onsdag, januari 23, 2013

Var Palme socialliberal men ändå socialist?

Det hade varit bättre för Palmes "demokratiska socialism" om LO aldrig hade lagt fram sitt förslag om löntagarfonder och maktövertagande. Men Folkpartiet ville annorlunda.

Olof Palme har blivit en intressant person som politiker och inte bara som mordoffer. Dokumentärfilmen och den utvidgade TV-dokumentären samt filmen "Call girl" har bidragit. För snart tre år sedan utkom en hyllad biografi över Palme, skriven av historikern och journalisten Henrik Berggren omfattande över 700 sidor. Titeln är Underbara dagar framför oss. Den är tagen från ett franskt ordspråk - Les beaux jours sont devant nous - och citerades av Palme år 1968. Jag införskaffade ett exemplar 2010 och har nu läst om valda delar.

En orsak till nyläsningen är att jag i går kväll åhörde ett föredrag om boken av Henrik Berggren själv. Det centrala för mig är Palmes hanterande av radikaliseringen av Sverige på 1970-talet och hans relatering till LO:s förslag om löntagarfonder. Jag skrev en del om detta när ett par böcker, som kom ut i början av 2007, också behandlade löntagarfonderna (bart 25/1-07). Berggrens bok behandlar emellertid löntagarfonderna tämligen kortfattat.

Vid sammankomsten diskuterade jag dock en del med Berggren, som har uppfattningen att Palme ogillade idén med fackliga fonder redan från början. Palme var egentligen socialliberal, menade Berggren. I boken beskriver han hur Olof Palmes farfar, Sven Palme (gift med Hanna von Born fr Finland), närmast var kulturradikal. Han trodde på frihandel, upplysning och vetenskap och hämtade sina ideal från franska revolutionen och John Stuart Mill samt hyllade August Strindberg.

När Olof Palme var utbytesstudent vid Kenyon Collage i Ohio var den amerikanska vänstern fortfarande stark medan traditionell konservativ "amerikanism" befann sig i en omorienteringsfas, skriver Berggren. Detta påverkade Palme i socialliberal riktning. Även Assar Lindbecks memoarer underbygger synen på Palme som socialliberal (bart dec-12). Men hur kan en socialliberal beskriva sig själv som "demokratisk socialist"?

Min hypotes är att Palme med sin socialism inte menade det marxistiska idéarvet utan snarare socialism i liknande mening som den, som J S Mill bekände sig till på äldre dagar. Sådana tongångar fanns också i Folkpartiet på 1970-talet. Ett exempel är den dåvarande partisekreteraren Carl Tham, som tog klivet över till Socialdemokraterna och blev utbildningsminister. Folkpartiet under denna tid skulle ha kunnat karaktäriseras som "icke-marxistiska socialister". Partiets idétidskrift Liberal Debatt bytte vid denna tid också namn till "Frihetlig socialistisk tidskrift".

Det var egentligen Folkpartiet som var pådrivande i det som vi nu förknippar med demokratisk socialism. Man ville lagstifta om hälftenrepresentation för löntagarna i bolagens styrelser. Folkpartiet ville också införa vinstandelssystem i företagen och drev fram tillsättandet av en utredning om "löntagarna och kapitaltillväxten" 1974 - ett år innan Rudolf Meidner på LO lade fram sitt första förslag till löntagarfonder. Ett antal storbolagsdirektörer med Grängeschefen Erland Waldenström i spetsen hade också bildat den s k Vinstandelsgruppen där man kan förmoda fanns starka folkpartistiska sympatier. Det var bäddat för att företagen skulle lämna över en del av ägandet.

Olof Palmes demokratiska socialism skiljde sig i sak inte så mycket från de icke-socialistiska idéerna på andra sida blockgränsen. Sannolikt tänkte sig Palme att Meidners förslag skulle ställas mot Waldenströms, som antogs gå ut på fonder med individuella andelar. Därefter skulle LO och näringslivet kompromissa och enas om någon form av fonder med "individuell anknytning". En sådan uppgörelse skulle sedan lagstiftas med Folkpartiet och Socialdemokraterna som tongivande partier där övriga bara hade att ansluta sig om de ville visa upp sig som moderna och progressiva. Sannolikt skulle inte Moderaterna ansluta sig - de fick inte ens vara med i löntagarfondsutredningen de första åren.

Min bedömning är att detta var en uttänkt strategi. Det var inte många som förstod vad som skulle bli slutresultatet. Palme förstod det inte utan avvaktade Vinstandelsgruppens förslag. Hur denna grupps ledamöter resonerade borde den historiska forskningen titta närmare på. Om man hade lagt fram det allmänt väntade förslaget skulle rimligtvis en kompromiss ha lett till ett system som så småningom hade inneburit "socialisering med individuell anknytning". Var man medveten om den risken?

När Palme till slut förstod vad Meidners förslag innebar rent konkret blev han skeptisk. Frågan är om han ansåg att ett övertagande av ägandet i näringslivet stred mot hans socialliberala värderingar eller om han insåg att ett sådant förslag skulle kunna väcka socialiseringsspöket och medföra valförluster. Utan en kompromiss om fonderna skulle han i varje fall få bekymmer. Hans fluffiga vision om demokratisk socialism där någon sorts opreciserade fonder skulle vara ett av flera medel riskerade att gå överstyr.

Min tes är att Meidners fonder och LO:s kampanjande om att "överta makten" satte käppar i hjulet för Palmes strävanden och visioner. Det hade varit bättre för Palme att något sådant förslag aldrig hade lagts fram. Där var nog Berggren och jag överens efter gårdagens samtal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 23 januari, 2013 08:43, Anonymous Anonym said...

LO /SAP är inte detta en ohelig allians.
Vad ger LO mandat att driva politik?
Medlemmarna har oftast olika partisympatier!

 
At 23 januari, 2013 17:34, Anonymous Anonym said...

Dagens DI:
http://www.di.se/artiklar/2013/1/23/fackets-krav--verka-for-socialism/

 
At 22 december, 2016 10:53, Blogger chenmeinv0 said...

louis vuitton outlet
moncler outlet
thunder jerseys
michael kors outlet online
ugg boots
canada goose sale
uggs on sale
moncler jackets
ralph lauren polo shirts
ugg boots
2016.12.22xukaimin

 

Skicka en kommentar

<< Home