Löntagarfonderna i historisk belysning

Hur lyckades näringslivets organisationer  slå tillbaka arbetarrörelsens försök att socialisera näringslivet med hjälp av löntagarfonder 1975-83? Det belyses i en doktorsavhandling framlagd 3 december 2020. Jag ger här min egen syn på socialiseringsförsöket.

Arbetarrörelsen gjorde ett första försök att införa socialistisk planhushållning efter andra världskriget. Det slogs tillbaka genom vad som kom att kallas PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet). En illustration återges på doktorsavhandlingens omslag (se bilden, länk). Det andra försöket initierades av LO genom ett förslag av ekonomen Rudolf Meidner 1975. Bakgrunden var den lönepolitiska diskussionen om "övervinster" och branschfonder inom LO sedan 1950-talet.

Hypotesen var att lika stora löneökningar för alla företag skulle leda till att de effektivaste företagen skulle slippa betala hela sin produktivitetsökning i löneökning Detta skulle leda till att dessa företag fick större vinst än det stora flertalet företag (kallades "övervinster"). Genom att LO inte tillämpade "bärkraftsprincipen" för sina lönekrav blev det kvar ett utrymme som på något sätt skulle kunna tas omhand i kollektiva fonder. Viktigt var att pengarna inte skulle delas ut för konsumtion utan istället finnas till hands för investeringar.

Samtidigt fanns bland några av storföretagens ledare tankegångar om vinstdelning. En ledande direktör var Grängeschefen Erland Waldenström som hade en styrande position inom Industriförbundet. Det ledde till att organisationen tillsatte den s k Vinstandelsgruppen som skulle utarbeta ett system för vinstdelning som man trodde skulle kunna avtala med LO om. En variant, som mycket tyder på att Meidner diskuterat med Waldenström, var att företagen skulle åläggas att göra riktade fondemissioner av aktier till någon sorts fonder. Dessa skulle i sin tur utge individuella andelar på ett sätt som inte beskar utrymmet för investeringar i företagen. Något konkret förslag lyckades man dock inte konstruera.

När Meidner 1974-75 var i färd med att färdigställa sitt förslag valde han av oklara ideologiska skäl att betona att dessa "löntagarfonder" också skulle användas för att utöva ägarmakt i företagen. På så sätt skulle fonderna successivt få ett allt större ägarinflytande i alla (större) företag som gick med vinst. Det motiverades med det populära argumentet att man skulle "bryta den privata maktkoncentrationen". Samtliga politiska partier utom möjligtvis Moderaterna såg de stora finansfamiljernas kapitalinnehav som ett centralt problem för Sveriges ekonomi. Det talades om "ekonomisk demokrati".

När Meidner i augusti 1975 lade fram sitt förslag möttes det av välvilliga kommentarer från Industriförbundets direktör Axel Iveroth som ansåg det befogat att pröva dessa tankegångar - dock förutsatte han att det inte skulle vara "en fråga om socialistiska experiment". Genom regionala konferenser i förbundets regi fick man avsevärt stöd för denna linje. Hur denna hållning skulle vara förenlig med Meidners klarspråk att makten så småningom skulle övertas av fackföreningsrörelsen framgick inte. Och hur man rättsligt skulle kunna ålägga företagen att överlämna aktier utan att de ens fick någon formell kompensation diskuterades inte. (Borde inte juridiska experter ha kunnat fastslå att detta var en förtäckt konfiskation?)

För egen del ansåg jag att löntagarfonderna skulle utgöra ett avgörande hot mot det fria näringslivet. Men eftersom socialiseringsaspekten var diffus och avlägsen pekade jag också i debatten på att utspädningen av nuvarande aktieägares aktiekapital skulle leda till sänkta aktiekurser. Meidners första konstruktion skulle rentav leda till något av en börskrasch genom att aktierna som skulle överlämnas till fonderna skulle värderas till aktuell aktiekurs. En initial kursnedgång skulle sålunda bli självförstärkande följande år. Min tanke var att företagsägarna lättare skulle förstå risken för personliga förluster ganska omgående än ett abstrakt scenario där nya ägare skulle ta över i (en avlägsen) framtid.

Min kategoriska inställning - nej till löntagarfonder - väckte dock bekymmer hos Industriförbundet som rimligen befarade att SAF skulle kunna sätta käppar i hjulet för Waldenströms ambitioner. Sekreteraren i Vinstandelsgruppen, Per-Martin Meyerson, bjöd mig på lunch och förklarade att det inte var någon idé att gå emot det mäktiga LO, som ändå skulle få igenom sitt förslag. Det vore bättre att konstruera en "nästbästa lösning" där man slipat av de värsta oformligheterna i Meidners förslag. Jag lät mig inte bevekas.

Vinstandelsgruppen bytte sekreterare till en ekonom på SAF, Nils-Henrik Schager, som publicerade en famös artikel med rubriken "Löntagarfonder - javisst, men hur?" Enligt Rikard Westerberg var detta ett utflöde av de två falanger som höll på att utvecklas inom näringslivet. Den ena ville utveckla en kompromiss med arbetarrörelsen medan den andra sade kategoriskt nej till alla fondförslag. Den senare falangen fick allt större inflytande och ledde till ett antal motkampanjer först från SAF och sedan från andra organisationer. Ett kuriosum är att min pamflett "Fritt näringsliv eller fondsocialism" godkändes av Schager utan några synpunkter. Den utgavs i 130 000 exemplar 1977 och utgjorde något av ett avgörande steg i opinionsbildningen mot löntagarfonderna.

Läs mer om fortsättningen i min artikel om Palme och löntagarfonderna.

Med löntagarfonder hade Sverige kunnat bli socialistiskt

Ny bok visar hur nära det var att Sverige hade bytt samhällssystem genom löntagarfonder av Meidnertyp genom en uppgörelse 1978.  Jag vill komplettera med att peka på en ännu större fara i form av en snabb kompromiss redan 1975-76.

På onsdagen 20/4-16 presenterade Lars Tobisson sin nya bok om löntagarfondsdebattens historia, betitlad Löntagarfonder Så nära men ändå inte (Dialogos). Den beskriver översiktligt beslutsprocessen från LO-kongressen 1971 till nedläggningen av de tandlösa fonderna 1991. Framställningen interfolieras med ett antal personporträtt, närmast karikatyrer, av några av aktörerna under frågans utveckling.

Lars Tobisson

I början hade fondförespråkarna vind i seglen, konstaterar författaren. Ändå var idéns upphovsman, Rudolf Meidner, skeptisk till huruvida det radikala förslaget verkligen skulle genomföras, menar författaren. Det kan enligt min mening ha visst fog för sig eftersom det ursprungligen lönepolitiskt motiverade förslaget kom att radikaliseras genom inflytande från Meidners medförfattare Anna Hedborg. Genom betoningen att det var makten det gällde säger elementär opinionsbildningskunskap att ett öppet socialiseringsförsök skulle bli ytterst vanskligt. Och mycket riktigt, förslaget uppbådade  så småningom ett allt starkare motstånd från det initialt letargiska näringslivet, där det till och med fanns kollaboratörer som kunde tänka sig socialism med "individuell anknytning".  Samtidigt blev partiet allt mer nervöst och började inse att löntagarfonder inte var någon valvinnare.


Min hypotes, som Tobisson dock inte direkt anslöt sig till, är att det lönepolitiska elementet i förslaget hade kunnat bilda en bas för en kompromiss mellan SAF och LO och mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet (nuv Liberalerna). Den grundläggande motiveringen för fonderna var att den solidariska lönepolitiken ansågs leda till att extra stora vinster i de effektiva företagen genom att LO inte drev igenom extra stora löneökningar i dessa företag. Dessa vinster, som LO "avstått" till kapitalägarna borde på något sätt dras in till löntagarkollektivet. Jag skulle tro att en del anställda storföretagsledare var moraliskt känsliga för detta resonemang.

En mer konspiratorisk "mygel-hypotes" som jag ibland umgåtts med går ut på att näringslivets (Industriförbundets) främste representant för löntagarfonder med individuella andelar, Grängeschefen Erland Waldenström, redan i förväg (implicit) gjort upp med Meidner om grundprinciperna i ett fondsystem. Det som återstod att kompromissa kring var graden av individuell anknytning. Tobisson nämner att både Meidner och Waldenström satt med i styrelserna för SNS och SEB. Dessutom hade Meidner några gånger 1974-75, innan första förslaget framlades i augusti 1975, antytt att en kompromiss var tänkbar där man kunde tänkas ha någon sorts individuella certifikat med en liten avkastning som en eftergift för opinionen.

Så vitt jag kommer ihåg var omsvängningen till att betona maktfrågorna ett senkommet tillskott utöver lönepolitiken och syftet att "bryta den privata maktkoncentrationen". Om LO varit mer försiktig med detta sprängstoff hade det varit lättare att gå fram med det ursprungliga fondförslaget. Det hade blivit motståndarnas sak att leda i bevis att syftet med fonderna var socialistiskt. Och då hade man fått Industriförbundet mot sig eftersom Axel Iveroth tyckte att man allvarligt skulle pröva Meidners idéer (aug-75).

Enligt mygel-hypotesen ovan skulle det inte ens ha funnits någon längre tid att driva detta motstånd. Om Vinstandelsgruppen i näringslivet, med Waldentröm som ordförande, hade kommit med sitt förslag under hösten 1975 skulle Socialdemokraterna ha kunnat ge klartecken till kompromissförhandlingar. Så blev dock inte fallet vilket Olof Palme ondgjorde sig över enligt partistyrelsens protokoll i slutet av 1975. Här gjorde jag en personlig insats genom att i ett flertal artiklar i dagspressen framhålla att Waldenströmgruppen nog inte skulle lägga fram ett "alternativ till Meidner".  Detta var långtifrån beslutat och jag fick en reprimand från Iveroth ställd till Curt Steffan Giesecke (VD på SAF), som vi dock i samråd lämnade utan avseende. Därmed stängdes det första (och enklaste) fönstret till en kompromiss mellan LO och näringslivet.

Slutligen är det intressant att notera att min tekniska kritik mot Meidners fondförslag först blankt avvisades av denne för att därefter övergå i argumentet att min kritik i lika mån träffade näringslivets förslag (som ännu inte existerade officiellt!). Den tekniska kritiken gick ut på att överföringen av aktier till fonderna skulle bygga på en värdering av aktierna till börskurs. Genom utspädningen av aktiekapitalet skulle aktiekurserna sjunka varvid ännu fler aktier skulle överföras osv. Slutresultatet skulle kunna bli en börskrasch. Meidner mildrade denna princip i sitt andra förslag genom att förorda substansvärdering av aktierna.

Det skulle naturligtvis varit oförsvarligt om näringslivets vinstandelsgrupp hade lagt fram ett sådant förslag som skulle krascha börsen. Inte heller "obligatoriska, riktade fondemissioner" borde ha kunnat föreslås från näringslivets sida. Och så blev det inte heller. Efter många våndor lade Waldenström i maj 1975 fram ett förslag till frivilligt sparande i aktier för löntagarna.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, LO, SAF, Meidner, Waldenström, Palme, socialdemokraterna, kompromiss, fondsocialism, lönepolitik, övervinster, politik på intressant.se

Falsk socialistisk nationalekonomi

När vänsterdebatten började riktas mot de rikas inkomster och förmögenheter hade dessa redan minskat en längre tid. Ändå sågs höga inkomster och förmögenheter som stora problem - även av borgerliga partier och löntagarfonder blev till en början önskvärda.

Jag var i december på ett seminarium i ABF-huset anordnat av Daniel Suhonen. Det handlade om Thomas Pikettys bok om kapitalet, som kommit i svensk översättning tidigare under hösten. Ett anförande hölls av Jesper Roine som också skrivit en sammanfattning av Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i ett svenskt perspektiv. Denna såldes i anslutning till seminariet. Det är en skrift som dock inte direkt ligger i linje med Suhonens vänsterradikala intentioner.

Jesper Roine

Jesper Roine ifrågasätter slutsatserna om en återgång till den förmögenhetskoncentration som fanns tidigare enligt Pikettys diagram. Han återger nedanstående diagram från Pikettys bok och skriver:

"Däremot kan man ifrågasätta hur Piketty baserat på dessa diagram tycker sig kunna konstatera att vi i termer av förmögenhetskoncentration är tillbaka på 1800-talets nivåer. Tittar man på figur 23 i denna bok, som är en reproducering aven figur som återfinns i Pikettys bok, är en sådan utveckling svår att se i dessa data."

Den rikaste tiondelen ägde ca 23 procentenheter mindre av den totala förmögenheten 2010 än 1870. I Europa var minskningen ca 32 procentenheter.

När jag tittar på fler av Roines diagram slår det mig att Pikettys trick redan försökts en gång tidigare i Sverige under löntagarfondsdebatten. År 1971 fick Rudolf Meidner i uppdrag av LO-kongressen (som föreslogs i en motion av Allan Larsson) att utreda åtgärder mot den inkomst- och förmögenhetskoncentration som påstods blev följden av LO:s solidariska lönepolitik. Vi kan först se att förmögenhetskoncentrationen hade minskat kraftigt och fortsatte att minska något till 1980 när dessa diskussioner och förslag om löntagarfonder framfördes under 1970-talet:

Denna falska nationalekonomiska analys gällde i ännu högre grad de tio procenten rikastes relativa inkomstutveckling (källa):

Den socialistiska vänsterdebatten var som intensivast när de rikastes inkomster var på väg nedåt - förvisso med hjälp av 1971 års skattereform och en företagsfientlig politik.Att de radikala socialisterna inte var nöjda utan ville socialisera stora delar av näringslivet kanske är förståeligt. Men att borgerliga partier delvis stödde denna politik och att en borgerlig regering satte rekord i höga marginalskatter (87 procent 1979) är mera svårförklarligt. Den falska socialistiska nationalekonomin hade en avsevärd attraktionskraft. Få se om Pikettys teser får liknande genomslag?

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, nationalekonomi, förmögenhet, inkomstutveckling, rika, löntagarfonder, skattepolitik, marginalskatt, ekonomi, politik på intressant.se

Ny bok om Marx för 2000-talet utan att Piketty nämns

När en ny idéhistorisk bok om Marx av recensenten utges handla om att föra in Marx i det 21:a århundradet kunde man vänta sig att Pikettys bok om kapitalet skulle anföras som en grund för att Marx trots allt hade rätt på något sätt. Men det tycks ha varit för svårt för författaren Liedman.

Den marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman har utkommit med ett digert verk om Karl Marx (1818-1883). Boken har titeln Karl Marx. En biografi (Bonniers, drygt 800 sidor). Den hyllas nu med en artikel 'Under strecket' i SvD 25/9-15 skriven av docenten i idéhistoria Anders Burman, verksam vid Södertörns högskola och UU. Den något panegyriska artikeln har fått rubriken "Liedman lotsar in Marx i 2000-talet. Tidigare har Burman skrivit en egenartad artikel 'Under strecket' om en annan Marx-biografi av Jonathan Sperber (blart juli-13).

Det förefaller som om Liedmans bok lider av samma tillkortakommanden som Sperbers. I varje fall nämner Burman ingenting om svagheterna i Marx' personlighet och teoretiska tänkande. Kan det vara så att Liedmans utförliga biografi inte beskriver något om Marx' otrevliga personlighet? Han sågs som grälsjuk och egoistisk. Men Burman andas återigen inte en stavelse om detta. Även Karls far lär ha varit orolig över sonens destruktiva karaktärsegenskaper. Dessa brister fick bl a till följd att Karl Marx råkade i livslångt gräl med sin vägledare Moses Hess, som av allt att döma var den som ledde in Marx på kommunismens bana 1843. Och förtjänar inte uppgiften att Marx gjorde hushållerskan med barn att att nämnas?

Nåväl, som eventuell köpare av Liedmans bok skulle jag gärna vilja veta huruvida Liedman problematiserar kring Marx' grundläggande teorier. Det verkar som om Liedman anser att Marx' teorier har relevans för 2000-talet. Men Burman citerar enbart en känd passus ur Kommunistiska manifestet som om denna utgjorde något att ta fasta på när dagens ekonomiska utveckling ska analyseras:

 ”Allt fast och beständigt ­förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med öppna ögon.”

 Är detta att "lotsa in Marx i 2000-talet"? Om man ville göra en välvillig tolkning av Marx skulle man väl ta fasta på Marx' mest grundläggande hypotes att det enligt den historiska materialismen finns en inneboende tendens till att det ekonomiska systemet bryter samman när de materiella förhållandena förändras: slavsamhället övergår i feodalism som övergår i kapitalism. Och kapitalismen övergår i (socialistiskt) gemensamt ägande när kapitalismen investerat sönder sig och arbetarna gör uppror på grund av svält och utarmning.

Finns det något som tyder på att Marx åtminstone i grova drag skulle kunna ha rätt? Hans egen teori att kapitalägarna sänker lönerna och förlänger arbetstiden för att kunna köpa maskiner visade sig snart vara felaktig. En stor del av boken Kapitalet handlar om denna process som naturligtvis skulle varit förödande för kapitalismen om inte Marx hade gjort ett litet men ödesdigert misstag i sitt tänkande. Han trodde nämligen att maskinerna enbart innehöll "lagrat arbete" som frigjordes vid användningen och för en närsynt bedömare skulle kunna tas för produktivitetsökning.

Eftersom maskinerna ändå verkligen ökade arbetets produktivitet, vilket resulterade i enorma löneökningar med bara en liten rännil till kapitalägarna, blev kapitalismen en succéframgång och inte en källa till revolution. Men historiematerialismen kanske skulle kunna bevisas på något annat sätt än med de primitiva och tidsbundna analysredskap som stod till buds under Marx' ändlösa dagar på British Museum? Det är det som ställs i utsikt att Liedman åstadkommit när man ser rubriken på Burmans artikel. Men några belägg för att en modernare tolkning är möjlig  ges inte i artikeln.

Det naturliga hade varit att Liedman hade tagit upp den franske ekonomen Thomas Pikettys teori om kapitalet i det 21:a århundradet och ställt den i relief mot de hittillsvarande strävandena att rehabilitera Marx' teori. Dessa har litet vagt gått ut på att "utsugningen" av de anställda inte lett till en sänkt levnadsstandard för dessa utan endast till att de fått en minskande andel av den växande kakan. På något sätt skulle harmen över att kapitalägarna tagit för sig mera leda till oroligheter och kapitalismens undergång.

Piketty anses ha presenterat en prognosteori som översiktligt säger att sparandet utvecklar sig snabbare än tillväxten av BNP. Därför kommer andelen kapital i relation till produktionen (kapitalkvoten) att stiga. Detta kapital kommer att i stor utsträckning ägas av de 10 procenten rikaste i industriländerna, som kommer att lämna det i arv till sina barn osv. En allt större del av samhällets inkomster kommer att utgå som kapitalavkastning till främst en klass som består av 10 procent av medborgarna.  Detta ökar inkomstskillnaderna och förekomsten därtill av mycket förmögna personer kan påverka samhällets politiska styrning i odemokratisk riktning.

Om alla punkterna i Pikettys teori stämmer skulle tydligen en obalanserad situation kunna utvecklas som riskerade att leda till en omvälvning av hela systemet. Sverige har länge av kommunisterna ansetts lida av en svårartad kapitalkoncentration ("de 15 familjerna"). Men situationen idag har utjämnats kraftigt sedan år 1920 enligt Pikettys statistik:

Vid ryska revolutionen 1917 ägde 10 procent av svenskarna nästan 90 procent

Inte ens under det oroliga året 1917 med krig i Europa, hungersnöd i Sverige och revolution Ryssland blev det revolution i Sverige trots att 10 procent av svenskarna ägde nästan allt. Om nu den enligt Piketty tillfälliga utjämningen därefter återgår till koncentration av förmögenheterna till 1910-talets nivåer, kommer då riskerna för en omvälvning att bli farligt höga? Välståndet för den stora massan kommer i framtiden att vara väsentligt högre än idag. Kruxet är bara att de rika kommer att vara relativt sett lika kopiöst rika som 1910 om man får tro Piketty. Kan det bli revolution på grund av avundsjuka?

Borde inte Sven-Eric Liedman ha försökt underbygga Pikettys något apokryfiska teori om kapitalkoncentrationen för att sedan göra troligt att denna tendens ska resultera i en mer eller mindre våldsam omvälvning? Då först skulle man kanske kunna börja tala om att lotsa in Marx i 2000-talet. Utan att ens nämna Piketty på ett substansiellt sätt är det svårt att se hur Burman kan påstå att "mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen och när klassklyftorna återigen ökar kraftigt menar han /Liedman/ att Marx aktualitet rentav är större nu än vad den var på 60-talet". Det påståendet förefaller närmast vara en propagandakonstruktion.


Läs även andra bloggares åsikter om Marx, Liedman, Piketty, Burman, Sperber, utarmning, revolution, kapitalism, socialism, ideologi, ekonomi, politik på intessant.se

Utjämning redan i samhällskontraktet? del II

Ett kontrakt som leder till stora inkomstskillnader blir inte stabilt, menar Molander. Men en närmast total inkomstutjämning, som han förordar, blir väl inte heller stabil? Diskussionen om brist på incitament saknas av någon anledning. Kommandoekonomi är knappast stabil.

Hur ska en bra författning utformas som dessutom är tillräckligt stabil för att bevara de ursprungliga intentionerna bakom samhällskontraktet? Kring dessa problem uppehåller sig Per Molander i den andra hälften av sin bok Ojämlikhetens anatomi. Om Molanders allmänna bakgrundsredovisning skrev jag 27/10-14. Den utmynnade i frågan hur ett ursprungligt kontrakt skulle utformas i fördelningspolitiskt hänseende mot bakgrund av Molanders egen föreställning att Nashs förhandlingsmodell med tiden ger upphov till verkligt stora klyftor i levnadsstandard. Den stora majoriteten av befolkningen skulle pressas ned mot någon sorts absolut fattigdomsgräns.

Ett kontrakt som leder till gigantiska inkomstskillnader verkar enligt Molander vara det som föreslagits av Robert Nozick. Här har alla lika rättigheter men så småningom får ett litet fåtal övertaget. Även om alla byten sker efter en rättvis procedur (frivilligt) kommer inkomstfördelningen att bli mycket ojämn. Molander slutför inte analysen om stabiliteten men man kan föreställa sig att samhället kommer att drabbas av upplopp, revolter, kriminalitet och repression som kanske slår över i revolution. Nozicks förslag är ett stort politisk-filosofiskt misstag, enligt Molander.I klartext menar han tydligen att en oinskränkt äganderätt är destabiliserande.

Det behövs enligt Molander en återkopplingsmekanism som korrigerar utvecklandet av den ojämlikhet som följer av Nashs modell. Här är det främst John Rawls' omfördelningsfilosofi som faller Molander i smaken. Som bekant ansåg Rawls att opartiska kontraktsslutande parter skulle välja ett samhälle där de som visar sig bli sämst ställda ändå får det så bra som möjligt. (Man väljer utifrån en maximin-princip). Här gör Molander en något bisarr utvikning med ett resonemang att höjningen av den sämst ställda gruppen successivt leder till att alla får utjämnade inkomster. I praktiken är det fråga om en avgränsad grupp som enligt Rawls' egen bedömning kunde erhålla välstånd från resten av befolkningen med en proportionell inkomstskatt.

Molander nämner även några mindre kända företrädare för liknande principer. En av dessa är John Harsanyi som före Rawls lade fram en mer utilitaristiskt utformad princip. Senare har Ken Binmore utvecklat fördelningsprinciperna i kontraktsteorin men Molander nämner ingenting mera konkret om dessa två alternativ. Harsanyi skulle dock ha en något mindre utjämnande modell medan Binmore närmast förordar total inkomstutjämning som bärande kontraktsprincip (recension av hans Natural Justice).

Rawls går igenom ett antal omfördelningsprinciper innan han landar på sin egen "differensprincip" om maximal standard för de sämst ställda (blart jun-07). Han avvisar sålunda den utilitaristiska kollektiva lyckomaximeringen eftersom några som inte lyckas så väl i nyttokalkylen då kan offras för de andras bästa. Likaså avvisar han principen om total inkomstutjämning. Denna motiverades ännu 1944 med en indirekt, men förenklad, utilitaristisk kalkyl som byggde på skillnader i marginalnytta (Abba P Lerner). Vi kan kalla den naiv utilitarism. Harsanyi var först med att kritisera denna naiva variant och förorda att man måste beakta att höga utjämnande skatter kan försämra incitamenten och därmed reducera den totala nyttosumman, vilket Rawls också anslöt till.. Men likalöneprincipen har dykt upp i nya skepnader som dock varit löst underbyggda. Den utilitaristiskt orienterade filosofen Peter Singer har dock försökt motivera utjämning (1993) utan att direkt bygga på utilitarismen (blart aug-07).

Diskussionen om omfördelningsprinciper i Molanders bok förlorar sig ett dimmigt töcken men jag tolkar att han ändå är mera radikalt utjämnande än den konventionella tolkningen av Rawls. Detta borde ha lett in författaren på en annan typ av stabilitetsdiskussion. Både Harsanyi och Rawls beaktade att en alltför långtgående utjämning skulle förstöra incitamentsstrrukturen. Även Singer bekymrade sig för att företagarna inte skulle jobba på ordentligt om de inte fick lön för mödan även om han trodde att de anställda skulle fortsätta som vanligt. Kanske man måste upphäva den privata äganderätten, resonerade han. Men även i kommuniststaterna måste man på sin tid betala vid sidan om för att få hantverkarna att jobba. Vi måste därför försöka ändra människans natur, menade han (uppenbarligen orealistiskt).

Läsaren av Molanders bok saknar ett resonemang om hur samhället skulle fungera med svaga ekonomiska incitament. Måste en kommandoekonomi införas? Blir inte följden av detta ett våldsamt motstånd som i slutändan riskerar att välta hela systemet? Molander sviker sin egen uppläggning av vad han vill analysera, nämligen olika konstruktioners stabilitetsegenskaper. Istället övergår han till att diskutera olika belöningsprincipers moraliska legitimitet. (Denna problematik återkommer jag till senare.)

Se även: Är inkomstskillnader nästan godtyckliga? 22/10-14

Läs även andra bloggares åsikter om Molander, ojämlikhet, Rawls, Harsanyi, utjämning, jämlikhet, socialism, samhällskontrakt, politisk filosofi, moral, politik på intressant.se

Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna

Försöket att förklara ojämlikhet i inkomsterna med Nashs förhandlingsmodell verkar vara felaktigt. Lönerna hölls nere genom privilegier som skråväsendet. När marknadsekonomin blev friare ökade lönerna närmast explosionsartat.

Den matematiskt utbildade författaren Per Molander har länge varit inne på att han kan förklara ojämlikhetens uppkomst. Nu har han kommit med en närmast allmängiltig teori i boken Ojämlikhetens anatomi. Här utvecklar Molander sin matematiska huvudansats att ojämlikheten är en följd av att en liten störning, ett litet övertag, i en förhandling mellan två jämlika parter som  sedan tenderar att förstärkas när förhandlingarna upprepas gång på gång över tiden. Här refererar Molander till att detta har matematikern John Nash visat för 60 år sedan.

Inledningsvis i boken återger Molander dikten Spela kula av Sten Selander som en analogi till ojämlikhetens obönhörliga ökning. Gossen med 50 kulor spelade i dikten av den andre gossens fem kulor enbart genom att ha så många fler från början. Relevansen i denna analogi kan diskuteras. Jag vill hävda att dikten leder tanken fel.

Nash och Molander menar ju att den part som har ett övertag genom större resurser i utgångsläget kan pressa den andra parten genom att vänta längre. Implicit förutsätts att förhandlarna endast har två alternativ: att komma överens om en fördelning som båda tjänar på (fast olika mycket) eller att inte tjäna något alls. Den som har mindre resurser blir då alltmer desperat om förhandlingen drar ut på tiden och måste därför acceptera även ett "dåligt" bud.

In absracto föreligger ett monopolliknande förhållande där den svage inte har något val. Under årtusendenas gång har detta enligt Molander drivit ner de svaga till gränsen för existensminimum. Det stora undantaget från denna allmänna tendens är minskningen av ojämlikheten från sent 1800-tal till omkring 1970, enligt Molander. Han förklarar detta med fackföreningar och allmän rösträtt (som möjliggjorde en stor offentlig sektor med sociala förmåner).

Jag tror att denna beskrivning är helt fel. Monopoliseringen har byggt på privilegier som upprätthållits genom hot om våld och inte så mycket via skillnader i förhandlingsstyrka. När monopoldominansen lättat har de svagare fått alternativ. Genom övergång till en friare marknadsekonomi har lönerna stigit, vilket ytterligare drivits på genom bättre utbildningsmöjligheter för den stora massan.Vi behöver bara se vad skråväsendets upphörande 1846 betydde för löneökningarna i Sverige. Från att ha varit närmast sjunkande ökade lönerna med 175 procent de närmaste 50 åren efter 1850 enligt Riksbankens statistik (bloggartikel mars-08).

När förhandlingsparterna har valmöjligheter i en marknadsekonomi blir Nashs teori värdelös. Det gäller också huvudansatsen i Molanders bok.

<=
Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, löneutveckling, Nash, förhandlingsspel, Molander, marknadsekonomi, skråväsende, ojämlikhet, ekonomi, politik på intressant.se

Är inkomstskillnader nästan godtyckliga?

Är kompetens och ansträngning närmast betydelselösa för vilken inkomst man kan uppnå? Internationell statistik gör gällande att mer än 80 procent av inkomstskillnaderna beror på faktorer som individen inte kan påverka.

Tidigare i år utkom en bok som pläderar för mera inkomstutjämning. Den har titeln Ojämlikhetens anatomi och är skriven av Per Molander som tidigare skrivit flera filosofisk-historiska böcker om liknande teman. Det finns en rad aspekter som man kan ha invändningar emot i den nya boken. Jag avser att analysera några av dessa var för sig. En utgångspunkt för Molander är att skillnader i inkomster och förmögenheter är tämligen godtyckliga.

När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok om ojämlikheten. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
 
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
 

Man kan resa en rad invändningar mot denna slutsats. Den mest elementära är dock att jämförelsen är global vilket ger ett enormt genomslag för individens hemland som förklaring till ojämlikheten. Implicit förutsätter Molander att global inkomstutjämning med hjälp av fördelningspolitik skulle vara en relevant utvecklingsmöjlighet. Något sådant diskuterar han dock inte i boken utan huvudansatsen är den ojämlikhet, vilken han anser sig ha upptäckt, som är en följd av matematikern Nashs förhandlingsmodell - den något starkare parten tenderar vid upprepade förhandlingar att bli allt starkare.

Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga?  De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från "skillnader i förmåga och ansträngning" anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.

Fortsättning: Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna 22/10-14

 Läs även andra bloggares åsikter om Molander, jämlikhet, inkomstutjämning, Milanovic, ojämlikhet, legitimitet, liberalism, politik på intressan.se

Finska revolutionen 1917 misslyckades genom att frigörelsen från Ryssland förbereddes samtidigt

Socialdemokraterna försökte göra revolution mot den lagliga regeringen i Finland. Det borde ha varit en hopplös uppgift i ett demokratiskt land. Men inspirationen från Lenins kommunister höll på att leda till att Finland skulle ha blivit en socialistisk diktatur. Att betona att nedslåendet av revolutionen främst var ett frihetskrig döljer vad striden egentligen handlade om.

Den ryska revolutionen ägde rum i mars 1917 då tsaren avsattes och en provisorisk regering instllerades. I november skedde en kupp av Lenin och hans s k bolsjeviker då den sittande provisoriska regeringen avsattes med våld. Därefter utbröt ett flerårigt inbördeskrig mellan bolsjevikerna och deras anhängare å ena sidan och "de vita" som hade hjälp av trupper från 19 länder för att avsätta bolsjevikregeringen. Men detta misslyckades och därför blev den ryska revolutionen en framgång i formell mening.

I Finland, som var en lydstat under Ryssland, påbörjades också revolutionära aktiviteter, såsom olagliga strejker och politiska mord, under hösten 1917. Själva revolutionen proklamerades av de röda i Helsingfors i januari 1918. Men den blev redan från början halvt misslyckad eftersom man inte lyckades arrestera regeringen som isället etablerade sig i staden Vasa som ligger vid mellersta Finlands östersjökust (i Österbotten). Fortsättningen avlöpte som ett inbördeskrig mellan de upproriska röda och företrädare för den lagliga regeringen med viss tysk hjälp i slutskedet april-maj 1918. Den finska revolutionen misslyckades sålunda genom att upproret slogs ned av den sittande regeringen.

Trots att det snart gått 100 år sedan den finska revolutionen har synen på händelserna fortsatt att vara inflmmerad. i Finland. Nyligen har författaren Christina Falk utkommit med en bok som baserar sig på en brevväxling mellan hennes morföräldrar 1917-18 och som hon presenterade på Finlandsinstitutet i lördags:

Christina Falck presenterar boken Vi och de

Boken heter Vi och de och handlar om händelserna i västra Nyland som tidigt besattes av de röda trupperna. Vid presentationen framhöll författaren att hon inte tog ställning i konflikten vilket sett utifrån är ganska problematiskt i två avseenden. Det ena är att om revolutionen lyckats skulle Finland övergått till ett socialistiskt samhällssystem med planhushållning och centralstyrning. Det andra problemet är att om de röda fått makten skulle den nya regeringen med största sannolikhet ha anhållit om att få ansluta sig till det Ryssland som senare kom att kalla sig Sovjetunionen.

Om den finska revolutionen lyckats skulle Finland idag varit ett andra Ukraina som blivit fritt först 1991 och som sannolikt hade haft en stor rysk befolkningsminoritet. Den hade nu kunnat tas som förevändning för ryska inkorporeringsanspråk av en del av Finland.

Vi måste rimligtvis acceptera att det röda revolutionsförsöket slogs tillbaka. Det som kan kritiseras är hur den vita sidan, när den höll på att segra och därefter, behandlade de upproriska röda. Den kritken har en statsrättslig och en humanitär aspekt.

Statsrättsligt sett pågick hösten 1917 en reformering av synen på vilket organ som skulle utöva "den högsta makten" som tidigare hade utövats av den ryske kejsaren. Den provisoriska regeringen i Ryssland ville inte uppge sin möjlighet att ta över denna funktion. De suveränighetssträvande kretsarna i Finland ville överföra denna funktion till parlamentet (lantdagen). I juli 1917 antog lantdagen den s k "maktlagen" som endast gav undantag åt utrikes- och militärärenden. Men den ryska regeringen upplöste lantdagen och fordrade nyval. I den gamla lantdagen hade socialisterna majoritet  (51,5%). Förhoppningen att behålla eller öka majoriteten grusades. Istället fick de borgerliga  majoritet (54%) i valen 1 och 2 oktober. Detta utfall accepterades inte av betydande delar av det socialdemokratiska partiet som istället förordade utompalamentariska aktioner.

I början av oktober började röda ordningsgarden på nytt sättas upp. De fick vapen och instruktioner av de officerslösa ryska trupperna. Den mera modesta flygeln inom socialdemokrtaterna motsatte sig bildandet av röda garden men kunde inte förhindra detta. Situationen blev ännu mer revolutionär efter Lenins bolsjevikkupp 7-8 november 1917 (bloggart  nov 2007). En generalstrejk började 14 november och pågick i en vecka. Under denna tid pågick också det som kallats "den röda terrorn" med våldsdåd, plundringar och mord. Arbetarpressen kom med alltmer hätska anklagelser mot "borgarna". Den socialdemokratiska ledningen anses ha begått misstaget att efter strejken försökt blidka vänsterfalangen med en proklamation att "revolutionen fortgick".

I slutet av januari fråntogs den socialdemokratiska partistyrelsen sina maktbefogenheter av den extrema vänsterflygeln. Man bildade en "verkställande kommitté" som trädde i funktion 26 januari och deklarerade officiell revolution 28 januari 1918. Då hade våldsdåden och terrorn eskalerat till nya nivåer under början av januari. Men försöket att arrestera regeringen misslyckades eftersom denna tagit sig till Vasa eller höll sig gömd i Helsingfors. I Sverige hade däremot vänsteroppositionen inom socialdemokrtin uteslutits i februari 1917 vid den tionde partikongressen med Hjalmar Branting i spetsen. I maj bildade de uteslutna partiet SSV (Sv socialdemokratiska vänsterparti) som är ursprunget till Vänsterpartiet idag. Något svenskt uppror blev det inte.

Kejsardömets regering inledde en ny förryskningsprocess i Finland vilken drev fram tanken på frigörelse från Ryssland. Någon värnplikt fanns inte i Finland. Redan 1915 sändes omkring 1 900 unga män för att få militärutbildning i Tyskland efter att Sverige sagt nej, I ett senare skede bildades vita skyddskårer till skydd mot den ryska militären som efter marsrevolutionen saknade officerare. Man fantiserade om en frigörelse med hjälp av Sverige och Tyskland. För detta ändamål bildades den s k Militärkommittén som bestod av äldre officerare från värnpliktens tid samt en del som tjänstgjort i den kejserliga armén. En av de senare var generallöjtnant Carl Gustaf Mannerheim som 10 januari åtog sig att bli överbefälhavare för regeringens trupper.

Den 15 november 1917 hade regeringen beslutat om självständighet från Ryssland. Detta beslut förblev okänt pga att inga tidningar utkom under generalstrejken. En mera pregnant självständighetsförklaring gjordes därför 6 december (Finlands nationaldag). Mannerheims utnämning till överbefälhavare för landets skyddskårer bekräftades av regeringen 26 januari och dessa fick karaktären av regeringstrupper. Nedslåendet av den socialistiska revolutionen kunde ta sin början den 28:e med utgångspunkt i Österbotten och med hjälp av 6 500 gevär som skeppats in från Tyskland. Dessutom anlände de stridsvana jägarna också från Tyskland.

Genom att kretsar som kom att stå nära den borgerliga regeringen tidigt gjort förberedelser för ett frihetskrig kom regeringen att från början av revolutionsförsöket förfoga över en officerskader som saknade motsvarighet på den röda sidan. Dessutom fick man under den senare delen av april hjälp av en tysk landstigning i Hangö och Lovisa, som dock höll på att orsaka en allvarlig splittring på den vita sidan eftersom Mannerheim var helt emot sådan hjälp. Den hjälp som de röda fick av de uppemot 40 000 ryska soldaterna var däremot halvhjärtad och i princip stridande mot det erkännande av självständighetsförklaringen som Lenin gjorde 4 januari 1918.

Statsrättsligt sett var revolutionärerna inte reguljära soldater som kunde åtnjuta något skydd av krigets lagar. Därför blev behandlingen inhuman och hänsynslös. Den segrande sidan var dessutom hämndlysten mot dem som man betraktade som blodtörstiga mördarband. Livsmedelssituationen var ansträngd vilket kan förklara en del av matbristen i fånglägren. Men det verkar ofrånkomligt att att många av de röda fångarna hade kunnat räddas till livet med en mera human politik.

Detta har gett upphov till djupa sår i befolkningen och bidragit till att man inte kunnat etablera synen att stiderna gällde nedslåendet av ett revolutionsförsök som annars hade kunnat leda till en socialistisk diktatur. Bidragande till detta har också varit "finlandiseringen" efter 1945 som gjort det känsligt att beskriva inbördeskriget i anti-kommunistiska termer. En mera insmickrande terminologi är därför att se striderna som ett "frihetskrig" mot resterna av den kejserliga krigsmakten och dess eferträdare i form av de "halvfascistiska" provisoriska ryska regeringarna.

Läs även andra bloggares åsikter om finska revolutionen, ryska revolutionen, frihetskriget 1918, inbördeskriget, klasskriget, Finland, Mannerheim, Ryssland, socialism, diktatur, statsrätt, politik på intressant.se

Företagarrörelsens anti-socialism

Tänk om näringslivet 1975 hade accepterat en kompromiss om löntagarfonderna. Då hade det varken blivit den "vändpunkt" 1983 eller en privatiseringsdrive på 80- och 90-talen som beskrivs i en ny bok. Istället hade en stor del av företagen ägts av kollektiva fonder med "individuell anknytning".

Ända sedan 1968 har näringslivet utsatts för en systemkritik från den "nya vänstern". Till att börja med var kritiken inriktad mot reklam, konsumism, privat ägande, vinstintresset och kapitalismen i allmänhet. I början av 1970-talet blev kritiken mer marxistisk och fokuserade på motsättningen mellan "kapital och arbete" (kallas på det ekonomiska området också den funktionella inkomstfördelningen). När LO anslöt till den vänsterradikala tidsandan skedde det först i termer av en lönepolitiskt motiverad kritik mot företagens vinster. Men snart utvidgades LO:s strävanden att också innefatta makten över företagen och att partiellt ta över ägandet av företagen.

En mobilisering av motståndet mot de socialistiska framstötarna skedde inom SAF med början 1970 då storföretagens ledare utbildades för att kunna argumentera mot vänsterkritiken. Som "skådespelare" för att gestalta vänsterkritiker anlitades sålunda Carl Bildt och Peje Emilsson. Jag fick en tid senare själv anställning för att bevaka kritiken och argumentera emot näringslivsfientliga tankegångar. När LO började avslöja en del om sina intentioner och det förslag till löntagarfonder som Rudolf Meidner höll på att slutföra fanns en viss, men begränsad, beredskap på motståndarsidan. Sannolikt hade Meidner redan tagit kontakt med prominenta företagsledare för att manövrera den kommande debatten om fonderna i ett förmånligt läge. Om detta visste jag då dock ingenting.

En historisk översikt om striden om löntagarfonderna, den partiella privatiseringen av välfärdsproduktionen, kampanjen för medlemskap i EU och andra viktiga näringslivsfrågor har nyligen utkommit i form av ett rikt illustrerat praktverk från Timbro. Boken är skriven av Janerik Larsson, som var journalist på Sydsvenskan innan han 1980 blev chefredaktör för SAF-tidningen och senare vVD på SN. Titeln är Så förändrades Sverige - företagarrörelsen & opinionen. I huvudsak börjar framställningen när Larsson kom till SAF och därför återstår mycket av historieskrivningen under de inledande åren av den socialistiska offensiven mot det fria näringslivet.

I en första fas försvarade sig näringslivet mot angreppen från vänster. Den kulminerade med den stora demonstrationen mot löntagarfonderna 4 oktober 1983. Även 1984 och -85 hölls stora demonstrationer den 4 oktober samt mindre manifestationer åren därefter. Men redan 1980 inleddes den andra fasen med en motoffensiv mot de socialistiska tankegångarna och arbetarrörelsens maktanspråk. På våren vägrade SAF att acceptera LO:s inflationsdrivande lönekrav med påföljd att LO utlöste en storkonflikt av dimensioner som inte setts sedan storstrejken 1909. SAF:s ordförande Curt Nicolin karaktäriserade dock konflikten som "en investering för framtiden". Först efter en vädjan från regeringen kunde konflikten avbrytas.

På hösten 1980 avhöll SAF sin andra kongress där en av frågorna var hur offentlig verksamhet kunde privatiseras med bibehållen skattefinansiering. Det var en idé som hade utvecklats i en arbetsgrupp ledd av Nils Holgerson (VD för Pripps) där jag var sekreterare. I en debattartikel i DN 12/11-80 presenterade jag grundprinciperna för ett vouchersystem under rubriken "Så kan Sverige privatiseras". En "kraftfull" artikel enligt min chef på SAF. Men det blev för mycket för vänstern, som försökte döda idén genom att överdriva budskapet.

Janerik Larsson citerar en av reaktionerna i en ledarartikel i DN 20/11-80: " Det är en hård och brutal värld som SAF och Danne Nordling erbjuder svenskarna". Men trots de starka reaktionerna från vänstern kunde en privat drift av daghem inledas efter några år. Anmärkningsvärt är emellertid att det fanns ett prominent men dock inte utbrett motstånd mot Nicolins linje också inom SAF. Larsson anför ett inlägg från dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar på SAF:s styrelsemöte i november 1980. Han menar att Gyllenhammar då försökte strypa SAF:s opinionsbildande verksamhet med motiveringen att den "kunde uppfattas som kritisk mot socialdemokratin" (s 33).  Det skulle vara intressant om historieforskningen om näringslivet kunde klarlägga hur stor skada Gyllenhammar egentligen åstadkom.

Andra frågor som behandlas i boken är folkomröstningarna 1980, 1994 och 2003 samt näringslivets informationssatsningar i skolorna. Men det är motståndet mot löntagarfonderna som är den centrala idén i boken. Även här behövs, som nämndes inledningsvis, ytterligare historieforskning - i synnerhet gäller detta de första reaktionerna på LO:s fondoffensiv. Här kom i höstas en liten bok från Svensk Tidskrifts förlag som kastar något mera ljus över denna dunkla tid. Titeln är Sista försöket att socialisera Sverige?

I ett av de första kapitlen bidrar jag själv med en kort historieskrivning av kampen mot de första förslagen till löntagarfonder. Där tar jag upp föreställningen att det inte lönade sig att göra motstånd mot det mäktiga LO och att det därför var en "second best-lösning" i form av en kompromiss mellan näringslivets vinstandelsromantiker och LO:s kollektivister som borde eftersträvas av näringslivet. Det är en hisnande tanke att denna linje kunde ha lyckats med följd att någon "vändpunkt" för företagarrörelsen aldrig hade  kunnat upplevas 1983. Istället hade stora delar av näringslivet idag till dominerande del ägts av fackföreningsstyrda fonder med "individuell anknytning".

Boken innehåller i övrigt några breda historieskrivningar och ett antal bidrag som relaterar löntagarfondsfrågan till dagens förhållanden. Sammanlagt har 15 skribenter bidragit till att belysa företagarrörelsens anti-socialism. Speciellt vill jag nämna bidraget från Lars Anders Johansson, kulturredaktör på SvT,  som belyser hur vänstern fick makt över språkbruket vilket bidrog till arbetarrörelsens radikalisering. Johansson menar dock att Olof Palme inte var drivande och att han "skjutit sig själv i foten" med sin radikala retorik och eftergifter mot vänstern i samhällsdebatten (hypotes 3 i min artikel om Palme jan-07).

Min recension av en liknande bok av Larsson juni 2011. Något om historieskrivningen okt-13

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, historia, näringslivet, opinionsbildning, SAF, privatisering, offentlig sektor, arbetarrörelsen, politik på intressant.se

Kraven på socialism börjar med kritik av vinsten

Ett socialiseringsförslag som ska lyckas måste inrikta sig på något som socialisterna kan framhålla som skadligt - företagens vinster. Därefter skapar man ett system som långsamt tar hand om en del av vinsterna och samtidigt också i förbigående får allt större inflytande.

Jag var på presentationen av boken Sista försöket att socialisera Sverige? utgiven av Svensk Tidskrift igår (red Maria Eriksson). Det är en antologi som till stor del handlar om försöket att socialisera  med hjälp av löntagarfonder. Till den har jag lämnat ett bidrag (ej tidigare publicerat) som handlar om kampen mot de första förslagen från Rudolf Meidner och Anna Hedborg. Jag berör också Folkpartiets och Erland Waldenströms aktiviteter för att åstadkomma en kompromiss med LO och Socialdemokraterna, samt mina strävanden att förstöra denna lätt förrädiska aktivitet.

Presentationen av boken följdes av en paneldebatt som bl a berörde riskerna för att det ännu en gång skulle uppstå en opinionsrörelse för att införa socialism i Sverige.

Från vänster ser vi Anna Kinberg Batra, ordf i finansutskottet, Jens Spendrup, ordf i Svenskt Näringsliv, Stig-Björn Ljunggren, fil dr i statsvetenskap samt moderatorn Anders Ydstedt, ordf i SvT. Panelen var allmänt sett överens om att riskerna inte kunde negligeras. Det kan bli så att man försöker använda fonder med ursprungligen andra syften till att skaffa sig inflytande över näringslivet. Ljunggren noterade f ö att den stora fondstriden med början för 35 år sedan medförde att det aldrig blev en borgerlig revolt mot skattesystemet. Uppslutningen kring 4 oktober 1983 tog över.

Min egen erfarenhet av opinionsbildning mot vänsteridéer leder mig till en något annan slutsats. Det var ju inte så att socialisering motiverad med ökat löntagarinflytande fördes fram från ingenstans. Hela fondkonceptet var istället under många år motiverat med missnöje med företagens vinster. Dessa vinster lyckades LO dessutom få opinionen att uppfatta som ett resultat av LO:s eftergivenhet i "solidaritet med de lågavlönade". Egentligen skulle LO kunnat förhandla fram löneökningar som hade eliminerat det mesta av vinsterna, förklarade man. Istället gick vinsterna ner i aktieägarnas fickor och bidrog till att förstärka den rådande, skadliga maktkoncentrationen inom näringslivet.

Redan på 1960-talet hade kommunistledaren C-H Hermansson kartlagt storfinansens 15 familjer. Monopolkapitalism kom att bli ett nästan rumsrent begrepp. Regeringen tillsatte den s k Koncentrationsutredningen. Olof Palme slog 1975 fast "att ingen längre bestrider de arbetandes rätt till del i förmögenhetstillväxten". Löntagarfonderna syftade länge till att omfördela förmögenhetsbildningen och bryta "den privata maktkoncentrationen". Det skulle ske genom ett angrepp mot företagens vinster vilka inte bara sades berika ett fåtal kapitalägare utan också styrde företagen i fel riktning. Första delen i detta budskap gjorde intryck på politikerna i alla partier och på en del storföretagsledare.

Det var denna samsyn som blev grogrunden för löntagarfonder som syftade till att korrigera förmögenhetsbildningen. Den juridisk-tekniska lösningen var att företagen enligt lag skulle utge "riktade fondemissioner" av aktier till fonder med styrelser befolkade av fackföreningsfolk, statstjänstemän och näringslivsrepresentanter. När Meidner kom med sitt förslag valde han av någon anledning också att betona att det var makten det gällde. Detta kunde tyckas skulle försvåra en uppgörelse med näringslivet och Folkpartiet. Men underligt nog blev det ingen riktig debatt om detta förrän LO kom med sitt definitiva förslag som fastställdes på kongressen i juni 1976.

Inte heller blev det någon egentlig debatt om den rättsligt tvivelaktiga effekt som "obligatoriska riktade fondemissioner" av aktier skulle innebära. I praktiken skulle de ganska omedelbart orsaka en kraftig kursnedgång på aktiebörsen. Detta var sannolikt en helt förbisedd konsekvens både för Meidner, Folkpartiet och näringslivets s k vinstandelsgrupp ("Waldenströmgruppen"). I varje fall avstod Waldenström att lägga fram ett kompromissförslag med ett alternativt fondsystem i maj 1976. Det som då presenterades var s k investeringslön - en del av löneökningarna skulle sättas av för individuella aktieköp. Detta ofarliga förslag var snart bortglömt.

Min bedömning är att Meidner och Hedborg begick ett strategiskt misstag genom att erkänna och senare betona att det var makten över de större företagen det gällde. Det gav en möjlighet för näringslivets mera militanta krafter att mobilisera både ekonomiska resurser för motkampanjer och en småföretagaropinion som kunde känna sig personligen hotad. Men ännu i oktober 1977 höll Olof Palme fram det socialistiska målet:

"Kapialismen är oförmögen att lösa de stora framtidsuppgifterna. Därför är det nödvändigt att ersätta kapitalismen med ekonomisk demokrati. Löntagarfonderna är ett steg på vägen mot en begränsning av kapitalismen. --- Det är i hög grad den demokratiska socialismens mål att avskaffa kapitalismen." Olof Palme i AB 1977-10-02

 Att döma av detta trodde Palme att han skulle införa löntagarfonderna utan stöd från andra i Riksdagen. Det är svårt att tro att FP skulle varit med på att "avskaffa kapitalismen". Men någon sorts kompromissförslag som ett första steg kanske han ändå skulle kunna hoppas på i den statliga fondutredningen, som arbetade på med FP:s goda minne. Detta torde ha omintetgjorts när SAF i november 1977 påbörjade sin första landsomfattande kampanj mot fondsocialismen (bloggart sep-12). Kampanjarbetet fortsatte med kulmen 4 oktober 1983.

Frågan om huruvida ett nytt socialiseringsförsök kan komma att göras någon gång i framtiden kan alltså besvaras om man kan bedöma sannolikheten för att det går att hetsa fram en vinstfientlig opinion som vill komma åt vinster och maktkoncentration med hjälp av något som senare visar sig leda till socialism. Den misslyckade attacken med löntagarfonder kommer då att finnas som åskådningsexempel. Motståndarna till socialism kommer förhoppningsvis inte lika lätt att låta sig luras som 1975.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, vinster, maktkoncentration, Olof Palme, Meidner, fondemissioner, Svensk Tidskrift, politik på intressant.se

Den långa opinionsbildningen mot "löntagarfonderna"

För 30 år sedan inträffade en politisk vändpunkt för socialdemokratin. Då etablerades en principiellt antisocialistisk opinion genom den stora demonstrationen mot löntagarfonderna den 4 oktober 1983. Själva den tekniska delen av socialiseringsförsöket hade däremot oskadliggjorts flera år tidigare.

Det skulle vara intressant om historieskrivningen också kunde redogöra för bakgrunden till att näringslivskritiken mot fonderna, i de tidiga riktigt farliga versionerna, var relativt återhållsam medan den blev alltmera skarp i takt med att förslagen urvattnades. Kan det ha berott på att viktiga företrädare för näringslivet i början var beredda att kompromissa om den fria företagsamhetens grundvalar? Så småningom vände den interna opinionen alltmer och personer som Erland Waldenström och Tore Browaldh fick mindre inflytande. Till slut måste den statliga fondutredningen läggas ned (juni 1981).

Redan från början var jag starkt kritisk mot förslaget från Rudolf Meidner 1975. Men min inställning togs illa upp av de kompromissvilliga. Jag minns att en representant för Industriförbundet när debatten var relativt ny vid en lunch förklarade för mig att LO var så mäktigt att vi nu istället borde eftersträva en "nästbästa lösning". Den skulle innebära att vi skulle "slipa av" de värsta kantigheterna i LO:s förslag och erbjuda en kompromiss.

Min linje var istället den motsatta: vi borde framställa LO:s förslag så negativt som möjligt just för att förhindra en kompromiss. Inom SAF verkade jag för detta på olika sätt med en viss framgång. Och samme representant för Industriförbundet beskriver i en memoarbok hur han bearbetade den ledande kompromissrepresentanten i fondutredningen så att han skulle ge upp tanken att utforma ett motförslag som skulle kunna bli utgångspunkten i en kompromissförhandling.Han kunde dock inte låta bli att beskriva vår aktivitet på SAF som att vår "lobbyverksamhet tidvis hade en 'brutalitet'  som var främmande för tjänstemännen på Industriförbundet".

Det är för mig en gåta att kompromissivrarna  kunde hålla ut så länge. LO-tidningen visade redan tidigt vad man syftade till med löntagarfonderna. Se bilden nedan från hösten 1976:
 

LO är segervisst 1976

Ett år senare aviserade LO att man skulle gå ut i en påkostad kampanj för att stärka opinionen för löntagarfonderna. Detta ledde till  att vi på SAF bestämde oss för att sätta igång en ganska omfattande motkampanj. Centralt för denna kampanj var en liten skrift med titeln Fritt näringsliv eller fondsocialism. Den utgavs av SAF i 130 000 exemplar hösten 1977.

SAF slår tillbaka 1977

I skriften varnade vi för både planerad hushållning av öststatsmodell och för omfattande förluster för 740 000 aktieägare. En styrka i argumentationen var att vi kunde citera långa stycken från professor Assar Lindbecks ampra kritik av löntagarfonderna. En stor del av upplagan distribuerades ut till mindre företag som nu verkligen borde ha fått upp ögonen för hotet från löntagarfonderna. Ganska snart uppstod också en kritisk strömning  bland småföretagen som enligt min bedömning definitivt beseglade alla kompromissmöjligheter med LO.

Min tanke med en stor motkampanj var emellertid också att inleda en tillbakarullning av de opinionsmässiga landvinningar som de socialistiska idéerna fått sedan 1968. Detta innebar en kanske något känslig skärpning av den antivänsterbetonade information som SAF dittills hade bedrivit sedan 1970. Nu riktades udden direkt mot LO och indirekt mot socialdemokratin. Jag fick personligen stå som författare till motskriften.

Även om S vann valet 1982 trots vår påkostade opinionsbildning från Näringslivets ekonomifakta mot fonderna kan man ändå konstatera att de socialistiska idéernas makt över sinnena höll på att brytas. Den stora demonstrationen 1983 och några års fortsatt opinionsbildning från 4-oktoberkommittén, där jag också var engagerad, satte definitivt stopp för tankarna på socialism i Sverige. Tänk om Meidner och Anna Hedborg hade insett detta 1974 när de förde in maktövertagandet som en ny motivering för fonderna...



Se även bloggen: Palme och lötagarfonderna, jan 2007
Det blev inte socialism med löntagarfonder, Viktorovs disputation jan 2007

Utdrag ur "Sockerbagare i doktorshatt", 1997
  Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, löntagarinflytande, Meidner, fondsocialism, LO, SAF, vinstdelning, Waldenström, Erland Waldenström, konfiskation, öststatsmodell, ideologi, politik på intressant.se

Smygsocialism bland liberaler?

Att försöka utjämna människors ekonomiska slutresultat är inte liberalt utan ganska socialistiskt. Socialliberaler har istället talat om "lika förutsättningar" och accepterat olika resultat. Riktiga liberaler vill inte ens gå så långt.

I ett liberalt borgerligt idéprogram står följande att läsa i portalparagrafen:

"Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. --- Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat."

Är detta bara politisk varmluft? Eller finns det någon konkret substans i formuleringarna? Jag ska visa hur man kan konkretisera den tredje meningen i citatet. I den socialistiska diskursen om fördelningspolitik (blart-07) har man sedan 1980-talet diskuterat problemet med hur man ska förhålla sig till skillnader som arv och uppväxt skapat. John Rawls' teori om rättvis fördelning tar ingen hänsyn till skillnader i potential mellan individer. Där är enbart skillnader i inkomster relevanta, vilket irriterat vänstern.

Rawls' teori tillåter stor ojämlikhet om det är till fördel för de sämst ställda. Moraliskt oförtjänta egenskaper (t ex hög intelligens) skulle då belönas för att de sämst ställda kan få ansenliga bidrag från dem med dessa egenskaper genom beskattning. Samtidigt kommer oambitiösa men kompetenta personer med Rawls att få kompensation för att de tjänar dåligt. Helst skulle vänstern vilja införa utjämnande skatter på ärftliga talanger samt på kompetens förvärvad under uppväxten. Endast skillnader i ambition skulle tillåtas ge ekonomiska differenser. Den moralfilosofiska motiveringen för denna ståndpunkt är oklar och jag har därför kallat den för teori X.

Efter denna korta moralfilosofiska bakgrund till kravet på utjämning i programmet kommer vi till hur utjämningen ska ske konkret. Där har vänsterfilosoferna (t ex Ronald Dworkin) inte klarat att ge en konkretisering. Det går inte att särskilja ambitioner från talang och kanske inte heller från utbildning.  Så vad återstår? Rimligtvis blir resultatet en tämligen trist nivellering med progressiv beskattning och marginalskatter på 90 procent kombinerat med en kraftfull subventionspolitik för de individer som har svårt att utan hjälp "förverkliga sina liv och sina drömmar".

Medelmåttan enligt Google

Detta brukar kallas "utjämning av slutresultatet" och anses bygga på en socialistisk jämlikhetsuppfattning. En socialliberal jämlikhetsidé är istället att försöka utjämna individernas förutsättningar. Alla ska få gå i likvärdiga skolor och studiesociala inrättningar ska motverka att ekonomiska skillnader för föräldrarna ska påverka studiemöjligheterna. Ärftliga egenskaper (dit rimligtvis även autonom ambitionsnivå hör) kommer då att leda till inkomstskillnader som får tolereras. Det är enbart vissa, genom utbildning förvärvade, egenskaper som kan utjämnas. Och i praktiken är det svårt att nå ända fram, vilket dagens läxhjälpsdebatt illustrerar. Riktiga liberaler inser att människor är olika och kanske inte kan ges exakt lika förutsättningar på administrativ väg.

Men det "liberala" parti som formulerat sitt idéprogram enligt det inledande citatet verkar vara obekant med den filosofiska jämlikhetsdiskursen. Man anammar aningslöst en socialistisk formulering som vid närmare granskning dessutom strider mot den inledande meningen. Där slås individens "rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid" fast. Hur går det ihop med att man strax därefter hävdar att man tror på "ett gemensamt ansvar för att --- utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat"? Ett gemensamt ansvar betyder ju att staten ges rätt att med tvång ta resurser från vissa individer för att ge dem till andra.

Centerpartiet, det är detta parti det gäller, har alltså smugit in en formulering som legitimerar en utjämning av alla individers slutresultat i samhällslivet. Det är något som endast ganska radikala socialister tidigare förordat. Vad har en karriärinriktad person i det privata näringslivet att vänta av ett parti som klassar hans/hennes framgångar som en orättvisa byggd på arv och uppväxt? Och vad har en driftig småföretagare att vänta av ett parti som klassar hans/hennes framgång som oförtjänt och beroende av "valet" av rätt föräldrar?

Slutfrågan blir rimligen: Kan riktiga liberaler stödja detta parti i fortsättningen om inte denna formulering rörande "orättvisor" tas bort ur idéprogrammet?

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, socialism, lika lön, utjämning, fördelningspolitik, centern, ideprogrammet, liberalism, frihet, tvång, rättvisa, skatt, nivellering, moral, ideologi, politik på intressant.se

Marx har knappast något att tillföra om dagens kris

Nu tror man på SvD:s kulturavdelning att Marx har relevans för vår förståelse av dagens kriser. Ingenting nämns i en underdånig artikel om felaktigheterna i Marx´ teorier eller ens något om hans otrevliga karaktär. Min bedömning är att ikonen Marx är en efterhandskonstruktion.

I SvD 29/7-13 har man tagit in en märklig artikel "under strecket" om Karl Marx (1818-1883). Den gör gällande att borgerliga supportrar i Köln under senare delen av 1840-talet ironiskt nog samlade ihop pengar till Marx när han hade ekonomiska problem. Därmed kan man sätta rubriken "Borgarnas stöd Marx räddning" på artikeln skriven av Anders Burman, idéhistoriker vid Södertörns högsklola.

Karl Marx 1818-1883

Burman verkar vara bevandrad med olika biografier om Marx så den bok han i huvudsak skriver om kan knappast vara hans enda källmaterial. Det är en biografi skriven av den amerikanske historikern Jonathan Sperber med titeln Karl Marx: A nineteenth-cenuary life (648 s). Boken handlar enbart om personen och tänkaren Marx utifrån hans egen tid. Detta hindrar inte Burman från att hävda att det i  det nyvaknade intresset för Marx idag" framstår det som tydligare än någonsin att det är nödvändigt med ett kritiskt ekonomiskt perspektiv för att blottlägga mekanismerna i det kapitalistiska samhälle vi lever i".

Att artikeln mest återger ett antal biografiska notiser  blir mot den bakgrunden en besvikelse. Nog måste det vara möjligt att nämna några av Marx´ alla tillkortakommanden i en så pass lång artikel. När Burman tar upp arbetsvärdeläran borde han väl åtminstone konstatera att den var ganska föråldrad redan då Marx utkom med Kapitalet 1867. Och att Marx framlagt en revolutionsteori grundad på att kapitalägarna successivt betalar allt lägre reallöner för att få ett allt större överskott som skulle användas till fler maskiner omnämns inte. Den teorin har dessutom i verkligheten visat sig vara felaktig.

Det räcker inte med att Burman talar om "inre spänningar i kapitalismen" som ska framkalla en revolution. Det var ju på detta enkla sätt som Marx i sin ungdom fastställde att kapitalismen skulle gå under, vilket var ett resultat av hans fixering vid F A Hegel och dennes spekulationer kring världsandens manifestationer i "tes, antites och syntes". Marx´ revolutionsteori kan därför sägas utgå från en förutfattad mening och inte grunda sig på någon empiri över huvudtaget. Hur skulle en sådan lära kunna kasta något ljus över dagens världsekonomi med finanskris och eurokris?

En egendomlighet i Marx´ teori är att revolutionen skulle resultera i att "egendomen skulle vara gemensam snarare än privat och att arbetsdelningen skulle upphöra". Detta anser Burman  "står klart". Visst, men varför står det klart?  Marx har inte innefattat något i sin teori som indikerar vare sig en nödvändig statssocialistisk utvecklingstendens eller en fortsatt produktivitetsutveckling när maskinanvändningen minskar i betydelse (kanske till stor del upphör?). Det var Friedrich Engels som antog att det skulle bli planhushållning i hela samhället i någon sorts analogi med planeringen inom storföretagen.

En biografi på 648 sidor borde rimligtvis nämna något om Marx´ otrevliga personlighet. Han sågs som grälsjuk och egoistisk.. Men Burman andas inte en stavelse om detta. Även Karls far lär ha varit orolig över sonens destruktiva karaktärsegenskaper. Dessa brister fick bl a till följd att Karl Marx råkade i livslångt gräl med sin vägledare Moses Hess, som av allt att döma ändå ledde in Marx på kommunismens bana 1843.

Hur var det slutligen med "borgarnas stöd" till kapitalismens dödgrävare? Marx hade blivit avskedad fån Rheiniche Zeitung i Köln när tidningen drogs in 1843 på grund av en ateistisk artikel om den nya skilsmässolagen. Marx fick en kort anställning hos Ruge i Paris på en tidskrift med demokratisk inriktning, vilken lades ned efter ett nummer 1844. Borgerliga vänsterintellektuella gjorde då en insamling till förmån för den arbetslöse Marx. Att pengarna avsågs gå till en oförsonlig revolutionär var knappast fallet. Det framkom först så småningom. Det finns bättre historiska ironier.

Varför blev då Marx själva förgrundsgestalten för den rörelse som ville utplåna bourgeoisien?  Är det för att Kapitalet och andra skrifter av samtiden uppfattades som nyskapande och visionära? Därom får vi inget svar i Burmans artikel, kanske därför att Sperber själv låter bli att ta upp ämnet. Så vitt jag vet uppfattade samtiden inte Marx´ livsverk som något att ta större notis om. Hans upphöjelse till ikon verkar till stor del vara en efterhandskonstruktion, som fick en skjuts framåt av en artikel om det uppror som kallades Paris-kommunen 1871.

Marx försvarade där kommunardernas avlivning av ett antal prominenta borgare och biskopar i den   gisslan man tagit. Härav fick han ett oförtjänt rykte om sig att vara en farlig revolutionär. Brittiska säkerhetstjänsten skickade spioner till hans hem i London och pressen skrev om honom. Men Marx visste ingenting om revolutionernas praktik. Han var en verklighetsfrämmande dekisfigur som snyltade på sin omgivning och vars kompetens huvudsakligen låg i att kunna skriva långsökt polemiska texter. Det verkar däremot som om den socialistiska rörelsen i efterhand behövde en galjonsfigur som hade producerat förment lärda skrifter och som gärna kunde tolkas på olika sätt.

Den underdåniga artikel som SvD publicerade i måndags är därför illavarslande. Ser vi här början till att Marx ska få nytt intresse på liknande sätt som i mitten av 1960-talet? Då uppmärksammade man först hans mera sociologiska idéer i ungdomsskrifterna för att senare övergå till den ekonomiska "teorin". Nu tror man tydligen att de  (felaktiga) ekonomiska tankarna direkt har relevans för en helt annan ekonomisk verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Karl Marx, socialism, kommunism, kapitalism, finanskris, eurokris, SvD, Sperber, ekonomi, ideologi, politik på intressant.se 
Mer om Marx på min hemsida nordling.tv

Kampen kapital-arbete har ersatts med bråket om etnicitet och social utsatthet

Andelen fattiga i meningen socialbidragstagare har minskat sedan år 2000 med 17 procent i Sverige, med drygt 50 procent i Stockholm och med 59 procent i Husby-området. Klyftorna har minskat men vänsterns myter säger det motsatta - på liknande sätt som gällde "utsugningen" på 1970-talet.

När vänstern på 1960-talet fick upp ögonen för den gamle Karl Marx och hans teorier om "kapitalisternas utsugning" av arbetarna försökte man få in det moderna Sverige i denna mall. Eftersom den faktiska ekonomiska utvecklingen hade föga att göra med att helt nya grupper fick möjlighet att studera sociologi och nationalekonomi kom denna återfunna socialistiska analys att bli helt snedvriden. Det hindrade inte att denna ansats om utsugning fick ett starkt opinionsbildande genomslag.

Efter närmare fem decennier har denna uppkonstruerade kamp mellan kapital och arbete klingat av. Redan för tio år sedan förutsåg vänsterdebattörer att kampen mellan traditionell höger och vänster med socialisering och funktionell ekonomisk omfördelning till löntagarnas förmån skulle förbytas mot frågor om etnicitet och tillhörighet. En konkret orsaksfaktor fanns latent i form av de nationella konflikter som kunde förväntas driva fram kraftiga internationella befolkningsomflyttningar.

I maj 2013 var det inte studenterna som som initierade kravaller och upplopp som i maj 1968  utan istället ungdomar i invandrartäta och socialt utsatta förorter. Det började med bilbränderna i stadsdelen Husby i Stockholm (blart maj-13 om Löfven). Från vänsterhåll har orsakerna till förortsbråken hänförts till att "klyftorna" generellt har ökat och att detta till betydande del beror på den borgerliga regeringens politik. Alliansregeringen har invänt att inkomstspridningsmåttet gini-koefficienten ökat relativt obetydligt de senaste två decennierna och då främst under den socialdemokratiska regeringsperioden. En orsak kan ha varit ökade reavinster från aktier och bostäder. Däremot har lönespridningen snarast minskat något.

Men även om media oftast har relaterat varje obetydlig ökning av gini-koefficienten som att de ekonomiska klyftorna ökat på ett farligt sätt som "sliter isär" samhället, är detta inget som har en saklig relevans för de verkliga spänningarna i samhället. Gini-koefficienten påverkas ju främst av förändringar i inkomstfördelningen kring mitten av populationen. Allvarligare är att den "relativa fattigdomen" enligt OECD:s undersökning ökat mer i Sverige än i andra länder sedan 1995 (blart maj-13). Liknande siffror från SCB visar att runt 60 procent av försämringen inträffat sedan 2006.

Ökad "relativ fattigdom" bestäms av relationen till medianinkomsten och innebär i princip att alla kan få det absolut bättre samtidigt som några fler släpar efter och därför medför att fler klassas som fattiga. Men är en relativ position, som inte är lika gynnsam som andras, en orsak till upplopp? Fordras inte allvarligare fattigdom för att det ska bidra till kravaller? Ett sätt att studera den sociala utsattheten är att analysera socialbidragens utveckling (kallas nu ekonomiskt bistånd).

De som får socialbidrag är hushåll där i första hand arbetslöshetsersättningen inte räcker till för att uppnå skälig levnadsnivå. Men även otillräcklig sjukpenning eller pension samt medicinska svårigheter kan vara beaktansvärda  orsaker. År 2011 fick 6,0 procent av befolkningen (18-64 år) socialbidrag (Socialstyrelsen). Det innebär en minskning sedan 1995 med siffran 9,9 procent och sedan 2006 med siffran 5,8 procent har andelen varit praktiskt taget konstant. I fast penningvärde har utbetalningarna minskat med  14,6 procent sedan 1995 men ökat med 17,9 procent efter 2006. Det är finanskrisens utbrott 2008 som påverkar.

Den genomsnittliga perioden med socialbidrag har ökat från 5,7 månader 1995 till 6,6 år 2011. År 2006 var den 5,7 månader. Det finns därför visst belägg för att regeringens politik varit oförmånlig för vissa grupper i form av längre bidragsperioder även om praktiskt taget inte fler personer behövt socialbidrag. Siffrorna för hela landet är dock alltför grova för att förklara varför det uppstod oroligheter i Stockholms förorter.

Stockholms statistikkontor har gjort en omfattande sammanställning av socialbidragen i staden och även med uppdelning på stadsdelar (pdf). Här framgår det att 1995 fick 9,5 procent av befolkningen socialbidrag. Siffran minskade till 5,7 procent 2006 och ytterligare ner till 3,3 procent 2012. Det verkar alltså inte finnas belägg för ökad social utsatthet i Stockholm som förklaring till upploppen.

Fattigdomen i form av behov av socialbidrag har minskat

Att utvecklingen varit den omvända i Husby skulle kunna vara teoretiskt möjligt. Men detta motsägs av att stadsdelsförvaltning 1 med 47 900 invånare som omfattar Akalla, Kista, Husby och Rinkeby redovisar liknande siffror (tab 44 o 43). Det första året är 2000 och då hade detta område1 en andel socialbidragstagare som uppgick till 24,7 procent. Den minskade till 15,4 procent 2006 och ytterligare till 10,2 procent 2012. I antal var det 11 189, 7 044 resp 4 880 personer som hade ekonomiskt bistånd. Den sociala utsattheten har alltså minskat kraftigt även under den borgerliga regeringsperioden i Husby med omnejd.

Av befolkningen i stförv 1 (Husby med omnejd) är 57 procent födda utomlands. Av socialbidragstagarna är 63 procent utlandsfödda. Det är alltså inte heller så att socialbidragsberoendet skulle ha koncentrerats till utlandsfödda och därför kunnat ge upphov till frustration och upploppsstämningar.

Så varför har det uppstått kravaller i Husby med omnejd? Det är en stadsdel där socialbidragsberoendet minskat med 59 procent på 12 år mot drygt 50 procent för hela Stockholm och ca 17 procent för hela Sverige (2000-2012). Talet om "ökade klyftor" stämmer dåligt med den faktiska utvecklingen på samma sätt som vänsterns ekonomiska förklaringar alltid tenderat att göra

Varför framstår 70-talet som präglat av svåra motsättningar gällande den ekonomiska fördelningen mellan  kapital och arbete? Hade vinsterna ökat och rullade sig kapitalisterna i pengar? Nej, förklaringen var då vänsterns aktivism med vilda strejker uppammade av marxistisk mytbildning om "utsugning". Nu håller ett nytt paradigm på att skapas av vänstern där sociala klyftor och etnicitetsbaserade svårigheter hålls fram i form av nya myter. Men bakom detta kan nu som då ligga aktivism som söker sig mer eller mindre våldsamma utlflöden.

[SSvD, J Norb, Arpi Lblogg] Läs även andra bloggares åsikter om vänstern, Husby, upplopp, kravaller, invandring, socialbidrag, ekonomiskt bistånd, fattigdom, klyftor, kapital, arbete, utsugning, socialism, myter, samhälle, sociologi, regeringen, politik på intressant.se