En syntes mellan Rawls och Hayek?

Filosofen Rawls ville att de fattiga skulle få det så bra som möjligt med hjälp av maximala skattehöjningar. Hayek ville ha låga skatter och bara liten hjälp till de fattiga. Det kanske går att göra en syntes trots att Lundaprofessorn Halldenius är kritisk.

Lena Halldenius

I dagens OBS i radions P1 (15/1-14) tog filosofen Lena Halldenius i Lund upp frågan huruvida man kunde göra en syntes av socialliberalism och klassisk liberalism. Närmare bestämt resonerade hon kring den teori om rättvisa som John Rawls presenterade 1971 (bloggart-05) och som hon ställde mot tankarna hos den klassiske liberalen Friedrich Hayek som menat att "social rättvisa" närmast har en religiös innebörd. Utgångspunkten var en bok från förra året av John Tomasi med titeln Free Market Fairness.

Man kan undra om OBS-redaktionen förmår att lägga upp sina program om fördelningspolitik på ett adekvat sätt när programledaren Fredrik Pålsson presenterade grunden för Rawls filosofi som att det gällde att fastställa rimliga principer för fördelningspolitiken om man tillhör de sämst ställda i samhället. Det är fel. Rawls' idé var att man bakom "okunnighetens slöja" inte skulle veta om man skulle komma att höra till de sämst ställda eller till de mest framgångsrika. Därför skulle man mera opartiskt kunna fastställa vilken omfördelningsprincip som ska användas. Enligt min mening skulle man också genom empirisk forskning kunna underbygga vilken princip som skulle anses vara rimlig i denna "ursprungsposition" (OP).

Halldenius är kritisk till Tomasis ansats. Han menar att libertarianer, utan att riktigt vara medvetna om det, också gillar social rättvisa. Tomasi tycks mena att hans egen humanism är en hybrid mellan Rawls filosofi och renodlad marknadsliberalism. Men det framgår snart att med 'social rättvisa' menar Tomasi omsorgen om de fattiga. Det är ju inte något nytt, påpekar Halldenius. Sådan omsorg har alla liberaler visat, t o m Ayn Rand. Privat ägande, fria marknader och tillväxt skulle alltså ge de fattiga en högre levnadsstandard än regleringar och statlig verksamhet enligt europeisk socialdemokratisk modell. Men om det inte fungerar i praktiken? invänder Halldenius.

Det är förvisso enkelt att konstatera att tillväxt inte har gynnat de sämst ställda mera än andra grupper. Enligt min mening är det dock komplicerat att göra en riktig avvägning. Ofta är det så att de sämst ställda fått en mycket stor subjektiv förbättring som följd av tillväxten även om andra grupper i termer av BNP per capita eller liknande mått fått en större förbättring. De sämst ställda i USA, som kanske åsyftas, har ju ofta både bil, kylskåp, TV och luftkonditionering till skillnad från motsvarande grupp på 1930-talet. Men det är kanske inte de fattiga utan de socialt helt utslagna som åsyftas; och där bland uteliggare och narkomaner har någon påtaglig förbättring inte skett. Men sådana socialmedicinskt drabbade grupper finns det i alla samhällen och har mer organisationstekniska orsaker än fördelningspolitiska.

Hayek menade att samhället måste ta hand om de fattiga som inte kan försörja sig själva. Så vitt jag förstår är det någon sorts socialbidragsnivå han avsåg. Rawls däremot trodde att människorna i OP skulle välja en omfördelningsprincip som gav de fattiga en maximalt hög levnadsstandard. Med detta menade Rawls att en ytterligare omfördelning skulle fordra så höga skatter mm att samhällsekonomin skulle skadas med en standardförsämring även för de sämst ställda som följd. Skillnaden mellan Hayek och Rawls är givetvis vidsträckt.

Enligt min mening kan man dock i moralfilosofisk mening rättfärdiga Hayeks ståndpunkt med hjälp av Rawls' teori. Om det är så att människorna i OP faktiskt väljer en garanti om existensminimum, istället för maximalt god "dålig" position, är ju den konventionella liberala inställningen inte moraliskt kontroversiell. Detta måste rimligtvis kunna betraktas som en syntes mellan Rawls och Hayek. Men det var tydligen inte detta som Tomasi avsåg. Han fokuserar mera på den genomsnittliga förbättringen som blir följden av liberal tillväxt.

För att vara på den säkra sidan konstruerade Halldenius ett exempel där frågan var vad som kunde betraktas som ett rättvist sjukvårdssystem. Om man har en kronisk sjukdom men inga pengar, vilket intresse av ett marknadssystem (för sjukvård) har man då? Mitt eget svar utgörs av en analogi. Om man äger ett hus som brinner ner men inte har några pengar, hur intresserad är man då av att det finns en brandförsäkringsmarknad? Inte ens Rawls borde ha föreställt sig att skattebetalarna skulle finansiera kompensationen för försäkringsbara olyckshändelser.

(Tidigare artikel om Halldenius i OBS, mars-12)

 Läs även andra bloggares åsikter om Rawls, Hayek, omfördelning, existensminimum, Halldenius, Obs, skatt, moralfilosofi, politisk filosofi, samhälle, politik på intressant.se