skulle kunna få det knapert om de inte kunde utvinna nytta av sina möjliga inkomster även om hela samhället var rikt. Det gällde att få maximalt mycket även om utfallet blev minimalt (=man visade sig höra till "de sämst ställda" - utvecklades i En teori om rättvisa, 1971).

Mot detta invände Harsyani i en artikel 1975 där han gjorde en analogi med vården av obotliga patienter på ett sjukhus. Maximin-principen skulle ju ge nästan alla resurser till dessa "de sämst ställda" som inte skulle bli så mycket bättre. Däremot skulle de som svarade positivt på vårdinsatser inte få särskilt mycket vård. Det måste därför vara bättre att maximera tillfrisknandet än att vårda utan resultat. Analogin torde ha uppfattats som mindre adekvat eftersom Harsyanis invändning inte har fått genomslag i debatten.

En mera allvarlig invändning bedömer jag är ifrågasättandet att medborgarna bakom okunnighetens slöja skulle använda sig av vare sig  maximin-principen eller maximering av förväntat värde. Folk är inte så extremt pessimistiska att de måste ha maximalt bra utfall i alla lägen om detta samtidigt leder till ganska höga skatter om man inte hör till de sämst ställda. Experiment visar (Frohlich & Oppenheimer, 1992) att folk tenderar att välja en princip om ett trygghetsgolv i en situation där de inte vet hur utfallet blir. Då har de fortfarande kvar chansen till ganska höga inkomster om de lyckas, men slipper råka ut för en katastrof om de misslyckas. Denna princip ansluter också till Hayeks ansats att även i ett fritt samhälle bör det finnas statligt finansierad hjälp åt de sämst ställda - i själva verket en ganska traditionell uppfattning. På sin ålders höst fick Rawls kanske också större förståelse för denna princip.

Ett fjärde alternativ för skälig omfördelning skulle kunna vara att man hittade en grundprincip som alla intuitivt skulle kunna vara överens om förutsatt att man resonerade opartiskt. Det är förvisso svårt att finna någon positiv grundprincip för vad som är vällovligt för alla, men en negativ princip går att slå fast: tvång och våld är något dåligt i sig för alla. Problemet är att tvång ibland kan behövas för att ett ordnat samhälle ska kunna fungera. Ett sätt att hantera detta problem är att försöka minimera statens tvångsutövning, men det går naturligtvis ut över precisionen i denna princip. Men man kan ändå ha tvångsminimeringen i åtanke som ett riktmärke.

Slutligen finns kvar den teori som Robert Nozick lanserade, delvis som alternativ till Rawls' teori, och som är uppbyggd  på postulerandet av rättigheter. Hur dessa härleds ligger utanför teorin. Tidigare har man hänvisat till förnuftet eller religiösa ingivelser. Teorin innehåller i princip ingen statlig tvångsmässig omfördelning alls. De sämst ställda blir beroende av välgörenhet om de inte har tagit privata försäkringar mot olika påfrestningar.

Inget av ovanstående fem alternativ till motivering av statlig omfördelning innebär någon särskilt långtgående inkomstutjämning.  Rawls själv tänkte sig exempelvis att det räckte med att ha proportionella skatter. Övriga alternativ är ännu mindre omfördelande. De som vill ha starkare inkomstutjämning kan inte hänvisa till annat än löst tyckande för att "legitimera" sin ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, januari 20, 2015

Rättvisa är inte utjämning

Rättvisa handlar både om juridisk rättvisa och om social rättvisa. Att få inkomst efter förtjänst kan ses som rättvist även av en socialdemokratisk filosof. Och bara 25 procent av de vuxna anser att lika lön för alla är rättvist.

Vänsterns ideologiska tillbakagång är nu ganska tydlig. Det gäller t ex  socialdemokraternas retorik om rättvisa och utjämning. När Mona Sahlin var oppositionsledare såg hon det som självklart att kunna angripa regeringen med argumentet att den inte visste vad rättvisa är. Och med rättvisa menade hon ekonomisk utjämning. Trots att Sahlin gjorde en vänstersväng före 2010 års valrörelse och stötte bort mer högerinriktade väljare ville partivänstern ha en ännu mer vänsterinriktad ledare. Men efterträdaren Håkan Juholt åkte ut inom ett år. Hans efterträdare Stefan Löfven är däremot ingen ideolog.

Vi fick ett intressant prov på vänsterns avideologisering när "mediavänsterns" avdelning i SvD (Idag-sidan) publicerade några artiklar om barns syn på rättvisa. Inriktningen var inledningsvis att rättvisa handlade om jämn fördelning. Men man intervjuade också socialdemokraternas tidigare partiideolog Sven Ove Hansson, som idag är professor i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Och han gav en något mer sammansatt bild.

Hansson nämner att det finns flera rättvisebegrepp. Artikeln i SvD inleds med nämnandet av några rättviseprinciper som inte är egalitära: mer till den som jobbat mest eller behöver mest eller hjälper flest.Grovt sett kan man dela in rättvise begreppen i två kategorier enligt Hansson. Dessa två begrepp kallar han själv (litet tendentiöst) för "behålla-rättvisa" respektive "fördelnings-rättvisa". Det första handlar om äganderätt och legala förvärv. Robert Nozick har beskrivit en teori om detta i boken Anarki, stat och utopi. Det andra handlar om statlig omfördelningspolitik med tvång. Han definierar nr 2 som "lika rätt att ta del av de resurser som finns". Man kan fråga sig om befintliga resurser också innefattar allas arbetsprestationer?

De två kategorierna rättvisa har jag tidigare kallat kommutativ rättvisa och social rättvisa. Kommutativ rättvisa är den traditionella juridiska rättvisan och är ett sätt att formalisera frivilliga transaktioner mellan medborgarna. Social rättvisa är däremot mer problematisk. Att staten i efterhand ska gå in med tvångsmässiga omfördelningsåtgärder stöter på allvarliga rättsfilosofiska svårigheter. Någon övertygande teori som skulle kunna legitimera en långtgående inkomstutjämning har inte presenterats. Utilitarismen, som tidigare användes av samhällsfilosoferna, har visat sig bara både problematisk och otillräckligt underbyggd. Den grundläggande värdepremissen är sålunda inte rättfärdigad, vilket sammanhänger med att utilitarismen ursprungligen var en deskriptiv teori.

En viss omfördelning skulle kunna rättfärdigas med hjälp av John Rawls' teori om skälig fördelning ("rättvisa").  Men den handlar i realiteten om att ge de sämst ställda en minimistandard och inte om kraftig inkomstutjämning. Legitimeringen av grundprincipen sker där med hjälp av ett tänkt, opartiskt samhällskontrakt.

Hansson antyder att den juridiska rättvisans normala fördelningsprincip att de förtjänta får mer inte anses omfatta barnen. "Det finns en stor enighet kring att barn ska behandlas lika vad gäller exempelvis barnomsorg, skola och sjukvård" säger han. Ju yngre man är desto desto mindre kan man bedömas efter vad man gjort sig förtjänt av. Här finns två möjligheter säger han. Den ena är att staten kompenserar barnet för att föräldrarna har dåliga inkomster mm. Den andra är att "minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i samhället".

Det hela är abstrakt uttryckt. Men i klartext är det nog fråga om att barn med lågutbildade föräldrar ska få mer undervisning än andra respektive att barn som presterat dåligt i skolan ändå ska få nästan lika höga inkomster som andra. Denna andra möjlighet stöter dock ännu på motstånd från "behålla-rättvisan" säger Hansson något uppgivet. Många är inte beredda att göra sådana förändringar i vår vuxenvärld erkänner han.

I en annan artikel i SvD visar vissa forskningsrön att det finns fog för Hanssons uppgivenhet. Forskningen visar ännu en gång att små barn inte vill utsättas för utjämning (de är "själviska"). När de blir äldre sätter det sociala trycket för altruism in och 65 procent av 11-åringarna vill dela exakt lika. Redan på högstadiet börjar ungdomarna förstå att man inte kan ha utjämning om några gjort sig mer förtjänta än andra enligt de experiment som forskarna redovisar. Men fortfarande anser 25 procent av de vuxna "att lika lön för alla är rättvist". Här finns alltså en mottaglighet för konventionell socialistisk retorik och en grogrund för kommunistiska läror än idag. (Det skulle vara intressant att veta om siffran 25 förändrats över tiden.)

Att rättvisa inte är detsamma som utjämning borde nu bli alltmera uppenbart.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se


måndag, januari 05, 2015

Dimridåer kring Decemberöverenskommelsen

Det läggs ut dimridåer om decemberöverenskommelsen. SD har inte den maktposition som de påstår. Men för att kunna inställa nyvalet låstsas alla att "landet är ostyrbart" utan en uppgörelse om röstningsreglerna.

Det blev inget nyval precis som jag förmodade 26/11-14. Men det krävdes att statsminister Stefan Löfven aviserade att han skulle utlysa nyval den 29 december (till den 22 mars) när hans regerings budgetproposition inte gick igenom i riksdagen. Av någon anledning sägs det vara innehållet i den s k Decemberöverenskommelsen (DÖ) som gjorde att hotet om nyval (extraval) kunde dras tillbaka.

Utgångsläget beskrivs av de flesta kommentatorer som att ett nyval knappast skulle ge någondera blocket absolut majoritet. "Troligen hade Sverigedemokraterna förblivit tungan på vågen och kunnat utnyttja detta till att fälla varje budget som inte ansluter sig till deras syn på migrations- och asylfrågorna." (Johan Schück i DN 3/1-15) Genom detta skulle landet ha befunnit sig i "en ohållbar situation" där budgetnederlagen och regeringsskiftena kunde följa tätt på varandra. "Landet riskerade att bli ostyrbart." Detta dödläge behövde brytas. DÖ var vad regeringspartierna och Alliansen kunde enas om.

Resultatet blir på kort sikt att Löfven kan sitta kvar och en kortare tid bli tvungen att regera med Alliansens budget. Redan i tilläggspropositionen i april 2015 kan han börja ändra i delar av Alliansens budget. Arbetsgivaravgifterna för unga kan höjas från 1/7. Däremot måste inkomstskatterna ligga fast hela året. Alliansen har förbundit sig att om man lägger fram en gemensam motion till tilläggsbudgeten och om denna riskerar att gå igenom i riksdagen ska man lägga ner sina röster för den egna motionen osv.

Detta avtal har kritiserats hårt av många på den borgerliga sidan och då speciellt av moderaterna. En del av kritiken skjuter in sig på att Löfven kan försöka lägga in andra frågor än rena budgetfrågor i budgetpropositionerna för att automatiskt få igenom dem i riksdagen. Men kritiken i sak är svårare att förstå. Den bygger på att utgångsläget ovan är korrekt beskrivet. Sverigedemokraterna hade inte enbart en unik chans att fälla regeringens budget genom Alliansens hårda bindning till den gemensamma budgetmotionen utan SD fick av någon anledning en permanent maktställning som tungan på vågen också i budgetfrågor.

Hur kan det komma sig att SD plötsligt kunde få sådan makt? SD själva har gett sken av att de ska kunna fälla regeringar tre gånger om året framöver. Och Löfven har orerat om det oacceptabla i att SD ska kunna fälla alla regeringar "som inte dansar efter SD:s pipa". Statsvetarna och de politiska kommentatorerna har inte invänt. Alliansen säger att man redan på kvällen 2/12 när SD aviserat regeringens nederlag hade föreslagit för Löfven att röstningsreglerna skulle modifieras. Men man hade inte tydligt förklarat att en sådan uppgörelse skulle medge att man lade ned rösterna för sin egen budgetmotion 3/12.

Enligt min mening föreligger här en utläggning av dimridåer. SD:s nya maktställning är enbart en fiktion som upprätthålls av taktiska skäl (jag tror inte på okunnighet). Det är ju så att SD får denna makt under nuvarande mandatperiod därför att Alliansen skulle vilja ge dem denna position. För detta krävs två saker: 1) Alliansen kommer tre gånger om året att lägga fram gemensamma budgetmotioner. 2) Om dessa riskerar att gå igenom i riksdagen genom SD:s röstning garanterar Alliansen att inte lägga ned sina röster på de egna förslagen.

Varken 1) eller 2) har det hörts något om. Att Alliansen lade fram en gemensam budgetmotion hösten 2014 var en engångsföreteelse som kom sig av att Fredrik Reinfeldt före valet 2014 ville sätta press på Löfven att deklarera att han skulle ta med de fd kommunisterna i regeringen. På så vis skulle opinionen precis som 2010 bli mer avogt inställd till ett regimskifte.(Det kunde också tolkas som att han såsom "stridshingst" ville skrämma Löfven att inte bilda regering utan absolut majoritet.)

Genom DÖ slapp Löfven och de borgerliga ett nyval som sannolikt hade gett SD ytterligare framgångar. Varslet om nyval var rimligtvis förhastat. Och oviljan hos de borgerliga att förhandla var åtminstone efter det att budgeten fallit onödigt arrogant. För att komma ur detta "chicken-race" behövdes en dimridå i form av DÖ för att rädda ansiktet på parterna. Oturligt nog tolkades denna DÖ av Alliansens sympatisörer i stor utsträckning som en onödig eftergift.

För att framhäva att Alliansen fått en framgång har nämnts att Socialdemokraterna för första gången gått med på att inte rösta emot ett förslag om en borgerlig statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna. Men det är knappast en framgång. Antag att de rödgröna och SD röstar emot t ex AKB 2018. Då tillfrågar talmannen Löfven som får SD och Alliansen emot sig. Frågan går då tillbaka till AKB och då måste Löfven rimligen ge sig för att inte framstå som rättshaverist.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, december 23, 2014

När maskinerna slår ut jobben

Om hälften av dagens jobb tas över av maskiner får den minst produktiva delen av arbetskraften stora svårigheter. NAIRU stiger drastiskt och nya bidragssystem måste konstrueras om inte skillnaderna i levnadsstandard ska bli enorma.

I SvD 22/12-14 skriver docent Andreas Bergh en kolumn med rubriken "När jobben tas bort". Den handlar om tendensen att robotar och datorer tar över alltfler enklare jobb. Bergh hänvisar till studier som hävdar att 50 procent av dagens jobb ersätts av automatiserad teknik inom 20 år. Detta gäller såväl industrin som kunskaps- och tjänstesektorn.


Detta kan te sig oroande, menar Bergh, men hänvisar till den historiska utvecklingen som inte visat att det skulle bli brist på jobb. "Automatisering som drastiskt minskar behovet av lönearbete är således inte något hotfullt framtidsscenario." Vad vi kommer att arbeta med avgörs av vad människor är beredda att betala för, menar Bergh trosvisst. Är det verkligen så enkelt?



 En klassisk syn på hur stora produktivitetsökningar kan mötas är att hänvisa till möjligheterna att förkorta arbetstiden. 

Om människorna är beredda att till betydande del avstå från möjliga löneökningar är det i en abstrakt analys möjligt att förkorta arbetstiden för de flesta. I praktiken finns det dock vissa svårigheter som sammanhänger med arbetskraftens olika egenskaper. Exempelvis kan man inte förkorta arbetstiden kraftigt för läkarkåren eftersom det knappast är möjligt att utbilda nya läkare som fyller ut luckorna. Det är inte heller troligt att kvalificerade arbeten är möjliga att automatisera i sådan utsträckning att arbetstiden kan förkortas.

Ett allvarligare problem uppstår emellertid för den motsatta delen av arbetskraften. Det är de enkla arbetsuppgifterna som först ersätts med robotar och liknande. Historiskt har jordbruket kunnat mekaniseras och de tidigare lantarbetarna har kunnat bemanna industrin, som i sitt tidiga skede hade gott om enkla arbetsuppgifter. När uppgifterna blev mer kvalificerade och mer produktiva kunde överskottet av arbetskraft istället få jobb inom tjänstesektorn. Men redan här började det gnissla i maskineriet. En stigande andel av arbetskraften fick allt svårare att få nya jobb. Väntetiderna för de fåtaliga enkla jobben ökade vilket registrerades som en stigande strukturell arbetslöshet. Denna kallas också jämviktsarbetslöshet eller NAIRU. Enligt Konjunkturinstitutets decemberrapport i år uppgår den till 6,8 procent i Sverige.

Om många av de relativt enkla jobben inom 20 år kommer att slås ut kommer naturligtvis NAIRU att stiga kraftigt. För Sveriges del kommer också invandringen av okvalificerad arbetskraft att ge ytterligare bidrag. Politikerna brukar möta sådana farhågor med att förorda ökade utbildningsinsatser. Nu senast har man varit inne på nästintill tvångsåtgärder för att få alla att gå igenom en en gymnasieutbildning. Men om uppemot hälften av alla jobb idag kommer att slås ut på 20 år finns det knappast någon teoretisk möjlighet att utbilda  stora delar av befolkningen så att de passar för de relativt kvalificerade jobb som blir kvar. I sista hand stupar ett sådant projekt på att en betydande del inte har de teoretiska kvalifikationerna för att klara en sådan utbildning.

Det kanske är möjligt att expandera tjänstesektorn istället. Men den förändring som Bergh ställer i utsikt är så omfattande att det är svårt att föreställa sig vilken typ av tjänster som skulle kunna suga upp en så stor del av befolkningen. Kanske måste arbetstiden (och därmed lönen) minskas kraftigt i tjänstesektorn. Det ger antingen upphov till stora inkomstskillnader eller ställer krav på helt nya bidragssystem för att hålla uppe de sämst ställdas levnadsnivå inklusive välfärdstjänster. Om problemen är av den storleksordning som Bergh refererar till finns det knappast någon anledning att sangviniskt hänvisa till människors "fantasi och skaparförmåga" för att åstadkomma en lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, december 14, 2014

Varför utlyste Löfven nyval 22 mars?

Löfven är oerfaren och har dåliga rådgivare. När Reinfeldt erbjöd sig att släppa fram Löfven tog han chansen trots att Reinfeldt hade riggat processen med starka hinder. Och med statsvetarnas felaktiga definition av majoritet trodde Löfven att han skulle klara regerandet.

Hur hamnade Sverige i den nu aktuella röran med nyval utan att regeringen och oppositionen förhandlat om budgeten? Upprinnelsen till dagens svårigheter måste sökas i den process som föregick regeringsbildningen i september 2014. Då deklarerade Fredrik Reinfeldt att man visserligen skulle släppa fram Stefan Löfven om de rödgröna blev större än Alliansen i valet men att man skulle ställa till ordentligt med besvär i form av utbrutna delar av budgeten (som skulle röstas ned) och i form av att Alliansen skulle lägga fram en egen budget, som teoretiskt skulle kunna gå igenom istället för regeringens budget.

Stefan Löfven
Varför ville Reinfeldt göra det svårt för Löfven om de rödgröna skulle få relativ majoritet? Så här efteråt är det inte alldeles enkelt att analysera denna fråga eftersom man i augusti oftast diskuterade frågan utan att skilja mellan relativ och absolut majoritet. En tolkning är att Reinfeldt ville få Löfven att erkänna att han måste ta med kommunisterna i regeringen. Hotet om ministerposter till det då sturska Vänsterpartiet kunde tänkas ha en avskräckande inverkan på mittenväljarnas vilja att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

En annan tolkning är att "stridshingsten" Reinfeldt hade ambitionen att manövrera så att Löfven inte skulle våga bilda regering om den lätt skulle kunna falla. Istället skulle Reinfeldt bilda regering med stöd från Socialdemokraterna, som ju mer än allt annat ville sätta stopp för inflytande för Sverigedemokraterna. Medgivandet att släppa fram Löfven skulle då ha betingats av taktik att inte framstå som alltför oresonlig.

Det naturliga hade dock varit att rösta nej till Löfven som statsminister. Genom att SD också hade röstat nej hade Löfven inte kommit längre och då hade talmannens bud gått till Reinfeldt. Han hade då kunnat bli statsminister med hjälp av nedlagda röster från S (oberoende av vad SD gjorde). För att SD inte skulle få något inflytande därefter skulle Löfven varit nödgad att göra upp med Alliansen om stöd i viktigare frågor. Detta hade dock inte behövt gälla budgeten. Eftersom det inte skulle ha funnits något alternativt budgetförslag som kunnat få majoritet hade Alliansregeringens budgetproposition gått igenom. Även om Löfven varit obstinat hade det inte blivit någon regeringskris eller nyval.

Istället ville Reinfeldt släppa fram Löfven med villkoret att han kunde visa att han skulle kunna få majoritet för sin budgetproposition. Detta borde prima facie inte ha lett till något annat resultat än i det föregående fallet. Alliansen och SD hade röstat emot eftersom Löfven inte kunde/ville få utfästelser från SD om att budgeten skulle gå igenom. Här inträder emellertid den kritiska punkten i skeendet i form av ett antal statsvetare hävdade att "majoritet" mot budgeten krävde att den minoritet som var emot budgeten var större än den minoritet som stödde regeringens budget. Eftersom regeringens minoritet var större än Alliansens minoritet skulle någon "majoritet" mot budgeten inte kunna uppbådas. Det gällde bara att Löfven fick med Vänsterpartiet i regeringen, annars visste man inte vad som kunde hända om V t ex lade ned rösterna.

Den oerfarne, okunnige samt möjligtvis omdömeslöse Löfven tog med entusiasm fasta på detta egentligen helt felaktiga kriterium. Han mjukade upp V så att Jonas Sjöstedt nöjde sig med att i ett avtal lova att stödja Löfvens budget utan att få ministerposter. Till yttermera visso gich han till talmannen utan att detta avtal var färdigt och försäkrade att han skulle kunna få majoritet för budgeten. Och ödesdigert nog accepterade både talmannen och Alliansen denna advokatyr - kanske lugnade av experternas försäkringar att praxis skulle hindra SD från att rösta på Alliansens budget. Detta var rent önsketänkande. Om SD verkligen inte hade velat bryta mot praxis men ändå önskat få inflytande kunde ju SD ha avstått från att lämna in en formell budgetmotion denna höst när nu Alliansen med sin gemensamma budget öppnat för denna möjlighet..

Att Alliansen lade fram en gemensam budget var rimligtvis ett led i att avskräcka Löfven från att försöka bilda regering när han formellt fick chansen. Han skulle ha insett det riskabla med regeringsbildningen när det förelåg ett nederlagshot i form av en borgerlig budget som kunde gå igenom och frivilligt valt att kasta in handduken. Då skulle Reinfeldt ha kunnat komma igen med Löfvens stöd på längre sikt. Men genom att Reinfeldt övergav ev sådana planer redan på valnatten ingavs Löfven falska förhoppningar om att han skulle klara regeringsbildningen och budgeten. Reinfeldts avgång är alltså en bidragande orsak till dagens svårigheter och det extra valet 22 mars.

Men Löfvens bristande omdömesförmåga och oerfarenhet bidrog ytterligare till att saken drevs till sin spets. Han trodde uppenbarligen att Fp och C skulle gå med på att få ministerposter eller åtminstone stödja regeringens budget med vissa justeringar som han ville förhandla om. Detta hade betytt slutet för Alliansen och det borgerliga samarbetet inför valet 2018. En del bedömare tror att Löfven avsiktligt ville bryta sönder Alliansen. Jag tror dock att han inte förstod bättre, och han insåg inte att tanken var dödfödd. Något försök att förhandla med hela Alliansen gjorde inte Löfven förrän några timmar innan han dekarerade att det skulle bli nyval. En van politisk förhandlare hade naturligtvis erbjudit ett antal konkreta eftergifter offentligt och låtit de politiska kommentatorerna framföra hotet att det skulle bli nyval om inte Alliansen kröp till korset.

Nu brände Löfven av nyvalsvapnet utan att ens försöka få något i gengäld om han hade avstått. Sannolikt var detta oöverlagt och betingat av affekt. Han borde ha kunnat vänta en stor del av december eftersom det formellt inte går att utlysa ett extra val förrän den 29:e. Under tiden hade han kunnat försöka få igenom ändringar i Alliansens budget så att han kunnat regera vidare. Gång på gång har Löfven försuttit sina chanser mot bättre vetande. Det borde rimligtvis bero på dåligt omdöme och inkompetenta rådgivare - eller är han trögtänkt? Nu den senaste veckan visar sig hans tillkortakommanden som habil politiker ånyo genom den obeslutsamhet han visar i frågan om hur han ska samarbeta med MP. Först skulle han bedriva valrörelse tillsammans med MP med budgetförslaget som plattform. Nu säger han att budgeten är överspelad och han markerar distans till MP - helt i enlighet med LO:s önskemål.

Trots sin buttra framtoning besitter Löfven starka irrationella känslor som förstör hans politiska taktik. Han är dessutom beredd att spela högt och förlora. Extravalet kan mycket väl resultera i den omvända situationen i riksdagen mot idag. Men även med liknande valutslag som idag kan Löfven hindras från att bli statsminister om Alliansen röstar emot och får stöd av SD. Med tanke på Alliansens självsäkra omedgörlighet de senaste månaderna är det inte lätt att se att man nu i mars skulle vara beredd att hjälpa Löfven att bli statsminister.

Wolodarski DN om extravalet 14/12
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: