Grekland har tagit sig förbi botten

Nu betalas det sista stödet till Grekland ut. Man skönjer en återhämtning. Det primära budgetsaldot är positivt. Men uppgången kan bli skakig och långsam. Varför gick det så illa för Grekland?

Grekland har drabbats av en kris som minskade BNP med uppemot en fjärdedel. Investeringarna har minskat med närmare 75 procent, rapporterar SvD 21/8-18 (Tomas Lundin). Det har varit en brutal svältkur menar Lundin men pekar också på positiva tendenser:

"På plussidan står att åtstramningarna har lett till att Grekland sedan flera år har ett budgetöverskott om man räknar bort räntebetalningar. Ekonomin har också börjat växa igen, med 1,4 procent förra året och förväntade 2 procent i år. Arbetslösheten har gått ner från nästan 24 procent 2016 till knappt 20 procent."

"Men är detta nog för att Grekland ska klara sig på egen hand? På pappret finns det mycket som talar för det. För större delen av skulderna måste Grekland inte börja betala räntor och amorteringar förrän 2033. Regeringen har också en buffert på omkring 24 miljarder euro som säkrar landets finansieringsbehov fram till mitten av 2020. Det borgar för stabilitet ifall marknaderna skulle rata grekiska statspapper."

"Positivt är också att de största grekiska bankerna har börjat städa upp i sina låneportföljer och i Europeiska centralbankens senaste stresstest klarade sig utan större anmärkningar."

Det man saknar i analyserna av Greklands kris är varför det gick så illa. Visserligen fuskade sig Grekland in i EMU och drabbades extra hårt av finanskrisen. Dessutom hade landet utvecklat en överdimensionerad och svårt ineffektiv offentlig sektor. Men det förefaller inte som om andra svaga ekonomier har råkat ut för så svåra kriser som Grekland. Kan Greklands problem hänga ihop med att man var med i EMU och drabbades av "hjälpprogram" som de europeiska politikerna påtvingade landet och som verkar ha gjort det onda värre? Det välmenande moraliserandet verkar ha varit kontraproduktivt. Får vi någonsin se en utvärdering?

 SvD 21/8-18

Nu kan det bli bankkris?

Staten måste gå in med nytryckta pengar för att rädda bankerna, oavsett vad man kallar stödet. Det är fel som SvD skriver att det är skattebetalarna som måste stå för pengarna. Men blir det verkligen kris?

Nu kraxar olyckskorparna i SvD:s Näringsliv igen. Det är på måndagen krönikören Andreas Cervenka som den här gången skriver en nyhetsartikel (SvD 24/4-16) om vilka stödinstitutioner som finns för bankerna. En sådan redogörelse är naturligtvis mer oroande än hans tidigare metaforkryddade krönikor som i svepande ordalag pekat på att allt snart kan gå åt helvete i "la-la-landet Sverige". Bakgrunden är följande:

"När finansminister Magdalena Andersson och Vänsterpartiets Ulla Andersson häromdagen aviserade planerna på en ny bankskatt hänvisade de bland annat till att bankerna lever under skydd från staten om det blir kris, så kallad implicit garanti. Det fick Bankföreningen att gå i taket."

Bankföreningen anser att det nya krishanteringsdirektivet, som gäller sedan 1 februari, förutsätter att bankerna ska stå på egna ben vid en kris. Det är tydligen de stora långivarna (ej insättarna) till bankerna som saken gäller:

"Grundtanken är att aktieägarna och de som lånat ut pengar till banker ska ta förlusterna vid kriser. Därmed ska staten slippa gå in med pengar. Långivare får skriva ned sina skulder eller omvandla dem till aktier, så kallad bail-in."

Men Cervenka, som har en kritisk inställning till aktieägarna och de stora långivarna, är snabb med att understryka att staten och skattebetalarna visst kan komma att gå in med stöd för att rädda dessa två moraliskt tvivelaktiga grupper från förluster. Det finns nämligen en klausul i EU-lagstiftningen som medger för stater att gå in med förebyggande stöd om det finns risk för "allvarlig finansiell störning".

Ovanpå detta finns också den s k stabilitetsfonden, som innehåller drygt 40 mdr kr, samt numera också en s k resolutionsreserv finansierad av bankerna. Som jag skrivit tidigare (jun-12) är detta dimridåer. Bankerna kan inte sätta in pengar för att spara dem till en ev kris. Det är staten som får stå för pengarna i kristider genom att skapa dem ("trycka pengar"). Men Cervenka är noga med att skriva att det är "skattebetalarna" som står för stödet till bankerna. Vi får en bild av att skatterna ska höjas för att rädda de tvivelaktiga kapitalisterna. Formellt stöd får han från han från Standard & Poor's:

"Enligt S&P är det en medveten tanke från politiskt håll att det redan finns pengar avsatta som kan användas för bankräddningar. Då behöver inte politikerna gå till skattebetalarna och be om "mer" pengar vid en eventuell kris."

Som vanligt framhåller Cervenka också att föreställningen att staten ska "rädda bankerna" innebär en "implicit garant" som skulle ha uppgått till 26 mdr kr per år sedan 1998 i stöd till bankerna genom att de kunnat låna till lägre räntor.

Utgångspunkten för hela artikeln är att det kan bli en bankkris (när som helst?). Det hade varit mer intressant att få del av ett scenario som orsakar bankkrisen. Men det ledet är kanske numera så självklart att man kan hoppa över det. Men hur räddningsoperationerna skulle sättas in hade ändå varit intressant att få belyst. Hur mycket räcker 40 miljarder till?

Läs även andra bloggares åsikter om bankkris, bostadslånekris, bankräddning, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se

Inflation till varje pris?

Den strukturella inflation som genereras av skillnaderna i produktivitetsutveckling mellan varor och tjänster räcker inte längre för att inflationen ska bli 2 procent vid fasta varupriser. Det är därför onödigt att sänka reporäntan ytterligare och destabilisera bomarknaden.

I morgon torsdag fm får vi reda på om Riksbanken ska sänka reporäntan från -0,35 procent till -0,45 procent som de flesta ekonomiska bedömare förutser. Det är ett försök att få upp stegringen av KPI, som allmänt kommit att kallas "inflationen". Målet är 2 procent i årstakt, vilket inte uppnåtts sedan 2011 - se den tjocka heldragna linjen i diagrammet nedan:

Att "inflationen" legat kring noll procent de senaste tre åren beror till största delen på att Riksbankens egna räntesänkningar reducerat boendekostnaderna i sammanvägningen av KPI. Den streckade linjen - KPIF - visar hur priserna stigit om räntan varit fast. Här ser vi en viss inflation på mellan 0,5 och 1 procent. Tar vi dessutom bort energiprisernas inverkan blir den verkliga inflationen knappt en till drygt en procent.

Inflation brukar definieras som allmän prisstegring och därför är det motiverat att avlägsna effekterna av energipriser som priset på olja och elektricitet från måttet på inflationen eftersom prisernas förändringar inte beror på allmänna tendenser i dessa fall. Men inte heller växelkursmanipulationer av den typ som Riksbanken ägnat sig åt med hjälp av negativ reporänta ger upphov till "riktig" inflation. Det är den verkliga inflationen som borde fås att stiga till 2 procent enligt det ursprungliga inflationsmålet och inte den formella KPI-stegringen.

Varför anses då just 2 procent som ett lämpligt mål för den riktiga inflationen? Någon förklaring har aldrig framkommit. Det verkar vara en fråga om en praktisk tolkning av vad strävan efter ett fast penningvärde ska innebära. Sannolikt fanns gamla föreställningar om hur EFO-modellen från 1960-talet fungerade för löne- och prisbildningen med i bilden. Grovt sett kan denna bild rekonstrueras på följande sätt:

Det svenska näringslivet ses som bestående av två sektorer: K-sektorn och S-sektorn. K-sektorn producerar varor och är utsatt för internationell konkurrens genom utrikeshandeln. S-sektorn är skyddad från denna konkurrens och producerar till övervägande del tjänster, som är svåra att rationalisera. Därför brukade den årliga produktivitetsutvecklingen sättas till 0 procent om  året. K-sektorn kunde däremot öka sin produktivitet genom bättre maskiner och liknande med 3-4 procent om året. På 1960-talet tillfogade man dessutom internationella prisstegringar på någon procent som ett extra löneutrymme. Detta kan vi bortse från idag.

Vi kan utifrån detta göra ett räkneexempel som utgår från att varupriserna ska vara konstanta i genomsnitt. Om K-sektorns produktivitet är 3 procent kan den klara 3 procents lönekostnadsökningar utan att pressa lönsamheten. Om S-sektorn har noll procents produktivitetsökning och svarar för 60 procent av näringslivets produktion kommer dess priser med 3 procents löneökning också att öka med 3 procent. Utslaget på hela KPI blir det 1,8 procent. Med EFO-modellens synsätt ger alltså fasta varupriser en inflation på 2 procent genom den sämre produktivitetsutvecklingen i tjänstesektorn. 

Fasta varupriser var på den fasta växelkursens tid viktigt för att inte konkurrenskraften skulle urholkas. Det åsidosatte Palmes första regering på 1970-talet när man höjde arbetsgivaravgifterna mycket kraftigt och fick en kostnadskris med devalveringar som följd. Med flytande växelkurs är detta inte lika viktigt men när man hör argumentationen från Svenskt Näringsliv låter det som om vi fortfarande har fast växelkurs. Det viktiga idag är att vi inte får deflation.

Av tabellen nedan framgår att vi för 2014-16 har en produktivitetsökning i tjänstesektorn på 1,3 procent om året i snitt. Det medför att inflationsgenomslaget från tjänstesektorn blir mindre (ca 1,1% trots att sektorn i tabellen svarar för 65 procent av produktionen).

Konjunkturinstitutet har räknat fram hur produktivitetsutvecklingen skiljer sig från arbetskraftskostnadsutvecklingen i hela näringslivet. Denna skillnad kallas enhetsarbetskostnad och är ett mått på prishöjningstrycket om lönsamheten ska vara oförändrad. Men internationella priser kan fortfarande spela in. Importerade insatsvaror kan bli billigare. Importvaror i KPI kan ge en liknande effekt.

Diagrammet ovan indikerar att enhetsarbetskostnaden blir 1-2 procent trots ökade arbetskostnader (inkl vissa höjningar av arbetsgivaravgifterna) på närmare 4 procent.Det är grovt sett förenligt med att den riktiga inflationen förutses bli drygt 1,5 procent.

KI har inte räknat med någon räntesänkning i morgon. Men de senaste dagarnas kronförsvagning indikerar att marknaden redan har anteciperat en sänkning. Om försvagningen av kronan blir bestående kommer importerade insatsvaror att bli dyrare och likaså importerade konsumtionsvaror. Om det går att ta ut i ökade priser återstår att se. Kronförsvagningen ökar också konkurrenskraften och underlättar exporten. Svensk ekonomi blir starkare vilket tenderar att förstärka växelkursen på sikt.

Behöver exportindustrin stärkas? Att sänka räntan för att åstadkomma en artificiell KPI-ökning förefaller onödigt eftersom den riktiga inflationen inte behöver komma upp till 2 procent för att hålla varupriserna konstanta. Med den hyggliga produktivitetsutveckling som förutses i varusektorn och de modesta löneökningar som också förutses kommer inflationen enbart från tjänstesektorn. Och dess produktivitetsutveckling förhindrar inflationen att bli större än halvannan procent (~1,5%).

Det kan inte vara nödvändigt att till varje pris få upp KPIF-ökningen (exkl energi) till 2 procent med hjälp av räntesänkningar som ska påverka växelkursen. Detta leder enbart till en destabilisering av bostadsmarknaden och till ingen nytta för resten av ekonomin.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, KPI, räntan, Riksbanken, penningpolitik, bostadspriser, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Falsk socialistisk nationalekonomi

När vänsterdebatten började riktas mot de rikas inkomster och förmögenheter hade dessa redan minskat en längre tid. Ändå sågs höga inkomster och förmögenheter som stora problem - även av borgerliga partier och löntagarfonder blev till en början önskvärda.

Jag var i december på ett seminarium i ABF-huset anordnat av Daniel Suhonen. Det handlade om Thomas Pikettys bok om kapitalet, som kommit i svensk översättning tidigare under hösten. Ett anförande hölls av Jesper Roine som också skrivit en sammanfattning av Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i ett svenskt perspektiv. Denna såldes i anslutning till seminariet. Det är en skrift som dock inte direkt ligger i linje med Suhonens vänsterradikala intentioner.

Jesper Roine

Jesper Roine ifrågasätter slutsatserna om en återgång till den förmögenhetskoncentration som fanns tidigare enligt Pikettys diagram. Han återger nedanstående diagram från Pikettys bok och skriver:

"Däremot kan man ifrågasätta hur Piketty baserat på dessa diagram tycker sig kunna konstatera att vi i termer av förmögenhetskoncentration är tillbaka på 1800-talets nivåer. Tittar man på figur 23 i denna bok, som är en reproducering aven figur som återfinns i Pikettys bok, är en sådan utveckling svår att se i dessa data."

Den rikaste tiondelen ägde ca 23 procentenheter mindre av den totala förmögenheten 2010 än 1870. I Europa var minskningen ca 32 procentenheter.

När jag tittar på fler av Roines diagram slår det mig att Pikettys trick redan försökts en gång tidigare i Sverige under löntagarfondsdebatten. År 1971 fick Rudolf Meidner i uppdrag av LO-kongressen (som föreslogs i en motion av Allan Larsson) att utreda åtgärder mot den inkomst- och förmögenhetskoncentration som påstods blev följden av LO:s solidariska lönepolitik. Vi kan först se att förmögenhetskoncentrationen hade minskat kraftigt och fortsatte att minska något till 1980 när dessa diskussioner och förslag om löntagarfonder framfördes under 1970-talet:

Denna falska nationalekonomiska analys gällde i ännu högre grad de tio procenten rikastes relativa inkomstutveckling (källa):

Den socialistiska vänsterdebatten var som intensivast när de rikastes inkomster var på väg nedåt - förvisso med hjälp av 1971 års skattereform och en företagsfientlig politik.Att de radikala socialisterna inte var nöjda utan ville socialisera stora delar av näringslivet kanske är förståeligt. Men att borgerliga partier delvis stödde denna politik och att en borgerlig regering satte rekord i höga marginalskatter (87 procent 1979) är mera svårförklarligt. Den falska socialistiska nationalekonomin hade en avsevärd attraktionskraft. Få se om Pikettys teser får liknande genomslag?

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, nationalekonomi, förmögenhet, inkomstutveckling, rika, löntagarfonder, skattepolitik, marginalskatt, ekonomi, politik på intressant.se

Ny teknik kommer att öka Fas 3

Analogin med att maskinerna under den tidiga industrialismen både slog ut och skapade nya jobb håller inte för dagens utveckling. Sannolikt kan 15 procent av befolkningen enbart ta enkla jobb. Men löneutjämningen slår ut just dessa jobb och därför ökar den strukturella arbetslösheten.

Debatten om att ny teknik och datorer kommer att slå ut hälften av alla jobb inom tjugo år är intressant på flera sätt. Det ligger något av sensationsmakeri över de drastiska slutsatser som framförs.Frågan är huruvida det finns tillräckligt sakligt stöd för påståendena.

Men även om teknikens effekter överdrivs finns det anledning att diskutera dessa tendensers effekter på arbetsmarknaden. Standardargumentet är analogin till hur den nya tekniken inverkade under industrialismens barndom. Gamla lågproduktiva jobb - paradexemplet är handvävning - slogs ut av automatiska vävstolar som genom sin volym tillsammans med annan industrialisering sög upp de gamla handvävarna i nya typer av jobb
.

Ökar Fas 3?

Idag befinner vi oss emellertid i en helt annan sorts av samhälle där de nya typerna av jobb är komplicerade och mentalt mycket krävande. Därför misstänker jag att analogin haltar betänkligt.Jag har nyligen deltagit i en liten debatt om automatiseringen av snabbköpskassorna som nu pågår med s k självskanning av varupriserna. Liknande tendenser finns säkerligen på andra områden av samma typ. Men det finns också tendenser där jobb som betraktats som mer avancerade slås ut av maskinsystem (bokföring, journalistjobb etc).

 Det är främst för de enkla jobben som analogin med industrialismens barndom brister. För mer än hundra år sedan fanns det enkla jobb som ersattes med maskiner. Ett typiskt exempel, som åberopats i debatten, är de s k lyktgubbarna som tände gaslyktorna i städerna när det började skymma. Dessa personers jobb slogs ut av de elektriska gatlyktorna. Personalkategorin bestod av outbildade människor som inte kunde få något mer avancerat jobb. Men med utbildningsreformerna under senare halvan av förra seklet kunde många av dem som tidigare fick nöja sig med enkla jobb få jobb som t ex bokförare. De som inte klarade en utbildning efter folkskolan kunde ändå få jobb som hantverkare eller på andra håll inom service-sektorn och inom industrin.

I Sverige har de fackliga organisationerna sedan årtionden drivit en långtgående låglönepolitik som redan slagit ut enkla jobb som ersatts med billigare maskiner. Och tendensen fortsätter på andra områden som jag nämnde ovan. Det blir därför "brist" på enkla jobb. Det kan tyckas vara ett vällovligt framsteg där den alltmer välutbildade arbetskraften kan sysselsättas i mer kvalificerade jobb med högre löner. Vi borde därför se hur köerna till de enkla jobben blir allt kortare. Men istället blir köerna till de fåtaliga enkla jobben allt längre. Det tar sig uttryck i att arbetslöshetstidens längd ökar och fler registreras som långtidsarbetslösa. De som inte hittar något jobb trots en sökprocess på tre, fyra år hamnar till slut i Fas 3 (sysselsättningsfasen). Där får arbetsgivarna betalt för att anordna jobbliknande terapiverksamheter som i princip inte får konkurrera med jobb på den reguljära arbetsmarknaden.

Det finns två grundfel i analogin med den tidiga industrialismen: 1) En icke obetydlig del (ca 15%) av befolkningen klarar inte mer intellektuellt avancerade jobb (bart jan-11). 2) Den sedan länge dominerande dogmen om "ökad jämlikhet" (egalitär löneutjämning) slår ut de enkla jobb som en del av befolkningen måste ha om de ska kunna jobba. Eftersom man inte inser dessa två misstag i tänkandet kring den nya maskinåldern kommer antalet personer i Fas 3 att ständigt öka.

Läs även andra bloggares åsikter om maskinåldern, nya jobb, utslagning, IQ, arbetsmarknad, rationalisering, arbetslöshet, fas 3, löneutjämning, enkla jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Kan Grekland betala en del skulder?

Utan nedsättning av räntebördan kommer det nya upplägget för Grekland inte att fungera. Räntebördan är redan nu 4,2 procent av BNP medan det målsatta primära överskottet bara är 3,5 procent. Även om räntorna sattes till noll skulle det med 3 procents tillväxt ta 44 år att betala tillbaka alla skulderna.

Om Grekland inte kan betala tillbaka på sina skulder är det många som tycks tro att det är lika bra att Grekland går i konkurs. Vi får inte tillbaka något i vilket fall men en konkurs skulle åtminstone straffa de obstinata grekerna hårt och sända dem i årtionden med misär. Därför borde en viktig fråga vara huruvida grekavtalet kan leda till någon återbetalning. Vad de 82-86 miljarderna euro i nya lån ska användas till förblir ännu oklart. En del går naturligtvis till att omsätta gamla lån men det uppges att 35 mdr euro ska användas för "stimulanser".

Det är litet underligt att det inte verkar finnas någon analys av Greklands situation i konkreta termer och inte heller någon argumentation för avtalets fördelar - utom att det är förskräckligt hårt för grekerna. Det som hörts är att IMF kommit fram till att Greklands situation är ohållbar på sikt utan skuldavskrivningar eller omstruktureringar.

IMF tycks ha kommit fram till att 86 mdr € betyder att statsskulden i procent av BNP stiger från 180 till en bit över 200, vilket ses som ohållbart. Jag beräknar att 86 mdr betyder 49 procent av BNP och skuldkvoten blir då 229.

Om Grekland får garantier att kunna omsätta lånen är dock  skuldkvoten inte det viktiga. Det är istället räntebördan. Om den överstiger det primära budgetsaldot blir situationen hopplös. Då behövs nya lån istället för att avbetalningar ska kunna göras.

Europeiska kommissionen (EC) förutsåg i sin vårprognos 2015 att det primära saldot skulle bli 2,1 procent av BNP 2015. Räntebördan skulle däremot bli 4,2 procent och budgetunderskottet således 2,1 procent. Det nya avtalet förutses dock kunna medföra att det primära överskottet stiger till 3,5 procent, vilket tydligen ses som ett minimikrav. Upplägget haltar alltså fortfarande vilket underbygger IMF:s syn på att något ytterligare måste göras. Om så inte sker måste Grekland få ständigt nya lån även om räntan på de 86 miljarderna blir obetydlig.

Hur mycket skulle då räntebördan kunna reduceras antingen genom en skuldavskrivning eller genom en omförhandling av låneräntorna? Det är naturligtvis omöjligt att bedöma i förväg. EC anger uppgifter som visar att genomsnittsräntan på Greklands ca 320 mdr € i lån är 2,3 procent (4,2/180,2). Av lånen har 60 procent getts av övriga euroländer, 10 procent av IMF och 6 procent av ECB. Endast 1 procent ligger i utländska banker (SvD 10/7).

Greklands ränta på 2,3 procent ligger obetydligt högre än Tysklands på 2,2 procent medan Italien måste betala 3,2 procent på sina lån i genomsnitt. Finland klarar sig däremot undan med 1,9 procent och Sverige betalar knappt 1,6 procents ränta. Några grova räkneexempel får illustrera vad som är matematiskt möjligt för att uppnå en räntebörda som är mindre än primärsaldot och som alltså möjliggör återbetalning av lånen framöver.

Om räntan på nuvarande skuld sätts till 1,5 procent (det nya lånet förutsätts få endast en symbolisk ränta) kommer räntebördan att reduceras till 65 procent av den nuvarande - dvs till 2,7 procent av BNP. Återbetalningen blir då 0,7 procent. Om däremot även de 86 miljarderna ska belastas med 1,5 procents ränta blir räntebördan 3,4 procent av BNP. Med ett primärt överskott på 3,5 procent blir det praktiskt taget ingen återbetalning till att börja med. Om alla räntor sätts till praktiskt taget noll blir återbetalningen (=primärsaldot) 3,5 procent och 229 procent av BNP kan då betalas på 65 år.

Kalkylerna kan dock bli bättre på längre sikt om Greklands BNP växer. Tillväxten i Grekland var enligt EC 0,8 procent 2014 och förutsågs i vårprognosen bli 0,5 procent 2015 och 2,9 procent 2016. Med 35 mdr euro till stimulanspolitik (2% av BNP) i kombination med en mera positiv attityd hos grekerna borde det vara möjligt att kalkylera med tre procents tillväxt framöver. Det innebär en fördubbling på 24 år. 

Med skulder på 229 procent av BNP i utgångsläget skulle Grekland med denna tillväxtkalkyl och med nollränta kunna betala tillbaka skulderna på 44 år. Med en räntebörda i utgångsläget lika stor som primärsaldot skulle tillväxten av primärsaldot och med konstant absolut skuldbörda möjliggöra en återbetalning på ca 135 år.

Den här typen av räkneövningar är dock mindre relevanta. Varför skulle Grekland av alla länder ha som mål att amortera ner statsskulden till noll? Det naturliga är att betala tillbaka en mindre del av statsskulden och låta tillväxten minska skuldens relativa betydelse. På 24 år kommer Greklands skuld utan amorteringar och med 3 procents tillväxt att ha reducerats till hälften i relation till BNP. Om räntorna på hela den nya skulden sätts ner mot närmare 1 procent kommer Greklands skuld inom kanske 20 år bli mindre än 100 procent av BNP.

I framtiden gäller det för Grekland att undvika att ta på sig mera skulder och att få räntorna på dagens skulder samt de nya 86 miljarderna garanterade till en låg och hanterlig nivå under lång tid. Med strukturreformer och stimulanspolitik kan den grekiska tillväxten komma igång. Några ytterligare åtstramningar på grund av budgetunderskott ska inte behöva vidtagas utan sådana tendenser ska undvikas genom den "överrock" som övriga euroländer lägger på Grekland. Det är naturligtvis en inskränkning i suveräniteten, men som Göran Persson sa: "Den som är satt i skuld är inte fri".

Det nya låneavtal som nu förbereds är av allt att döma Greklands sista chans att bevara åtminstone ett mediokert välstånd. Kan grekerna inte leva upp till villkoren, vilket dessvärre inte är helt troligt, kommer fortsatta upplösningstendenser med en helt säker grexit att leda till många årtionden med misär. Kanske stupar hela upplägget redan i början på grund av att trojkan (exkl IMF) inte inser att ingenting kan bli bättre så länge räntebördan är större än det primära överskottet.

Läs även andra bloggares åsikter om greklandskrisen, eurokrisen, Grekland, räddningspaket, nödlån, EU, EMU, euron, ekonomi, skuldavskrivning, nationalekonomi på intressant.se

Grekavtalets konsekvenser undertrycks i debatten?

Det nya avtalet mellan Grekland och EMU verkar inte innehålla sådana åtstramningar som det tidigare krävdes i form av budgetöverskott. Ändå döms det ut som förfärligt. Inte heller ges någon information om vad de 86 miljarderna € ska användas till. Blir vi manipulerade?

Avtalet mellan Europeiska monetära unionen och Grekland är mycket knapphändigt (pdf). Men det beskrivs av media och av grekerna själva som mycket kärvt och fruktansvärt hårt för grekerna. Finlands finansminister Alexander Stubb beskrev det också som mycket mer betungande för Grekland än det förslag som lades fram i början av juli och som avvisades av Grekland genom utlysandet av folkomröstningen 5/7. På onsdag 15/7 ska det grekiska parlamentet rösta igenom ett antal reformer enligt avtalet och då har de offentliganställda utlyst en 24-timmarsstrejk.

Men vilka hemskheter finns det i avtalet? Momssystemet ska breddas och effektiviseras. Pensionssystemet ska göras mer hållbart med höjd pensionsålder framöver. Det civila rättssystemet ska effektiviseras. Energimarknaden ska privatiseras. Kollektivavtalssystemet ska effektiviseras. Den finansiella sektorn ska förstärkas. En privatisering för 50 mdr euro ska genomföras genom utförsäljningar av statliga företag hamnar och liknande. Pengarna ska läggas i en fond som ska ge 25 mdr euro till att stärka bankerna, 12,5 mdr till investeringar och 12,5 miljarder till minskning av statsskulden.

Varför dömer alla kommentatorer ut detta som excesser i austerity? Nobelpristagaren Paul Krugman var snabb (för snabb?) med att döma ut avtalet i vardande som ett dödande av det europeiska projektet. Han sprider också uppfattningen att Grekland utsatts för något som kan liknas vid en statskupp, vilket svenska vänsterpartister med förtjusning upprepar.

Tidigare diskuterade trojkan åtstramning i termer av krav på ökat primärt budgetöverskott (dvs saldot när räntekostnaderna inte räknats in). Enligt kommissionens vårprognos (pdf, tab 38) trodde man att det skulle bli 2,1 procent av BNP 2015. I vintras trodde man på hela 4,8 procent. Därför trodde trojkan tidigare att man kunde kräva skattehöjningar och utgiftsminskningar så att det primära överskottet kunde bli 4,5 procent om några år. Och bara för några veckor sedan var trojkan beredd att nöja sig med 3,5 procent. Var finns dessa åtstramningar i det nya avtalet? Har Alexander Tsipras i hemlighet gått med på åtstramningar i klass med dessa siffror och undviker att nämna detta för att det inte ska bli uppror i hans eget parti? Eller är det tvärtom så att detta med det primära budgetsaldot inte längre är reglerat och att informationen om detta undertrycks för att inte tyskarna och finländarna ska underkänna avtalet?

Det är också oklart vad det stödpaket på 86 miljarder euro (på tre år) som förknippas med avtalet ska användas till. Dessutom talar Tsipras om ytterligare 35 mdr euro som ibland beskrivs som bidrag från strukturfonder (AB). Om detta stämmer kommer Grekland trots kommande låneåterbetalningar ändå att få en hel del pengar över till andra ändamål. Är det statsskulden (180% av BNP) som ska amorteras med nya lånade pengar? Någon skuldavskrivning blir det inte. Räntebördan uppgår till 4,2 procent av BNP vilket ger en medelränta på statsskulden om 2,3 procent. Här talas det om nedsättningar av räntesatserna. Och vilken ränta ska fordras för de 86 miljarderna? Det är uppenbart att mycket information undertrycks.

Man kan misstänka att informationen om den nya uppgörelsen manipuleras för att föra olika parlamentariska församlingar bakom ljuset. EU:s politiker tycks inse att deras egen oförmåga att hantera greklandskrisen medfört att helt felaktiga föreställningar har spridits i den tyska och finska väljarkåren som fått uppfattningen att grekerna vältrar sig i pengar som bekostats med skattehöjningar och besparingar i dessa länder. Nu verkar dock detta stämma bättre - åtminstone så länge ingen information ges om vad de 86 miljarderna ska användas till.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, EMU, greklandskrisen, stödpaket, Tyskland, Finland, Tsipras, nödlån, åtstramning, ekonomi, politik på intressant.se

Sparkar Merkel ut Grekland ur EMU?

Ska Grekland gå i statsbankrutt och är det bra för Grekland och för Europa? Teoretiskt finns det tre alternativ: Generöst stöd som leder till återhämtning, sinistert stöd som fortsätter den långsamma strypningen och slutligen statsbankrutt med grexit.

Första datum är nu den 18/6 och imorgon vid europeiska finansministermötet. Nästa avgörande är sista juni då den ihopsamlade skulden på 1,6 mdr € till IMF ska betalas. Och den 20 juli förfaller lån på mer än 3 mdr €. För att klara lånebetalningarna måste Grekland alltså få de 7,2 mdr € i nödlån som återstår av det andra räddningspaketet.

Den avgörande frågan kokar ner till vilken storlek på det primära budgetöverskottet som Grekland ska åläggas att leverera de närmaste åren. Tidigare krävde långivarna ett överskott i statsbudgeten på 4,5 procent av BNP (innan räntorna var betalda). Nu verkar man gå med på 3,5 procent (något lägre de närmaste åren). Men det finns ingen trovärdig kalkyl som visar att Grekland skulle klara detta även om man man skulle t ex halvera den offentliga sektorn. Innan dagens Greklands-kris satte in i början på året låg de mest optimistiska kalkylerna på ett överskott på 1 procent. Då hade den offentliga sektorn och BNP minskat med 1/4.

SvD:s Per Lindvall menar därför att det är bättre för Grekland att komma vidare med en nationell valuta (länk 16/6). - Men så sent som i mars sa Angela Merkel att "spricker euron, spricker Europa". Och igår bedömde hon att det fanns möjligheter att behålla Grekland i euron. Det kan Alexis Tsipras ta fasta på i förhandlingarna och fordra villkor som det (kanske) skulle gå att leva med. Sannolikt är det dock inte realistiskt utan det "bästa" utfallet om Merkel får bestämma blir en fortsatt långsam strypning med t ex 2,5-3 procents överskott. Oppositionen i Tyskland är stark mot Merkel - även inom det egna partiet och hennes finansminister Wolfgang Schäble hör till de mest kritiska. Strypningen måste därför bli nästintill dödlig.

En ny faktor i sammanhanget som varken Merkel eller Tsipras riktigt har räknat in är ECB:s QE som medför att Europa kan överleva en kvaddad euro vid en grexit. Det hade kanske också varit möjligt för fem år sedan när ECB var väldigt nära att få sätta in ett stort QE-program. Då hade man kunnat sparka ut Grekland och driva en mera normal politik för tillväxt och sysselsättning i Europa i övrigt. Istället har enorma förluster i tillväxt blivit följden av den valhänta euro-politiken och motsättningen mellan förbundskanslern och finansministern.

Nu står Europa inför tre (toretiska) alternativ:

1) ECB kan med hjälp av QE köpa upp grekiska statsobligationer och förhandla ner räntorna. En sund expansionspolitik kunde påbörjas som ökar Greklands BNP.

2) Trojkan kan med en osund saneringspolitik långsamt strypa Grekland med sjunkande BNP och återkommande allmänt tillväxthämmande kriser som följd.

3) Trojkan kan med Merkels godkännande tvinga bort Grekland ur eurosamarbetet - dvs en grexit.

Alt 1 anses vara dyrbart för Europas skattebetalare som skulle få betala högre skatt för reala resursöverföringar till Grekland. Någon borde jämföra med de skattehöjningar som QE redan nu anses kosta medborgarna. Varför gör ingen detta? Kan det vara svårt att leda i bevis?
 
Alt 2 skulle istället straffa grekerna ytterligare för deras arrogans. Att det också leder till återkommande och tillväxthämmande kriser som kostar i form av utebliven produktion är något som många anser vara totalt sett positivt genom att grekerna får lida (s k altruistisk bestraffning i socialpsykologin).

Alt 3 med Grexit skulle demonstrera att euron egentligen var en feltänkt idé och att den vid finansiella kriser blir oerhört kostsam genom automatisk åtstramningspolitik. Utöver det prestigedigra fiaskot måste vi notera det ekonomiska fiaskot som blev följde av att inte kasta ut Grekland redan för fem år sedan. Därtill är det fortfarande oklart huruvida de europeiska bankerna skulle klara en Grexit utan påtagliga negativa konsekvenser. Grekerna själva (56%) anser att det skulle bli svårt och de föredrar alt 2.  Tyskarna har i en ännu färskare opinionsundersökning med en liten majoritet förordat att Grekland kastas ut (alt 3).

[Tio ekonomer försöker mera konkret beskriva följderna av en grexit, CNBC 29/6] 
[Prof Jonas Vlachos analyserar bakgrunden till hela krisen, DN 12/6-15]

Läs även andra bloggares åsikter om Euron, Grekland, Tyskland, Merkel, Tsipras, EMU, eurokrisen, greklandskrisen, grexit, statsbakrutt, ekonomi, politik på intressant.se

Varför kan vi inte sätta tilltro till Piketty?

Inkomsterna har visserligen ökat för de rika i USA men det är inte fråga om kapitalinkomster, I Frankrike har det inte varit någon ökning alls av de rikaste andel. De förmögnaste har i båda länderna inte ökat sin andel av kapitalet. När kapitalet ökar i relation till BNP är det vanligt folk som sparar i pensionsförsäkringar och bostäder. Andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet har minskat - inte ökat som Pikettys teori säger.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty kom för drygt ett år sedan ut med den engelska översättningen av Kapitalet i det 21:a århundradet som kommer på svenska efter sommaren. Trots allvarlig kritik dyker hans teser ändå upp både i Sverige och utomlands. I Storbritannien gjordes sålunda ett TV-program som sändes 17/5 (De superrika) med en intervju med Piketty. Jag skrev förra året ett antal bloggartiklar om Pikettys teorier och det kan nu vara intressant med en kort översikt.

Pikettys framställning består av tre element: en omfattande statistisk redovisning av de rikas inkomstutveckling och förmögenhetsutveckling mm, en prognosteori om den framtida utvecklingen samt rekommendationer om högre skatter för att motverka den prognostiserade utvecklingen.

Diskussionen handlar om "de rikas" inkomster och förmögenheter som i båda fallen definieras som de 10 procenten med de högsta beloppen - ibland den enda procent av alla inkomsttagare som har den högsta inkomsten eller den största förmögenheten (inte nödvändigtvis samma personer). Först kan vi konstatera att "de rika" fått relativt sett högre inkomster sedan 1970-80 i en rad länder. Den tiondel med de högsta inkomsterna fick under den första delen av 1900-talet en allt mindre andel av de totala inkomsterna (i absoluta tal ökade naturligtvis inkomsterna för toppdecilen, men andelen minskade).

Från 1970 ökade de rikas inkomstandel i USA från 38% till 48% 2010 men stod stilla i Frankrike

Inkomstskillnaderna ökade mest i USA medan ökningen i Sverige bara gick från 23 till 28 procent (nederst i diagrammet, andra mindre länder ligger också lågt, blart aug-14).  Piketty gör nu gällande att denna relativa inkomstökning huvudsakligen består av kapitalinkomster som kommer från ärvda förmögenheter. Genom att denna utveckling fortsätter enligt hans prognosteori kommer en allt större andel av kapitalet att ägas av de rikaste som då också får en allt större del av samhällets inkomster. Det innebär en fara för demokratin och samhällets stabilitet, hävdar han.

Här kan vi enkelt konstatera att Piketty har fel om Sverige. Inte nog med att de rikastes utveckling har varit sämre i Sverige än i andra länder, dessutom har vanliga medborgare fått en snabbare inkomstökning än när de rikaste hade lägst inkomstandel:

Medianinkomsten ökade med nästan 50% 1992-2012 mot drygt hälften så mycket föregående 20-årsperiod

Att inte ens Pikettys första teoridel gäller för Sverige visas också av att kapitalinkomsternas andel på 20 år endast stigit från drygt 11 till drygt 13 procent av faktorinkomsterna (dvs oräknat transfereringar, Scb). För andra länder stämmer de senare delarna av Pikettys teori också ganska dåligt. Vi borde kunna se en tydlig ökning av de stora förmögenheternas andel om den registrerade inkomstökningen beror på ökande kapitalinkomster. Här visas först den förvånansvärt långsamma utvecklingen både i USA och Frankrike:

De röda korrigeringarna har gjorts av Financial Times som granskat en del av Pikettys statistik (blart maj-14).

Från det första diagrammet i början kunde vi avläsa att den franska inkomstandelsutvecklingen för de rika stod helt stilla mellan 1970 och 2010. Som väntat har inte heller den förmögnaste decilen ökat sin förmögenhetsandel. Men i USA har inkomstandelen för de rikaste under samma period ökat från 38 till 48 procent trots att de förmögnastes ägandeandel i stort sett också stått stilla. Av detta följer två slutsatser:

1. Inkomstökningen för de rika i USA består inte av kapitalinkomster
2. De ökade inkomsterna har inte lagts till kapitalet så att andelen ökat

Både den amerikanska och franska utvecklingen visar att grunden för Pikettys prognosteori inte stämmer: Kapitalinkomsterna för de rika i USA ökar inte i andel, inkomsterna för de rika i Frankrike ökar inte i andel. Det är superentreprenörer och andra företagare som svarat för de rikas ökade inkomstandel i USA. På 32 år har andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet minskat från 41 till 30 procent (blart juni-14). Den faktiska utvecklingen visar alltså inte de tendenser som Piketty behöver till sin prognosteori. Han försöker därför bevisa sin teori med ett indirekt resonemang.

Om det är så att sparandet ökar i relation till BNP menar Piketty att det är naturligt att det är de rika som står för större delen av sparandet. Då kommer de rikastes andel av inkomsterna och då i form av kapitalinkomster att öka. Dessa inkomster kommer att sparas och i sin tur öka förmögenheterna som sedan ärvs, enligt Piketty. Mer precist säger Piketty att det är de rika som står för ökningen av kapitalkvoten (kapitalstocken/BNP) och dess ökning bestäms av sparkvoten och omvänt av tillväxten. Här presumerar Piketty att sparkvoten alltid är konstant, men inte någonstans har han angivit grunden för detta (Krusell&Smith) . När tillväxten sjunker leder sparandet till att kapitalkvoten stiger. Det är vad som ska hända i framtiden enligt Piketty. I själva verket säger all empiri att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (K&S). En teknologiskt betingad tillväxtminskning är dessutom högst osäker.

Det allvarliga felet i Pikettys prognosgrund för USA är dock att kapitalkvoten i hans statistik steg från 3,5 ggr BNP 1970 till 5 ggr 2007 samtidigt som detta inte nämnvärt ökade de rikastes kapitalinkomstandel. Likaså ökade Frankrikes kapitalkvot från drygt 3 ggr BNP 1970 till 5,8 ggr 2010 (diagr) utan att de rikastes inkomstandel ökade något alls. Härav kan vi dra följande slutsats:

• När sparkapitalet ökar i relation till BNP är det inte de rikaste som svarar för sparandet

Den ökning av kapitalkvoten, som naturligen pågår i kapitalistiska länder, är sedan 1970 en följd av vanliga människors sparande varav en god del sker i bostäder och pensionsförsäkringar. Här nedan ser vi Frankrikes kapitalkvot uppdelad på komponenter:

Hela ökningen av kapitalstocken sedan 1970 (i rel till nationalinkomsten) beror på bostäderna (ljusgrått fält)

Denna tes att Piketty ger en missvisande presentation av utgångspunkten för prognoserna genom att inte nämna bostäderna utvecklas av doktoranden Matthew Rognile vid MIT och några svenska ekonomer (blart jun-14)  samt har omnämnts i SvD 14/5-15 av Malin Sahlén.

Så vad blir kvar av Pikettys teori om kapitalet som skulle kunna föranleda krav på högre inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt? Att arbetsinkomsterna för de rika i USA har ökat kraftigt (men inte i Frankrike) kan möjligen elda på kraven på högre skatter för höginkomsttagarna. Detta kan dock enbart motiveras med avundsjuka och inte med Pikettys ädla hypotes om en kapitalkoncentration som går i arv och blir en fara för demokratin och stabiliteten i samhällssystemet. Att inkomstutvecklingen för vanliga medborgare i USA varit medioker kan knappast avhjälpas med att vanligt folk får större bidrag. När efterfrågan på arbetskraft ökar kommer rimligtvis lönerna att stiga i snabbare takt.

Vi kan alltså inte sätta någon större tilltro till Pikettys resonemang om en kommande, farlig kapitalkoncentration när hans egen statistik inte ger något stöd för en sådan destabiliserande utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, de rika, förmögenheter, höginkomsttagare, entreprenörer, kapitalägare, kapitalkvot, inkomstutveckling, kapitalinkomster, ojämlikhet, klyftor, inkomstskillnader, ekonomi, politik på intressant.se

Kan bostadsbyggandet öka 134 procent till 2016?

Det ökade behovet av bostäder till följd av högre befolkningsprognoser medför enligt Boverket att byggandet redan i år måste höjas från 32 000 bostäder 2014 till 71 000 årligen för de sex åren 2015-2020. Är det realistiskt?

Bostadsbyggandet i form av småhus och lägenheter för permanentboende har under nästan 25 år legat på en låg nivå mellan 20 000 och drygt 30 000 enheter per år. Det högsta byggandet pågick för ca 45 år sedan då 110 000 nya bostäder nåddes under det s k miljonprogrammet. Även i slutet av 1980-talet skedde en stark ökning då nivån steg med ca 40 000 bostäder på fyra år. Nu ska nivån stiga till 71 000 enheter i genomsnitt under åren 2015-20 enligt Boverkets prognos. Förra året byggdes ca 32 000 bostäder.

I ovanstående diagram har antagits att den mera varaktigt höjda nivån uppnås först 2016 och då behöver uppgå till 75 000 bostäder årligen. Det innebär en ökning med 43 000 enheter (eller med 134%) på två år. Det är ändå en snabbare ökning än någonsin tidigare även om själva volymen är av samma storlek som på 80-talet. Eftersom nivån för fyra år sedan låg på 20 000 enheter om året blir ökningen dock större på kort tid - dvs ca 55 000 nya bostäder årligen.

Problemet med det otillräckliga byggandet har funnits sedan 90-talskrisen och olika åtgärder har vidtagits eller diskuterats för att bostadsbyggandet ska öka. Några riktigt påtagliga resultat har inte uppnåtts. SCB:s befolkningsprognos från 2012 pekar på ett behov av nybyggande med 50 000 enheter per år enligt Boverkets rapport (pdf). Den historiska befolkningsökningens delkomponenter beskrivs i nedanstående diagram och därefter visas prognoserna från 2012.

Behovet av bostäder påverkas naturligtvis också av befolkningens storlek i olika åldrar och regioner, rivningen av bostäder samt av hushållssplittringen (när man flyttar hemifrån). Den komponent som under senare år förändrats kraftigast är invandringen (ljusblå kurva). Om utvandringen subtraheras ser vi att nettoinvandringen ökat dramatiskt från en obetydlighet i mitten av 90-talet till närmare 80 000 personer 2014. Befolkningsprognosen nedan indikerar emellertid en nettoinvandring på omkring 40 000 personer eller något fler årligen till 2020.

Boverket har därför kompletterat sin kalkyl med en högre invandring enligt mer färska prognoser. Hur denna kalkyl ser ut redovisas inte närmare. Man anger att resultatet blir 71 000 bostäder årligen i genomsnitt för sexårsperioden 2015-2020. Om det tar två år att uppnå denna nivå blir den mera varaktiga nivån ca 75 000 bostäder per år. Det kräver en stor och snabb ökning av byggandet vars realism kan ifrågasättas. Konsekvenserna ser ut att till stor del gå ut över flyktingmottagandet - antingen i form av mindre volymer eller en större trångboddhet för de nyanlända.

Hur kunde regeringen förlora valet?

Regeringens hantering av ekonomin och välfärden borde inte ha gett anledning till den häftiga kritik som bidrog till valförlusten i september 2014.

Från Konjunkturinstitutets nyss framlagda rapport (pdf) kan man bilda sig en grov uppfattning om hur det gått för Sverige under de två senaste mandatperioderna i riksdagen. Den gängse bilden i massmedia och i den rödgröna oppositionens opinionsbildning beskrev utvecklingen som dålig och i stort sett enbart beroende på en felaktig och inkompetent politik från regeringens sida. Någon kraftfull motargumentation verkade inte förekomma.

Sverige slits isär och den sociala välfärden rustades ner var ett paradargument mot regeringen. Men den offentliga välfärdsproduktionen (off konsumtion) fortgick som vanligt under alliansens regeringsperiod. Några sådana nedskärningar som gjordes efter bankkrisen på 1990-talet förekom inte. Att de sämre resultaten i skolan eller problemen i sjukvården skulle berott på nedskärningar framkommer inte.

Löneökningarna var ansenliga och de skedde delvis på bekostnad av näringslivets vinster. Påståenden från vänstern att vinsterna ökat kraftigt på löntagarnas bekostnad är uppenbarligen felaktiga. Lönesumman 2006-14 ökade med ca 40 procent nominellt. Samtidigt ökade priserna (kpi) med 10,3 procent. Reallöneökningarna för arbetare uppgick 2006-14 till ca 13 procent. Hushållens disponibla inkomster ökade 21,7 procent (efter skatt o inkl bidrag) vilket motsvarar 2,6 månadsinkomster. (En stor del berodde på skattesänkningarna.)

Den kanske överdrivna beskrivningen av de negativa verkningarna av den internationella finanskrisen i kombination med den politiska svartmålningen av regeringens oförmåga att bekämpa krisen bidrog till att de svenska hushållen ökade sitt sparande. På så vis uppstod överkapacitet även i andra sektorer än i exportindustrin vilket gjorde krisen värre än nödvändigt.

Arbetslösheten ökade, dock inte lika dramatiskt som under 90-talskrisen. En del av denna ökning var ofrånkomlig eftersom den svenska exporten minskade till följd av finanskrisen i USA och Europa. Men huvuddelen av arbetslösheten bestod av svåranställda (jämviktsarbetslöshet, Nairu, streckad linje). Denna arbetslöshet genomgick en av allt att döma strukturell ökning i mitten på 1990-talet. De svåranställda svarar för 6,8 procentenheter av arbetslösheten och KI bedömer att denna arbetslöshet såväl 2017 som 2019 kommer att ligga ligga på denna nivå. Den faktiska arbetslösheten kommer 2019 också att ligga på ca 6,8 procent. Hur den rödgröna regeringen ska kunna uppnå Europas lägsta arbetslöshet på drygt 4 procent  år 2020 förefaller mycket oklart.

Den av sjunkande export och stigande sparande orsakade lågkonjunkturen medförde naturligen en sänkt sysselsättningsgrad, vilket de rödgröna var snara att påpeka när regeringen försökte framhålla att man ändå skapat uppemot 300 000 nya jobb. Samma effekt följde efter IT-kraschen i början på 00-talet och i väldigt större omfattning i samband med bank- och fastighetskrisen i skiftet mellan 80- och 90-talet. Noga räknat är dock sysselsättningsgraden 2014 något högre än 2006 trots finanskrisen.

En annan orsak till sänkt sysselsättningsgrad är att mer svåranställda grupper kommit in på arbetsmarknaden. Det kan vara fråga om personer som tidigare skulle ha förtidspensionerats eller som hamnat i långtidssjukskrivning. KI pekar också på fler invandrare med dålig utbildning som orsak till fortsatt hög arbetslöshet. Alliansregeringens satsningar på minskat utanförskap kan paradoxalt nog ha försvårat att bemöta den enkla kritiken att arbetsmarknaden fungerar allt sämre.

Här har endast ett axplock av områden redovisats. Men intrycket är att den faktiska utvecklingen inte borde ha föranlett den häftiga kritik som riktats mot den förda politiken. Att denna kritik ändå blivit framgångsrik verkar ha berott på de rödgrönas (och massmedias) större skicklighet i att vinkla detaljer på ett negativt sätt och regeringens oförmåga att presentera de positiva aspekterna av den förda politiken. Det bidrog till att de borgerliga förlorade valet och blev mindre än de rödgröna. En annan bidragande orsak var att man inte kunde möta Sverigedemokraternas kritik av flyktingpolitiken.

Inga kvantitativa lättnader gav 9,7 miljoner fler arbetslösa i EU

År 2010 i nov började centralbanken, Fed, i USA köpa upp statsobligationer i snabb takt (QE). En månad senare tänkte ECB göra samma sak. Men detta lyckades de konservativa runt Merkel stoppa. Drygt fyra år senare är arbetslösheten 4 procent högre i EU än i USA.

När centralbanken köper upp obligationer på marknaden med hjälp av nyskapade pengar talar man om kvantitativa lättnader i penningpolitiken. Åtgärden förkortas med bokstäverna QE som står för quantitative easing. Den enkla och svepande kritiken talar om att "trycka pengar" vilket vädjar till föreställningen att detta alltid är förkastligt. Försvararna ser QE som ett legitimt sätt att stimulera ekonomin, bl a genom att räntorna sjunker.

Nu har QE blivit ett aktuellt ämne på nytt genom att den europeiska centralbankschefen Mario Draghi den 22 januari 2015 offentliggjorde påbörjandet av ett QE-program på 60 miljarder euro per månad. Uppköpen ska pågå åtminstone till september 2016 och uppgå till sammanlagt 1,1 biljoner €. Det tragikomiska i ECB:s QE-åtgärd nu är att det tagit drygt fyra år att komma till skott. Man diskuterade i december 2010 QE på 2 biljoner € men av någon anledning åtrade man sig i sista stund. Det kanske är avsaknaden av inflation efter USA:s stora QE2 i november 2010 och därefter som mjukat upp ECB och dess uppdragsgivare.

Kritiken mot kvantitativa lättnader går vanligtvis ut på att ökningen av penningmängden leder till inflation. Men då bortser man både från att banksektorn kan vara i kris och att den reala ekonomin kan befinna sig i svår lågkonjunktur. Om bankerna genom att ha drabbats av stora kreditförluster måste minska utlåningen till vanliga, sunda företag genom att rentav dra in redan beviljade krediter kommer många företag att gå i konkurs. Detta, som kallas credit crunch, kan motverkas genom att bankerna tillförs utlåningsbart kapital genom QE. I detta fall utgör QE ett sätt att bekämpa ytterligare försämringar av den ekonomiska utvecklingen.

En speciell försämring är deflation, dvs allmänna prissänkningar. Den vanliga förklaringen till att deflation är farlig är att konsumenterna tenderar att vänta med inköp av dyrare varor eftersom de kan bli billigare. Men en viktigare förklaring är sannolikt att företagen väntar med sina investeringar eftersom maskiner och anläggningar blir billigare nästa år. Också investeringsbortfall sänker efterfrågan. Dessutom blir företagens äldre lån dyrare att betala tillbaka. Till detta kommer att realräntan på lånen stiger när priserna sjunker. När räntan inte kan sjunka under noll blir realräntan även på nya lån avsevärd när priserna sjunker.

Även då bankerna inte befinner sig i akut kris kan QE hjälpa att förbättra den ekonomiska utvecklingen. Genom att också de långa räntorna sjunker blir det billigare att finansiera bostadslån, vilket höjer priserna på bostäder och stimulerar nybyggandet. Räntesänkningen i sig tillför alla låntagare ökad köpkraft som stimulerar konjunkturen. Företagen blir då mera intresserade att investera vilket också underlättas av att räntekostnaderna är låga. Arbetslösheten sjunker och det stimulerar konsumtionen och produktionen ytterligare. Lediga resurser sätts i produktion utan att priserna till en början stiger (blart nov-14).

De amerikanska kvantitativa lättnaderna i form av uppköp av bostadsobligationer påbörjades i slutet av 2009. På två år köpte Fed för nästan 1,2 mdr dollar, vilket inte väckte sådan uppmärksamhet som när Ben Bernanke i november 2010  påbörjade nya uppköp med 60 mdr dollar per månad (blå linje, stock). Det var då varningarna för okontrollerad inflation och fallande dollarkurs började framföras. Istället steg priserna långsammare än under början av 00-talet och dollarn stärktes.

Stocken av uppköpta obligationer (QE) i USA

När kritiken mot QE för att vara inflationsdrivande har en annan kritik, som går ut på att QE är ineffektiva och verkningslösa, dykt upp. Genom att EU avstod från att vidta i slutet av 2010 när USA intensifierade sin QE-politik kan en intressant jämförelse göras av arbetslöshetens utveckling.

Från ett utgångsläge på nästan 10 procents arbetslöshet för både EU och USA började den sjunka snabbare i USA när QE intensifierades. I EU började den istället stiga påtagligt ungefär samtidigt. Prognoserna (från EC) visar att EU för 2014 har drygt 10 procents arbetslöshet mot drygt 6 för USA.

EU har alltså 4 procentenheter högre arbetslöshet än USA. Givet att USA knappast bedrivit någon mer expansiv finanspolitik kan grovt sett dessa 4 procentenheter högre EU-arbetslöshet hänföras till avsaknaden av QE-åtgärder i EU (utom i GB). Arbetslösheten låg 2014 på 24,8 miljoner arbetslösa (10,2%) enligt EU-kommissionens vinterprognos (pdf). Det betyder att ca 9,7 miljoner arbetslösa kan tacka Angela Merkel mfl för sin arbetslöshet genom att detta anhang i drygt fyra år lyckats förhindra att ECB fått genomföra kvantitativa lättnader. Nu kan det vara försent.

Läs även andra bloggares åsikter om kvantitativa lättnader, QE, trycka pengar, inflation, arbetslöshet, EU, ECB, Fed, USA, nationalekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se

När maskinerna slår ut jobben

Om hälften av dagens jobb tas över av maskiner får den minst produktiva delen av arbetskraften stora svårigheter. NAIRU stiger drastiskt och nya bidragssystem måste konstrueras om inte skillnaderna i levnadsstandard ska bli enorma.

I SvD 22/12-14 skriver docent Andreas Bergh en kolumn med rubriken "När jobben tas bort". Den handlar om tendensen att robotar och datorer tar över alltfler enklare jobb. Bergh hänvisar till studier som hävdar att 50 procent av dagens jobb ersätts av automatiserad teknik inom 20 år. Detta gäller såväl industrin som kunskaps- och tjänstesektorn.

Detta kan te sig oroande, menar Bergh, men hänvisar till den historiska utvecklingen som inte visat att det skulle bli brist på jobb. "Automatisering som drastiskt minskar behovet av lönearbete är således inte något hotfullt framtidsscenario." Vad vi kommer att arbeta med avgörs av vad människor är beredda att betala för, menar Bergh trosvisst. Är det verkligen så enkelt?

 En klassisk syn på hur stora produktivitetsökningar kan mötas är att hänvisa till möjligheterna att förkorta arbetstiden. 

Om människorna är beredda att till betydande del avstå från möjliga löneökningar är det i en abstrakt analys möjligt att förkorta arbetstiden för de flesta. I praktiken finns det dock vissa svårigheter som sammanhänger med arbetskraftens olika egenskaper. Exempelvis kan man inte förkorta arbetstiden kraftigt för läkarkåren eftersom det knappast är möjligt att utbilda nya läkare som fyller ut luckorna. Det är inte heller troligt att kvalificerade arbeten är möjliga att automatisera i sådan utsträckning att arbetstiden kan förkortas.

Ett allvarligare problem uppstår emellertid för den motsatta delen av arbetskraften. Det är de enkla arbetsuppgifterna som först ersätts med robotar och liknande. Historiskt har jordbruket kunnat mekaniseras och de tidigare lantarbetarna har kunnat bemanna industrin, som i sitt tidiga skede hade gott om enkla arbetsuppgifter. När uppgifterna blev mer kvalificerade och mer produktiva kunde överskottet av arbetskraft istället få jobb inom tjänstesektorn. Men redan här började det gnissla i maskineriet. En stigande andel av arbetskraften fick allt svårare att få nya jobb. Väntetiderna för de fåtaliga enkla jobben ökade vilket registrerades som en stigande strukturell arbetslöshet. Denna kallas också jämviktsarbetslöshet eller NAIRU. Enligt Konjunkturinstitutets decemberrapport i år uppgår den till 6,8 procent i Sverige.

Om många av de relativt enkla jobben inom 20 år kommer att slås ut kommer naturligtvis NAIRU att stiga kraftigt. För Sveriges del kommer också invandringen av okvalificerad arbetskraft att ge ytterligare bidrag. Politikerna brukar möta sådana farhågor med att förorda ökade utbildningsinsatser. Nu senast har man varit inne på nästintill tvångsåtgärder för att få alla att gå igenom en en gymnasieutbildning. Men om uppemot hälften av alla jobb idag kommer att slås ut på 20 år finns det knappast någon teoretisk möjlighet att utbilda  stora delar av befolkningen så att de passar för de relativt kvalificerade jobb som blir kvar. I sista hand stupar ett sådant projekt på att en betydande del inte har de teoretiska kvalifikationerna för att klara en sådan utbildning.

Det kanske är möjligt att expandera tjänstesektorn istället. Men den förändring som Bergh ställer i utsikt är så omfattande att det är svårt att föreställa sig vilken typ av tjänster som skulle kunna suga upp en så stor del av befolkningen. Kanske måste arbetstiden (och därmed lönen) minskas kraftigt i tjänstesektorn. Det ger antingen upphov till stora inkomstskillnader eller ställer krav på helt nya bidragssystem för att hålla uppe de sämst ställdas levnadsnivå inklusive välfärdstjänster. Om problemen är av den storleksordning som Bergh refererar till finns det knappast någon anledning att sangviniskt hänvisa till människors "fantasi och skaparförmåga" för att åstadkomma en lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om robotar, automatisering, jobb, sysselsättning, arbetslöshet, NAIRU, arbetstidsförkortning, välfärd, bidrag, politik på intressant.se

Bolånekris? Behövs amorteringstvång?

Att amortera sina skulder är alltid moraliskt förträffligt. Men statligt amorteringstvång motiveras med stabilitetsskäl. Dessa visar sig vara oväntat svaga enligt Finansinspektionens analys.

Den 11 november 2014 kom Finansinspektionen med förslag om  amorteringstvång för bostadslån Nya lån ska amorteras ned till 50 procent av bostadens värde med först 2 procent om året ned till 70 procent och därefter 1 procent årligen. Motiveringen är stabiliseringspolitisk. Det finns en risk med högbelånade bostäder om räntorna skulle stiga eller om en ekonomisk kris skulle utlösa massarbetslöshet i Sverige. Hårt skuldsatta hushåll skulle då få svårt att klara finansieringen av boendet vilket skulle kunna utlösa försäljningar som i sin tur ledde till kraftigt fallande bostadspriser. Följden skulle då kunna bli allmänt fallande konsumtion och ytterligare arbetslöshet.

Opinionen har delvis mottagit förslaget positivt genom att med tillfredsställelse notera att det verkar vara moraliskt sunt att reducera skuldsättningen hos de tydligt "ansvarslösa" hushållen som förletts att dra på sig för höga skulder av moraliskt lågtstående bankdirektörer. Diskussionen kring den stabiliseringspolitiska motiveringen har varit mera oklar.

Det enklaste stabiliseringsargumentet är nära relaterat till det moraliska argumentet. Man noterar att hushållens skuldsättningsgrad har ökat kraftigt. Finansinspektionen anger själv en ökning med ca 60 procentenheter 1994-2008. Denna skuldkvot definieras som alla skulder i relation till den disponibla årliga inkomsten. Nivån har stannat på drygt 170 procent sedan bolånetaket på 85 procent infördes. Men en liten ökning har änå noterats vilket framhålls som oroväckande av bl a Boverket (där man under många år förutsett ett boprisfall med 20 procent).

Finansinspektionen påtalar emellertid att skuldkvotens stegring till största delen har strukturella orsaker. Den främsta är omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter och att nybyggandet främst gäller ägarbostäder. Dessutom har byggandet varit litet, urbaniseringen kraftig, inträdet på arbetsmarknaden har skett allt senare samt att boenderelaterade skatter och räntor nu är lägre.

Utöver detta har FI gjort specialundersökningar av hushållens motståndskraft inför eventuella ekonomiska påfrestningar som visar att den är klart bättre än 2011 och obetydligt lägre än 2012. De flesta amorterar redan idag på sina lån. Dessutom visar andra nyckeltal rörande hushållens finansiella situation inte någon alarmerande utveckling. I nedanstående diagram visas tre sådana indikatorer förutom en variant av skuldkvoten (skulder i relation till BNP, orange linje överst):

Skuldsättningsgraden (röd linje) visar de totala skuldernas andel av tillgångarna, såväl finansiella som reala. Skuldutvecklingen har sålunda hållit nästan samma takt som ökningen av värdet på tillgångarna. Den gröna linjen nederst visar räntekvoten som definieras som ränteutgifterna i procent av de disponibla inkomsterna. Räntornas andel har alltså sjunkit. Belåningsgraden för nya bolån sjönk när bolånetaket infördes men har därefter ökat något.

Finansinspektionen presenterar ytterligare en indikator som internationell forskning fokuserat när det gäller finansiell instabilitet. Den kallas kreditgapet och indikerar hur kreditnivån i en ekonomi förhåller sig till ett normalläge. Här innefattas krediter både till hushåll och företag som relateras till en normal trend. Teorin bakom går ut på att finansiell instabilitet tenderar att inträffa när kreditgivningen ökar onormalt eftersom då allt fler lågkvalitativa låntagare och projekt blir involverade. Sådana tendenser fanns även i Sverige vid den internationella finanskrisen. Sedan dess har läget förbättrats avsevärt och tendensen är positiv:

Det finns alltså utifrån Finansinspektionens egna undersökningar och redovisning av olika indikatorer att ifrågasätta huruvida det finns saklig grund för att vidta åtgärder för tvångsreglerade amorteringar av bolånen. Att det finns moraliska skäl är en annan sak. Men de skälen måste vägas mot att en åtstramning av bolånemarknaden nu skulle ge upphov till en viss reduktion av den privata konsumtionsutvecklingen i ett läge då denna ersätter exporten som draghjälp i konjunkturutvecklingen.

Läs även andra bloggares åsikter om bolån, amorteringstvång, finansinspektionen, stabiliseringspolitik, finanskris, arbetslöshet, ekonomi, skuldkris, nationalekonomi, politik på intressant.se