USA går vinglande framåt enligt KI

Om budgetstupets åtgärder inte genomförs på ett år utan på längre tid kan tillväxten bli tillräckligt bra för att få USA:s ekonomi i någorlunda balans. I värsta fall utlöses en åtstramning med 4,2 procent av BNP. Men KI hoppas på att det bara blir 1,5 procent efter de pågående förhandlingarna.

Konjunkturinstitutet kom igår med sin fjärde rapport för 2012. Rapporten kallas Konjunkturläget och kommer ut i mars, juni, augusti och december. I den nya rapporten (pdf) har betydande nedrevideringar gjorts sedan augusti. BNP för Sverige ökar 2012 med 1,2 procent och sedan med 0,8 resp 2,4 procent följande år. I den förra var BNP-ökningen 1,6 resp 1,8 procent för -12 resp -13. En väsentlig orsak är att exporten inte ökar som förväntat. Den står nästan stilla de två åren, vilket mycket beror på recessionen i Europa.

I rapporten finns också en specialstudie av situationen med den s k fiscal cliff som riskerar att inträffa vid årsskiftet. Den innebär automatiska skattehöjningar och utgiftsminskningar motsvarande 4,2 av BNP i USA. KI bedömer att endast en tredjedel av effekterna kommer att bli verklighet efter förhandlingar mellan Demokraterna och Republikanerna i Kongressen. En sammanfattning av KI:s prognos för USA visas i tabellen nedan:

Vi ser här att summan av BNP-ökningstalen i procent för de tre åren -12 till -14 blir 6,8. Motsvarande siffra för eurozonen blir enligt KI 0,9. Men det är ändå inte någon god tillväxt. Arbetslösheten är hög och minskar endast långsamt. Offentlig konsumtion minskar och hushållens konsumtionsökning dämpas. Investeringarna inklusive bostäder ökar fortfarande i hygglig takt medan exporten mattas något. Finanspolitiken stramas åt med 1,5 procent av BNP under båda åren -13 och -14. Bakgrunden är det stora budgetunderskottet. Utvecklingen av detta visas i nedanstående diagram:

Finanskrisen orsakade tillsammans med finanspolitiska stimulansåtgärder ett underskott på närmare 10 procent under flera år. Det medförde att statsskulden ökad från 60 procent av BNP vid sekelskiftet till drygt 100 procent idag. Statsskulden var år 1946 ca 120 procent av BNP och sjönk sedan till ca 35 procent under 1970-talet. Budgetunderskottet förefaller att ha slagit in på en osund bana kort efter att Bretton Woodssystemet bröt ihop i början av 1970-talet. Nedan visas utgifter och inkomster separerade:

Av diagrammet framgår att utgifterna på kort sikt ökade mycket kraftigt under finanskrisen (4-5 procent av BNP). Huruvida utgifterna är bestående är oklart. Utgifterna uppdelade på komponenter ger ingen tydlig bild, se nedan:

Den trendmässiga utgiftsutvecklingen domineras av sjukvårdsförsäkringen i federal regi och under det senaste årtiondet ökade försvarsutgifter. Skatterna har inte höjts för att finansiera dessa utgiftstrender vilket medfört ett strukturellt budgetunderskott som kvarstår när krisutgifterna har normaliserats. Inkomsterna uppdelade på komponenter visas i nedanstående diagram:

Bidragande till budgetunderskottet det senaste decenniet har främst varit att inkomstskatten sjunkit. KI pekar på att marginalskatten för en person med 100 000 $ i årslön (realt) sjunkit från 49 procent 1980 till 28 procent 2010. På längre sikt har också minskande betydelse för skatter från företagen och punktskatterna varit. En väsentlig orsak är dock fortfarande att ökade kostnader för sjukvård och försvar inte har finansierats. Detta tycks avspegla sig i hur "the fiscal cliff" har komponerats. Sammansättningen av "budgetstupet" visas nedan:

Omkring 65 procent av de automatiska åtgärderna består av höjda skatter i olika former inklusive tillfälligt nedsatta socialförsäkringsavgifter. Om dessa åtgärder kan läggas ut under en längre period, samtidigt som tillväxten blir ordentlig så att utgifterna från de "automatiska stabilisatorerna" och direkta krisåtgärder minskar, förefaller det bli möjligt att närma sig ett normalt budgetsaldo (något negativt).

Genom att visa på en möjlighet till en positiv utveckling skulle en stark president kunna ingjuta förtroende i näringslivet så att tillväxten ökade. Men Barack Obama är ingen stark president. Därför kommer beslutsfattarna inom företagen att slitas mellan hopp och förtvivlan under många år framöver. Denna osäkerhet blir det främsta hindret för en bättre tillväxt. USA får fortsätta att vingla framåt. Det talas redan om att förhandlingarna blir klara först i januari... Även USA har tydligen drabbats av eurokrisens sjuka.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, konjunkturutvecklingen, budgetunderskott, statsskuld, tillväxt, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, offentliga utgifter, skatter, ekonomi, politik på intressant.se