68-vänstern var ingen myt - tänk på löntagarfonderna

Vänstern påverkade inte så mycket på 70-talet menar SvD:s kulturchef. Historien borde skrivas om. Har han glömt hur socialdemokraterna radikaliserades? Hur nära var det inte att LO fick igenom sin radikala variant av löntagarfonder?

Svenska Dagbladets nye kulturchef Kaj Schueler skriver idag 10/9-12 en krönika om kårhusockupationen och vänstervridningen med rubriken "Myten om vänsterns 1968". Han driver tesen att vänsterns styrka under 1960- och 70-talen är en myt. Det är studentpolitiken som oförtjänt fått prägla bilden av vänstern. Och det tycks vara Olof Palme som med sitt intresse för idédebatter som bidragit till detta, vilket aktualiseras av dokumentärfilmen om Palme. Verkligheten är närmast den motsatta enligt Scheuler, som skriver:

"Studentpolitiken förebådade egentligen en annan utveckling under 1970-talet än den om vänsters dominans. De borgerliga, som i andrakammarvalet 1968 sett Socialdemokraterna få över 50 procent av rösterna, började sakta men säkert ta ett grepp över inrikespolitiken och vinna allt större inflytande. Olof Palmes misstag var möjligen tron att framgång för socialdemokratern låg i att vinna över en ungdomlig vänster genom att bland annat ha en hög profil i de internationella frågorna. Möjligen är det en viktig historisk förklaring till socialdemokratins problem idag."

Det är svårt att se att de borgerliga fick ett större grepp om inrikespolitiken på 1970-talet. Progressiviteten i skattesystemet skärptes, arbetsgivaravgifterna höjdes drastiskt, den arbetsrättsliga lagstiftningen blev mer rigorös och successiv socialisering genom löntagarfonder var nära att införas. Åtminstone löntagarfonderna kan sägas vara en idé som har rötter i 68-vänstern.

Ursprungligen var löntagarfonderna ett utflöde av de branschfonder som LO diskuterat sedan 1951 i samband med den fackliga lönepolitiken som ansågs lämna kvar ett löneökningsutrymme i de högproduktiva företagen (se bloggartikel jan-07). En nyhet i början av 1970-talet var emellertid att frågan nu kompletterades med inflytande genom aktieägande. Radikaliseringen av det politiska klimatet öppnade för att vänsterorienterade aktivister kunde få gehör för en process som skulle överföra avgörande makt från kapitalägarna och företagarna till löntagarna i mer eller mindre kollektiva former.

Rudolf Meidner, som utarbetade LO:s förslag 1976, presenterade i en debattskrift 1975 ett förslag som skulle innebära att "ett rätt begränsat antal" företag skulle beröras. Med 100 anställda som gräns var det 19 procent av företagen och 60 procent av de anställda som skulle tvingas lämna över en del av ägandet till fonderna. Ett bestämmande ägande  skulle i praktiken gå ganska snabbt att överta eftersom antalet aktier som skulle överlämnas bestämdes av börsvärdet. Aktiekurserna skulle sjuka och alltfler aktier kunde då tas över osv vilket Meidner inte talade om. Dessa förluster för aktieägarna var något som kunde oroa företagsledarna, som annars inte var direkt avvisande till förslaget. Radikalt ökat löntagarinflytande låg i tiden.

Min kritik var till en början fokuserad på de ekonomiska förlusterna för de gamla ägarna som ju kunde beskrivas som en entydig nackdel. För mig var inflytandefrågan minerad mark eftersom ett antal storföretagsledare umgicks med idéer om hur man skulle kompromissa med LO när det gällde individuella andelar i fonderna. Men efter visst manövrerande och efter det att LO presenterat ett radikaliserat förslag som man skulle propagera för i en massiv kampanj beslöt SAF att göra motpropaganda. Jag skrev en broschyr som utgavs i 130 000 exemplar med titeln Fritt näringsliv eller fondsocialism:

Utgiven av SAF 1977 i 130 000 ex

Skriften fick ett kyligt mottagande i borgerliga tidningar där DN:s avståndstagande vällustigt citerades av Ekot i radion. På fackligt håll var man rasande. Men jag tror ändå att den fick effekt. Framförallt blev tiotusentals småföretagare medvetna om hotet från LO (någon nedre storleksgräns skulle det inte finnas hade LO-kongressen beslutat 1976; mot Meidners vilja). Palme blev alltmera orolig och den mödosamma reträtten påbörjades (bloggartikel om Palme, jan-07).

Visst skulle Scheuler kunna säga att LO:s radikalisering inte hade med studentvänstern 1968 att göra. Men var kom i så fall vänstervridningen av LO ifrån? Akademikerna på fackföreningsrörelsens kanslier och förbundstidningar var rimligtvis influerade av 68-vänstern. Detta gällde även inom TCO. De borgerliga partierna hade ganska långtgående idéer om fonder eller "stiftelser" som moderaterna kallade dem. Några få opinionsbildare stod upp emot löntagarfonderna den första tiden: Rolf Englund, Håkan Gergils och Bo Sillén på den högra sidan och Assar Lindbeck och Jan Lindhagen på den vänstra. Flera av näringslivets toppfigurer med Erland Waldenstöm i spetsen drev en linje med alternativa löntagarfonder. Det är anledningen till att min skrift inte fick titeln "Fritt näringsliv eller löntagarfonder".

Jag tror inte att 68-vänsterns inflytande är en myt som konstruerats i efterhand. Kaj Scheuler på SvD har fel. Frågan är vad han har för bevekelsegrunder för att vilja revidera historieskrivningen om vänstern. Det var ganska nära att Sverige införde ett system som skulle kunnat leda till socialism.

Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, fondsocialism, vänstern, socialdemokraterna, LO, socialism, Olof Palme, Kaj Scheuler, politik på intressant.se