Klimathotet bekräftas inte av temperaturmätningarna

Det senaste decenniet har den globala uppvärmningen upphört. Tendenser finns till en liten temperaturminskning. Hur kan alarmisterna då fortsätta med sitt framhållande av klimathotet?

Det blir allt svårare att hävda att det blir varmare i världen. De mindre seriösa "klimathotarna" borde ha tagit den senaste veckans kyla till intäkt för att klimatet börjar bli kallare - på samma sätt som de gjorde i höstas när de hävdade att det milda vädret i Sverige var ett tecken på på global uppvärmning.

I själva verket visar temperaturmätningarna med hjälp av satellit att uppvärmningen har stagnerat (Spencer). I nedanstående diagram som sträcker sig till och med januari 2012 verkar det som om temperaturen faktiskt börjat sjunka.

Det har pågått en åtminstone tioårig avvikelse från klimatalarmisternas förutsägelser om en högre temperatur till följd av ständigt ökande koldioxidutsläpp. Någonting i teorin verkar vara helt fel eftersom det som ständigt har upprepats av Miljöpartiet och nobelprisbelönade Al Gore inte har inträffat. När ska regeringen i Sverige nyktra till efter klimathotarlobbyns tillfälligtvis framgångsrika desinformationskampanj?

Är det inte snart dags att miljöministern, som heter Lena Ek (C), chef för miljödepartementet, konfronteras med verkligheten? Om inte kartan och terrängen stämmer överens, vilken av dem gäller då?

Andra bloggar om: klimathot, växthuseffekten, global uppvärmning, klimatkris, kyla, temperatur, temperaturökning, miljö, Lena Ek, klimatpolitik, miljöpolitik, politik på intressant.se

Jämlikhetsideologin kräver offer: nedlagd forskning om läkemedel i Södertälje

Jantelagen, nedpressande lönepolitik, progressiva skatter och en marginalskatt på 87 procent har bidragit till att det inte uppstått tillräckligt mycket spjutspetsteknologi i Sverige. Läkemedelsforskningen blir ett första offer.

Astra Zeneca lägger ner 1 200 forskartjänster i Södertälje och flyttar den neurologiska forskningen till Boston (DN, SvD). Nu är Sverige som avancerad forskningsnation hotad. En rad förklaringar har förts fram i debatten. Många är inne på att näringspolitiken brister. Men den omedelbara förklaringen till nedläggningen, som refereras i en ledare i DN, är det ingen som analyserar närmare. DN skriver:

"Bolagets tidigare informationschef Staffan Ternby säger till Länstidningen att det senaste läkemedel som togs fram i Södertälje och lanserades på marknaden var det antidepressiva läkemedlet Zelmid, och det var år 1981. Tio år senare kom Roxyan mot schizofreni, men det nådde inte ens marknaden."

Det verkar alltså vara otillräckliga prestationer som ligger bakom beslutet. Svenska forskare bedöms inte vara lika kompetenta som amerikanska. Och vad beror detta på? Ytterst kan orsaken sökas i den politik för "ökad jämlikhet" som socialdemokratiska regeringar har drivit efter 68-vänsterns inträde på den politiska arenan. De borgerliga regeringarna har inte gjort mycket för att minska skadeverkningarna av utjämningspolitiken.

Det började med att den statliga lönepolitiken riktades mot de högavlönade och då främst lärarna. Det ledde inte bara till en generell minskning av löneskillnaderna utan också till att rekryteringen av lärare påverkades negativt med mycket långsiktiga konsekvenser för möjligheterna att utbilda spetskompetens i Sverige. Ett andra steg var 1971 års skattereform som höjde progressiviteten och marginalskatterna drastiskt. Det hindrade inte en borgerlig regering från att ytterligare höja marginalskatten till 87 procent år 1979.

Ett Sverige som under 70- och 80-talen dominerades av Jante-lagen var naturligtvis inte någon bra grogrund för utvecklandet av elitforskare som skulle ha kunnat forska fram de läkemedel, som Staffan Ternby efterlyser. Nu kräver detta förakt för stjärnprestationer sin tribut i form av förlorade arbetstillfällen i Sveriges mest arbetslösa stad Södertälje.

Det är litet sorglustigt att ta del av de socialdemokratiska kommentarerna. Man ger sken av att det är satsningarna på okvalificerade jobb inom restaurangbranschen (reducerad moms) som medfört att det satsats för litet på högteknologiutbildning. Det är ju knappast diskplockare som ska bli alzheimerforskare. För något år sedan hade vi en diskussion om elitskolor i Sverige. Detta var inte något som fann nåd i vänsterkretsarna. Nu är det alldeles för sent att undvika fler skadeverkningar även om det skulle inrättas en rad elitskolor från 2016. Det tar lång tid att vända effekterna av politiken för "ökad jämlikhet" till det bättre för Sverige som högteknologisk spetsnation.

Läs även andra bloggares åsikter om Astra Zeneca, jämlikhet, utjämning, marginalskatt, socialdemokratin, vänstern, Jantelagen, läkemedel, forskning, högteknologi, ekonomi, politik på intressant.se

Måste Portugal gå i konkurs?

Utan räntesänkande stödåtgärder måste Portugal skriva ned sina skulder trots att läget är bättre än Greklands. Det kan få spridningseffekter på Spanien och Italien. Bristen på stöd bottnar i att Merkel är alldeles för svag för att kunna förorda stöd som väljarna är emot.

För tillfället har läget i Europa ljusnat något. Spaniens och Italiens räntor har fallit och Grekland kommer att få ett nytt nödlån och samtidigt få åtnjuta en 70-procentig konkurs. Men den nya europakten riskerar att ställa till stora problem genom kraven på mera åtstramningar. Och de finansiella placerarna har blivit oroliga för att Portugal inte ska kunna betala sina räntor. Därför har räntorna stigit till över 15 procent (e24).

Det är naturligtvis omöjligt att betala 15 procents ränta på tioåriga statsobligationer någon längre tid. Med en statsskuld på ca 190 miljarder euro måste också en betydande omsättning av lånen ske varje år. Man ska dock inte överdriva lånebeloppen som måste omplaceras. Trots allt är Portugals statsskuld bara hälften så stor som Greklands.

Hur illa ute är Portugal rent objektivt? Räntebördan var 4,2 procent av BNP 2011 mot 6,7 procent för Grekland (enligt höstprognosen, pdf). Den är något mindre än Italiens men 60 procent större än Spaniens och något större än Irlands. Eftersom den motsvarar en genomsnittsränta på 4,1 procent betyder 15 procents ränta på nya lån att bördan snabbt blir tyngre. Men fortfarande är en börda på 5-6 procent inte värre än genomsnittet för femårsperioden 1992-96 då den var 5,6 procent av BNP.

Bortsett från räntorna är Portugals statsfinanser inte helt under isen. Statsskulden blir visserligen större än 110 procent av BNP i år. Men primärsaldot kan bli svagt positivt 2012 för första gången sedan mitten av 90-talet. Bytesbalansen, som visade underskott med 9-10 procent av BNP varje år 1997-2008, förbättrades till -7,6 procent 2011 och väntas visa - 5 procent i år. Kraftiga åtstramningar har vidtagits så att BNP väntas minska med 3 procent i år.

Det förefaller därför mera vara en fråga om ryktesspridning som ligger bakom räntehöjningarna. Placerarna ser också hur illa det gick för dem som lånade pengar till Grekland. Därför blir de extra känsliga för s k experter som uttalar minskat förtroende för Portugals finanser. Varför ska man sitta på portugisiska papper när Angela Merkel gjort klart att det är de privata långivarna som ska förlora. Eftersom EFSM, ECB och bilaterala långivare tydligen ska hållas skadelösa blir det enbart de privata långivarna som får ta alla förluster. Med sådana utsikter faller priserna på obligationerna och räntan stiger.

Någon ny räddningsaktion med nödlån ser det inte ut att bli för Portugal. Det ökar konkursförväntningarna och gör en partiell bankrutt allt sannolikare. Merkel är en mycket svag ledare för Tyskland som inte bryr sig om hur det går för Europa bara hon själv blir omvald hösten 2013. Det som möjligen kan få henne att tänka om är utsikterna att hon har en sådan otur att de nu uppseglande europeiska krisen kulminerar i början av det tyska valåret, enligt Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer, som skrev en kolumn om detta i DN 2/2-12.

Även om det sönderfallande FDP överlever är det föga troligt att koalitionen behåller sin majoritet, menar Fischer. Tydligen skulle hon ändå kunna sitta kvar som förbundskansler men få allt större problem med SPD. Detta gör henne svag och obenägen att vidta stödåtgärder som väljaropinionen inte uppskattar. Fischer skriver:

"EU:s ekonomi är på väg in i en djup och troligen långvarig recession som i stort sett är självförvållad. Tyskland försöker fördriva hyperinflationens spöke med hårda åtstramningar i eurozonen, men ändå hotas krisländerna av en deflation som kan få förödande konsekvenser. Det är bara en tidsfråga – och tiden är kort – innan den ekonomiska destabiliseringen ger upphov till politisk oro."

Så vitt jag förstår syftar Fischer inte på europakten. Dess krav på åtstramningar kommer därför ovanpå den recession som redan kan förutses. Det verkar kunna gå illa för både Europa och övriga OECD-länder. Ska vi hoppas att Merkel kommer tillbaka från Kina med löften om pengar till ESM mfl så att ECB i slutändan kan fylla ut med ett massivt stöd utan att de tyska väljarna missförstår det hela?

Läs även andra bloggares åsikter om Portugal, statsbankrutt, skuldnedskrivning, europakten, stödpaket, räntebörda, nationalekonomi, Merkel, konkurs, ekonomi, politik på intressant.se

Statskapitalismen var väl Engels' vision?

Skulle vi tjäna på att införa ett system där hela ekonomin liknar en företagskoncern? Det kanske vänstern vill. Idén kommer från Engels men tillämpas efter planekonomins fiasko i forna kommuniststater med viss framgång. Det finns dock andra sätt att stabilisera än statskapitalism.

I dagens OBS i radion 2/2 -12 funderar den vänsterinriktade debattören Dan Jönsson om den senaste tidens diskussion om den fria kapitalismens svårigheter som ställts i kontrast mot de forna kommuniststaternas "statskapitalism". Han har uppmärksammat tidskriften The Economist från förra veckan som satt Lenin på sitt omslag rökandes en kapitalistcigarr med dollartecken på gördeln. Man gör där gällande att det är statskapitalism som karaktäriserar tillväxtmarknaderna.

Jönsson talar om möjligheten av en sofistikerad konspiration från de forna kommunisterna. När de upptäckte att planekonomi inte fungerade sadlade de om och började bekämpa kapitalismen på dess egen planhalva. Han tror inte riktigt på detta men skriver:

"Men nu kan vi kanske skönja framtidens konturer, menar Economist. Runtom i världen, framför allt i växande ekonomier som Kina, Brasilien, Ryssland och Gulfstaterna, sprider sig en ny form av kapitalism, där staten kontrollerar stora delar av näringslivet och på många sätt också beter sig som en företagskoncern."

Karl Marx hade aldrig någon konkret idé om hur socialismen skulle organiseras. Det skulle arbetarna komma på när de gjort revolution och förstört kapitalismen. Man kunde få inspiration från Thomas Moores Utopia eller från Francois Babeufs skriverier. Däremot hade Marx' kompanjon Friedrich Engels en vision som mycket liknar vad Jönsson framför. Engels skriver i den lilla skriften Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1877 att en rationell drift av näringslivet skulle drivas fram av konjunktursvårigheterna. Följande citat är belysande:

"Denna lösning kan blott ligga däri, att de modärna produktivkrafternas samhälleliga natur faktiskt erkännes, att alltså sättet för produktion, tillägnelse och utbyte bringas i samklang med produktionsmedlens samhälleliga karaktär. Och detta kan endast ske därigenom, att samhället öppet och utan omvägar tar i besittning produktivkrafterna, som växt ifrån varje annan ledning."

Engels hade erfarenhet från företagsamhet och tyckte uppenbarligen att den företagsekonomiska effektiviteten skulle utvidgas till hela samhällets näringsliv. De socialistiska regimer som kom till makten därefter har emellertid misslyckats med att överföra det företagsekonomiska sättet att styra till hela samhällets ekonomi. Om man jämför med de hittills framgångsrika tillväxtländerna kan man först konstatera att de inte har sneglat särskilt mycket på Moore och Babeuf. Detaljplanering och tvångsstyrning av det dagliga livet är ingen framgångsväg.

Skulle det då finnas någon kvarvarande socialistisk tankegång som gör att t ex Kina nu är mer framgångsrikt än Europa och USA? Det är väl vad Jönsson hoppas. Men han pekar inte på något mera än att tillväxtekonomierna nu klarar sig med bättre stabilitet än industriländerna. Är inte detta trivialt? Länder, som genom lågt kostnadsläge kan locka till sig utländska direktinvesteringar som producerar på export, kan naturligtvis bli mycket framgångsrika om man kan undvika självförstärkande investeringsprocesser som till slut imploderar. Detta har dock lett till kriser åtskilliga gånger tidigare (blartikel okt-10).

Det viktiga är att vi drar rätt slutsatser av hur skillnaden i framgång just nu ska påverka vårt eget samhällssystem. Ska vi införa en mer direkt statskontrollerad ekonomi, som verkar förutsätta ett mer auktoritärt politiskt system? Eller ska vi skärpa övervakningen av processer som kan leda till obalanser så att vi kan förebygga dem? Kanske vi också borde förbättra den stabiliseringspolitiska beredskapen så att vi vet vad som borde göras om en obalans ändå skulle uppstå? Jag kan inte se att det finns något giltigt skäl för Economists och Jönssons flörtande med "statskapitalismen".

Läs även andra bloggares åsikter om statskapitalism, Engels, Marx, planhushållning, tillväxt, obalans, kris, stabiliseingspolitik, tillväxtländer, ekonomi, socialism, kapitalism, samhälle, politik på intressant.se

Finanspakten betyder mera åtstramning

Den nya finanspakten innebär att alla alltför skuldsatta länder måste minska statsskulden med 5 procentenheter av BNP varje år framöver. Det innebär rimligtvis snara och drastiska åtstramningar.

Kommentarerna till den nya finanspakten för EU-länderna utom Storbritannien och Tjeckien handlar mest om Sveriges förhållande till pakten. Såvitt jag kan se har detta inte någon konkret betydelse. Det är finanspaktens effekter på skuldkrisen i EU som är relevant - kommer den att hjälpa eller stjälpa?

Det börjar gå upp för en del kommentatorer att finanspakten inte kommer att hjälpa mot den pågående skuldkrisen. Idag skriver DN under rubriken "Långt kvar till ljusning" att pakten inte innebär att EU-ledarna löst problemen med skuldkrisen. Men i övrigt är tonen ändå positiv:

"Det är svårt att förstå dem som hävdar att finanspakten tvingar Europa till destruktiva åtstramningar som enbart skapar nya problem.

Risken för att efterfrågan skärs ned alltför mycket, att tillväxten därmed hämmas och arbetslösheten ökar ännu mer, är förstås reell. Men en fortsatt och förvärrad skuldexplosion är ingen väg framåt."

Det har förvisso funnits en del hemlighetsmakeri kring finanspaktens innehåll. Men borde inte DN ändå ha uppmärksammat vad som står under artikel 4 i de olika utkasten? Där framgår det att länder med en relation för statsskulden som är över 60 procent av BNP skall reducera den med en tjugondel per år (som "benchmark"). Detta är ett mycket hårt krav både på de länder som idag befinner sig i en akut skuldkris och även på andra.

Om vi tillämpar kravet på Italien innebär det att skulden på 121 procent ska reduceras med 6 procentenheter av BNP varje år i åtminstone tio år framöver (ceteris paribus). Hur skulle det vara möjligt att så gott som omedelbart gå från ett budgetunderskott på drygt 2 procent av BNP till ett överskott på 6 procent år efter år?

Vi kan ta Belgien som ett annat exempel. Där strejkade man mot åtstramningarna häromdagen. Budgetunderskottet har sedan 2009 legat på 4-5 procent av BNP. Statsskulden blir 2012 enligt höstprognosen (pdf) 99 procent av BNP. Det betyder att Belgien måste skaffa sig ett budgetunderskott på 5 procent av BNP i åtminstone åtta år framöver.

Frankrike har haft ett budgetunderskott på 5-7 procent av BNP sedan 2009. Statsskulden blir 89 procent av BNP i år. Nu ska Frankrike skaffa sig ett budgetöverskott på 4,5 procent av BNP i åtminstone sex år.

Även Tyskland har ett budgetunderskott på 1 procent av BNP, som sjunkit från 4,3 procent 2010. Statsskulden blir 81 procent av BNP. Nu måste Angela Merkel strama åt så att det blir ett budgetöverskott på 4,1 procent i åtminstone fem år.

Finanspakten förefaller kräva åtstramningar av stora mått. Skulle man inte kunna karaktärisera dem som destruktiva? Arbetslösheten kommer att explodera. Är finanspaktens detaljer helt galet utformade?

Läs även andra bloggares åsikter om finanspakt, europakten, EU, euron, statsskuld, budgetunderskott, Merkel, arbetslöshet, ekonomi, Europa, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Ingen effekt av jobbskatteavdrag?

En rapport från IFAU, som bygger på ett större forskningsarbete, kommer fram till att man inte kan se några effekter av de två första jobbskatteavdragen. Men så snabba effekter har väl inga seriösa forskare förväntat?

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har gjort en utvärdering av de två första jobbskatteavdragen 2007 och 2008.Rapporten har skrivits av Uppsalaforskarna Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Sehlin. I pressmeddelandet säger Mörk följande:

"Vår bedömning är att det inte går att dra några säkra slutsatser kring effekterna. Fördjupade analyser tyder också på att det finns underliggande trender i sysselsättningen som samvarierar med jobbskatteavdraget och som är mycket svåra att fånga upp"

Rapporten är på 19 sidor (pdf) men baserar sig på ett större forskningsarbete av författarna i ett WP 2012:1. Deras metod baserar sig på statistiska förändringar under perioden 2004-08. Denna ansats förefaller vansklig men får godkänt av en representant för Finanspolitiska rådet, Helena Svaleryd, docent i nationalekonomi, trots att rådet tidigare menat att det skulle vara fråga om kanske 70 000 nya jobb (Ekot 28/1).

Detta är enligt min mening inte riktigt seriöst. Själva poängen med ett jobbskatteavdrag är att det först ska öka arbetsutbudet så att lönerna pressas ned. Detta ska i ett andra steg göra arbetsgivarna mera benägna att anställa fler av den nu billigare arbetskraften. Med tanke på regler för minimilöner och fleråriga löneavtal måste det vara fråga om en process på flera år. Därför kan man inte ens idag se några effekter.

Finansminister Anders Borg kommenterar IFAU:s rapport med att jobbskatteavdragen medfört att Sverige har en av Europas bästa arbetsmarknader just nu (Ekot 28/1). Detta är naturligtvis lika litet seriöst som IFAU:s resultat. En mera förtroendeingivande rapport är den som Thomas Andrén vid Konjunkturinstitutet publicerade i april 2011 (pdf). Jag har behandlat denna rapport i två artiklar (11/4-11 och 12/4-11). Några resultat i antal nya jobb presenteras inte i denna rapport men mina beräkningar visar att det rör sig om ca 23 000 nya jobb förutsatt att arbetsgivarna anställer det nya utbudet av relativt okvalificerade kvinnor.

Det är otillfredsställande att forskningen inom IFAU förefaller att vara så lättviktig. I rapporten finns inte ens en diskussion om Andréns resultat eller någon hänvisning i referenslistan. Och finansministerns kommentarer bygger uppenbarligen på förutfattade politiska uppfattningar av litet vetenskapligt värde. Det dröjer ännu flera år innan vi eventuellt kan vänta några effekter av jobbskatteavdragen. Det som hittills registrerats är effekter av uppstramningen av reglerna för olika bidrag.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, nya jobb, arbetslöshet, IFAU, Anders Borg, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vänstern har inte kunnat hindra att privatisering och valfrihet har femdubblats sedan 1991

Antalet anställda inom privat vård, skola och omsorg har ökat drygt fem gånger under tjugoårsperioden sedan 1991. Detta har kunnat ske trots motstånd från vänsterpersoner, som blev riktigt fientligt under Håkan Juholts tid som S-ledare.

Vid ett arrangemang av organisationen Svenskt Näringsliv nyligen kunde jag i förbigående ta med mig en liten skrift med titeln Din Välfärd (pdf). Den visade sig innehålla intressanta fakta om hur privat verksamhet inom vård, skola och omsorg vuxit starkt de senaste två decennierna. Dessa fakta har varvats med reportage om de företagare som driver olika slag av välfärdsverksamhet. Trots att kritiken mot privat verksamhet varit intensiv den senaste tiden har skriften gått spårlöst förbi.

Den övergripande bilden visas inledningsvis i termer av privat anställda. År 1991 arbetade 40 000 personer inom privat vård, skola och omsorg. Därefter skedde en viss ökning till år 2000 men sedan accelererade ökningen kraftigt. År 2009 var antalet anställda 215 000, en ökning med drygt 5 gånger enligt SCB. Av alla anställda, drygt 1,1 miljoner, finns dock fortfarande 81 procent i offentlig verksamhet i egen regi.

Vänstern var tidigt emot liberaliseringen av den offentliga sektorn. Trots att tanken enbart var att införa valfrihet och alternativa driftsformer med bibehållen skattefinansiering försökte man stoppa dessa idéer genom att helt lögnaktigt påstå att alla skulle tvingas betala ur den egna plånboken. Detta var ett genomgående tema i reaktionerna på mina artiklar om privatiseringen 1980 (bart feb-10).

De försök att bedriva privat barnomsorg med offentlig finansiering, som företaget "Pysslingen" i Sollentuna försökte med, stoppades med en lag 1984. Denna lag, Lex Pysslingen, gällde sedan fram till 1991. Därefter har den privata verksamheten ökat och 1995 fanns 12 procent av barnen i fristående förskolor. Högerfalangen inom socialdemokratin fick ett visst inflytande eftersom andelen steg till knappt 17 procent 2005. Nu är andelen 19 procent. Det betyder att 87 000 barn av 457 000 går i fristående förskola 2010.

År 1991 var alla skolor kommunala med undantag för några exklusiva och dyra privatskolor. Läsåret 2010/11 gick 15 procent av eleverna i grundskola och gymnasium i friskolor. Det var 197 000 elever av totalt 1 272 000 elever. En granskning som gjordes vårterminen 2010 (av matematikkunskaperna) visar att det fins både bra och dåliga skolor i båda grupperna - men friskolorna var både litet mera bättre och mindre sämre än de kommunala.

Inom vården är det främst primärvårdens vårdcentraler som privatiserats. År 2000 var andelen privata vårdcentraler knappt 15 procent. Den hade ökat till nästan 36 procent år 2010 ( av 1 205 st). Sedan 2010 är alla landsting skyldiga att erbjuda vårdval inom primärvården. Sjukhusvården är alltjämt nästan helt driven i offentlig regi. Men ändå har den offentliga sektorns andel av den totala hälso- och sjukvården (inkl tandläkare) sjunkit till 82 procent räknat i pengar.

Äldreomsorgen i form av personer i "särskilt boende" var helt kommunal 1990. År 2010 fanns en femtedel av de boende av totalt 93 000 i privat regi och många hade själva haft möjlighet att välja var de ville bo. Också inom hemtjänsten finns idag valfrihet inom många kommuner. Där detta var möjligt hade närmare 40 procent valt enskild utförare. Även de äldre som inte gjort ett aktivt val tycker att det är viktigt att ha rätt att få välja.

Av och till inträffar s k vårdskandaler. När ett privat företag är inblandat utnyttjar vänstern detta för att försöka avskaffa hela systemet med valfrihet. Detta borde klargöras mycket tydligare i debatten. Lösningen är att införa en bättre kvalitetskontroll av verksamheterna, vilket SN:s VD Urban Bäckström framhåller i ett efterord till skriften. Det är knappast en reaktionär socialisering som är lösningen. Vänstern har hittills misslyckats i sina försök att hindra en utveckling bort från tvång och byråkrati. Utvecklingen har gått förvånansvärt snabbt trots att vänstern i delar av landet kunnat sätta käppar i hjulen.

Nu när socialdemokratin bytt partiledare från den doktrinäre Håkan Juholt till den pragmatiske Stefan Löfvén, som har kontakter i näringslivet, kan vi kanske förvänta att den fientliga tonen i det röd-gröna blocket försvinner till förmån för konstruktiva lösningar. Det är medborgarnas frihet det gäller.

(Innan vänstern började kämpa mot privatiseringar av offentlig verksamhet kämpade man för en indirekt socialisering av vanliga företag med hjälp av löntagarfonder - bloggartikel juni 2011. Så kan tidsandan förändras genom opinionsbildning.)

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, vänstern, socialism, offentlig sektor, privatisering, valfrihet, Löfven, socialdemokraterna, socialisering, frihet, Svenskt Näringsliv, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Obama begår "Guillous misstag" om skatterna

Buffetregeln om 30 procents skatt för miljonärer leder till att marginalskatten kan bli långt över 100 procent. Tidigare har Jan Guillou gjort samma misstag när han förslog höjd skatt på miljonärer 1994.

I sitt tal "State of the Union" ansåg USA:s president Barack Obama att de rika måste betala högre skatt. Detta krav utgjorde samtidigt ett indirekt angrepp på den republikanske utmanaren inför höstens presidentval, Mitt Romney. Denne har bara kapitalinkomster som beskattas med 15 procent medan löntagare kan komma upp i drygt 30 procents medelskatt.

Ett sådant skatteförslag har lanserats av miljardären Warren Buffet som tycker att miljonärer borde betala mer i skatt än sina sekreterare, vilket presidenten tog upp i sitt tal. DN refererar 25/1:

"Obama talade om "Buffett-regeln", enligt vilken miljonärer inte ska betala en lägre skattesats än vanliga anställda. Begreppet kommer från multimiljardären och Obama-anhängaren Warren Buffett som påpekat att det är orimligt att han själv betalar en mindre procent i skatt än sekreteraren. Sekreteraren själv, Debbie Bosanek, satt på åhörarläktaren på Kapitolium för att lyssna på talet i sällskap med Michelle Obama."

I dagens DN preciserar korrespondenten Michael Winiarski Buffetregeln (ej onl). Regeln "berör främst de 450 000 amerikaner som tjänar över en miljon dollar per år, som enligt Obama ska betala minst 30 procent". Dessvärre räcker det inte att önska högre skatter för de rika. Man måste också ha en viss uppfattning om de matematiska och logiska lagar som råder och som begränsar möjligheterna att förverkliga t ex Buffetregeln.

Redan i oktober 1994 skrev den svenske bestsellerförfattaren Jan Guillou en kolumn i Aftonbladet på samma tema. Han ville att "vi miljonärer" skulle betala 10 procent av inkomsten i högre skatt. Jag skrev då ett svar till AB där jag påpekade att Guillou implicit föreslog en marginalskatt på över 100 procent, men AB refuserade inlägget. Det finns publicerat i SF 8/94. Jag skrev om detta "Guillous misstag" i en bloggartikel i maj 2005.

Buffetregeln är ännu värre. Hur skulle den fungera för en person som tjänar 900 000 dollar och står inför möjligheten att tjäna ytterligare 100 000 dollar i kapialinkomster? Vi ser då att i utgångsläget är skatten 15 procent (på 900') eller 135 000 $. När inkomsten stiger med 100 000 $ ska skatten stiga till 30 procent eller 300 000 $. Så av 100 000 $ ska alltså 165 000 $ ytterligare gå i skatt. Det blir en marginalskatt på 165 procent! Den som ska bli miljonär ska alltså förlora 65 000$ för själva nöjet.

Obama måste alltså modifiera Buffetregeln på något sätt så att fler får högre skatt. Annars kommer många att tvingas avstå från ytterligare kapitalinkomster för att inte få en inkomstsänkning efter skatt. Sådana dumheter kan bli ett slagträ i presidentvalskampanjen. Man kan tala om konfiskation. Det är oroväckande att personer med kvalificerade rådgivare som Obama och Buffet slänger sig med så dåligt underbyggda förslag. Eller är det så att de inte bedömer att republikanerna Mitt Romney eller Newt Gingrich kommer att kunna genomskåda tokerierna? Är sådana personer då värda att väljas till president?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Buffet, Buffetregeln, skatt, milonärer, USA, marginalskatt, konfiskation, Guillou, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Nordeas avkastning sjönk 8 % till 10,6 %

Banken Nordea fick känna på en minskning av lönsamheten 2011. Räntabiliteten på eget kapital efter skatt sjönk från 11,5 procent till 10,6 procent. Det är långt kvar till de 15 procent som diskuterats i den politiska debatten.

Det har hetsats mot bankernas ohemula vinster det senaste året. Både socialdemokrater och regeringsföreträdare har varit kritiska mot bankernas vinstkrav. Det brukar anges som ett avkastningskrav på 15 procent efter skatt. Men det är inte ofta som detta har uppnåtts (bloggartikel 14/11-11).

Idag presenterade Nordea sitt bokslut (pdf) som sägs visa en "rekordvinst" - dock något skakig enligt SvD. När politiker och opinionsbildare läser näringslivsnyheternas glättiga artiklar förstår man att de som är okunniga och för inkompetenta för att tränga bakom rubrikerna lätt kan få för sig att det går bra för Nordea och då naturligtvis på bolåntagarnas bekostnad. Vissa ekonomijournalister försöker visa att skillnaden mellan boräntorna och den s k interbankräntan Stibor har ökat. Men det går aldrig för bankerna att finansiera inlåning till till denna ränta. Kostnaderna kan mycket väl öka även om denna skillnad ökar. Detta är teknikaliteter.

Det gick inte så bra för Nordea 2011. Riktigt dåligt gick det för aktieägarna som förlorade 24 procent av sitt kapital. Bankens inkomster ökade bara med 2 procent (mindre än inflationen) trots att ränteinkomsterna ökade med 6 procent. Rörelsekostnaderna ökade däremot med 8 procent. Utlåningen ökade med 7 procent. Förra årets vinst mm räckte för att öka det egna kapitalet med 6 procent - från 24,5 mdr € till 26,1 mdr €.

Vinsten före skatt minskade med 92 miljoner € (ca 810 miljoner kronor) till 3 547 milj € eller med 3 procent. Efter skatt blev vinsten drygt 2,6 mdr € mot nästan 2,7 mdr € år 2010.

Detta betyder att Nordeas avkastning på eget kapital sjönk från 11,5 procent 2010 till 10,6 procent 2011. Procentsatsen för avkastningen sjönk sålunda med 8 procent. Det var 8 procent åt fel håll om målet är 15 procents räntabilitet. Det hade krävt 30 procents förbättring av lönsamheten.

Läs även andra bloggares åsikter om bankvinster, banker, Nordea, avkastning, vinst, lönsamhet, ekonomi, media, politik på intressant.se

Iscensatt "räddning" av Grekland?

Gång på gång hålls Europas invånare på sträckbänken av turerna kring hur euroländerna ska kunna rädda Grekland så att inte euron kollapsar. Är det nu verkligen fråga om ännu ett seriöst räddningsförsök eller handlar det om ett spel avsett för att påverka någon opinion någonstans? Målet kanske är Europas förenta stater?

Nu i veckan börjar slutförhandlingarna om nedskrivningen av Greklands skulder till privata långivare. Det tycks handla om både hur stor nedskrivningen ska vara och hur hög räntan ska vara på de kvarvarande skulderna. Dessutom måste Grekland åta sig att genomföra de åtstramningar som man tidigare utlovat och där inte mycket hänt hittills.

Vissa uppgifter har gjort gällande att om inte en uppgörelse blev klar under måndagen skulle tidtabellen spricka för att Grekland skulle få pengar till att betala förfallande obligationslån på 14,4 mdr euro den 20 mars. Totalt sett är det ett paket nödlån på 130 mdr euro som EU och IMF ska ställa upp med. Men EU:s kommissionär Olli Rehn kommer med oklara besked enligt Herman Melzer (Ekot 18:38).

I rapporteringen finns ett antal oklarheter som gör att man börjar tvivla på allvaret i Greklands skuldkris. Vissa rapporterar att det är 200 mdr euro i privata lån till Grekland som ska skrivas ned med 50 procent eller rentav 68 procent - andra talar om 100 mdr. Målet är att Greklands statsskuld ska sänkas från ca 160 procent av BNP till 120 procent. I höstas skulle detta mål uppnås först 2020 enligt Angela Merkel.

Greklands BNP blev 218 mdr euro 2011 enligt kommissionens höstprognos (pdf). Statsskulden uppgick till 163 procent av BNP eller 355 mdr euro. Om vi antar att nedskrivningen blir 70 procent av 100 mdr € minskar skulden med 32 procentenheter av BNP. Den blir då 131 procent. Men prognosen förutser att skulden 2012 ska öka (med 35 pe) till 198 procent av BNP (trots att budgetunderskottet bara blir 7 %). Så även om vi antar att 70 procent av hela denna skuldökning skulle skrivas ned blir 11 procentenheter av BNP kvar. Men det troliga är att det är fråga om nya lån som måste belasta Grekland efter skuldavskrivningen. I så fall ökar statsskulden något i procent av BNP 2012 (32-35=-3 pe).

Greklands situation är därför ganska oklar. Det tycks inte bli fråga om någon avsevärd lättnad 2012 även om skulderna skrivs ned med 70 procent istället för med 50. Emellertid blir det en lättnad genom att de kvarvarande lånen får en ränta på 4 procent på 30 år. Så vitt jag förstår är det dock enbart de 30 mdr € som är kvar av de privata lånen som får denna ränta. Det är naturligtvis bättre än att betala 34 procents ränta på 10 år som var läget ute på marknaden i förra veckan. Rimligtvis var det dock en effekt av att obligationerna fallit i värde inför nedskrivningen och inte vad det skulle kosta att låna på nytt.

Räntebördan var 6,9 procent av BNP 2011 eller 15 mdr €. Det blir en snittränta på 4,2 procent Antag att snitträntan på de nedskrivna 100 miljarderna var 5 procent och att den blir 4 procent på de kvarvarande 30. Grekland slipper då betala 5 procent på 70 mdr € och 1 procent på 30. Räntebördan minskar alltså med 3,8 mdr € vilket motsvarar 1,7 procent av BNP. I motsatt riktning går dock räntan på de lån till budgetunderskottet 2012 på 7 procent av BNP eller ca 15 mdr €. Om räntan blir knappt 5 procent ökar räntebördan med 0,3 procent av BNP. I slutet av 2012 blir Greklands räntebörda alltså 1,4 procentenheter av BNP lägre än 2011 eller ca 5,5 procent.

Mina överslagskalkyler har inte beaktat den underliga skuldökningsprognosen för 2012 som höstprognosen innehåller. Men tendensen är ändå tydlig. Inte ens en skuldnedskrivning med 70 procent leder till någon avsevärd förbättring av de löpande statsfinanserna. Ett land kan inte leva med en räntebörda på 5-6 procent av BNP om man inte kan skaffa sig ett budgetöverskott i samma storleksordning och en tillväxt på 4 procent (=räntan). I år blir det femte året med sjunkande BNP för Grekland. Sedan 2007 har Greklands BNP till och med i år sjunkit med nästan 15 procent. Om ovanstående orealistiska villkor skulle uppfyllas till 2013 skulle det ändå bara innebära att skuldnivån kunde hållas på 138 procent av BNP. Några 120 procent till år 2020 ligger inte inom räckhåll.

Räddningsförsöken är uppenbarligen ett spel för gallerierna. Frågan är vilket syfte denna pjäs egentligen har. Det kommer att ständigt återkomma krav på räddningsoperationer. Är det meningen att de ska skrämma andra länder att gå med på ständigt allt skarpare finanspolitiska unionsbestämmelser? Ser vi en strategi för en sammansvetsning av eurozonen till en federal stat genom att pina Grekland år efter år? Och när detta mål uppnås blir Grekland en provins som styrs och försörjs genom subventioner från Bryssel?

[Uppdatering 12:56: Om det är fråga om 200 mdr € som ska skrivas ned med 70 procent blir lättnaden något större. Räntebördan reduceras med 3,4 procent av BNP och ökar med 0,3 pe för nya lån. Netto blir lättnaden alltså 3,1 pe istället för 1,4 pe. Räntebördan skulle alltså kunna bli ca 4 procent istället för 7. Dock tillkommer behovet av lån för att rekapitalisera de grekiska bankerna. Att hålla ställningarna blir fortfarande svårt: budgetöverskottet måste bli 4 procent och tillväxten 4 procent för att inte statsskuldens andel av BNP ska öka. Det är inte realistiskt.]

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, euron, EU, Europas förenta stater, skuldkris, nedskrivning, konkurs, Merkel, räddningspaket, ekonomi, politik på intressant.se

Värderelativismens återkomst

Med mångkulturalismen återkommer den moralfilosofiska värderelativismen. Den borde hållas tillbaka. Men vänstern driver på.

I radions Filosofiska rummet idag 22/1-12 diskuterades olika kulturers normer och multikulturalismen. Deltagare var Dilsa Demirbag-Sten, Göran Rosenberg och Lasse Dencik under ledning av Peter Sandberg. Det kom stt bli en smått förvirrad diskussion om värderelativismen trots stt programmet prenterades med följande uppläggning: "

Under senare tid har flera Europeiska ledare uttryckt sin skepsis mot ett samhälle byggt på multikulturalism. Sarkozy, Merkel och Cameron menar att multikulturalismen är misslyckad. Så hur ska vi förhålla oss till varandra i ett samhälle där flera kulturer lever sida vid sida? Var går gränsen för tolerans och var går gränsen för krav på anpassning?"

Göran Rosenberg framträdde som en ganska konsekvent värderelativist och menade att alla system av normer eller rättigheter var resultatet av mänskliga kulturer. Det finns inget sätt att avgöra vilket system som är "rätt". Mot detta opponerade Dilsa Demirbag-Sten som hävdade att det måste gå att med fakta och vetenskap komma fram till vad som var bättre än annat.

Rosenberg var ganska envis i sitt hävdande att olika system måste accepteras, vilket Demirbag-Sten konkretiserade med att så har diktaturer alltid resonerat. Mänskliga rättigheter är ett västerländskt påfund har t ex Irans president Ahmedinejad hävdat vilket ligger i linje med vad Rosenberg anser, menade hon. Han blev tydligt purken över jämförelsen men hade inget motargument.

Det som var illavarslande i programmet var att Demirbag-Sten inte kunde hävda sig mot Rosenberg och i någon mån mot Dencik. Och då har hon ändå skrivit en bok med titeln Till frihetens försvar. En kritik av den normativa mångkulturalismen tillsammans med den främste värdeobjektivisten i Sverige, professorn i praktisk filosofi Per Bauhn vid Linnéuniversitetet (intervju juni-11). Den kom ut hösten 2010 och har recenserats i flera tidningar (ex Expressen). Kanske boken inte tar upp värderelativismen tillräckligt för att bilds motvikt till sådana som Rosenberg.

Ett radioprogram som Filosofiska rummet borde försöka hålla debatten på en konkret nivå när det gäller frågor med praktiska implikationer. Hur skulle t ex en värderelativist ställa sig till frågan om det är lika berättigat att hindra flickor från att gå i skolan som att ge dem rätt till elementär utbildning? Ska en kultur som har de materiella förutsättningarna för att ge flickor skolundervisning tillåtas förneka dem denna möjlighet? Och ska vi i kulturrelativismens namn inte kunna fördöma dem som som bränner ner skolorna och dödar flickorna? Borde vi inte på alla sätt understödja att trupper sänds till sådana länder där de kan bekämpa dem som vill bränna ner skolorna?

Får man tro Rosenberg och Dencik verkar det som om de centrala rättigheterna i FN:s förklaring är en kulturprodukt som har mindre moralisk evidens än kraven på undervisningsförbud för flickor eller kraven på omskärelse av omyndiga småpojkar. Dessa herrars religiösa preferenser tycks leda till vänsterns förbluffande starka stöd för religiös och kulturell konservatism, för att tala med recensenten Lars Åberg.

Min slutsats är att vi måste hålla tillbaka värderelativismen - se bloggartikel 31/8-09.

Andra bloggar om: värderelativism, mångkulturalism, objektivism, moral, filosofi, religion, konservatism, politik på intressant.se

Lögnen hann ikapp Juholt

Vid en presskonferens i Oskarshamn kungjorde 15:03 S-ledaren Håkan Juholt att han avgick med omedelbar verkan. Det osäkra förtroende som Carin Jämtin uttalade igår var uppenbarligen enbart avsett för media för att vinna tid och länka in avgången på andra frågor än Juholts ljugande om turerna kring budgetmotionen i höstas.

Det har i kommentarerna kring Juholts avgång nämnts en rad fadäser och klavertramp som bidragande till hans avgång. Ingen av de kommentatorer jag hunnit lyssna på i P1, TV4 och TV1 har nämnt att Juholt (enl DI) anklagats för att ha ljugit om huruvida det fanns en första version av budgetmotionen som hade med en stor satsning på a-kassan och som han personligen gav order om att skulle reduceras (bart 15/1-12).

Hur skulle Juholt ha kunnat sitta kvar någon längre tid när det kommit fram bevis för att det fanns en första version av budgetmotionen som visat att han ljugit? Men det är kanske förståeligt att en så genant orsak till hans avgång skulle ha varit pinsam för det socialdemokratiska partiet. Det gällde för VU att lägga locket på och låtsas som att man godtagit Juholts förklaringar till turerna kring motionen. Någon form av läcka till TT gjordes under torsdagskvällen.

Den som följt turerna måste dra slutsatsen att det förekommit någon form av underligheter. Men kommentatorerna i media spelar med. De vill uppenbarligen inte vrida om kniven i partiledarens dödliga sår. Är det medias uppgift? Får vi ett klargörande från DI som åtminstone har sin egen version att strida för?

Håkan Juholt var redan från början en partiledare som hade oddsen emot sig. Man visste att han var svajig och han blev en kompromisskandidat. Han hade inte förkovrat sig för några högre poster. Juholt var en ganska vanlig arbetargrabb utan högre utbildning eller adminsistrativ kompetens. Han var inte ens en person med naturliga ledaregenskaper. Han var som folk är mest. Tanken att låta socialdemokraterna företrädas av en man ur ledet kan tyckas ligga i linje med partiets jämlikhetsideologi. Men den har visat sig förödande för partiet.

DN Andra bloggar om: jämlikhet, Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, socialdemokrati, avgång, politik på intressant.se

Juholt sitter kvar och driver vänsterretorik

På en presskonferens kl 16:43, som var ytterst kortvarig, meddelade partisekreteraren Carin Jämtin att partiledaren Håkan Juholt sitter kvar. Det var efter två dagars diskussioner i det verkställande utskottet (VU) som beskedet kom. VU började sitt sedan länge utsatta möte kl 14 igår torsdag.

VU kommer att fortsätta diskussionen, meddelade Jämtin. Något tydligt besked om att VU har fullt förtroende för Juholt hördes inte även om Ekots kommentator tolkade beskedet så. Jämtin tillade att allt som har framkommit i media, som handlat om VU-mötet, inte är korrekt. Man kan fråga sig om detta gäller det enda explicita beskedet som TT kom med i går kväll. Det gällde att VU accepterat Juholts beskrivning hur han och Tommy Waidelich hanterade budgetmotionen i höstas.

Om TT:s beskrivning är korrekt måste rimligtvis det bevismaterial som hade delats ut till VU ha varit svagare än vad som tidigare sagts. Det förefaller orealistiskt att VU skulle ha ställt sig bakom ett frikännande om det fanns handfasta bevis för att han hade ljugit (bart 19/12-11). Om det finns skenbart starka bevis måste VU ha övertygats om att dessa inte är vederhäftiga - kanske slutsatsen måste bli att de är förfalskade. I så fall föreligger en mycket avancerad konspiration mot partiledaren. Då måste väl VU fordra att alla konspiratörerna åtgärdas på ett kraftfullt sätt?

Rimligtvis kommer de som känner sig orättvist utpekade för att ha sjabblat med budgetmotionen att så småningom återkomma med sina anklagelser. Om Juholt har ljugit kommer inte VU:s försök att lägga locket på att hjälpa. Ledningen har vunnit litet tid. Det gäller också hur politiken ska utformas och då kan inte uteslutas att Juholt kommer att avsättas. Fler och fler partidistrikt än nuvarande tre kan komma att kräva hans avgång.

Juholt har dock en starkare ställning bland partimedlemmarna än bland traditionella socialdemokratiska väljare. Om vi bortser från Juholts alla "klavertramp" och betraktar opinionssiffrornas nedgång måste väljarnas uppfattning om politiken också vara negativ. När man lyssnar på Juholt framstår han som en vänsteragitator. Hans retorik är ganska vänsterinriktad även om det politiska sakinnehållet är mera oklart. Det är en av orsakerna till att många partiaktiva gillar honom.

Men det är väljarna som avgör hur Socialdemokraternas politik ska uppfattas. Och de är inte vänsterinriktade. Det var tydligt att valnederlaget 2010 berodde på att tidigare s-väljare som karaktäriserade sig som "höger" övergav partiet. Det framgick tydligt av den valanalys som partiet genomförde (bart 4/12-10, 4/12-10, 6/12-10). Rimligtvis har ytterligare väljare stötts bort av den förhållandevis kraftulla vänsterretorik som Juholt ägnat sig åt när han inte trampat i klaveret.

Det är naturligtvis oerhört påkostande för ett parti att efter mindre än ett år återigen byta partiledare. Och någon naturlig efterträdare finns inte. Vi kan därför se fram emot ytterligare vänsteragitation och kanske några höftskott fram till valet 2014. Det kommer enligt bilden i valanalysen inte att ge några opinionsframgångar. Men siffrorna blir kanske bättre när turbulensen lägger sig - om den verkligen gör det.

[TT: Nu väntar en ordnad avång om en tid, TV4 ]

DN DN Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, vänsterretorik, partiledarbyte, VU, politik på intressant.se

Juholt är en dyr agitator

Partiledardebatten klarades av Juholt genom att han har en agitatorisk förmåga. Han lade fram ett sannolikt dyrbart utgiftsprogram som kräver skattehöjningar. Något program för nya jobb hade han inte.

Förväntningarna var stora när riksdagens partiledardebatt hölls under förmiddagen 18/1-12. Nu skulle den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt framträda på central plats efter en månads frånvaro i debatten (utom i försvarsfrågan). Under tiden har opinionssiffrorna fortsatt att minska och allvarliga anklagelser om att Juholt har ljugit om den interna hanteringen av höstens budgetmotion har riktats mot honom.

Håkan Juholts anförande var utformat som en översiktlig presentation av Socialdemokraternas politik. Detta gjorde han med emfas som den agitator han är. Om man är mottaglig för agitatoriska åthävor saknades knappast något väsentligt i Juholts framträdande. Möjligen fanns det inga tydliga slagord i anförandet. Den som mera ser till innehållet kan bli mera skeptisk. Detta gäller främst finansieringen av den önskelista som Juholt presenterade. Det verkar bli skattehöjningar.

Juholt började med arbetslösheten där han pekade på att varslen ökade. Det blir mera otrygghet. Resurser tas från sjuka och arbetslösa för att finansiera jobbskatteavdragen. Själva arbetslösheten göms i "fas 3". Pensionärerna beskattas orättvist. Vi kan inte acceptera att arbetslösheten biter sig fast på 8 procent. Istället ville Juholt "frigöra den gröna kraften" - en av de få slagordsformuleringar som han kom med. Det handlade om miljöinvesteringar som t ex en miljöeffektiv uppvärmning i storstäderna. Juholt fortsatte med stimulans av investeringar, ombyggnader i miljonprogrammet och ökat bostadsbyggande eftersom det saknas bostäder. Han försäkrade att jobbpolitiken var finansierad.

Vid 25 års ålder ska alla ha en fullständig gymnasieutbildning enligt Juholts program. Högskoleutbildningen skulle byggas ut. Och 700 mkr ska tas från ineffektiva jobbcoacher och läggas på arbetsförmedling. Det verkade som om alla områden skulle stärkas. Målet var full sysselsättning. "Vi bestrider att näringslivet är ett särintresse som regeringen hävdat" sade Juholt. Regeringens politik består i huvudsak av att skuta jobbskatteavdrag nr 5 på framtiden. Men Socialdemokraterna vill att "de som står ute i regnet ska få komma ut i solen".

Statsminister Fredrik Reinfeldt replikerade naturligtvis mot Juholts önskelista. Det handlar om "allt till alla". Socialdemokraternas budgetförslag är underfinansierat. I själva verket är utrymmet för utgiftsökningar litet. Juholts program riskerar att leda till en sådan skuldkris som drabbat andra länder idag. Han angrep också socialdemokraternas förslag att höja arbetsgivaravgifterna för unga: om det blir dyrare att anställa ökar väl inte jobben?

Den fortsatta debatten handlade om många mindre områden. Juholt tog upp frågan om utförsäljningar av sociala verksamheter, som han använt i sin replik tidigare mot Reinfeldt. Han menade att verksamheter skänks bort. Det finns en lista på nätet: stockholmsrean.se . Här kunde han inte redogöra för skillnaden mellan att skattebetalarna skulle förlora pengar och att enskilda skulle "tjäna miljoner". Men om detta blev det ingen närmare diskussion.

Juholt drev utvecklandet av skolpolitiken i flera repliker. Han var upprörd över att 5 mdr kr satsas på sänkt restaurangmoms som ger några jobb till lågutbildade istället för att satsa pengarna på utbildning. Det ger inga jobb men gör ungdomarna anställningsbara.

När Gustav Fridolin (MP) i sin replik tog upp Mellanöstern, Kairo och utvidgningen av FRA-lagen slutade nog många att lyssna. Fridolin är ingen bra debattör och ingen agitator. Han malde på i sitt huvudanförande på ett föga intresseväckande sätt.

Jan Björklund (FP) och Annie Johansson [Lööf] (C) försökte i sina repliker få fram Juholts ombytlighet i frågorna om finanspakten respektive restaurangmomsen. Detta kunde han klara utan svårigheter.

Juholt är en driven agitator, vilket han återigen visade i riksdagsdebatten. Men egentligen är han inte vältalig i meningen att han kan engagera åhörarna med intressanta resonemang, kvicka vändningar och emotionellt väckande slagord. Det räcker inte i längden att vara moraliskt indignerad i röstbehandlingen, vilket är Juholts agitatoriska styrka. Och i längden är det politikens innehåll och realism som är avgörande för om man kan bli ett stort parti.

Svårigheterna för Socialdemokraterna är inte att partiledaren inte skulle klara sig i debatterna. Juholts stora svagheter är att han inte är någon riktig ledare med överblick. Den strategiska analysförmågan brister och taktiskt tycks han inte fundera ett ögonblick när han kommer med utspel som inte är nedskrivna i förväg och det tycks också gälla interna administrativa frågor.

Att önska mer på alla områden räcker inte för en seriös politik. Inte heller räcker enbart kritik av regeringen. Vart tog Juholts två stora tidigare utspel vägen? Dessa handlade om barnfattigdom respektive höjda pensionsnivåer. Och hur ska S skapa nya jobb? Borde inte presentationen handlat om denna typ av frågor?

På kort sikt gäller frågan huruvida Juholt ska kunna överleva anklagelserna för att han ljugit om sin hantering av a-kassan i budgetmotionen i höstas. Vi får se om det kommer något avgörande från VU:s sammanträde på fredag.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, socialdemokraterna, nya jobb, skatter, välfärd, agitation, vältalighet, partiledardebatt, politik på intressant.se

Tyska väljarna vill inte rädda euron?

Den dåliga löneutvecklingen i Tyskland medför att väljarna där kan tro att euron är skadlig. Det bäddar för att man kan tro att det skulle vara bra att låta skuldkrisen blomma ut med eurons undergång. Istället för räddningsåtgärder kanske väljarna mera gillar åthutningar mot andra länder.

Många gånger har frågan uppkommit varför Angela Merkel agerar så veligt och obeslutsamt när det gäller att bekämpa Europas skuldkris. Jag kan se fem tänkbara orsaker. 1) Merkel anser inte att det behövs åtgärder. 2) Merkel anser att det kan bli inflation. 3) Merkel tror att det blir dyrt för Tyskland. 4) Merkel tror att hjälp stimulerar fortsatt ansvarslöshet. 5) Det finns formella hinder.

1) Man kan om man är ortodox anhängare till den österrikiska nationalekonomiska skolan anse att det i princip inte ska göras något för att motverka skuldkrisen: Den marknadsekonomiska processen bör ha sin gång utan interventioner - annars blir det bara värre. Man kan också anse att det som behövs istället är inrättandet av regelverk som förebygger nya skuldkriser - t ex bindande bestämmelser för att det strukturella budgetunderskottet inte får bli större än 0,5 procent av BNP.

2) Det har spekulerats kring att Merkel och tyska väljare är rädda för att stödköp av krisländernas obligationer med hjälp av ECB skulle leda till hyperinflation som i Tyskland i början av 1920-talet.

3) De tyska väljarna och därmed Merkel kan ha uppfattningen att åtgärder för att rädda krisländerna blir dyrbara för de tyska skattebetalarna, som redan är hårt trängda.

4) Räddningsinsatser för de ansvarslösa sydeuropeiska länderna plus Irland riskerar att leda till att de slutar sanera sina misskötta och uppblåsta ekonomier så att krisen fortsätter.

5) Formellt finns ett hinder för direkta obligationsköp av ECB i paragraf 125 i Lissabonfördraget. Men det kan ändras eller kringgås. ECB har redan gjort QE i begränsad omfattning. Den indirekta metoden att låna ut obegränsat till bankerna mot en procents ränta är ett kringgående som dock inte tycks ha blivit helt effektivt.

I söndags hade SvD en stor artikel av Therese Larsson med rubriken "Tysklands dilemma" som belyser opinionen i Tyskland kring punkten 3) ovan. Den 23 dec -11 hade Larsson en artikel i SvD med liknande innehåll. Där framgick att tyskarna tror att euron är dålig för Tyskland. I maj 2008 ville 34 procent återinföra D-marken. I oktober 2011 ville 54 procent ha D-marken tillbaka. En initierad bedömare från tankesmedjan ECFR citeras:

"Förr fanns det en grundinställning om att euron var bra för Tyskland. Den har nästan försvunnit. Nu rapporteras det enbart om hur vi får stå för kostnaderna för Sydeuropas lånefest, säger Ulrike Guérot och lägger till att alla studier visar att Tyskland med sin stora exportindustri är det land som profiterat mest på eurons införande."

I artikeln i söndags låter Larsson en företagare med 1 200 anställda komma till tals som representant för många "irriterade" tyskar:

"Så länge somliga tror att de kan lura brallorna av de dumma rika i norr kommer vi inte att lösa problemen. Låt Grekland gå i konkurs och låt en konkursförvaltare ta över. Då kan Grekland vara kvar i eurozonen, säger Ulrich Reifenhäuser."

På handelskammaren DIHK hänvisar chefekonomen Alexander Schumann till de kärva tiderna efter återföreningen av Tyskland utan reallöneökningar:

"Det är bara nedskärningar som kan få Europa ur krisen. Vi är verkligen övertygade om det, vilket säkert beror på vår historia. Det är tufft, men vi har redan gjort den resan."

Schumann hävdar "i ett allt högre tonläge" att det kostar på för en tysk industriarbetare, som får ut 1 800 €, att visa solidaritet. Han medger dock att "euron varit bra för Tyskland". Detta är enligt Guérot dock inte något som genomsnittstysken fått ta del av. Och en statistikkontroll (pdf, s 218) visar att reallönerna i Tyskland sedan 2001 fram till 2012(p) inte ökat alls (kanske minus 0,5 procent totalt). Larsson konstaterar härvid:

"Den uppretade stämning som framförallt tabloiden Bild gör sitt bästa för att piska upp, med insinuationer om lata korrupta sydeuropéer och rubriker som 'Grekland, sälj era öar', återfinns även på andra nivåer i samhället - om än i nedtonad form."

Av artikeln i söndags framgår också att ett återinförande av D-marken skulle medföra en appreciering med minst 20 procent av valutan. Chefekonomen Stephane Deo vid UBS är ännu mer pessimistisk och bedömer att valutan skulle stiga med minst 40 procent. Det skulle enligt UBS betyda att Tysklands BNP skulle minska med 20-25 procent genom reducerad export.

Uppenbarligen håller en farlig diskrepans mellan de tyska väljarnas uppfattning och de ekonomiska realiteterna på att utvecklas. Alldeles oavsett om det är korrekt att Tysklands skattebetalare skulle drabbas av räddningsförsöken så är det alternativ, som opinionen tycks föredra, oerhört dyrbart.

Enligt min mening är det dessutom inte sant att framgångsrika räddningsoperationer skulle belasta de tyska skattebetalarna. Det är först när något land går i konkurs eller skriver ner sina skulder som en definitiv förlust inträffar. Vad som fordras av de tyska spararna (inte skattebetalarna) är att de avstår från att profitera på PIIGS-ländernas elände genom att kräva mycket höga räntor (bart 23/7-11). Om tyskarna nöjer sig med mer normala räntor är det ingen förlust och då ökar också sannolikheten att PIIGS klarar sig utan nedskrivningar. Det som återstår är att säkra att rimliga åtgärder i dessa länder görs för att minska budgetunderskotten och öka konkurrenskraften enligt punkt 4) ovan.

Hur vore det om man också riktade uppmärksamheten mot Tysklands ansvar för utvecklingen av obalanserna i Europa som så försåtligt kallas "skuldkrisen"? Sedan 2001 har BNP ökat med 12,0 procent (till 2012p). Men hushållens konsumtion har bara ökat med 4,8 procent på 13 år. Under åren 1997-01 visade bytesbalansen ett underskott på i genomsnitt 1 procent av BNP varje år. Till 2008-09, när andra länder drabbades av finanskrisen, ökade Tyskland bytesbalansens saldo till 6 procent. En sådan übernitisk politik bäddar för problem i omvärlden som nu börjar slå tillbaka mot Tyskland.

Kan det vara så att Merkel är beredd att föra en politik som medför att euron går åt skogen bara hon själv kan vinna opinionen och sitta kvar? Åtgärderna för att införa en finanspakt istället för att bekämpa krisen kan då få sin förklaring. Strama regler för de andra euroländerna, som gärna kan få sänkta kreditbetyg, är sådant som de tyska väljarna vill ha.

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, Tyskland, euron, Angela Merkel, bytesbalans, konsumtion, löneökning, räddningspaket, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se