Bankregleringen stimulerade riskabel utlåning

Baselreglerna som skulle säkra att bankerna hade tillräckligt med kapital för att klara svårigheter bidrog i praktiken till att bankerna ökade sin osäkra långivning. Detta berodde på riskvärderingen av utlåningen.

Bankerna i en stor del av världen regleras för att de inte skall låna ut alltför mycket pengar i förhållande till det egna kapitalet. Syftet är att bankerna skall ha tillräckligt med reserver om ett antal låntagare skulle fallera så att förluster uppstod. Om övriga vinster inte räcker till måste förlusterna täckas med det egna kapitalet.

Regleringen har skett i enlighet med The Basel Accord som togs fram under ledning av BIS - "centralbankernas bank". Ofta kallas reglerna BIS-reglerna eller Basel I-reglerna. Från 2008 har EU övergått till Basel II-reglerna. Det intressanta med Basel I är att där finns element som har bidragit till att bankerna stimulerades att öka den mera riskabla utlåningen trots att syftet var att slå vakt om stabiliteten i kreditgivningen.

Reglerna säger att bankerna måste ha minst 4 procent säkert kapital i förhållande till samtliga tillgångar (utlåningen). Dessutom måste bankernas någorlunda säkra kapital motsvara minst 8 procent av utlåningen. Värdet av utlåningen beräknas efter risken. Det säkra kapitalet kallas Tier 1 (på svenska primärkapital) och det något mindre säkra kapitalet Tier 2 (sekundärkapital). Summan måste motsvara minst 8 procent och Tier 2 får inte vara större än Tier 1.

Primärkapitlet består av aktiekapitalet och årets vinst. Sekundärkapitalet består av vissa preferensaktier och förlagslån med minst fem års löptid. Det intrikata problemet uppstår när det utlånade kapitalet skall beräknas - riskvägas - vilket har inverkan på primärkapitalrelationen från andra hållet.

Lån till staten, och i Sverige kommunerna, räknas med vikten noll när kapitalkvoten skall bestämmas. Det betyder att bankerna kan låna ut obegränsat till staten utan att ha något extra säkerhetskapital utöver de 4 och 8 procenten. Därefter åsätts utlåningen allt högre riskvikt tills full vikt uppnås.

Säkerställda bostadsobligationer har vikten 10 procent, fordringar på banker i andra OECD-länder har vikten 20 procent; likaså korta krediter till andra länders kreditinstitut (under ett år).

Lån med bostadsfastigheter som säkerhet har vikten 50 procent.

Företagskrediter och övrigt har full vikt (100 procent).

Detta viktsystem har till synes en stimulerande effekt för bankerna att låna ut pengar till säkra fordringar. Men så är inte alttid fallet i praktiken.

För det första finns det ingen stimulans att låna ut till företag med låg risk om banken kan få högre ränta från företag med högre risk. Riskvägningen är redan 100 procent.

För det andra kan bankerna värdepapperisera de bästa krediterna med bostadsfastigheter som säkerhet och även de bästa företagslånen. Dessas vikter är 50 resp 100 procent. Därefter kan man köpa tillbaka krediterna i form av värdepapper från den emitterande banken om den ligger inom OECD. Det sker genom värdepapper i form av MBS, ABS eller CDO. Riskvikten blir då bara 20 procent. Samtidigt försämras dock risken i den kvarvarande utlåningsstocken eftersom de bästa krediterna plockats bort.

Slutligen kan bankerna ta kreditförsäkringar (CDS, Credit Default Swap) på lån med vikten 50 eller 100 för att på så sätt få ner vikten till 20 procent förutsatt att den utfärdande banken har en kreditvärdering på AA eller ligger i ett land som har det. Eftersom detta kostar pengar blir det bara riktigt lönsamt om det görs i stor skala (marginalen är liten).

De båda senare åtgärderna ger direkt större möjligheter att öka långivningen trots att kapitaltäckningsreglerna egentligen avsett att begränsa utlåningen. Men med stark konkurrens mellan bankerna och med ledningar utan äldre tiders moral blev följden att en destabiliserande kreditgivning byggdes upp. De flesta större bankerna gick så in i finanskrisen med en på papperet betryggande marginal till Baselreglernas minimikrav.

[Nu reser jag från Menton till Paris och är hemma till mitten av nästnästa vecka utan internet.]

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, banker, krediter, finanskris, kreditförluster, risk, Basel, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Eliternas demokratisering.

I synnerhet det amerikanska samhället har genomgått en omvälvande demokratisering sedan 1960-talet. Den konservativa eliten med samhällsansvar som ledstjärna, WASP, har ersatts av en meritokratisk elit med medelklassvärderingar men utan dygder. Är det förklaringen till att man åter börjat vurma för konservatismen?

De som idag drömmer om konservatismen i den mening som som definieras av att dygder, moral och ansvarstagande skall ersätta "liberalismen" som samhällsbärande ideologi har nog egentligen ett amerikanskt perspektiv i åtanke (bloggart 2/11, 21/4). Det är speciellt den amerikanska i tiden mera näraliggande utvecklingen som karaktäriserats av en flykt från ett konservativt samhälle baserat på privata eliter till ett nivellerat och demokratiserat jämlikhetssamhälle.

För bara 40 år sedan ansåg människor som drev advokatbyråer, förestod sjukhus, drev förlag och och producerade TV-nyheter att de visserligen tjänade pengar men att de framförallt tjänade allmänheten. De uppfattade sig själva som yrkesmän snarare än affärsmän. De utförde sitt arbete enligt regler som skulle upprätthålla vissa normer både till skydd för dem själva och till tjänst för allmänheten (baserat på R H Tawny och F Zakaria).

Under mer än halva 1900-talet bildade yrkesmännen något som kunde liknas vid en modern aristokrati (enl Zakaria). De hade trygga anställningar och kunde inrikta sig på att förkovra det allmännas bästa. De flesta stora muséer, symfoniorkestrar, operahus, bibliotek och t o m offentliga parker byggdes inte av staten utan av individer med "medborgaranda". De tog ett långsiktigt ansvar, visserligen ägarorienterat, i sin stads eller sitt lands välgång.

Det angloamerikanska samhället har till skillnad från det kontinentala i Europa utmärkts av att privata eliter tagit på sig offentliga uppgifter. Orsaken går enligt Max Weber tillbaka på framväxten av den engelska lågadeln som kom att utöva mydighetsfunktioner, först på det lokala planet. Systemet överfördes till de amerikanska kolonierna och övertogs sedan av republiken. Välbärgade män gick in i politiken utan att syftet var att det skulle bli deras karriär. Exempel är Washington, Jefferson, Madison, Monroe, Roosevelt mfl. Den stora massan hade dock inte ärvda förmögenheter utan verkade som jurister och bankmän.

Under andra hälften av 1900-talet förändrades denna struktur i grunden. Amerikanska HD förklarade 1977 att advokaterna fick annonsera ut sina tjänster, vilket öppnade för konkurrens. Nu förändrades yrket från ett respektabelt men inte lukrativt sätt att försörja sig till en möjlighet att bli verkligt rik. Men det gav föga utrymme för att samtidigt arbeta med politik och samhällsfrågor. År 1989 tilläts revisorerna att ta ut varierande taxor istället för att debitera per timme. Det gav möjlighet att sälja enormt lönsamma konsulttjänster, t ex skatteplanering för företag i utbyte mot en andel av den inbesparade skatten. Även läkarna förlorade under samma tid sin upphöjda ställning.

Enligt statsvetaren Fareed Zakaria, disputerad från Harvard och verksam på Newsweek, var den tidigare medborgarandan en följd av den elit av vita, anglosaxiska protestanter som bildade det etablissemang som går under beteckningen WASP. Presidenter, utrikesministrar, guvernörer, näringslivsmagnater, advokatsamfundets toppar och universitetsrektorer kom från dessa kretsar. De bildade ett nätverk av familjer, skolor, colleges och klubbar - helt enkelt den amerikanska motsvarigheten till europeisk aristokrati. Nu gäller inte längre etnisk tillhörighet utan pengar som villkor för tillträde till eliten. Demokratiseringen har betytt att den nya eliten blivit meritokratisk.

Men denna nya elit uppfattar sig inte som en sådan. Den tror sig vara som vanligt folk, bara litet smartare. Ett exempel är Bill Gates. Men ur konservativ synvinkel har vi uppenbarligen att göra med en elit som har enorm makt utan att som den gamla eliten förstå att den också har ett ansvar. Detta avspeglas i dess skolor som lär ut hur man blir framgångsrik. Det är nu prestationer som gäller - inte en karaktärsdanande uppbyggelse.

Jag vet inte hur stor tilltro man skall sätta till denna förklaringsmodell som både erbjuder en tolkning av orsakerna till förflackningen och kommersialiseringen under senare delen av 1900-talet och en ger en antydan till varifrån dagens "urartade" system skall reformeras. Som fundament till ett program är modellen dessutom inhöljd i dimmor. Processen sedan demokratiseringen på 60-talet kan svårligen reverseras. Konservatismen måste istället bli konstruktivistisk - något som de flesta konservativa emellertid också betraktar som en styggelse.

Läs även andra bloggares åsikter om eliter, WASP, konservatism, ideologi, samhällsansvar, dygder, moral, ansvarstagande, demokratisering, nivellering, nyliberalism, jämlikhet, reaktionär, statsvetenskap, USA, politik på intressant.se

Var "jobb"-kongressen en bluff?

En partikongress som skall handla om jobben behöver inte kallas jobbkongressen om det inte är så att man inte vill presentera ett verkligt program för nya jobb. Men om man vill låtsas att det finns ett jobbprogram kanske några går på bluffen.

När en ordinarie socialdemokratisk partikongress lanseras under beteckningen "jobbkongressen" har man anledning att se upp. Vi vet ju hur viktigt det är för Socialdemokraterna att få ett bättre rykte när det gäller att skapa nya jobb. Om de genom att kalla partikongressen för det de vill visa kan man misstänka att det beror på att de inte har något att visa upp.

Och mycket riktigt: det kom inte fram något konkret program för att öka sysselsättningen - varken på kort eller lång sikt. Men det talades mycket om att "sätta jobben främst" och om att målet var full sysselsättning. Många kan inte omedelbart se skillnaden mellan konkreta idéer om hur jobb skall skapas och idéer om vilka mål socialdemokratisk politik skall inriktas på.

En indikation för hur innehållslös politiken är på jobbområdet var Thomas Östros' tal på kongressens andra dag (bloggartikel). En annan är den vassare jobbpolitiken, som handlar om småföretag. Det slutgiltiga beviset är det dokument (pdf) som finns på Socialdemokraternas hemsida med beslut och riktlinjer. Under rubriken "2.1 En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först" räknas den vanliga luftiga politiken upp:

"Det allra viktigaste för att trygga framtidens välfärd är starka offentliga finanser. Friheten som starka statsfinanser ger ska användas till att stärka arbetslinjen och öka sysselsättningen."

Hur detta ger nya jobb från 2011 säger man inte. Det är väl politiken efter ett ev regimskifte som är partikongressens uppgift att staka ut? Däremot säger man samma sak som Anders Borg ständigt upprepade förra året, nämligen att överskottsmålet är viktigt eftersom man skall använda överskottet för att kunna stimulera ekonomin när lågkonjunkturen kommer. Det hindrar inte att enskilda socialdemokrater tror att det finns ett program (exempel Peter Andersson).

När nuvarande lågkonjunktur går över kommer naturligtvis även den borgerliga regeringen (om den är kvar) att försöka återgå till ett överskott som är så stort att det förhoppningsvis blir 1 procent av BNP över en hel (normal) konjunkturcykel. Vad vill då S tillföra?

Väljarna idag och fram till valet är dessutom rimligtvis mer intresserade av vad Socialdemokraterna har att säga om dagens situation för jobben än av vad S skall driva för överskottspolitik inför nästa konjunkturnedgång.

De som kommer ihåg hur turerna gick före valnederlaget (S) 2006 minns kanske att statsminister Göran Persson inte ville driva någon särskild jobbpolitik därför att han väntade en konjunkturuppgång. Inför denna gick politiken ut på att försöka få de arbetslösa registrerade under andra rubriker som långtidssjukskrivning eller förtidspension. Felet var bara att konjunkturuppgången kom ett halvt år för sent. Och under tiden avslöjades att den totala arbetslösheten och frånvaron pga sjuklighet var över en miljon personer. Detta kallades något missvisande "utanförskapet". Men det visade sig vara ett politiskt användbart begrepp eftersom termen i sig pekade på något som framstod som ett kroniskt problem för arbetsmarknaden.

I beslutsdokumentet hänvisar S till Perssons budgetsanering under 90-talet och anger att eventuella besparingar framöver skall ske med "arbete och rättvisa som utgångspunkt". Vad betyder det för jobben? Skall Socialdemokraterna i regeringsställning 2011 driva besparingspolitik för att få balans i budgeten? Och hur skall detta ske utan att fler jobb går förlorade?

Om man får tro Mona Sahlin så är det viktigt att minska underskottet i statsbudgeten med 4 miljarder kronor 2011. Det totala underskottet förutses av KI till 115 mdr kr. Minskningen skall ske genom höjd marginalskatt med 2 procent ("inget jobbavdrag för miljonärer") och ny förmögenhetsskatt. De ger 0,8 rep 3,4 mdr kr. Eftersom förmögenhetsskatten driver ut kapital från Sverige genom kapitalflykt borde jobbkongressen ha diskuterat om det ändå är värt att införa den på nytt. En del av detta kapital hade annars ställts till förfogande för småföretagen och kunnat skapa nya jobb. Men underskottet är tydligen ett värre problem. Samtidigt vill hon subventionera "gröna investeringar" utan att inse att detta också skulle öka underskottet.

Jobbkongressen borde också ha tagit ställning till den principiella frågan om det är lämpligt att aktivt försöka rädda jobb i en lågkonjunktur med åtgärder som medvetet ökar budgetunderskottet. Det är ett annat problem än att i förebyggande syfte ha ett överskott som utgör en buffert när de automatiska stabilisatorerna börjar verka i en lågkonjunktur. Det senare har kongressen ställt sig bakom, vilket kan framstå som att slå in öppna dörrar. Att tillåta låntagning för infrastrukturinvesteringar oavsett konjunkturläge är också en annan fråga.

Slutligen hade man väntat sig en diskussion om några konkreta åtgärder som tagits upp av representanter för rörelsen. Partistyrelseledamoten Hans Tilly, ordf i Byggnads, intervjuades av SR Studio 1 (lyssna) under fredagen (31/10). Han kom med konkreta förslag. Ett var att sätta igång ett "miljardprogram för miljonprogrammet" - dvs att renovera bostäderna från 60-talet. En byggnadsarbetare sätter tre andra i arbete, menade han. Dessutom skulle det finnas jobb inom vård och omsorg samt inom besöksnäringen och tjänstesektorn. Men han hade ingen idé om hur detta skulle finansieras. Även Helene Hellmark Knutsson kommunalråd i Sundbyberg var inne på att tjänstesektorn skulle behöva sänkt skatt. Men istället vill man ta bort skattesänkningen för hushållstjänster.

Om Socialdemokraterna kommer till makten efter nästa val har konjunkturuppgången sannolikt börjat märkas. Oavsett vilken "jobbpolitik" man driver kommer sysselsättningen att öka åren därefter. Vid valet 2014 kommer kanske Socialdemokraterna att kunna hänvisa till vilken framgångsrik jobbpolitik man bedrivit. Men det är inte jobbkongressens förtjänst. Den verkar mest vara bluff när det gäller att själv göra något för att sysselsättningen skall öka.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, jobbkongress, jobbkongressen, partikongressen, skatt, underskott, besparingar, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, utanförskap, jobbpolitik, jobbävning, Mona Sahlin, regeringen, alliansen, politik, ekonomi på intressant.se

Konservatismen tar över genom finanskrisen?

Nyliberalismen dödförklaras nu av en tongivande konservativ på Timbro. Det är dygder, moral och ansvarstagande som skall ersätta girigheten. Finanskrisen medför nytt intresse för konservatismens ideologi.

Samhällsdebatten tycks mera styras av en metadiskurs än av vad som är önskvärt i samhället. Ett exempel på en metadiskurs som blev ganska framgångsrik var marxismen på sin tid. Huvudtanken var att kapitalismens inneboende motsättningar skulle 1) förstöra kapitalismen och 2) ersätta kapitalismen med socialism. Detta skulle ske oberoende av om detta var önskvärt eller inte.

Nu har vi sett några patetiska försök från vänstern att ta finanskrisen som utgångspunkt för att kapitalismen måste reformeras i grunden eller rentav raseras. Men denna diskurs vill inte riktigt ta sig. Från andra hållet försöker man med samma grepp. Vi har dels sett trevande försök från den österrikiska skolans företrädare att göra gällande att finanskrisen betyder slutet för penningpolitiken. Eventuellt kommer guldmyntfot eller liknande att införas. Enligt min mening kan det finnas skäl att göra en del sådana förändringar. Men i så fall måste grunden för detta analyseras och reformer införas för att de är önskvärda.

Vi har dels också sett försök från konservativt håll att använda finanskrisen för att påstå att "det våras för konservatismen". Dessa försök är mer deterministiska. Genom finanskrisen har "dödsstöten mot nyliberalismen" utdelats hävdade den konservative kolumnisten Roland Poirer Martinsson (anställd på Timbro) i radions Godmorgon världen igår 1/11. Det är uppenbart att media har ett helt annat intresse för konservatismen än för vänstersocialism eller för en ny penningpolitisk regim.

Stöd för konservatismens frammarsch ges av statsvetaren Svend Dahl (SU) som menar att högern letar efter en borgerlig samhällsvision. Han pekar dels på ledarsidorna sedan i våras och dels på Göran Hägglunds framstöt om den "vanliga människan" i somras. Enligt Martinsson är konsevatismens budskap två: Friheten gentemot staten bör garanteras med hjälp av mellanliggande institutioner som familjer, företagen, församlingar, föreningar och grannskapet.

Det andra budskapet är en ny syn på kapitalismen efter finanskrisen. Den liberala synen med fria marknadeskrafter är inte längre "gångbar". En människosyn som bygger på egenintresset och att detta skapar välstånd är falsk, menar Martinsson. Han exemplifierar med entusiastiska nyliberaler som på 90-talet sprang omkring med T-tröjor där det stod "Greed is good" efter filmen Wall Street. Kapitalismen måste bottna i en samhällsmoral som inte bygger på girighet som drivkraft. Finanskraschen blev dödsstöten för nyliberalismen och är en av anledningarna till det nya intresset för konservatismen, enligt Martinsson.

Istället är det dygder, moral och ansvarstagande som skall ersätta den liberala synen på hur samhället skall ordnas enligt konservatismen. Detta förefaller dock något fattigt som alternativ men har hittills varit nästan genomgående som beskrivning av vad konservatismen vill i dagens samhälle. Ett av de få nedstegen från abstraktionernas luftiga höjder är Anna Ankas plädering för hemmafruar och sexuellt tillmötesgående gentemot mannen.

Debatten om vad konservatismen skulle innebära mer konkret återstår. I radioprogrammet utsåddes ytterligare förvirring genom att det tycks finnas en konservativ strömning även på vänsterkanten. Här intervjuade man tidningen Arenas chefredaktör Karolina Ramqvist som menade att det finns en protest mot konsumtionssamhället genom längtan tillbaka till det lilla samhället och ett liv på landet. Skall vi kalla detta vänsterkonservatism? Den kunde tydligen också innehålla återgång till klassisk socialism med mera klasskamp etc.

Ser vi nu hur konservatismen som ideologi tar över efter den radikala liberalismen? Medias intresse är ett tidens tecken. Att det inte längre finns några liberala debattörer eller institutioner som företräder en konsekvent liberalism är ett annat. Svend Dahl pekade sålunda på det närmande mellan det borgerliga blocket och socialdemokraterna som skett de senaste åren. Det ger utrymme för nya idéer som den konservativa ideologin - tydligen inte för klassisk liberalism.

Finanskrisen har också effekter på inställningen till friheten som går långt utanför det snäva området finansiell ekonomi där den uppträdde först. Borta är det synsätt som Friedrich Hayek deklarerade i Frihetens grundvalar: "sannolikt har ingenting gjort så mycken skada för den liberala saken som vissa liberalers träaktiga hävdande av speciella tumregler, framförallt principen om låt-gå-kapitalism"*. Även om det inte varit så vanligt att tongivande personer denna gång försvarat laissez-faire har liberalismens kritiker till höger och vänster agerat som om de gjort det. Då passar man på att kasta ut barnet med badvattnet.
________________________________
* "probably nothing has done so much harm to the liberal cause as the wooden insistence of some liberals on certain rules of thumb, above all of the principle of laissez-faire capitalism" (Hayek, CoL, 502)

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, liberalism, laissez-faire, nyliberalism, Anna Anka, Göran Hägglund, finanskrisen, kapitalism, socialism, vänsterkonservatism, ideologi, politik, ekonomi på intressant.se

Miljöpartiet utmanar LO med förbud mot kärnkraft

LO oroas av att om en ersättning av gammal kärnkraft med ny förbjuds kommer elbrist att uppstå och äventyra jobben. Mot detta säger Wetterstrand att det blir elöverskott med 20 TWh. Därför kommer en rödgrön regering att förbjuda satsningar på nya kärnkraftsreaktorer. Okunnighet eller bluff?

Gäst i Ekots lördagsintervju 31/10 var Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand (som avgår 2011). Hon intervjuades av Thomas Ramberg. Intressantast var resonemangen om vinstutdelning från privatiserad verksamhet samt kärnkraften.

Socialdemokraterna vill att vinsterna i privatiserade välfärdstjänster återinvesteras. Tanken är att skattepengar inte skall gå till privata kapitalägare. Att dessa först har satsat stora pengar som inte skattebetalarna behövt stå för tycks många socialdemokrater inte förstå. Men Wetterstrand uttalade ändå förståelse för denna del.

Wetterstrands tanke var att vinstutdelning kunde tillåtas om det inte fanns anmärkningar från skolinspektionen. Då invände Ramberg att t ex Pysslingens ägare kunde sälja företaget utan att ha delat ut vinst för "dubbla insatsen" efter sju år (sannolikt på grund av att de skött verksamheten effektivt) men med kvarstående anmärkningar. Det ledde till ett oklart meningsutbyte.

Det naturliga svaret borde ha varit att det är skillnad mellan att få vinster från skattebetalarnas pengar och att tjäna på att någon annan privat ägare är villig att betala mera för att verksamheten i stort sett är välskött. Om man håller sig med föreställningen att vinstutdelning är en förlust för skattebetalarna borde man väl ändå inse att ett övertagande av en ny ägare inte är det. Annars skulle det intressanta inträffa att en försäljning med förlust för den förste ägaren skulle vara en vinst för skattebetalarna...

Efter några turer i kärnkraftsfrågan vågade sig Wetterstrand på att avisera ett förbud mot ersättandet av gamla kärnkraftsverk med nya. Hon gav sken att hon talade för de rödgröna. Vattenfalls VD Lars G Josefsson menade igår i en debatt med Wetterstrand att dagens energipolitik är stabil. Det var en felaktig uppfattning enligt Wetterstrand. Den byggde enligt henne på en tro att opinionsundersökningarna visar att svenska folket vill ha ny kärnkraft. Men så är inte fallet. Utbyggnaden av förnybar energi har flera gånger större stöd än kärnkraften enligt Wetterstrand.

Dessutom menade hon att "ny kärnkraft" inte behövs. Redan idag har vi ett elöverskott. Inom tio år står vi inför ett elöverskott på 20 TWh och då är inte utbyggnad av vindkraft och biobränslen inräknad. [Är det verkligen sant?] Wetterstrand ger alltså sken av att de nu planerade satsningarna på kärnkraft utgör en utbyggnad av dagens elproduktion från kärnkraft. Ramberg rättade inte henne på den punkten.

Den stora tvistefrågan är ju en helt annan. Vad LO, flera fackförbund och delar av socialdemokratin är oroade av är att en avveckling av nuvarande kärnkraftverk när de blir gamla inte kommer att kunna ersättas av romantiska förhoppningar om vindkraft och skogsavfall. Vad betyder väl 20 TWh elöverskott när nästan 70 TWh elproduktion borfaller under 20-talet då kärnkraftverken blir för gamla? Den frågan fick inte Wetterstrand.

Är Wetterstrand okunnig om skillnaden mellan att bygga ut befintlig kärnkraft och enbart ersätta den som blir för gammal? Eller bluffar hon genom att blanda ihop dessa två frågor för att kunna motivera ett förbud?

Nu får LO se upp. Wetterstrand tar för sig från Mona Sahlins mandatområde. Det verkade definitivt inte som om de båda var överens om att behålla/återinföra förbudet mot utbyggnad av kärnkraften för att ersätta den som avvecklas. Det är något som Wetterstrand, som den maktmänniska hon är, dekreterar på den svagare partiledarens bekostnad. Om det inte blir reaktioner på detta självsvåld från Wetterstrands sida får vi tro att Sahlin påbörjat sin abdiktion.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, kärnkraft, energipolitik, elöverskott, LO, vinstutdelning, privatisering, politik på intressant.se

Salhlin kan inte motivera skattehöjningarna logiskt

Skattehöjningarna för de rika sägs vara nödvändiga för statens inkomster. De ger 4,2 mdr kr samtidigt som underskottet beräknas till 115 mdr kr år 2011. Och varför skall skatterna höjas under en lågkonjunktur?

I en intervju med Aftonbladet TV (inrikes) motiverar Mona Sahlin varför skatterna för de rika skall höjas (reservlänk). Hon hör sjölv till dem som får höjd skatt med 1 500 kronor per månad.

Huvudargumentet är att staten är illa ute och behöver skatteintäkter.

Det är enligt Sahlin nödvändigt att höja skatterna och då är det rimligt att det är de rika som skall drabbas. Hon använder inte uttrycket "drabbas" utan menar att de rika skall få tillfälle att "visa solidaritet" som om det var frivilligt att betala skatt. Udden är dessutom riktad mot regeringens skattesänkningar.

Men detta resonemang stämmer inte med den ekonomiska statistiken. Det underskott som nu registreras beror inte på tidigare skattesänkningar utan på den ekonomiska krisen - se bloggartiklar 9/9-09 och 28/8-09. Om krisen inte inträffat skulle den offentliga sektorn haft ett överskott på 62 mdr kr enligt Konjunkturinstitutet trots att skatterna sänkts med 80 mdr kr.

Om skatterna ändå ses som nödvändiga att höja måste detta motiveras med en teori som säger hur en regering bör göra med skatterna i en lågkonjunktur. När en konjunkturnedgång inträffar minskar skatteintäkterna automatiskt samtidigt som utgifterna ökar utan att det fattas politiska beslut om detta. Orsaken är de "automatiska stabilisatorerna". De ger upphov till ett underskott.

Om detta underskott skall motverkas med en skattehöjning måste regeringen underkänna vitsen med att ha automatiska stabilisatorer. Det blir alltså viktigare att förvärra lågkonjunkturen för att på så vis kunna använda retorik om att man vill minska underskottet i statens budget. Det är uppenbart ologiskt.

I det nu aktuella fallet är Mona Sahlins skattehöjningar knappast så "nödvändiga" som hon hävdar i TV-inslaget. Enligt den nyligen framlagda partimotionen ger höjningen av skatten för dem som tjänar mer än 45 000 kr/mån med en successiv skärpning upp till 115 000 kr/m endast 800 miljoner kr till staten. Det är alltså sanningen om slagordet "inget förvärvsavdrag till miljonärer". Eftersom Sahlin själv skulle drabbas av denna skärpning fullt ut (1 500 kr/m) betyder detta att hon tjänar mer än 1,4 miljoner om året.

Den återinförda förmögenhetsskatten beräknas i partimotionen ge 3,4 mdr kr vilket är ungefär hälften mot vad den gamla skatten gav i början av 00-talet. (Den kommer dessutom att försämra tillgången på riskkapital för de minsta företagen genom kapitalflykt.)

Några nettointäkter från den höjda fastighetsskatten blir det inte. Den progressiva fastighetsskatten från 4,5 mkr i taxeringsvärde uppvägs av andra lättnader (uppskovsräntan).

Så Mona Sahlins skattehöjningar är tämligen betydelselösa för att möta det underskott för 2011 på 115 mdr kr som KI förutser. Hennes skenbart logiska resonemang framstår som ytligt struntprat vid en mera ingående granskning. Man kan inte låta bli att misstänka att det i själva verket går ut på att vädja till vissa väljargruppers benägenhet för avundsjuka. De "rika" skall skadas ekonomiskt utan att någon annan egentligen får det bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, jobbkongressen, skatt, solidaritet, avundsjuka, skatter, jämlikhet, utjämning, fördelningspolitik, budgetunderskott, politik, ekonomi på intressant.se

Floskler skapar inga jobb, Thomas Östros

Idag presenterade S sin jobbpolitik i en Brännpunkts-artikel och i ett anförande av Östros. Men det fanns inget egentligt sakinnehåll. Här ges exempel på de tomma fraser som får ersätta det sakpolitiska programmet.

När Socialdemokraterna öpnnade sin "jobbkongress" igår höll partiledaren Mona Sahlin ett tal som mest innehöll kritik mot regeringen och ingenting om hur nya jobb skulle skapas (DN kommentar). Därför var det med vissa förväntningar jag läste artikeln av den ekonomiske talesmannen Thomas Östros i dagens SvD. Artikeln utgör i allt väsentligt en kortversion av Östros' tal på partikongressen nu senare i eftermiddags. Här skulle S-programmet för jobbpolitiken och den fulla sysselsättningen presenteras. En central passus i SvD är: "

Vi socialdemokrater vill att alla ska kunna få vara med och bidra. Sverige ska tillbaka till toppen. Målet för vår politik är full sysselsättning."

Och hur skall det nu gå till? Östros skriver:

"Den svenska modellen med skyldigheter och rättigheter måste stärkas. För att klara utmaningen behövs breda insatser. Det som skapar jobb måste prioriteras."

Det är inga klara besked utan floskler. Eller skall vi säga klichéer, klyschor eller plattityder? Ytterligare ett exempel:

"Vi vill bygga broar till framtidens jobb. En fungerande a-kassa för breda löntagargrupper är grundläggande för den svenska modellen."

Ännu några formuleringar:

" Nästa mandatperiod måste präglas av en ekonomisk politik som investerar i de löntagare som nu drabbas av jobbkrisen."

"Om vi ska ta Sverige tillbaka till toppen behöver alla hjälpas år. Jobb och välfärd måste sättas före sänkt skatt. Bördorna behöver delas rättvist."

"Det krävs en politik som vänder kris till möjligheter, utanförskap till arbete och underskott till överskott." (anf, äv nedan)

"Finansmarknaden behöver, också för sitt eget bästa, bäddas in i demokrati. Låt oss vara pådrivande i att bygga de regler och institutioner som behövs för att tämja marknaderna."

"För att klara utmaningen behövs breda insatser. Därför måste vi vara tydliga i våra prioriteringar. Först kommer kampen mot arbetslösheten."

"Det krävs investeringar som gör att löntagare som förlorar jobbet får ett nytt jobb inom en ny bransch, ofta i en växande tjänstesektor, kanske på en ny plats och med nya högre kunskapskrav. Det behövs satsningar på utbildning."

"Framtidens jobb kommer i välfärden. En stark solidarisk välfärd är en av pelarna i den svenska modellen. "

"För att ta Sverige tillbaka till toppen behöver underskott vändas till överskott. Jobb och välfärd måste sättas före ansvarslösa skattesänkningar som gräver djupa hål i de gemensamma finanserna."

Men någon politik för ökad sysselsättning i en svår lågkonjunktur när exporten har minskat kraftigt presenterade inte Östros. Och floskler skapar inga jobb.

Tror Socialdemokraterna och Thomas Östros att väljarna inte genomskådar allt detta tomma prat? Eller är det så att man inte har någon jobbpolitik men måste låtsas att man har det? Och om man har låga tankar om väljarnas intellektuella kapacitet så duger innehållslösa floskler gott...

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, jobbkongressen, jobbpolitik, arbetslöshet, Thomas Östros, regeringen, nya jobb, floskler, politik, ekonomi på intressant.se

Mona Sahlin använder marxist-leninistiska slagord

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är en princip som lanserades av Marx och Lenin. Nu använder socialdemokraternas partiledare liknande formuleringar. Förebådar detta en omsvängning av S-politiken?

Vid inledningen av Socialdemokraternas partikongress idag 28/10 hänvisade partiordföranden Mona Sahlin till tre viktiga punkter i partiets nuvarande inriktning (Ekot):

"Då är det tre utgångspunkter som jag vill att vi ska skriva i illröd eldskrift i varje tal, i varje debatt, i varje samtal vi har, från och med nu och fram till valet. Det är: jobben först, skatt efter bärkraft och välfärd efter behov. Det är Socialdemokraternas välfärdspolitik. "

Två av dessa går tillbaka på en formulering av Karl Marx i sin sista skrift Till kritiken av det socialistiska Gotha-programmet (1875). Den var hämtad från en fransk revolutionär år 1848 vid namn Louis Blanc och lyder:

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov."

Denna sentens hade troligtvis fallit i glömska om inte Vladimir Lenin hade upptäckt den och citerat den i en av sina skrifter. Den utgör den enda av den marxistiska lärans programmatiska ställningstaganden i värdefrågor. I övrigt är läran deterministisk.

Varför använder Mona Sahlin nu snarlika formuleringar? Det kan inte vara en tillfällighet. Ser Sahlin ett behov av att ställa in sig hos de ideologiska vänsterkrafterna i partiet som tidigare har kritiserat partiet för profillöshet (bloggartikel)? Eller vill hon flirta med kommunisternas parti?

Skall man ta henne på orden innebär en skattepolitik efter bärkraft en återgång till höga marginalskatter och återinförd förmögenhetsskatt och arvsskatt. Och välfärd efter behov betyder att t ex inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringssystemet avskaffas. Pensioner, a-kassa och sjukpenning skall utdelas efter samma behovsrelaterade principer som socialbidragen.

Detta är onekligen i så fal len återgång till socialismens tidigaste föreställningar. Men när det gäller jobbpolitiken finns det ingenting av kommunistiska principer i den artikel på DNdebatt som hon publicerar idag. Tvärtom skulle en satsning på jobb i den offentliga sektorn skapa ett kommunistiskt system, enligt en intervju med Sven-Erik Österberg (S) i vänstertidskriften Arena, som refereras i en ledare i SvD idag. Men det kanske inte hindrar att Socialdemokrtaerna driver en kommunistisk skatte- och välfärdspolitik men en marknadsinriktad jobbpolitik?

Hur skulle då den sysselsättningspolitik som kommer ut av "jobbkongressen" se ut? Det återstår att se. Men om S inte tänker satsa sina höjda skatter på att urskillningslöst anställa fler i den offentliga sektorn finns det inte mycket att göra på kort sikt när exporten minskat och många blivit arbetslösa. Det som kan göras är att förhindra eller åtminstone motverka sekundär arbetslöshet från att uppstå. Något sådant har inte antytts av Socialdemokrtaerna.

Den linje som Sahlin tycks ha valt är att koncentrera sin "jobbpolitik" på att kritisera regeringen för att inte hålla vad den lovat. Utanförskapet skulle minskas, ändå har arbetslösheten ökat, hävdar hon. Det är en vansklig politik. Många måste ju kunna genomskåda denna kritik och se att det är finanskrisen och inte regeringens politik som lett till ökad arbetslöshet. Men S verkar att ha gjort opinionsundersökningar som antagligen visar att opinionen är så okunnig att väljarna är mottagliga för ren propaganda. Det är ytterligare en likhet med klassisk kommunistisk taktik.

Forts. Floskler skapar inga jobb, 29/10

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Marx, Lenin, skatteförmågeprincipen, kommunism, socialism, jobbpolitik, arbetslöshet, val 2010, jobbkongressen, regeringen, politik, ekonomi på intressant.se

Har FN fel om vattenångans roll för klimathotet?

Antingen svarar ökad vattenånga från ökad koldioxid för en fördubbling av temperatureeffekten, eller så ger den en närmast oändlig ökning. IPCC uttrycker sig oklart och försvårar därmed insikten att det är molnbildningen som är den viktiga punkten. Och den är oklar.

En av de centrala punkterna i hypotesen om mänsklig påverkan på klimatet är återkopplingseffekterna. Koldioxiden och andra växthusgaser (GHG) räcker inte ensamma för att ge någon större temperaturökning. Därför har man lanserat teorin om att den vattenånga som kan hållas i atmosfären när temperaturen ökar också fungerar som en växthusgas och sålunda orsakar en ytterligare uppvärmning. Teorin i sig bygger på enkel fysik. Men storleken på effekterna verkar oklar och andra effekter är ännu mer oklara.

Den konventionella synen, som FN drivit genom sin klimatpanel IPCC sedan början av 1990-talet, hävdar att en fördubbling av koldioxidhalten i slutändan inte leder till bara en grads temperaturhöjning utan istället till 3-4 grader genom olika typer av återkoppling. Den återkoppling som kommer från vattenångan brukar anges* till 1 grad C. Frågan är om man med detta avser den initiala effekten eller den totala (med "ränta på ränta"). Detta sägs det i allmänhet inget om.

Av debatten på den här bloggen har det framgått att forskarna brukar ange enbart den initiala effekten. Detta förefaller dock ytterst svårt att acceptera. Det skulle betyda att den uppvärmning med 1 grad som koldioxiden skulle åstadkomma i sin tur ger en effekt från vattenångan på 1 grad, som i sin tur ger ytterligare 1 grad via vattenångan osv. Temperaturökningen skulle i princip fortgå ohejdad.

Någon sådan "oändlig" återkopplingsprocess har vi inte hört talas om. Det förefaller osannolikt att IPCC inte skulle ha uppmärksammat en så elementär svaghet i sin beskrivning av koldioxidökningens effekter. Det betyder i så fall att FN har rätt och mina kritiker har fel. Återkopplingen från vattenångan avser inte den initiala effekten utan den totala och den uppgår till ca 1 grad.

Det leder å andra sidan till att frågan uppkommer vad övriga indirekta effekter beror på som ger totalt 3-4 grader eller ännu mer. Ett sätt att få upp effekterna är att anta att molnbildningen ger ytterligare en grad som sedan via vattenångan ger ännu en grad. Kanske andra återkopplingar också inverkar så att molnbildningen påverkas med återkoppling. En ytterst liten effekt på molnbildningen kan då förklara hela den återstående temperaturökningen.

Men om molnbildningen istället har en liten negativ effekt kommer samma kraftiga återkopplingsmekanismer att verka åt andra hållet och ge en stor negativ återkoppling som till och med kan reducera koldioxidens initiala effekt på 1 grad.

Genom att det inte är vattenångan utan molnbildningen som svarar för den stora återkopplingen i klimatmodellerna ökar sannolikheten för att dessa har anpassats så att molnbildningen har den "önskvärda" effekten för att förklara uppvärmningen med koldioxiden. Det är enligt all expertis så gott som omöjligt att säkert kalkylera effekterna på molnbildningen och vad denna i sin tur har för effekter. Men professor Richard Lindzen har gjort studier som visar att molnbildningen faktiskt kan ha negativ återkoppling. Det betyder enligt min mening att osäkerheten i klimatmodellerna har ökat.

Graverande för FN och IPCC är att man förefaller ha "mörkat" hur återkopplingssammanhangen ser ut. Om allmänheten och politikerna insåg hur känslig koldioxidhypotesen är för molnbildningens effekter skulle naturligtvis skepsisen öka gentemot alla de krav på skattehöjningar och regleringar som de som hotar med klimatkatastrof söker mandat för. Ett politiskt organ som IPCC kommer då att göra informationen på detta område svårgenomtränglig. Konstigt nog har IPCC fått benäget bistånd i undertryckandet av informationen från en rad utanförstående experter och journalister.
____________________
* IPCC skrev i TAR (2001): "Water vapour feedback continues to be the most consistently important feedback accounting for the large warming predicted by general circulation models in response to a doubling of CO₂. Water vapour feedback acting alone approximately doubles the warming from what it would be for fixed water vapour."

IPCC skriver i AR4 (2007): "In GCMs, water vapour provides the largest positive radiative feedback (see Section 8.6.2.3): alone, it roughly doubles the warming in response to forcing (such as from greenhouse gas increases)."

Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, klimatförändring, IPCC, global uppvärmning, temperaturökning, uppvärmning, klimatmodeller, vattenånga, molnbildning, återkoppling, miljö, klimatpolitik, växthuseffekten, politik på intressant.se

Äganderätten är inte en konstruktion av Leviathan

Spelteorin visar att äganderätten kan uppstå spontant på liknande sätt som förvaltningen av nobelpristagarens vattentillgångar. Om Hobbes har lanserat Leviathan som nödvändig för äganderätten har Ostrom vederlagt honom. Äganderätten är inte ett påhitt av staten.

Jag lovade att återkomma till Elinor Ostrom i min artikel där jag hävdar att hon representerar liberal-konservatismen. Hon menar att det ofta är möjligt att förvalta "allmänningar" på ett förtänksamt sätt utan eller med liten inblandning av den centrala statsmakten. Detta ser ut att vara en helt annan slutsats än den store engelske filosofen Thomas Hobbes' (1588-1679) som presenterade sin politiska filosofi i verket Leviathan 1651. Hans tes var att "allas krig mot alla" i naturtillståndet utan stat var så olidligt att folket utsåg ett odjur (diktator), Leviathan, för att hålla ordning och fred (I).

Detta poängteras av professor Bo Rothstein (statsvetenskap Gbg) som gästbloggar hos Economistas:

"Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”."

Jag skall analysera denna syn litet närmare. Tidigare har jag nämnt i min analys av Hobbes att han naturligtvis inte kunnat göra den i så renodlade termer som den moderna spelteorin erbjuder (II). Min tes är att Hobbes hade en tankegång som ligger till grund för det spel som kallas "hök och duva" (även "chicken") framför sig och inte spelet "fångarnas dilemma" som han också är inne på (III).

När det gäller Rothsteins tolkning av Ostrom förefaller han att göra det i termer av spelet "hök och duva" när han nämner kampen om vattentillgångarna i södra Kalifornien:

"Alla jordbrukare hade intresse av att pumpa upp så mycket vatten som möjligt till sina odlingar, men om alla gjorde så skulle vattnet sina och alla drabbas synnerligen negativt. Hur var det då möjligt för aktörerna i detta av Ostrom undersökta fall att gå från ”alla-mot-alla” resursförstörande situation vad gällde vattenanvändningen till att etablera en självstyrande institution som effektivt reglerade bruket[?]"

Ibland brukar spelet Fångarnas dilemma nämnas som utgångspunkten för Ostrom. I så fall hade hon gjort en stor upptäckt om hon hade kunnat visa att man kan hitta en lösning på detta. Det är ju detta spel som ofta fordrar statsingripanden för att hamna i utfallet "allas bästa". I spelet Hök och Duva är det mycket lättare att undvika det katastrofala utfallet.


En minimal spelmatris för Hök och Duva visas här intill. Skillnaden mot Fångarnas dilemma (Samarbetsdilemmat) är att det kollektivt sämsta utfallet i nedre högra rutan (båda får 1) är så dåligt att det lönar sig att ensidigt byta strategi och få det bättre. I Samarbetsdilemmat finns en risk med att ensidigt börja samarbeta - utfallet kan bli ännu sämre. I H&D finns en stabil "näst-bästa" situation: den ene blir exploaterad som duva av den andre som använder hök-strategin. Det kan vara mycket svårt att komma ur denna låsning eftersom det fordrar att ett besök i det dåliga utfallet 1,1 måste riskeras (t ex revolution).

När det gäller vattentillgångarnas långsiktiga säkring finns det sålunda tre alternativ: att alla får lika mycket (nyttan 3,3), att jag (X) får 4 och andra 2 samt att jag får nöja mig med 2 medan andra får 4 (Y använder svek). Alla dessa är bättre än att tillgångarna sinar genom att alla snabbt tömmer tillgångarna i en kapplöpning att inte bli utan.

Samarbetsdilemmat inräffar enbart om det görs en överenskommelse om att alla skall få lika mycket vatten, varvid några inser att om man som ensam svikare kan korpa åt sig mera vatten i smyg, kommer det inte att märkas genom att tillgången sinar för alla. Men om många gör så och kontrollen är dålig återförs spelet till H&D:s kollektivt sämsta utfall.

Så när det gäller vattenförvaltningen ligger det i allas intresse att få en fördelning av vattnet som kan övervakas så att ingen blir utan. Även om man får mindre än andra är det bättre än att inte få just något vatten alls. Men om det uppstår en föreställning hos vissa att de får för litet finns incitament att fuska. Därför finns det ett incitament att etablera offentliga diskussioner om vattentilldelningen där ett mer "rättvist" system för tilldelningen kan skapas. Så många som möjligt skall känna att de fått en rimlig tilldelning. Det håller nere fusket utan alltför rigorösa kontroller.

Betyder nu detta att Hobbes tes har tillbakavisats? Det beror på vilken tes vi tror att Hobbes drev. En del av hans argumentation om att hålla fred eller gå till anfall påminner om Samarbetsdilemmat. Om man inte går till anfall utlämnar man sig åt de andras anfall. Därför är det farligt att hålla fred eftersom man då "gör sig själv till lovligt byte". Det ger sämre utfall än anfall. Därför hamnar man i ett lågintensivt "allas krig mot alla". Det går inte att ta sig ur detta utan att initiativtagaren riskerar att få det ännu sämre. Därför behövs en oberoende, enväldig furste som garanterar fred och äganderätt.

Men Hobbes har rimligen felbedömt vilket spel samhällsbyggande människor spelar först. Det är inte Samarbetsdilemmat utan Hök och Duva. Och då visar det sig att föreställningar om äganderätt kan utvecklas genom enkla markeringar som visar att det blir strid om någon sätter sig över dem. Man markerar revir och anser att den som hittar något först skall få behålla detta. Ofta görs analogin med fria sittplatser på ett tåg när någon behöver gå på toaletten. Man markerar sin plats så att andra inte tar den när man är borta. Det är inte tågmyndigheten som hittat på detta.

Äganderätten är en kollektiv nyttighet som uppenbarligen kan uppkomma spontant. Det behövs inte någon stark stat som påbjuder att äganderätt skall råda och som sedan övervakar att reglerna efterföljs. Den historiska gången är den omvända. Först etableras äganderätten, därefter institutioner som underlättar dess upprätthållande. Att de senare behövs för att beivra bedrägeri, stöld, rån och mord är uppenbart och utgör återigen ett exempel på samarbetsdilemmat. Om man har kommit överens om fred med äganderätt kan några tjäna på att i smyg åsidosätta dess konsekvenser (t ex bedrägeri).

Men Hobbes initiala diskussion handlar inte om enstaka stölder eller ens rånarligor utan om inbördeskrig i form av familjer, klaner eller ännu större grupper som ständigt ligger i fejd med varandra. Om situationen ser ut på detta sätt, vilket Charles I:s regim tydligen uppammade i mitten på 1600-talet, är en Cromwell som autokrat kanske inte fel utväg.

Men då skulle analogin med vattentillgångarna inte vara småbönder som försökte få vattnet att räcka till utan storfamiljer som försökte lägga under sig hela vattentillgången i dalen med våld.

Så har Ostrom vederlagt Hobbes? Nej, det ser inte så ut om man håller sig till en strikt tolkning. Vad Ostrom möjligen vederlagt är en variant av Hobbes' teori: att han lanserat Leviathan som orsaken till att äganderätt och ordning skall uppkomma och kunna upprätthållas. Men den varianten har många sedan länge förstått varit fel. Äganderätten är inte någon konstruktion av staten. Dock finns det vänsterinfluerade filosofer som förnekar detta (se bloggartikel om Nagel och Murphy, feb-08).

Läs även andra bloggares åsikter om äganderätt, Hobbes, nobelpriset, ekonomipriset, Elinor Ostrom, Rothstein, allmänning, kollektiva nyttigheter, kapitalism, marknadsekonomi, moral, spontan ordning, filosofi, statsvetenskap, politik på intressant.se

Liberalkonservatismen belönades genom nobelpriset till Ostrom

Anti-etatism och pluralism i kombination med försiktighet och krav på empirisk erfarenhet vid förändringar karaktäriserar ekonomipristagaren Elinor Ostroms synsätt. En belöning till kombinationen av liberalism och konservatism.

Är "nobelpriset" i ekonomi till Elinor Ostrom (f 1933) en markering mot nyliberalismen och "högern" som vissa bloggare försökt göra gällande? (Exempel: professor Erik Svensson) Hennes forskning betonar ju hur gemensamma insatser kan bli fruktbara vilket kan ses som ett ifrågasättande av att den fria individualismen på marknaden leder till den effektivaste lösningen.

Nu handlar Ostroms forskning på det här området mest om hur vissa begränsade kollektiva nyttigheter skall förvaltas för att de inte skall kollapsa. Utgångspunkten är teoremet om allmänningens tragedi (Tragedy of the commons, ewp) uppställt av ekologen Garret Hardin 1968. Hans framställning har kritiserats för många felaktigheter och att den kategoriska slutsaten inte stämmer. Det går att förvalta allmänningar på ett förtänksamt sätt. Det är detta som Ostroms forskning går ut på att visa.

I den förenklade debatten blev slutsatsen av Hardins teorem att antingen måste staten gå in och ta över eller åtminstone reglera tillgången till den fria nyttigheten eller också måste privat äganderätt införas. Det kan gälla allt från betesmarker, vattentillgångar eller koldioxidhalten i atmosfären. När Ostrom visar att ett tredje alternativ finns i form av "spontant" framvuxna förvaltningsinstitutioner ses det som ett nytänkande. Men egentligen är kollektiva institutioner i marknadssamhället enligt min mening ett mycket gammalt fenomen.

Ett historiskt exempel är marknaden själv - dvs förekomsten av marknadsplatser där säljare och köpare kunde mötas utan stora transaktionskostnader. Att slippa de höga transaktionskostnaderna när man måste skicka ut kringresande säljare eller att köparna skulle resa runt i olika gårdar för att efterfråga olika nyttigheter, är en stor fördel. Men den går inte att köpa induviduellt utan måste organiseras som en kollektiv nyttighet. Det behövdes ingen stat för att organisera marknader. Däremot kunde statsmakten hjälpa till att upprätthålla dess institutioner. Samtidigt såg staten också chansen att ta ut skatt. Den kallades tull och erlades vid portarna i den mur som omgärdade bebyggelsen kring marknadsplatsen.

Så varför skulle analysen av förvaltningen av de kollektiva nyttigheter som börjar lida av rivalitet i utnyttjandet vara något som är mera marknadsinkonsistent än marknaden själv? Att ha en institution som håller koll på att ingen överutnyttjar den begränsade resursen och utdelar repressalier är inte principiellt skilt från att marknadens organisatörer håller koll på att handlarna inte använder falska vikter som skulle ge dåligt rykte åt alla som vill sälja på den. Varför skulle de inresta handlarna vilja erlägga tull för att finna att rufflare förstörde förtroendet för alla och bidrog till att köparna sökte sig till andra marknader?

Det finns kollektiva nyttigheter som marknaden inte kan sköta - i varje fall om man har en sinister syn på människans natur. Det är bara mera naiva optimister av typ "anarko-kapitalister" som kan tro att människans inneboende godhet är så långtgående att man kan finansiera eller förvalta kollektiva nyttigheter enbart med hjälp av "den goda viljan". Och kanske en del socialister, som drömmer om ett ursprungligt kommunistiskt samhälle där nästan allt är en kollektiv nyttighet, också tror på att människans natur egentligen är altruistisk. Menn yliberalerna förefaller ha en mer luttrad syn på människans natur.

En realistisk människosyn kräver att det finns både institutioner och marknader. Staten skall inte få för mycket inflytande. Det går igen i Elinor Ostroms anti-etatism. Men det måste också finnas pluralism vilket betyder att det bör finnas olika institutioner. Gamla traditioner och institutioner borde inte rensas ut enbart för att de är gamla. Man måste pröva sig fram och bygga på empiriska erfarenheter, menar Ostrom (se intrevju 2007 i Axess).

Jag finner att Ostroms synsätt i mycket överensstämmer med det som litet vagt kallas liberalkonservatism. En företrädare för denna kritiska syn på rationalistiska abstraktioner är liberalen Friedrich Hayek, som betonar försiktighet vid institutionella förändringar i kombination med en tro på den fria marknaden och en begränsad statsmakt. Jag skall återkomma till hans syn på konservatismen. Men Ekonomipriset är den här gången mycket mera en belöning till liberalkonservatismen än till någon sorts "socialism light".

En intressant aspekt på Ostroms forskning, som tagits upp av professor Bo Rothstein, är huruvida hon vederlagt Thomas Hobbes' tes att "allas krig mot alla" enbart kan stävjas genom upprättandet av en stark (diktatorisk) statsmakt. Till detta skall jag återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalkonservatism, nyliberalism, nobelpriset, ekonomipriset, Ostrom, Elinor Ostrom, allmänningens tragedi, kollektiva nyttigheter, marknad, marknadsekonomi, ideologi, nationalekonomi, filosofi, politik, ekonomi på intressant.se

Varför trodde FN på uppvärmning från koldioxid 1990?

IPCC ansåg för 19 år sedan att temperaturen på 1200-talet varit högre än idag. Uppvärmningen hade pågått sedan slutet av 1600-talet. Endast en femtedel kunde ha berott på koldioxidutsläppen. Ändå lanserades koldioxiden som orsaken. Detta krävde tillrättaläggning - inte av teorin utan av temperaturdata.

Klimatdebatten har nu börjat klarna. Själva förekomsten av global uppvärmning används alltmer sällan som ett argument för att den också skapats av mänsklig påverkan. Det är ett knep som nu lätt genomskådas. Klimathotsföreträdarna har egentligen bara två huvudargument som dessutom kanske är sammankopplade:

1 Koldioxid och övriga GHGs leder enligt experiment direkt till en liten uppvärmning som sedan blir 3-4 gånger större genom att mer vattenånga (en kraftfull växthusgas) kan hållas i atmosfären. Detta kallas positiv återkoppling.

2 Eftersom det inte finns någon annan trendmässigt stigande bakgrundsfaktor än CO2 måste denna vara orsaken till trenden i temperaturökningen. För detta talar att temperaturen varit nästan konstant i tusen år men började stiga när koldioxidutsläppen ökade vid mitten av 1900-talet.

Om 1: A) Den positiva återkopplingen via vattenångan har aldrig förklarats närmare. Den bygger på enkel skolfysik men dess storlek är rimligtvis mycket svår att fastställa. Kritikerna hävdar nu att storleken inte ens fastställs genom fysikaliska teorier utan genom klimatmodeller som tar hjälp av argument 2. (Se bloggartikel 19/7-09 om "cirkelbeviset")

B) Den positiva återkopplingen har ifrågasatts alltmer under senare tid. Forskaren Richard Lindzen, professor i meteorologi vid MIT, hävdar exempelvis att ökad temperatur för havsytan minskar täckningen av cirrusmoln med ökad infraröd utstrålning som följd. Det kan finnas en negativ återkoppling som medför att uppvärmningen blir obetydlig.

För en lekman är det naturligtvis svårt att bedöma olika vetenskapliga argument som står mot varandra. Men graverande för klimathotsföreträdarna är att de vid ett flertal tillfällen har agerat vetenskapligt tvivelaktigt, till synes för att kunna hålla fast vid hypotesen om koldioxidens farlighet. Detta är till yttermera visso en hypotes som i mycket liknar en förutfattad mening.

Att man tidigt bestämt sig för att utse koldioxiden till boven i uppvärmningsdramat visar den uppfattning som FN:s klimatpanel hade om temperaturutvecklingen i sin rapport 1990. Vi ser i nedanstående diagram hur den cerisröda kurvan har en topp omkring år 1200 och en botten på 1600-talet. Temperaturökningen var sedan markant på 1700-talet och därefter nästan lika stor efter slutet på 1800-talet enligt IPCC 1990 (klicka på bilden för större).

Den mörkblåa kurvan (MBH) är från 1998 (Nature 392) och gjord av Mann, Bradley och Hughes, vilken IPCC publicerade i sin rapport 2001. Den orangea kurvan fanns också där och gjordes av Jones, Osborne och Briffa 2001. Den turkosa kurvan, som inte har formen av en hockeyklubba, är gjord av Moberg 2005 (Nature 433). Trots det har den använts av TV-meteorologen Pär Holmgren och klimatexperten Claes Bernes från Naturvårdsverket i deras AGW-betonade Klimatboken (bloggart 13/3-07).

Om man främst betraktar ceriskurvan från IPCC 1990 blir frågan hur man redan då kunde varna för att koldioxiden och övriga växthusgaser var orsaken till uppvärmningen under senare delen av 1900-talet. Det är ju uppenbart att med denna information om temperaturutvecklingen var läget i slutet av 90-talet inte varmare än på 1200-talet och därför kanske naturlig. Dessutom hade temperaturökningen pågått sedan slutet av 1600-talet och endast ca 20 procent av ökningen med 0,8 grader kunde rimligtvis ha orsakats av kolförbränningens tillväxt efter mitten på 1900-talet. Därtill skulle detta ha förutsatt att den naturliga temperaturökningen hade avstannat precis i samma veva som förbränningen ökade.

Temperaturdata som de förelåg 1990 ger alltså inte något egentligt stöd för koldioxidhypotesen. Ändå lanserades denna som den sannolika förklaringen till klimathotet. Detta verkar vara alltför väl tillrättalagt och snarare i enlighet med utomvetenskapliga politiska intentioner - t ex av den typ Stephen Schneider (IPCC) och Maurice Strong (Rio-ordförande) anklagats för. När man sedan pratat fast sig i koldioxidhypotesen blev det viktigt att försöka komma ifrån den första temperaturbeskrivningen som ju verkligen inte var något stöd när man betraktade den närmare.

Sålunda blev det angeläget att lägga tillrätta beskrivningen av temperaturutvvecklingen. Vi fick Michael Manns famösa hockeyklubba och dess efterföljare gjord av Keith Briffa. Men det har avslöjats att dessa beskrivningar inte är vetenskapliga efter det att först hemlighållna data lämnats ut. Kritikerna har främst varit Steve McIntyre och Ross McKitrick. En översikt finns på Vetenskapsbloggen. Jag återger här för speciellt intresserade en del av en lång beskrivning gjord av McKitrick i Financial Post i översättning av Magnus på klimathot-gameover:

"Briffa hade publicerat en studie 1995 hävdande att medeltiden i själva verket innefattade milleniets kallaste år. Men detta påstående var grundat på endast tre årsringsdata (så kallade kärnor) från arktiska Ural. Senare producerade en av hans kollegor, F H Schweingruber, ett mycket större prov från arktiska Ural, men det gav en mycket annorlunda bild: Den medeltida epoken var i själva verket mycket varm och det sena 1900-talet var inte exceptionellt. Briffa och Schweingruber publicerades aldrig dessa data, istället utelämnade de helt och hållet arktiska Ural i sin klimatrekonstruktionsstudie.

I dess ställe använde de en ny serie som Briffa hade beräknat ur årsringsdata från närliggande Jamalhalvön vilken hade uttalad hockeyklubbsform: relativt flack 900 år och sedan en skarp ökning på 1900-talet. Denna Jamal-serie var en mängd data från ett hemligt antal enskilda trädkärnor. För att kunna kontrollera de olika steg som ingår i framtagandet av denna datamängd hade det varit nödvändigt att ha de enskilda årsringsmätningarna. Men Briffa släppte inte sina rådata.

Under kommande nio år dök i prominenta tidskrifter åtminstone en studie per år upp med Briffas Jamal-data för att stödja ett hockeyklubbsliknande resultat. IPCC stödde sig på dessa studier i försvaret av sin syn på hockeyklubban, och eftersom de utsett Briffa själv till IPCC:s huvudförfattare i detta ämne fanns det ingen chans att de skulle ifrågasätta data från Jamal.

Trots det faktum att dessa studier dök upp i ledande tidskrifter såsom Nature och Science, bad aldrig någon av tidskrifternas granskare eller redigerare Briffa att släppa sina Jamal-data. Steve McIntyres upprepade förfrågningar om att de skulle uppehålla sina egna regler om offentliggörande av data ignorerades.

Sedan, år 2008, publicerade Briffa, Schweingruber och några kolleger en studie med Jamal-serien (igen) i en tidskrift som heter the Philosophical Transactions of the Royal Society, vilken har mycket stränga regler om offentliggörande av data. Steve skickade sin sedvanliga begäran om data och denna gång tog en redaktör initiativet att be författarna att släppa sina data. Alldeles nyligen dök dessa data upp på Internet. Steve kunde äntligen börja att arbeta sig igenom data från Jamal.

Det visar sig att många av proverna togs från döda (delvis fossiliserade) träd och de har ingen särskild trend. Den skarpa uppåttrenden i slutet av 1900-talet kom från kärnor från 10 träd som levde 1990, och fem träd som levde 1995. Enligt vetenskaplig standard är detta ett alltför litet prov för att publiceras som proxysammansättning. Exempelvis består 1700- och 1800-talens del av provet av minst 30 träd per år. Men denna del visar ingen uppvärmnings-spik. Det enda segment som gör det är det sena 1900-talet där provets storlek kollapsar. Åter igen visar sig en dramatisk hockeyklubbsform bero på den minst tillförlitliga delen av en uppsättning data.

Men en än mer oroande upptäckt kom snart att belysas. Steve sökte i ett paleoklimatologiskt dataarkiv för att se om där fanns andra trädkärnor från eller i nära platsen vid Jamal som kunde ha använts för att öka provets storlek. Han fann snabbt en stor uppsättning av 34 nya trädkärnsprover tagna på levande träd i Jamal av ingen mindre än Schweingruber själv! Om dessa adderats till Briffas lilla grupp hade 1900-talet helt enkelt blivit flackt. Det hade inte alls framstått som exceptionellt jämfört med resten av millenniet.

Att kombinera data från olika prover hade inte varit en ovanlig metod. Briffa adderade data från en annan av Schweingrubers platser till en helt annan datadelmängd för Tajmyrhalvön. Tillagd data hade hämtades mer än 400 km från den undersökta plats. Och i det fallet hade den undersökta platsen tre till fyra gånger så många trädkärnor att använda sig av som vid Jamal. Varför fyllde han inte ut Jamal-data med lättillgänglig data från sin medförfattare? Varför sökte Briffa efter ytterligare data för redan väl representerade Tajmyrhalvön men inte för inadekvata Jamalhalvön?

Således är huvudingrediensen i de flesta studier som åberopat stöd för hockeyklubban, alltså Briffas Jamal-serier, beroende av influens från ett bedrövligt tunt delprov med träd samt uteslutande av lättillgänglig data för samma område. Oavsett vad som hänt här, det är inte vetenskap." (Ross McKitrick)

Frågan var alltså: Är det vetenskap eller politik som ligger bakom dagens klimatalarmism och de krav på stora skattehöjningar och regleringar i den industrialiserade världen, som kommer från klimathotarna?

Läs också om problemet med hockeyklubborna på Moderna myter, The Climate Scam och Med örat mot rälsen. Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, växthuseffekten, FN, IPCC, temperaturutveckling, uppvärmning, global warming, koldioxid, utsläppsökning, klimatpolitik, klimat, miljö, vetenskap, dolda motiv, Köpenhamnsmötet, politik på intressant.se

Har högern ett projekt om lyckan?

Två böcker om lyckan ger helt olika recept. Med ett statussamhälle skulle forskarnas lyckoindex stiga. Med välgörenhet kanske också. Ser vi början till att högern flyttar fram de politisk-statliga ambitionerna? Det tycks DN:s recensent tro.

Traditionellt har "högern", bestående av konservativa och liberala, varit ganska tystlåtna om lyckan i samhället. Konservatismen har kanske antytt att lyckan finns i en viss förnöjsamhet och i stabiliteten i samhällsordningen. Sådana "tomma" ideologier som liberalism och socialism kan i varje fall inte göra folk lyckligare eftersom den valfrihet i olika former som dessa implicerar ger människorna ångest och därtill frustration vid misslyckade val.

Liberalismen har i sin klassiska utformning explicit lämnat över "sökandet efter lyckan" till var och ens egen fason. Statens uppgift är att förhindra andra från att förstöra ens egna ansträngningar att finna lyckan - inte att göra var och en lycklig. De enda som varit explicit intresserade av lyckan är de socialliberaler som samtidigt varit utilitarister. Till synes har detta sökande efter lyckan varit centralt för utilitarismen som utgett sig för att ha maximeringen av lyckan som slutmål för hela samhället. Men i praktiken har utilitarismen stannat vid betydligt modestare program.

Nu har det i Sverige utkommit två böcker från högerhåll som förefaller handla om lyckan på ett mera genomgripande sätt än tidigare. Den ena har skrivits av Marie Söderqvist Tralau med titeln Status - vägen till lycka. Den andra av Johan Norberg med titeln Den eviga matchen om lyckan - ett idéhistoriskt referat. Jag har inte läst någondera men de recenserades på ett anmärkningsvärt sätt av Dagens Nyheter igår 19/10.

DN:s recensent Kajsa Ekis Ekman har som uppenbart syfte att göra ned båda böckerna utan att tillföra debatten något konstruktivt. Därför består recensionen i huvudsak av lätt emotionella randanmärkningar som inte ger någon information om vad böckerna egentligen handlar om. Johan Norberg tog så illa upp att han skrev ett svar till Ekis Ekman på sin egen blogg. Detta trots att han tidigare blivit misshandlad av DN:s kulturskribenter. Vad annat var väl då att vänta från denna Ekis Ekman?

Jag har hittills trott att Ekis Ekman var en gammal 68'a i 50-årsåldern. Troligtvis grundade jag detta på de lätt dogmatiska vänsteråsikterna och den äldre kvinnans ofta bigotta sexualsyn. Därför blev jag förvånad när det visade sig att Ekis Ekman är en flicka på ca 28 år, f d punkare och anarkist (se "Därför är jag anarkist", Stockholms Fria Tidning aug 2006). Det är inte den gamla vänstern som är hennes inspirationskälla utan snarare Osynliga partiet och andra extrema vänstergrupper.

Efter denna utvikning vill jag ändå ta fasta på recensentens slutsats att nyliberalismen nu gör ett försök att "dekorera sig" med en teori om människan som dock slutar med en självhjälpsbok. Jag tolkar det som att detta omdöme gäller båda författarna. Här hade dock varit på plats att påpeka att boken om status rimligen har en konservativ ansats medan Norberg faktiskt ansluter till en rekommendation av världens mest kände filosof Peter Singer, som dessutom är mycket av en utilitarist (bloggartikel 29/9-09).

Det intressanta med boken om status av Marie Söderqvist Tralau är att hon verkar ta lyckoforskningen på fullaste allvar och lanserar en modell som kommer att höja lyckoindexet i det land som går in för status helt och fullt. Jag skulle vilja beskriva detta som snarare ett statligt högerprojekt om lyckan, än en väg till självhjälp (som förvisso då inte kan omfatta alla). En utveckling av detta finns i en bloggartikel 3/3-06 "Vill lyckoforskningen återgå till klassamhället?").

I korthet går mitt resonemang ut på att lycka är något relativt som främst upplevs om man känner att man är förmer än andra. Det fordras då att så många som möjligt kan jämföra sig med andra som är underlägsna. Det blir möjligt om hela samhället har en rangordning med status och inkomster från lågt till högt. Kvar blir en liten grupp som inte har det bättre än någon annan. Men den gruppen väger lätt vid aggregeringen av forskarnas lyckoindex.

Mot detta kan man ställa jämlikhetens samhälle, som enligt denna lyckoteori kommer att få ett lågt lyckoindex. Utan skillnader i status och inkomster är det få som svarar att de är lyckliga även om detta samhälle genom tidigare ekonomisk tillväxt faktiskt är rikare med en större offentlig sektor än det tidigare beskrivna hierarkiska. Det skulle kunna vara konservatismens lyckoteori i sin prydno.

Är då frivillig benevolens av typ Norberg och Singer också ett högerprojekt för den egna lyckan? Det är svårare att se att detta kan bli någon statlig uppgift även om man kan tänka sig att lyckoforskningens rön om det lyckoökande i att göra gott skulle kunna spridas av staten. Det får nog ses som ett privatbetonat högerprojekt.

Man kunde tycka att vänstern - kanske i Ekis Ekmans skepnad - skulle finna det vara problematiskt att varken långtgående utjämning eller sociala reformer verkar vara tydligt utslagsgivande för lyckoforskningens mätningar. Och forskningens antydan att kollektivistiska kulturer är mer olyckliga än mer hedonistiskt inriktade borde också oroa vänstern - dock kanske inte riktiga anarkister (bloggart 16/7-08). Detta gäller också hypotesen att vänstermänniskor är mer olyckliga än andra.

Läs även andra bloggares åsikter om lycka, lyckoforskning, lyckomätning, status, välgörenhet, liberalism, konservatism, socialism, människans natur, klassamhälle, vänstern, Kajsa Ekis Ekman, utjämning, högern, ideologi, filosofi, politik på intressant.se

Nyliberalismen har räddats av Keynes?

Vänstern oroas av att krispolitiken ser ut att lyckas. Och den tycks inte bara rädda kapitalismen utan också nyliberalismen. Men kreditexpansionen och profitkvotens fallande tendens kommer att få kapitalismen att gå "in i väggen" enligt en vänsterhistoriker.

Idag refererar Dan Jönsson i radions OBS (16/10, hela texten) en utläggning om kapitalismens framtid i den engelska tidskriften New Left Review gjord av historikern Gopal Balakrishnan. Han gör en mycket långsiktig analys som kanske kan användas för att hjälpa upp vänsterns ganska uppgivna syn på kapitalismens nära förestående undergång.

För ett år sedan spirade ännu hoppet hos vänstern. Jönsson uppdaterar lyssnarna med följande beskrivning:

"Kanske hade Marx rätt, fanns det de som sa, kanske var det faktiskt slutet på kapitalismen som vi såg. I alla händelser var det slutet på nyliberalismen, för i fortsättningen skulle världsekonomin få styras av helt andra, sundare principer. Ett år, några feta räddningspaket och en del positiv statistik senare ser vi hur annorlunda det blev."

I klartext skulle alltså den expansiva ekonomiska politik i Keynes' efterföljd som främst drivits i Kina, USA och storbritannien ha räddat både kapitalismen och också nyliberalismen. Det senare hänsyftar tydligen på att det inte ens föreslås några särskilt skärpta regleringar av den nästan fria kapitalismen att döma av de senaste toppmötena i världen.

Men vänstern ger sig inte. Kapitalismen och nyliberalismen måste gå under av sina egna inneboende anomalier. Om det inte sker snart så måste det åtminstone inträffa på lång sikt. Det är detta som historikern Gopal Balakrishnan försöker visa och som tydligen skall ingjuta visst hopp hos den desillusionerade vänstern.

Han tar sin utgångspunkt i att dagens kris har orsaker som kan sökas ganska långt tillbaka i tiden. Det var 70-talets kris, som genom att inte få någon lösning på grund av en "karusell av skuldsättning och spekulation", som nu orsakat dagens kris. Men Balakrishnan ser inte den yttersta orsaken till detta i obalanserna i världshandeln eller i en alltför expansiv penningpolitik utan i de fallande vinsterna i näringslivet. Dessa har dolts av expansiv kreditpolitik mm. Politikerna ville inte låta 70-talskrisen värka ut eftersom det skulle ha kunnat leda till en förödande minskning av konsumtionen.

Grunden för krisen är "lagen om profitkvotens fallande tendens" enligt Balakrishnan. Detta av Karl Marx påhittade teorem håller Balakrishnan för sant trots den kritik det utsatts för redan för länge sedan. Det finns anledning att återkomma till detta bevis för att kapitalismen måste orsaka revolution. Tillsvidare får jag hänvisa till den debatt jag nyligen haft med vänsterbloggaren LOKE.

Krisen kommer kanske temporärt att övervinnas, menar Balakrishnan. Men på lång sikt har kapitalismen gått in i väggen, refererar Jönsson:

"De enorma mängder pengar som västvärldens regeringar pumpat in i de finansiella systemen bär syn för sägen: tanken att låta finansmarknaden krascha och reglera sig själv ses som på tok för politiskt riskabel. Det är helt enkelt omöjligt att tänka sig en regering som med berått mod skulle punktera de enorma lånebubblorna som håller de rika ländernas ekonomier flytande. Följden är alltså kortsiktiga räddningspaket, som visserligen förvärrar problemen i det långa loppet, men som i alla fall får bubblorna att hålla luften ett tag till."

Liknande resonemang med andra förtecken har vi hört tidigare. Domedagsprofeterna finns uppenbarligen både till höger och vänster. Balakrishnan ser dock ingen drastisk kollaps i framtiden - bara ett "stilla utslocknande" och ingen revolution eller övergång till utopiska alternativ. Hur detta är förenligt med profitkvotens järnhårda utarmning av löntagarna framgår inte.

Något gott hopp för vänstern ger alltså inte Balakrishnan. Men han ser nyliberalismens revansch som verklig och inte en effekt av duktiga PR-människor, som Göran Rosenberg.

Läs även andra bloggares åsikter om nyliberalism, kapitalism, kris, finanskris, revolution, Karl Marx, OBS, vänstern, Keynes, finanskrisen, stabiliseringspolitik, bubblor, ideologi, politik, ekonomi på intressant.se

Att tvingas till frihet

I kvällens TV-program Debatt diskuterades förbud mot att bära heltäckande slöja på offentliga platser. Detta var föranlett av att en centerpartist motionerat om förbud i riksdagen.

Det finns många aspekter på denna problematik. Här skall jag ta fasta på frihetsaspekten. En kvinna hävdade i debatten att frihet inte kunde befrämjas med förbud. Det är att förenkla saken alltför mycket.

Den enes frihet är i en del fall den andres ofrihet. Därför finns det förbud mot en rad handlingar som just kan motiveras med frihetsargumentet. Man får inte mörda, råna, lemlästa, stjäla, förslava eller bedra andra personer. Det skulle vara att kränka deras rätt till frihet.

I de kniviga fallen hänger det på hur vi skall dra gränsen för legitim frihet. Rituell lemlästning av flickor är förbjuden i Sverige trots att könsstympning är påbjuden i flera religioner som är representerade här. Vi tar fasta på att invånare i Sverige inte får utsättas för sådant tvång.

I analogi med detta skulle man kunna slå fast att det inte heller får förekomma att kvinnor tvingas att bära vissa typer av slöjor, åtminstone i det offentliga rummet.

Mot detta kan invändas att kvinnorna inte tvingas att bära slöja i en del fall. De gör detta frivilligt. - En invändning mot detta skulle kunna vara att frivillig lemlästning då också bör tillåtas.

Det är svårt att tro att någon frivilligt skulle låta sig lemlästas. Detta beteende, om det skulle förekomma, skulle nog ses som att det sociala trycket, kanske i kombination med indoktrinering, är orsaken - inte kvinnans fria vilja. Vi kan göra analogin med hur ett monopolföretag kan förmå folk att betala alldeles för mycket (jämfört med andra regioner) för varor och tjänster som det bestämmer över.

I en kultur med marknadsekonomi utan monopol där friheten att välja är en realitet blir det därför svårt att förstå att någon frivilligt i denna djupare mening skulle välja att gå klädd i slöja som ställde till problem i den kultur där detta skulle praktiseras. En person som ändå gör detta skulle anses vara indoktrinerad, socialt missanpassad och indirekt tvingad att välja fel.

Men varför skulle man inte få välja fel om det verkligen skedde frivilligt? Det är inte ett oåterkalleligt val som vid lemlästning. Skall staten verkligen anlägga en teori om "falskt medvetande" och genomdriva ett förbud mot något som upplevs som frivilligt?

Argumenten för ett slöjförbud med hänvisning till skydd mot tvång förefaller inte räcka.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, tvång, förbud, niqad, burka, slöja, religion, värderelativism, monopol, valfrihet, moral, filosofi, politik på intressant.se