Välfärden: ökade resurser men sämre resultat

Kritik har riktats mot påståendet att resurserna till välfärden ökat trots regeringens skattesänkningar. Men en beräkning där hänsyn tas till folkökningen och offentliganställdas löneökningar visar att det ändå skett en real ökning med 3-4 procent på de tunga områdena 2006-12. Nedskärningarna är en myt.

Inför valet i september har man på vänstersidan konstruerat ett bestickande argument som går ut på att regeringens skattesänkningar har medfört mindre resurser till välfärden. Mot detta har Svenskt Näringsliv invänt att det tvärtom är så att de sänkta skatterna medfört att "skatteintäkterna vuxit och utgifterna för vård, skola och omsorg ökat". Krister Andersson och Ann Öberg presenterade nedanstående diagram i en artikel på DN-debatt 11/1 samtidigt som det framgick att skattetrycket (i % av BNP) hade sjunkit från drygt 50 procent till 44 (2006-12).

Deflator ej angiven; källa SN

Dessvärre har trovärdigheten i denna utveckling ifrågasatts med invändningar om att man inte tar hänsyn till befolkningsökningen och inte till att en "real" resursökning (deflaterad med KPI) till betydande del måste användas till löneökningar för de anställda. Det skulle alltså mycket väl kunna vara så att bakom de stigande kurvorna döljer sig en sänkt resurstilldelning i personal räknat per mottagare av servicen. 

För att klara ut hur det egentligen förhåller sig publicerade DN igår (18/1-14) en egen beräkning för 2006-12 som gjorts med hjälp av deflatorn för kommunsektorns konsumtion (där reallöneökningarna ses som prisstegringar) och där servicen beräknats specifikt och inte totalt. Tyvärr finns inte statistikunderlaget på DN:s webbsajt. DN har inte heller räknat ut den procentuella förändringen utom med något undantag. Här nedan redovisar jag  min egen procentuella beräkning av den reala förändringen av resurser 2006-12 på åtta delområden (kostnaden 2012 längst t h):

Förskolan  +1,8 % (per inskrivet barn) 125 700 kr

Grundskolan +4,7 % (per elev) 90 000 kr

Gymnasieskolan +2,8 % (per elev) 100 500 kr

Primärvården +7,6 % (per invånare)* 3 913 kr

Somatisk vård +4,0 % (specialiserad, per invånare)* 12 031 kr

Psykiatrisk vård -3,2 % (specialiserad, per invånare)*  2 009 kr

Särskilt boende +4,0 (per vårdtagare) 587 996 kr

Hemtjänst -15,5 (per vårdtagare) 155 792 kr
_______________
* från 2007

Någon generell minskning av resurserna till välfärdsproduktionen under den nya regeringen kan inte iakttas trots de stora skattesänkningarna. Istället har resurserna ökat något. De brister och svårigheter som nu brukar rapporteras har därför rimligtvis andra orsaker än nedskurna resurser. En gissning är att produktiviteten har minskat såsom brukar vara vanligt inom offentligt styrd verksamhet. Detta kan i sin tur bero på att den administrativa personalen inom respektive verksamhet har ökat. Det kan också bero på att den producerande personalen ålagts att sköta alltfler administrativa uppgifter såsom statistikföring, rapportering och planeringssammanträden. Tiden för service har då minskat och kan av klienterna subjektivt upplevas som att resurserna skurits ned.

Den politiska oppositionen på vänstersidan brukar inte uppmärksamma effektivitetsminskningar och byråkratisering i den offentliga sektorn. En orsak är att administrativt driven produktion ligger i linje med olika vänsterideologier och även troligtvis i linje med miljöideologin. Ofta anser man att offentliga tjänstemän arbetar oegennyttigt och alltid gör sitt bästa. Om någonting fungerar dåligt beror det a priori på bristande  tilldelning av resurser. Denna sannolikt helt inkorrekta bild har man nu 2014 lyckats förmedla till en större allmänhet. I verkligheten har det varit en resursökning på 3-4 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om offentlig sektor, byråkrati, nedskärningar, effektivitet, skattesänkning, ökade resurser, vänstern, välfärden, deflatering, ekonomi, politik på intressant.se