Var Wittgenstein en genialisk filosof?

Kan Wittgensteins storhet vara en efterhandskonstruktion som Bertrand Russell bidragit till? Texten i hans enda samtida bok gör läsaren skeptisk till vad som är så genialiskt.

I dagens artikel 19/9 "under strecket" i SvD recenserar professor Martin Gustafsson vid Åbo Akademi den nyutkomna biografin över Ludwig Wittgenstein (1889-1951) skriven av Sten Andersson (Filosofen som inte ville tala, 761 s). Boken handlar om personen och inte om filosofin. Men den har åtminstone ett intressant budskap om Wittgenstein - dennes filosofi var inte så genialisk som den gängse uppfattningen bland filosofer vill göra gällande. Det skulle mest ha varit Bertrand Russells erkännande av Wittgensteins storhet som satte prägeln på uppfattningen om författaren till Tractatus logico-philosophicus (på tyska 1921, eng övers 1922).

Bertrand Russell (1872-1970) publicerade hösten 1918 en uppsats om "den logiska atomismens filosofi". Den gick ut på att konstruera ett exakt språk vars grammatiska struktur motsvarade verklighetens logiska struktur. Atomära satser motsvaras av atomära fakta som består av sinnesdata - föremål som vi har kunskap om genom bekantskap. Russell nämner att han vill förklara vissa idéer som han lärt sig av sin vän och lärjunge Wittgenstein. Det anses att de båda lade en grund till vad som senare kunde kallas "ett program för analytisk filosofi".

Men går man till Tractatus blir man skeptisk. Stilen är arrogant och pretentiös i sin korthuggna framställning. Stora delar är svårförståeliga och har mest en associativ funktion. Det är en sorts poesi. Så har också poeten U K O Nilsson tolkat åtminstone hälften av Tractatus (bart sept-11). Det är nog mera Russell som tolkat in genialiteten hos Wittgenstein efter sina samtal med denne. Möjligtvis skulle man med denna bakgrund kunna få bekräftelse för någon sorts storhet genom att läsa texten i Tractatus. Besvärande för storhetsuppfattningen är dock att den "sene Wittgenstein" ville ta avstånd från den ursprungliga rena språkteorin. Han lanserade härvid uppfattningen att det finns en rad olika "språkspel". Russel var inte med på noterna.

Inte heller den sene Wittgenstein var egentligen särskilt genialisk. Han pekade t ex på att språket har olika funktioner som inte bara går ut på att beskriva ett faktaförhållande. Ett favoritexempel var att språket kunde användas för att "ge order". Detta kallas numera att språket har en performativ funktion. Men samtidigt som Wittgensteins filosofi härskade i Cambridge efter kriget framträdde en (mera kvalificerad?) filosof i Oxford vid namn John Langshaw Austin (1911-1960). Tydligen har man trott att Wittgenstein påverkat Austin, vilket även den kritiske Sten Andersson nämner i sin bok. Men detta är knappast korrekt vilket Martin Gustafsson påpekar.

Mitt intryck är att Austin med sin teori om språkets "illokutionära" funktioner är mycket mera klargörande än Wittgensteins. I den postumt utgivna föreläsningsserien How to Do Things With Words nämner Austin en hel rad performativa talhandlingar: att avge löften, uppmana, slå vad, gratulera, varna, tacka, nominera, annullera, inlägga veto, medge, garantera, välkomna, gissa, intyga. Att påstå något som är sant eller falskt är bara en funktion bland många.

Jag kan inte undgå intrycket att Wittgensteins storhetsstatus är en konstruktion som kunnat fortleva genom alltför okritiska efterföljare som kanske gillat hans oklara framställningssätt. En av dem är Yrsa Neuman, sekreterare i Nordiska Wittgensteinsällskapet, som uppträdde idag i Nordegren i P1 (lyssna). Hon är också forskare vid Åbo Akademi och försvarade Wittgenstein mot Andersson. För övrigt gäller något liknande för Hegel (bart aug-12) som genom sin oklarhet blir extra hyllad.

Läs även andra bloggares åsikter om Wittgenstein, filosofi, politik på intressant.se