Löntagarfonderna i historisk belysning

Hur lyckades näringslivets organisationer  slå tillbaka arbetarrörelsens försök att socialisera näringslivet med hjälp av löntagarfonder 1975-83? Det belyses i en doktorsavhandling framlagd 3 december 2020. Jag ger här min egen syn på socialiseringsförsöket.

Arbetarrörelsen gjorde ett första försök att införa socialistisk planhushållning efter andra världskriget. Det slogs tillbaka genom vad som kom att kallas PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet). En illustration återges på doktorsavhandlingens omslag (se bilden, länk). Det andra försöket initierades av LO genom ett förslag av ekonomen Rudolf Meidner 1975. Bakgrunden var den lönepolitiska diskussionen om "övervinster" och branschfonder inom LO sedan 1950-talet.

Hypotesen var att lika stora löneökningar för alla företag skulle leda till att de effektivaste företagen skulle slippa betala hela sin produktivitetsökning i löneökning Detta skulle leda till att dessa företag fick större vinst än det stora flertalet företag (kallades "övervinster"). Genom att LO inte tillämpade "bärkraftsprincipen" för sina lönekrav blev det kvar ett utrymme som på något sätt skulle kunna tas omhand i kollektiva fonder. Viktigt var att pengarna inte skulle delas ut för konsumtion utan istället finnas till hands för investeringar.

Samtidigt fanns bland några av storföretagens ledare tankegångar om vinstdelning. En ledande direktör var Grängeschefen Erland Waldenström som hade en styrande position inom Industriförbundet. Det ledde till att organisationen tillsatte den s k Vinstandelsgruppen som skulle utarbeta ett system för vinstdelning som man trodde skulle kunna avtala med LO om. En variant, som mycket tyder på att Meidner diskuterat med Waldenström, var att företagen skulle åläggas att göra riktade fondemissioner av aktier till någon sorts fonder. Dessa skulle i sin tur utge individuella andelar på ett sätt som inte beskar utrymmet för investeringar i företagen. Något konkret förslag lyckades man dock inte konstruera.

När Meidner 1974-75 var i färd med att färdigställa sitt förslag valde han av oklara ideologiska skäl att betona att dessa "löntagarfonder" också skulle användas för att utöva ägarmakt i företagen. På så sätt skulle fonderna successivt få ett allt större ägarinflytande i alla (större) företag som gick med vinst. Det motiverades med det populära argumentet att man skulle "bryta den privata maktkoncentrationen". Samtliga politiska partier utom möjligtvis Moderaterna såg de stora finansfamiljernas kapitalinnehav som ett centralt problem för Sveriges ekonomi. Det talades om "ekonomisk demokrati".

När Meidner i augusti 1975 lade fram sitt förslag möttes det av välvilliga kommentarer från Industriförbundets direktör Axel Iveroth som ansåg det befogat att pröva dessa tankegångar - dock förutsatte han att det inte skulle vara "en fråga om socialistiska experiment". Genom regionala konferenser i förbundets regi fick man avsevärt stöd för denna linje. Hur denna hållning skulle vara förenlig med Meidners klarspråk att makten så småningom skulle övertas av fackföreningsrörelsen framgick inte. Och hur man rättsligt skulle kunna ålägga företagen att överlämna aktier utan att de ens fick någon formell kompensation diskuterades inte. (Borde inte juridiska experter ha kunnat fastslå att detta var en förtäckt konfiskation?)

För egen del ansåg jag att löntagarfonderna skulle utgöra ett avgörande hot mot det fria näringslivet. Men eftersom socialiseringsaspekten var diffus och avlägsen pekade jag också i debatten på att utspädningen av nuvarande aktieägares aktiekapital skulle leda till sänkta aktiekurser. Meidners första konstruktion skulle rentav leda till något av en börskrasch genom att aktierna som skulle överlämnas till fonderna skulle värderas till aktuell aktiekurs. En initial kursnedgång skulle sålunda bli självförstärkande följande år. Min tanke var att företagsägarna lättare skulle förstå risken för personliga förluster ganska omgående än ett abstrakt scenario där nya ägare skulle ta över i (en avlägsen) framtid.

Min kategoriska inställning - nej till löntagarfonder - väckte dock bekymmer hos Industriförbundet som rimligen befarade att SAF skulle kunna sätta käppar i hjulet för Waldenströms ambitioner. Sekreteraren i Vinstandelsgruppen, Per-Martin Meyerson, bjöd mig på lunch och förklarade att det inte var någon idé att gå emot det mäktiga LO, som ändå skulle få igenom sitt förslag. Det vore bättre att konstruera en "nästbästa lösning" där man slipat av de värsta oformligheterna i Meidners förslag. Jag lät mig inte bevekas.

Vinstandelsgruppen bytte sekreterare till en ekonom på SAF, Nils-Henrik Schager, som publicerade en famös artikel med rubriken "Löntagarfonder - javisst, men hur?" Enligt Rikard Westerberg var detta ett utflöde av de två falanger som höll på att utvecklas inom näringslivet. Den ena ville utveckla en kompromiss med arbetarrörelsen medan den andra sade kategoriskt nej till alla fondförslag. Den senare falangen fick allt större inflytande och ledde till ett antal motkampanjer först från SAF och sedan från andra organisationer. Ett kuriosum är att min pamflett "Fritt näringsliv eller fondsocialism" godkändes av Schager utan några synpunkter. Den utgavs i 130 000 exemplar 1977 och utgjorde något av ett avgörande steg i opinionsbildningen mot löntagarfonderna.

Läs mer om fortsättningen i min artikel om Palme och löntagarfonderna.