Omfördelningens etik är knappast ålderstigen

 En ny bok som sammanfattar problematiken i  John Rawls´ teori om rättvisa gör gällande att ämnet blivit ålderstiget och nu utgör en doktrin bland många andra. 

Carl Rudbeck recenserar boken In the shadow of justice: Postwar liberalism and the remaking of political philosophy (Princeton U P) skriven av Katrina Forrester. Den tycks inte gå mera på djupet med Rawls´ teori som jag har diskuterat den på min blogg sedan 2006. Rawls´ frihetsprincip omnämns tydligen inte alls eller så har Rudbeck bortsett från en sådan diskussion.

Rudbeck presumerar att Rawls inte skulle ha något till övers för "rika konsulter och influencers" eftersom de fattiga inte skulle ha någon nytta av att de får bli rika. Det kan förefalla som att Rawls ville ta de rikas pengar - i synnerhet om deras rikedom var ett resultat av deras talangfullhet. Men faktum är att Rawls avvisade en skatt på "huvuden" (klumpsummeskatt) i sin sista bok Justice as fairness (2001) med hänvisning till den första principen om frihet.

Hela teorin bygger på den princip människorna väljer bakom "okunnighetens slöja" vilket är en empirisk fråga och inte en lös spekulation om "skyldigheter" som Peter Singer försökte med. Fröhlich & Oppenheimer visade med experiment bland studenter att det troliga var att folk skulle välja ett trygghetsgolv och inte att maximera det sämsta utfallet. Då blir Rawls´ teori mer i linje med Hayeks förordande av ett system med socialbidrag. Någon mer omfattande omfördelning skulle inte bli resultatet.

https://www.svd.se/bokslut-over-en-omstridd-drom-om-rattvisa

http://danne-nordling.blogspot.com/2015/01/skalig-omfordelning-nagra-sakliga.html

Omfördelningsprinciper i utilitaristisk belysning

Ska vi maximera lyckan med beaktande av att omfördelning försämrar incitamenten i produktionen eller ska vi maximera de sämst ställdas lycka? Räcker det inte med en trygghetsnivå som när den tillgodosetts tillåter folk att tjäna pengar?

Utilitarismen som filosofiskt system har under senare tid  minskat i betydelse. Men 2014 utkom en bok av den amerikanske psykologiprofessorn vid Harvard Joshua Greene med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (sv övers Vi och dom, Fri tanke, 432 s) som går i motsatt riktning. Författaren argumenterar med hjälp av olika spårvagnsexempel och forskning kring folks reaktioner inför dessa för utilitarismen som övergripande moralisk princip.

Joshua Greene diskuterar i slutet av boken utilitarismen mer principiellt och tar upp John Rawls' kritik och kontroversen mellan denne och John Harsyani. Jag skall inte  här gå in på några doktrinhistoriska aspekter utan vill diskutera mer renodlat utifrån de fyra omfördelningsprinciper som kan urskiljas från debatten. För detta ändamål presenterar jag fem stiliserade fördelningar av "lycka" (ej inkomster) där den första fördelningen utgörs av det oreglerade utgångsläget.

Vad det handlar om är att närmare analysera de tre alternativ till den "naiva" utilitaristiska omfördelningen som diskuterats av Harsyani, Rawls och anhängarna till ett trygghetsgolv. Länge fördes en steril debatt om hur en (statisk) omfördelning från de rika till de fattiga skulle öka lyckosumman i samhället genom att marginalnyttan (för lycka) var högre för de fattiga än för de rika. Men  både Harsanyi och Rawls ifrågasatte att en naiv omfördelning skulle lämna inverkan på lyckosumman opåverkad genom att en lika hög lyckonivå för alla skulle försämra incitamentsstrukturen så att tillgången till resurser som kunde omfördelas skulle minska.

Jag delar upp invånarna i tre grupper: rika, medelklass och fattiga samt anger summan av lycka längst till höger.

Ingen omfördeln: . . . 40 . . . 20 . . . 2 . . . 62

Naiv utilitarism: . . . . 5 . . . . 5 . . . .5 . . . 15

Vi ser här hur de fattiga kan föras upp från 2 till 5 i lyckonivå till priset av att produktionen totalt sjunker katastrofalt och därför inte räcker till någon högre nivå för någon i samhället. Det finns väl också de som vill hävda att de fattiga riskerar att bli ännu fattigare när man inför likalön och nivellering för alla.

John Harsanyi hade som utgångspunkt, om jag förstått honom rätt, att maximera den förväntade lyckosumman under restriktionen att alltför stor omfördelning påverkar produktionen negativt. Min ungefärliga bedömning blir då en lyckofördelning enligt nedanstående:

Harsanyi . . . . . . 35 . . . . 25 . . . 6 . . . 66

Vitsen med denna fördelning är att de fattiga både har intresse att välja denna modell utifrån sin nuvarande nivå (2) och utifrån en tänkbar total utjämning som skulle ge 5 istället för 6 i lyckonivå med Harsyani. Samtidigt är sannolikheten för en högre lyckonivå för vem som helst större eftersom det förväntade värdet för summan är 66 istället för 62 (eller 15). Om förväntade värdet är ett rationellt beslutskriterium borde man alltså välja Harsanyi.

Några år efter Harsyani kom emellertid John Rawls med en helt reviderad variant. Att maximera förväntat värde när man väljer tänkbara lyckofördelningar är riskabelt, menade Rawls. Man kan ju råka att hamna bland de sämst ställda och få ett ganska dåligt utfall. Det rationella är enligt Rawls att tillämpa en beslutsprincip som kallas maximin: Det gäller att välja den fördelning där det sämsta utfallet ändå blir så bra som möjligt. Därför borde omfördelningen inriktas på de fattigaste som ska föras uppåt även om det ger en totalt sett sämre lyckosumma:

Rawls . . . .  . 30 . . . . 20 . . . 10 . . . 60

Omfördelningen ska drivas så långt att ytterligare omfördelning påverkar summan av lycka så mycket negativt att den inte räcker för att höja de sämst ställdas nivå ytterligare. Jag går inte in på Rawls' och Harsyanis diskussioner om hur man väljer opartiskt mellan olika fördelningsprinciper och sannolikheten för olika utfall. Den väsentliga frågan är hur folk kan tänkas välja fördelningsmodell där deras egenintresse är opartiskt.  Ett exempel är hur man ska dela en tårta - den som skär upp bitarna får välja sist. Är det då så att man vill ha maximal utdelning om man kommer att höra till de sämst ställda? Eller kan man nöja sig med en trygghetsgaranti i utbyte mot chansen att få en god utdelning om man istället kommer att höra till dem som lyckas bra? En illustration:

Trygghetsgolv 37 . . . 20 . . . 7 . . . 64

Hur folk väljer är i slutändan en empirisk fråga. Rawls ville inte diskutera hur valet mellan trygghetsgolv och maximalt minsta utfall. Men enligt experiment utförda av Frohlish och Oppenheimer (1992) kommer folk inte att välja Rawls' utjämningsprincip (differensprincipen) utan de föredrar istället ett trygghetsgolv (när de inte vet hur duktiga de är, blart mars 2012).

Moraliskt sett förefaller det också rimligt att den som inte lyckas så bra i samhället inte bör kräva så stora bidrag som bara är möjligt från sina medmänniskor. Har man en sådan inställning finns det alltid frivilliga försäkringar som i de flesta fall kan bekosta de olyckor och påfrestningar som man kan råka ut för. Sjukpenningförsäkringen är ett exempel.

Joshua Greene har däremot inte lyckats analysera utilitarismen så ingående att han kan dra några egentliga slutsatser om hur ekonomisk omfördelning borde bedrivas trots att detta varit en central fråga för utilitarismen i mer än 100 år.

Rawls' teori, blart 2005

Läs även andra bloggares åsikter om utilitarism, omfördelning, utjämning, Rawls, Harsyani, Joshua Greene, skattepolitik, filosofi, politik på intressant.se

Socialistisk jämlikhet tynar bort?

Jämlikhet i betydelsen inkomstutjämning har både i Löfvens retorik och i partiprogrammen tonats ner till förmån för den borgerliga tolkningen "lika chanser".

För snart ett år sedan uppmärksammade jag att Socialdemokraterna gjorde ett avgörande skifte i sin ideologi när Stefan Löfven inför Almedalen 2015 började tala om "utvecklingsmoral" och att alla ska satsa på att utveckla sin egen utvecklingspotential. Dessutom skulle löneskillnaderna i den offentliga sektorn öka (3 000 kr/mån i extra löneökning för lärarna). Min förmodan var dock att denna ideologiska omorientering inte skulle uppmärksammas i debatten (bloggart 30/6-15).

Emellertid tycks Löfvens omorientering varit ett inslag i en mera allmän vandring bort från den socialistiska jämlikheten i den ideologiska debatten till förmån för den borgerliga inställningen att jämlikhet betyder lika möjligheter och chanser - inte lika ekonomiskt slutresultat. Detta framgår av en undersökning gjord av idéhistorikern fil dr Per Sundgren (tidigare kommunalpolitiker V). Den refereras i en debattartikel i DN 24/5-16 som bygger på en rapport från tankesmedjan Katalys, som leds av socialdemokraten Daniel Suhonen (Partierna och jämlikheten, pdf). Här finns både en idéhistorisk översikt och statistik över hur ofta ordet jämlikhet förekommit i olika partiprogram.

Socialdemokratins utveckling i korthet har gått från avskaffandet av den privata äganderätten med övergång till ett annat ekonomiskt system i början av 1900-talet till planmässig hushållning i efterkrigsprogrammet. Därefter betonas jämlikhet i betydelsen ekonomisk utjämning (särskilt 1968) samt ekonomisk demokrati. Ett undantag är partiprogrammet från 1960 som godtog inkomstskillnader baserade på arbetsinsats, yrkesskicklighet och initiativkraft. Denna formulering togs bort 1975.

I partiprogrammet från 2001 omnämns jämlikhet särskilt frekvent men nu i den allmänna betydelsen "välfärd". Mera specifikt sägs jämlikhet handla om ge alla samma möjligheter att bland annat ”fritt kunna göra sina egna olika val och utveckla sin egen identitet”. Redan här finns embryot till Löfvens utvecklingsmoral. Socialdemokratin har blivit borgerlig.

Liknande gäller för Liberalerna och Centerpartiet. De mera inkomstutjämnande formuleringarna i partiprogrammen tunnas ur och ordet jämlikhet kommer att betyda lika chanser och möjligheter där initiativrikedom, kreativitet, ansvar och skapande förmåga legitimerar inkomstskillnader. Denna utveckling finns inte hos Allmänna Valmansförbundet/Högerpartiet/Moderaterna som redan från början avvisade inkomstutjämning och istället betonade nyss nämnda individuella egenskaper som lovvärda. En viss orientering till förmån för inkomstutjämning finns dock de senaste åren.

Analysen borde kompletteras med en granskning av jämlikhet/inkomstutjämning mot bakgrund av vad man uppfattar som orsaken till inkomstskillnaderna ("klyftorna" som socialisterna uttrycker saken). Sundgren pekar på att utjämning inte var viktig efter förra sekelskiftet eftersom den rådande ordningen snart troddes skulle gå under. När revisionismen bidrog till uppfattningen att kapitalismen skulle bli obestämt varaktig blev utjämning av kapitalägarnas inkomster aktuell. På något sätt omvandlades denna strävan också till ett egalitärt sentiment som riktade sig mot andra höginkomsttagare. Detta fanns redan under (den andra) franska revolutionen och var sannolikt drivkraften hos Karl Marx innan han hade utformat sin teori om kapitalismens undergång.

Jämlikhet och inkomstutjämning har dock kvar sin attraktionskraft hos vissa väljargrupper på vänsterkanten. En del bedömare gör även gällande att stöd också finns inom högerpopulistiska strömningar som växer sig allt starkare i Europa. Vänstern skulle då kunna få stöd från oväntat håll när identitetsfrågorna minskar i intresse.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, utjämning, lika chanser, Löfven, inkomstskillnader, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Världens fattiga minskar i andel och antal

Världen blir allt bättre. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har minskat från 55 procent 1950 till ca 10 procent 2015. Det framgår av en sammanställning av en rad diagram som Vox Media publicerade i början av året.

Även antalet extremt fattiga i absoluta tal har sjunkit sedan 1970. Då var antalet 2,22 miljarder människor, vilket sjunkit till 1,01 miljarder 2011. Det är en minskning med 55 procent på 41 år.

Vox redovisar också en betydande mängd ytterligare statistik och diagram som visar stora framsteg för mänskligheten. Det rör sig om hunger, veckoarbetstid, barnarbete, matkostnadernas andel, medellivslängd, barnadödlighet, döda i krig, mordfrekvens, antal demokratier, utbildningstid, läskunnighet, hemlösa i USA, tillgång till internet mm. Vox länkar också till ytterligare statistik och diagram på dessa områden.

Massmedias rapportering tycks vara ganska enögd. De socialistiska debattörernas teser verkar vara direkt felaktiga.

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, global fattigdom, mänskliga framsteg, kapitalism, marknadsekonomi, jämlikhet, socialism, politik på intressant.se

Ökad jämlikhet blir nu större löneskillnader

SOCIALDEMOKRATERNAS UTJÄMNINGSIDEOLOGI HAR HAVERERAT 

Ökad jämlikhet kan inte längre vara Socialdemokrtaernas rättesnöre efter Löfvens utspel om höjda lärarlöner med 3 000 kr/m och lanserandet av devisen "utvecklingmoral". Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

För 45 år sedan lanserade Socialdemokraterna devisen "ökad jämlikhet" som blev en riktlinje för S-politiken i den vänsterbetonade debattmiljö som rådde på 1970-talet. Vänsterideologin fick genomslag på tre stora områden:

1. Lärarlönerna sänktes i relation till andra akademiska tjänstemän i den privata sektorn
2. Progressiviteten i skatteskalorna skärptes under hela 70-talet
3. En offensiv mot näringslivet, kapitalägandet och marknadsekonomin påbörjades

Löfven minskar jämlikheten

 Till slut kom även Socialdemokraterna fram till att de relativt sjunkande lärarlönerna har lett till att skolan håller på att förstöras. De duktigaste studenterna söker sig inte längre till läraryrket. Stefan Löfven (S) menar nu i samband med Almedalen att 60 000 lärare ska få 3 000 kronor i högre månadslön. Och löneökningarna ska enbart ges till de duktiga lärarna (DN).

Tanken att lärarna skulle arbeta med idealitet och solidaritet  som drivkrafter har visat sig vara felaktig - trots att den gamla egoistiska överhetens lärarkår bytts ut mot nya, mer socialistiskt uppfostrade människor. Nu vill Löfven vädja till de blivande lärarnas pengamässiga egenintresse. Göran Greiders "solidariska gen" tycks inte vara något som Löfven tror på.

Ovanpå detta minskande av den ekonomiska jämlikheten vill Löfven också satsa på den socialpsykologiska ojämlikheten. Alla ska satsa på att utveckla sin egen potential. Det kallar han "utvecklingsmoral". Kommer någon ihåg hur näringslivet mötte den vänstervridning som gjorde sig bred på 1970-talet? Det var med devisen "satsa på dig själv". Till slut har SAF:s motstånd mot lönenivellering och kollektivism fått resultat. Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

Vi ser enligt min mening nu ett betydelsefullt ideologiskt skifte hos socialdemokratin. Det verkar gå spårlöst förbi i debatten. Och det är naturligt att inte uppmärksamma ett ideologiskt nederlag. Eftersom kanske 80 procent av alla som arbetar för massmedia omfattar den gamla ideologin kommer vi via media knappast att få höra om detta ideologiskifte. Desto viktigare är det då att vi andra framhåller att den egalitära ideologin håller på att förtvina.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, jämlikhet, utjämning, utveckling, ökd jämlikhet, utvecklingsmoral, Löfven, Almedalen, ideologi, politik på intressant.se

Jämlikhet som utjämning kan kanske inte motiveras?

Vid Timbros seminarium om jämlikhet framkom ingen grundläggande motivering för det önskvärda i lika utfall. Avgörandet överlämnades till intuitionen eller rent tyckande trots exemplifierandet med sofistikerade livbåtar.

Timbro presenterade en rapport om jämlikhetsfrågan vid ett seminarium 4/6 2015 (YT), författad av professorn i praktisk filosofi Per Bauhn vid Linnéuniversitetet. Den har titeln Bortom missunsamhetens etik: argument för ett rättighetsbaserat jämlikhetstänkande och kommenterades av Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid SU. Bauhn går igenom olika synsätt på jämlikhet - likabehandling, lika rättigheter och lika utfall. Därutöver kretsar Bauhns argumentation en hel del kring det konkreta exemplet där föräldrarna erbjöd sig att bekosta ett hörselimplantat på barnets andra öra som landstinget inte ansåg sig ha råd till. Detta sade dock SMER (Statens medicin-etiska råd) nej till med motiveringen att alla behövande inte kunde få en sådan operation från den offentliga vården.

Exemplet är dock inte renodlat sådant att det illustrerar vad Bauhn kallar "missunsamhetens etik". Debatten blev något oklar eftersom Tännsjö inte riktigt heller kunde explicit uttrycka exemplets brister. Men han fick fram att den offentliga vården inte ska låta externa betalare utnyttja vårdkapaciteten även om det inte skulle betyda att någon annans vård blev lidande. Då fick man gå till Sophiahemmet eller åka utomlands, menade han.

Missunnsamhetens etik är ett utflöde från den radikala jämlikhetstanken som utgår från att alla helst ska få exakt lika utfall. Bauhn hänvisade till de Röda Khmererna som faktiskt hävdade att alla skulle äga lika mycket (eller just ingenting). Det var verklig kommunism enligt dem. Och den hade i praktiken fruktansvärda konsekvenser.

Det hade varit intressant om de två filosofiprofessorerna hade kunnat formulera hur jämlikhetsförespråkarna moralfilosofiskt egentligen rättfärdigar en radikal utjämning. Hur ser den etiska teori ut som motiverar att det är rättvist eller gott att alla människor i ett samhälle lever på samma levnadsstandard och välfärdsnivå? Jag har länge efterlyst en redogörelse för denna teori X, som jag inte sett beskriven någonstans i den filosofiska diskursen. Inte heller nu fick vi någon redogörelse.

Per Bauhn ger i inledningen i sin rapport (pdf) en närmast naturalistisk beskrivning av människors krav på jämlikhet i meningen utjämning. Experiment gjorda av forskare med hjälp av det kända "ultimatumspelet" visar att spelare B inte finner sig i alltför ojämlika utfall. Om A föreslår en delning av den till buds stående penningsumman så att B får mindre än 40 procent tenderar B att säga nej så att varken A eller B får något alls. Missunnsamheten hos B är på grund av uppfostran eller medfödda egenskaper så stark att om B endast får 25 procent kommer B med säkerhet alltid att avstå från sina 25 mot att få nöjet att beröva A de 75 som denne hade tänkt sig.

Man behöver emellertid inte konstruera fördelningsspel för att förstå hur denna barnsliga missunnsamhetsmekanism fungerar. Förmånen att få dela på en tårta kan helt förgiftas om en av kontrahenterna känner sig föfördelad genom att få en något mindre bit än andra. Föräldrar brukar därför tillämpa "millimeterrättvisa" för att få lugn. Och barnen växer upp med denna likadelning i bakhuvudet. Som vuxna blir de avundsjuka på andra som lyckas bättre och kräver på politisk väg löneutjämning och progressiva skatter. Som tur är, skulle jag säga, finns det några som förstår att skillnader i "förtjänst" också måste räknas in. Det som ska fördelas måste ju produceras i det verkliga livet och utgörs inte av tårtor eller manna från himlen.

Med vilken rätt fordrar då de radikala jämlikhetsivrarna att få ta hand om de resurser som de mer än genomsnittligt produktiva kan frambringa? Är inte detta ett krav på ett slags slaveri? Bauhn, som företräder en viss omfördelning i enlighet med Alan Gewirths filosofi (bloggart aug-06), hänvisar till att de fattigaste, som t ex Kant förespråkade, måste få ekonomisk hjälp. Någon fullgod etisk teori är det dock inte fråga om. Gewirhs teori förefaller också vara ganska dunkel.

Torbjörn Tännsjö, som är utilitarist (blserie-05), nämnde att han inte är för jämlikhet. Men han tyckte ändå att det bästa vore om Sverige sänkte sin levnadsstandard till genomsnittlig världsnivå. Någon motivering gav han inte. Han ville däremot med hjälp av ett annat konkret exempel rättfärdiga SMER:s ställningstagande och gendriva Bauhns missunnsamhetstes: Vi har en lyxkryssare som håller på att sjunka. Passagerarna hänvisas till livräddningsflottar. Då visar det sig att vissa passagerare betalat extra för att få gå ombord på en specialbyggd livbåt med goda faciliteter. Denna ojämlikhet hävdade Tännsjö är oacceptabel och stötande. I praktiken hänvisade Tännsjö alltså till en moralisk intuition - inte till en etisk teori,

Något riktigt medhåll fick Tännsjö inte från publiken. Så redan där uppstod problem. Men även om man accepterar moralisk intuition i något fall har Tännsjö inte bevisat att kravet på utjämning i mera allmän betydelse skulle ha någon moralfilosofisk evidens. Tvärtom har den epokgörande granskning av fördelningsproblemen, som gjordes av John Rawls 1971, avvisat att likafördelning skulle vara det rättvisa och önskvärda. Med Rawls' metoder (inte hans teori) menar jag att man kan komma fram till att de sämst ställda bör garanteras ett trygghetsgolv (se t ex blart mar-12). Det implicerar att ganska stora inkomstskillnader kan betraktas som rättvisa.

Slutligen finns det en aspekt i Rawls' huvudteori, som jag skulle kalla 'srtukturell missunnsamhet', som inte diskuterades av de två professorerna. Inkomstskillnader bör tillåtas enligt Rawls om de förbättrar för de sämst ställda. Men det är tänkbart att det finns inkomstskillnader som t ex enbart förbättrar för medelklassen, Ska de då inte tillåtas? Menade Rawls verkligen att samhället skulle vila på lagfäst missunnsamhet? Strävan efter Pareto-optimum borde väl vara tillåten i Rawls' samhälle?

Läs även andra bloggares åsikter om missunnsamhet, Bauhn, Tännsjö, jämlikhet, utjämning, Rawls, fördelningspolitik, rättvisa, moral, etik, moralfilosofi, ekonomi, politik på intressant.se

Varför kan vi inte sätta tilltro till Piketty?

Inkomsterna har visserligen ökat för de rika i USA men det är inte fråga om kapitalinkomster, I Frankrike har det inte varit någon ökning alls av de rikaste andel. De förmögnaste har i båda länderna inte ökat sin andel av kapitalet. När kapitalet ökar i relation till BNP är det vanligt folk som sparar i pensionsförsäkringar och bostäder. Andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet har minskat - inte ökat som Pikettys teori säger.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty kom för drygt ett år sedan ut med den engelska översättningen av Kapitalet i det 21:a århundradet som kommer på svenska efter sommaren. Trots allvarlig kritik dyker hans teser ändå upp både i Sverige och utomlands. I Storbritannien gjordes sålunda ett TV-program som sändes 17/5 (De superrika) med en intervju med Piketty. Jag skrev förra året ett antal bloggartiklar om Pikettys teorier och det kan nu vara intressant med en kort översikt.

Pikettys framställning består av tre element: en omfattande statistisk redovisning av de rikas inkomstutveckling och förmögenhetsutveckling mm, en prognosteori om den framtida utvecklingen samt rekommendationer om högre skatter för att motverka den prognostiserade utvecklingen.

Diskussionen handlar om "de rikas" inkomster och förmögenheter som i båda fallen definieras som de 10 procenten med de högsta beloppen - ibland den enda procent av alla inkomsttagare som har den högsta inkomsten eller den största förmögenheten (inte nödvändigtvis samma personer). Först kan vi konstatera att "de rika" fått relativt sett högre inkomster sedan 1970-80 i en rad länder. Den tiondel med de högsta inkomsterna fick under den första delen av 1900-talet en allt mindre andel av de totala inkomsterna (i absoluta tal ökade naturligtvis inkomsterna för toppdecilen, men andelen minskade).

Från 1970 ökade de rikas inkomstandel i USA från 38% till 48% 2010 men stod stilla i Frankrike

Inkomstskillnaderna ökade mest i USA medan ökningen i Sverige bara gick från 23 till 28 procent (nederst i diagrammet, andra mindre länder ligger också lågt, blart aug-14).  Piketty gör nu gällande att denna relativa inkomstökning huvudsakligen består av kapitalinkomster som kommer från ärvda förmögenheter. Genom att denna utveckling fortsätter enligt hans prognosteori kommer en allt större andel av kapitalet att ägas av de rikaste som då också får en allt större del av samhällets inkomster. Det innebär en fara för demokratin och samhällets stabilitet, hävdar han.

Här kan vi enkelt konstatera att Piketty har fel om Sverige. Inte nog med att de rikastes utveckling har varit sämre i Sverige än i andra länder, dessutom har vanliga medborgare fått en snabbare inkomstökning än när de rikaste hade lägst inkomstandel:

Medianinkomsten ökade med nästan 50% 1992-2012 mot drygt hälften så mycket föregående 20-årsperiod

Att inte ens Pikettys första teoridel gäller för Sverige visas också av att kapitalinkomsternas andel på 20 år endast stigit från drygt 11 till drygt 13 procent av faktorinkomsterna (dvs oräknat transfereringar, Scb). För andra länder stämmer de senare delarna av Pikettys teori också ganska dåligt. Vi borde kunna se en tydlig ökning av de stora förmögenheternas andel om den registrerade inkomstökningen beror på ökande kapitalinkomster. Här visas först den förvånansvärt långsamma utvecklingen både i USA och Frankrike:

De röda korrigeringarna har gjorts av Financial Times som granskat en del av Pikettys statistik (blart maj-14).

Från det första diagrammet i början kunde vi avläsa att den franska inkomstandelsutvecklingen för de rika stod helt stilla mellan 1970 och 2010. Som väntat har inte heller den förmögnaste decilen ökat sin förmögenhetsandel. Men i USA har inkomstandelen för de rikaste under samma period ökat från 38 till 48 procent trots att de förmögnastes ägandeandel i stort sett också stått stilla. Av detta följer två slutsatser:

1. Inkomstökningen för de rika i USA består inte av kapitalinkomster
2. De ökade inkomsterna har inte lagts till kapitalet så att andelen ökat

Både den amerikanska och franska utvecklingen visar att grunden för Pikettys prognosteori inte stämmer: Kapitalinkomsterna för de rika i USA ökar inte i andel, inkomsterna för de rika i Frankrike ökar inte i andel. Det är superentreprenörer och andra företagare som svarat för de rikas ökade inkomstandel i USA. På 32 år har andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet minskat från 41 till 30 procent (blart juni-14). Den faktiska utvecklingen visar alltså inte de tendenser som Piketty behöver till sin prognosteori. Han försöker därför bevisa sin teori med ett indirekt resonemang.

Om det är så att sparandet ökar i relation till BNP menar Piketty att det är naturligt att det är de rika som står för större delen av sparandet. Då kommer de rikastes andel av inkomsterna och då i form av kapitalinkomster att öka. Dessa inkomster kommer att sparas och i sin tur öka förmögenheterna som sedan ärvs, enligt Piketty. Mer precist säger Piketty att det är de rika som står för ökningen av kapitalkvoten (kapitalstocken/BNP) och dess ökning bestäms av sparkvoten och omvänt av tillväxten. Här presumerar Piketty att sparkvoten alltid är konstant, men inte någonstans har han angivit grunden för detta (Krusell&Smith) . När tillväxten sjunker leder sparandet till att kapitalkvoten stiger. Det är vad som ska hända i framtiden enligt Piketty. I själva verket säger all empiri att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (K&S). En teknologiskt betingad tillväxtminskning är dessutom högst osäker.

Det allvarliga felet i Pikettys prognosgrund för USA är dock att kapitalkvoten i hans statistik steg från 3,5 ggr BNP 1970 till 5 ggr 2007 samtidigt som detta inte nämnvärt ökade de rikastes kapitalinkomstandel. Likaså ökade Frankrikes kapitalkvot från drygt 3 ggr BNP 1970 till 5,8 ggr 2010 (diagr) utan att de rikastes inkomstandel ökade något alls. Härav kan vi dra följande slutsats:

• När sparkapitalet ökar i relation till BNP är det inte de rikaste som svarar för sparandet

Den ökning av kapitalkvoten, som naturligen pågår i kapitalistiska länder, är sedan 1970 en följd av vanliga människors sparande varav en god del sker i bostäder och pensionsförsäkringar. Här nedan ser vi Frankrikes kapitalkvot uppdelad på komponenter:

Hela ökningen av kapitalstocken sedan 1970 (i rel till nationalinkomsten) beror på bostäderna (ljusgrått fält)

Denna tes att Piketty ger en missvisande presentation av utgångspunkten för prognoserna genom att inte nämna bostäderna utvecklas av doktoranden Matthew Rognile vid MIT och några svenska ekonomer (blart jun-14)  samt har omnämnts i SvD 14/5-15 av Malin Sahlén.

Så vad blir kvar av Pikettys teori om kapitalet som skulle kunna föranleda krav på högre inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt? Att arbetsinkomsterna för de rika i USA har ökat kraftigt (men inte i Frankrike) kan möjligen elda på kraven på högre skatter för höginkomsttagarna. Detta kan dock enbart motiveras med avundsjuka och inte med Pikettys ädla hypotes om en kapitalkoncentration som går i arv och blir en fara för demokratin och stabiliteten i samhällssystemet. Att inkomstutvecklingen för vanliga medborgare i USA varit medioker kan knappast avhjälpas med att vanligt folk får större bidrag. När efterfrågan på arbetskraft ökar kommer rimligtvis lönerna att stiga i snabbare takt.

Vi kan alltså inte sätta någon större tilltro till Pikettys resonemang om en kommande, farlig kapitalkoncentration när hans egen statistik inte ger något stöd för en sådan destabiliserande utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, de rika, förmögenheter, höginkomsttagare, entreprenörer, kapitalägare, kapitalkvot, inkomstutveckling, kapitalinkomster, ojämlikhet, klyftor, inkomstskillnader, ekonomi, politik på intressant.se

Karriärkvinnornas löner ger ojämlikhet

Ökad jämställdhet ger ökad ojämlikhet i lönestatistiken. Snart får vi väl höra att klyftorna ökar.

Nu ska det bli kvotering till börsföretagens styrelser om inte företagen själva sätter in minst 40 procent kvinnor i styrelserna. Justitieminister Morgan Johansson (S) antydde tom att företagen skulle upplösas om de misslyckades. Han backade dock och pekade på möjligheten att ta ut straffavgifter som relaterade till företagens omsättning.

En förutsättning för att det ska gå att sätta in kvinnor i styrelserna är att det finns kvinnor i högt uppsatta positioner inom företagen att välja på. Företagsledningarna måste därför uppmuntra kvinnor att göra karriär, vilket naturligen leder till att alltfler kvinnor får höga löner. Av lönestatistiken från Medlingsinstitutet kan vi se att det finns en sådan tendens de senaste åren (SCB). Lönespridningen bland kvinnor, men inte bland männen, har ökat.

Lön för 90:e percentilen i relation till 10:e

Jämställdheten bland kvinnor har medfört att den ekonomiska jämlikheten på löneområdet totalt sett också blivit mindre (den mittersta kurvan har stigit på slutet). Snart får vi kanske höra alarmisterna säga att Sverige håller på att dras isär av ökad ojämlikhet utan att man nämner att det beror på ökad jämställdhet. Ökningen av löneskillnaderna mellan högavlönade och lågavlönade skedde i övrigt under den förra socialdemokratiska regeringens tid och upphörde när Alliansen tog makten.

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, jämlikhet, kvotering, kvinnolöner, löneskillnader, ekonomi, politik på intressant.se

Global ojämlikhet blir slagträ mot friheten?

Genom att peka på de fattiga i utvecklingsländerna kan vänstern uppamma moralisk indignation i de rika länderna mot de stora skillnaderna  mellan länderna. Det underlättas av att skillnaderna inte beskrivs som olika inkomster utan som "rikedomsklyftor". Slutsatsen tycks vara: höjda skatter.

En procent av världens befolkning äger nästa år lika mycket som resten av världen. Det var ett av resultaten som vänsterorganisationen Oxfam presenterade nyligen. Det är en organisation grundad 1942 i Oxford med uppgift att lindra svält (famine). Man kan tycka att uppmärksamheten kring de rikaste egendomsägarna inte har så mycket att göra med de fattiga i världen om man inte är ute efter deras pengar. Men "rikedomsklyftorna" var ansatsen i radioprogrammet Filosofiska rummet 29/3-15 där programledaren Lars Mogensen försökte styra in diskussionen huruvida det var ett moraliskt problem att så få ägde så mycket.

Filosofiska rummet, SR

Egendomsägande är emellertid inte detsamma som inkomst eller levnadsstandard. Johan Norberg nämnde att hans dotter med 27 kronor i sin sparbössa formellt är rikare än 2 miljarder av jordens invånare. Oxfams turnering av statistiken är alltså propagandistisk och missvisande. Det är naturligtvis inkomster och inte förmögenheter som borde jämföras. De fattiga  kan inte äta de rikastes förmögenheter om de skulle få del av dem. Förmögenheterna består antingen av maskiner, byggnader och anläggningar eller också av aktier med ganska fluktuerande värden (SvD jan-14).  Om vänstern kunde konfiskera rikedomarna skulle de visa sig ha ett lågt pris om man försökte sälja dem.

Problemet med att några få äger mycket borde diskuteras i termer av makt och inflytande om man inte som Thomas Piketty har en teori om att ägandet på lång sikt omvandlar det mesta av inkomsterna i samhället till kapitalinkomster. Men den teorin verkar svajig och är långt ifrån bevisad. I praktiken kom programmet också att handla om inkomsternas fördelning i världen.

Genom protektionismens tillbakagång och globaliseringen har den extrema fattigdomen halverats (dvs en inkomst mindre än 1,25 USD per dag). Vi fick inte något svar på Norbergs problemställning men den tycks implicera en av Per Molanders farhågor att den fria utvecklingen går mot destabiliserande klyftor inom länderna (blart nov-14). Norberg belyste inte heller hur allvarliga farorna kunde bli med stillastående löner eller om det kunde tänkas bli lönesänkningar genom invandring av lågavlönade och handeln med låglöneländer. Några sådana farhågor hade inte vänsterdebattören Petter Larsson och professor Lena Halldenius. Vi fick inte heller något svar på Mogensens fråga huruvida vi i Sverige har rätt till skyhögt högre välstånd än en bonde i Laos från någon av deltagarna.

Man kan fråga sig varför inte ett land som jobbar hårt med att producera alltmer sofistikerade produkter som mer och mer automatiskt kan producera vad landet behöver inte skulle få göra detta? Finns det någon moralisk princip som skulle fordra att landet stoppade sin välståndsökning därför att andra länder inte lyckas lika bra? Eller finns det en moralisk princip som ålägger  rika länder att ta ut en väldigt hög skatt för att ge dessa pengar i bidrag till länder som inte kan organisera produktionen lika effektivt?

Att ställa de fattiga i u-länderna mot de välbeställda i-länderna är en beprövad strategi för att vrida debatten åt vänsterhållet. Det var så "den nya vänstern" växte fram på 1960-talet. Vänsterdebattörerna lanserade en berättelse om hur i-länderna genom den internationella handeln "sög ut" u-länderna. Det syntes ju tydligt på hur fattiga (med låga inkomster) folk i u-länderna var. Så småningom omvandlades synsättet till att kapitalägarna inom landet "sög ut" arbetarna genom företagens höga vinster. Vänstern kunde väcka liv i Marx' mervärdeteori och kräva högre löner både genom vilda strejker och genom avtalsförhandlingar. Följden blev inflation och nästan stillastående välfärdsökning.

Både Larsson och Halldenius föreföll i något olika mån beredda  att göra de internationella inkomstskillnaderna till slagträ i debatten om de rika ländernas välstånd. Larsson vill rakt av utjämna de globala inkomsterna (även om det skulle ta tid) medan Halldenius åberopade filosofen John Rawls. Denne har enligt Halldenius hävdat att exakt jämlikhet (total inkomstutjämning) vore att föredra om det inte är så att vissa inkomstskillnader skulle ge ännu större välfärd till dem som skulle höra till de sämst ställda (i denna fördelningssituation) än de skulle ha haft med jämlikhet. Man måste ta hänsyn till incitamenten att arbeta är motiveringen enligt Rawls. Mogensen ställde inte frågan till Larsson hur hans totala inkomstutjämning skulle kunna ge incitament till bättre arbetsprestationer. Är t ex kommandoekonomi lösningen?

Rimligtvis hade Rawls inte hela jordens befolkning framför ögonen när han lanserade hur individerna i en ursprungsposition bakom "okunnighetens slöja" gemensamt och enhälligt bestämde sig för en princip för inkomstomfördelning i det framtida samhället. Här borde Halldenius ha förklarat hur man kan gå från regelfastställandet i en nationalstat till hela världen utan att ens ha inrättat en världsregering. Oavsett detta skulle både Larssons och Halldenius recept kräva frihetsinskränkande skattehöjningar av drakonisk natur som redan på det nationella planet inom i-länderna är uppenbart orealistiska. Men som principiellt slagträ kan sådana utjämningskrav fungera effektivt i debatten.

Det borde vara viktigt att både pragmatiska och filosofiska invändningar mot Larsson och Halldenius kommer fram i debatten, vilket inte skedde i programmet. Det kan därför klassificeras som ensidigt, vilket måste upplevas om en besvikelse för dem som ändå satt tilltro till programledaren Mogensens opartiskhet. Norberg fick aldrig kommentera det filosofiska problemet. Han skulle ha kunnat åberopa filosoferna Robert Nozick och Frierich Hayek emot Larsson och Halldenius. Man kan t ex hävda att Hayeks åsikt att de sämst ställda åtminstone ska tillförsäkras en minsta överlevnadsnivå nu håller på att förverkligas genom att allt färre befinner sig i extrem fattigdom. Detta sker dessutom tydligen utan att u-hjälpen ökar.

Själv anser jag att man också skulle kunna åberopa en revidering av Rawls teori mot Halldenius' långtgående egalitära tolkning av Rawls. Denna tolkning har knappat ens stöd hos Rawls själv eftersom han förmodade att hans samhälle i praktiken kunde klara sig med proportionell skatt. Den revidering som härutöver har visst fog för sig är att medborgarnas beslut om fördelningsprincip bakom okunnighetens slöja inte skulle utmynna i en princip som skulle ge maximal utdelning om man hamnade bland de sämst ställda och i gengäld få underkasta sig en hög beskattning om man skulle bli framgångsrik. Skatten kan bli så hög att en ytterligare höjning skulle minska incitamenten att arbeta så mycket att alla inklusive de sämst ställda skulle få det sämre än med lägre skatt. Det verkar mer rimligt att medborgarna istället skulle bestämma sig för en mera modest princip som enbart garanterade en trygghetsnivå om man hamnade bland de sämst ställda.

Ett stöd för min uppfattning om ett trygghetsgolv som fördelningsprincip ges av de empiriska undersökningar av Rawls' teori som gjorts med experiment av Frohlich och Oppenheimer (Choosing Justice, 1992), se bloggartikel mars 2012. Utan att man göra troligt att medborgarna skulle välja den s k differensprincipen med maximin faller det filosofiska försvaret för höga skatter, stark omfördelning och frihetsinskränkninga. Denna revidering ligger mycket mera i linje med Hayeks uppfattning i boken Frihetens grundvalar som Timbro nyligen utgav i ny upplaga. Vi kanske kan tala om en syntes mellan Rawls och Hayek (bart jan-14)?

Skälig omfördelning - några sakliga alternativ

För att sakligt kunna motivera statlig inkomstomfördelning måste man utgå från principer som man är enig om. Nobelpristagaren Harsanyi lanserade en modest variant av utilitarismen och Rawls ville gynna de sämst ställda maximalt. Experiment visar dock att folk hellre väljer ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

För att motivera progressiva skatter eller rentav en långtgående inkomstutjämning har politiker och samhällsfilosofer hänvisat till Karl Marx och den princip han nämnde i förbigående: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Oftare har man emellertid använt sig av den moralfilosofiska lära som konstruerades av Jeremy Bentham och som av hans efterkommande kallats utilitarism (en term som först nämndes av författaren John Galt). Problemet för dessa filosofiska läror har dock varit att grundprinciperna uppenbarligen enbart varit postulat gripna ur luften.

Först vid mitten av 1900-talet började samhällsfilosoferna göra försök att motivera hur grundprinciperna skulle rättfärdigas. Man tog då hjälp av tankeexperiment som skulle få fram hur man på ett opartiskt sätt skulle välja postulaten för samhällets politik för inkomstomfördelning. Den grundläggande idén var att invånarna i samhället i en ursprungsposition bestämde sig för en princip utan att veta hur de själva skulle gynnas eller missgynnas av dess tillämpning.

I början av 1950-talet lanserade den ungerskfödde filosofen och spelteoretikern John Harsanyi (1920-2000) en teori att de opartiskt tänkande medborgarna skulle välja en utilitaristisk princip som grund för omfördelning av inkomster. Härvid skulle de beakta att den traditionella utilitarismen inte kunde användas utan att man också räknade med att dess slutsats om en total inkomstutjämning hade en negativ verkan på incitamentsstrukturen som förhindrade en maximering av samhällets resurser. Den traditionella utilitarismen byggde som bekant på att marginalnyttan av höjda inkomster var fallande vilket skulle ge upphov till en större sammanlagd nytta om de rikas pengar omfördelades till de fattiga (som hade mera nytta av pengarna).

Harsanyi, som fick Nobelpriset i ekonomi 1994 tillsammans med John Nash, menade alltså att beskattningen av högre inkomster inte kunde skärpas så mycket att hela samhällets inkomster påverkades negativt av att nyttan av ytterligare omfördelning motverkades av den negativa nyttan av utebliven eller sämre produktion. Genom att Harsanyi lade fram sin teori på ett abstrakt matematiskt sätt med mycket formler fick hans arbete inget större genomslag.

Det var först när John Rawls (1921-2002) vidareutvecklade några av Harsyanis idéer som ansatsen med ett samhällskontrakt fick nytt genomslag. Rawls lanserade termen "okunnighetens slöja" som benämning för den tänkta situationen i ursprungspositionen. Och han lanserade maximin-princpen som beslutskriterium i ursprungspositionen istället för maximering av den förväntade nyttosumman i hela samhället. Kontraktsparterna skulle helt enkelt kunna antas vara försiktiga och beakta att vissa av dem skulle kunna få det knapert om de inte kunde utvinna nytta av sina möjliga inkomster även om hela samhället var rikt. Det gällde att få maximalt mycket även om utfallet blev minimalt (=man visade sig höra till "de sämst ställda" - utvecklades i En teori om rättvisa, 1971).

Mot detta invände Harsyani i en artikel 1975 där han gjorde en analogi med vården av obotliga patienter på ett sjukhus. Maximin-principen skulle ju ge nästan alla resurser till dessa "de sämst ställda" som inte skulle bli så mycket bättre. Däremot skulle de som svarade positivt på vårdinsatser inte få särskilt mycket vård. Det måste därför vara bättre att maximera tillfrisknandet än att vårda utan resultat. Analogin torde ha uppfattats som mindre adekvat eftersom Harsyanis invändning inte har fått genomslag i debatten.

En mera allvarlig invändning bedömer jag är ifrågasättandet att medborgarna bakom okunnighetens slöja skulle använda sig av vare sig  maximin-principen eller maximering av förväntat värde. Folk är inte så extremt pessimistiska att de måste ha maximalt bra utfall i alla lägen om detta samtidigt leder till ganska höga skatter om man inte hör till de sämst ställda. Experiment visar (Frohlich & Oppenheimer, 1992) att folk tenderar att välja en princip om ett trygghetsgolv i en situation där de inte vet hur utfallet blir. Då har de fortfarande kvar chansen till ganska höga inkomster om de lyckas, men slipper råka ut för en katastrof om de misslyckas. Denna princip ansluter också till Hayeks ansats att även i ett fritt samhälle bör det finnas statligt finansierad hjälp åt de sämst ställda - i själva verket en ganska traditionell uppfattning. På sin ålders höst fick Rawls kanske också större förståelse för denna princip.

Ett fjärde alternativ för skälig omfördelning skulle kunna vara att man hittade en grundprincip som alla intuitivt skulle kunna vara överens om förutsatt att man resonerade opartiskt. Det är förvisso svårt att finna någon positiv grundprincip för vad som är vällovligt för alla, men en negativ princip går att slå fast: tvång och våld är något dåligt i sig för alla. Problemet är att tvång ibland kan behövas för att ett ordnat samhälle ska kunna fungera. Ett sätt att hantera detta problem är att försöka minimera statens tvångsutövning, men det går naturligtvis ut över precisionen i denna princip. Men man kan ändå ha tvångsminimeringen i åtanke som ett riktmärke.

Slutligen finns kvar den teori som Robert Nozick lanserade, delvis som alternativ till Rawls' teori, och som är uppbyggd  på postulerandet av rättigheter. Hur dessa härleds ligger utanför teorin. Tidigare har man hänvisat till förnuftet eller religiösa ingivelser. Teorin innehåller i princip ingen statlig tvångsmässig omfördelning alls. De sämst ställda blir beroende av välgörenhet om de inte har tagit privata försäkringar mot olika påfrestningar.

Inget av ovanstående fem alternativ till motivering av statlig omfördelning innebär någon särskilt långtgående inkomstutjämning.  Rawls själv tänkte sig exempelvis att det räckte med att ha proportionella skatter. Övriga alternativ är ännu mindre omfördelande. De som vill ha starkare inkomstutjämning kan inte hänvisa till annat än löst tyckande för att "legitimera" sin ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, omfördelning, jämlikhet, rättvisa, skatter, Rawls, Harsanyi, ekonomi, filosofi, politik på intressant.se

Utjämning redan i samhällskontraktet? del II

Ett kontrakt som leder till stora inkomstskillnader blir inte stabilt, menar Molander. Men en närmast total inkomstutjämning, som han förordar, blir väl inte heller stabil? Diskussionen om brist på incitament saknas av någon anledning. Kommandoekonomi är knappast stabil.

Hur ska en bra författning utformas som dessutom är tillräckligt stabil för att bevara de ursprungliga intentionerna bakom samhällskontraktet? Kring dessa problem uppehåller sig Per Molander i den andra hälften av sin bok Ojämlikhetens anatomi. Om Molanders allmänna bakgrundsredovisning skrev jag 27/10-14. Den utmynnade i frågan hur ett ursprungligt kontrakt skulle utformas i fördelningspolitiskt hänseende mot bakgrund av Molanders egen föreställning att Nashs förhandlingsmodell med tiden ger upphov till verkligt stora klyftor i levnadsstandard. Den stora majoriteten av befolkningen skulle pressas ned mot någon sorts absolut fattigdomsgräns.

Ett kontrakt som leder till gigantiska inkomstskillnader verkar enligt Molander vara det som föreslagits av Robert Nozick. Här har alla lika rättigheter men så småningom får ett litet fåtal övertaget. Även om alla byten sker efter en rättvis procedur (frivilligt) kommer inkomstfördelningen att bli mycket ojämn. Molander slutför inte analysen om stabiliteten men man kan föreställa sig att samhället kommer att drabbas av upplopp, revolter, kriminalitet och repression som kanske slår över i revolution. Nozicks förslag är ett stort politisk-filosofiskt misstag, enligt Molander.I klartext menar han tydligen att en oinskränkt äganderätt är destabiliserande.

Det behövs enligt Molander en återkopplingsmekanism som korrigerar utvecklandet av den ojämlikhet som följer av Nashs modell. Här är det främst John Rawls' omfördelningsfilosofi som faller Molander i smaken. Som bekant ansåg Rawls att opartiska kontraktsslutande parter skulle välja ett samhälle där de som visar sig bli sämst ställda ändå får det så bra som möjligt. (Man väljer utifrån en maximin-princip). Här gör Molander en något bisarr utvikning med ett resonemang att höjningen av den sämst ställda gruppen successivt leder till att alla får utjämnade inkomster. I praktiken är det fråga om en avgränsad grupp som enligt Rawls' egen bedömning kunde erhålla välstånd från resten av befolkningen med en proportionell inkomstskatt.

Molander nämner även några mindre kända företrädare för liknande principer. En av dessa är John Harsanyi som före Rawls lade fram en mer utilitaristiskt utformad princip. Senare har Ken Binmore utvecklat fördelningsprinciperna i kontraktsteorin men Molander nämner ingenting mera konkret om dessa två alternativ. Harsanyi skulle dock ha en något mindre utjämnande modell medan Binmore närmast förordar total inkomstutjämning som bärande kontraktsprincip (recension av hans Natural Justice).

Rawls går igenom ett antal omfördelningsprinciper innan han landar på sin egen "differensprincip" om maximal standard för de sämst ställda (blart jun-07). Han avvisar sålunda den utilitaristiska kollektiva lyckomaximeringen eftersom några som inte lyckas så väl i nyttokalkylen då kan offras för de andras bästa. Likaså avvisar han principen om total inkomstutjämning. Denna motiverades ännu 1944 med en indirekt, men förenklad, utilitaristisk kalkyl som byggde på skillnader i marginalnytta (Abba P Lerner). Vi kan kalla den naiv utilitarism. Harsanyi var först med att kritisera denna naiva variant och förorda att man måste beakta att höga utjämnande skatter kan försämra incitamenten och därmed reducera den totala nyttosumman, vilket Rawls också anslöt till.. Men likalöneprincipen har dykt upp i nya skepnader som dock varit löst underbyggda. Den utilitaristiskt orienterade filosofen Peter Singer har dock försökt motivera utjämning (1993) utan att direkt bygga på utilitarismen (blart aug-07).

Diskussionen om omfördelningsprinciper i Molanders bok förlorar sig ett dimmigt töcken men jag tolkar att han ändå är mera radikalt utjämnande än den konventionella tolkningen av Rawls. Detta borde ha lett in författaren på en annan typ av stabilitetsdiskussion. Både Harsanyi och Rawls beaktade att en alltför långtgående utjämning skulle förstöra incitamentsstrrukturen. Även Singer bekymrade sig för att företagarna inte skulle jobba på ordentligt om de inte fick lön för mödan även om han trodde att de anställda skulle fortsätta som vanligt. Kanske man måste upphäva den privata äganderätten, resonerade han. Men även i kommuniststaterna måste man på sin tid betala vid sidan om för att få hantverkarna att jobba. Vi måste därför försöka ändra människans natur, menade han (uppenbarligen orealistiskt).

Läsaren av Molanders bok saknar ett resonemang om hur samhället skulle fungera med svaga ekonomiska incitament. Måste en kommandoekonomi införas? Blir inte följden av detta ett våldsamt motstånd som i slutändan riskerar att välta hela systemet? Molander sviker sin egen uppläggning av vad han vill analysera, nämligen olika konstruktioners stabilitetsegenskaper. Istället övergår han till att diskutera olika belöningsprincipers moraliska legitimitet. (Denna problematik återkommer jag till senare.)

Se även: Är inkomstskillnader nästan godtyckliga? 22/10-14

Läs även andra bloggares åsikter om Molander, ojämlikhet, Rawls, Harsanyi, utjämning, jämlikhet, socialism, samhällskontrakt, politisk filosofi, moral, politik på intressant.se

Utjämning redan i samhällskontraktet I?

Ekonomisk utjämning på politisk väg är ett relativt nytt fenomen i idéistorien. Att detta skulle regleras i författningen är en ännu nyare tanke som fick genomslag med Rawls. Molander ger en översikt i boken om ojämlikheten.

I boken Ojämlikhetens anatomi av Per Molander analyserar författaren hur olika samhällskonstruktioner förmår bevara de ursprungliga intentionerna. Dessa är ofta enbart av samhällsbevarande karaktär. Hugo Grotius menade att grunden för alla rättssystem bör vara den mänskliga naturen där en viktig del "är längtan efter ett fredligt och välordnat samhälle". Från detta kan man dock konstruera mer invecklade författningar och kontrakt.

 Molander ger två exempel på misslyckade element i samhällskonstruktionerna. Det ena är adelns skattefrihet där motprestationen skulle vara militärt skydd. Den andra är medgivandet för kyrkan att beskatta allmogen med tionde. Båda utvecklades med tiden till till ett berikande av små grupper på övrigas bekostnad. Vidare går han igenom den konservativa ideologins anspråk på att kunna legitimera den bestående ordningens ekonomiska skillnader och underkänner dessa liksom även olika religioners rättfärdiganden av ekonomisk ojämlikhet.

Det är det liberala projektet som står i centrum för Molanders granskning. Han nämner Hobbes, Hume, Locke och Rousseau och landar på problemet att ett liberalt samhälle måste innehålla någon föreställning om en korrektionsmekanism som begränsar den ohämmade friheten. En sådan är att det ligger i människans intresse att behärska sig (stoikerna). En annan att drifter och intressen neutraliserar varandra (Helvétius och d'Holbach). Den viktigaste, tredje, riktningen är att regler som hindrar samhället från att falla sönder kommer att utvecklas automatiskt.

Representanter för denna harmonitradition är enligt Molander Montesquieu, Mandeville, Vico, Smith och under 1900-talet Popper, Campell, v Hayek och Friedman. Paradexemplet är den fria marknaden som spontant skulle kunna åstadkomma en harmoni mellanindividuella och kollektiva intressen. Utan att gå närmare in på skillnaderna mellan individuella och kollektiva nyttigheter slår han fast att resonemanget är felaktigt. Han nämner konkret kriminellt beteende, miljöförstöring och diskriminering.

Snabbt övergår Molander till mer spelteoretiska aspekter och berör Robert Axelrods tävlingar mellan dataprogram som upprepade gånger fick spela "fångarnas dilemma". Förutsättningarna för samarbetslösningar är enligt Molander emellertid inte så goda som Axelrod hävdar eftersom resultaten från spel mellan två parter inte kan generaliseras till större grupper. Istället fokuserar  Molander på en annan utvecklingslinje som tar fasta på innehållet i de kontrakt som ska tecknas - dvs vilka principer en bra författning för samhället ska bygga på.

Huvudmotståndarna är här John Rawls med boken En teori för rättvisa och Robert Nozick med boken Anarki, stat och utopi som ibland ses som ett svar till Rawls. Utgångspunkten är att alla i början är jämlika i fördelningspolitiskt avseende. Molander vill nu undersöka huruvida detta egalitära grundtillstånd har möjlighet att överleva under längre tid där en viktig destabiliserande faktor är den ojämlikhet som Nashs förhandlingsmodell med matematisk nödvändighet för med sig. Med denna ansats blir Nozicks alternativ snabbt problematiskt. Molander underkänner detta eftersom det är procedurbaserat och saknar återkoppling och han menar att i den politiska filosofin är det ont om "rena felaktigheter" men Nozicks teori är ett undantag.

Jag ska närmare diskutera  fördelningsprinciperna i Rawls' och Noziks modeller (samt några andra) i en särskild artikel. Här räcker det att konstatera att Molander har fel i beskrivningen av Nozicks modell eftersom denne tar upp korrigeringsproblematiken inom ramen för den "utopi" som han skisserar. På frivillig väg tänker sig Nozick att olika socialförsäkringssystem skulle utvecklas och de svåra fallen skulle dessutom kunna avhjälpas med välgörenhet. Vad Molander borde ha gjort troligt är att detta inte skulle vara tillräckligt för att kunna behålla samhällets stabilitet. Sannolikt är det dock så att de kontraktsslutande personerna i ursprungspositionen inte vågar ta risken att det civila samhället löser fördelningsproblemen tillfredsställande och därför laborerar med andra fördelningsprinciper. Vi är då tillbaka i Rawls' diskussion bakom "okunnighetens slöja".

Det förefaller därmed som om det skulle kunna förutsättas att åtminstone en viss utjämning finns etablerad i varje civiliserat samhälle i meningen att de sämst ställda får ett stöd från den övriga befolkningen.

Del II, olika fördelningspolitiska modellers stabilitetsegenskaper, nov-14

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, jämlikhet, omfördelning, ojämlikhet, Molander, politisk filosofi, Nozick, Rawls, filosofi, ekonomi, politik på intressant.se

Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna

Försöket att förklara ojämlikhet i inkomsterna med Nashs förhandlingsmodell verkar vara felaktigt. Lönerna hölls nere genom privilegier som skråväsendet. När marknadsekonomin blev friare ökade lönerna närmast explosionsartat.

Den matematiskt utbildade författaren Per Molander har länge varit inne på att han kan förklara ojämlikhetens uppkomst. Nu har han kommit med en närmast allmängiltig teori i boken Ojämlikhetens anatomi. Här utvecklar Molander sin matematiska huvudansats att ojämlikheten är en följd av att en liten störning, ett litet övertag, i en förhandling mellan två jämlika parter som  sedan tenderar att förstärkas när förhandlingarna upprepas gång på gång över tiden. Här refererar Molander till att detta har matematikern John Nash visat för 60 år sedan.

Inledningsvis i boken återger Molander dikten Spela kula av Sten Selander som en analogi till ojämlikhetens obönhörliga ökning. Gossen med 50 kulor spelade i dikten av den andre gossens fem kulor enbart genom att ha så många fler från början. Relevansen i denna analogi kan diskuteras. Jag vill hävda att dikten leder tanken fel.

Nash och Molander menar ju att den part som har ett övertag genom större resurser i utgångsläget kan pressa den andra parten genom att vänta längre. Implicit förutsätts att förhandlarna endast har två alternativ: att komma överens om en fördelning som båda tjänar på (fast olika mycket) eller att inte tjäna något alls. Den som har mindre resurser blir då alltmer desperat om förhandlingen drar ut på tiden och måste därför acceptera även ett "dåligt" bud.

In absracto föreligger ett monopolliknande förhållande där den svage inte har något val. Under årtusendenas gång har detta enligt Molander drivit ner de svaga till gränsen för existensminimum. Det stora undantaget från denna allmänna tendens är minskningen av ojämlikheten från sent 1800-tal till omkring 1970, enligt Molander. Han förklarar detta med fackföreningar och allmän rösträtt (som möjliggjorde en stor offentlig sektor med sociala förmåner).

Jag tror att denna beskrivning är helt fel. Monopoliseringen har byggt på privilegier som upprätthållits genom hot om våld och inte så mycket via skillnader i förhandlingsstyrka. När monopoldominansen lättat har de svagare fått alternativ. Genom övergång till en friare marknadsekonomi har lönerna stigit, vilket ytterligare drivits på genom bättre utbildningsmöjligheter för den stora massan.Vi behöver bara se vad skråväsendets upphörande 1846 betydde för löneökningarna i Sverige. Från att ha varit närmast sjunkande ökade lönerna med 175 procent de närmaste 50 åren efter 1850 enligt Riksbankens statistik (bloggartikel mars-08).

När förhandlingsparterna har valmöjligheter i en marknadsekonomi blir Nashs teori värdelös. Det gäller också huvudansatsen i Molanders bok.

<=
Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, löneutveckling, Nash, förhandlingsspel, Molander, marknadsekonomi, skråväsende, ojämlikhet, ekonomi, politik på intressant.se

Är inkomstskillnader nästan godtyckliga?

Är kompetens och ansträngning närmast betydelselösa för vilken inkomst man kan uppnå? Internationell statistik gör gällande att mer än 80 procent av inkomstskillnaderna beror på faktorer som individen inte kan påverka.

Tidigare i år utkom en bok som pläderar för mera inkomstutjämning. Den har titeln Ojämlikhetens anatomi och är skriven av Per Molander som tidigare skrivit flera filosofisk-historiska böcker om liknande teman. Det finns en rad aspekter som man kan ha invändningar emot i den nya boken. Jag avser att analysera några av dessa var för sig. En utgångspunkt för Molander är att skillnader i inkomster och förmögenheter är tämligen godtyckliga.

När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok om ojämlikheten. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
 
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
 

Man kan resa en rad invändningar mot denna slutsats. Den mest elementära är dock att jämförelsen är global vilket ger ett enormt genomslag för individens hemland som förklaring till ojämlikheten. Implicit förutsätter Molander att global inkomstutjämning med hjälp av fördelningspolitik skulle vara en relevant utvecklingsmöjlighet. Något sådant diskuterar han dock inte i boken utan huvudansatsen är den ojämlikhet, vilken han anser sig ha upptäckt, som är en följd av matematikern Nashs förhandlingsmodell - den något starkare parten tenderar vid upprepade förhandlingar att bli allt starkare.

Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga?  De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från "skillnader i förmåga och ansträngning" anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.

Fortsättning: Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna 22/10-14

 Läs även andra bloggares åsikter om Molander, jämlikhet, inkomstutjämning, Milanovic, ojämlikhet, legitimitet, liberalism, politik på intressan.se

Inkomstklyftorna är minst i Sverige enligt Piketty

Sverige har mindre inkomstskillnader mätt som topp10-gruppens andel än USA, England, Tyskland och Frankrike. Mätt som topp1-gruppen ligger Sverige lägre än USA, England, Kanada, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan, Italien och Spanien. Endast Danmark ligger något lägre. Sveriges problem är inte "ökade klyftor".

Inkomstskillnaderna redovisas av Thomas Piketty i boken Capital in the Twenty-First Century som andelar för de rikaste tio eller en procenten. Detta är också enligt många bedömare ett mer konkret mått än t ex gini-koefficienten för inkomstspridningen.

Inkomstspridningen ("klyftorna") har ökat i många länder sedan 1970 eller 1980. För de rikaste 10 procenten ökade inkomstandelen i USA från 34 till 48 procent för åren 1970 till 2010. I Sverige gick ökningen dessa år från drygt 26 procent till 28 procent med ännu lägre andel 1980 (Fig 9.7):

De 10 procenten med de högsta inkomsterna tog i Sverige 23 procent av alla inkomster 1980 och 28 procent 2010

I Pikettys bok visas i flera diagram andelen för den högsta procenten inkomster. Också där ligger Sverige i botten även om Danmark, med en mycket ojämn förmögenhetsfördelning, vissa år ligger ännu lägre (fig 9.2-9.4):

Den procent med de högsta inkomsterna tog i USA 8 procent av alla inkomster 1980 och nästan 18 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Sverige 4 procent av alla inkomster 1980 och 7 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Danmark 5,8 procent av alla inkomster och drygt 6 procent 2010

 I de diagram som redovisas i Jesper Roines sammanfattning av Pikettys bok ligger Sverige långt under genomsnittet för 18 länder också när det gäller ökningen av inkomstskillnaderna - både för topp10-gruppen och topp1-gruppen. USA ligger däremot ännu mera över snittet.

 Pikettys internationella jämförelser av inkomstspridningen visar att Sverige inte hör till de länder som har problem med "ökade klyftor".

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, inkomstskillnader, inkomstspridning, klyftor, inkomstklyftor, ojämlikhet, rika, höginkomsttagare, utjämning, fördelningspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Marginalskatt över 80 procent behövs enligt Piketty

Utan att bli ifrågasatt utvecklar Piketty ett skrämmande scenario där några få kapitalister äger allt kapital i samhället. För att undvika detta borde både inkomstskatten och förmögenhetsskatten höjas. Om detta också skulle leda till ekonomisk stagnation behövde han inte svara på.

Den aktuelle franske nationalekonomen Thomas Piketty var gäst i Ekots lördagsintervju 14/6-14. Han diskuterade med Staffan Sonning. Inledningsvis avfärdade han kritiken mot förmögenhetsstatistiken som framförts i Financial Times. En del andra statistiska aspekter diskuterades också.

Piketty framförde sina allmänna farhågor för att den förmögnaste gruppen på global nivå fått en förmögenhetstillväxt som varit starkare än för vanliga sparare och starkare än den ekonomiska tillväxten. Han hade dock ingen konkret förklaring till att de rikaste kunnat få bättre avkastning än andra. Men vi måste vara försiktiga. Om vi inte vet vart ojämlikheten tar vägen kan vi en dag vakna upp med att populistiska grupper kräver åtgärder.

Problemet är mycket större i USA än i Europa - ojämlikheten har ökat mycket mindre här. Det var I USA Occupy Wallstreet-rörelsen föddes. Men Piketty vill införa en hög progressiv inkomstskatt på över 80 procent vid en inkomst på 1 miljon euro. Vi behöver en debatt om hur hög sen högsta marginalskatten borde vara. Varför behöver företagsledare en årslön på 10 eller 50 miljoner euro när det kunde räcka med 1 miljon. I USA hade man 82 procents marginalskatt 1932-80 för 1 miljon dollar. De höga lönerna bidrar inte till bättre tillväxt. Medianinkomsten i USA har stagnerat.

Tre fjärdedelar av tillväxten har gått till dem som tjänar mest. Att betala företagsledarna 10 miljoner euro istället för 1 miljon ökar inte deras prestationer. Slumpmmässiga vinstökningar borde inte gå till chefen. Piketty betonar dock att det är de mycket höga ersättningarna han talar om. Det leder också till överdrivet risktagande.

Den andra åtgärden som behövs enligt Piketty är en progressiv förmögenhetsskatt, helst global. Fastighetsskatten bör göras progressiv. Men det totala skatteuttaget ska hållas oförändrat. Skatten ska tas ut på nettotillgångar. Här verkade teknikaliteterna främst beröra USA.

Därefter diskuterades inbjudan till Socialdemokraterna i Almedalen. Har inte Sverige gjort allt fel i skattepolitiken? Skolsystemet och det sociala systemet samt pensionssystemet är bra utformat och mer inkluderande än i Frankrike. Arvsbeskattningen har avskaffats i Sveirge medan andra länder har 40-45 procent. Sveriges ekonomi är liten och öppen och därför kan förmögenheterna flytta utomlands. Men vi kan inte acceptera skattekonkurrens. Se på bolagsskatten som går mot noll. Konsekvensen blir hög inkomstskatt på lägre inkomster och högre moms. Därför behöver vi internationellt samarbete. Vi behöver balans. Avslutningsvis betonade Piketty att de multinationella storföretagen måste förmås att betala högre (bolags)skatt.

Piketty framstår som en vältalig förespråkare för pragmatiska socialistiska idéer som faktiskt har praktiserats även USA (hög marginalskatt). Ojämlikhet i inkomster och förmögenheter, som friskt blandades samman i programmet, är inte någonting som Piketty ser som något ideologiskt ont. Det är när ojämlikheten passerar en viss punkt som den kan bli farlig för samhället. Var denna punkt befinner sig kan Piketty inte säga. Inte heller kan han konkret peka på vad det är för demokratiska eller socialpsykologiska problem som skulle uppstå - liksom inte heller hur ojämlikheten menligt kan påverka tillväxten. Han känner, liksom sannolikt väldigt många andra, en vag olust inför rikedomens och de höga lönernas utbredning främst i USA och kanske Storbritannien.

Varför måste vi då lyssna till Piketty? Han har i en "tegelsten" sammanställt en stor mängd statistiska uppgifter och formulerat några enkla "grundlagar" för kapitalismens långsiktiga utveckling som han föreger ska vara relevanta för de avancerade industriländernas fördelnings- och skattepolitik. Men dessa samband är i själva verket mindre relevanta och rentav felaktiga för att bevisa tesen om den framtida ojämlika utvecklingen (blogart 9/6). Piketty verkar att upprepa vad jag kallar Engels-tricket. För att bevisa den "vetenskapliga socialismen" behövdes en tjock "tegelsten" som kunde föreges innehålla beviset. Engels satsade därför stora summor på att låta Marx skriva så mycket som möjligt om kapitalismen med många fotnoter och utvikningar. Hans konkreta teori blev blev dessvärre fel eftersom han utgick från vad han ville bevisa.

Piketty har genom sin bok skaffat sig en position där ganska lösa förmodanden och löst grundade trendframskrivningar mottas som vetenskapligt underbyggda teorier. Men vem som helst med egalitära idéer skulle kunna framföra liknande farhågor utan att behöva ha skrivit en tjock bok. Något sådant behövs inte heller för att framföra idéer om att skatteflykt borde åtgärdas med internationellt samarbete och liknande.

Det som förtjänar att diskuteras är propåerna om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Vilka fördelar har dessa i form av eventuellt lugnare samhällsutveckling? Och vilka nackdelar har dessa skatter i form av eventuellt sämre ekonomisk utveckling? Finns det kanske andra åtgärder som är effektivare? På politisk väg kanske en ökad förmögenhetsbildning i bredare grupper kan åstadkommas som motvikt.

Den avgörande frågan, som Piketty och hans anhängare undviker att diskutera, är huruvida ett motarbetande av att nya förmögenheter ska få uppkomma verkligen är bra för samhället. Är det inte bra att de gamla förmögenheterna får konkurrens av nya förmögna personer som på sikt kan bli ledande? Hur många av kommunistledaren C-H Hermanssons 15 familjer på 1960-talet är fortfarande ledande? Och kunde Koncentrationsutredningen peka på väsentliga realekonomiska nackdelar av att en liten grupp i Sverige ägde en stor del av kapitalet?

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, förmögenhetskoncentration, ojämlikhet, marginalskatt, förmögenhetsskatt, skatter, kapitalism, socialism, USA, nationalekonomi, samhälle, ägandespridning, ägande, kapital, ekonomi, politik på intressant.se