Långsiktighet är bra enligt Spendrup

Den nye ordföranden i Svenskt Näringsliv är en allmänt välvillig person som företräder gängse uppfattningar bland företagen. Han har dock en marknadsekonomisk ideologisk grund för sina uppfattningar.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs nye ordförande Jens Spendrup var gäst i Ekots lördagsintervju 8/2 och utfrågades av Monika Saarinen.. Diskussionen rörde grunderna för det privata näringslivet och privat ägande inom välfärdssektorn.

Jens Spendrup

Det märktes att Spendrup, som han själv tillstod inte hade sysslat med argumentation. Agitation skulle inte förekomma inom företagen - inte ens i valrörelser. Marknadsekonomi är en överlägsen ekonomisk modell och då även inom välfärdsproduktionen. Men det bör ställas rigorösa kvalitetskrav. Engagemanget bör vara långsiktigt men Spendrup avstod från att precisera detta i antal år. Riskkapitalbolag kunde göra nytta genom att tillföra kapital, göra sammanslagningar och sedan sälja till långsiktiga ägare. Någon så konkret diskussion som den med Jacob Wallenberg (bart okt-13, också Saarinen) blev det inte.

Spendrup var för fler kvinnor i företagens styrelser men ville inte ha kvotering. Han var inte feminist.

Att gå med i euron (EMU) var fortfarande en principiell målsättning om än avlägsen.

Spendrup hade ingen åsikt om orsaken till Sverigedemokraternas framgångar. De hade inte kommit med några bra näringspolitiska förslag och ville begränsa den fria rörligheten. Han försvarade arbetskraftsinvandringen och försökte undvika diskussionen om missbruk och fusk. Man ska följa lagar och regler - även för litauiska lastbilschaufförer.

Det var viktigt att kunna göra undantag från turordningsreglerna i LAS. Saarinen påpekade att en undersökning visat att 8 av 10 företagare var nöjda med avstegen. Svaret var att det främst var ett problem för småföretagen. Ett arrangemang med inbetalningar till en fond som skulle understöja dem som blev friställda till följd av avstegen berördes utan att några konkreta detaljer nämndes.

Intrycket blev att Spendrup framstår som en sympatisk familjeföretagare utan de kantigheter som hans företrädare måhända lidit av. Frågan är om den mer fräna politiken ska överlämnas åt organisationens verkställande direktör. Urban Bäckström avgår i maj och den nya VD:n är en helt okänd kvinna (Carola Lemne, f-58 o VD för Praktikertjänst). Någon diskussion om detta och SN:s framgångsmöjligheter framöver fördes dock inte. (SN är en sammanslagning av SAF och Industriförbundet. År 1976 blev Curt Nicolin ordförande i SAF.)

Läs även andra bloggares åsikter om Spendrup, Svenskt Näringsliv, SAF, vinster i välfärden, marknadsekonomi, politik på intressant.se

Välfärden: ökade resurser men sämre resultat

Kritik har riktats mot påståendet att resurserna till välfärden ökat trots regeringens skattesänkningar. Men en beräkning där hänsyn tas till folkökningen och offentliganställdas löneökningar visar att det ändå skett en real ökning med 3-4 procent på de tunga områdena 2006-12. Nedskärningarna är en myt.

Inför valet i september har man på vänstersidan konstruerat ett bestickande argument som går ut på att regeringens skattesänkningar har medfört mindre resurser till välfärden. Mot detta har Svenskt Näringsliv invänt att det tvärtom är så att de sänkta skatterna medfört att "skatteintäkterna vuxit och utgifterna för vård, skola och omsorg ökat". Krister Andersson och Ann Öberg presenterade nedanstående diagram i en artikel på DN-debatt 11/1 samtidigt som det framgick att skattetrycket (i % av BNP) hade sjunkit från drygt 50 procent till 44 (2006-12).

Deflator ej angiven; källa SN

Dessvärre har trovärdigheten i denna utveckling ifrågasatts med invändningar om att man inte tar hänsyn till befolkningsökningen och inte till att en "real" resursökning (deflaterad med KPI) till betydande del måste användas till löneökningar för de anställda. Det skulle alltså mycket väl kunna vara så att bakom de stigande kurvorna döljer sig en sänkt resurstilldelning i personal räknat per mottagare av servicen. 

För att klara ut hur det egentligen förhåller sig publicerade DN igår (18/1-14) en egen beräkning för 2006-12 som gjorts med hjälp av deflatorn för kommunsektorns konsumtion (där reallöneökningarna ses som prisstegringar) och där servicen beräknats specifikt och inte totalt. Tyvärr finns inte statistikunderlaget på DN:s webbsajt. DN har inte heller räknat ut den procentuella förändringen utom med något undantag. Här nedan redovisar jag  min egen procentuella beräkning av den reala förändringen av resurser 2006-12 på åtta delområden (kostnaden 2012 längst t h):

Förskolan  +1,8 % (per inskrivet barn) 125 700 kr

Grundskolan +4,7 % (per elev) 90 000 kr

Gymnasieskolan +2,8 % (per elev) 100 500 kr

Primärvården +7,6 % (per invånare)* 3 913 kr

Somatisk vård +4,0 % (specialiserad, per invånare)* 12 031 kr

Psykiatrisk vård -3,2 % (specialiserad, per invånare)*  2 009 kr

Särskilt boende +4,0 (per vårdtagare) 587 996 kr

Hemtjänst -15,5 (per vårdtagare) 155 792 kr
_______________
* från 2007

Någon generell minskning av resurserna till välfärdsproduktionen under den nya regeringen kan inte iakttas trots de stora skattesänkningarna. Istället har resurserna ökat något. De brister och svårigheter som nu brukar rapporteras har därför rimligtvis andra orsaker än nedskurna resurser. En gissning är att produktiviteten har minskat såsom brukar vara vanligt inom offentligt styrd verksamhet. Detta kan i sin tur bero på att den administrativa personalen inom respektive verksamhet har ökat. Det kan också bero på att den producerande personalen ålagts att sköta alltfler administrativa uppgifter såsom statistikföring, rapportering och planeringssammanträden. Tiden för service har då minskat och kan av klienterna subjektivt upplevas som att resurserna skurits ned.

Den politiska oppositionen på vänstersidan brukar inte uppmärksamma effektivitetsminskningar och byråkratisering i den offentliga sektorn. En orsak är att administrativt driven produktion ligger i linje med olika vänsterideologier och även troligtvis i linje med miljöideologin. Ofta anser man att offentliga tjänstemän arbetar oegennyttigt och alltid gör sitt bästa. Om någonting fungerar dåligt beror det a priori på bristande  tilldelning av resurser. Denna sannolikt helt inkorrekta bild har man nu 2014 lyckats förmedla till en större allmänhet. I verkligheten har det varit en resursökning på 3-4 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om offentlig sektor, byråkrati, nedskärningar, effektivitet, skattesänkning, ökade resurser, vänstern, välfärden, deflatering, ekonomi, politik på intressant.se

Vinster i välfärden är i själva verket avkastning på satsat kapital

Privata företag som satsar kapital i välfärdsföretag måste väl kunna få tillbaka kapitalet vid en försäljning? Och en viss ränta på pengarna är väl rimlig? Om sedan andra företag köper företag som riskkapitalisterna utvecklat är det inte skattebetalarnas pengar som finansierar dessa vinster.

Ekots lördagsintervju hade 12 oktober bjudit in Investors VD Jacob Wallenberg, som tillsammans med sin bror och kusin samt fadern Peter nu representerar "Wallenbergarna" i Sverige. Han intervjuades av Monica Saarinen. Första halvan av programmet handlade om Investors engagemang i välfärdssektorn. Man är ägare av vårdföretaget Aleris och storägare i Kunskapsskolan samt indirekt i friskolekoncernen Akademedia.

Jacob Wallenberg

Diskussionen handlade en hel del om långsiktigheten i engagemanget i välfärdssektorn, vilket Wallenberg betonade var viktigt för familjen. Det blev dock litet motsägelsefullt när han medgav att riskkapitalbolagen köper upp skolor och utvecklar dem i säg åtta år för att sedan sälja dem. På denna punkt fick lyssnarna ingen klarhet i hur riskkapitalbolagens verksamhet var tänkt att fungera. Men av ett inspelat inslag framgick tydligt att den borgerliga regeringen nog tänkte sig att försöka förbjuda riskkapitalbolagens skolägande.

Detta vittnar om att handfallenheten inför kritiken mot privat verksamhet är utbredd även hos dem som är närmast berörda av förbud och/eller regleringar. Därför kan bilden sprida sig av profithungriga riskkapitalister som genom att skära ned på skolpersonalen och andra kostnader får ett överskott från intäkterna från skolpengen för eleverna - "på skattebetalarnas bekostnad".

Det skulle knappast fungera särskilt länge påpekade Jacob Wallenberg. Det behövs konkurrens för utveckling. Jämför med Volvo. Utan konkurrens hade vi kört omkring med T-Fordar eller Drabanter, sade Wallenberg. Tanken är alltså att ägare av riskkapital går in i utvecklingsbara företag med sina pengar, som sedan används för att framställa bättre och billigare produkter. De som kan göra detta framgångsrikt kommer då att äga företag som genererar goda vinster.

Av någon anledning fortsätter dagens riskkapitalbolag inte att äga sina framgångsrika företag. Analogin med Volvo leder tanken till att Volvo skulle ha haft ett tiotal ägare sedan starten om vi ska ta riskkapitalbolagens mönster som förebild. Här skulle verkligen ett klargörande behövas i debatten. Vad är vitsen med riskkapitalbolag - i synnerhet inom tjänstesektorn?

Kan det vara så att en del av tjänstesektorn faktiskt är ordentligt utvecklingsbar? Med hjälp av betydelsefulla kapitaltillskott och förmågan att upphandla specialistkompetens kan olika verksamheter förbättras som ett engångslyft under ett antal år. När detta är gjort finns inte samma motiv som initialt att fortsätta att äga företagen. Därför säljer man till ägare som inte kan förmodas ha samma möjligheter till att lyfta företagen en gång till. Dessa företag får i fortsättning enbart en mera normal avkastning på sitt kapital.

Riskkapitalbolagen får när de lyckas en betydligt större avkastning på insatt kapital. Det beror dock knappast på att de kan pressa kostnaderna exceptionellt mycket. Med hjälp av sina insatser av kapital och kunnande skapar de attraktiva skolföretag som efter ett antal år kan säljas med vinst till andra företag. De får på så sätt tillbaka sitt satsade kapital (vilket förefaller helt rimligt och rättvist). Men de får också en realisationsvinst eftersom deras skolföretag anses vara mera värda än enbart det tidigare satsade kapitalet. Denna vinst betalas av de köpande företagen och inte av skattebetalarnas tillskott i form av skolpeng.

Svagheten i denna hypotes är att de köpande företagen måste kunna förränta hela det kapital som satsas vid köpen. Det är då fråga om avsevärt mera pengar än då riskkapitalbolagen gick in. De köpande företagen, som kan anses ta mindre risker, kan dock genom högre belåningsgrad kanske kompensera för detta. Det är fråga om den traditionella hävstångseffekten. Man måste dock se upp med den större risk som ökad belåning innebär.

Ovanstående beskrivning är ett förslag. Det kanske finns bättre beskrivningar som vi ännu inte hört?

[Ö Corren försvarar riskkapitalbolagen mot FP:s krav på förbud, nov-13, kritisk granskning av Per Lindvall SvD 2/7-14]

Läs även andra bloggares åsikter om vinster i välfärden, friskolor, Wallenberg, skolpeng, vinst, kapitalavkastning, Investor, riskkapitalbolag, ekonomi, politik på intressant.se

Sjuk sjukvård kan bli 20-30 % friskare

Sjukvården kan bli 20-30 procent effektivare enbart genom att arbeta mer rationellt enligt forskare på Chalmers. Kirurgkliniken i Skövde kunde t ex förkorta vårdkön från fyra månader till en utan att tillföra mer resurser. Varför har man inte gjort detta för länge sedan?

En verklig sjukvårdsskandal avslöjades i SVT igår 11 juli 2013. För några år sedan var operationskön på kirurgkliniken 120 dagar och man klarade inte vårdgarantin. Men personalen slet och stressade enligt reportaget i SVT. Våren 2010 fick överläkaren Anders Plantin i uppdrag att leda ett förbättringsarbete i samarbete med forskare på Chalmers.

Sjukvården kan bli effektivare visar Skaraborg

Det handlar om att "jobba smartare" och låta förändringsarbetet inspireras av industrin. Nyckeln är att förändringarna drivs av medarbetarna själva, anser Plantin. I Skövde skapade man grupper med anställda från olika yrken som diskuterade och kom med förslag till lösningar. Ett exempel var problemet med läkarschemat och läkarnas ojämna närvaro. Här fanns tydligen det kända problemet med återbud och inställda operationer.

Sjukvårdsforskaren Andreas Hellström på Chalmers pekar på att det finns uppskattningar att vinsterna kan bli upp till 20, 30 procent bara genom att jobba mer effektivt. Forskarna menar att om hela sjukvården effektiviserades på liknande sätt som i Skövde skulle vinsterna för samhället bli enorma. "Det handlar om flera miljarder varje år."

Jovisst, "flera miljarder". Sveriges sjukvård kostar i runda slängar 250 miljarder kronor om året. Om den kunde drivas futtiga 1 procent effektivare skulle vinsten bli 2,5 miljarder kronor. Det är "flera miljarder".

Uppenbarligen visar exemplet från Skövde vad jag alltid misstänkt: sjukvården är sjuk och just ingenting har gjorts för att göra den friskare under alla dessa år då den kroniskt har befunnit sig i kris. Felet som utgör den stora skandalen är att det man gjort i Skövde skulle ha gjorts långt tidigare över hela landet. När man hör inslaget i Rapport tror man sig vara försatt tillbaka till mitten av 1900-talet. Men 60 år senare har man i en stad på en klinik gjort ett förbättringsarbete som skulle kunna likställas med att man idag uppfunnit hjulet.

Vad som verkligen behöver forskas om är varför sjukvården, som är så viktig och ändå i kris, inte förmår att implementera sådana förbättringar som sent omsider kunnat genomföras i Skövde. Kan det bero på att sjukvården utgör en klassisk byråkrati organiserad på samma sätt som när sjukvården i huvudsak var en militär företeelse formad på 1800-talet?

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, effektivisering, Skövde, kirurgklinik, sjukvårdsskandal, skandal, offentlig sektor, ineffektivitet, politik på intressant.se

Kampen kapital-arbete har ersatts med bråket om etnicitet och social utsatthet

Andelen fattiga i meningen socialbidragstagare har minskat sedan år 2000 med 17 procent i Sverige, med drygt 50 procent i Stockholm och med 59 procent i Husby-området. Klyftorna har minskat men vänsterns myter säger det motsatta - på liknande sätt som gällde "utsugningen" på 1970-talet.

När vänstern på 1960-talet fick upp ögonen för den gamle Karl Marx och hans teorier om "kapitalisternas utsugning" av arbetarna försökte man få in det moderna Sverige i denna mall. Eftersom den faktiska ekonomiska utvecklingen hade föga att göra med att helt nya grupper fick möjlighet att studera sociologi och nationalekonomi kom denna återfunna socialistiska analys att bli helt snedvriden. Det hindrade inte att denna ansats om utsugning fick ett starkt opinionsbildande genomslag.

Efter närmare fem decennier har denna uppkonstruerade kamp mellan kapital och arbete klingat av. Redan för tio år sedan förutsåg vänsterdebattörer att kampen mellan traditionell höger och vänster med socialisering och funktionell ekonomisk omfördelning till löntagarnas förmån skulle förbytas mot frågor om etnicitet och tillhörighet. En konkret orsaksfaktor fanns latent i form av de nationella konflikter som kunde förväntas driva fram kraftiga internationella befolkningsomflyttningar.

I maj 2013 var det inte studenterna som som initierade kravaller och upplopp som i maj 1968  utan istället ungdomar i invandrartäta och socialt utsatta förorter. Det började med bilbränderna i stadsdelen Husby i Stockholm (blart maj-13 om Löfven). Från vänsterhåll har orsakerna till förortsbråken hänförts till att "klyftorna" generellt har ökat och att detta till betydande del beror på den borgerliga regeringens politik. Alliansregeringen har invänt att inkomstspridningsmåttet gini-koefficienten ökat relativt obetydligt de senaste två decennierna och då främst under den socialdemokratiska regeringsperioden. En orsak kan ha varit ökade reavinster från aktier och bostäder. Däremot har lönespridningen snarast minskat något.

Men även om media oftast har relaterat varje obetydlig ökning av gini-koefficienten som att de ekonomiska klyftorna ökat på ett farligt sätt som "sliter isär" samhället, är detta inget som har en saklig relevans för de verkliga spänningarna i samhället. Gini-koefficienten påverkas ju främst av förändringar i inkomstfördelningen kring mitten av populationen. Allvarligare är att den "relativa fattigdomen" enligt OECD:s undersökning ökat mer i Sverige än i andra länder sedan 1995 (blart maj-13). Liknande siffror från SCB visar att runt 60 procent av försämringen inträffat sedan 2006.

Ökad "relativ fattigdom" bestäms av relationen till medianinkomsten och innebär i princip att alla kan få det absolut bättre samtidigt som några fler släpar efter och därför medför att fler klassas som fattiga. Men är en relativ position, som inte är lika gynnsam som andras, en orsak till upplopp? Fordras inte allvarligare fattigdom för att det ska bidra till kravaller? Ett sätt att studera den sociala utsattheten är att analysera socialbidragens utveckling (kallas nu ekonomiskt bistånd).

De som får socialbidrag är hushåll där i första hand arbetslöshetsersättningen inte räcker till för att uppnå skälig levnadsnivå. Men även otillräcklig sjukpenning eller pension samt medicinska svårigheter kan vara beaktansvärda  orsaker. År 2011 fick 6,0 procent av befolkningen (18-64 år) socialbidrag (Socialstyrelsen). Det innebär en minskning sedan 1995 med siffran 9,9 procent och sedan 2006 med siffran 5,8 procent har andelen varit praktiskt taget konstant. I fast penningvärde har utbetalningarna minskat med  14,6 procent sedan 1995 men ökat med 17,9 procent efter 2006. Det är finanskrisens utbrott 2008 som påverkar.

Den genomsnittliga perioden med socialbidrag har ökat från 5,7 månader 1995 till 6,6 år 2011. År 2006 var den 5,7 månader. Det finns därför visst belägg för att regeringens politik varit oförmånlig för vissa grupper i form av längre bidragsperioder även om praktiskt taget inte fler personer behövt socialbidrag. Siffrorna för hela landet är dock alltför grova för att förklara varför det uppstod oroligheter i Stockholms förorter.

Stockholms statistikkontor har gjort en omfattande sammanställning av socialbidragen i staden och även med uppdelning på stadsdelar (pdf). Här framgår det att 1995 fick 9,5 procent av befolkningen socialbidrag. Siffran minskade till 5,7 procent 2006 och ytterligare ner till 3,3 procent 2012. Det verkar alltså inte finnas belägg för ökad social utsatthet i Stockholm som förklaring till upploppen.

Fattigdomen i form av behov av socialbidrag har minskat

Att utvecklingen varit den omvända i Husby skulle kunna vara teoretiskt möjligt. Men detta motsägs av att stadsdelsförvaltning 1 med 47 900 invånare som omfattar Akalla, Kista, Husby och Rinkeby redovisar liknande siffror (tab 44 o 43). Det första året är 2000 och då hade detta område1 en andel socialbidragstagare som uppgick till 24,7 procent. Den minskade till 15,4 procent 2006 och ytterligare till 10,2 procent 2012. I antal var det 11 189, 7 044 resp 4 880 personer som hade ekonomiskt bistånd. Den sociala utsattheten har alltså minskat kraftigt även under den borgerliga regeringsperioden i Husby med omnejd.

Av befolkningen i stförv 1 (Husby med omnejd) är 57 procent födda utomlands. Av socialbidragstagarna är 63 procent utlandsfödda. Det är alltså inte heller så att socialbidragsberoendet skulle ha koncentrerats till utlandsfödda och därför kunnat ge upphov till frustration och upploppsstämningar.

Så varför har det uppstått kravaller i Husby med omnejd? Det är en stadsdel där socialbidragsberoendet minskat med 59 procent på 12 år mot drygt 50 procent för hela Stockholm och ca 17 procent för hela Sverige (2000-2012). Talet om "ökade klyftor" stämmer dåligt med den faktiska utvecklingen på samma sätt som vänsterns ekonomiska förklaringar alltid tenderat att göra

Varför framstår 70-talet som präglat av svåra motsättningar gällande den ekonomiska fördelningen mellan  kapital och arbete? Hade vinsterna ökat och rullade sig kapitalisterna i pengar? Nej, förklaringen var då vänsterns aktivism med vilda strejker uppammade av marxistisk mytbildning om "utsugning". Nu håller ett nytt paradigm på att skapas av vänstern där sociala klyftor och etnicitetsbaserade svårigheter hålls fram i form av nya myter. Men bakom detta kan nu som då ligga aktivism som söker sig mer eller mindre våldsamma utlflöden.

[SSvD, J Norb, Arpi Lblogg] Läs även andra bloggares åsikter om vänstern, Husby, upplopp, kravaller, invandring, socialbidrag, ekonomiskt bistånd, fattigdom, klyftor, kapital, arbete, utsugning, socialism, myter, samhälle, sociologi, regeringen, politik på intressant.se

Arbetstidsförkortning och medborgarlön

Miljöpartiets 35-timmarsvecka skulle sänka levnadsstandarden med 2,7 månadslöner. Tillsammans med demografiska krav mm sänks standarden med 4 månadslöner. En basinkomstgaranti skulle också leda till att folk arbetar mindre, vilket är syftet. Men det skulle leda till ilska hos dem som skulle tvingas försörja de lågproduktiva.

Nu börjar mera eskapistiska samhällsförbättringsförslag dyka upp i debatten. Det började med att Miljöpartiets partikongress körde över partiledningen och fastställde att partiet ska verka för 35-timmarsvecka. Igår publicerade SvD på sin webbsajt ett inlägg om medborgarlön som alternativ till den "misslyckade arbetslinjen".

Dessa två förslag har grundligt kritiserats flera gånger tidigare. Men varje gång de framförs på nytt verkar det som om förslagsställarna aldrig hade hört talas om kritiken. Den här gången finns det dessutom en allt större insikt om att arbetslösheten nu till största delen är strukturell - dvs löneläget för okvalificerade jobb är högt och därför är jobben få, samtidigt som antalet lågproduktiva personer har ökat.

Principiellt sett är en arbetstidsförkortning med dagens stora tjänstesektor (ofta skattefinansierad) en mycket dyrbar reform. Även en övergång från 40 till 35 timmars arbetsvecka blir dyr. Först måste lönerna sänkas med 12,5 procent. Det sänker levnadsstandarden med 1,5 månadslöner (bloggart jan-12). Men det räcker inte med detta.

Den offentliga sektorn kan inte minska sin produktion med 12,5 procent. Där måste man anställa 16,5 procent fler läkare, sjuksköterskor, forskare, lärare, barnskötare, äldrevårdare, poliser, brandmän, byrådirektörer och andra administratörer m fl. Tanken att detta behov skulle tillgodoses av de arbetslösa i Husby m fl upploppsområden framstår som absurd. I runda tal måste 5 procent av de sysselsatta överföras till den offentliga sektorn vilket motsvarar en skattehöjning med 5 procent av BNP. Det betyder att runt 10 procentenheter av  medborgarnas arbetsinkomster går bort i en skattehöjning - eller 1,2 månadslöner.

Orealistiskt MP?

Miljöpartiets krav på arbetstidsförkortning i ett första steg till 35 timmar betyder alltså en standardsänkning på 1,5+1,2=2,7 månadslöner. Detta är ett något illa tajmat krav eftersom det  enligt förbundet för Sveriges kommuner och landsting under åren framöver krävs skattehöjningar på grund av den åldrande befolkningen och nödvändiga kvalitetsförbättringar. Dessa skattehöjningar angav SKL till 13 kr per hundralapp eller 1,5 månadslöner (blart apr-10). Summa drygt 4 månadslöner i sänkt privat levnadsstandard.

Medborgarlön kan konstrueras som en basinkomstgaranti (BIG) som alla vuxna i aktiv ålder erhåller från staten. En annan variant är negativ inkomstskatt (NIT) som kan ses som ett generellt socialbidrag, vilket trappas ned i takt med ökade arbetsinkomster. I SvD förespråkar Lennart Fernström på Fria Tidningen  ett system med BIG på sannolikt 10 000 kr/månad (se basinkomst.nu). Det är ca 50 procent mer än MP:s nu nedlagda krav.

Fernströms syfte är inte att skapa fler jobb. BIG skulle tvärtom kunna användas för att pressade människor skulle kunna arbeta mindre. De lågproduktiva skulle aldrig behöva arbeta om de nöjde sig med basinkomsten finansierad av de arbetande skattebetalarna: "För dem som idag står utanför arbetsmarknaden ger medborgarlön en trygghet och frihet från myndigheternas påfund." Han försöker inte som andra debattörer göra gällande att en rad andra bidrag skulle kunna avskaffas för att göra reformen billigare. Det kanske beror på att han insett att detta argument i stort sett är felaktigt. Det är i stort sett enbart socialbidragen som skulle kunna reduceras kraftigt. Övriga bidrag har ett speciellt syfte som inte skulle försvinna vid införandet av BIG.

Medborgarlön är en omöjlig idé när det är så att den demografiska utvecklingen (enl ovan) kräver att vi arbetar mera. För att ge möjligheter till de lågproduktiva är det inte heller ett liv i sysslolöshet som är lösningen (förutom att detta skulle väcka ilska hos skattebetalarna) utan istället specialanpassade arbetsuppgifter och utbildning som tar till vara den lilla produktivitet som ändå finns bland dem.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetstidsförkortning, medborgarlön, basinkomstgaranti, BIG, arbetslöshet, 35-timmarsvecka, miljöpartiet, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetslinjens regler orsakade 59 procent av fattigdomsökningen

Skärpta regler för bidrag leder vid brist på jobb till att inkomsterna för 15 procent av alla sjunker under 60 procent av medianinkomsten. Det drabbar särskilt utlandsfödda. Alliansens argument mot S om när den relativa "fattigdomen" ökade stämmer dåligt.

Enligt den undersökning från OECD som kom häromdagen ökade andelen relativt "fattiga" från 3,7 procent till 9,1 procent mellan 1995 och 2010. Fattigdomsstrecket ligger då vid 50 procent av medianinkomsten.

Finansminister Anders Borg avvisade att regeringens politik skulle ha haft någon väsentlig betydelse för utvecklingen av dessa "klyftor". Han hänvisade till att måttet på inkomstskillnaderna (troligen gini-koefficienten) visserligen har ökat sedan 1995 men att 85 procent av ökningen inträffade under den socialdemokratiska regeringsperioden. Det skedde vid en pressträff om Finanspolitiska rådets rapport (pdf).

Magdalena Andersson (S) kommenterade undersökningen med påpekandet att det är en internationell trend att inkomstskillnaderna ökar. Men "vi socialdemokrater" försöker hindra denna utveckling medan den borgerliga regeringen försöker påskynda "utvecklingen mot ökade klyftor".

Finanspolitiska rådet konstaterar att gini-koefficienten varit förvånansvärt konstant under finanskrisen och eurokrisen. Det är detta Borg försvarar sig med. Den övergripande bilden är alltså att inkomstskillnaderna ökat något 1995-2011 och detta har skett i huvudsak under Socialdemokraternas regeringsperiod. (Enl SCB var ginik 0,227 resp 0,288 resp 0,298.)

Men OECD-undersökningen handlar inte om att ge en övergripande bild utan vill belysa hur det gått för en mindre del av befolkningen - de som finns i hushåll under 50 procent av medianen i inkomst. Denna statistik finns inte exakt hos SCB i Sverige. Men genom att där redovisas hur det gått för gruppen under 60 procent av medianen kan förhållandena detaljstuderas.

Andelen "relativt fattiga" var med 60-definitionen 7,3 procent 1995. Trots stigande inkomster överlag ökade denna andel trendmässigt fram till 2011 och var då 14,4 procent.  Det sista socialdemokratiska året 2006 var andelen 10,2 procent. Av hela ökningen 1995-2011 på 7,1 procentenheter inträffade alltså 2,9 pe eller 41 procent under den socialdemokratiska perioden. Det betyder att 59 procent av ökningen av andelen "fattiga" orsakades under den Alliansens regeringsperiod.

Det verkar som att Magdalena Andersson har mest rätt i denna dispyt om när "fattigdomsklyftornas ökning" orsakades. Borgs argumentation att i huvudsak förneka ansvar är något egendomlig och verkar vara ett misstag. När de borgerliga lanserade arbetslinjen var ju syftet att göra det mindre lönsamt att leva på bidrag och att sänka skatten för de arbetande. Det betyder att skattesänkningarna gick till löntagarna och det är sällsynt att den som arbetar inte kommer upp i en inkomst på 60 procent av medianen. Därmed steg gränsen på 60 procent och fler som inte arbetade hamnade då under gränsen. Löneskillnaderna ökade ju inte, se gårdagens bloggartikel.

Eftersom olika bidrag inte har höjts under alliansregeringens tid har dessas betydelse blivit allt mindre i relation till övriga inkomster. T ex har a-kassan och barnbidraget minskat i realvärde och socialbidragen endast ökat i takt med prisökningarna. Realinkomsterna för medianen har ökat med 15,4 procent 2006-11 (exkl reav). Samtidigt minskade realinkomsterna för decil 1, som till största delen lever på bidrag eller låg pension, med 2,5 procent.

En ytterligare orsak till att en större andel av befolkningen sjunkit under fattigdomsstrecket är att allt färre kvalificerar sig till a-kassa genom de skärpta arbetsvillkoren. Dessa personer är hänvisade till att leva på socialbidrag eller lita på försörjning från släktingar och bekanta. Här finns förklaringen till att realinkomsterna i decil 1 kunde sjunka trots att den allmänna ökningen med 15,4 procent. Gruppen 20-64 år av arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade fick enl SCB en minskning av realinkomsterna med 4,3 procent medan ökningen för samtliga 20-64 år var 13,6 procent.

Att gruppen arbetslösa har fått allt lägre bidrag (inte uppfyllt arbetsvillkoren) kan bero på att andelen nytillkommande utlandsfödda ökat. Denna grupp har delvis dessutom i sig haft en mycket dålig utveckling av realinkomsterna 2006-11 enligt SCB. För gruppen utlandsfödda inom EU27 (utom Norden) var ökningen 0,8 procent. För utlandsfödda i övriga Europa var ökningen 3,9 procent och för utlandsfödda utanför Europa blev det en minskning av realinkomsten med 5,4 procent (gäller 1-10 år i Sverige med ålder 20- år). Hela gruppen utlandsfödda utanför Europa hade dessutom en genomsnittlig inkomst på 57,5 procent av totalen (2011).

Hur arbetslinjen egentligen är tänkt på detta område är inte riktigt tydligt. Men det kanske är meningen att de låga bidragen för utlandsfödda ska stimulera dem att söka arbete så fort som möjligt. I så fall är det meningen att andelen fattiga ska öka i takt med att antalet utlandsfödda blir fler - åtminstone så länge det råder brist på lämpliga arbeten. Socialdemokraterna bör å andra sidan inte rikta kritik mot att den relativa fattigdomen ökar om det beror på ökad asylinvandring. Det blir i så fall på samma gång en kritik mot flyktingmottagandet. Eller vill S öka bidragen så att fattigdomen minskar?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, jobbskatteavdrag, invandring, utlandsfödda, inkomstutveckling, relativ fattigdom, OECD, arbetslöshet, fattigdom, socialdemokraterna, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Minskad fattigdom trots fler med socialbidrag

Den allvarliga fattigdomen nästan halverades 2007-11 samtidigt som antalet socialbidragstagare ökade med en fjärdedel. Sverige gjorde bättre ifrån sig än Luxemburg som Eurostat placerar på första plats. Vänsterns kritik framstår som gnat och kvirrande.

SCB rapporterade 4/3 att andelen allvarligt fattiga är drygt en procent i Sverige mot 9 procent i hela EU. Sverige har sålunda lägst allvarlig fattigdom (tills m Luxemburg) och den har dessutom minskat från 2,2 procent 2007 till 1,2 procent 2011 (Eurostat).

Definitionen av allvarlig materiell fattigdom är delvis subjektiv. Det gäller att ta ställning till om man har råd att genomföra nio aktiviteter. Om man bara klarar fem av dem klassas man som fattig. De nio aktiviteterna är följande:

•  kan betala oförutsedda utgifter
•  har råd med en veckas semester per år
•  har råd med en måltid med kött, kyckling, fisk eller vegetariskt alternativ varannan dag
•  har tillräcklig uppvärmning av bostaden
•  har tvättmaskin
• har färg-TV
• har telefon
• har bil
•  kan betala skulder (hypotekslån eller hyra, räkningar, avbetalningsköp eller återbetalning av lån)

Undersökningen skiljer mellan dem som inte har råd med ovanstående och dem som inte behöver eller önskar några av aktiviteterna. Mot bakgrund av diskussionen i Uppdrag granskning om barnfattigdomen (bart 17/1-13) skulle man ha väntat sig att Rädda barnen kunde visa att de flesta fattiga barnhushåll bara klarar  t ex fyra av nio aktiviteter.

En fattig socialbidragstagare skulle kunna tänkas endast ha TV, telefon och tillgång till tvättmaskin och uppvärmning  men inte klara oförutsedda utgifter, skulder, semester, mat och bil. Det intrycket fick man av Rädda Barnens argumentation. Men Eurostats undersökning indikerar för Sverige att det endast är fråga om drygt 55 000 hushåll som är allvarligt fattiga (112' pers och 2 pers/hh). Enbart barnhushåll, som med RB:s definition är fattiga, uppgår till 149 000 (11,3 %). Det är uppenbarligen så att socialbidragsnivån och den liknande nivå som gäller för personer utan socialbidrag är ett 'fattigdomsstreck' som vida överstiger definitionen för allvarlig materiell fattigdom.

Men en betydande del av de allvarligt fattiga kan rimligtvis också antas vara socialbidragstagare. Det är därför litet förvånande att andelen fattiga sjunkit från 2,2 procent till 1,2 åren 2007-11. Enligt den definition som KI använder sig av (heltidsekvivalenter) ökade socialbidragstalet från 77 000 ekv till 97 000 åren 2007-11 (bart). Den allvarliga fattigdomen minskade alltså med 45 procent samtidigt som socialbidragstagarna ökade med 26 procent. 

Eurostats subjektiva metod är naturligtvis mindre reliabel än mätningar av faktiskt registrerade socialbidragstagare (med "ekonomiskt bistånd"). Men mätningen indikerar ändå att den svenska socialpolitiken för att bekämpa allvarlig fattigdom har varit relativt framgångsrik. Vår närmaste konkurrent, det avsevärt rikare Luxemburg, har t ex ökat den allvarliga fattigdomen med ca 50 procent åren 2007-11.

Sverige har i viss mening blivit mindre fattigt trots att antalet socialbidragstagare ökat. Klandret från vänster mot den borgerliga regeringen framstår mer som ett partipolitiskt drivet gnat och kvirrande än som en seriös kritik.

[DN] Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, allvarlig fattigdom, socialbidrag, ekonomiskt bistånd, barnfattigdom, socialpolitik, offentlig sektor, vänstern, politik på intressant.se

Ska skälig levnadsnivå ses som fattigdom?

Varför vill kritikerna av barnfattigdomen inte diskutera socialbidragsnormen? Är det som anses som skälig levnadsnivå i Sverige något som strider mot FN:s barnrättskonvention? Säg det då!

Försvararna av socialstaten försöker nu diskreditera kritikerna av överdrifterna om barnfattigdomen. "Domedagsindustrins vrede" är rubriken på DN:s ledare idag om denna reaktion (Erik Helmerson). När "betrodda organisationer och debattörer målar upp en bild av barnfattigdomen som inte stämmer" blir reaktionen såklart vrede. Man tycks från vänstern inte kunna argumentera i sakfrågan.

Redan själva ansatsen att inte tala om fattigdom utan om "barnfattigdom" är försåtligt. Det är naturligtvis mer upprörande att se tioåringar gå hungriga och frysande än om vuxna skulle göra det. Men barns fattigdom är en naturlig följd av föräldrarnas fattigdom. Och det är så Rädda Barnen definierar barnfattigdom. Det är barn som lever i fattiga familjer.

Håkan Juholt

Uppenbarligen ser Rädda Barnen "barnfattigdomen" som ett ekonomisk-socialt problem. Och socialdemokraternas f partiledare Håkan Juholt sade i sitt debuttal (AB 26/3-11) om förekomsten av barnfattigdom följande:

"Det är en skam för Sverige. Barnfattigdomen ska varje dag bekämpas med varje till buds stående medel. Den hör bara hemma i Reinfeldts Sverige, inte i Socialdemokratins Sverige."

Under våren 2011 utvecklade sig frågan till att socialforskaren Tapio Salonen, som är utredaren bakom Rädda Barnens siffror om hundratusentals fattiga barn, lade fram ett förslag till ett nytt bidrag som till den föregivna kostnaden 15 miljarder kronor skulle eliminera barnfattigdomen (blart juni-11). Något förvirrande var att han hade bytt den statistiska definitionen efter några månader.

Ett välfärdssamhälle har ett socialt skyddsnät vars sista instans är det s k försörjningsstödet (socialbidrag). Det är utformat för att ge en "skälig levnadsnivå" åt dem som inte kan försörja sig. För detta utarbetas en riksnorm som kommunerna inte ska underskrida. Tapio Salonen valde i sina första rapporter att definiera en familj som lever på socialbidrag som fattig. Det är naturligtvis litet godtyckligt.

Riksnormen är uppenbarligen till för ge en acceptabel levnadsstandard åt fattiga som inte kan försörja sig. För en ensamstående betalas hyran och dessutom 3 840 kronor skattefritt per månad till levnadsomkostnader. Om det är fråga om en ensamstående mamma med en tioåring får hon ytterligare 2 500 kronor per månad. Är det en skälig levnadsnivå? Det är i varje fall vad Socialstyrelsens hushållsekonomer kommit fram till.

Försörjningsstöd kan dessutom ges för sådant som inköp av TV, för kollektivtrafikresor och för umgängesresor. Om man menar att detta är "en skam" som måste "utrotas" säger man samtidigt att socialbidragsnormen är för lågt satt. Att det skulle ha förekommit en sänkning av socialbidragen framkommer inte av den kartläggning som Socialstyrelsen gjorde 2012. (Bidragen räknas också upp med KPI.) Socialdemokraterna borde tänka på att de själva arbetade med samma kriterier för skälig levnadsnivå när de hade makten.

Det är litet konstigt att man från vänster rasar mot barnfattigdomen utan att kritisera socialbidragsnormen. Susanna Alkoski utvecklade sin kritik i DN:s kulturdel 17/1 i en artikel på en och en halv sida under rubriken "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor". Trots att första meningen lyder "Vad är en anständig miniminivå?" handlar ingen del om socialbidragsnormen.

Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin hänvisar till FN:s barnrättskonvention att "alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard" men hon kommer inte in på socialbidragsnormen (Brännpunkt i SvD 18/1). Däremot menar hon att "staten ska använda det yttersta av sina resurser för att säkerställa rättigheterna i barnkonventionen; i ett så rikt land som Sverige ska barnfattigdom inte behöva existera". Men slutsatsen att socialbidragsnormen borde höjas saknas, trots att hon uppenbarligen menar att den strider mot FN-deklarationen.

Inte heller Ann-Katrin Åslund (FP) med erfarenheter från Tensta (Bpkt 18/1) kommer in på socialbidragsnormen trots att hon vill diskutera vilka åtgärder som behövs för att minska "barnfattigdomen".

Hur står det till med samhällsdebatten? Bedrivs den av mindre kompetenta debattörer eller är det några sjuka faktorer som alla försöker undertrycka?

[Komplettering: Tapio Salonen  på Brännpunkt 19/1: "Ojämlikheten bland barn har ökat kraftigt". Andelen fattiga barn har varit oförändrad sedan b av 90-talet men övriga barnfamiljer har fått kraftigt ökad standard. -En truism. Att den oförändrade andelen beror på ökat antal fattiga flyktingfamiljer nämns inte heller.|Artförteckn]

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, socialbidrag, försörjningsstöd, barnfattigdom, samhällsdebatt, Rädda Barnen, bidrag, socialpolitik, samhälle, politik på intressant.se

Vänstern har inte kunnat hindra att privatisering och valfrihet har femdubblats sedan 1991

Antalet anställda inom privat vård, skola och omsorg har ökat drygt fem gånger under tjugoårsperioden sedan 1991. Detta har kunnat ske trots motstånd från vänsterpersoner, som blev riktigt fientligt under Håkan Juholts tid som S-ledare.

Vid ett arrangemang av organisationen Svenskt Näringsliv nyligen kunde jag i förbigående ta med mig en liten skrift med titeln Din Välfärd (pdf). Den visade sig innehålla intressanta fakta om hur privat verksamhet inom vård, skola och omsorg vuxit starkt de senaste två decennierna. Dessa fakta har varvats med reportage om de företagare som driver olika slag av välfärdsverksamhet. Trots att kritiken mot privat verksamhet varit intensiv den senaste tiden har skriften gått spårlöst förbi.

Den övergripande bilden visas inledningsvis i termer av privat anställda. År 1991 arbetade 40 000 personer inom privat vård, skola och omsorg. Därefter skedde en viss ökning till år 2000 men sedan accelererade ökningen kraftigt. År 2009 var antalet anställda 215 000, en ökning med drygt 5 gånger enligt SCB. Av alla anställda, drygt 1,1 miljoner, finns dock fortfarande 81 procent i offentlig verksamhet i egen regi.

Vänstern var tidigt emot liberaliseringen av den offentliga sektorn. Trots att tanken enbart var att införa valfrihet och alternativa driftsformer med bibehållen skattefinansiering försökte man stoppa dessa idéer genom att helt lögnaktigt påstå att alla skulle tvingas betala ur den egna plånboken. Detta var ett genomgående tema i reaktionerna på mina artiklar om privatiseringen 1980 (bart feb-10).

De försök att bedriva privat barnomsorg med offentlig finansiering, som företaget "Pysslingen" i Sollentuna försökte med, stoppades med en lag 1984. Denna lag, Lex Pysslingen, gällde sedan fram till 1991. Därefter har den privata verksamheten ökat och 1995 fanns 12 procent av barnen i fristående förskolor. Högerfalangen inom socialdemokratin fick ett visst inflytande eftersom andelen steg till knappt 17 procent 2005. Nu är andelen 19 procent. Det betyder att 87 000 barn av 457 000 går i fristående förskola 2010.

År 1991 var alla skolor kommunala med undantag för några exklusiva och dyra privatskolor. Läsåret 2010/11 gick 15 procent av eleverna i grundskola och gymnasium i friskolor. Det var 197 000 elever av totalt 1 272 000 elever. En granskning som gjordes vårterminen 2010 (av matematikkunskaperna) visar att det fins både bra och dåliga skolor i båda grupperna - men friskolorna var både litet mera bättre och mindre sämre än de kommunala.

Inom vården är det främst primärvårdens vårdcentraler som privatiserats. År 2000 var andelen privata vårdcentraler knappt 15 procent. Den hade ökat till nästan 36 procent år 2010 ( av 1 205 st). Sedan 2010 är alla landsting skyldiga att erbjuda vårdval inom primärvården. Sjukhusvården är alltjämt nästan helt driven i offentlig regi. Men ändå har den offentliga sektorns andel av den totala hälso- och sjukvården (inkl tandläkare) sjunkit till 82 procent räknat i pengar.

Äldreomsorgen i form av personer i "särskilt boende" var helt kommunal 1990. År 2010 fanns en femtedel av de boende av totalt 93 000 i privat regi och många hade själva haft möjlighet att välja var de ville bo. Också inom hemtjänsten finns idag valfrihet inom många kommuner. Där detta var möjligt hade närmare 40 procent valt enskild utförare. Även de äldre som inte gjort ett aktivt val tycker att det är viktigt att ha rätt att få välja.

Av och till inträffar s k vårdskandaler. När ett privat företag är inblandat utnyttjar vänstern detta för att försöka avskaffa hela systemet med valfrihet. Detta borde klargöras mycket tydligare i debatten. Lösningen är att införa en bättre kvalitetskontroll av verksamheterna, vilket SN:s VD Urban Bäckström framhåller i ett efterord till skriften. Det är knappast en reaktionär socialisering som är lösningen. Vänstern har hittills misslyckats i sina försök att hindra en utveckling bort från tvång och byråkrati. Utvecklingen har gått förvånansvärt snabbt trots att vänstern i delar av landet kunnat sätta käppar i hjulen.

Nu när socialdemokratin bytt partiledare från den doktrinäre Håkan Juholt till den pragmatiske Stefan Löfvén, som har kontakter i näringslivet, kan vi kanske förvänta att den fientliga tonen i det röd-gröna blocket försvinner till förmån för konstruktiva lösningar. Det är medborgarnas frihet det gäller.

(Innan vänstern började kämpa mot privatiseringar av offentlig verksamhet kämpade man för en indirekt socialisering av vanliga företag med hjälp av löntagarfonder - bloggartikel juni 2011. Så kan tidsandan förändras genom opinionsbildning.)

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, vänstern, socialism, offentlig sektor, privatisering, valfrihet, Löfven, socialdemokraterna, socialisering, frihet, Svenskt Näringsliv, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Frihet genom privatisering

Privatisering av välfärdsproduktionen var ett krav på avskaffandet av frihetsinskränkande monopol. Men frihetens fiender var mer mottagliga för argumentet att monopol medför ineffektivitet.

Den svenska frihetsdebatten har tenderat mot att vara pragmatisk och inte värdegrundad. Med det menar jag att frihetsreformer har kunnat motiveras med nyttoargument: frihet är ett medel för ökad samhällsnytta. Att friheten har ett intrinsikalt värde (värde i sig) har tydligen ansetts som för komplicerat och alltför filosofisk-teoretiskt för att kunna användas i den förenklade svenska politiska debatten.

Ett exempel på denna obenägenhet att diskutera i samhällsfilosofiska termer utgör den skattepolitiska debatten där skattesänkningar alltid måste kunna visas ha nyttoökande effekter och helst medföra dynamiska effekter som gör dem självfinansierande. Ett annat exempel är den rapport om privatiseringens effekter som offentliggjordes av SNS igår. Rapporten presenterades av forskningschefen på SNS, Laura Hartman, i en artikel på DNdebatt 7/9 med rubriken: "Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten".

Rubriksättningen är alltför kategorisk. Slutsatsen är att det saknas forskning som visar att privatiseringarna i Sverige de senaste 20 åren har ökat effektiviteten. Detta kan mycket väl ändå vara fallet. Monopoldrift har en tendens att utveckla ineffektivitet i den verksamhet som monopolet bestämt sig för. En konkurrensutsättning brukar leda till bättre ekonomisk effektivitet. Men det är inte detta som är det väsentliga. Det är en felsyn att enbart ta fasta på det pragmatiska argumentet om mera nytta. DN skriver idag 8/9 i huvudledaren:

"När de [privatiseringarna] inleddes för ett tjugotal år sedan var de resultatet av långvarigt missnöje med dåliga skolor och en stelbent, okänslig vård med långa köer. Alla de friskolor, vårdcentraler, tandläkare och äldreboenden som brutit upp de gamla monopolen och erbjudit alternativ – har de verkligen gjort Sverige till ett sämre land att leva i?"

Det är rätten att välja själv som är det väsentliga. Och det är det som med andra ord kan beskrivas som "mera frihet" även om dagens ledarskribenter har svårt att ta ordet 'frihet' i sin mun. Men Maria Ludvigsson på SvD använder ändå ordet 'valfrihet' i ledaren idag:

"Bevekelsegrunden för valfrihetsrevolutionen var mycket mer än kommunal iver att spara pengar. Det var istället medborgarnas önskan om ökat inflytande och rätt även för kreti och pleti att välja skola och omsorgsform. Detta är en aspekt som häpnadsväckande nog inte berörs i SNS projekt. "

Under 1980-talet var många politiker kategoriskt fientligt inställda till mera frihet inom välfärdsproduktionen. I det socialistiska lägret ville man dessutom ha socialiseringar inom det fria näringslivet eller åtminstone planhushållning med hjälp av smygvägar som löntagarfonder. Det får man inte glömma när man bedömer privatiseringsdebatten. Argumentet om mera frihet inom den offentliga sektorn var helt enkelt inte så gångbart gentemot frihetens fiender. Därför tenderade frihetsvännerna att använda sig av pragmatiska nyttoargument istället.

Att nu göra stor affär av att det inte finns forskning som visar att den snäva ekonomiska nyttan ökat genom valfrihetsreformerna måste därför ses som malplacerat om inte rentav som illvilligt. Det kommer att ge frihetens fiender vatten på sin kvarn i den förenklade debatten.

[Borgerligt svar i DN 8/9; en av frihetens fiender Lars Linder i DN 8/9]
Bloggat Eckerman Läs även andra bloggares åsikter om frihet, privatisering, monopol, konkurrensutsättning, valfrihet, socialism, offentlig sektor, välfärd, SNS, konkurrens, effektivitet, ekonomi, politik på intressant.se

Friheten begränsas av hot om upplopp?

Stora utgifter för polisen kräver högre skatter som minskar friheten för de laglydiga. Borde det inte gå att minska riskerna för upplopp på ett billigare sätt genom att minska utanförskapet? Men då är knappast jobbskatteavdrag rätt väg.

Enligt teorin om friheten som en funktion av människans grundläggande rättigheter som garanterar liv, säkerhet och egendom ska staten hålla med ett polisväsende som upprätthåller rättigheterna. För detta får staten ta ut en skatt som ska bekosta skyddsinstitutionerna. Den skatten har i liberal teori oftast ansetts bli liten.

Men dagens oro för upplopp i Storbritannien illustrerar ett problem som ifrågasätter bedömningen om att minimalstatens skattenivå blir låg. SvD har idag 29/8 ett fyrsidigt reportage om de brittiska kravallerna som bröt ut 6 augusti i Tottenham i norra London. Oroligheterna spred sig sedan till andra delar av London, till Birmingham, Manchester, Bristol och West Bromwich. Domstolarna och fängelserna fylldes till bristningsgränsen. Många bedömare tror att det kommer att bli nya kravaller.

Om en del av befolkningen inte vill respektera de rättigheter som ett ordnat och civiliserat samhälle bygger på måste naturligtvis polisens resurser dimensioneras för att förhindra mer omfattande våldsamheter. Det höjer förvisso behovet av större skatteintäkter. Frågan är om högre skatter är den enda lösningen på problemet. Det kanske finns billigare eller åtminstone trevligare sätt att lösa problemet?

Det viktiga är att få en korrekt bild av orsakerna till upploppen. För socialister är det enkelt att hävda att orsakerna ligger i stora inkomstskillnader och ojämlikhet. Lösningen är att höja skatterna för de rika och sänka dem för låginkomsttagarna. I SvD uttalar sig historieprofessorn Tom Hitchcock, som studerat historien av engelska upplopp. Han säger:

"Lågkonjunturen bidrar, men duger inte som förklaring. I stället handlar det om stora skillnader i samhället och om stora grupper som helt saknar röst i det politiska samtalet. I de här områdena möts invånarna dagligen av polis som granskar allt de gör. Upploppen var en reaktion mot auktoriteterna, som representeras av polisen. "

Här antyds alltså att upploppen är helt onödiga och en följd av att det finns en alltför ingående polisbevakning. Det verkar mindre rimligt eftersom Hitchcock ger följande förklaring till den primära orsaken till upploppen:

"Vi har skapat stora exkluderade grupper som inte känner att de har något att förlora. Rotlöshet och brist på gemenskap har följt i globaliseringens fotspår. Att bara skylla på regeringen är också en förenkling, politikerna återspeglar samhället mer än de driver utvecklingen."

Det är alltså utanförskapet som är orsaken. Sannolikt är politiken i Storbritannien inte lika intensivt inriktad på att minska utanförskapet som i Sverige. Men inte heller här har vi förskonats från upplopp i vissa delar av städerna där utanförskapet är större. Det finns andra likheter. Arbetslösheten i GB är 7,9 procent och ungdomsarbetslösheten 20,2 procent. På vissa håll är arbetslösheten sannolikt ännu större i England och det borde vara där som risken för upplopp är som störst.

I Storbritannien gör man inte ens de mest elementära saker som skulle kunna minska riskerna för upplopp. I SvD berättas hur anslagen till ungdomsgårdar skurits ner 75 procent och studiestödet för elever från fattiga hushåll på 250 kronor i veckan har slopats. Det utmynnar i den generella frågan: finns det en "trade off" mellan sociala insatser och polisbudgeten?

Om det är så att det går att sätta in åtgärder inom de områden som präglas mest av utanförskap och socialgrupp fyra så att det behövs mindre polisinsatser och försäkringsersättningar för skadad egendom kan det kanske rentav bli en samhällsekonomisk vinst. Borde då inte åtgärderna i så fall vara garanterat effektiva och inte så diffusa som de dyra svenska jobbskatteavdragen? Eller skulle Anders Borg på allvar kunna råda George Osborne att införa jobbskatteavdrag eller motsvarande även i England?

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, tvång, skatter, polis, upplopp, England, rättigheter, filosofi, politik på intressant.se

En eftergift till egoism och frihet

Socialbidragen borde inte ge hundra procents marginaleffekt vid några timmars arbete. Det tycker även Socialdemokraterna numera. Man vill ge frihet åt bidragstagarna och vädjar till deras egenintresse.

I en ledare i DN idag 25/8 diskuteras en reformering av socialbidragen så att begränsade extra arbetsinsatser inte drabbas av en hundraprocentig marginaleffekt. Jag skrev om om problemet i en bloggartikel 23/2-11. Nu är både Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna på ungefär samma linje.

Det finns visserligen en del praktiska problem med att sänka marginaleffekterna, skriver DN i en artikel (ej onl) där Maria Crofts analyserar frågan. Försök i Kanada och USA har get tveksamma resultat. Hur gör man om barnbidragen höjs? Deltidsarbetande, som nu inte är berättigade, skulle kunna bli berättigade till bidrag. Men detta är praktiska problem.

Politikernas syn på vad som driver människor är desto mer intressant. Man tror inte på socialbidragstagarnas solidaritet och lutherska arbetsmoral. Istället är syftet att locka bidragstagarna att åtminstone jobba någon dag i veckan eller några timmar om dagen genom att de ska få behålla t ex 20 procent av arbetslönen.

Det är alltså bidragstagarnas egenintresse och egoism som ska få dem att arbeta. De ska få friheten att välja mellan arbete/pengar eller ett fortsatt sysslolöshet med lägre standard. I sin begränsning är detta en frihetsreform i det lilla. Och det är en eftergift till egoismen i människans natur, som man kanske inte väntade från Socialdemokraterna.

"Älska frihet mer än guld" skaldade redan biskop Thomas i sin frihetsvisa. En som inte förstår att frihet är något mer än att passivt få bidrag är socialdemokraten Staffan Lindström som driver bloggen Jämlikhetsanden. Han har sökt efter poem om frihet och skatter och bara hittat sådana som handlar om frihet. Att skatter begränsar friheten är tydligen främmande för en socialdemokrat - trots att de tas ut med tvång och i slutändan med hot om våld från den beväpnade polismakten. Och det tror han sig ha visat genom att det inte finns poem om skatter.

Jag har för länge sedan samlat en del citat om frihet som listas här. Lindström citerar Franklin D Roosevelt och hans fyra "friheter". President Roosevelt var som bekant inte någon anhängare av klassisk frihet (frånvaro av tvång) utan spred dimridåer genom att inbegripa "positiv frihet" i frihetsbegreppet. En annan president, Abraham Lincoln har en mer relevant syn på friheten:

Man kan inte skapa frihet för de fattiga
genom att skapa ofrihet för de rika
Abraham Lincoln

Mina artiklar om frihet. Läs även andra bloggares åsikter om socialbidrag, marginaleffekt, egoism, skatt, frihet, filosofi, politik på intressant.se

Politiken blir alltmer abstrakt

Både alliansen och oppositionen avstår från att föra en konkret politisk debatt när man talar om de större linjerna. Men det går faktiskt att komma med konkreta exempel istället för att bara vara tråkig på ett högt abstrakt plan som väljarna inte kan finna vara intressant.

I måndags skrev de borgerliga partiledarna en debattartikel i DN (4/7-11) som handlade om tillsättandet av en framtidskommission. Idag skrev Håkan Juholt (S) och Ed Milliband (labour) en DN Debattartikel (8/7) som handlade om att vi behöver ett samhälle baserat på social tillit. Båda artiklarna är förvånansvärt allmänt hållna och abstrakta. De ger inga anvisningar om vilka konkreta problem och reformer som man vill uppmärksamma.

Framtidskommissionen kommer att ledas av statsminister Fredrik Reinfeldt och får i uppdrag att beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020. Senast den 1 mars 2013 ska slutrapporten presenteras. Resultatet ska bilda en grund för att möta de utmaningar Sverige sägs stå inför och staka ut den väg regeringen vill att Sverige ska ta på sikt. Partiledarna nämner fem områden som ska belysas: demografin, utanförskap o integration, jämställdheten, sammanhållning o identitet samt klimatet.

Jag tycker att de skulle ha kunnat exemplifiera de problem och tänkbara lösningar som dessa områden innefattar. Några förslag ges nedan:

Om de äldre blir fler är en första fråga om detta innebär att fler blir sjuka och vårdkrävande. I så fall blir belastningen på välfärdssektorn hårdare. Men att medellivslängden ökar kan också betyda att vi blir friskare. I så fall är det en ökning av välfärdens omfattning som kan ställa till problem - t ex en kommunalskattehöjning med 13 kr som SKL förutsåg för ett år sedan (bloggart april-10). Demografin bidrog med knappt 4,7 kr och en antagen utbyggnad med 8,3 kr. Här finns en storspännvidd och en stor oklarhet om vilka utbyggnader som förutses. Är det mera barnomsorg eller fler äldre inom institutioner som förutses utöver att sjukvården kan bli mer kostsam?

En del av de problem som har uppmärksammats sedan valet består i själva verket av integrationsrelaterade svårigheter. Den strukturella arbetslösheten, ökad relativ fattigdom och "barnfattigdom" är sådana. Ska vi tro att en framtidskommission ska kunna lösa sådana problem som funnits med som en surdeg i många decennier? Eller ska Reinfeldt slå fast att Tapio Salonens förslag om ett kraftigt utbyggt socialbidrag till 60 procent av medianinkomsten är lösningen (bloggart juni-11)?

Jämställdheten ska analyseras utifrån antagandet om diskriminering. Men hur kan man bevisa att det förekommer systematisk diskriminering av kvinnor? Är den större benägenheten till deltidsarbete ett bevis för diskriminering? Eller om kvinnor inte är lika aggressiva löneförhandlare och att de då nöjer sig med litet lägre löner? Är representationen i börsstyrelserna ett bevis för diskriminering?

Det svåraste problemet är nog hur vi möter "identitetsproblemen". Partiledarna skriver: "Vi har under lång tid sett ett socialt utanförskap växa fram där den som föds i ett hem med små marginaler och svag förankring i samhället i sin tur riskerar få barn under samma förhållanden." Bedömer partiledarna att alla de studiesociala systemen i kombination med gratis utbildning inte är tillräckligt effektiva för att ta till vara begåvningsreserven i skikt med "små marginaler"? Eller kan detta bero på någonting annat? Det ska bli intressant att se om en politiskt korrekt kommission kan komma fram till något väsentligt på detta område. Måste inte slutsatsen bli att Sverige blivit ett nytt klassamhälle under alliansregeringen? Vad ska vi göra med socialgrupp 4?

Miljö och klimat är naturligtvis inte frågor som kan utredas meningsfullt på 1,5 år. Men frågan huruvida det är meningsfullt för Sverige att agera som föregångsland borde kunna belysas. Forskningen hittills har indikerat att det inte finns anledning för oss att ta på oss några extra kostnader för att genom goda exempel förmå andra länder att gå snabbare fram med minskningar av koldioxidutsläppen (bloggart april-08). Dessutom borde kommissionen kunna slå fast att sådana dumheter som personliga koldioxidkonton eller en ny stadsplanering med förtätade stadskärnor med höghus och cykeltrafik inte är nödvändiga.

När det gäller Juholts och Millibands artikel är det svårare att ge exempel på konkreta frågor som de har i åtanke. De vill ha en ny ekonomi och en ny välfärdsstat. Men sådana ting kan man inte snyta fram på en kafferast. Det indikeras av den vilsenhet som de uttrycker i följande passus i artikeln:

"Det ligger en skoningslös ironi i att det är vänstern, inte högern, som drabbats hårdast just vid den tidpunkt då kapitalismens tillkortakommanden är som tydligast. Samma ironi ligger i att svaren på marknadsfundamentalismens kris nu ofta sägs vara ännu fler marknadslösningar."

Deras tes tycks enbart bestå i det löst grundade påståendet att ett samhälle med mera tillit bara kan uppnås om inkomsterna utjämnas. Hur detta ska gå till antyder de inte. Är det de riktigt höga inkomsterna för några hundra VD:ar i börsföretag mm som de har i åtanke? Ska detta mötas med indignerade förmaningar som riskerar att minska tilliten ännu mera? Eller är det kraftigt höjda progressiva skatter som är medicinen? Kanske borde politikerna förmana de rika att flytta bort från Sverige och England så att tilliten kan öka?

Sådan abstraktionistisk politisk retorik som Juholt och Milliband ger prov på är ett tidens tecken. Men allmänheten tycker nog att sådana svepande tirader enbart är tråkiga. Detta gick också igen i Juholts tal i Almedalen enligt Expressens retorikexpert. De politiska reportrarna borde väl ha ett ansvar att ta ner de fluffiga politikerna på jorden igen?

Läs även andra bloggares åsikter om abstraktionspolitik, retorik, Fredrik Reinfeldt, Håkan Juholt, Almedalen, framtidskommission, regeringen, barnfattigdom, integration, klimat, demografi, skatter, offentlig sektor, klassamhälle, ekonomi, politik på intressant.se

Barnfattigdomen analyserad med 60 procent av medianen som gräns

Den ökade barnfattigdomen med det nya relativa måttet beror till stor del på minskade bostadsbidrag. Det medför problem för valet av åtgärder. Är det mer marginalskattehöjande bidrag som är motiverade?

Nu har Rädda Barnen utkommit med en ny analys av barnfattigdomen de senaste tio åren (pdf). Den bygger till skillnad från de tidigare årsrapporterna på en relativ definition. Tidigare var det förekomsten av socialbidrag eller liknande låg standard som definierade huruvida ett barnhushåll skulle betraktas som fattigt. Nu är definitionen att hushållet har en lägre standard än 60 procent av av medianinkomsterna för barnhushåll. Det betyder att fattigdomen ökar om inkomsterna ökar för de rikaste.

Som tidigare har rapporten utarbetats av Tapio Salonen, professor i socialt arbete. Han kom nyligen med en artikel i Social Politik där kostnaden för att avskaffa barnfattigdomen enligt den nya definitionen beräknades till 15 miljarder kronor (bloggartikel 1/6-11).

Av rapporten framgår att svenskarnas inkomster ökat fantastiskt mycket på kort tid. Den genomsnittliga ökningen för hushållens disponibla inkomster i fast penningvärde 1999-2008 var 32 procent. Den fattigaste femtedelen av hushållen ökade sina inkomster med 22 procent och den rikaste med 59 procent. Den relativa definitionen ger då med automatik en ökning av fattigdomen trots att inkomsterna för även de fattiga ökat kraftigt.

Rapporten analyserar främst de socialpolitiska systemens roll i den mera långsamma ökningen av de fattigas inkomster. Det framgår då att vissa av systemen inte hängt med i den allmänna inkomstutvecklingen. Det gäller främst ensamstående med flera barn. Utan socialpolitiska åtgärder i form av generella bidrag, försäkringar och behovsprövade bidrag skulle 26,3 procent av barnhushållen varit fattiga 2009. Det är praktiskt taget lika hög nivå som för tio år sedan då 25,8 procent skulle varit fattiga. Men med hjälp av politiska åtgärder reducerades andelen fattiga 1999 till 9,1 procent men 2009 bara till 15,2 procent.

Orsakerna delas upp i rapporten i de nämnda tre områdena. Det första är generella bidrag som består av barnbidraget på 1050 kr/mån samt olika flerbarnstillägg. Det fåtal höjningar som gjorts har inte varit riktigt tillräckliga jämfört med den allmänna inkomstökningen. Bidragens fattigdomsreducerande effekt har minskat från 5,8 procentenheter till 4,0 pe av hela effekten 1999 på 16,7 pe som minskat till 11,1 pe 2009.

Försäkringarna består av föräldraförsäkring, barnpension och efterlevandestöd till barn och pensionsrätt för barnår. Den fattigdomsreducerande effekten har ökat 1999-2009 från 4,2 till 4,8 procentenheter. Rapporten pekar dock på att grundbeloppet i föräldraförsäkringen på 180 kr/dag skulle behöva göras mer frikostig.

Behovsprövade bidrag består av bostadsbidrag, underhållsstöd (bidragsförskott) och bidrag till funktionshindrade. Den fattigdomsreducerande effekten har minskat kraftigt 1999-2009 från 6,7 procentenheter till 2,5 pe. Från 2000 till 2009 har antalet barnhushåll med bostadsbidrag minskat från 224 000 till 114 000. Nu får vart åttonde barnhushåll bostadsbidrag mot vart tredje vid mitten av 1990-talet.

Underhållsstödet på 1 273 kr per barn och månad omfattade 2009 225 000 barn. Det har höjts obetydligt sedan 1997 och sannolikt är det färre barn som får detta eftersom statens kostnader har minskat med en tredjedel. Riksrevisionen har riktat viss kritik mot systemets utformning.

Rapporten beskriver vidare familjepolitikens fördelningspolitiska profil. Av 67 mdr kr var 6 omfördelande mellan barnfamiljerna. Salonen förordar en förstärkning med 3 mdr kr av föräldraförsäkringen för den fattigaste femtedelen.

Vidare beskrivs relationen mellan familjepolitiken och socialbidragen. På ett årtionde har antalet barnfamiljer med socialbidrag minskat från 90 000 till 70 000. Räknat i antal barn 0-17 år blir det från 182 000 till 138 000. Det genomsnittliga beloppet per familj och år i fast penningvärde har ökat från 47 000 kr till 61 000 kr.

De åtgärder som avslutningsvis diskuteras är allmänt hållna. Det gäller att få fler i arbete. Bland förvärvsarbetande har fattigdomen varit konstant kring 4 procent. Det är bland dem som står utanför arbetsmarknaden som fattigdomen ökat - från 6-7 procent till 17 procent (20-64 år).

["Boten inte bidrag", ledare i DN 8/6-11]
Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, fattigdom, Rädda Barnen, Tapio Salonen, familjepolitik, socialpolitik, bostadsbidrag, socialbidrag, föräldraförsäkring, samhälle, politik på intressant.se

Så ska barnfattigdomen elimineras för 15 miljarder

Att avskaffa barnfattigdomen med ett nytt bidrag kan ge 100 procents marginalskatt för många. Det senaste förslaget är att införa en inkomstgaranti som ger 60 procent av alla barnfamiljers inkomstnivå efter skatt till en kostnad på 15 miljarder. I praktiken blir det ett inkomstprövat extra barnbidrag på 4000 kr/m.

Socialforskaren Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har nu skrivit en artikel i Social Politik nr 2/2011 med rubriken "Överflödet räcker - Vi kan välja att avskaffa barnfattigdomen i Sverige." (pdf) Jag skrev om spekulationerna om vad professorn skulle föreslå i en bloggartikel 17/5, bl a trodde man att barnbidragen skulle fördubblas från 1000 till 2000 kronor per månad. Kostnaden för skattebetalarna skulle bli 15 miljarder kronor var det enda Salonen kunde säga i TV.

Salonens tänkande om barnfattigdomen har tidigare fått stor uppmärksamhet eftersom han är den som gjort det statistiska material som Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen bygger på. När den nye socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt i sitt installationstal gick ut med budskapet att han strävade efter att "utrota barnfattigdomen" trodde en del bedömare tydligen att Salonen satt inne med lösningen till hur detta skulle utföras (blart 28/3-11).

Men artikeln handlar mest om hur mycket det skulle kosta att eliminera "fattigdomen" för alla barnfamiljer - inte om hur detta skulle gå till. Dessutom är det en helt annan och vidare definition av fattigdom, än den som finns i Rädda Barnens material, som han nu använder. Där definierades fattiga som socialbidragstagare eller andra som lever lika fattigt.

Nu diskuterar Salonen några olika "fattigdomsstreck" och stannar på inkomster under 60 procent av medianinkomsten. Han anger att denna mittersta (disponibla) inkomst för hushåll som består av en vuxen och ett barn är 24 142 kronor per månad (2008) Som fattigt räknas då alla sådana hushåll som har under 60 procent av denna inkomst, dvs 14 485 kr/mån. Det torde röra sig om löneinkomster mindre än drygt 18 000 kr/mån före skatt exkl barnbidrag. För en familj med två föräldrar och två barn är medianinkomsten 61 procent högre.

Antalet barn under fattigdomsstrecket på 60 procent av medianen anger Salonen inte men han uppger att andelen barnhushåll under gränsen är 13,6 procent 2008. Det är en något högre andel än andelen fattiga barn på 11,5 procent som han använder i Rädda Barnens material.

Antalet personer i fattiga hushåll uppger Salonen vara 575 940. Eftersom det totala antalet personer i barnhushåll anges till drygt 4,2 miljoner, varav 1,9 miljoner barn 0-17 år, kan man uppskatta antalet fattiga barn. Om 45 procent av de fattiga personerna är barn blir antalet 259 000. Min beräkning visar att en fördubbling av barnbidragen för just dessa skulle kosta 3,1 mdr kr (varje barn får ytterligare 12 000 kr/år).

Det är dock inte fördubblade barnbidrag som Salonen arbetar med. Han har istället gjort en beräkning av vad det skulle kosta att föra upp de fattiga barhushållen till 60 procent av medianen. Beloppet, "fattigdomsgapet", uppgår till 15 miljarder kronor 2008. Det kan jämföras med de redovisade inkomsterna för de fattiga barnhushållen som uppgår till 54 mdr kr. Inkomsterna borde alltså öka med 28 procent i genomsnitt. Resten av Salonens artikel framhåller att 15 mdr är 0,5 procent av BNP och grovt motsvarar kostnaden för det planerade femte jobbskatteavdraget.

Vad Salonen inte redovisar är att 15 miljarder fördelade på 317 000 vuxna (55% av 576') blir drygt 47 000 kronor per person om året eller 4 000 kr/mån i plånboken. Det kan jämföras med socialbidraget för en ensamstående som uppgår till 3 720 kr/mån plus hyra (pdf). För sambor med två skolbarn är socialbidraget ca 11 600 kr/mån plus hyra. Ett tillskott på 8 000 kronor motsvarar en standardstegring med 70 procent. Med en hyra på 5 000 kr blir nettoinkomsten 24 600 kr. Enligt fattigdomsstrecket 2008 ska inkomsten uppgå till 23 340 kr vilket i praktiken är samma nivå.

Salonens beräkningar visar i själva verket att hans tanke att på ge ett stöd på 4 000 kr/m till fattiga föräldrar är en ogenomförbar idé. Man kan inte ge ett så stort inkomstprövat barnbidrag till icke arbetande utan att det får allvarliga konsekvenser:

1) Personer med barn och låga arbetsinkomster skulle sluta att arbeta eftersom den nya bidragsnivån ger mer betalt.

2) En betydande del av a-kassan skulle inte bli tillämplig eftersom man skulle få utfyllnad till 60-procentsnivån istället.

3) Fattiga personer utan barn skulle få leva kvar i fattigdom. När fattigas barn blev mer än 17 år skulle föräldrarna få återgå till denna fattigdom.

4) Det nya bidraget skulle fungera som ett vårdnadsbidrag för heltidsarbetande låginkomsttagare.

5) Marginalskatten för deltidsarbetande låginkomsttagare skulle bli 100 procent vid uppgång i arbetstid. Många fattiga skulle inte heller kunna skaffa sig ett nytt arbete som gav mera än det nya bidraget som skulle bli en fattigdomsfälla.

6) Eftersom fattigdomsstrecket för sammanboende är lägre per person än för ensamstående skulle ett incitament uppstå att skilja sig eller skriva sig på olika adresser.

Slutligen är det svårt att utforma ett bidrag för en inkomstgaranti i praktiken. Om man ansöker om detta måste man tillförlitligt kunna visa vilken reguljär inkomst man har. Den ska ju avräknas från garantin. Hur ska tillfälliga inkomster räknas? Är en icke fast anställning negligerbar? Eller ska alla reguljära inkomster räknas bort i efterhand med återkrav från staten?

Tapio Salonen har definitivt inte visat en väg för hur "vi kan välja att avskaffa barnfattigdomen i Sverige". Någon vägledning för Håkan Juholt har han inte kommit med sitt inkomstprövade barnbidrag.

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, Håkan Juholt, Tapio Salonen, socialdemokraterna, Juholt, socialbidrag, barnbidrag, inkomstgaranti, fattigdom, socialpolitik, politik på intressant.se