Ville Palme inte ha löntagarfonder?

Från början var Palme för ekonomisk demokrati där löntagarfonder, som tog över ägandet i företagen, var ett medel. Historieskrivningen i TV-serien är uppenbarligen felaktig.

Nu har jag lyckats trixa mig igenom det tredje avsnittet i TV:s dokumentär om Olof Palme (1927-1986) med hjälp av den otillförlitliga TVplay-appen i London. Programmet ger sken av att Palme var emot löntagarfonderna från början. Ett första förslag presenterades av LO-ekonomen Rudolf Meidner i augusti 1975. I juni 1976 antog LO-kongressen ett ännu mer radikalt förslg där någon storleksgräns för vilka företag som skulle övertas inte fanns angiven.

Olof Palme var återhållsam med kommentarer till de olika fondförslagen, vilket skulle kunna tolkas som en skeptisk hållning. Denna skepticism framhölls av Kjell Olof Feldt (S) i TV-programmet. Men vid ett partistyrelsesammanträde i december 1975 ansåg Palme att LO måste bestämma sig först. Han väntade också på näringslivets motförslag (som skulle utarbetas av den s k Waldenström-gruppen). Där uttalade han också att Meidners förslag hade fördelen framför det väntade vinstdelningsförslaget från näringslivet genom att  pengarna stannade kvar i företagen (Weinehammar, s 59 |pdf).

Uppenbarligen föreställde sig Palme att det skulle kunna bli en uppgörelse mellan LO och näringslivet där även Folkpartiet kunde ingå. Under de s k Haga-förhandlingarna våren 1974 hade Folkpartiet fått till stånd en offentlig utredning om "löntagarna och kapitalbildningen" som enligt detta parti skulle innebära ett vinstdelningssystem med individuella andelar, precis som man väntade att näringslivet skulle föreslå. Palme trodde t o m att en orsak till att det inte blivit så mycket debatt om Meidners fonder från näringslivets sida var just att det var mera "produktionsvänligt" än vinstdelning.

Man måste rimligtvis se Palmes agerande utifrån hans grundläggande hållning som "demokratisk socialist" där "ekonomisk demokrati" var ett väsentligt inslag. Löntagarfonder, som befordrar ett kollektivt inflytande för dem som arbetar, blir då ett instrument för den ekonomiska demokratin. "Produktionen och dess fördelning skall läggas i hela folkets händer" var partiprogrammets formulering och detta underströks av Palme i ett tal på partikongressen 1975. Ännu tidigare hade Palme bedömt att det privata ägandet av företag på 50 års sikt skulle ha upphört.

Vid partikongressen i september 1978 var Palme mera konkret om den ekonomiska demokratin. Han menade att koncentrationen av kapital och ägande, den privata maktkoncentrationen, måste brytas och ersättas med ett brett demokratiskt inflytande över de beslut i företagen som avgjorde vår ekonomis framtid (W, s 49). För detta "krävs ett löntagarinflytande, som bygger på ägande". Det skall vara kollektivt, bygga på rätten till delaktighet i företagens vinst- och kapitalbildning och det skall vara övergripande men också starkt lokalt förankrat.

"Målet måste vara att ersätta det ekonomiska fåtalsväldet med ett brett demokratiskt inflytande över besluten i näringslivet. Därför måste löntagarfonder införas." (SAP-kongressens protokoll 1978)

Hur skulle Olof Palme ha kunnat gå med på detta om han varit emot löntagarfonderna som Feldt gjorde gällande i TV-programmet? Och hur skulle Palme ha kunnat ställa ultimatum till LO om att införandet av löntagarfonder skulle få ske utan hans medverkan som partiledare? Det var vad rådgivaren Anders Ferm påstod sig ha framfört till Palme som rekommendation. Låter inte allt detta som efterhandskonstruktioner? TV ger i så fall en ganska tillrättalagd bild av hur Palme ställde sig till löntagarfonder och ekonomisk demokrati.

Den stora striden om vilket ekonomiskt system Sverige skulle ha haft idag förtjänar väl en mera seriös beskrivning?

< Tidigare artiklar: 1 o 2
[SvDb] Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, Olof Palme, Palme, ekonomisk demokrati, ekonomiskt system, socialdemokraterna, vinstdelning, socialism, ideologi, politik på intressant.se